FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
DAMASO RUIZ-JARABO COLOMER
föredraget den 11 mars 2004 (1)

Mål C-345/02

Pearle m.fl

(begäran om förhandsavgörande från Hoge Raad der Nederlanden)

”Statligt stöd – Begreppet stöd – Gemensamma reklamkampanjer till förmån för en ekonomisk sektor – Finansiering med hjälp av avgifter från företagen inom sektorn – Finansiering beslutad av ett offentligrättsligt organ”

I – Inledning

1.       Hoge Raad (högsta domstolen) i Nederländerna har i förevarande mål hänskjutit frågor som berör flera delar av det gemenskapsrättsliga regelsystemet för statligt stöd, däribland begreppet stöd, sambandet mellan en beviljad fördel och dess finansieringsmetod, anmälningsskyldighetens omfattning, de minimis-regelns funktion och följderna av att anmälan inte har skett enligt den nationella lagstiftningen.

2.       Vid en första anblick handlar det paradoxalt nog inte om någon av de hypoteser som lagstiftaren kunde ha i åtanke när gemenskapen utrustades med vissa verktyg till skydd mot oproportionerliga ingripanden av en medlemsstat som hotar att snedvrida konkurrensen inom gemenskapen. Föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen är en talan om ogiltigförklaring av åtgärder som möjliggjort för en yrkesorganisation att inleda en gemensam reklamkampanj för optiker i syfte att främja deras tjänster, och återbetalning av de belopp som de anslutna entreprenörerna finansierat kampanjen med. Sökandebolagen i målet vid den nationella domstolen är inga konkurrenter som lidit skada av den påstådda stödordningen, utan tilltänkta stödmottagare.

Sökandebolagen har ifrågasatt lagenligheten av en åtgärd som enligt deras mening missgynnar deras ekonomiska intressen genom att utnyttja de medel som säkerställer gemenskapsrättens ändamålsenliga verkan.

II – Tillämpliga bestämmelser

A – Gemenskapsrätten

3.       I artikel 92.1 i EG-fördraget (nu artikel 87.1 EG i ändrad lydelse) föreskrivs följande:

”Om inte annat föreskrivs i detta fördrag, är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.”

4.       I artikel 93 i EG-fördraget (nu artikel 88 EG) anges följande:

”1.

Kommissionen skall i samarbete med medlemsstaterna fortlöpande granska alla stödprogram som förekommer i dessa stater. Den skall till medlemsstaterna lämna förslag till lämpliga åtgärder som krävs med hänsyn till den pågående utvecklingen eller den gemensamma marknadens funktion.

2.

Om kommissionen, efter att ha gett berörda parter tillfälle att yttra sig, finner att stöd som lämnas av en stat eller med statliga medel inte är förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 92, eller att sådant stöd missbrukas, skall den besluta om att staten i fråga skall upphäva eller ändra dessa stödåtgärder inom den tidsfrist som kommissionen fastställer. ...

3.

Kommissionen skall underrättas i så god tid att den kan yttra sig om alla planer på att vidta eller ändra stödåtgärder. Om den anser att någon sådan plan inte är förenlig med den gemensamma marknaden enligt artikel 92, skall den utan dröjsmål inleda det förfarande som anges i punkt 2. Medlemsstaten i fråga får inte genomföra åtgärden förrän detta förfarande lett till ett slutgiltigt beslut.”

5.       I första stycket i kommissionens meddelande av den 6 mars 1996 om försumbart stöd anges följande: (2)

”Även om varje statligt ekonomiskt stöd som beviljas ett företag i större eller mindre utsträckning snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen mellan detta företag och dess konkurrenter som inte får ett sådant stöd, så har inte allt stöd någon kännbar inverkan på handeln och konkurrensen mellan medlemsstaterna. Detta gäller särskilt för stöd på ganska låga belopp.”

6.       Enligt det andra stycket i meddelandet skall artikel 92.1 i EG-fördraget inte anses tillämpligt i fråga om stöd som uppgår till högst ett belopp på 100 000 ecu (nu 100 000 euro) under en period på tre år som börjar löpa när det första försumbara stödet [*] betalas ut. [* I överensstämmelse med terminologin i bland annat kommissionens förordning (EG) nr 69/2001 används nedan uttrycket ”stöd av mindre betydelse”. Övers. anm.] Detta belopp är tillämpligt på alla kategorier av stöd, oberoende av stödets form eller syfte, med undantag av exportstöd som inte omfattas av meddelandet.

B – Den nederländska lagstiftningen

7.       I Wet op de bedrijfsorganisatie av den 27 januari 1950 (nederländsk lag om yrkesorganisationer) (nedan kallad WBO) regleras uppgiften, sammansättningen, arbetsmetoden, ekonomin och tillsynsskyldigheten för de yrkesorganisationer som fått i uppdrag att organisera och utveckla sitt verksamhetsområde.

8.       Enligt artikel 71 WBO skall dessa yrkesorganisationer, såsom offentligrättsliga organ, inte bara bevaka de anslutna företagens intressen, utan även ta hänsyn till allmänintresset.

9.       Enligt artikel 73 WBO skall yrkesorganisationernas styrelser till lika delar bestå av representanter från entreprenörs- och arbetstagarorganisationer.

10.     Lagstiftaren har gett yrkesorganisationerna de befogenheter som krävs för att de skall kunna fullgöra sina åligganden. Organisationernas styrelser får därför med stöd av artikel 93 WBO utfärda de stadgor som de anser nödvändiga för fullgörandet av sina uppgifter, i såväl företagens inom det berörda verksamhetsområdet intresse som i det som rör arbetstagarnas arbetsvillkor. Dessa stadgor godkänns av Sociaal-Economische Raad (rådet för ekonomiska och sociala frågor), förutsatt att de inte begränsar konkurrensen (artikel 93 femte stycket WBO).

11.     I artikel 126 WBO föreskrivs en möjlighet för organisationerna att, för att uppfylla sina uppgifter, anta stadgor genom vilka medlemmarna åläggs att betala en avgift. De allmänna avgifterna används för att finansiera organets ordinarie funktion, medan de ”särskilda obligatoriska avgifterna” är avsedda för särskilda ändamål. Avgifterna kan enligt artikel 127 i nämnda lag indrivas.

12.     I Wet houdende administratieve rechtsprak bedrifsorganisatie (förvaltningsrättslig lag om yrkesorganisationer) av den 16 september 1954, i ändrad lydelse, regleras det förvaltningsrättsliga förfarandet i tvister som rör yrkesorganisationer.

