FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (femte avdelningen)
den 30 september 1998 (1)
Talan om ogiltigförklaring - Ersättning till revisionsrättens ledamöter -
Frånträde av tjänst - Pension - Utebliven höjning - Överträdelse av
grundförordningen - Motivering - Berättigade förväntningar -
Icke-diskrimineringsprincipen
I mål T-121/97,
Richie Ryan, tidigare ledamot av Europeiska gemenskapernas revisionsrätt, bosatt
i Dublin, företrädd av advokaten Georges Vandersanden, Bryssel, delgivningsadress:
fiduciaire Myson SARL, 30, rue de Cessange, Luxemburg,
mot
Europeiska gemenskapernas revisionsrätt, företrädd av Jean-Marie Stenier,
Jan Inghelram och Paolo Giusta, samtliga vid rättstjänsten, i egenskap av ombud,
delgivningsadress: Revisionsrätten, 12, rue Alcide de Gasperi, Kirchberg,
Luxemburg,
med stöd av
Europeiska unionens råd, företrätt av Jean-Paul Jacqué och Thérèse Blanchet,
båda vid rättstjänsten, i egenskap av ombud, delgivningsadress: Europeiska
investeringsbanken, direktoratet för rättsfrågor, generaldirektören
Alessandro Morbilli, 100, boulevard Konrad Adenauer, Luxemburg,
angående en talan om ogiltigförklaring av revisionsrättens beslut av
den 20 februari 1997 om fastställelse av sökandens pension med verkan från
den 1 mars 1997,
meddelar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (femte avdelningen)
sammansatt av ordföranden J. Azizi samt domarna R. García-Valdecasas och
M. Jaeger,
justitiesekreterare: avdelningsdirektören B. Pastor,
med hänsyn till det skriftliga förfarandet och efter det muntliga förfarandet
den 12 maj 1998,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
- 1.
- I artikel 9.1 i rådets förordning (EEG, EURATOM, EKSG) nr 2290/77 av
den 18 oktober 1977 om ersättning till revisionsrättens ledamöter (EGT L 268, s.
1, svensk specialutgåva, område 1, volym 1, s. 130, nedan kallad förordning nr
2290/77) föreskrivs att [v]id mandattidens slut har revisionsrättens ledamöter rätt
till livstidspension som utbetalas från den dag ledamoten fyller 65 år.
- 2.
- I artikel 10 första stycket i förordning nr 2290/77 föreskrivs att pensionen för
revisionsrättens ledamöter skall uppgå till 4,5 procent av den sist erhållna
grundlönen för varje fullt tjänsteår och en tolftedel av den summan för varje full
tjänstemånad. Pensionens maximala belopp är 70 procent av den sist erhållna
grundlönen.
- 3.
- Enligt artikel 2 i förordning nr 2290/77 skall den månatliga grundlönen för
revisionsrättens ledamöter utgöra en viss procent, som uppgår till 108 procent för
ordföranden och 104 procent för de andra ledamöterna, av grundlönen för en
tjänsteman i Europeiska gemenskaperna inom högsta löneklassen av lönegrad A 1.
- 4.
- I artikel 18 i förordning nr 2290/77 föreskrivs följande:
Om rådet beslutar om en höjning av grundlönen skall det samtidigt besluta om
lämplig höjning av befintliga pensionssatser.
- 5.
- I artikel 8.1 i förordning nr 2290/77 föreskrivs att under tre år från den första dagen
i den månad som följer efter det att en ledamot av revisionsrätten frånträder sin
tjänst har han rätt till ett månatligt avgångsvederlag vars belopp, beroende på den
mandattid under vilken han har tjänstgjort, skall beräknas enligt en procentsats som
varierar mellan 35 och 60 procent av den grundlön som han uppbar vid tjänstens
frånträde.
- 6.
- Genom artikel G 6 i Fördraget om Europeiska unionen (nedan kallat FEU), som
trädde i kraft den 1 november 1993, utropades revisionsrätten till
gemenskapsinstitution.
- 7.
- Den 10 april 1995 antog rådet förordning (EG, EURATOM, EKSG) nr 840/95 om
ändring av förordning nr 2290/77 (EGT L 85, s. 10, nedan kallad förordning
nr 840/95), i vars andra ingressövervägande det anges att revisionsrätten, efter det
att FEU har trätt i kraft, har blivit en institution inom Europeiska gemenskaperna
och att bestämmelserna i förordning nr 2290/77 därför bör ändras. Förordning
nr 840/95, som trädde i kraft den 20 april 1995, skulle - med stöd av artikel 3 andra
stycket i förordningen - tillämpas från och med den 1 maj 1995.
- 8.
- Artikel 2 i förordning nr 2290/77 har ändrats genom förordning nr 840/95, varvid
den månatliga lönen för revisionsrättens ordförande har höjts från 108 till
115 procent och, för andra ledamöter, från 104 till 108 procent, av grundlönen för
en tjänsteman i Europeiska gemenskaperna inom högsta löneklassen av
lönegrad A 1.
- 9.
- Förordning nr 840/95 har även inneburit en ändring av artikel 8 i förordning
nr 2290/77, varvid det månatliga avgångsvederlaget för en ledamot som har
frånträtt sin tjänst har höjts till ett belopp som, med hänsyn till den berördes
tjänstetid, skall beräknas enligt en procentsats som varierar mellan
40 och 65 procent av den grundlön som han uppbar vid tjänstens frånträde.
- 10.
- I artikel 2 i förordning nr 840/95 föreskrivs följande:
Den pension som erhållits vid den tidpunkt då denna förordning träder i kraft
ändras inte av förordningen.
Bakgrund till tvisten
- 11.
- Sökanden var ledamot av revisionsrätten från och med den 18 maj 1986 till och
med den 9 februari 1994.
- 12.
- Från den dagen erhöll han, med stöd av artikel 8 i förordning nr 2290/77, ett
månatligt avgångsvederlag som kontrollerades för en period av tre år från det att
han frånträdde sin tjänst, det vill säga till och med februari 1997.
- 13.
- Eftersom sökanden hade rätt till pensionsutbetalning från den 1 mars 1997, fick han
för första gången, i form av en bilaga till en internpostförsändelse från
revisionsrättens generalsekretariat av den 20 februari 1997, beräkningen av det
nettobelopp med vilket pensionen skulle utgå.
- 14.
- Han kunde vid detta tillfälle konstatera att hans pension hade beräknats med
hänsyn till en månatlig grundlön som hade fastställts enligt den äldre lydelsen av
artikel 2 i förordning nr 2290/77, och således utgjorde 108 procent av grundlönen
för en tjänsteman i Europeiska gemenskaperna inom högsta löneklassen av
lönegrad A 1.
Förfarandet och parternas yrkanden
- 15.
- Mot denna bakgrund har sökanden genom ansökan, som inkom till
förstainstansrättens kansli den 16 april 1997, med stöd av artikel 173 fjärde stycket
i EG-fördraget väckt förevarande talan.
- 16.
- Rådet har genom handling, som inkom till förstainstansrättens kansli
den 29 juli 1997, ansökt om att få intervenera till stöd för svarandens yrkanden.
Sökanden har genom skrivelse, som inkom till rättens kansli
den 12 september 1997, yrkat att vissa handlingar som har bifogats revisionsrättens
svaromål skall behandlas konfidentiellt i förhållande till rådet.
- 17.
- Ordföranden på förstainstansrättens femte avdelning beviljade interventionsansökan
och ogillade yrkandet om konfidentiell behandling genom beslut av
den 20 november 1997.
- 18.
- På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten
(femte avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet.
- 19.
- Parterna utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens frågor vid offentlig
förhandling den 12 maj 1998.
- 20.
- Sökanden har yrkat att förstainstansrätten skall
- ogiltigförklara revisionsrättens beslut av den 20 februari 1997 om
fastställelse av sökandens pension med verkan från den 1 mars 1997, och
- förplikta svaranden att ersätta samtliga rättegångskostnader.
- 21.
- Svaranden har yrkat att förstainstansrätten skall
- ogilla talan, och
- besluta om rättegångskostnaderna enligt lag.
- 22.
- Intervenienten har förklarat sig stödja svarandens yrkanden.
Prövning i sak
- 23.
- Sökanden har som grund för talan i huvudsak åberopat att svaranden har gjort en
felaktig tolkning av artikel 2 i förordning nr 840/95 och att förordning nr 840/95 är
rättsstridig.
