Förenade målen T‑208/08 och T‑209/08

Gosselin Group NV och

Stichting Administratiekantoor Portielje

mot

Europeiska kommissionen

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Belgiska marknaden för internationella flyttjänster – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG konstateras – Fastställande av priser – Uppdelning av marknaden – Manipulering av anbudsinfordran – En enda, fortlöpande överträdelse – Begreppet företag – Ansvar för överträdelsen – Böter – 2006 års riktlinjer för beräkning av böter – Allvar – Varaktighet”

Sammanfattning av domen

1.      Konkurrens – Unionsrättsliga bestämmelser – Företag – Begrepp – Ekonomisk enhet

(Artikel 81 EG)

2.      Konkurrens – Unionsrättsliga bestämmelser – Företag – Begrepp – Utövandet av ekonomisk verksamhet

(Artikel 81 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23)

3.      Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Avgränsning av marknaden – Föremål för talan – Fastställande av påverkan på handeln mellan medlemsstaterna – Märkbar effekt

(Artikel 81 EG; kommissionens meddelande 2004/C 101/07, punkt 53)

4.      Institutionernas rättsakter – Riktlinjer om begreppet påverkan på handeln – Bindande rättsakt

(Kommissionens meddelande 2004/C 101/07)

5.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Bedömning utifrån överträdelsens art

(Kommissionens meddelande 2006/C 210/02, punkterna 19 och 21–23)

6.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Principen att påföljder ska vara individuella

(Rådets förordning nr 1/2003; kommissionens meddelande 2006/C 210/02)

7.      Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Avtal mellan företag – Bevisbördan för överträdelsens varaktighet åvilar kommissionen

(Artikel 81.1 EG; kommissionens meddelande 2006/C 210/02)

8.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Förmildrande omständigheter – Bedömning

(Kommissionens meddelande 2006/C 210/02, punkt 29)

9.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Förmildrande omständigheter – Konkurrensbegränsande beteenden har godkänts eller uppmuntrats av de offentliga myndigheterna

(Kommissionens meddelande 2006/C 210/02, punkt 29 sista strecksatsen)

1.      Begreppet ekonomisk enhet, som kan inbegripa flera särskilda juridiska personer, infördes för att en juridisk enhet (dotterbolaget) ska kunna hållas ansvarigt för en annan juridisk enhets (moderbolagets) beteende, och inte för att moderbolaget ska kunna kvalificeras som företag. Begreppet ekonomisk enhet kan följaktligen inte uppväga att ett moderbolag inte kvalificeras som företag.

(se punkt 41)

2.      Inom konkurrensrätten omfattar begreppet företag varje enhet som bedriver ekonomisk verksamhet, oavsett enhetens rättsliga form och oavsett hur den finansieras.

En enhet som har ett kontrollerande innehav i ett bolag och som i praktiken utövar denna kontroll genom att direkt eller indirekt utöva ett inflytande på förvaltningen av bolaget ska således anses delta i det kontrollerade företagets ekonomiska verksamhet. En sådan enhet ska följaktligen anses utgöra ett företag i den mening som avses i konkurrensrätten.

Det är emellertid inte tillräckligt att endast inneha andelar, inte ens ett kontrollerande innehav, för att den enhet som innehar andelarna ska anses bedriva ekonomisk verksamhet, när detta innehav endast föranleder ett utövande av en aktieägares eller delägares rättigheter såsom, som i förevarande fall, erhållande av utdelningar, vilka endast utgör avkastning från en tillgång.

Kommissionen har bevisbördan för att det utövats inflytande.

(se punkterna 44, 47 och 48)

3.      Kommissionen behöver vid tillämpningen av artikel 81.1 EG inte visa de faktiska konkurrensbegränsande effekterna av avtal eller förfaranden som syftar till att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen på den gemensamma marknaden. Artikel 81.1 EG är dock inte tillämplig om kartellens påverkan på handeln inom gemenskapen eller konkurrensen inte är ”märkbar”. Ett avtal omfattas nämligen inte av förbudet i artikel 81.1 EG då det endast obetydligt hindrar eller påverkar konkurrensen mellan medlemsstaterna.

Kommissionen är skyldig att göra en avgränsning av marknaden i ett beslut som fattats med stöd av artikel 81 EG när det utan en sådan avgränsning är omöjligt att avgöra huruvida avtalet eller det samordnade förfarandet i fråga kan påverka handeln mellan medlemsstaterna och har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen.

Om alla gränsöverskridande affärer per automatik skulle anses kunna påverka handeln mellan medlemsstater märkbart, skulle begreppet ”märkbar påverkan” förlora all mening. ”Märkbar påverkan” är emellertid ett villkor för tillämpning av artikel 81.1 EG. Även då överträdelse genom syfte föreligger krävs det att överträdelsen ska kunna påverka handeln inom gemenskapen på ett märkbart sätt. Detta framgår för övrigt av riktlinjerna om begreppet påverkan på handeln i artiklarna 81 EG och 82 EG, eftersom den positiva presumtion som anges i punkt 53 i riktlinjerna endast gäller avtal eller förfaranden som genom själva sin art kan påverka handeln mellan medlemsstater.

