FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
FRANCIS G.JACOBS
föredraget den 24 februari 2005 (1)

Mål C-77/04

Groupement d'intérêt économique (GIE) Réunion européenne m.fl.

mot

Zurich España

1.       I detta mål för en försäkringstagare talan mot sina försäkringsgivare för att erhålla ersättning, enligt försäkringsavtalet, vad gäller dennes ansvar gentemot en skadelidande. Försäkringsgivarna har väckt talan till gemensam handläggning mot en annan försäkringsgivare som skall ha försäkrat den skadelidande mot samma risk.

2.       Huvudfrågan i målet är om det rättsliga förhållandet enligt Brysselkonventionen (2) skall regleras av bestämmelserna om domstols behörighet vid försäkringstvister eller av de särskilda reglerna om talan mot tredje man.

3.       För det fall det är bestämmelserna om talan mot tredje man som skall tillämpas, uppkommer frågan om villkoren för att tillämpa bestämmelserna.

Brysselkonventionen

4.       Brysselkonventionen innehåller bestämmelser om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område. I avdelning II regleras domstols behörighet med avseende på konventionsstaterna. I artikel 2 återfinns huvudregeln om att talan mot den som har hemvist i en konventionsstat skall väckas vid domstol i den staten. Undantag från denna huvudregel finns, varigenom andra domstolar ges behörighet i vissa mål.

5.       Bland dessa undantag återfinns artikel 6.2 som avser talan mot tredje man. Enligt denna bestämmelse kan talan mot den som har hemvist i en konventionsstat även väckas, ”om talan avser återgångskrav eller annat liknande, vid den domstol där det ursprungliga käromålet är anhängigt, såvida inte detta har väckts endast för att få talan mot tredje man prövad vid annan domstol än den som annars skulle ha varit behörig att pröva talan mot honom”.

6.       Avsnitt 3 i avdelning II avser domstols behörighet vid försäkringstvister. I avsnittet föreskrivs följande.

”Artikel 7

För försäkringstvister gäller i fråga om domstols behörighet utöver föreskrifterna i artikel 4 och artikel 5.5 bestämmelserna i detta avsnitt.

Artikel 8

Talan mot en försäkringsgivare som har hemvist i en konventionsstat kan väckas

1.       vid domstolarna i den stat där han har hemvist, eller

2.       i en annan konventionsstat, vid domstolen i den ort där försäkringstagaren har hemvist, eller

3.       om han är en samförsäkrare, vid den domstol i en konventionsstat där talan har väckts mot huvudförsäkringsgivaren.

Artikel 9

Beträffande ansvarsförsäkring eller försäkring av fast egendom kan talan mot försäkringsgivaren också väckas vid domstolen i den ort där skadan inträffade. Detsamma gäller om både lös och fast egendom omfattas av samma försäkringsavtal och har skadats genom samma händelse.

Artikel 10

I fråga om ansvarsförsäkring kan, om lagen i domstolsstaten tillåter det, talan mot försäkringsgivaren vidare väckas vid den domstol där den skadelidande har väckt talan mot den försäkrade.

Bestämmelserna i artiklarna 7, 8 och 9 gäller om den skadelidande väcker talan direkt mot försäkringsgivaren, om sådan direkt talan är tillåten.

Om den lag som är tillämplig på sådan direkt talan tillåter att talan mot försäkringstagaren eller den försäkrade får prövas i samma rättegång, är samma domstol behörig i förhållande till dessa personer.

Artikel 11

Med undantag av de fall som avses i artikel 10 tredje stycket, får en försäkringsgivare väcka talan endast vid domstolarna i den konventionsstat där svaranden har hemvist, vare sig denne är försäkringstagare, försäkrad eller förmånstagare.

Bestämmelserna i detta avsnitt inskränker inte rätten att väcka genkäromål vid den domstol där huvudkäromålet, enligt bestämmelserna i detta avsnitt, är anhängigt.