Huruvida det har gjorts en felaktig tolkning av artikel 2 i förordning nr 840/95
Parternas argument
- 24.
- Sökanden har undersökt uttrycken befintliga pensionssatser och pension som
erhållits, som anges i artikel 18 i förordning nr 2290/77 respektive i artikel 2 i
förordning nr 840/95, som han anser vara tvetydiga och föremål för olika tolkningar.
Enligt sökanden skall med dessa uttryck förstås faktiskt kontrollerade pensioner,
det vill säga pensioner som redan är föremål för en betalningsorder, och han har
av denna tolkning dragit slutsatsen att förordning nr 840/95 inte är tillämplig i hans
fall, eftersom den faktiska utbetalningen av den pension som han hade beviljats
inleddes först från och med mars 1977, således efter det att denna förordning hade
trätt i kraft . Sökanden har därtill anfört att flera antaganden är möjliga för det fall
att uttrycken befintliga pensionssatser och pension som erhållits skall ges en
annan definition. Pensionen kan ha erhållits antingen från den första dagen i den
månad som följer efter det att tjänsten har frånträtts eller från utgången av den
period av tre år under vilken en tidigare ordförande för eller ledamot av
revisionsrätten uppbär ett månatligt avgångsvederlag . Sökanden har även påpekat
att artikel 18 i förordning nr 2290/77 och artikel 2 i förordning nr 840/95 inte är
identiska i den engelska versionen. I den första förordningen talas således om
existing pensions, vilket låter förstå att det rör sig om befintliga pensioner, som
följaktligen redan har betalats ut. I den senare förordningen används uttrycket
acquired pensions, vilket motsvarar det franska uttrycket, som är identiskt i de
två förordningarna, med all den tvetydighet som dessa uttryck ger upphov till.
- 25.
- Sökanden har av detta dragit slutsatsen att uttrycket pension som erhållits, med
hänsyn till att det är oprecist, måste ges den tolkning som är fördelaktigast för
honom, nämligen att pensionerna har erhållits först efter det att de har
kontrollerats. Eftersom sökandens pension inte hade kontrollerats, i den meningen
att beloppet inte hade betalats ut, före den dag från och med vilken förordning
nr 840/95 skulle tillämpas, det vill säga den 1 maj 1995, skall artikel 2 i denna
förordning inte gälla i hans fall.
- 26.
- Sökanden anser att det, för perioden efter det att en ordförande för eller ledamot
av revisionsrätten har frånträtt sin tjänst, är logiskt och i överensstämmelse med det
ersättningssystem som har inrättats genom förordning nr 2290/77 att endast anse
att en pension har erhållits om två förutsättningar är uppfyllda. För det första skall
den berörde ha frånträtt sin tjänst vid revisionsrätten. För det andra skall den
berörde faktiskt uppbära sin pension, vare sig han har begärt att få den i förtid från
60 års ålder eller han har uppnått normal pensionsålder, det vill säga 65 år, eller
att utbetalningen av det månatliga avgångsvederlag som han uppbär, som utgår
under en period av tre år, innebär att han är äldre än 65 år. Enligt sökanden
motsvarar hans situation det senare hypotetiska fallet.
- 27.
- Sökanden har av detta dragit slutsatsen att artikel 2 i förordning nr 840/95 inte skall
tillämpas i hans situation.
- 28.
- Svaranden anser att det av lydelsen av artikel 9 i förordning nr 2290/77 följer att
det är när tjänsten frånträds som pensionsrätten uppkommer och pensionen erhålls.
Att anse att pensionen har erhållits först vid tidpunkten för den första
utbetalningen är för det första oförenligt med lydelsen av artikel 9 i förordningnr 2290/77 och uppvisar för det andra logiska brister . Svaranden har därtill anfört
att det är när tjänsten frånträds som pensionsrätten fastslås och pensionsbeloppet
kan bestämmas och att det endast är dagen för den första utbetalningen som
ytterligare måste väljas av pensionären .
- 29.
- Intervenienten kar inte yttrat sig över den första grunden.
Förstainstansrättens bedömning
- 30.
- Sökanden har i huvudsak hävdat att uttrycket pension som erhållits i artikel 2 i
förordning nr 840/95 skall tolkas på det sätt som är fördelaktigast för honom. Hans
pension betalades ut från den 1 mars 1977. Det ligger följaktligen i hans intresse
att hans pension anses vara erhållen, i den mening som avses i artikel 2 i
förordning nr 840/95, först efter den dag från och med vilken denna förordning
skulle tillämpas, således efter den 1 maj 1995. Sökanden har därför föreslagit att
uttrycket pension som erhållits skall förstås på så sätt att det avser en pension
som faktiskt har kontrollerats.
- 31.
- Förstainstansrätten konstaterar att den tolkning som sökanden har föreslagit är
oförenlig med lydelsen av förordning nr 2290/77, av vilken det följer att det är den
dag då tjänsten frånträds som pensionsrätten uppkommer och som pensionen
följaktligen erhålls.
- 32.
- För det första föreskrivs nämligen i artikel 9.1 i denna förordning att
revisionsrättens ledamöter vid mandattidens slut har rätt till livstidspension som
betalas ut från den dag ledamoten fyller 65 år. Ledamöterna kan emellertid, med
stöd av artikel 9.2, ansöka om att få uppbära denna pension från 60 års ålder. Av
detta följer att det i förordningen görs åtskillnad mellan den tidpunkt då
pensionsrätten uppkommer, det vill säga den dag då tjänsten frånträds eller -
vilket inträffar senare eller samtidigt - den tidpunkt från vilken ledamoten uppbär
pension, det vill säga den dag då han fyller 60 eller 65 år.
- 33.
- För det andra beräknas pensionsbeloppet, med tillämpning av artikel 10 i
förordning nr 2290/77, på grundval av den sist erhållna grundlönen. Såsom framgår
av artikel 1 i denna förordning upphör emellertid rätten till grundlön när tjänsten
frånträds. Den sist erhållna grundlönen, som är ett för pensionsrätten avgörande
kriterium, utgör således en oföränderlig engångsföreteelse som äger rum samtidigt
som tjänsten frånträds.
- 34.
- Såsom svaranden riktigt har påpekat finns det emellertid logiska brister i den
tolkning som sökanden har föreslagit. Den pension som skall betalas ut beräknas
nämligen, med tillämpning av artikel 10 i förordning nr 2290/77, på grundval av den
sist erhållna lönen. Om de befintliga pensionssatser och den pension som
erhållits som avses i artikel 18 i förordning nr 2290/77 respektive artikel 2 i
förordning nr 840/95 bestämdes först vid utbetalningstillfället och på grundval av
den grundlön som gäller denna dag, skulle den lön som beräkningen av
pensionsbeloppet grundas på inte längre vara den sist erhållna grundlönen, såsom
föreskrivs i artikel 10 i förordning nr 2290/77.
- 35.
- Av detta följer att den tolkning som sökanden har föreslagit inte kan godtas.
- 36.
- Vad beträffar sökandens argument att det i den engelska versionen finns en
språklig skillnad mellan å ena sidan artikel 18 i förordning nr 2290/77 (existing
pensions) och å andra sidan artikel 2 i förordning nr 840/95 (acquired pensions)
är det tillräckligt att erinra om den fasta rättspraxis enligt vilken
gemenskapsbestämmelserna skall tolkas och tillämpas på ett enhetligt sätt mot
bakgrund av de versioner som är avfattade på gemenskapens övriga språk
(domstolens dom av den 17 juli 1997 i mål C-219/95 P, Ferriere Nord mot
kommissionen, REG 1997, s. I-4411, punkt 15). Behovet av en enhetlig tolkning av
dessa versioner nödvändiggör för övrigt, för det fall att de skiljer sig åt, att
bestämmelsen i fråga tolkas i enlighet med den allmänna systematiken i och syftet
med den lagstiftning som bestämmelsen är en del av (domstolens dom av
den 24 oktober 1996 i mål C-72/95, Kraaijeveld m.fl., REG 1996, s. I-5403,
punkt 28). Förstainstansrätten konstaterar härefter för det första att de två
uttrycken förefaller vara synonymer, eftersom rätten till en pension som har
erhållits med nödvändighet är befintlig, och eftersom en pension kan vara befintlig
utan att för den skull ha kontrollerats. Antagandet att uttrycket existing pensions
i den engelska versionen av artikel 18 i förordning nr 2290/77 skall förstås som
pension som har kontrollerats och inte som pension som erhållits, skulle för
det andra innebära en väsentlig avvikelse från de övriga språkversionerna, som
också är giltiga. Av detta följer att dessa språkliga skillnader inte gör det möjligt
att tolka artikel 18 i förordning nr 2290/77 på så sätt att den avser pensioner som
har kontrollerats och inte pensioner som har erhållits.
