Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
LAILA MEDINA
föredraget den 18 januari 2024(1)
Mål C‑450/22
Caixabank SA, som trätt i stället för Bankia, S.A. och Banco Mare Nostrum, S.A.,
Caixa Ontinyent S.A.,
Banco Santander S.A., som trätt i stället för Banco Popular Español, S.A. och Banco Pastor, S.A.,
Targobank, S.A.,
Credifimo, S.A.U.,
Caja Rural de Teruel, S.C.C.,
Caja Rural de Navarra, S.C.C.,
Cajasiete Caja Rural, S.C.C.,
Caja Rural de Jaén, Barcelona y Madrid, S.C.C.,
Caja Laboral Popular, S.C.C. (Kutxa),
Caja Rural de Asturias. S.C.C.,
Arquia Bank, S.A., tidigare Caja de Arquitectos, S.C.C.,
Nueva Caja Rural de Aragón, S.A.,
Caja Rural de Granada, S.C.C.,
Caja Rural del Sur, S.C.C.,
Caja Rural de Albacete, Ciudad Real och Cuenca, S.C.C. (Globalcaja),
Caja Rural Central, S.C.C. m.fl.,
Unicaja Banco, S.A., som trätt i stället för Liberbank, S.A. och Banco Castilla la Mancha, S.A.,
Banco de Sabadell, S.A.,
Banca March, S.A.,
Ibercaja Banco, S.A.,
Banca Pueyo, S.A.
mot
ADICAE,
M.A.G.G.,
M.R.E.M.,
A.B.C.,
Óptica Claravisión, S.L.,
A.T.M.,
F.A.C.,
A.P.O.,
P.S.C.,
J.V.M.B., som trätt i stället för C.M.R.
(begäran om förhandsavgörande från Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien))
”Begäran om förhandsavgörande – Direktiv 93/13/EEG – Konsumentavtal – Grupptalan – Talan om förbudsföreläggande och återbetalning – Avtal om hypotekslån som ingåtts med ett betydande antal banker och konsumenter – Villkor om räntegolv som begränsar räntans rörelser – Abstrakt transparensprövning – Begreppet ’genomsnittskonsument som är normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten’”
I. Inledning
1. Kravet på att avtalsvillkor ska vara transparenta spelar en viktig roll för att säkerställa ett effektivt konsumentskydd i den mening som avses i direktiv 93/13/EEG.(2) Bedömningen av avtalsvillkorens transparens inbegriper inte endast formella, utan även materiella kriterier. Konsumenten måste ges möjlighet att fullt ut förstå avtalsvillkoren och deras ekonomiska konsekvenser. Det materiella synsätt som EU-domstolen har antagit i sin praxis avseende kravet på transparens har i doktrinen beskrivits som en ”gradvis övergång till ett mer … välfärdsinriktat förhållningssätt till frågan om oskäliga avtalsvillkor”.(3)
2. Det nationella målet rör frågan huruvida det är möjligt att inom ramen för en grupptalan om gottgörelse pröva avtalsvillkorens transparens i domstol och, om så är fallet, under vilka förutsättningar och enligt vilken metod. EU-domstolen kommer även att behöva precisera begreppet ”genomsnittskonsument” i samband med en grupptalan som har karaktären av storskalig rättstvist och som berör ett betydande antal finansinstitut och avtal.
II. Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Direktiv 93/13
3. I artikel 4 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:
”1. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 7 skall frågan om ett avtalsvillkor är oskäligt bedömas med beaktande av vilken typ av varor eller tjänster som avtalet avser och med hänsyn tagen, vid tiden för avtalets ingående, till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks samt till alla övriga villkor i avtalet eller något annat avtal som det är beroende av.
2. Bedömningen av avtalsvillkors oskälighet skall inte avse vare sig beskrivningen av avtalets huvudföremål eller förhållandet mellan pris och ersättning, å ena sidan, och sålda tjänster eller varor, å andra sidan; detta gäller i den mån dessa villkor är klart och begripligt formulerade.”
4. I artikel 5 i direktiv 93/13 anges följande:
”I avtal där alla eller vissa villkor som erbjuds konsumenten är i skriftlig form skall dessa villkor alltid vara klart och begripligt formulerade. Vid tveksamhet om ett avtalsvillkors innebörd skall den för konsumenten mest gynnsamma tolkningen gälla. Denna tolkningsregel gäller inte vid de förfaranden som föreskrivs i artikel 7.2.”
5. I artikel 7 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.
2. De medel som avses i punkt 1 skall omfatta bestämmelser om att personer eller organisationer, som enligt nationell rätt har ett berättigat intresse att skydda konsumenter, får inleda ett ärende enligt nationell lagstiftning vid domstolar eller behöriga administrativa myndigheter, för att dessa skall avgöra om avtalsvillkor som utformats för allmänt bruk är oskäliga och använda lämpliga och effektiva medel för att förhindra framtida bruk av sådana villkor.
3. De rättsliga åtgärder som avses i punkt 2 får, med beaktande av nationella rättsregler, åtskilt eller gemensamt riktas mot flera sådana näringsidkare inom samma näringsområde eller dessas sammanslutningar som använder eller rekommenderar användandet av samma allmänna avtalsvillkor eller liknande villkor.”
Spansk rätt
Lag 7/1998
6. I artikel 12 i Ley 7/1998, de 13 de abril, sobre condiciones generales de la contratación (lag 7/1998 av den 13 april 1998 om allmänna avtalsvillkor) (BOE nr 89 av den 14 april 1998), i den version som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad LCGC), föreskrivs följande:
”1. Talan om förbudsföreläggande och återbetalning kan väckas mot den som använder eller rekommenderar användandet av allmänna villkor som strider mot bestämmelserna i denna lagstiftning eller mot annan tvingande eller förbjudande lagstiftning.
2. Talan om förbudsföreläggande syftar till att utverka en dom som ålägger svaranden att från sina allmänna villkor avlägsna de villkor som anses vara ogiltiga och att avstå från att använda dessa villkor i framtiden samt att, när så erfordras, fastställa och precisera innehållet i det avtal som ska anses vara giltigt och bindande.
Talan om förbudsföreläggande kan, såsom en sidofråga, kumuleras med en därmed sammanhängande talan om återbetalning av belopp som uppburits med stöd av sådana allmänna villkor, liksom en talan om ansvar för skada till följd av tillämpningen av dessa villkor.”
7. I artikel 17 i LCGC föreskrivs följande:
”1. Talan om förbudsföreläggande får väckas mot varje näringsidkare som använder allmänna villkor som anses vara ogiltiga.
…
4. Talan enligt föregående punkter får väckas gemensamt mot flera näringsidkare inom samma näringsområde eller deras sammanslutningar som använder eller rekommenderar användandet av allmänna villkor som är identiska med dem som har ogiltigförklarats.”
Kungligt lagdekret 1/2007
8. Enligt artikel 53 i texto refundido de la Ley General para la Defensa de los Consumidores y Usuarios y otras leyes complementarias (konsoliderad text till den allmänna lagen om konsumentskydd och användarskydd samt andra kompletterande lagar), godkänd genom Real Decreto Legislativo 1/2007, de 16 de noviembre (kungligt lagdekret 1/2007 av den 16 november 2007) (BOE nr 287 av den 30 november 2007), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad LGDCU), syftar talan om förbudsföreläggande till att utverka en dom som ålägger svaranden att upphöra med ett visst beteende och förbjuder att det upprepas i framtiden. Talan får även väckas för att förbjuda ett beteende som har upphört när talan väcks, om det föreligger tillräckliga bevis för att beteendet kommer att upprepas inom en mycket snar framtid. Förutsatt att ansökan om ogiltigförklaring görs, kan en talan om förbudsföreläggande kumuleras med en talan om underlåtenhet att fullgöra förpliktelser, om uppsägning eller hävning av avtalet, eller om återbetalning av de belopp som uppburits med stöd av beteenden eller bestämmelser eller allmänna villkor som befunnits vara oskäliga eller icke transparenta.