Tvisten i målet vid den nationella domstolen

13.     Bolagen Pearle B.V., Hans Prijs Optiek franchise B.V. och Rinck Opticiens B.V. (nedan kallade Pearle m.fl. eller enbart Pearle), alla etablerade i Nederländerna, är verksamma inom optikerbranschen. Därmed är de med stöd av WBO (3) anslutna till Hoofdbedrijfschap Ambachten (hantverkarnas huvudorgan) (nedan kallat HBA), som är en offentligrättslig yrkesorganisation.

14.     På inrådan av ett privat optikerförbund, Nederlandse Unie van Opticiens (nedan kallat NUVO), i vilket Pearle m.fl. då var medlemmar, beslutade HBA att med början år 1988 ålägga sina medlemmar att betala en ”särskild obligatorisk avgift” (4) i syfte att finansiera en gemensam reklamkampanj för företagen i branschen. Avgiften i fråga skulle även finansiera HBA:s styrelses inrättande av en rådgivande kommitté, Commissie Optiekbedrijf.

15.     Beloppet som Pearle m.fl. skulle betala uppgick till 850 nederländska gulden per företag. De sedan 1988 årligen förnyade stadgorna om införande av den omtvistade avgiften ifrågasattes aldrig av de anslutna företagen.

16.     Pearle m.fl. anser emellertid att de gemensamma reklamkampanjer som HBA ordnade framför allt gynnade deras konkurrenter, vilket innebar att deras egen reklambudget belastades med en onödig utgift.

17.     Den 29 mars 1995 väckte Pearle m.fl. talan mot HBA vid civilrättsdomstolen i Haag och yrkade att stadgorna om införande av de aktuella avgifterna skulle ogiltigförklaras och att de inbetalda beloppen skulle återbetalas.

18.     Enligt sökandena vid det tillfället utgjorde de tjänster som utfördes i samband med reklamkampanjerna statligt stöd i den mening som avses i artikel 92.1 i EG-fördraget. Stadgorna om deras finansiering borde därför ha anmälts till kommissionen i enlighet med artikel 93.3. I brist på sådan anmälan saknar stödåtgärderna rättslig grund.

19.     Den nationella domstolen i första instans avvisade sökandenas argument, som efter överklagande avvisades på nytt. Sistnämnda avgörande har därför överklagats till Hoge Raad der Nederlanden.

Tolkningsfrågorna

20.     Mot bakgrund av dessa omständigheter beslutade Hoge Raad den 27 september 2002 att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfrågor till domstolen:

”1)

Skall en stadga som den förevarande varigenom avgifter för finansiering av gemensamma reklamkampanjer fastställs, anses utgöra en (del av en) stödåtgärd i den mening som avses i artikel 92.1 i EG-fördraget, och måste avsikten att genomföra denna anmälas till kommissionen i enlighet med artikel 93.3 i EG-fördraget? Gäller detta endast den förmån i form av organiserande och erbjudande av gemensamma reklamkampanjer, eller gäller det även det sätt på vilket den finansieras, såsom den stadga i vilken avgifter fastställs och/eller de avgiftsbeslut som antas på grundval av denna? Gör det därvid någon skillnad om de gemensamma reklamkampanjerna erbjuds (företag i) samma bransch som den beträffande vilken de ifrågavarande avgiftsbesluten gäller? Om svaret är jakande, vilken är då denna skillnad? Är det därvid av betydelse om de utgifter som det offentligrättsliga organet har haft i sin helhet tillgodoses av den särskilda avgift som de företag som drar nytta av tjänsten måste betala, så att förmånen när allt kommer omkring inte innebär en kostnad för staten? Är det därvid av betydelse att nyttan av de gemensamma reklamkampanjerna har fördelats på ett mer eller mindre likvärdigt sätt över hela branschen och att även de enskilda företagen i denna anses ha erhållit en på det hela taget mer eller mindre likvärdig nytta eller fördel av dessa kampanjer?

2)

Gäller anmälningsskyldigheten i artikel 93.3 varje stödåtgärd eller enbart stödåtgärder som överensstämmer med kriterierna i artikel 92.1? Har en medlemsstat för att undgå anmälningsskyldigheten ett utrymme för att skönsmässigt bedöma huruvida en stödåtgärd uppfyller kriterierna i artikel 92.1? Om denna fråga skall besvaras jakande, vilket utrymme för skönsmässig bedömning har i sådana fall denna medlemsstat? I vilken utsträckning kan utrymmet för skönsmässig bedömning inverka på anmälningsskyldigheten enligt artikel 93.3? Är det så att anmälningsskyldigheten först upphör att gälla sedan det står utom allt rimligt tvivel att det inte är fråga om en stödåtgärd?

3)

Om den nationella domstolen kommer till slutsatsen att det är fråga om en stödåtgärd i den mening som avses i artikel 92.1, måste den då beakta de minimis-regeln, såsom den formulerats av kommissionen i meddelandet som offentliggjorts i EGT C 213, 1992 (och därefter i EGT C 68, 1996), vid bedömningen av om åtgärden skall anses utgöra en stödåtgärd som skall anmälas till kommissionen i enlighet med artikel 93.3? Om denna fråga skall besvaras jakande, måste denna de minimis-regel då även tillämpas retroaktivt på stödåtgärder som införts före offentliggörandet av denna regel, och hur skall regeln i fråga tillämpas på stödåtgärder i form av årliga gemensamma reklamkampanjer som kommer en hel bransch till godo?

4)

Följer det av övervägandena i dom av den 11 juli 1996 i mål C-39/94, SFEI m.fl. (REG 1996, s. I-3547), att den nationella domstolen, med hänsyn till den ändamålsenliga verkan av artikel 93.3, måste ogiltigförklara såväl stadgorna som det avgiftsbeslut som antagits med stöd av dessa stadgor och att den nationella domstolen måste förplikta det offentligrättsliga organet att betala tillbaka avgiften, och gäller detta även då den i nederländsk rättspraxis utvecklade regeln angående avgiftsbeslutets formella rättskraft innebär ett hinder för detta? Har det härvid betydelse att återbetalningen av avgiften faktiskt inte upphäver den fördel som branschen och de enskilda företagen har erhållit genom de gemensamma reklamkampanjerna? Tillåter gemenskapsrätten att återbetalning av den särskilda avgiften helt eller delvis efterges för det fall den nationella domstolen bedömer att branschen eller de enskilda företagen skulle dra orättmätig fördel av det förhållandet att den fördel som erhållits genom reklamkampanjerna inte kan återgå in natura?

5)

Kan ett offentligrättsligt organ, som har underlåtit att anmäla en stödåtgärd i enlighet med artikel 93.3, åberopa den ovan nämnda regeln angående avgiftsbeslutets formella rättskraft för att undgå återbetalningsskyldighet, då den person mot vilken beslutet riktade sig, vid tidpunkten för antagandet av beslutet och inom fristen för inledande av ett förvaltningsrättsligt förfarande mot detta, inte hade underrättats om att stödåtgärden, som avgiften utgör en del av, inte hade anmälts? Skall medborgarna i detta hänseende utgå ifrån att myndigheten har uppfyllt sin anmälningsskyldighet enligt artikel 93.3?”