- 37.
- Talan kan därför inte vinna bifall på den grunden att det har gjorts en felaktig
tolkning av artikel 2 i förordning nr 840/95.
Huruvida förordning nr 840/95 är rättsstridig
- 38.
- Den grund som avser att förordning nr 840/95 är rättsstridig består av tre delar:
överträdelse av artikel 18 i förordning nr 2290/77, åsidosättande av icke-diskrimineringsprincipen och åsidosättande av principen om skydd för berättigade
förväntningar.
Den första delen: överträdelse av artikel 18 i förordning nr 2290/77
Parternas argument
- 39.
- Sökanden anser att artikel 2 i förordning nr 840/95 är oförenlig med artikel 18 i
förordning nr 2290/77. Av den senare artikelns lydelse följer, enligt sökanden, att
rådet samtidigt som grundlönen höjs skall besluta om lämplig höjning av befintliga
pensionssatser. Rådet har i detta hänseende ett visst utrymme för skönsmässig
bedömning vad beträffar höjningens storlek. Det kan emellertid inte, utan att
överträda denna artikel, avstå från att besluta om en höjning av befintliga
pensionssatser om grundlönen höjs. Enligt sökanden innebär förordning nr 840/95
ett åsidosättande av lydelsen av och andemeningen med artikel 18 i förordning
nr 2290/77 och det faktum att pensionen i allmänhet anses utgöra en förlängning
av lönen .
- 40.
- Sökanden har å ena sidan konstaterat att artikel 1 i förordning nr 840/95 innebär
att grundlönen och det månatliga avgångsvederlaget för revisionsrättens ordförande
och ledamöter höjs. Det ända skälet för höjningen är att FEU, genom vilket
revisionsrätten har utropats till institution inom Europeiska gemenskaperna, har
trätt i kraft. Å andra sidan föreskrivs uttryckligen i artikel 2 i denna förordning att
det inte kommer att ske någon höjning av den pension som har erhållits.
- 41.
- Sökanden har för det första gjort gällande att den genom förordning nr 840/95
uteblivna höjningen av den pension som har erhållits inte har motiverats särskilt.
Motiveringen för att höja grundlönen och avgångsvederlaget är för det andra rent
formell och inte av sådant slag att den i sig berättigar den uteblivna höjningen av
den pension som har erhållits. Att grundlönen och avgångsvederlaget höjs utan att
befintliga pensionssatser samtidigt höjs utgör ett brott mot rådets tidigare fasta
praxis, strider mot artikel 18 i förordning nr 2290/77 och är en åtgärd som saknar
giltig motivering .
- 42.
- Sökanden har tillagt att dagen för ikraftträdandet av förordning nr 840/95 inte
överensstämmer med den dag då revisionsrätten utropades till institution i den
mening som avses i artikel 4 i fördraget, i dess lydelse enligt artikel G 6 i FEU.
FEU trädde nämligen i kraft den 1 november 1993, således en dag då sökanden
fortfarande var i tjänst. Enligt sökanden måste därför motiveringen för att berättiga
höjningen av lönerna och avgångsvederlagen för ordförandena och ledamöterna vid
revisionsrätten även tillämpas på sökanden och a fortiori ta sig uttryck i en höjning
av hans pensionsrättigheter. Det finns således en klar motsägelse mellan
motiveringen av förordning nr 840/95 och de konsekvenser som den medför i
sökandens situation .
- 43.
- Sökanden har av detta dragit slutsatsen att artikel 2 i förordning nr 840/95 är
rättsstridig, eftersom den är oförenlig med artikel 18 i förordning nr 2290/77.
- 44.
- Svaranden har medgett att rådet enligt artikel 18 i förordning nr 290/77 var skyldigt
att besluta om en höjning av befintliga pensionssatser i samband med att nämnda
förordning ändrades genom förordning nr 840/95. Den anser att rådet har fullgjort
denna skyldighet genom att i artikel 2 i förordning nr 840/95 föreskriva att en
lämplig höjning av den pension som har erhållits är lika med noll . Enligt svaranden
uppfyller artikel 2 i förordning nr 840/95 kraven i artikel 18 i förordning nr 2290/77.
För det första har artikel 2 i förordning nr 840/95 nämligen antagits samtidigt som
beslutet att höja lönen, som fastställs i artikel 1 i denna förordning. För det andra
krävs enligt artikel 18 i förordning nr 2290/77 att det fattas ett beslut om lämplig
höjning, således ett beslut om huruvida en lämplig höjning skall ske. Artikeln kräver
följaktligen inte att en höjning beslutas. För det tredje åläggs rådet genom
artikel 18 i förordning nr 2290/77 en skyldighet att besluta om lämplig höjning,
det vill säga en höjning som överensstämmer med de omständigheter i fallet som
har motiverat dess beslut att höja lönerna. I detta fall beslutade rådet att den
höjning av befintliga pensionssatser som den ansåg överensstämma med
omständigheterna i fallet och de skäl som ledde till en lönehöjning skulle vara lika
med noll .
- 45.
- Svaranden avser att artikel 2 i förordning nr 840/95 har motiverats på ett korrekt
och tillräckligt sätt. Motiveringen följer för det första och i huvudsak av att denna
artikel utgör en direkt tillämpning av en grundnorm, det vill säga artikel 18 i
förordning nr 2290/77. Den följer för det andra och indirekt av motiveringen för
den i artikel 1 i förordning nr 840/95 fastställda höjningen av lönerna, som följde
av att revisionsrätten hade utropats till institution. Svaranden har i detta hänseende
påmint om den fasta rättspraxis enligt vilken en förordnings motivering kan
inskränkas till att hänvisa till den helhetssituation som har lett till att förordningen
har antagits, med hänsyn till det sammanhang som den ingår i (domstolens dom av
den 13 mars 1968 i mål 5/67, Beus, REG 1968, s. 125 och 143, och av
den 20 juni 1973 i mål 80/72, Koninklijke Lassiefabrieken, REG 1973, s. 635) .
- 46.
- Intervenienten har understrukit att den situation som ledde till beslutet att höja
lönerna för revisionsrättens ledamöter var av särskild och exceptionell karaktär.
Såväl för revisionsrätten själv som för rådet var det nämligen fråga om att ta
hänsyn till att revisionsrätten hade utropats till gemenskapsinstitution . Det var
följaktligen inte fråga om en sådan höjning som vanligen sker på grund av
exempelvis en indexhöjning eller en liknande omständighet. I fråga om
institutionens ledamöter sker för övrigt denna typ av höjning av det enkla skälet att
beräkningsunderlaget för deras ersättningar höjs, det vill säga grundlönen för en
tjänsteman inom högsta löneklassen av lönegrad A 1 .
- 47.
- Intervenienten har i detta hänseende påpekat att det är fullkomligt logiskt att
denna höjning endast gäller i framtiden och att den inte skall tillämpas på redan
erhållen pension. Den senare utgör en förlängning av lönen, eftersom den grundas
på den sist erhållna lönen. För de ledamöter som hade frånträtt sin tjänst innan
förordning nr 840/95 blev tillämplig på dem beräknades emellertid den sist erhållna
lönen till 104 procent, och inte till 108 procent, av lönen för en tjänsteman inom
högsta löneklassen av lönegrad A 1 .
- 48.
- Intervenienten anser att den till fullo har iakttagit sin skyldighet enligt artikel 18 i
förordning nr 2290/77 att besluta om befintliga pensionssatser. Detta beslut har
tagits i form av artikel 2 i den omtvistade förordningen. Enligt intervenienten har
artikel 18 i förordning nr 2290/77 därför inte överträtts .
- 49.