Civilprocesslag 1/2000
9. I artikel 72 i Ley 1/2000, de 7 de enero, de enjuiciamiento civil (civilprocesslag 1/2000 av den 7 januari 2000) (BOE nr 7 av den 8 januari 2000, s. 575), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad LEC), föreskrivs att talan som väcks av en enda part mot flera parter eller av flera parter mot en enda part kan kumuleras och föras samtidigt, förutsatt att det finns ett samband mellan respektive talan på grund av typen av talan eller grunden för talan. Typen av talan eller grunden för talan anses vara identisk eller ha ett samband när respektive talan grundar sig på samma faktiska omständigheter.
III. Kortfattad redogörelse för de faktiska omständigheterna och förfarandet i det nationella målet
10. Asociación de Usuarios de Bancos, Cajas de Ahorros y Seguros de España (Föreningen för användare av banker, sparbanker och försäkringsbolag i Spanien) (nedan kallad ADICAE) väckte en grupptalan om förbudsföreläggande mot 44 finansinstitut verksamma i Spanien. ADICAE yrkade i sin stämningsansökan att dessa institut skulle åläggas att upphöra med och avstå från att använda ett avtalsvillkor i sina avtal om hypotekslån med rörlig ränta som innebar att den rörliga räntan inte fick falla under ett visst tröskelvärde (nedan kallat villkoret om räntegolv). ADICAE förenade dessutom talan om förbudsföreläggande med en talan om återbetalning i syfte att få till stånd ett beslut om återbetalning av de belopp som uppburits med stöd av detta villkor. ADICAE har vid två tillfällen ansökt om att ytterligare svarande ska få ansluta sig till talan, vilket medfört att det totala antalet svarande har ökat till 101.
11. Domstolen i första instans beslöt att ta upp talan till prövning. Efter kungörelser i nationella media trädde 820 enskilda konsumenter fram och anslöt sig till grupptalan.
12. Domstolen i första instans biföll talan delvis, förutom när det gällde tre finansinstitut, och ogiltigförklarade de villkor om räntegolv (”clausulas suelo”) som ingick i de allmänna villkoren i avtalen om hypotekslån som ingåtts med konsumenter, samt förpliktade dessa finansinstitut att avlägsna de omtvistade villkoren från avtalen samt att upphöra med och att avhålla sig från att använda dem på ett sätt som inte var transparent. Nämnda domstol ålade även de berörda bankerna att återbetala de belopp som felaktigt erlagts på grund av dessa villkor, från och med dagen för offentliggörandet av Tribunal Supremos (Högsta domstolen, Spanien) dom av den 9 maj 2013.
13. Svarandebankerna överklagade domen i första instans till Audiencia Provincial de Madrid (Provinsdomstolen i Madrid, Spanien), som avslog merparten av överklagandena. I sin dom fastställde denna domstol en metod för prövning av avtalsvillkors transparens inom ramen för en grupptalan (abstrakt prövning). Mer specifikt fann den att det är nödvändigt att fastställa huruvida finansinstitutet har undanhållit eller lämnat vilseledande information om de ekonomiska konsekvenserna av det berörda villkoret. Denna domstol ansåg att ett sådant undanhållande eller vilseledande föreligger när banken inte presenterar villkoret om räntegolv på ett sätt som är i paritet med andra villkor som genomsnittskonsumenten uppmärksammar, främst de som fastställer priset för avtalet.
14. Audiencia Provincial de Madrid (Provinsdomstolen i Madrid) noterade vissa metoder som kunde utgöra bevis för det omtvistade villkorets bristande transparens. Dessa metoder inbegrep särskilt i) att villkoret om räntegolv presenteras tillsammans med information som inte har något samband med priset på avtalet eller tillsammans med sekundär information som kan sänka detta pris, och därigenom ger sken av att villkoret är underkastat vissa villkor eller kriterier som gör det svårt att tillämpa det i praktiken, ii) att villkoret placeras i mitten eller i slutet av långa stycken som inledningsvis behandlar andra frågor, så att genomsnittskonsumentens uppmärksamhet avleds, och iii) att villkoret om räntegolv presenteras tillsammans med bestämmelsen om begränsad räntejustering uppåt (villkor om räntetak), så att konsumentens uppmärksamhet riktas mot den skenbara säkerheten i att ha ett tak för den hypotetiska höjningen av referensindex, varigenom hans eller hennes uppmärksamhet avleds från minimiräntans betydelse.
15. Bankerna överklagade den dom som meddelats av Audiencia Provincial de Madrid (Provinsdomstolen i Madrid) till Tribunal Supremo (Högsta domstolen).
16. Sistnämnda domstol, som är den hänskjutande domstolen, har i sin begäran om förhandsavgörande framställt två huvudfrågor. Den första frågan avser huruvida en grupptalan om förbudsföreläggande utgör en lämplig processrättslig mekanism för att pröva om avtalsvillkor är transparenta. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende understrukit att en talan om förbudsföreläggande per definition kräver en abstrakt prövning av den berörda klausulen, medan transparensprövningen kräver en konkret prövning av det specifika avtalsförhållande i vilket det omtvistade villkoret ingår, med fokus på den förhandsinformation som lämnats till konsumenten. Den ifrågasätter därför om en grupptalan är ett lämpligt sätt att pröva om ett villkor är transparent. Den hänskjutande domstolen hyser dessutom tvivel om huruvida en grupptalan för transparensprövning kan väckas mot samtliga finansinstitut som ingår i banksystemet i ett helt land (över hundra) när den enda gemensamma nämnaren mellan dessa institut är att de använder ett likartat villkor i sina hypotekslåneavtal.
17. Den andra fråga som den hänskjutande domstolen har ställt avser hur genomsnittskonsumenten ska definieras när det finns skillnader mellan de många finansinstitut som är inblandade i tvisten, de avtalsmodeller som har använts och de berörda kunderna och när de berörda villkoren har använts under en lång tidsperiod.
18. Den hänskjutande domstolen har framhållit att nationell rättspraxis visar på de svårigheter som är förenade med den abstrakta transparensprövningen. Den har i detta hänseende hänvisat till praxis från Tribunal Constitucional (Författningsdomstolen, Spanien). Sistnämnda domstol har funnit att verkningarna av en grupptalan om förbudsföreläggande då de tillämpas på en hel uppsättning avtal kan medföra att avtalsfriheten åsidosätts för konsumenter som inte önskar få avtalet ogiltigförklarat. Den hänskjutande domstolen har dessutom hänvisat till sin egen praxis. Den hänskjutande domstolen har tidigare slagit fast att det är möjligt att göra en abstrakt granskning av villkor om räntegolv med beaktande av definitionen av genomsnittskonsumenten och egenskaperna hos standardavtal. I de relevanta målen hade emellertid en grupptalan väckts mot ett enda finansinstitut eller mot ett mycket litet antal finansinstitut. Det var följaktligen lättare att gruppera de omtvistade metoderna och villkoren i ett begränsat antal standardsituationer, och det var också mer praktiskt att göra en bedömning utifrån genomsnittskonsumentens perspektiv.
19. Enligt den hänskjutande domstolen blir en abstrakt transparensprövning än mer komplex när, såsom är fallet i förevarande mål, talan om förbudsföreläggande förenas med en talan om återbetalning. Den hänskjutande domstolen framhåller härvidlag att den abstrakta prövningen som utförs i en grupptalan om förbudsföreläggande inte syftar till att fastställa de konkreta ekonomiska konsekvenser som ogiltigförklaringen kan få för var och en av de berörda konsumenterna. En sådan bedömning skulle vara mer lämpad för talan som väcks av enskilda konsumenter.