Förfarandet vid domstolen

21.     Beslutet om begäran om förhandsavgörande inkom till domstolens kansli den 30 september 2002.

22.     Förutom parterna i målet vid den nationella domstolen har den nederländska regeringen och Europeiska gemenskapernas kommission deltagit i det skriftliga förfarandet.

23.     Vid den muntliga förhandlingen, som hölls den 29 januari 2004, deltog representanter för den nederländska regeringen respektive kommissionen.

Rättslig bedömning

24.     I förevarande mål tvingas såväl den nationella domstolen som domstolen att ta ställning till frågor som rör centrala delar av det gemenskapsrättsliga regelsystemet för statligt stöd. Med hänsyn till komplexiteten i de bedömningar som måste göras med stöd av dessa regler förefaller det lämpligt att, såsom kommissionen har gjort, först pröva de två sista frågorna. Dessa kretsar kring föreställningen om att förvaltningsrättsliga rättsakter som inte har överklagats i tid vinner formell rättskraft. För det fall den nationella domstolen skulle finna att sökandena i målet vid den nationella domstolen hade kunnat tillvarata sina rättigheter på ett effektivt sätt genom att använda befintliga rättsmedel i den nationella rättsordningen, på motsvarande villkor som gäller för anspråk som grundas på denna rättsordning, saknas nämligen anledning att pröva övriga frågor.

Den fjärde och den femte frågan: följderna av att anmälan inte har skett

25.     Den hänskjutande domstolen vill med dessa två frågor få klarhet i vad ett åsidosättande av skyldigheten att anmäla ett sådant stöd som avses i förevarande mål får för följder. Hoge Raad vill i synnerhet veta om den nationella rättsregel enligt vilken rättsakter som inte överklagas i tid vinner formell rättskraft påverkar möjligheten att ogiltigförklara de ifrågasatta stadgorna eller återkräva de belopp som har utbetalats med stöd av dessa stadgor.

26.     Inledningsvis vill den hänskjutande domstolen dock få klarhet i om en sådan underlåtenhet medför att både den rättsakt i vilken stödet har beviljats och den varigenom dess finansiering har ordnats skall ogiltigförklaras. Den nationella domstolen har i det avseendet hänvisat till domen av den 11 juli 1996 i målet SFEI m.fl. (5)

27.     Det skall understrykas att domstolen i denna dom (6) påpekade att en återbetalning med hänsyn till vissa exceptionella omständigheter till och med kan vara olämplig. Det ankommer på den nationella domstolen att bedöma följderna av att en planerad stödåtgärd inte har anmälts. Följderna inträder således inte automatiskt, utan beror på huruvida det är nödvändigt att skydda gemenskapsrättens ändamålsenliga verkan.

28.     Det huvudsakliga syftet med kommissionens skyldighet att kontrollera planerade stödåtgärder är således att skydda den fria konkurrensen inom gemenskapen. Förbudet i artikel 93.3 sista meningen i EG-fördraget uppfyller samma syfte genom att beakta det förhållandet att gemenskapsinstitutionen har att bedöma komplicerade ekonomiska situationer.

29.     Såsom domstolen med stor tydlighet har fastslagit utgör artikel 93.3 sista meningen i EG-fördraget ett skydd för den kontrollmekanism som införs genom den bestämmelsen, vilket i sin tur är av avgörande betydelse för att säkerställa att den gemensamma marknaden fungerar tillfredsställande. (7)

30.     De åtgärder som skall kunna vidtas enligt de nationella rättsordningarna vid en överträdelse av förbudet mot statligt stöd skall därför syfta till att återställa den situation som förelåg innan det olagliga stödet infördes. Det krävs således att de erhållna fördelarna återgår och i förekommande fall, att den nämnda stödordningen ogiltigförklaras i syfte att undanröja den olagliga verksamheten från rättsordningen. En åtgärd som är ägnad att säkerställa den ändamålsenliga verkan av artikel 93.3 sista meningen får dock inte försvåra situationen för konkurrenterna på den gemensamma marknaden i förhållande till stödmottagarna. Detta skulle dock bli följden om det vore tillåtet att återbetala avgifter i syfte att ta bort den börda som ålagts, utan att samtidigt återkräva stödet. När avgifterna försvinner ökar nämligen den erhållna fördelen vilket, i strid med bestämmelserna i fördraget, snedvrider konkurrensen i ännu högre grad.

31.     En nationell domstol kan följaktligen under sådana omständigheter som dem i förevarande mål endast avvisa ett yrkande om återbetalning av avgifter för finansiering av en reklamkampanj om inte den fördel som erhållits samtidigt återgår. Allt annat skulle nämligen strida mot gemenskapsrättens slutliga målsättning.

32.     Trots de argument som kommissionen anfört vid denna domstol finns det enligt min uppfattning ingen rättspraxis som vederlägger min uppfattning.

33.     I dom av den 21 november 1991 i målet Fédération nationale du Commerce extérieur des produits alimentaires och Syndicat national des négociants et transformateurs de saumon (nedan kallat FNCE) (8) fastställdes visserligen att giltigheten av rättsakter om genomförande av stödåtgärder påverkas av om de nationella myndigheterna åsidosätter artikel 93.3 sista meningen i fördraget. De nationella domstolarna skall för de enskilda som kan åberopa ett sådant åsidosättande säkerställa att alla slutsatser härav kommer att dras i enlighet med nationell rätt både vad gäller giltigheten av de rättsakter som utfärdats för genomförandet av stödåtgärderna och vad gäller återkrävande av sådant finansiellt stöd, så att de åtgärder som vidtas alltid är nödvändiga för att återställa effekterna av ett åsidosättande av ett förbud vars främsta syfte är att säkerställa att konkurrensen inte snedvrids genom statliga ingripanden.

34.     I domen i målet Ferring (9) ifrågasatte den franska regeringen relevansen av beslutet om hänskjutande genom att hävda att den nationella domstolen på sin höjd kunde besluta om återbetalning av ett icke anmält stöd men aldrig den avgift som påförts för att finansiera det. Generaladvokaten Tizzano framhöll särskilt att om stödet skulle vara rättsstridigt får det till följd att nationella rättsakter, såsom beslutet att påföra skatt, också blir rättsstridiga och att återbetalningen av de belopp som erlagts genom den omtvistade skatten dessutom kan vara ett effektivt sätt att återställa den situation som förelåg dessförinnan och på så sätt avskaffa den snedvridning av konkurrensen som påstås följa av att denna skatt är asymmetrisk. (10)

35.     I domen diskuterades inte den frågan. Det skall ändå, som förklaring till generaladvokatens påstående, påpekas att Ferring, till skillnad från det som skett i förevarande mål, tvingats betala en skatt för att finansiera ett stöd som stärkte en företagarkategoris ställning vad gäller handeln inom gemenskapen i jämförelse med andra konkurrerande företagare. (11) Återbetalningen av skatten bidrog till att återskapa den fria konkurrensen.