- Intervenienten har ifrågasatt sökandens argument att motiveringen att
revisionsrätten hade blivit en gemenskapsinstitution endast var ett rent formellt skäl
och att motiveringen i sig inte kunde göra det befogat att frångå artikel 18 iförordning nr 2290/77, eftersom det inte var fråga om ett objektivt kriterium, och
eftersom det inte fanns något samband mellan den omständigheten att
revisionsrätten hade utropats till institution och lönehöjningen . Av den bakgrund
mot vilken förordning nr 840/95 antogs framgår nämligen klart, enligt
intervenienten, att den omständigheten att revisionsrätten hade utropats till
gemenskapsinstitution var ett sakskäl som i sig till fullo berättigade rådets beslut
att höja lönerna och avgångsvederlagen för den nya institutionens ledamöter. Syftet
var att säkerställa en viss balans i fråga om lönenivån mellan ledamöterna i de
olika institutionerna .
- 50.
- Intervenienten har tillagt att det varken var nödvändigt eller befogat att motivera
förordning nr 840/95 på annat sätt än genom det andra övervägandet i ingressen
till samma förordning, eftersom den endast antogs på grund av att revisionsrätten
hade utropats till institution. Av den erhållna statusen följer, enligt intervenienten,
att den pension som har erhållits inte berörs av denna höjning. Det var därför inte
nödvändigt att särskilt nämna denna aspekt i ingressen .
- 51.
- Intervenienten har av detta dragit slutsatsen att den motiveringsskyldighet som
anges i artikel 190 i fördraget till fullo har iakttagits i detta fall och att talan inte
kan vinna bifall på den andra grundens första del, som består i att artikel 2 i
förordning nr 840/95 innebär en överträdelse av förordning nr 2290/77 .
Förstainstansrättens bedömning
- 52.
- Tillämpningen av artikel 18 i förordning nr 2290/77 förutsätter att rådet har
beslutat om en höjning av grundlönen. Det är emellertid ostridigt att rådet genom
artikel 1 i förordning nr 840/95 har höjt grundlönen för revisionsrättens ordförande
och ledamöter.
- 53.
- Artikel 18 i förordning nr 2290/77 har inte heller upphävts genom förordning
nr 840/95. Av detta följer att rådet genom att anta förordning nr 840/95 var skyldigt
att iaktta artikel 18 i förordning nr 840/95.
- 54.
- Genom denna artikel åläggs rådet för det första en skyldighet att besluta om
höjning av pensionssatserna samtidigt som det beslutas om en höjning av
grundlönen. I målet är utrett att rådet har iakttagit denna skyldighet genom att anta
artikel 2 i förordning nr 840/95.
- 55.
- Genom artikeln åläggs rådet för det andra en skyldighet att ge beslutet ett bestämt
innehåll, eftersom det skall avse lämplig höjning av befintliga pensionssatser.
- 56.
- Dessa uttryck föranleder två slutsatser. För det första är rådet enligt artikel 18 i
förordning nr 2290/77 endast skyldigt att undersöka huruvida en sådan höjning är
lämplig, eftersom det däri föreskrivs att rådet skall besluta om en [...] höjning och
inte att rådet skall besluta en höjning. Genom förordningen åläggs rådet således
ingen allmän skyldighet att efter denna undersökning besluta att befintliga
pensionssatser skall höjas.
- 57.
- För det andra skall denna skyldighet att undersöka huruvida en höjning av
pensionssatserna är lämplig ha en viss inriktning. Enligt artikel 18 i förordning
nr 2290/77 skall rådet nämligen besluta om lämplig höjning av pensionssatserna.
Detta uttryck innebär för det första att den för pensionen avsedda höjningen, som
är föremål för beslutet, inte nödvändigtvis behöver vara identisk med höjningen av
grundlönen. Uttrycket ger följaktligen rådet ett visst utrymme för skönsmässig
bedömning. För det andra väcker uttrycket även tanken att rådet skall vägledas av
strävan att bestämma vilken höjning av befintliga pensionssatser som är lämplig.
- 58.
- Den höjning av befintliga pensionssatser som är lämplig i de fall där grundlönen
höjs är emellertid vanligtvis identisk med den senare höjningen. En höjning av
pensionssatser som är mindre än eller till och med mycket mindre än en höjning
av grundlönen kan emellertid, i vissa hypotetiska undantagsfall och beroende på
omständigheterna i fallet, anses vara lämplig och berättigad. En lämplig höjning av
befintliga pensionssatser skulle, i mycket exceptionella fall och med hänsyn till
alldeles särskilda omständigheter, till och med kunna vara lika med noll.
- 59.
- Vid sin uppskattning av huruvida en höjning av befintliga pensionssatser är lämplig
har rådet ett utrymme för skönsmässig bedömning vars rättsenlighet emellertid
kontrolleras av förstainstansrätten. Vid denna kontroll strävar rätten nödvändigtvis
efter att, med hänsyn till gemenskapsrättens allmänna principer, undersöka de skäl
i förordningen enligt vilka en höjning av befintliga pensionssatser anses lämplig.
Även om rådet inte är skyldigt att särskilt motivera att en höjning av befintliga
pensionssatser är lämplig när denna är identisk med höjningen av grundlönen,
förhåller det sig på annat sätt i de undantagsfall där höjningen av befintliga
pensionssatser är mycket mindre än höjningen av grundlönen och, av ännu större
anledning, i det absoluta undantagsfall där rådet anser att det är lämpligt att inte
alls höja befintliga pensionssatser. Det är därför av vikt att i detta fall kontrollera
om dessa krav tillgodoses genom artikel 2 i förordning nr 840/95, eftersom det däri
föreskrivs följande: Den pension som erhållits vid den tidpunkt då denna
förordning träder i kraft ändras inte av förordningen.
- 60.
- Förordning nr 840/95 har följande motivering: Efter det att Fördraget om
Europeiska unionen har trätt i kraft, har revisionsrätten blivit en institution inom
Europeiska gemenskaperna och därför bör bestämmelserna om lön och
avgångsvederlag till revisionsrättens ledamöter i förordning nr 2290/77 omändras
(andra övervägandet i ingressen till förordning nr 840/95).
- 61.
- Förordning nr 840/95 innehåller däremot inget uttryckligt övervägande vari det
särskilt hänvisas till den uteblivna höjningen av den pension som har erhållits.
- 62.
- Enligt svaranden och intervenienten utgör andra övervägandet i ingressen till
förordning nr 840/95 emellertid underförstått en motivering . De anser nämligen att
motiveringen för att höja grundlönen och avgångsvederlaget underförstått, men på
ett tillräckligt sätt, inbegriper den uteblivna höjningen av den pension som har
erhållits. Den för dessa åtgärder gemensamma motiveringen var att revisionsrätten
hade utropats till gemenskapsinstitution. Denna omständighet innebär en viss
omvärdering av den tjänst som revisionsrättens ledamöter har. De tjänster som
tidigare har utövats kan i överensstämmelse med detta inte vara föremål för en
sådan omvärdering. Eftersom pensionen utgör ersättning för de tjänster som
utövades under detta tidigare system kan de således, enligt svaranden och
intervenienten, inte höjas.
- 63.
- Även om detta skäl är underförstått, är det tillräckligt för att motivera den
uteblivna höjningen av pensioner som hade erhållits före den dag då revisionsrätten
utropades till institution, det vill säga den 1 november 1993. Ingen av
revisionsrättens ledamöter, som hade frånträtt tjänsten innan FEU trädde i kraft,
kan nämligen anses ha utövat sin tjänst vid revisionsrätten såsom
gemenskapsinstitution.
- 64.
- Det skall däremot konstateras att den uteblivna höjningen av den pension som har
erhållits, vilket fastställdes i artikel 2 i förordning nr 840/95, inte skall gälla från och
med den dag då FEU trädde i kraft, det vill säga den 1 november 1993, utan från
och med den dag då förordning nr 840/95 skulle tillämpas, det vill säga
den 1 maj 1995. Eftersom pensionsrätten uppkommer den dag då tjänsten
frånträds, såsom har klargjorts ovan i punkt 31, leder detta till att ledamöter av
revisionsrätten som i likhet med sökanden har utövat sin tjänst efter
den 1 november 1993, men som har frånträtt tjänsten och vars pensionsrätt
följaktligen har erhållits före den 1 maj 1995, nekas en höjning av sin pension.