20. Mot bakgrund av dessa överväganden har Tribunal Supremo (Högsta domstolen) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1. Tillåter artikel 4.1 i [direktiv 93/13], i den del den avser omständigheter i samband med att avtalet ingicks, och artikel 7.3 i samma direktiv, i den del den avser liknande villkor, att det görs en abstrakt prövning som syftar till att inom ramen för en grupptalan pröva huruvida villkor som används av mer än hundra finansinstitut i miljontals bankavtal är transparenta, utan att det beaktas i vilken omfattning förhandsinformation har lämnats om de rättsliga och ekonomiska konsekvenserna av villkoret och vilka övriga omständigheter som förelegat i det enskilda fallet vid tiden för avtalets ingående?
2. Är det förenligt med artiklarna 4.2 och 7.3 i [direktiv 93/13] att göra en abstrakt prövning av transparensen utifrån genomsnittskonsumentens perspektiv när ett antal av de avtal som erbjuds på marknaden riktar sig till specifika konsumentgrupper, eller när många finansinstitut med ekonomiskt och geografiskt vitt skilda verksamhetsområden har använt standardvillkor under en mycket lång tidsperiod under vilken allmänhetens medvetenhet om sådana villkor har utvecklats?”
21. Skriftliga yttranden har getts in av följande finansinstitut: Caixabank, S.A., Banco Santander, S.A., Targobank, S.A., Caja Rural de Teruel, S.C.C., Caja Rural de Navarra, S.C.C., Caja Rural de Jaén, Barcelona y Madrid, S.C.C., Caja Rural de Asturias, S.C.C., Arquia Bank, S.A., tidigare Caja de Arquitectos, S.C.C., Nueva Caja Rural de Aragón, S.C.C., Caja Rural de Granada, S.C.C., Caja Rural del Sur, S.C.C., Caja Rural de Albacete, Ciudad Real and Cuenca, S.C.C. (Globalcaja), Caja Rural Central, S.C.C. m.fl., Unicaja Banco, S.A., Banco de Sabadell, S.A. och Ibercaja Banco S.A. Skriftliga yttranden har också getts in av ADICAE, den spanska, den polska och den portugisiska regeringen samt Europeiska kommissionen. Domstolen ställde skriftliga frågor till parterna som skulle besvaras vid förhandlingen. Med undantag för den polska och den portugisiska regeringen, var dessa parter också företrädda vid förhandlingen, som ägde rum den 28 september 2023.
IV. Bedömning
Inledande synpunkter på domstolsprövningen av de omtvistade villkoren om räntegolv (”clausulas suelo”)
22. Innan tolkningsfrågorna prövas är det viktigt att göra några inledande anmärkningar om domstolsprövningen av villkor om räntegolv i Spanien och vid EU-domstolen.
23. Villkor om räntegolv ingick som standard i de allmänna villkor för hypotekslåneavtal med rörlig ränta som ett betydande antal finansinstitut i Spanien ingick med konsumenter. Dessa villkor fastställde en lägsta räntesats under vilken den rörliga räntan inte kunde sjunka, oberoende av om referensräntan föll under denna miniminivå eller inte. Den minimiränta som fastställdes i dessa låneavtal låg vanligtvis på mellan två och fem procent.(4) När de referensräntor som användes i hypotekslåneavtalen (i allmänhet Euribor) föll långt under det tröskelvärde som hade fastställts genom villkoren om räntegolv, insåg konsumenter som hade ingått låneavtal som innehöll sådana villkor att de inte kunde åtnjuta denna sänkning utan måste fortsätta att betala minimiräntan trots att de hade ett hypotekslån med rörlig ränta.(5) Enskilda konsumenter och konsumentorganisationer har i flera tusen fall väckt talan i Spanien och gjort gällande att villkoren om räntegolv är rättsstridiga och att för mycket betald ränta ska återbetalas.
24. I en vägledande dom av den 9 maj 2013 (som fastställdes genom dom av den 25 mars 2015) prövade Tribunal Supremo (Högsta domstolen) lagenligheten av villkoren om räntegolv i samband med en grupptalan som väckts av en konsumentförening mot flera bankinstitut. Nämnda domstol fann att sådana villkor, som hängde samman med definitionen av avtalets huvudföremål, var grammatiskt begripliga för konsumenter och därför uppfyllde villkoret i artikel 4.2 i direktiv 93/13 om att vara”klart och begripligt formulerade”. Samtidigt som den konstaterade att villkoren om räntegolv i det målet i sig var lagliga, ansåg den att de inte uppfyllde kravet på materiell transparens.(6) Denna slutsats grundade sig på den omständigheten att otillräcklig information hade lämnats till konsumenterna vid avtalets ingående beträffande de rättsliga och ekonomiska konsekvenserna av det omtvistade villkoret. Efter att ha bedömt dessa villkor mot bakgrund av de allmänna kriterierna om god sed, balans och transparens i artiklarna 3.1, 4.1 och 5 i direktiv 93/13 ogiltigförklarade Tribunal Supremo (Högsta domstolen) dessa villkor.
25. I domen av den 9 maj 2013 begränsade Tribunal Supremo (Högsta domstolen) verkningarn
26. a av ogiltigförklaringen av villkoren till återbetalning av belopp som felaktigt erlagts på grundval av dessa villkor efter dagen för domen, med hänsyn till de allvarliga ekonomiska återverkningar som en ogiltigförklaring med retroaktiv verkan skulle få på banksektorn. Denna tidsmässiga begränsning av verkan av avtalets återgång ansågs i domen i de förenade målen Gutiérrez Naranjo m.fl. vara oförenlig med artikel 6 i direktiv 93/13.(7)
27. Det är mot denna bakgrund som jag kommer att pröva de två tolkningsfrågorna.
Den första frågan
28. Den hänskjutande domstolen önskar genom sin första fråga i huvudsak få klarhet i huruvida artikel 4.1 i direktiv 93/13 och artikel 7.3 i samma direktiv ska tolkas så, att den tillåter att en nationell domstol gör en abstrakt bedömning av avtalsvillkorens transparens inom ramen för en grupptalan, när det ifrågavarande förfarandet har inletts mot ett betydande antal finansinstitut och omfattar ett stort antal avtal.
29. Den hänskjutande domstolens tvivel beträffande huruvida en grupptalan lämpar sig för en abstrakt bedömning av avtalsvillkor grundar sig, för det första, på ordalydelsen i artikel 4.1 i direktiv 93/13. Enligt denna bestämmelse ska frågan om ett avtalsvillkor är oskäligt bedömas med hänsyn tagen, vid tiden för avtalets ingående, till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks. För det andra har den hänskjutande domstolen noterat att en individuell talan och en grupptalan har olika karaktär. Den första leder till en konkret prövning av det avtalsförhållande i vilket det omtvistade villkoret ingår, medan den andra medför en abstrakt prövning av det berörda villkoret. För det tredje har den hänskjutande domstolen framhållit att omständigheterna i det nationella målet är komplicerade på grund av det mycket stora antal svarande och avtal som berörs samt på grund av de många olika formuleringarna av villkoret om räntegolv.