Artikel 12

Avvikelser från bestämmelserna i detta avsnitt i ett avtal om domstolsbehörighet gäller endast om avtalet

1.       har ingåtts efter tvistens uppkomst, eller

2.       ger försäkringstagaren, den försäkrade eller en förmånstagare rätt att väcka talan vid andra domstolar än dem som anges i detta avsnitt, eller

3.       har ingåtts mellan en försäkringstagare och en försäkringsgivare, vilka vid försäkringsavtalets ingående hade hemvist eller sin vanliga vistelseort i samma konventionsstat, och avtalet innebär att domstolarna i den staten skall vara behöriga även om skadan skulle inträffa utomlands, såvida inte ett sådant avtal strider mot lagen i den staten, eller

4.       har ingåtts med en försäkringstagare som inte har hemvist i någon konventionsstat, förutsatt att försäkringen inte är obligatorisk och inte heller avser fast egendom i en konventionsstat, eller

5.       hänför sig till ett försäkringsavtal som omfattar en eller flera av de risker som anges i artikel 12a.”

7.       I artikel 12a återfinns en förteckning över risker som huvudsakligen har samband med kommersiell transport av varor med havsgående fartyg och luftfartyg.

8.       I avsnitt 8 återfinns bestämmelser om mål som har samband med varandra och där talan väckts vid domstolar i olika konventionsstater. I artikel 22 föreskrivs i relevanta delar följande:

”Om käromål som har samband med varandra är väckta vid domstolar i olika konventionsstater och målen prövas i första instans, får varje domstol utom den vid vilken talan först väckts låta handläggningen av målet vila.

…

Vid tillämpningen av denna artikel skall käromåle[n] anses ha samband med varandra om de är så förenade att en gemensam handläggning och dom är påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar.”

Bakgrund och förfarandet

9.       Soptrans är ett bolag med säte i Boulou, Frankrike, och det äger en bilparkering där bolaget förvarar nya bilar som skall säljas och transporteras i Europa. För denna verksamhet har bolaget tecknat försäkringar hos GIE Réunion européenne, AXA, Winterthur, Le Continent och Assurances Mutuelles de France. Samtliga dessa försäkringsbolag har sitt säte i Frankrike. Försäkringarna täcker skador som må uppkomma på dessa fordon.

10.     Den 13 augusti 1990 orsakade ett hageloväder skador på ett antal fordon som förvarades på bilparkeringen och som ägdes av General Motors España (GME). GME:s försäkringsgivare, Zurich España, har sitt säte i Spanien. GME väckte talan i Spanien, men GME och Soptrans ingick en förlikning där Soptrans åtog sig att betala ett skadestånd på 120 miljoner pesetas till GME.

11.     Soptrans väckte därefter talan mot sina försäkringsgivare vid Tribunal de Grande Instance i Perpignan. Soptrans yrkade att försäkringsgivarna skulle förpliktas att utge ersättning för den skada som uppkommit. Försäkringsgivarna väckte i sin tur, med stöd av artikel L 121-4 i den franska försäkringslagen, talan till gemensam handläggning mot Zurich España angående samtidigt skydd genom separata försäkringsavtal. Zurich España, med säte i Barcelona, gjorde gällande att det var domstolarna i Barcelona som var behöriga att pröva talan.

12.     Efter det att domen från domstolen i Perpignan hade överklagats till Cour d’Appel i Montpellier, slog Cour d’Appel den 5 februari 2001 fast att talan till gemensam handläggning mot Zurich España inte kunde väckas vid franska domstolar.

13.     Soptrans försäkringsgivare (nedan kallade klagandena) överklagade denna dom till Cour de Cassation. Cour de Cassation har vilandeförklarat målet och hänskjutit följande tolkningsfrågor till domstolen för förhandsavgörande:

”1.

Omfattas talan om återgångskrav eller annat liknande, som väcks av en försäkringsgivare mot en annan försäkringsgivare (talan mot tredje man) och som inte grundas på ett avtal om återförsäkring utan på en påstådd kumulation av försäkringar eller en samförsäkring, av bestämmelserna i avdelning II, avsnitt 3, i Brysselkonventionen av den 27 september 1968 i dess lydelse enligt 1978 års tillträdeskonvention?

2.

Är artikel 6.2 tillämplig för att fastställa behörig domstol vid talan om återgångskrav eller annat liknande, som väcks av en försäkringsgivare mot en annan försäkringsgivare (talan mot tredje man)? Om denna fråga besvaras jakande, krävs det för denna tillämpning att de olika målen har samband med varandra i den mening som avses i artikel 22 i konventionen, eller krävs det åtminstone bevis för att det föreligger ett tillräckligt samband mellan målen som styrker att forumreglerna inte kringgås?”