Motiveringen för den uteblivna höjningen - som följer av det andra övervägandet
i ingressen till förordning nr 840/95 - att revisionsrätten hade utropats till
institution, skall emellertid inte tillämpas på dem, eftersom de har utövat sin tjänst
efter det att nämnda status hade erhållits. Att motiveringen inte kan tillämpas på
dem följer framför allt av den omständigheten att det avgörande kriteriet för att
få pensionsrätt är att tjänsten har frånträtts. För att bedöma sådana ändrade
förhållanden som har åberopats i det andra övervägandet i förordning nr 840/95 är
det följaktligen nödvändigt att utgå från den dagen.
- 65.
- Denna förordning innehåller således ingen motivering för den uteblivna höjningen
av den pension som hade erhållits mellan den dag då revisionsrätten utropades till
gemenskapsinstitution, det vill säga den 1 november 1993, och den dag från och
med vilken förordningen skulle tillämpas, det vill säga den 1 maj 1995. I strid med
artikel 18 i förordning nr 2290/77 anges i förordning nr 840/95 således inte varför
det anses lämpligt att de av revisionsrättens ledamöter som har frånträtt sin tjänst
mellan dessa datum inte skall få en höjning av sin pension från och med
ikraftträdandet av förordning nr 840/95, genom vilken det skedde en höjning av
grundlönen för de ledamöter som var i tjänst.
- 66.
- Intervenienten har vid förhandlingen anfört att vägran att tillerkänna en sådan
ledamot som sökanden en höjning av hans pension motiveras av att revisionsrätten
fick ökade befogenheter till följd av att den hade utropats till
gemenskapsinstitution, särskilt det åliggande som föreskrivs i den nya
artikeln 188c 1 andra stycket i fördraget, att avge en förklaring till
Europaparlamentet och rådet om räkenskapernas tillförlitlighet och om de
underliggande transaktionernas laglighet och korrekthet. Dess ledamöter
anförtroddes således nya uppgifter och förpliktelser. Det var emellertid först efter
det att ett helt verksamhetsår hade förflutit och motsvarande förklaring hade
avgetts som dessa nya funktioner hade utövats till fullo. En ledamot som i likhet
med sökanden har lämnat sin tjänst i februari 1994 har de facto inte kunnat delta
i utövandet av dessa nya uppgifter. Det förelåg därför, enligt intervenienten,
objektiva skäl för att vägra låta ledamoten dra fördel av den höjning av grundlönen
som ledamöterna tillerkändes på grund av att revisionsrätten hade utropats till
institution.
- 67.
- Förstainstansrätten anser emellertid att denna argumentering, som för övrigt
anfördes för första gången vid förhandlingen som svar på en fråga från rätten och
som har bestritts av sökanden, är en synpunkt som saknar relevans i två
hänseenden. Genom att det i artikel 18 i förordning nr 2290/77 föreskrivs att rådet,
om det beslutar om en höjning av grundlönen, samtidigt skall besluta om lämplig
höjning av befintliga pensionssatser, skall rådet före detta beslut ovillkorligen
bedöma huruvida höjningen av befintliga pensionssatser är lämplig och följaktligen
huruvida storleken på denna höjning är motiverad. I detta fall följer emellertid den
motivering som rådet anförde vid förhandlingen varken av övervägandena i
ingressen till förordning nr 840/95 eller av någon annan handling som har ingetts
till rätten. Det kan därför inte anses ha visats att rådet faktiskt vägleddes av denna
motivering i sitt beslut att vägra höja befintliga pensionssatser mellan
den 1 november 1993 och den 1 maj 1995. Den anförda motiveringen är vidare inte
av sådant slag att den kan förklara varför beslutet om höjning av befintliga
pensionssatser skulle gälla från och med den 1 maj 1995 och inte, såsom ändå
föreskrevs i beslutet, antingen vid utgången av revisionsrättens första verksamhetsår
efter det att den hade blivit en gemenskapsinstitution, således från
den 31 december 1994, eller dagen för dess första förklaring avseende
verksamhetsåret 1994 som, enligt vad svarandens företrädare uppgav vid
förhandlingen, lämnades i november 1995. Det bör tilläggas att pensionsbeloppet
skall beräknas på grundval av inte endast det antal fulla tjänsteår som har fullgjorts
utan även, enligt artikel 10 första stycket i förordning nr 2290/77, varje ytterligare
månad som har fullgjorts efter det sista fulla tjänsteåret.
- 68.
- Talan skall därför vinna bifall på den andra grundens första del, som består i att
artikel 2 i förordning nr 840/95 innebär en överträdelse av förordning nr 2290/77.
- 69.
- Förstainstansrätten anser att det, oaktat denna slutsats, är lämpligt att även
undersöka denna grunds andra del, som består i att icke-diskrimineringsprincipen
har åsidosatts.
Den andra delen: åsidosättande av icke-diskrimineringsprincipen
Parternas argument
- 70.
- Sökanden har påpekat att dagen då förordning nr 840/95 skulle börja gälla, det vill
säga den 1 maj 1995, utgör en vändpunkt i det att pension som har erhållits efter
denna dag är föremål för en höjning i motsats till pension som har erhållits före
denna dag. Denna skillnad i behandling grundas emellertid inte på något objektivt
kriterium . Det skäl som rådet har anfört för att motivera denna skillnad, nämligen
att revisionsrätten hade blivit en institution inom Europeiska gemenskaperna, utgör
inget objektivt kriterium i förhållande till en höjning av grundlönen och de
månatliga avgångsvederlagen. Enligt sökanden tillämpas artikel 18 i förordning
nr 2290/77 för övrigt oavsett skälet för höjningen i fråga .
- 71.
- Sökanden har undrat varför denna höjning förutom grundlönen även avser de
månatliga avgångsvederlag som redan gällde den dag från och med vilken
förordning nr 840/95 skulle tillämpas, det vill säga den 1 maj 1995, men inte
pensionen . Denna skillnad är påfallande i hans fall. Eftersom han lämnade
revisionsrätten i februari 1994, det vill säga två månader efter det att revisionsrätten
hade blivit en institution inom Europeiska gemenskaperna, drog han ändå - från
det att förordning nr 840/95 hade börjat tillämpas - fördel av höjningen av det
månatliga avgångsvederlag som betalades ut till honom från mars 1994. Hans
pension kunde däremot inte höjas, eftersom pensionsbeloppet hade fastställts på
grundval av den sista grundlön som han erhöll före den dag från och med vilken
förordning nr 840/95 skulle tillämpas . Sökanden har av detta dragit slutsatsen att
det inte finns något samband mellan den omständigheten att revisionsrätten hade
utropats till institution och utbetalningen av löner, avgångsvederlag och pension .
- 72.
- Sökanden anser att det som gäller för avgångsvederlagen, som höjdes efter det att
förordning nr 840/95 hade trätt i kraft, även måste gälla för pensionen . Genom att
utbetalning av avgångsvederlag utan något giltigt objektivt skäl behandlas på annat
sätt än utbetalning av pension ger förordning nr 840/95, enligt sökanden, upphov
till godtycklig diskriminering som medför att artikel 2 i denna förordning är
rättsstridig och inte kan göras gällande mot honom .
- 73.
- Sökanden har hävdat att det system som har inrättats genom artikel 2 i förordning
nr 840/95 dessutom ger upphov till en skillnad i behandling som är omotiverad och
orättvis dels i förhållande till revisionsrättens ordförande och ledamöter som ännu
inte har gått i pension, dels mellan pensionärerna själva beroende på vilken dag
som har lagts till grund för bestämningen av den tidpunkt från vilken deras pension
har erhållits .
- 74.
- Sökanden anser att domstolens dom av den 19 mars 1975 i mål 28/74, Gillet mot
kommissionen (REG 1975, s. 463), som har åberopats av svaranden, inte är
relevant i detta fall. Detta mål rörde nämligen en ändring av en framtida situation
och de finansiella följder som ändringen innebar. Genom förordning nr 840/95
införs emellertid olika pensionsnivåer för identiska prestationer som revisionsrättens
ordförande eller ledamöter redan har fullgjort i det förflutna. Förordningen innebär
nämligen att det fastställs olika pensionssatser för perioden mellan oktober 1977,
dagen då revisionsrätten bildades, och maj 1995. En ledamot av revisionsrätten som
har varit i tjänst från och med oktober 1977 till och med tidpunkten då han gick
i pension i april 1995 uppbär följaktligen ett pensionsbelopp som är lägre än det
belopp som en kollega åtnjuter som har utnämnts vid samma tidpunkt, i
oktober 1977, men som har erhållit sin pension en vecka senare under
maj månad 1995. Sökanden har påmint om att han utnämndes till ledamot av
revisionsrätten den 18 maj 1986 och att han frånträdde sin tjänst
den 9 februari 1994, vid en tidpunkt då revisionsrätten just hade utropats till
gemenskapsinstitution .