30. För att bemöta dessa problemställningar är det först av allt viktigt att erinra om EU-domstolens praxis i fråga om domstolsprövningens karaktär vid en grupptalan respektive en individuell talan, samt i fråga om prövningen av kravet på transparenta avtalsvillkor. Mot bakgrund av denna rättspraxis kommer jag att undersöka huruvida och under vilka förutsättningar det är möjligt att genomföra en transparensprövning inom ramen för en grupptalan av sådan omfattning som den som är för handen i det nationella målet.
a) Domstolsprövningens karaktär vid en grupptalan respektive en individuell talan
31. Det rättsliga skyddssystem som inrättats genom direktiv 93/13 bygger på två typer av talan, nämligen individuell talan och grupptalan. Dessa båda typer av talan kompletterar varandra.(8) Parallellt med konsumentens subjektiva rätt att i domstol få en prövning av huruvida ett villkor i ett avtal konsumenten slutit är oskäligt gör artikel 7.2 i direktiv 93/13 det möjligt för medlemsstaterna att införa kontroll av oskäliga villkor i standardavtal genom talan om förbudsföreläggande som väcks av konsumentskyddsorganisationer i allmänhetens intresse.(9)
32. Målet att hindra bruket av oskäliga villkor eftersträvas även genom bestämmelserna i direktiv 2009/22,(10) som genom att tillhandahålla lämpliga processuella medel för att få till stånd ett förbudsföreläggande kompletterar konsumentskyddet i direktiv 93/13.(11)
33. EU-domstolen har slagit fast att en individuell talan och en grupptalan inom ramen för direktiv 93/13 har olika föremål och rättsverkningar och att de är av olika karaktär.(12) I samband med en talan som väcks av en enskild konsument ska domstolen således göra en konkret bedömning av huruvida ett avtalsvillkor i ett avtal som redan har ingåtts är oskäligt. Den nationella domstolen är skyldig att i enlighet med artikel 4.1 i direktiv 93/13 ta hänsyn till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks. Vid en talan om förbudsföreläggande ankommer det på den nationella domstolen att göra en abstrakt bedömning av huruvida de villkor som näringsidkare inbegripit i konsumentavtal är oskäliga. Vidare kan en förbudstalan, mot bakgrund av att den är av preventiv karaktär och har ett avskräckande syfte samt att den är fristående från varje konkret enskild tvist, väckas även om de villkor som omfattas av nämnda talan inte använts i några bestämda avtal.(13)
34. Det måste betonas att den abstrakta prövningen av oskäliga villkor är specifik för de mekanismer för grupptalan om gottgörelse som avses i artikel 7 i direktiv 93/13.(14) Det är endast inom ramen för en individuell talan som det är lämpligt att beakta alla enskilda omständigheter i samband med avtalet.(15) Detta framgår av artikel 4.1 i detta direktiv, där det anges att bedömningen av alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks ska ske ”utan att det påverkar tillämpningen av artikel [7]”. Domstolsprövningen vid grupptalan är således alltid abstrakt, oberoende av om de villkor som är föremål för prövning har använts i bestämda avtal eller inte.
35. Vad beträffar verkningarna av en individuell talan respektive en grupptalan är oskälighet som konstateras i samband med en individuell talan bindande endast för den konsument som är part i målet. När det gäller grupptalan kan en dom som fastställer oskälighet ha större räckvidd. Det följer av EU-domstolens praxis att det i nationell lagstiftning får föreskrivas att oskälighet som fastställs i samband med en förbudstalan mot en näringsidkare ska ha verkan utanför partsförhållandet (ultra partes).(16)
36. De abstrakta prövningsmekanismerna inom ramen för en grupptalan kompletterar konsumentens subjektiva rätt att väcka en individuell talan och få samtliga omständigheter i samband med hans eller hennes avtal beaktade. Eftersom grupptalan och individuell talan kompletterar varandra, måste möjligheten att väcka båda typerna av talan säkerställas genom det rättsliga skyddssystem som inrättats genom direktiv 93/13. De krav som gäller för en individuell talan, särskilt att hänsyn ska tas till alla individuella omständigheter i samband med avtalet, hindrar således inte att en grupptalan väcks som är fristående från varje konkret enskild tvist och individuella omständigheter.
37. Individuell talan och grupptalan utgör delar av det kompletta system för konsumentskydd som inrättats genom direktiv 93/13.
b) Prövning av transparensen i avtalsvillkoren
38. Kravet på transparens kommer till uttryck i regeln att avtalsvillkor ska vara klart och begripligt formulerade (artikel 4.2 och artikel 5 i direktiv 93/13).(17) Vidare lyfts det i det tjugonde skälet i direktiv 93/13, och punkt 1 i) i bilagan därtill, fram att konsumenten i förväg måste ha fått ta del av samtliga villkor i ett avtal så att vederbörande kan fatta ett välgrundat beslut om huruvida han eller hon vill vara bunden av dessa villkor.(18)
39. Mer specifikt ska bedömningen av avtalsvillkors oskälighet enligt artikel 4.2 i direktiv 93/13 inte avse vare sig beskrivningen av ”avtalets huvudföremål” eller ”förhållandet mellan pris och ersättning, å ena sidan, och sålda tjänster eller varor, å andra sidan; detta gäller i den mån dessa villkor är klart och begripligt formulerade”. Av detta följer att det är en förutsättning för att undantaget från mekanismen för prövning av avtalsvillkors oskälighet såvitt avser de så kallade centrala villkoren (nedan kallat undantaget för centrala villkor) ska vara tillämpligt att dessa villkor är transparenta.
40. I artikel 5 i direktiv 93/13 uppställs en mer allmän regel om transparens, enligt vilken avtalsvillkor i skriftlig form ”alltid [ska] vara klart och begripligt formulerade”. Den bestämmelsen kan, såsom föreslagits i doktrinen, anses fastställa en ”övergripande princip” om transparens.(19)
41. EU-domstolen har slagit fast att kravet på transparens enligt artikel 4 i direktiv 93/13 har samma räckvidd som kravet på transparens enligt artikel 5 i direktivet.(20)
42. Enligt EU-domstolen ska kravet på transparens ges en extensiv tolkning(21) och omfatta såväl formella som materiella kriterier.(22) Med formell transparens avses i allmänhet hur den relevanta informationen är formulerad och hur den presenteras för konsumenten. Som illustration tar kommissionens vägledning om oskäliga villkor upp följande aspekter på hur avtalsvillkoren presenteras som faktorer som är relevanta för transparensbedömningen: den visuella presentationens tydlighet, huruvida avtalet är strukturerat på ett logiskt sätt och huruvida viktiga föreskrifter ges den framträdande plats de förtjänar och inte döljs bland andra bestämmelser, eller huruvida villkoren finns på den plats eller i det sammanhang i avtalet som kan förväntas, inklusive i samband med andra relaterade avtalsvillkor.(23)
43. Prövningen av avtalsvillkors materiella transparens(24) går längre än bedömningen av huruvida ett avtalsvillkor är klart och begripligt formulerat och inbegriper frågan huruvida ett avtalsvillkor gör det möjligt för konsumenten att förstå dess verkliga konsekvenser.