14.     Klagandena, Zurich España och kommissionen samt den franska och den italienska regeringen har inkommit med yttranden till domstolen. Dessa var med undantag av den italienska regeringen närvarande vid förhandlingen.

Den första frågan

15.     Det råder delade meningar mellan parterna angående frågan huruvida avdelning II avsnitt 3 i Brysselkonventionen skall tillämpas på en talan som väcks av en försäkringsgivare mot en annan försäkringsgivare (talan mot tredje man) och som grundas på kumulation av försäkringar eller en samförsäkring. Klagandena, kommissionen och Italien anser att avsnitt 3 inte är tillämpligt, medan Zurich España och Frankrike gör gällande att så är fallet.

16.     Trots att artikel 7 är allmänt utformad, anser jag att bestämmelserna i avsnitt 3 inte skall tillämpas i mål mellan försäkringsgivare.

17.     Stöd för denna uppfattning kan hämtas i samtliga relevanta bestämmelser i avsnitt 3, särskilt i artiklarna 8, 10 och 12, som klart och tydligt avser talan som väcks av en försäkringstagare, försäkrad eller skadelidande, och i artikel 11, som avser talan som väcks gentemot en försäkringstagare, försäkrad eller förmånstagare.

18.     Avsikten med avsnitt 3, liksom med många av de andra särskilda bestämmelserna i konventionen, är enligt domstolens rättspraxis att skydda den svagare parten; i detta fall ”den som oftast ställs inför standardavtal med villkor som inte är förhandlingsbara och som är den ekonomiskt svagare parten” (3) eller ”den part [i ett försäkringsavtal] som anses vara ekonomiskt svagare och mindre erfaren i juridiskt hänseende än motparten”. (4) Jag kan inte föreställa mig att ett försäkringsbolag, för att kunna åtnjuta skydd enligt bestämmelserna i avsnitt 3, skulle kunna göra gällande att det befinner sig i en liknande svag ställning gentemot ett annat försäkringsbolag.

19.     Enligt avsnitt 3 var det således riktigt att det var Soptrans som valde vid vilken domstol huvudkäromålet, som är föremål för prövning i detta mål, skulle handläggas.

20.     Med avseende på förfaranden som omfattas av avsnitt 3 kan det noteras att det enligt artikel 8.3 och artikel 10 är möjligt att väcka talan angående förlust- eller skadeersättning mot en försäkringsgivare vid domstol i en annan stat än där han har hemvist.

21.     Det är riktigt att ingen av dessa bestämmelser avser omständigheter som dem som är föremål för prövning i detta mål. Artikel 8.3 avser samförsäkrare, och oaktat tolkningsfrågans lydelse är det klart att förhållandet mellan klagandena och Zurich España inte kan klassificeras som samförsäkring i den mening som avses i förevarande mål. (5) Artikel 10 avser talan som väcks av den skadelidande.

22.     Det är emellertid uppenbart att det inte strider mot nämnda avsnitt om talan till gemensam handläggning väcks mot en försäkringsgivare som tredje man inom ramen för ett förfarande som anhängiggjorts av annan än försäkringsgivaren.

23.     Även om avsnitt 3 anses tillämpligt på tredjemansförfarandet mellan klagandena och Zurich España sett för sig – och jag har ovan redovisat att jag anser att nämnda avsnitt inte skall tillämpas i mål mellan försäkringsgivare – så är det bara enligt artikel 11, som inskränker en försäkringsgivares rätt att välja domstol, som det skulle kunna uppställas krav på att en sådan talan väcks i det land där Zurich España har hemvist.

24.     För det första nämns emellertid i artikel 11 endast svarande som är försäkringstagare, försäkrade eller förmånstagare. För det andra var det Soptrans och inte klagandena som valde vid vilken domstol talan skulle väckas. För det tredje återupprättas i artikel 11 endast huvudregeln om svarandens hemvist som återfinns i artikel 2. (6) Artikel 2 begränsas, såvitt avser talan mot tredje man, av artikel 6.2. Artikel 6.2 är föremål för prövning i den andra tolkningsfrågan.

25.     Den första frågan skall således besvaras på följande sätt. En talan om återgångskrav eller annat liknande som väcks av en försäkringsgivare mot en annan försäkringsgivare (talan mot tredje man) och som grundas på en påstådd kumulation av försäkringar omfattas inte av bestämmelserna i avdelning II avsnitt 3 i Brysselkonventionen.