- 75.
- Sökanden har vidare påpekat att rådet, genom att anta förordning nr 840/95, har
frångått sin traditionella praxis som syftar till ge pensionshöjningar en retroaktiv
verkan som är identisk med den verkan som lönehöjningar har. Om grunden för
att införa sådana bestämmelser var att revisionsrätten hade utropats till institution,
såsom rådet har gjort gällande, borde ändringen av lönerna, enligt sökanden, ha
genomförts retroaktivt från december 1993, då han fortfarande var i tjänst.
Datumet den 1 maj 1995 grundas därför inte på något giltigt objektivt kriterium för
att bestämma vilka personer som har rätt till en pensionshöjning .
- 76.
- Sökanden anser dessutom, i strid med vad revisionsrätten har hävdat, att rådet inte
kan undersöka pensionshöjningen i det enskilda fallet. Tvärtom krävs enligt
artikel 18 i förordning nr 2290/77 att det samtidigt som en lönehöjning beslutas om
lämplig höjning av pensionssatser. Med uttrycken besluta om lämplig skall, enligt
sökanden, inte förstås beslut som fattas i det enskilda fallet utan beslut som är
motiverade med hänsyn till lönehöjningen .
- 77.
- Svaranden har hänvisat till domen i det i punkt 74 nämnda målet Gillet mot
kommissionen. I fråga om en förordning om upphävande av en åtgärd till förmån
för tjänstemän från och med en viss angiven tidpunkt fastslogs där att tjänstemän
som fortfarande kunde komma i åtnjutande av denna åtgärd inte behandlades
annorlunda än tjänstemän som inte längre kunde komma i åtnjutande av åtgärden.
Svaranden har i detta hänseende hänvisat till generaladvokaten Mayras förslag till
avgörande i samma mål (REG 1975, s. 476), i vilket det konstaterades att det i
tjänsteföreskrifterna inte fanns någon överordnad rättsregel enligt vilken
gemenskapslagstiftaren i detta fall var skyldig tillse att samma förmåner utgick för
tjänstemän som utnämndes eller befordrades efter den dag då förordningen om
upphävande började tillämpas, och i vilket den slutsatsen drogs att det inte förelåg
någon rättsstridig diskriminering, även om de anställda behandlades olika på nu
angivet sätt .
- 78.
- Svaranden har av detta dragit slutsatsen att den dag då nya bestämmelser träder
i kraft utgör ett tydligt objektivt kriterium för att avgöra vilka som omfattas av
bestämmelserna. Enligt svaranden anses detta kriterium i domstolens rättspraxis
tillgodose principen om likabehandling och icke-diskriminering. I domen erinras
nämligen om principen enligt vilken den skillnad i behandling som följer av att en
ny bestämmelse träder i kraft en viss angiven dag inte kan anses utgöra någon
rättsstridig diskriminering. Detta ikraftträdande utgör en objektiv omständighet som
är tillämplig på alla personer utan åtskillnad. Enligt svaranden skall denna slutsats
således även tillämpas i detta fall på förordning nr 840/95 som, från och med den
1 maj 1995, innebär att pensionen för revisionsrättens tidigare ledamöter fryses till
en bestämd nivå, som beräknas på grundval av ett belopp som motsvarar
104 procent av lönen för en tjänsteman inom högsta löneklassen av lönegrad A 1,
medan lönen för nuvarande och framtida ledamöter motsvarar 108 procent av
lönen för en sådan tjänsteman .
- 79.
- En motsatt lösning skulle, enligt svarandens mening, medföra att principen enligt
vilken gemenskapsmyndigheten, i detta fall rådet, har rätt att vid varje tillfälle göra
de ändringar i tjänsteföreskrifternas regler som den anser vara förenliga med
tjänstens intresse, blev helt innehållslös .
- 80.
- Svaranden har förklarat att den av sökanden påtalade skillnaden mellan den lösning
som har antagits för avgångsvederlaget och den lösning som tillämpas på pensionen
motiveras med hänsyn till principen att en undantagsbestämmelse skall tolkas
restriktivt. Med stöd av denna princip är det nämligen endast pensionen som det
särskilda undantagssystemet i artikel 2 i förordning nr 2290/77 skall tillämpas på,
medan det är det allmänna systemet i artikel 1 i samma förordning som skall
tillämpas på avgångsvederlaget, eftersom det härvid inte finns någon särskild
undantagsbestämmelse. Svaranden har i andra hand tillagt att om
förstainstansrätten anser att höjningen av avgångsvederlaget är rättsstridig, kan det
inte i något fall motivera att också pensionen skall höjas .
- 81.
- Svaranden anser att inte heller sökandens argument att artikel 2 i förordning
nr 2290/77 ger upphov till diskriminering mellan pensionärer kan godtas. Den
garanti som samtliga pensionärer har att uppbära samma pension kan nämligen
endast följa av en automatisk höjning som är lika för alla och som föreskrivs i
artikel 18 i förordning nr 2290/77. I denna artikel föreskrivs emellertid att en
höjning skall undersökas i det enskilda fallet, och den är under alla omständigheter
inte automatisk. Svaranden har av detta dragit slutsatsen att sökanden endast kan
åberopa att denna artikel är rättsstridig, vilket sökanden emellertid inte har gjort.
- 82.
- Svaranden har medgett att det, i enlighet med det exempel som sökanden har
citerat i sin replik, teoretiskt sett är riktigt att två tidigare ledamöter kan uppbära
olika pension på grund av att den ena ledamoten har erhållit sin pension kort tid
innan den nya bestämmelsen trädde i kraft och att den andra ledamoten har
erhållit sin pension kort tid efter detta ikraftträdande. Enligt svaranden är detta
argument emellertid inte relevant. När en generell och abstrakt regel utformas, kan
den inte anses vara diskriminerande enbart av det skälet att den i vissa marginella
situationer kan ge upphov till olägenheter för dem som den riktar sig till
(domstolens dom av den 16 oktober 1980 i mål 147/79, Hochstrass mot domstolen,
REG 1980, s. 3005, punkt 14). Det fall som sökanden har hänvisat till, som för
övrigt inte motsvarar hans personliga situation, kan följaktligen inte i detta fall
medföra att det kan ifrågasättas om den generella och abstrakta bestämmelsen är
välgrundad. Vidare innebär en skillnad i behandling inte nödvändigtvis att det
föreligger en rättsstridig behandling eller diskriminering. Enligt svaranden finns det
således i detta fall en distinktion som är objektiv, neutral och abstrakt och som
grundas på den dag då den nya förordningen trädde i kraft .
- 83.
- Svaranden har även klargjort vad den förstår med pensionshöjning i det enskilda
fallet. Den har bekräftat att rådet enligt artikel 18 i förordning nr 2290/77 är
skyldigt att på särskilt sätt besluta om lämplig höjning av pensionssatserna varje
gång som det beslutar om en höjning av grundlönen, det vill säga varje gång som
ett sådant beslut fattas. Denna bedömning görs således i det enskilda fallet,
eftersom pensionshöjningen endast kan vara lämplig om den särskilt hänvisar till
den lönehöjning som har ägt rum. Det är dessutom klart att det i artikel 18
föreskrivs att det skall göras en särskild undersökning av pensionshöjningen om
lönen har höjts. Enligt svaranden kan pensionshöjningen inte vara automatisk,
eftersom det annars inte finns någon grund för att behålla artikel 18 .
- 84.
- Svaranden har av detta dragit slutsatsen att den påstådda diskrimineringen mellan
pensionärer följer av artikel 18 och inte av artikel 2 i förordning nr 840/95, som
endast genomför denna bestämmelse. Svaranden har av detta slutit sig till att
sökanden därför endast kan åberopa att artikel 18 i förordning nr 2290/77 är
rättsstridig, vilket sökanden emellertid inte har gjort. Enligt svaranden kan talan
därför inte vinna bifall på denna delgrund .
- 85.