36.     Bakgrunden till tvisten i målet Van Calster (12) var mycket speciell. Den belgiska regeringen hade i det målet ändrat en stödordning, som finansierats genom uttag av avgifter på inhemska och importerade produkter och som kommissionen förklarat oförenlig med den gemensamma marknaden, genom att återinföra avgifter på inhemska produkter med retroaktiv verkan från och med ikraftträdandet av den första stödordningen, som förklarats rättsstridig.

37.     Domstolen skulle i synnerhet ta ställning till den tvivelaktiga lagstiftningsteknik som använts. Om en sådan teknik vore tillåten skulle medlemsstaterna nämligen omedelbart kunna genomföra ett förslag till statligt stöd utan anmälan, och undvika konsekvenserna av att anmälan inte har skett genom att avskaffa stödåtgärden och samtidigt återinföra den med retroaktiv verkan. (13)

38.     I domen påpekades att konsekvenserna av ett åsidosättande av skyldigheten att anmäla en planerad stödåtgärd i regel även gäller dess finansieringsmetod. (14)

Dessutom anges att det enligt artikel 92 i fördraget inte är tillåtet för kommissionen att skilja mellan stödet i sig och dess finansieringsmetod och bortse från den sistnämnda. (15) Även om stödet är förenligt med fördraget kan dess störande verkningar förvärras av en finansieringsmetod som medför att den sammantagna åtgärden blir oförenlig med den gemensamma marknaden och det gemensamma intresset. (16)

39.     Prövningen av en stödåtgärd kan följaktligen inte ske utan att verkningarna av dess finansieringsmetod beaktas, (17) även om medlemsstaten i princip skall återbetala avgifter som tagits ut i strid med gemenskapsrätten. (18)

40.     Denna rättspraxis tycks antyda att det inte finns någon sådan skyldighet när fullgörandet av den får värre konsekvenser för den fria konkurrensen än vad den oanmälda stödordningen i sig ger upphov till.

41.     I dom av den 20 november 2003 i målet GEMO (19) dryftades slutligen frågan om en stödordning genom vilken franska uppfödare och slakterier efter erläggande av skatt garanterades kostnadsfri uppsamling och bortforsling av djurkadaver och slaktavfall var att betrakta som statligt stöd.

42.     Företaget GEMO, som var sökande i tvisten i målet vid den nationella domstolen, var såsom verksamt inom charkuteribranschen förpliktat att erlägga skatten i fråga och stödmottagare. Vid de nationella domstolarna yrkade GEMO att den nationella stödordningen skulle ogiltigförklaras, eftersom den inte hade anmälts och krävde att den erlagda skatten skulle återbetalas.

Domstolen prövade stödordningens olika delar och fastställde att det handlade om ett sådant stöd som avses i artikel 92.1 i fördraget.

43.     Denna rättspraxis är dock inte relevant i förevarande mål på grund av följande omständigheter:

–

För det första administrerades skatten direkt av staten, som lät privata företag tillhandahålla tjänsten, och inte ens den franska regeringen förnekade att skatten utgjorde ”statliga medel”.

–

För det andra syftade åtgärden till att fullgöra en uppgift av allmänt intresse, som var att skydda folkhälsan genom att minska risken för en okontrollerad deponering av kadaver och animaliskt material, vilket inte lämnar några tvivel om att administrationen agerade såsom stat betraktad.

–

För det tredje och sista handlade domen enbart om att fastställa hur stödordningen skulle betraktas. Frågan huruvida en återbetalning av avgiften skulle kunna säkerställa den ändamålsenliga verkan av anmälningsskyldigheten i artikel 93.3 berördes inte.

44.     Av det ovan anförda följer att en återbetalning av de avgifter som betalats för att finansiera stödet, utan en återgång av den fördel som stödmottagarna tilldelats, inte främjar gemenskapens målsättning att skapa en sund konkurrens.

45.     Godtas påståendet att sökanden varken har gjort sina rättigheter gällande i tid eller i rätt instans saknas emellertid anledning av pröva den frågan.

46.     I beslutet om hänskjutande anges att regeln om rättsakternas formella rättskraft har utvecklats i rättspraxis. Regeln innebär att domstolen i ett tvistemål måste vid bedömningen av en fordran avseende en felaktig betalning, såsom i förevarande fall där återbetalning av den erlagda avgiften begärs på grund av att det beslut som ligger till grund för betalningen är ogiltigt, när beslutet i ett förvaltningsrättsligt förfarande hade kunnat angripas men de som berörs av detta förfarande valt att inte tillämpa det – bortsett från i undantagsfall – utgå ifrån att detta beslut, såväl vad avser det sätt på vilket det tillkommit som vad gäller dess innehåll, överensstämmer med tillämpliga bestämmelser.

47.     Förbudet i artikel 92.1 har i det avseendet ingen automatisk verkan. (20) Domstolarnas främsta funktion ligger under sådana omständigheter i att skydda den ändamålsenliga verkan av det gemenskapsrättsliga regelsystemet för statligt stöd genom att förhindra att stöd som inte i förväg har anmälts till kommissionen genomförs.

48.     I dom av den 16 december 1976 i målet Rewe (21) fastställde domstolen att det åligger medlemsstaternas domstolar att i enlighet med samarbetsprincipen i artikel 5 i fördraget säkerställa det rättsliga skydd för enskilda som följer av gemenskapsrättens direkta effekt. I avsaknad av gemenskapsrättsliga föreskrifter på området skall det i varje medlemsstats rättsordning anges vilka domstolar som är behöriga och vilka förfaranden för att väcka talan som är avsedda att tillvarata rättigheter som för enskilda följer av gemenskapsrättens direkta effekt. Dessa förfaranden får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som avser liknande talan som grundas på nationell rätt eller göra det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av gemenskapsrätten. (22)

49.     De nationella domstolarna skall för de enskilda som kan åberopa ett sådant åsidosättande säkerställa att alla slutsatser härav kommer att dras i enlighet med nationell rätt både vad gäller giltigheten av de rättsakter som utfärdats för genomförandet av stödåtgärderna och vad gäller återkrävande av sådant finansiellt stöd som beviljats i strid med den aktuella anmälningsskyldigheten i artikel 93.3 i EG-fördraget. (23)

50.     Det har överlämnats till de nationella domstolarna att i enlighet med de förfaranden som föreskrivs i deras respektive rättsordningar och med tillämpning av de så kallade likvärdighets- och effektivitetsprinciperna säkerställa det skydd som gemenskapsrätten ger.