Den andra tolkningsfrågan

26.     Den nationella domstolen har ställt den andra tolkningsfrågan för att få klarhet i huruvida artikel 6.2 i konventionen är tillämplig för att fastställa behörig domstol vid talan om återgångskrav eller annat liknande, som väcks av en försäkringsgivare mot en annan försäkringsgivare (talan mot tredje man), och, om denna fråga besvaras jakande, huruvida det för denna tillämpning krävs att de olika målen har samband med varandra i den mening som avses i artikel 22 i konventionen, eller det åtminstone krävs bevis för att det föreligger ett tillräckligt samband mellan målen som styrker att forumreglerna inte kringgås.

27.     För det fall avsnitt 3 inte är tillämpligt har Zurich España alternativt gjort gällande att rekvisiten i artikel 6.2 inte är uppfyllda i detta mål och att bestämmelsen därför inte är tillämplig. Klagandena, kommissionen och Italien har däremot gjort gällande att artikel 6.2 är tillämplig.

28.     De olika argumenten avser tre omständigheter.

29.     Vad för det första avser rekvisitet att talan inte har väckts endast för att få talan mot tredje man prövad vid annan domstol än den som annars skulle ha varit behörig att pröva talan mot honom, har Zurich España vid förhandlingen gjort gällande att klagandena försökt att få talan mot bolaget prövad vid annan domstol än en domstol i Spanien. Klagandena har gjort detta genom att förmå Soptrans att föra sin talan på ett sådant sätt att klagandena inte stäms vid de spanska domstolarna.

30.     Detta är emellertid en sakfråga som skall prövas av de nationella domstolarna. Om det enda syftet med forumvalet var att få talan mot Zurich España prövad vid annan domstol än en domstol i Spanien, är det uppenbart att artikel 6.2 enligt lydelsen inte är tillämplig.

31.     För det andra har det förts en diskussion kring frågan huruvida det för tillämpningen av artikel 6.2 krävs att det finns ett samband mellan huvudkäromålet och talan mot tredje man som är tillräckligt antingen för att uppfylla rekvisitet i artikel 22 eller för att visa att forumvalet inte innebär ett kringgående av forumreglerna.

32.     Vad beträffar det första spörsmålet håller jag med om att när en svarande väcker talan mot tredje man till gemensam handläggning finns det ett inneboende samband mellan det målet och huvudkäromålet. I likhet med vad kommissionen har gjort gällande utgörs detta samband av att svaranden i huvudkäromålet har ett intresse av att säkerställa återgång eller annan ersättning från tredje man såvitt avser rättsverkningarna från huvudkäromålet.

33.     I vart fall är det uppenbart att det finns ett samband mellan å ena sidan en försäkringsgivares rättsliga åtgärder för att få ersättning för ett försäkringsfall och å andra sidan försäkringsgivarens talan om ersättning från en annan försäkringsgivare som påstås ha försäkrat samma försäkringsfall.

34.     Mot denna bakgrund anser jag inte att det är nödvändigt att utöver detta kräva att det skall finnas ett närmare samband i den mening som avses i artikel 22 eller på annat sätt. Det saknas därför anledning att pröva frågan hur ett sådant samband exakt skall vara beskaffat.

35.     Vad avser den andra aspekten anser jag att frågan huruvida det finns en avsikt att få talan prövad vid annan domstol än den som annars är behörig är fristående från frågan huruvida det finns något samband mellan huvudkäromålet och talan mot tredje man. Det finns enligt min mening inte någon anledning att koppla ihop de båda rekvisiten.

36.     Zurich España har emellertid hänvisat till vad som anges i domskälen till domen från Cour d’Appel i Montpellier, nämligen att det inte finns någon risk att oförenliga domar meddelas i huvudkäromålet och i målet mot tredje man.

37.     Såsom jag redan anfört anser jag emellertid att det finns ett inneboende samband mellan de här aktuella käromålen, och jag anser att rekvisitet i artikel 22, nämligen risken för oförenliga domar, inte är relevant. I vart fall innebär artikel 22 endast att varje domstol utom den vid vilken talan först väckts får, dock utan att detta är obligatoriskt, vilandeförklara eller avvisa målet.