- Intervenienten har påpekat att den genom att anta revisionsrättens ståndpunkt, att
det fanns anledning att höja lönerna för dess ledamöter, eftersom revisionsrätten
hade blivit en gemenskapsinstitution, endast utövade sin befogenhet att företa en
skönsmässig bedömning. Det är inte fråga om en rättsakt som intervenienten har
varit skyldig att anta. Intervenienten har inte varit skyldig att besluta dessa
höjningar, vare sig enligt fördraget eller enligt någon annan bestämmelse. Eftersom
ingen skyldighet har åvilat den, har den följaktligen inte förhållit sig passiv, varvid
det enda tänkbara skälet för att ge lönehöjningarna retroaktiv verkan från och med
den dag då FEU trädde i kraft vore att undanröja en sådan passivitet. Det är under
alla omständigheter normalt att åtgärder med retroaktiv verkan inte vidtas annat
än i undantagsfall. Enligt svaranden är förordningens ikraftträdandedag objektiv,
neutral och abstrakt, och ger inte upphov till diskriminering .
- 86.
- Intervenienten har av detta dragit slutsatsen att talan inte kan vinna bifall på den
delgrund som avser en överträdelse av icke-diskrimineringsprincipen .
Förstainstansrättens bedömning
- 87.
- Förstainstansrätten erinrar om att det av en fast rättspraxis (se till exempel
förstainstansrättens dom av den 9 februari 1994 i mål T-109/92, Lacruz Bassols mot
domstolen, REG 1994, s. II-105, punkt 87, och av den 18 december 1997 i mål
T-142/95, Delvaux mot kommissionen, REGP 1997, s. II-1247, punkt 95) följer att
principerna om likabehandling och icke-diskriminering innebär att jämförbara
situationer inte skall behandlas olika, såvitt det inte finns objektiva skäl för
särbehandling.
- 88.
- Genom förordning nr 840/95 har i detta fall införts en skillnad i pensionssystemet
för revisionsrättens tidigare ledamöter beroende på om de har frånträtt sin tjänst
och således har erhållit sina pensionsrättigheter före eller efter den 1 maj 1995,
från och med vilken dag förordningen i fråga skulle tillämpas. Denna skillnad
består i att pensionen för de ledamöter som har frånträtt sin tjänst före
den 1 maj 1995 skall beräknas med hänsyn till en grundlön som uppgår till
104 procent av grundlönen för en tjänsteman inom högsta löneklassen av
lönegrad A 1, medan pensionen för de ledamöter som har frånträtt sin tjänst efter
den 1 maj 1995 skall beräknas med hänsyn till en grundlön som uppgår till
108 procent av grundlönen för en tjänsteman inom högsta löneklassen av
lönegrad A 1.
- 89.
- Denna skillnad i behandling har inte uttryckligen motiverats i förordning nr 840/95.
Förordningen antogs för att ta hänsyn till att revisionsrätten, efter det att FEU
hade trätt i kraft den 1 november 1993, hade blivit en gemenskapsinstitution. Detta
skäl kan således motivera en skillnad i behandling mellan de ledamöter som har
frånträtt sin tjänst före eller efter denna dag. Det kan emellertid inte motivera en
skillnad i behandling mellan alla de ledamöter som har frånträtt sin tjänst efter
denna dag och som följaktligen har utövat sin tjänst efter det att revisionsrätten
hade utropats till gemenskapsinstitution. Med hänsyn till detta skäl befinner sig
dessa ledamöter i en jämförbar situation, samtidigt som de behandlas olika. Detta
skäl är således inte av sådant slag att det kan förklara varför det fanns anledning
att behandla ledamöter som alla har frånträtt sin tjänst efter den 1 november 1993,
då FEU trädde i kraft, olika beroende på om de hade frånträtt tjänsten före eller
efter den 1 maj 1995, från och med vilken dag förordning nr 840/95 skulle
tillämpas. Varken svaranden eller intervenienten har under det skriftliga
förfarandet lämnat uppgifter som visar att det fanns objektiva skäl för denna
skillnad i behandling av personer som befann sig i en jämförbar situation.
- 90.
- Det argument som intervenienten anförde vid förhandlingen och som består i att
de nya funktioner som revisionsrätten fick genom FEU kunde utövas till fullo först
efter det att ett helt verksamhetsår föregått den första förklaringen (ovan
punkt 66), syftar till att visa att sökanden befann sig i en annorlunda situation än
de ledamöter som hade frånträtt sin tjänst efter ikraftträdandet av förordning
nr 840/95 och att denna olikhet motiverade en skillnad i behandling.
Förstainstansrätten erinrar om vad som har fastställts ovan i punkt 67 och tillägger
att det differentierade systemet började tillämpas från och med den 1 maj 1995, det
vill säga efter det första verksamhetsåret sedan revisionsrätten hade utropats till
institution, det vill säga den 31 december 1994, och därmed före den första
förklaringen avseende verksamhetsåret 1994. Enligt vad svarandens företrädare
uppgav vid förhandlingen lämnades denna förklaring nämligen i november 1995.
Med tanke på dessa motsägelser tycks datumet den 1 maj 1995 varken vara ett
uttryck för ett medvetet val med utgångspunkt i de överväganden som har anförts
eller överensstämma med dessa överväganden.
- 91.
- De överväganden som rådet anförde vid förhandlingen är inte heller relevanta för
att på ett objektivt sätt motivera en skillnad i behandling. Genom övervägandena
görs nämligen en jämförelse av situationen för revisionsrättens ledamöter med
hänsyn till den omständigheten att revisionsrätten har utropats till institution.
Denna jämförelse begränsas inte till ett närmande av de två objektiva uttryck som
består av dels den dag då institutionen utropades till institution, dels den dag då
ledamöterna frånträder sin tjänst. Genom jämförelsen tas dessutom hänsyn till en
tredje omständighet, nämligen den tidsperiod under vilken ledamoten har utövat
sin tjänst efter det att revisionsrätten hade utropats till institution och innan
tjänsten frånträds. Denna omständighet innebär således att det vid jämförelsen görs
en uppskattning av den period som tjänsten har utövats.
- 92.
- Med den särskilda logik som följer av detta synsätt hade det emellertid också varit
nödvändigt att ta hänsyn till att pensionen utgör ersättning för alla de uppgifter
som ledamoten har fullgjort i organet och, sedermera, i institutionen. I artikel 10
första stycket i förordning nr 2290/77 föreskrivs i detta hänseende att pensionen
skall bestämmas med hänsyn till hela den period under vilken ledamoten har utövat
sin tjänst, vilken inte bara inbegriper de fulla tjänsteåren utan även varje ytterligare
månad som har fullgjorts efter det sista fulla tjänsteåret. Enligt den tidigare artikeln
206.4 första stycket i fördraget, som numera - enligt artikel G 59 i FEU -
betecknas artikel 188b 3 första stycket i fördraget, är mandattiden för en ledamot
av revisionsrätten dessutom sex år och kan förlängas. Av detta följer att en ledamot
som har frånträtt sin tjänst kort tid efter den dag från och med vilken förordning
nr 2290/77 skulle tillämpas, det vill säga den 1 maj 1995, normalt har utövat nästan
hela sin tjänst innan revisionsrätten utropades till institution, vilket skedde
den 1 november 1993. Ledamoten har däremot endast utövat en mindre del av sin
tjänst under tiden efter denna händelse. Det finns i detta avseende således ingen
väsentlig skillnad mellan situationen för en sådan ledamot och sökandens situation.
- 93.
- De omständigheter som rådet åberopade vid förhandlingen kan följaktligen inte på
ett objektivt sätt motivera skillnaden i behandling, med avseende på en
pensionshöjning som har motiverats med att revisionsrätten hade utropats till
institution, mellan ledamöter som alla har fortsatt att utöva sin tjänst efter det att
denna status hade erhållits, beroende på om tjänsten har frånträtts antingen före
eller efter den 1 maj 1995.
- 94.
- Svaranden och intervenienten har härutöver i huvudsak invänt att det är en princip
att en skillnad i behandling som följer av att en ny bestämmelse har trätt i kraft en
viss angiven dag inte kan utgöra rättsstridig diskriminering. Detta ikraftträdande är
nämligen en objektiv omständighet som tillämpas på alla utan åtskillnad. En
motsatt lösning skulle, enligt svaranden och intervenienten, medföra att principen
enligt vilken gemenskapsmyndigheten har rätt att vid varje tillfälle göra de
ändringar som den anser vara förenliga med tjänstens intresse, blev innehållslös.
- 95.