51.     Enligt de yttranden som inkommit till domstolen förefaller det som om den nederländska rättsordningen föreskriver en möjlighet att inom trettio dagar, enligt kommissionen, eller inom en månad, enligt den nederländska regeringen, överklaga de stadgor genom vilka den omtvistade stödordningen har beviljats. På så sätt kan sökandena i den ordinarie rättegången göra gällande att stödåtgärden inte har anmälts i förväg. Därmed råder det inga tvivel om att likvärdighetsprincipen har iakttagits.

52.     Inte heller är tidsfristen, såsom kommissionen har påpekat, för kort. Särskilt om det beaktas att Pearle m.fl. förmodligen kände till utarbetandet av stadgorna, eftersom de då var medlemmar i den förening på vilkens förslag de tillkom. (24) Hur det än förhåller sig med den saken är inte, såsom kommissionen har tillagt i sitt skriftliga yttrande, rättskraften hos de rättsakter som inte har överklagats i tid absolut. Den nationella domstolen kan med hänsyn till exceptionella omständigheter upphäva den i enskilda fall.

53.     Det åligger nämligen den nationella domstolen att bedöma om de rättsmedel som sökanden förfogar över för att ifrågasätta lagenligheten av ett påstått statligt stöd är utformade på ett sätt som säkerställer gemenskapsrättens effektivitet.

Den första frågan: begreppet statligt stöd

54.     Den hänskjutande domstolen vill med sin första fråga i huvudsak få klarhet i huruvida en stadga liknande den nu aktuella i målet vid den nationella domstolen, genom vilken ett statligt organ ordnar en reklamkampanj till förmån för en viss bransch med hjälp av medel som samlats in från dess medlemmar i form av avgifter, skall anses utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 92.1.

55.     Spontant tror jag inte att gemenskapslagstiftaren hade sådana initiativ som ett yrkesförbund kan genomdriva med hjälp av bidrag från sina medlemmar i åtanke när den utarbetade förbudet i artikel 92.1.

56.     Det finns likväl anledning att analysera begreppet statligt stöd.

57.     Enligt artikel 92.1 är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

58.     Mycket har sagts i fråga om skillnaden mellan stöd som ges ”av en medlemsstat” och stöd som ges ”med hjälp av statliga medel”. Det första uttrycket kan, om det tolkas bokstavligt, ge sken av att alla typer av stöd som kan tillskrivas en stat och som leder till att en viss ekonomisk sektor gynnas är förbjudna.

59.     Generaladvokaten Jacobs har i sitt förslag till avgörande av den 26 oktober 2000 i målet PreussenElektra (25) upplyst om att nämnda distinktion i artikel 92.1 (26) inte betyder att alla fördelar som en stat ger utgör stöd, oavsett om de finansieras med hjälp av statliga medel, utan enbart innebär att detta begrepp skall omfatta de fördelar som ges direkt av en medlemsstat samt de som ges genom ett offentligt eller privat organ som har utsetts eller inrättats av denna stat. (27)

60.     Det är således enbart fördelar som tilldelas direkt eller indirekt med hjälp av statliga medel som skall betraktas som stöd i den mening som avses i artikel 92.1.

61.     Det skall alltså undersökas om den aktuella reklamkampanjen kan anses ha finansierats med hjälp av statliga medel.

62.     Kommissionen anser det. Såsom kommissionen har angett i sitt yttrande är det nu viktigt att bedöma om staten har samlat in medlen, oavsett hur, och direkt ställt dem till vissa företags förfogande. I punkt 58 i domen i det ovannämnda målet PreussenElektra vidgade domstolen definitionen av begreppet stöd till att omfatta alla fördelar som ges genom ett offentligt eller privat organ som har utsetts eller inrättats av en medlemsstat. Kommissionen har dessutom hänvisat till dom av den 11 november 1987 i målet Frankrike mot kommissionen (28) i vilken det anges att en stödordning inte förlorar sin karaktär av statligt stöd enbart av den anledningen att den finansieras med hjälp av skatteliknande avgifter på samtliga transporter av inhemska produkter inom den aktuella sektorn. Ett liknande resonemang fördes på sin tid i dom av den 22 mars 1977 i målet Steinike och Weinlig. (29)

Kommissionen har till stöd för denna slutsats slutligen hänvisat till dom av den 16 maj 2000 i målet Frankrike och Ladbroke mot kommissionen (30) för att förklara att begreppet stöd omfattar alla likvida medel som den offentliga sektorn faktiskt kan använda för att stödja företag och att det inte är relevant om dessa medel permanent ingår bland denna sektors tillgångar eller inte.

63.     Pearle har i överensstämmelse med det kommissionen anfört gjort gällande att, enligt dom av den 13 december 1983 i målet Apple and Pear Development Council (31) , ett organ som inrättats av en medlemsstats regering och som finansieras genom en avgift som ålagts producenterna, enligt gemenskapsrätten inte kan åtnjuta samma frihet i fråga om de använda reklammetoderna som producenterna själva eller de frivilliga producentsammanslutningarna har.

64.     Jag anser för min del att ovannämnda rättspraxis inte ger något säkert svar på frågan om de medel som har använts för att finansiera reklamkampanjen i förevarande mål skall betraktas som statliga.

Det framgår däremot av domarna i de ovannämnda målen Frankrike mot kommissionen och Steinike och Weinlig att fördelar som inte finansieras med hjälp av statliga medel, utan genom avgifter som företagen själva påförs, inte förlorar sin karaktär av statligt stöd enbart av den anledningen, vilket dock inte innebär att de nödvändigtvis utgör statligt stöd.

65.     I domen i det ovannämnda målet PreussenElektra ansåg domstolen det vara påkallat att påpeka att inte alla fördelar som staten ger, oavsett hur de finansieras, utgör stöd i den mening som avses i artikel 92.1. Detta antyder att det kan finnas stöd som inte finansieras med hjälp av statliga medel.

66.     Det framgår klart av ovannämnda rättspraxis att den avgörande faktorn för att definiera begreppet stöd är hur medlen skall betraktas. Men enligt vad klaganden i målet vid den nationella domstolen själv har uppgett ger inte domen i det ovannämnda målet Apple and Pear Development Council, som rörde den fria rörligheten för varor, någon entydig lösning.

67.     I ett försök att klassificera de krav som måste vara uppfyllda för att medel skall betraktas som ”statliga”, anförs för det första nödvändigheten av att de är knutna till staten, ett organ som antingen lyder under staten eller utför någon statlig förpliktelse.