38.     Flera av parterna har för det tredje gått in på frågan huruvida talan mot tredje man kan undantas från tillämpningsområdet för artikel 6.2 genom nationella processuella bestämmelser om upptagande till sakprövning.

39.     Klagandena, kommissionen och Italien har i detta avseende hänvisat till domstolens dom i målet Hagen, där domstolen slagit fast att ”det i artikel 6.2, om talan avser återgångskrav eller annat liknande, endast anges vilken domstol som är behörig och inte villkoren i sig för att ta upp talan till sakprövning” och att ”det är de nationella processuella bestämmelserna som skall tillämpas av den nationella domstolen”. (7)

40.     Klagandena har noterat att i artikel 325 i den franska lagen om rättegångsregler i tvistemål föreskrivs att talan mot tredje man endast får tas upp till sakprövning om det finns ett tillräckligt nära samband med huvudkäromålet.

41.     Det är uppenbart att rätten att väcka talan mot tredje man vid den domstol som är behörig att pröva huvudkäromålet kan begränsas enligt nationella processuella bestämmelser.

42.     Av domen i målet Hagen (8) följer emellertid att en nationell domstol inte får tillämpa nationella regler om upptagande till sakprövning om de skulle innebära att tillämpningen av Brysselkonventionens bestämmelser om behörig domstol begränsades.

43.     Artikel 6.2 i konventionen är således tillämplig för att fastställa behörig domstol vid talan om återgångskrav eller annat liknande som väcks av en försäkringsgivare mot en annan försäkringsgivare (talan mot tredje man), såsom sådan talan definieras i nationella processuella bestämmelser. Under förutsättning att det finns ett inneboende samband mellan en dylik talan och huvudkäromålet är dess tillämpning endast beroende av att det inte finns bevis på att huvudkäromålet inte har väckts endast för att få talan mot tredje man prövad vid annan domstol än den som annars skulle ha varit behörig att pröva talan mot honom.

Förslag till avgörande

44.     Jag föreslår därför att domstolen besvarar Cour de Cassations frågor på följande sätt:

1.

En talan om återgångskrav eller annat liknande, som väcks av en försäkringsgivare mot en annan försäkringsgivare (talan mot tredje man) och som grundas på en påstådd kumulation av försäkringar, omfattas inte av bestämmelserna i avdelning II avsnitt 3 i Brysselkonventionen av den 27 september 1968, i dess ändrade lydelse.

2.

Artikel 6.2 i Brysselkonventionen är tillämplig för att fastställa behörig domstol vid talan om återgångskrav eller annat liknande, som väcks av en försäkringsgivare mot en annan försäkringsgivare (talan mot tredje man), såsom sådan talan definieras i nationella processuella bestämmelser. Tillämpningen av artikel 6.2 är endast beroende av att det inte finns bevis på att huvudkäromålet har anhängiggjorts endast för att få talan mot tredje man prövad vid annan domstol än den som annars skulle ha varit behörig att pröva talan mot honom. Nationella bestämmelser om upptagande till sakprövning får endast tillämpas om de inte innebär att Brysselkonventionen tillämpas på ett mindre effektivt sätt.

1 –

Originalspråk: engelska.

2 –

Brysselkonventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område. En konsoliderad version av konventionen i dess lydelse enligt de fyra senare tillträdeskonventionerna har offentliggjorts i EGT C 27, 1998, s. 1. Sedan den 1 mars 2002 (det vill säga efter det att sakomständigheterna i detta mål ägde rum) har konventionen ersatts av rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1), förutom vad avser Danmark och vissa utomeuropeiska territorier i andra medlemsstater.

3 –

Dom av den 14 juli 1983 i mål C-201/82, Gerling (REG 1983, s. 2503), punkt 17.

4 –

Dom av den 13 juli 2000 i mål C-412/98, Group Josi (REG 2000, s. I-5925), punkt 65.

5 –

Se Schlosserrapporten om konventionen om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands tillträde till konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område och till protokollet om domstolens tolkning av konventionen (EGT C 59, 1979, s. 71), punkt 149.

6 –

Se generaladvokat Fennellys förslag till avgörande i målet Group Josi (ovan fotnot 4), punkt 30.

7 –

Dom av den 15 maj 1990 i mål C-365/88, Hagen (REG 1990, s. I-1845), punkterna 18 och 19.

8 –

Punkt 20.