- Genom denna argumentering tas emellertid ingen hänsyn till möjligheten att den
dag från och med vilken de nya bestämmelserna skall tillämpas utgör rättsstridig
diskriminering (beträffande frågan huruvida ikraftträdandedagen för ett nytt internt
direktiv kan vara diskriminerande, se till exempel förstainstansrättens dom av
den 9 juli 1997 i mål T-92/96, REGP 1997, s. II-573, punkt 50-58).
- 96.
- Svaranden kan till stöd för sin ståndpunkt inte heller åberopa domarna i de
ovannämnda målen Gillet mot kommissionen och Hochstrass mot domstolen.
- 97.
- Målet Gillet mot kommissionen rörde en förordning som hade antagits år 1972. I
samband med minskade åtaganden fastställdes olika ersättningssystem för
tjänstemän i lönegrad A 1 och A 2, som hade anställts enligt de gamla
tjänsteföreskrifterna för personalen i Europeiska kol- och stålgemenskapen från år
1956 och som just hade frånträtt tjänsten under samma förutsättningar. Skillnaden
berodde på om de var fast anställda i en av dessa lönegrader den 1 januari 1962,
det vill säga den dag då de nya tjänsteföreskrifterna för tjänstemännen i Europeiska
kol- och stålgemenskapen trädde i kraft. Sökanden, som placerades i denna
kategori först efter den 1 januari 1962, åberopade inom ramen för en invändning
om rättsstridighet att denna förordning var diskriminerande. Domstolen ogillade
invändningen.
- 98.
- Av nämnda dom följer visserligen underförstått att gemenskapslagstiftaren har rätt
att för framtiden anta tjänsteföreskrifter som är ofördelaktigare för tjänstemännen.
I domen har domstolen emellertid dels klargjort att giltigheten av
övergångsbestämmelser till skydd för vederbörligen förvärvade rättigheter som är
till fördel för de gamla äldre tjänsteföreskrifter anställda tjänstemännen, inte får
ifrågasättas, dels dragit slutsatsen att dessa övergångsbestämmelser inte utgjorde
någon diskriminering i förhållande till den tjänsteman som hade anställts enligt de
nya ofördelaktigare tjänsteföreskrifterna. I sin undersökning av de omtvistade
bestämmelserna kontrollerade domstolen att det fanns objektiva skäl för skillnaden
i behandling mellan å ena sidan den tjänsteman som hade anställts enligt de gamla,
fördelaktigare tjänsteföreskrifterna, och som, efter antagandet av de nya
ofördelaktigare tjänsteföreskrifterna fortsatte att dra nytta av ett övergångssystem
som skyddade hans rättigheter och å andra sidan den tjänsteman som hade anställts
enligt de nya ofördelaktigare tjänsteföreskrifterna. I domen fastslogs i detta
hänseende att den tjänsteman som hade anställts enligt de nya ofördelaktigare
tjänsteföreskrifterna inte kunde åberopa de gamla fördelaktigare
tjänsteföreskrifterna och vidare att det övergångssystem som var till gagn för de
tjänstemän som hade anställts enligt de gamla fördelaktigare tjänsteföreskrifterna
inte kunde ifrågasättas.
- 99.
- I domen konstaterades dessutom att det förelåg objektiva skäl för den referensdag
utifrån vilken det gjordes åtskillnad mellan de två ersättningssystemen, det vill säga
den 1 januari 1962.
- 100.
- Av nämnda dom kan man således inte sluta sig till att ikraftträdandedagen för nya
bestämmelser aldrig kan vara diskriminerande.
- 101.
- I den andra domen som svaranden har åberopat, domen i det i punkt 82 nämnda
målet Hochstrass mot domstolen, uttalas visserligen att lagstiftaren, även om
införandet av generella bestämmelser med nödvändighet i marginella situationer
ger upphov till tillfälliga olägenheter, inte kan kritiseras för att ha företagit en
kategorisering som är diskriminerande (punkt 14). Omedelbart härefter tillade
domstolen emellertid att denna slutsats endast gäller om kategoriseringen till sin
natur inte är diskriminerande med hänsyn till det syfte som eftersträvas med den.
- 102.
- I domen kontrollerades dessutom att det förelåg objektiva skäl för den
kategorisering som gjordes genom den nya lagstiftningen (i det aktuella fallet,
införandet av en utvandringsersättning som beviljades på grundval av ett
nationalitetskriterium).
- 103.
- Vid prövningen av huruvida icke-diskrimineringsprincipen har iakttagits skall rätten
i förevarande mål således pröva huruvida det föreligger objektiva skäl för
skillnaderna i de system som har införts genom nya bestämmelser.
- 104.
- Förstainstansrätten konstaterar slutligen att det visserligen är riktigt att det står
gemenskapslagstiftaren fritt att vid varje tillfälle göra de ändringar i
tjänsteföreskrifternas regler, i detta fall i förordning nr 2290/77, som han anser ligga
i tjänstens intresse. Det är emellertid under alla omständigheter så att en sådan
ändring, även om den är särskilt motiverad med hänsyn till en ny situation, i detta
fall den omständigheten att revisionsrätten hade utropats till gemenskapsinstitution,
och avser en bestämd kategori av personer, i detta fall de ledamöter som har
utövat sin tjänst efter det att denna status hade erhållits, skall innebära att de
personer som hör till den kategori som särskilt berörs av denna nya situation
behandlas lika.
- 105.
- Gemenskapslagstiftaren var i detta fall inte nödvändigtvis skyldig att besluta att
grundlönen, och följaktligen pensionen, för revisionsrättens ledamöter skulle höjas.Om gemenskapslagstiftaren emellertid genomför en sådan höjning av det skälet att
revisionsrätten har utropats till institution utan att låta de personer som har erhållit
pension före ikraftträdandet av den för detta ändamål antagna förordningen dra
nytta av denna omständighet, är gemenskapslagstiftaren skyldig att se till att
samtliga ledamöter som befinner sig i den situation som har motiverat höjningen,
det vill säga de som har utövat sin tjänst efter det att revisionsrätten hade utropats
till institution, från och med ikraftträdandet av denna förordning behandlas lika.
Det har ovan konstaterats att dessa krav inte har iakttagits i detta fall.
- 106.
- Slutligen följer inte den konstaterade diskrimineringen av artikel 18 i förordning
nr 2290/77, såsom svaranden har hävdat. Denna bestämmelse, genom vilken rådet
åläggs en skyldighet att vid en höjning av grundlönen för revisionsrättens ledamöter
samtidigt besluta om lämplig höjning av befintliga pensionssatser, hindrar inte alls
rådet från att iaktta principen om likabehandling. Genom att adjektivet lämplig
används i denna artikel, tvingas rådet tvärtom att även undersöka huruvida denna
överordnade rättsprincip har iakttagits.
- 107.
- Av detta följer att rådet i detta fall har åsidosatt principen om likabehandling.
- 108.
- Eftersom talan således även kan vinna bifall på denna grunds andra del, som består
i att principen om likabehandling har åsidosatts, är det inte nödvändigt att behandla
sökandens argument att förordning nr 840/95 har medfört en höjning av
avgångsvederlaget men inte av den pension som hade erhållits den dag då
förordningen trädde i kraft.
- 109.
- Talan skall följaktligen vinna bifall utan att det är nödvändigt att undersöka denna
grunds tredje del, som består i att principen om skydd för berättigade förväntningar
har åsidosatts.
- 110.
- Av detta följer att det ifrågasatta beslutet från svaranden, som grundas på artikel 2
i förordning nr 840/95, skall ogiltigförklaras.
Rättegångskostnader
- 111.
- Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta
rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom revisionsrätten har tappat
målet och sökanden har yrkat att revisionsrätten skall förpliktas att ersätta
rättegångskostnaderna, skall sökandens yrkande bifallas.
- 112.
- Enligt artikel 87.4 första stycket i rättegångsreglerna skall institutioner som har
intervenerat i ett mål bära sina rättegångskostnader.
På dessa grunder beslutar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (femte avdelningen)
följande dom:
- 1.
- Revisionsrättens beslut av den 20 februari 1997 om fastställelse av
sökandens pension ogiltigförklaras.
- 2.
- Revisionsrätten skall ersätta rättegångskostnaderna.
- 3.
- Rådet skall bära sin rättegångskostnad.
AziziGarcía-Valdecasas
Jaeger
|
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 30 september 1998.
H. Jung
J. Azizi
Justitiesekreterare
Ordförande