För det andra skall sådana medel kunna tillskrivas staten eller det berörda offentliga organet, så att de får förfoga över dem i tillräcklig utsträckning.

68.     De uppgifter som framkommit i förevarande mål räcker inte för att avgöra om HBA skall betraktas som ett statligt organ. Det är klarlagt att HBA är ett offentligrättsligt organ och att det drivs uteslutande av företrädare för dess medlemmar. Men det har inte visats att staten, förutom möjligheten att förhindra beslut som strider mot allmänintresset, skulle ha någon som helst möjlighet att ingripa i HBA:s beslut. Det handlar närmare bestämt om en hantverkarförening som fått i uppgift att organisera och utveckla sina medlemmars verksamhetsområde och som den nederländska lagstiftaren för effektivitetens skull låtit komma i åtnjutande av vissa privilegier som traditionellt associeras med offentlig maktutövning, såsom den obligatoriska medlemsanslutningen och styrelsebeslutens tvingande karaktär.

69.     Under alla omständigheter tror jag, utan att göra något allmänt uttalande, att HBA åtminstone intar en oren ställning och att den när den finansierar och genomför en gemensam reklamkampanj inte agerar såsom stat betraktad, utan som ett organ som tillvaratar sina medlemmars intressen.

70.     Domstolen intog ett liknande funktionellt synsätt vid en bedömning av huruvida en yrkesorganisation hade karaktären av offentlig myndighet vid tillämpningen av artikel 85 i EG-fördraget (nu artikel 81 EG). I dom av den 19 februari 2002 i målet Wouters m.fl. (32) angavs nämligen, som svar på påståendet att organet i fråga utgjorde ett offentligrättsligt organ då staten hade gett det befogenhet att utfärda föreskrifter för att utföra en uppgift av allmänt intresse, att yrkesorganisationen i fråga varken utför någon social uppgift eller uppgifter som har samband med utövandet av offentlig makt, utan enbart ansvarar för regleringen av ett yrke. (33)

71.     Jag är medveten om att det rättsliga sammanhanget i denna rättspraxis inte är detsamma. Trots det tror jag att den kan belysa möjligheten att, i stället för ett bestämt kriterium, använda ett annat, mer situationsanpassat och mer sanningsenligt kriterium som går ut på att i varje enskilt fall avgöra i vilken ställning det aktuella organet verkar.

72.     Såsom föreskrivs i artikel 71 WBO (34) skall HBA i sin egenskap av offentligrättsligt organ inte bara bevaka de anslutna företagens gemensamma intressen utan även beakta allmänintresset. Men denna skyldighet, som för övrigt är väldigt allmän och otydlig, ändrar inte det synsätt som bör anläggas på initiativet att genomföra och finansiera en reklamkampanj för en viss sektor, eftersom denna verksamhet främst varit ägnad att tillvarata medlemmarnas ekonomiska intressen.

73.     Det borde följaktligen vara möjligt att anse att HBA inte har agerat såsom stat betraktad, när inte heller de medel som har använts kan betraktas som statliga.

74.     Oavsett vilken ställning HBA skall anses ha eller hur den omtvistade reklamkampanjen skall betraktas, förefaller det inte heller som om HBA hade så stor förfoganderätt över medlen till finansieringen att den kunde tillskriva sig dem.

75.     Det framgår av beslutet om hänskjutande att medlen hade samlats in genom en obligatorisk avgift som uteslutande togs ut till förmån för den organisation som ansvarade för den omtvistade annonseringen. Under dessa förhållanden delar jag den uppfattning som den nederländska regeringen har gett uttryck för i sitt skriftliga yttrande, att det viktiga ligger i att ta reda på om den ordning som införts i syfte att finansiera reklamen går utöver en enkel fördelning av den ekonomiska bördan mellan de olika företag som kampanjen var avsedd att främja.

76.     HBA antog hur som helst stadgan om införande av de avgifter som behövdes för att täcka de omtvistade kostnaderna på inrådan av ett privat optikerförbund (NUVO). Förbundet föreslog även storleken på den avgift som behövde tas ut. HBA fungerade därför endast som ett verktyg för uppbörd och tilldelning av de insamlade medlen i syfte att fullgöra ett mål som i förväg uppställts av aktörer inom den aktuella yrkesgruppen.

77.     Det skall emellertid understrykas att beslutet om hänskjutande inte innehåller alla de uppgifter som behövs för att göra en exakt bedömning av hur den omtvistade åtgärden i målet vid den nationella domstolen skall betraktas. Det ankommer återigen på den nationella domstolen att göra den bedömningen med stöd av de tolkningskriterier som domstolen fastställer.

78.     Av det ovan anförda följer att den nationella domstolen måste vid bedömningen av huruvida en ordning skall betraktas som statligt stöd förvissa sig om att det yrkesförbund som har anförtrotts uppgiften att bevilja stödet har agerat i sin egenskap av offentligrättsligt organ. Den nationella domstolen måste i det avseendet även ta reda på om nämnda organ i tillräcklig utsträckning kunde förfoga över de medel som använts för att finansiera åtgärden.

Den andra frågan: åsidosättande av anmälningsskyldigheten

79.     Hoge Raad vill med sin andra fråga få klarhet i om skyldigheten att anmäla statligt stöd, som föreskrivs i artikel 93.3 i EG-fördraget, gäller alla typer av stödordningar eller enbart dem som omfattas av förbudet i artikel 92.1.

80.     Det framgår av artikel 93.3 i EG-fördraget att kommissionen skall underrättas om alla planer på att vidta eller ändra ”stödåtgärder”. Om den anser att någon sådan plan inte är förenlig med den gemensamma marknaden enligt artikel 92.1, skall den utan dröjsmål inleda det förfarande som avses för detta ändamål. Medlemsstaten i fråga får inte genomföra åtgärden förrän detta förfarande lett till ett slutgiltigt beslut.

81.     Om begreppet stöd skulle förstås i dess vardagliga betydelse, såsom det beskrivs i en ordbok, skulle varje medlemsstat tvingas underrätta kommissionen om varje initiativ till att fullgöra ett mål med hjälp av ”bistånd”, ”hjälp” eller rent av ”samarbete”. Det är uppenbart att detta inte har varit lagstiftarens intention.

82.     Begreppet stöd har, i den mening som avses i artikel 93.3, den tekniska innebörd som anges i artikel 92.1. Det är således enbart sådana åtgärder som gynnar vissa sektorer med hjälp av statliga medel som avses. Det åligger varje medlemsstat att bedöma om en planerad åtgärd uppfyller dessa kriterier.