44. Enligt EU-domstolens fasta praxis är det av grundläggande betydelse för konsumenten att denne före ingåendet av ett avtal underrättas om villkoren och följderna av att avtalet ingås. Det är bland annat mot bakgrund av dessa uppgifter som konsumenten avgör om han eller hon vill ingå ett avtal med en näringsidkare och vara bunden av de villkor som näringsidkaren utformat i förväg.(25) Nämnda krav på transparens ska således förstås så, att det inte bara innebär att det aktuella villkoret ska vara begripligt för konsumenten i formellt och grammatiskt avseende, utan även att en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument kan förstå hur villkoret konkret tillämpas och således, på grundval av klara och begripliga kriterier, bedöma de potentiellt omfattande ekonomiska konsekvenserna av detta villkor för hans eller hennes finansiella förpliktelser.(26)
45. Hittills har EU-domstolen prövat kravet på transparens i samband med individuella förfaranden, mot bakgrund av artikel 4.2 och artikel 5 i direktiv 93/13, och huvudsakligen i fråga om låneavtal. Frågan huruvida kravet på transparens har iakttagits i sådana sammanhang ska prövas mot bakgrund av samtliga relevanta faktiska omständigheter, däribland reklammaterial och den information som tillhandahållits inom ramen för förhandlingarna om det låneavtal som är aktuellt, inte bara av långivaren själv, utan även av alla andra personer som har deltagit i marknadsföringen av det aktuella lånet i näringsidkarens namn.(27) Den nationella domstolen ska närmare bestämt, då den beaktar alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks, kontrollera om konsumenten, i det aktuella fallet, upplysts om samtliga omständigheter som kan påverka omfattningen av konsumentens förpliktelser bland annat för att kunna beräkna den totala kostnaden för lånet.(28) Även det språk som finansinstitutet har använt i förhandsinformationen och i avtalshandlingarna ingår bland de omständigheter som är relevanta för denna bedömning.(29)
46. Härav följer att den nationella domstolen, inom ramen för ett individuellt förfarande för transparensprövning, ska beakta alla omständigheter i samband med att låneavtalet ingicks. Med detta sagt, ska det noteras att många av de faktorer som ingår i domstolsprövningen av transparensen grundar sig på en objektiv bedömning. Den nationella domstolen bedömer ett standardavtalsvillkor som ingår i det på förhand formulerade standardavtal och den standardiserade förhandsinformation som kreditgivaren har upprättat i förväg för lån som erbjuds ett obestämt antal konsumenter. Vidare är det inte den enskilda konsumenten som ska användas som måttstock vid transparensbedömningen, utan en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument.(30)
47. Begreppet genomsnittskonsument är en rättslig fiktion (fictio juris) som tenderar att komprimera en mycket varierad verklighet till en gemensam nämnare.(31) Som sådan utgör det ett objektivt riktmärke. EU-domstolen har i detta avseende slagit fast att den objektiva normen för kontrollen av huruvida kravet på transparens har iakttagits är en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument.(32) Varken en mindre medveten konsument eller en mer medveten konsument än genomsnittskonsumenten motsvarar denna norm.(33)
48. Med tanke på alla de faktorer som ingår i transparensprövningen enligt domstolens praxis, har det med rätta noterats i doktrinen att EU-domstolen avsevärt har höjt ”tröskeln för att transparenskriteriet ska vara uppfyllt”(34) och utvecklat en modell för genomsnittskonsumenten som är ”mer anpassad till konsumenternas verkliga beteende i samband med ingåendet av standardavtal”.(35)
49. Som illustration kan nämnas att EU-domstolen, i ett mål som rörde ett låneavtal uttryckt i utländsk valuta, trots att den berörda konsumenten hade erhållit en stor mängd information, fann att kravet på transparens inte kan anses uppfyllt enbart genom att konsumenten ges tillgång till upplysningar, inte ens om de är omfattande. Konsumenten måste även underrättas om det ekonomiska sammanhang som kan få återverkningar på variationerna i växelkurserna och ges möjlighet att konkret förstå de potentiellt allvarliga konsekvenserna för hans eller hennes ekonomiska situation.(36)
50. Ju högre tröskeln för att uppfylla kravet på transparens är, desto lägre förväntningar kan man ha på genomsnittskonsumenten.(37) Vidare åligger det långivaren att vid rätten styrka att denne korrekt har uppfyllt de skyldigheter som åligger långivaren före ingående av avtalet och skyldigheterna enligt avtalet bland annat beträffande kravet på transparens vad gäller avtalsvillkoren, såsom det bland annat följer av artikel 4.2 i direktiv 93/13.(38)
51. Med en objektiv norm för modellen för genomsnittskonsumenten och en högt satt tröskel för kravet på transparens, har domstolsprövningen av avtalsvillkorens transparens blivit mer objektiv och förlitar sig på avtalsstandardisering.
52. Mot bakgrund av dessa överväganden kommer jag nu att undersöka huruvida en grupptalan är en lämplig rättslig mekanism för att pröva transparensen.
c) Huruvida en grupptalan är en lämplig åtgärd för att pröva om avtalsvillkor är transparenta
53. Inom ramen för det system som inrättats genom direktiv 93/13 är möjligheten att bedöma huruvida avtalsvillkor är oskäliga eller att undersöka huruvida de är transparenta inte beroende av om det är fråga om en individuell talan eller en grupptalan. I artikel 4.1 i direktiv 93/13, i vilket det föreskrivs att frågan om ett avtalsvillkor är oskäligt ska bedömas individuellt, anges inledningsvis att denna bedömning ska ske ”[u]tan att det påverkar tillämpningen av artikel 7”. I linje med det komplementära synsätt som beskrivits ovan utgör en individuell bedömning av om ett villkor som ingår i ett specifikt avtal eventuellt är oskäligt inte hinder för en abstrakt bedömning av detta villkor inom ramen för en grupptalan.
54. Vad gäller kravet på transparens finns det ingenting i direktiv 93/13 som tyder på att en sådan transparensprövning skulle vara utesluten i samband med en grupptalan. För det första är transparens en förutsättning för att ”undantaget för centrala villkor” i artikel 4.2 i direktiv 93/13 ska vara tillämpligt. Om en prövning av avtalsvillkorens transparens inte vore möjlig inom ramen för en grupptalan, skulle det innebära de ”centrala villkoren” alltid skulle vara undantagna från kontroll i sådana förfaranden. Det skulle nämligen inte vara möjligt att på annat sätt undersöka om de var klart och begripligt formulerade.
55. För det andra görs det i artikel 5 i direktiv 93/13(39) inte någon åtskillnad mellan individuell talan och grupptalan, med undantag för den tillämpliga tolkningsregeln. Det följer av denna bestämmelse att regeln om den för konsumenten mest gynnsamma tolkningen inte gäller vid de förfaranden för grupptalan om gottgörelse som medlemsstaterna föreskriver på grundval av artikel 7.2 i direktiv 93/13.(40)
56. Det snäva undantag som fastställs i artikel 5 visar att kravet på transparens avser standardvillkoret och inte den typ av talan som väcks vid domstol för att få villkoret prövat. Såsom jag har påpekat ovan(41) är artikel 5 en central bestämmelse som stadfäster en ”övergripande princip” som inte enbart är tillämplig vid en enskild talan. Med hänsyn till dess betydelse för det skyddssystem som inrättats genom direktiv 93/13 ska kravet på transparens således vara tillämpligt på samma sätt såvitt avser de mekanismer för grupptalan om gottgörelse som föreskrivs i artikel 7.2 i direktivet.(42)
57. I stället för att utesluta transparensprövningen vid en grupptalan måste den rättsliga kontrollen anpassas till syftet med och rättsverkningarna av en grupptalan.
58. En annan tolkning skulle, såsom kommissionen i huvudsak påpekade i sitt skriftliga yttrande, motverka syftet med grupptalan genom att undanta kravet på transparens från domstolsprövning, trots att grupptalan om gottgörelse utgör en väsentlig del av det system för konsumentskydd som stadfästs i direktiv 93/13.
59. Ett sådant undantag skulle dessutom vara oförenligt med det domstolsskydd som ges genom direktiv 2009/22, som såsom påpekats ovan kompletterar det konsumentskydd som föreskrivs i direktiv 93/13. Genom direktiv 2009/22 harmoniserades åtgärder för förbudsföreläggande för skydd för de kollektiva konsumentintressen som omfattas av de direktiv som anges i förteckningen i bilaga I, bland vilka direktiv 93/13 ingår. Talan om förbudsföreläggande kan väckas mot överträdelser av alla bestämmelserna i direktiv 93/13, inbegripet de bestämmelser som rör transparens.
60. Att utesluta att avtalsvillkorens transparens prövas i samband med grupptalan skulle inte heller vara förenligt med den senaste relevanta utvecklingen på lagstiftningsområdet för att stärka de processuella mekanismerna för att skydda konsumenternas kollektiva intressen, det vill säga antagandet av direktiv 2020/1828 om grupptalan, genom vilket direktiv 2009/22 upphävdes.(43) Direktiv 2020/1828 är tillämpligt på grupptalan(44) som väcks med avseende på överträdelser av de unionsrättsliga bestämmelser som avses i bilaga I till direktivet, däribland direktiv 93/13.(45) Att bortse från denna utveckling och tolka direktiv 93/13 så, att det inte skulle vara lämpligt att göra en transparensprövning i samband med en grupptalan, skulle allvarligt fragmentera och undergräva effektiviteten hos det system för konsumentskydd som numera kompletteras av direktiv 2020/1828. Det skulle innebära en allvarlig försämring av skyddet för konsumenternas kollektiva intressen.