Eftersom kommissionen i det angripna beslutet har gett en tillräckligt utförlig beskrivning av den relevanta branschen, inbegripet utbud, efterfrågan och geografisk utbredning, har den därmed på ett precist sätt avgränsat de berörda tjänsterna, liksom marknaden, och en sådan beskrivning av branschen kan vara tillräcklig om den är så utförlig att tribunalen kan kontrollera kommissionens grundläggande påståenden och att det utgående från denna grund är uppenbart att den sammanlagda marknadsandelen klart överstiger tröskelvärdet på 5 procent. När dessa villkor är uppfyllda kan kommissionen stödja sig på det andra alternativa villkoret i punkt 53 i nämnda riktlinjer utan att uttryckligen definiera marknaden i den mening som avses i punkt 55 i riktlinjerna. Vad gäller den positiva presumtionen i punkt 53 i dessa riktlinjer, är det nämligen tillräckligt att endast det ena av dessa två alternativa villkor är uppfyllt för att visa att påverkan på handeln är märkbar.

(se punkterna 89–91, 98, 112, 116 och 117)

4.      Genom att anta riktlinjerna om begreppet påverkan på handeln i artiklarna 81 EG och 82 EG och genom att, i och med reglernas offentliggörande, tillkännage att den hädanefter ska tillämpa dem på de fall som berörs av dem har kommissionen begränsat utrymmet för sin skönsmässiga bedömning. Kommissionen riskerar således att sanktionsåtgärder vidtas mot institutionen i fråga, på grund av att den åsidosatt allmänna rättsprinciper såsom likabehandlingsprincipen eller principen om skydd för berättigade förväntningar, om den frångår dessa regler.

(se punkt 109)

5.      Vid bedömningen av överträdelsens allvar ska hänsyn särskilt tas till konkurrensbegränsningarnas art. Överträdelsens allvar kan fastställas med hänvisning till arten av och syftet med de ageranden som utgör missbruk. Omständigheter som hör samman med syftet med agerandet kan således ha större betydelse för fastställandet av bötesbeloppet än omständigheter rörande resultatet av detta agerande.

En överträdelse som syftar till fastställande av priser och uppdelning av marknader är till sin natur synnerligen allvarlig.

Vidare anges det uttryckligen i punkt 20 i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 att ”[ö]verträdelsens allvar fastställs från fall till fall för varje typ av överträdelse med beaktande av alla relevanta omständigheter i ärendet”. Dessa riktlinjer innebar dessutom en grundläggande förändring av metoden för att beräkna böterna. I synnerhet avskaffades indelningen av överträdelserna i tre klasser (”mindre allvarliga”, ”allvarliga” och ”mycket allvarliga”), och ett system med en skala som går från 0 till 30 procent infördes, för att möjliggöra en betydligt noggrannare differentiering. Enligt punkt 19 i riktlinjerna ska således grundbeloppet för böterna vara ”knutet till en andel av försäljningsvärdet och grundas på överträdelsens allvar”. Regelmässigt uppgår enligt punkt 21 i riktlinjerna ”den andel av försäljningsvärdet som beaktas till högst 30 %”.

Således kan kommissionen inte använda det utrymme för skönsmässig bedömning som den förfogar över vad gäller böter, och bestämma den exakta procentsatsen, mellan 0 och 30 procent, utan att beakta de särskilda omständigheterna i ärendet. I punkt 22 i riktlinjerna anges att ”[n]är kommissionen fastställer om den andel av försäljningsvärdet som skall beaktas i ett visst fall skall ligga i nedre eller övre delen av denna skala, tar den hänsyn till en rad faktorer, bland annat överträdelsens art, de berörda parternas sammanlagda marknadsandel, överträdelsens geografiska omfattning och om överträdelsen har genomförts eller ej”.

Denna svårighet att bestämma en exakt procentsats är i viss mån mindre när det gäller fall som avser hemliga horisontella avtal om fastställande av priser och uppdelning av marknaden. Enligt punkt 23 i riktlinjerna ska den andel av försäljningsvärdet som ska beaktas vid sådana överträdelser i regel bestämmas ”i den övre delen av skalan”. Det framgår av denna punkt att för de allvarligaste överträdelserna ska procentsatsen åtminstone vara större än 15 procent.

Omständigheten att procentsatsen 17 procent har fastställts endast utifrån att överträdelsen till sin natur var mycket allvarlig utgör ej skäl att ogiltigförklara kommissionens beslut. När kommissionen tillämpar en procentsats som är lika med, eller nästan lika med, den föreskrivna miniminivån för de allvarligaste konkurrensbegränsningarna är det inte nödvändigt att beakta ytterligare omständigheter eller förhållanden. Detta är bara nödvändigt när en högre procentsats fastställs.