83.     Detta påstående ligger i linje med domstolens rättspraxis enligt vilken en nationell domstol kan ha skäl att tolka och tillämpa begreppet stöd som avses i artikel 92 i fördraget när den skall bedöma om en vidtagen statlig åtgärd borde ha vidtagits i enlighet med förfarandet i artikel 93.3. (35)

84.     En sådan domstolsprövning blir endast meningsfull om staten har fullgjort sin skyldighet att förhandsgranska stödets beskaffenhet innan det är dags att pröva huruvida det föreligger en skyldighet att anmäla en planerad stödåtgärd. Om staten är osäker kan den, i likhet med domstolarna, be kommissionen om upplysningar på denna punkt.

85.     Kommissionen skall för sin del bedöma om det anmälda stödprojektet hotar att snedvrida konkurrensen. Vid bedömningen av dess förenlighet med fördraget ingår även att utröna dess påverkan på handeln mellan medlemsstaterna.

86.     En medlemsstat behöver således endast underrätta kommissionen om planer på att vidta sådana åtgärder som enligt artikel 92.1 i fördraget, såsom den har tolkats i domstolens rättspraxis, utgör statligt stöd.

Den tredje frågan: de minimis-regelns funktion

87.     Den tredje tolkningsfrågan har ställts för att få klarhet i om den nationella domstolen, vid bedömningen av skyldigheten att anmäla en planerad stödåtgärd, även får beakta de minimis-regeln retroaktivt.

88.     Kommissionen utformade för första gången de minimis-regeln, enligt vilken stöd av mindre betydelse inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 92 i fördraget, i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till små och medelstora företag från år 1992. (36)

Tanken bakom detta undantag är att sådana stöd med hänsyn till deras låga belopp (37) inte har någon kännbar inverkan på handeln mellan medlemsstaterna.

Kommissionen har med stöd av det stora utrymme som den har när den gör ekonomiska bedömningar (38) ansett att den här typen av stöd är förenlig med den gemensamma marknaden och därför inte behöver anmälas i enlighet med artikel 93.3 i fördraget.

89.     År 1996 höjde kommissionen det högsta belopp på vilket regeln är tillämplig. (39) Genom antagandet av förordning nr 69/2001 (40) har de minimis-regeln fått en lämplig rättslig inramning. Dessa texter saknar dock av tidsmässiga skäl (ratione temporis) relevans för lösningen i förevarande mål. Det framgår nämligen av beslutet om hänskjutande att tvisten rör stöd som beviljats från och med år 1988 och fram till det datum då talan väcktes, det vill säga den 29 mars 1995. (41)

90.     Mot bakgrund av att de kriterier som skall vara uppfyllda för att ett stöd skall betraktas som mindre betydelsefullt är rent objektiva och härrör från kommissionen förefaller det lämpligt att den nationella domstolen använder dem vid bedömningen av huruvida planer på att vidta stödåtgärder borde ha anmälts.

91.     Det finns emellertid inte någon rättslig grund enligt vilken de minimis‑regeln får tillämpas retroaktivt, eftersom det inte går att utgå från att en bestämmelse om undantag från en rättslig förpliktelse har en sådan beskaffenhet. I avsaknad av särskilda regler är, för perioden före offentliggörandet av regeln, kommissionen ensam behörig att, under domstolens kontroll, bedöma huruvida en stödåtgärd är förenlig med den gemensamma marknaden. (42)

För övrigt anges uttryckligen i 1992 års meddelande att ”stöd på belopp som underskrider 50 000 ecu inte längre behöver anmälas”. (43)

92.     Hoge Raad har slutligen frågat hur de minimis-regeln skall tillämpas på stöd som ges i form av gemensamma reklamkampanjer som gynnar en hel sektor.

93.     Min uppfattning är, såsom redan har anförts, att en reklamkampanj liknande den nu aktuella i målet vid den nationella domstolen inte utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 92.1.

94.     För att räkna ut det exakta stödbeloppet, i syfte att ta reda på om det underskrider det högsta tillåtna beloppet, krävs dessutom en beräkning av hur stor fördel varje företag troligen har tilldelats med avdrag för de inbetalda avgifterna. Men jag måste säga att beräkningen förefaller lättare att formulera rent teoretiskt än att tillämpa i praktiken, men det är svårt att urskilja mer detaljerade rättsliga kriterier i det avseendet.

III – Förslag till avgörande

95.     Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen skall besvara de tolkningsfrågor som Hoge Raad har ställt enligt följande:

”1.

En nationell domstol kan besluta om återbetalning av avgifter som betalats för att finansiera ett statligt stöd, utan en återgång av de fördelar som stödmottagarna har åtnjutit, förutsatt att ett sådant förfarande inte motverkar gemenskapens målsättning att skapa en sund konkurrens.

2.

Det åligger även den nationella domstolen att bedöma om de rättsmedel som står till förfogande för att ifrågasätta lagenligheten av ett påstått statligt stöd motsvarar dem som grundas på nationell rätt och om de är utformade på ett sätt som säkerställer gemenskapsrättens effektivitet.

3.

Den nationella domstolen måste vid bedömningen av huruvida en ordning som ett yrkesförbund har anförtrotts att administrera skall betraktas som statligt stöd förvissa sig om att nämnda organ har agerat i sin egenskap av offentligrättsligt organ. Den nationella domstolen måste i det avseendet även ta reda på om nämnda organ i tillräcklig utsträckning kunde förfoga över de medel som använts för att finansiera åtgärden.

4.

Den nationella domstolen skall beakta de kriterier som skall vara uppfyllda för att ett stöd skall betraktas som mindre betydelsefullt vid bedömningen av huruvida planer på att vidta stödåtgärder, som genomförts efter det att regeln i fråga trädde i kraft, borde ha anmälts. För att räkna ut det exakta stödbeloppet, i syfte att ta reda på om det underskrider det högsta tillåtna beloppet, krävs dessutom en beräkning av hur stor fördel varje företag troligen har tilldelats med avdrag för de inbetalda avgifterna.

5.

En medlemsstat behöver endast underrätta kommissionen om planer på att vidta sådana åtgärder som enligt artikel 92.1 i EG-fördraget (nu artikel 87.1 EG), såsom den har tolkats i domstolens rättspraxis, utgör statligt stöd.”

1 –

Originalspråk: spanska.

2 –

EGT C 68, s. 9 (nedan kallat meddelandet eller meddelandet om försumbart stöd).

3 –

Se ovan punkt 7.

4 –

Se ovan punkt 11.

5 –

Dom av den 11 juli 1996 i mål C-39/94, SFEI m.fl. (REG 1996, s. I-3547).

6 –

Ibidem, punkt 71.

7 –

Dom av den 9 oktober 1984 i de förenade målen 91/83 och 127/83, Heineken Brouwerijen (REG 1984, s. 3435), punkt 20, och av den 14 februari 1990 i mål C-301/87, Frankrike mot kommissionen, Boussac (REG 1990, s. I-307; svensk specialutgåva, volym 10, s. 303), punkt 17.