61. Vad beträffar omfattningen av domstolsprövningen av kravet på transparens i samband med en grupptalan är det möjligt att kombinera den rättspraxis som redovisats i föregående avsnitt, med de anpassningar som är nödvändiga med hänsyn till den processuella mekanism som används. De moment som är specifika för en individuell talan, nämligen att hänsyn ska tas till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks, är inte tillämpliga. Däremot är de objektiva delarna av transparensprövningen tillämpliga på den abstrakta transparensprövningen. I detta sammanhang måste det, såsom kommissionen i huvudsak uttryckte det vid förhandlingen, vara möjligt att bedöma avtalsvillkoret oberoende av de konkreta och individuella omständigheterna i vart och ett av avtalen. Detta är fallet på grund av den avtalsstandardisering som avspeglas i den objektiva tolkningen av normen för genomsnittskonsumenten, oavsett vilken processrättslig mekanism som används för att pröva transparensen.
62. För att bedöma den formella och materiella transparensen i ett villkor i ett låneavtal bör en domstolsprövning mer specifikt inriktas på de standarddokument och de standardiserade avtalsmetoder och den standardpraxis i fråga om förhandsinformation som den berörda näringsidkaren tillämpar gentemot genomsnittskonsumenten vid marknadsföring och erbjudande av avtalet. Prövningen ska omfatta den berörda näringsidkarens avtalsmetoder men även dennes praxis i fråga om förhandsinformation, nämligen det reklammaterial som riktas till varje konsument och standardiserad förhandsinformation eller standardiserade riktlinjer som tillhandahålls av andra personer som på den berörda näringsidkarens vägnar deltar i marknadsföringen av det aktuella lånet. Alla dessa faktorer bildar tillsammans vad den nationella appellationsdomstolen träffande beskrev som ett ”standardmönster” för hur avtal ingås.(46) Beroende på vilken typ av avtalsvillkor det rör sig om ska den nationella domstolen fastställa de relevanta kriterierna för att uppfylla kravet på transparens. Mot bakgrund av dessa kriterier ska nämnda domstol kontrollera huruvida genomsnittskonsumenten kan förstå hur villkoret konkret tillämpas och således, på grundval av klara och begripliga kriterier, bedöma de potentiellt omfattande ekonomiska konsekvenserna av detta villkor för hans eller hennes finansiella förpliktelser.
63. Vad särskilt gäller prövningen av villkoren om räntegolv i det nationella målet, måste det fastställas huruvida det utgjorde allmän praxis att inkludera dessa villkor i standardiserade bankdokument. Den rättsliga prövningen inriktas därefter på de berörda näringsidkarnas standardiserade avtalsmetoder och praxis i fråga om förhandsinformation för att identifiera de kriterier som avgör om det specifika villkoret är transparent eller inte.
64. Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat identifierade den nationella appellationsdomstolen vissa metoder som är relevanta för transparensprövningen av villkor om räntegolv. Bland dessa metoder ingick att villkorets verkningar döljs eller maskeras, var det placerats i avtalet eller att det presenteras tillsammans med det villkor som begränsar räntejusteringen uppåt.(47) När domstolskontrollen omfattar mer än en svarande är det viktigt att för varje bank fastställa om deras avtalsmetoder uppfyllde transparenskriterierna eller inte.(48)
65. Ett relevant kriterium för att bedöma transparensen i villkoret om räntegolv i standardavtal kan vidare innefatta frågan huruvida avtalets löptid framgår av den information som lämnas till konsumenten. Ett hypotekslåneavtal är ett långfristigt avtal eller till och med, såsom har föreslagits i doktrinen, ett ”livstidsavtal”.(49) Konsumenten måste med hjälp av simuleringar bringas att förstå sambandet mellan det relevanta villkoret, den framtida ekonomiska utvecklingen och de ekonomiska konsekvenserna för hans eller hennes finansiella situation. Kravet på transparens kan således inte anses vara uppfyllt genom att konsumenten ges tillgång till något slags upplysningar om villkoret om räntegolv, om de grundar sig på antagandet att det ekonomiska sammanhanget kommer att förbli detsamma under avtalets hela giltighetstid.(50) Konsumenten måste informeras om att förändrade ekonomiska omständigheter kan få potentiellt allvarliga konsekvenser för hans eller hennes finansiella situation på grund av att klausulen om räntegolv utlöses.
66. Sammanfattningsvis är det både lämpligt och möjligt att rättsligt pröva transparensen i samband med grupptalan. Den metod som den nationella appellationsdomstolen använde och som den hänskjutande domstolen har beskrivit utgör ett konkret exempel på detta. Domstolsprövningen ska anpassas till den abstraktionsnivå som är specifik för grupptalan och inriktas på näringsidkarens standardiserade avtalsmetoder gentemot den objektiva normen för en genomsnittskonsument som är normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten.
d) Transparensprövning inom ramen för en grupptalan mot ett stort antal näringsidkare
67. Nästa fråga som den hänskjutande domstolen har ställt är huruvida de ”kvantitativa” särdragen i det nationella målet bör leda till slutsatsen att det inte är lämpligt att göra en abstrakt transparensprövning. Den hänskjutande domstolen har förklarat att i motsats till en grupptalan mot ett enda finansinstitut eller ett mycket litet antal finansinstitut rör det sig i det nationella målet om ett stort antal svarande finansinstitut och ett stort antal avtal med många olika lydelser och formuleringar, som har använts under en lång tidsperiod.
68. I det avseendet måste det inledningsvis framhållas att det i artikel 7.3 i direktiv 93/13 föreskrivs att kollektiva rättsliga åtgärder, med beaktande av nationella rättsregler, ”åtskilt eller gemensamt” får riktas mot ”flera” näringsidkare inom samma näringsområde som använder samma allmänna avtalsvillkor eller ”liknande” villkor. Det följer av denna bestämmelse att det relevanta kriteriet vad avser svarandena inte är hur många de är till antalet utan att de verkar inom samma näringsområde. Vad gäller föremålet för talan avser domstolsprövningen liknande villkor.
69. De svarande finansinstitut som har inkommit med skriftliga yttranden har, liksom den spanska regeringen, anfört att det är ett nödvändigt villkor för att en grupptalan ska kunna väckas att omständigheterna är ”homogena”. Av deras inlagor följer i huvudsak att detta krav ska anses uppfyllt när de olika individuella omständigheterna kan avgöras gemensamt, eftersom de uppvisar sådana faktiska och rättsliga likheter att det går att göra en gemensam bedömning. De har gjort gällande att grupptalan i det nationella målet inte skulle ha tagits upp till sakprövning, eftersom kravet på homogenitet inte var uppfyllt.
70. I detta hänseende ska det påpekas att varken direktiv 93/13 eller direktiv 2009/22 föreskriver att omständigheterna måste vara ”homogena” för att mekanismerna för grupptalan om gottgörelse ska kunna göras gällande. Artikel 7.3 i direktiv 93/13 hänvisar till de materiella kraven att näringsområdet ska vara detsamma och att avtalsvillkoren ska vara likartade. Den innehåller inte några processuella krav såvitt avser den grad av likhet mellan de individuella anspråken som krävs för att en grupptalan ska kunna väckas vid domstol, vilket är en fråga för nationell processrätt. EU-domstolen har således redan, vid flera tillfällen och med beaktande av kraven i artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13, reglerat det sätt på vilket den nationella domstolen ska säkerställa skyddet av de rättigheter som konsumenterna har enligt detta direktiv. I unionsrätten harmoniseras emellertid i princip inte förfarandena för bedömning av avtalsvillkor som påstås vara oskäliga. Sådana förfaranden omfattas således av medlemsstaternas interna rättsordningar, enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi. Bestämmelserna om dessa förfaranden får emellertid inte vara mindre förmånliga än de som avser liknande situationer som omfattas av nationell rätt (likvärdighetsprincipen) och de får inte medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen).(51)
71. I nationell processrätt kan det således föreskrivas att det är ett nödvändigt villkor att de berörda anspråken är ”homogena” för att en grupptalan om kontroll av oskäliga avtalsvillkor ska kunna väckas. Eftersom det i artikel 7.3 i direktiv 93/13 föreskrivs att en grupptalan avseende liknande villkor får prövas i domstol, får homogenitetskravet emellertid inte tolkas så, att alla omständigheter i samband med den ifrågavarande talan måste vara identiska. När en grupptalan omfattar samma kategori av svarande, samma typ av villkor med samma verkningar och samma slags rättsförhållanden, utgör dessa faktorer en stark indikation på att grunden för talan är tillräckligt likartad för att denna grupptalan ska kunna tas upp till prövning. Om det är möjligt att göra en objektiv rättslig bedömning av standardiserade avtalsvillkor, bör det inte vara nödvändigt att ta hänsyn till de faktiska och rättsliga omständigheter som är specifika för var och en av de konsumenter som berörs av dessa villkor.