(se punkterna 126, 127 och 129–132)

6.      I de fall flera företag har deltagit i en överträdelse ska, för vart och ett av företagen, prövas hur allvarlig den enskilda överträdelsen var. Denna slutsats är en logisk följd av principen att straff och påföljder ska vara individuella, enligt vilken ett företag endast kan påföras sanktioner för gärningar som är hänförliga till detta företag. Den principen gäller i varje administrativt förfarande som kan leda till sanktioner enligt gemenskapens konkurrensregler. Det ska göras en individuell bedömning av överträdelsens allvar, vid vilken hänsyn ska tas till ett stort antal omständigheter, såsom omständigheterna i det enskilda fallet, det sammanhang i vilket överträdelsen ingår och böternas avskräckande verkan. Den omständigheten att ett företag inte har deltagit i ett konkurrensbegränsande samarbetes samtliga led, eller att det har spelat en mindre roll i de delar av samarbetet som det deltagit i, ska beaktas vid bedömningen av hur allvarlig överträdelsen är och i förekommande fall vid fastställelsen av böterna.

Den individuella bedömningen görs emellertid normalt inte i samband med bedömningen av överträdelsens allvar, det vill säga vid fastställandet av grundbeloppet för böterna, utan vid justeringen av grundbeloppet på grundval av försvårande eller förmildrande omständigheter.

(se punkterna 137–139)

7.      Kommissionen har bevisbördan för överträdelser av artikel 81.1 EG, och den ska förebringa exakt och överensstämmande bevisning till stöd för att den påstådda överträdelsen ägt rum. Detta gäller särskilt bevisning avseende överträdelsens varaktighet, ett kriterium vars betydelse blivit väsentligt större i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003. Om kommissionen inte förfogar över bevisning som direkt styrker överträdelsens varaktighet ska den således förebringa bevisning som hänför sig till omständigheter som ligger tillräckligt nära i tiden för att det rimligen ska kunna antas att överträdelsen fortsatt oavbrutet mellan två exakt angivna datum.

När deltagandet i multilaterala möten väl har visats åligger det emellertid detta företag att anföra omständigheter som visar att bolaget deltog i nämnda möten utan någon som helst konkurrensfientlig inställning genom att styrka att bolaget förklarat för sina konkurrenter att det deltog i mötena med en annan inställning än de gjorde.

Detta avser emellertid karteller där multilaterala möten ägt rum under vilka de konkurrensbegränsande syftena uttryckligen diskuterats. Skälet för denna rättsprincip är att företaget, genom att delta i sådana möten utan att öppet ta avstånd från det som avhandlas där, ger övriga deltagare intryck av att det instämmer med vad som beslutas och att företaget kommer att rätta sig därefter. I förevarande fall har emellertid företaget inte deltagit i sådana möten. Kommissionen har följaktligen bevisbördan för hur länge företagets deltagande varat, och kan inte dra fördel av de sänkta beviskrav som följer av rättspraxis, enligt vilken ett företag öppet och otvetydig ska ta avstånd från kartellen för att det inte längre ska anses vara ansvarigt, så att de övriga deltagarna blir medvetna om att företaget inte längre stödjer kartellens allmänna syften.

(se punkterna 153, 154 och 157–159)

8.      Enligt tredje strecksatsen i punkt 29 i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 ska det berörda företaget för att erhålla nedsättning av böterna med hänvisning till förmildrande omständigheter ”[kunna] visa att dess deltagande i överträdelsen har varit mycket begränsat” och detta ”eftersom företaget under den tid då det var bundet av de otillåtna avtalen i realiteten undvek att tillämpa dem genom att bete sig på ett konkurrensinriktat sätt på marknaden”.

Emellertid visar användningen av uttrycket ”till exempel följande” att uppräkningen av omständigheter i riktlinjerna inte är uttömmande. Vidare ska omständigheterna i det enskilda fallet beaktas, bland annat huruvida företagit deltagit i en överträdelses samtliga led. Detta ska ske, om inte vid bedömningen av hur allvarlig överträdelsen är, så åtminstone vid justeringen av grundbeloppet med hänsyn till försvårande eller förmildrande omständigheter. Denna skyldighet var faktiskt ett av skälen till att domstolen kunde dra slutsatsen att begreppet en enda, fortlöpande överträdelse inte strider mot principen om personligt ansvar för överträdelser av konkurrensrätten. De krav som anges i tredje strecksatsen i punkt 29 räcker inte för att säkerställa denna möjlighet.

(se punkterna 182 och 183)

9.      I punkt 29 sista strecksatsen i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 anges att ”Grundbeloppet kan sänkas om … [f]öretagets konkurrensbegränsande beteende har godkänts eller uppmuntrats av de offentliga myndigheterna eller lagstiftningen”. Enbart kännedom om ett konkurrensbegränsande beteende innebär inte i sig att detta beteende underförstått har ”godkänts eller uppmuntrats” av institutionen i den mening som avses i artikel 29 sista strecksatsen i riktlinjerna. Ett påstått avstående från att agera kan nämligen inte jämställas med ett aktivt agerande som ett godkännande eller en uppmuntran.

(se punkterna 189 och 192)