8 –

Dom av den 21 november 1991 i mål C-354/90, FNCE (REG 1991, s. I-5505; svensk specialutgåva, volym 11, s. 463), punkt 12.

9 –

Dom av den 22 november 2001 i mål C-53/00, Ferring (REG 2001, s. I-9067).

10 –

Med hänvisning till dom av den 20 mars 1997 i mål C-24/95, Alcan Deutschland (REG, s. I-1591), punkt 23, och av den 4 april 1995 i mål C-348/93, kommissionen mot Italien (REG, s. I-673), punkt 26.

11 –

Domen i det ovannämnda målet Ferring, punkt 21.

12 –

Dom av den 21 oktober 2003 i mål C-261/01, Van Calster (REG 2003, s. I-0000).

13 –

Ibidem, punkt 60.

14 –

Ibidem, punkt 44.

15 –

Ibidem, punkt 46.

16 –

Ibidem, punkt 47.

17 –

Ibidem, punkt 49. Med direkt hänvisning till dom av den 25 juni 1970 i mål 47/69, Frankrike mot kommissionen (REG 1970, s. 487; svensk specialutgåva, volym 1, s. 449), punkt 8.

18 –

Ibidem, punkt 53.

19 –

Dom av den 20 november 2003 i mål C-126/01, GEMO (REG, s. I-0000).

20 –

Se i det avseendet dom av den 19 juni 1973 i mål 77/72, Capolongo (REG 1973, s. 611; svensk specialutgåva, volym 2, s. 109), punkt 6.

21 –

Dom av den 16 december 1976 i mål 33/76, Rewe (REG 1976, s. 1989; svensk specialutgåva, volym 2, s. 109), punkt 5.

22 –

Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 1976 i mål 45/76, Comet (REG 1976, s. 2043), punkterna 12–16, av den 27 februari 1980 i mål 68/79, Just (REG 1980, s. 501; svensk specialutgåva, volym 5, s. 31), punkt 25, av den 9 november 1983 i mål 199/82, San Giorgio (REG 1983, s. 3595; svensk specialutgåva, volym 7, s. 389), punkt 14, av den 25 februari 1988 i de förenade målen 331/85, 376/85 och 378/85, Bianco och Girard (REG 1988, s. 1099; svensk specialutgåva, volym 9, s. 387), punkt 12, av den 24 mars 1988 i mål 104/86, kommissionen mot Italien (REG 1988, s. 1799), punkt 7, av den 14 juli 1988 i de förenade målen 123/87 och 330/87, Jeunehomme m.fl. (REG 1988, s. 4517), punkt 17, av den 9 juni 1992 i mål C-96/91, kommissionen mot Spanien (REG 1992, s. I-3789), punkt 12, av den 19 november 1991 i de förenade målen C-6/90 och C-9/90, Francovich m.fl. (REG 1991, s. I‑5357; svensk specialutgåva, volym 11, s. 435), punkterna 42 och 43, och av den 14 december 1995 i mål C-312/93, Peterbroeck m.fl. (REG 1995, s. I-4599), punkt 12.

23 –

Domen i det ovannämnda målet FNCE, punkt 12.

24 –

Se ovan, punkt 14.

25 –

Dom av den 13 mars 2001 i mål C-379/98, PreussenElektra (REG 2001, s. I-2099), punkterna 114–133 i förslaget till avgörande.

26 –

Som anknyter till den rättspraxis som utvecklades i dom av den 24 januari 1978 i mål 82/77, Van Tiggele (REG 1978, s. 25; svensk specialutgåva, volym 4, s. 1), punkterna 24 och 25.

27 –

Se dom av den 17 mars 1993 i de förenade målen C-72/91 och C-73/91, Sloman Neptun (REG 1993, s. I-887; svensk specialutgåva, volym 14, s. 47), punkt 19, av den 30 november 1993 i mål C-189/91, Kirsammer-Hack (REG 1993, s. I-6185), punkt 16, av den 7 maj 1998 i de förenade målen C-52/97–C-54/97, Viscido m.fl. (REG 1998, s. I-2629), punkt 13, av den 1 december 1998 i mål C-200/97, Ecotrade (REG 1998, s. I-7907), punkt 35, och av den 17 juni 1999 i mål C-295/97, Piaggio (REG 1999, s. I-3735), punkt 35.

28 –

Dom av den 11 november 1987 i mål 259/85, Frankrike mot kommissionen (REG 1987, s. 4393), punkt 23.

29 –

Dom av den 22 mars 1977 i mål 78/76, Steinike och Weinlig (REG 1977, s. 595; svensk specialutgåva, volym 3, s. 329), punkt 22.

30 –

Dom av den 16 maj 2000 i mål C-83/98 P, Frankrike och Ladbroke mot kommissionen (REG 2000, s. I-3271), punkt 50.

31 –

Dom av den 13 december 1983 i mål 222/82, Apple and Pear Development Council (REG 1983, s. 4083; svensk specialutgåva, volym 7, s. 413), punkt 17.

32 –

Dom av den 19 februari 2002 i mål C-309/99, Wouters m.fl. (REG 2002, s. I-1577).

33 –

Ibidem, punkt 58. Domstolen var även tvungen att ta ställning till om det rörde sig om en organisation vars ledningsorgan uteslutande bestod av representanter som medlemmarna valt utan ingripande från myndigheternas sida (punkt 61).

34 –

Se ovan punkt 8.

35 –

Domarna i de ovannämnda målen Steinike och Weinlig, punkt 14, Kirsammer-Hack, punkt 14, och SFEI m.fl., punkt 49.

36 –

EGT C 213, 1992, s. 2 (nedan kallat 1992 års meddelande). I synnerhet punkt 3.2.

37 –

Upp till 50 000 ecu per företag och kostnadsslag under en period på tre år.

38 –

Se dom av den 26 september 2002 i mål C-351/98, Spanien mot kommissionen, Renove (REG 2002, s. I-8031), punkt 52.

39 –

Till 100 000 ecu (EGT C 68, 1996, s. 8).

40 –

Kommissionens förordning (EG) nr 69/2001 av den 12 januari 2001 om tillämpningen av artiklarna 87 EG och 88 EG på stöd av mindre betydelse (EGT L 10, s. 30).

41 –

Se ovan punkt 17.

42 –

Domen i målet FNCE (ovan fotnot 8), punkt 14, och dom av den 22 mars 1977 i mål 78/76, Steinike och Weinlig (REG 1977, s. 595; svensk specialutgåva, volym 3, s. 329), punkt 9.

43 –

Punkt 3.2 andra stycket.