72. Det ankommer ytterst på den nationella domstolen att avgöra om det i det nationella målet föreligger en tillräcklig grad av likhet för att grupptalan ska kunna tas upp till prövning. I detta hänseende kan nämnda domstol beakta att samtliga svarande är bankinstitut, att de omtvistade villkoren i samtliga fall är standardiserade villkor om räntegolv, att de rättsförhållanden som villkoren om räntegolv utgör en del av är hypotekslåneavtal och att verkan av dessa villkor är att utesluta att räntesatsen sjunker under en viss nivå.
73. Det är relevant att inte ens direktiv 2020/1828 – som är det viktigaste exemplet på harmonisering på området för grupptalan om gottgörelse – har harmoniserat alla aspekter av grupptalan som det reglerar. Enligt skäl 12 i det direktivet bör det, i enlighet med principen om processrättslig autonomi, vara medlemsstaterna som beslutar ”vilken grad av likhet mellan enskilda anspråk som krävs … för att ett ärende ska tas upp till prövning som grupptalan”. I detta skäl erinras det emellertid om effektivitetsprincipens begränsande verkan genom att det anges att ”[s]ådana nationella regler … inte [bör] hindra att den processuella mekanismen för grupptalan som krävs enligt detta direktiv fungerar effektivt”.
74. Även om direktiv 2020/1828 inte är tillämpligt i det nationella målet, hänvisade vissa finansinstitut under förhandlingen till exempel på nationella införlivanden av detta direktiv, och särskilt till tysk och italiensk rätt, vilka båda kräver ”homogenitet” i samband med grupptalan.
75. Den omständigheten att det i nationell lagstiftning föreskrivs ett krav på ”homogenitet” leder emellertid inte till slutsatsen att en grupptalan om gottgörelse inte är lämplig i ett fall där grupptalan riktas mot många finansinstitut och avser en mängd olika avtal. Den relevanta frågan är huruvida tillämpningen av kravet på homogenitet leder till den rätta avvägningen mellan likheten mellan de situationer som grupptalan omfattar, processekonomin och effektiviteten i grupptalan om gottgörelse.(52)
76. Vissa finansinstitut anförde i sina svaromål att tvisten inte var hanterbar. Det ankommer emellertid inte på EU-domstolen att pröva de empiriska aspekterna av tvisten. Om den nationella domstolen anser att de ifrågavarande faktiska och rättsliga omständigheterna gör det möjligt att göra en standardiserad bedömning av de berörda avtalsvillkoren, ankommer det på nämnda domstol att vidta de åtgärder som krävs för att målet ska kunna prövas.
77. Med detta sagt ska det emellertid framhållas att tvistens omfattning inte får inverka på varje finansinstituts rätt till ett effektivt domstolsskydd. Eftersom direktiven 93/13 och 2009/22 inte innehåller någon bestämmelse som uttryckligen tillförsäkrar näringsidkare ett effektivt domstolsskydd, ska dessa direktiv i detta hänseende tolkas mot bakgrund av artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.(53) Vart och ett av finansinstituten måste ges möjlighet att visa att dess egna standardiserade metoder uppfyller transparenskriterierna.
78. Ett sista problem som den hänskjutande domstolen har tagit upp avser den ytterligare komplexitet som uppstår i förevarande mål till följd av att talan om förbudsföreläggande har kumulerats med en talan om återbetalning av belopp som uppburits med stöd av ett omtvistat avtalsvillkor som konstaterats vara oskäligt. Det ska i detta hänseende erinras om att det är en fråga för nationell processrätt hur en dom i samband med en grupptalan ska verkställas. Eventuella svårigheter på verkställighetsstadiet utgör inte ett rättsligt kriterium för att utesluta förfaranden som avser grupptalan om gottgörelse.
79. Mot bakgrund av vad som ovan anförts anser jag att artikel 4.1 i direktiv 93/13, i den del det där föreskrivs att hänsyn ska tas till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks, och artikel 7.3 i detta direktiv, i den del den avser liknande villkor, ska tolkas så, att den tillåter att en nationell domstol gör en abstrakt bedömning av avtalsvillkorens transparens inom ramen för en grupptalan, när det ifrågavarande förfarandet har inletts mot ett betydande antal finansinstitut och omfattar ett stort antal avtal. För att kunna göra denna bedömning ankommer det på den nationella domstolen att pröva vart och ett av de berörda finansinstitutens standardiserade avtalsmetoder och praxis i fråga om förhandsinformation mot bakgrund av den objektiva normen för en genomsnittskonsument som är normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten.
Den andra frågan
80. Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida en abstrakt prövning av transparensen utifrån genomsnittskonsumentens perspektiv är förenlig med artiklarna 4.2 och 7.3 i direktiv 93/13, när det rör sig om en grupptalan som inbegriper ett betydande antal finansinstitut, ett stort antal olika avtal och konsumenter och när de berörda villkoren har infogats under en lång tidsperiod.
81. Det framgår av den andra tolkningsfrågan och av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen hyser tvivel om huruvida det är möjligt att fastställa begreppet ”genomsnittskonsument” inom ramen för en grupptalan som uppvisar de ”kvantitativa” särdrag som föreligger i det nationella målet. Mer specifikt har den hänskjutande domstolen angett att grupptalan omfattar i) en mängd finansinstitut av olika storlek och med olika struktur, som är verksamma i olika geografiska områden (från små lokala sparbanker till några av de stora europeiska banker som är verksamma på multinationell nivå), ii) olika avtalsmodeller som används av de skilda finansinstituten, iii) villkor som använts under en lång tidsperiod, och iv) olika konsumentgrupper som är svåra att standardisera, såsom konsumenter som genom subrogation har övertagit lån som tecknats av fastighetsbolag, konsumenter som kvalificerar sig för program för subventionerade bostäder eller program för tillgång till offentliga bostäder som tillhandahålls baserat på ålderskriterier eller konsumenter som får lån på grundval av sitt yrke (såsom tjänstemän eller anställda inom vissa företag).
82. Vad beträffar begreppet genomsnittskonsument har det redan ovan, i samband med bedömningen av den första frågan,(54) påpekats att den objektiva normen för prövningen av huruvida kravet på transparens har iakttagits är en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument.(55) Varken en mindre medveten konsument eller en mer medveten konsument än genomsnittskonsumenten motsvarar denna norm.(56)
83. Utgångspunkten för genomsnittskonsumenten som objektivt riktmärke inom ramen för direktiv 93/13 är begreppet konsument i artikel 2 b i direktiv 93/13. Det framgår av detta begrepp att det skydd som direktivet ger är beroende av ändamålen för en fysisk persons handlande – det ska nämligen röra sig om ändamål som faller utanför personens yrkesverksamhet – och inte av de särskilda kunskaper som personen i fråga besitter.(57) Grundat på denna premiss har EU-domstolen funnit att den omständigheten att en fysisk person som ingår ett avtal med banken är anställd i denna bank inte i sig utgör något hinder för att den personen ska anses utgöra en konsument i den mening som avses i artikel 2 b i direktiv 93/13.(58)
84. Eftersom de särskilda kunskaper som en konsument kan anses ha inom ramen för en individuell talan inte kan motivera en avvikelse från normen för genomsnittskonsumenten, bör detsamma gälla för olika konsumenters individuella egenskaper i samband med en grupptalan. Det objektiva begreppet genomsnittskonsument svarar mot bruket av standardavtal, oberoende av de berörda konsumenternas egenskaper eller antal.
85. Såsom ADICAE i huvudsak påpekade i sitt muntliga yttrande kan skillnader i konsumenternas ålder, utbildningsnivå eller yrke inte anses utgöra avgörande kriterier för att skilja dessa konsumenter åt och skapa olika grupper av konsumenter. Denna iakttagelse är korrekt, förutsatt att de berörda fysiska personerna handlar för ändamål som faller utanför deras näring eller yrke.(59)
86. När det gäller skillnaderna mellan de berörda finansinstituten och de olika avtalsmodeller som används av dessa finansinstitut anser jag inte att sådana skillnader kan påverka begreppet genomsnittskonsument. Såsom påpekades i analysen av den första frågan ovan, i samband med den abstrakta transparensprövningen, är domstolsprövningen inte inriktad på varje enskilt avtal och varje enskild konsument. Prövningen är inriktad på de standardiserade avtalsmetoder och den standardpraxis i fråga om förhandsinformation som var och en av näringsidkarna tillämpar gentemot genomsnittskonsumenten vid marknadsföring och erbjudande av avtalet.(60) Det ankommer därefter på varje näringsidkare (varje finansinstitut i det nationella målet) att bevisa att dess egna metoder uppfyller kraven på transparens.
87. Den polska regeringen gjorde i sitt yttrande gällande att det är möjligt att stödja sig på olika typer av genomsnittskonsumenter för att bedöma olika grupper av avtal. Nämnda regering föreslog att när ett kreditavtal ingås enligt en särskild modell som riktar sig till en viss konsumentgrupp, ska begreppet genomsnittskonsument motsvara den genomsnittliga medlemmen i den grupp med vilken avtalen ingicks.
88. Ytterst ankommer det på den nationella domstolen att handlägga målet och att i varje enskilt fall avgöra vilka hjälpmedel som är lämpliga för detta ändamål. Om den nationella domstolen anser att de faktiska och rättsliga omständigheterna i målet återspeglar en standardpraxis och att en indelning av konsumenterna i olika grupper bidrar till denna bedömning, ska den ha rätt att göra detta. Det ska emellertid erinras om att begreppet genomsnittskonsument inte har något samband med varje enskild konsuments kunskaper eller förmåga. En indelning av de konsumenter som berörs av grupptalan får således inte ske på grundval av kriterier som står i motsättning till den objektiva normen för genomsnittskonsumenten. Det är således inte möjligt att bilda undergrupper på grundval av konsumenternas olika kunskapsnivå, ålder eller yrke (i den mån de handlar för ändamål som faller utanför deras näring eller yrke). Vidare kan de avtalsmodeller som används bara anses vara en särskiljande faktor om denna faktor har ett verkligt inflytande på begreppet genomsnittskonsumentens vilja att ingå en viss typ av avtal. Om konsumentens förmåga att förstå de konkreta konsekvenserna av användningen av ett villkor om räntegolv inte påverkas av vilken typ av avtal som används, kan avtalstypen inte vara ett kriterium för att särskilja vissa grupper av konsumenter från alla de andra.
89. Den hänskjutande domstolens sista fråga gäller huruvida den tid som förflutit är av relevans för tillämpningen av begreppet genomsnittskonsument.
90. Det är sant att uppfattningar utvecklas över tid. Under förhandlingen påmindes vi om Herakleitos gamla grekiska lära om ständig förändring, enligt vilken ”allt förändras och ingenting står still”.(61)
91. Eftersom det förhåller sig på det viset krävs det, såsom kommissionen påpekade vid förhandlingen, att begreppet genomsnittskonsumenten är någorlunda stabilt för att garantera rättssäkerheten. Den omständigheten att uppfattningar generellt utvecklas över tid är inte i sig tillräcklig för att visa att genomsnittskonsumentens insikter om det ifrågavarande avtalsvillkoret har förändrats. Det är nödvändigt att fastställa huruvida det har inträffat en särskild händelse som markant har förändrat genomsnittskonsumentens uppfattning om ”villkor om räntegolv”. I detta avseende kan en ändring av den rättsliga ramen eller en vägledande dom avseende det ifrågavarande villkoret vara av särskild relevans.
92. När det gäller det nationella målet förefaller den tid som förflutit mellan tidpunkten för de omtvistade avtalens ingående och räntenedgången inte vara relevant eller tillräcklig för att påverka genomsnittskonsumentens uppfattning. Såsom den spanska regeringen påpekade vid förhandlingen hade genomsnittskonsumenten år 2010 (innan räntorna sjönk kraftigt) inte mer kunskap om villkor om räntegolv än vad genomsnittskonsumenten hade år 2000. Innan effekten av villkoren om räntegolv utlöstes av den kraftiga räntenedgången hade själva förekomsten av dessa villkor i avtalen inte någon praktisk verkan.
93. Således anser jag att den fråga som ska besvaras inte i första hand är hur lång tid som har förflutit, utan snarare huruvida en genomsnittskonsument som beviljats lån efter år 2009 eller 2010 ska behandlas annorlunda än en genomsnittskonsument som beviljats lån dessförinnan. I detta hänseende medförde räntesänkningen inte nödvändigtvis att medvetenheten om villkor om räntegolv ökade eller att finansinstituten ändrade sin praxis och uppfyllde kraven på transparens. Det ankommer på den nationella domstolen att överväga om konsumenterna hade en oklar uppfattning om dessa villkors laglighet innan den avgör saken. Nämnda domstol kan även undersöka huruvida dess egen dom av den 9 maj 2013, i vilken den slog fast att villkor om räntegolv i princip var lagliga, men att de saknade transparens och var oskäliga, var av relevans för en eventuell förändring av uppfattningen. Det ankommer ytterst på den nationella domstolen att göra dessa bedömningar.
94. Mot bakgrund av vad som anförts ovan anser jag att en abstrakt prövning av transparensen utifrån genomsnittskonsumentens perspektiv är förenlig med artiklarna 4.2 och 7.3 i direktiv 93/13. Genomsnittskonsumenten är en objektiv norm vid bedömningen standardavtalsvillkor, oberoende av de berörda konsumenternas egenskaper eller antal. Den omständigheten att den grupptalan som väckts i det nationella målet omfattar ett betydande antal finansinstitut, ett stort antal olika avtal och konsumenter och att de omtvistade villkoren har infogats i avtalet under en lång tidsperiod påverkar inte i sig begreppet genomsnittskonsument.
V. Förslag till avgörande
95. Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att EU-domstolen besvarar de frågor som ställts av Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien) på följande sätt:
1. Artikel 4.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal, i den del det där föreskrivs att hänsyn ska tas till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks, och artikel 7.3 i detta direktiv, i den del den avser liknande villkor,
ska tolkas så, att den tillåter att en nationell domstol gör en abstrakt bedömning av avtalsvillkorens transparens inom ramen för en grupptalan, när det ifrågavarande förfarandet har inletts mot ett betydande antal finansinstitut och omfattar ett stort antal avtal. För att kunna göra denna bedömning ankommer det på den nationella domstolen att pröva vart och ett av de berörda finansinstitutens standardiserade avtalsmetoder och praxis i fråga om förhandsinformation mot bakgrund av den objektiva normen för en genomsnittskonsument som är normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten.
2. Artiklarna 4.2 och 7.3 i direktiv 93/13
ska tolkas så, att de är förenliga med en abstrakt prövning av transparensen utifrån genomsnittskonsumentens perspektiv. Genomsnittskonsumenten är en objektiv norm vid bedömningen standardavtalsvillkor, oberoende av de berörda konsumenternas egenskaper eller antal. Den omständigheten att den grupptalan som väckts i det nationella målet omfattar ett betydande antal finansinstitut, ett stort antal olika avtal och konsumenter och att de omtvistade villkoren har infogats i avtalen under en lång tidsperiod påverkar inte i sig begreppet genomsnittskonsument.