TRIBUNALENS DOM (tredje avdelningen)

den 10 maj 2016(*)

”Statligt stöd – Förnybar energi – Stöd som beviljats enligt vissa bestämmelser i den ändrade tyska lagen om förnybara energikällor (2012 års EEG‑lag) – Stöd till elektricitet från förnybara energikällor och nedsatt EEG‑tilläggsavgift för energiintensiva användare – Beslut att stödet är delvis oförenligt med den inre marknaden – Begreppet statligt stöd – Förmån – Statliga medel”

I mål T‑47/15

Förbundsrepubliken Tyskland, inledningsvis företrädd av T. Henze och K. Petersen, därefter av T. Henze och K. Stranz, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av advokat T. Lübbig,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, inledningsvis företrädd av T. Maxian Rusche och R. Sauer, därefter av T. Maxian Rusche och K. Herrmann, samtliga i egenskap av ombud,

svarande,

angående en ansökan på grundval av artikel 263 FEUF om ogiltigförklaring av kommissionens beslut (EU) 2015/1585 av den 25 november 2014 om stödordningen SA. 33995 (2013/C) (f.d. 2013/NN) som Tyskland har genomfört till stöd för el från förnybara energikällor och energiintensiva användare (EUT L 250, 2015, s. 122),

meddelar

TRIBUNALEN (tredje avdelningen)

sammansatt av ordföranden S. Papasavvas (referent) samt domarna E. Bieliūnas och I. S. Forrester,

justitiesekreterare: handläggaren S. Bukšek Tomac,

efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 21 januari 2016,

följande

Dom

 Bakgrund till tvisten

1        I december 2011 gav Bund der Energieverbraucher (tysk energikonsumentförening) in ett klagomål till Europeiska kommissionen, i vilket den gjorde gällande att vissa åtgärder som vidtagits enligt Gesetz zur Neuregelung des Rechtsrahmens für die Förderung der Stromerzeugung aus Erneuerbaren Energien (lag om nya bestämmelser om den rättsliga ramen till stöd för produktion av el från förnybara energikällor) av den 28 juli 2011 (BGBl. 2011 I, s. 1634) (nedan kallad 2012 års EEG‑lag), som skulle träda i kraft den 1 januari 2012, utgjorde stöd som var oförenligt med den inre marknaden.

 De aktuella åtgärderna

2        2012 års EEG‑lag syftar till att skydda klimatet och miljön genom att säkerställa en hållbar utveckling av energiförsörjningen, genom att sänka den tyska ekonomins kostnader för densamma samt genom att avlasta fossila energikällor och utveckla tekniker för energiproduktion från förnybara energikällor och gruvgas (nedan kallad EEG‑el). Den syftar härvidlag bland annat till att öka andelen förnybar energi i elförsörjningen till minst 35 procent år 2020 och därefter gradvis till minst 80 procent år 2050 (1 § i 2012 års EEG‑lag).

3        I det sammanhanget föreskrivs i 2012 års EEG‑lag särskilt en ordning för stöd till EEG‑elproducenter (2 § i 2012 års EEG‑lag). De huvudsakliga kännetecknen är de som beskrivs nedan.

4        Först och främst ska de systemansvariga för alla spänningsnivåer (nedan kallade de systemansvariga för alla spänningsnivåer) som ska säkerställa den allmänna elförsörjningen vara skyldiga, för det första, att ansluta anläggningar som producerar EEG‑el inom deras verksamhetsområde till sina nätverk (5–7 §§ i 2012 års EEG‑lag). De är för det andra skyldiga att föra in den elen i sina nätverk och att transportera och distribuera den med prioritet (8–12 §§ i 2012 års EEG‑lag). De är för det tredje skyldiga att till dem som driver anläggningarna betala en ersättning som beräknas i enlighet med den taxa som fastställs i lag mot bakgrund av det aktuella slaget av el och den aktuella anläggningens märkeffekt eller installerade kapacitet (16–33 §§ i 2012 års EEG‑lag). Alternativt har de som driver anläggningar för produktion av EEG‑el rätt dels att saluföra hela eller en del av den elen direkt till utomstående, dels att fordra att den systemansvarige för alla spänningsnivåer, till vars nätverk en anläggning har anslutits, om sådan direkt saluföring inte sker, erlägger en marknadsmässig premie som beräknas på grundval av den ersättning som skulle ha utgått om anslutning skett (33a–33 §§ i 2012 års EEG‑lag). Det är i praktiken fastställt att de skyldigheterna huvudsakligen åvilar dem som driver lokala nätverk för låg eller medelhög spänning (nedan kallade nätoperatörerna).

5        För det andra är nätoperatörerna skyldiga att överföra EEG‑el till dem som driver interregionala överföringsnät med högspänningsledningar i föregående distributionsled (nedan kallade de systemansvariga) (34 § i 2012 års EEG‑lag). Som kompensation för den skyldigheten är de systemansvariga skyldiga att erlägga motsvarigheten till den ersättning och de marknadsmässiga premier som GRD har erlagt till dem som driver anläggningarna (35 § i 2012 års EEG‑lag).

6        För det tredje föreskrivs en mekanism i 2012 års EEG‑lag som kallas ”gottgörelse på federal nivå” dels för den EEG‑el som var och en av de systemansvariga har fört in i sina nätverk, dels för belopp som erlagts som ersättning till nätoperatörerna (36 § i 2012 års EEG‑lag). I praktiken kan varje systemansvarig som har fört in och betalat mer EEG‑el än vad elleverantörerna har levererat till slutkonsumenterna i den aktörens område, gentemot andra systemansvariga göra gällande en rätt till gottgörelse som motsvarar den skillnaden. Sedan åren 2009-2010 erläggs den gottgörelsen inte längre i verklig form (överföring av EEG‑el), utan i ekonomisk form (ersättning för de därtill hänförliga kostnaderna). Tre av fyra systemansvariga som berörs av den ersättningsmekanismen är privata företag (Amprion GmbH, TenneT TSO GmbH och 50Hertz Transmission GmbH), medan den fjärde är ett statligt företag (Transnet BW GmbH).

7        För det fjärde är de systemansvariga skyldiga att saluföra den EEG‑el som de fört in i sina nätverk på spotmarknaden för el (37 § punkt 1 i 2012 års EEG‑lag). Om det på så sätt erhållna priset inte gör det möjligt att täcka de kostnader som följer av den lagstadgade skyldigheten att ersätta den elen enligt den taxa som fastställs i lag, har de rätt att på de villkor som fastställs i lagstiftningen fordra att de leverantörer som levererar till slutkonsumenterna betalar skillnaden i förhållande till de sålda mängderna. Den mekanismen kallas EEG‑tilläggsavgift (37 § punkt 2 i 2012 års EEG‑lag). EEG‑tilläggsavgiften kan emellertid minskas med två eurocent per kilowattimme (KWh) i vissa fall (39 § i 2012 års EEG‑lag). För att kunna göra gällande den minskningen, som i 2012 års EEG‑lag kallas begränsning av EEG‑tilläggsavgiften, men som även är känd som det gröna el-privilegiet, ska elleverantörerna visa, bland annat, att minst 50 procent av den el som de levererar till kunderna är EEG‑el, därefter att minst 20 procent av elen kommer från vindkraft eller solenergi och slutligen att den saluförs direkt till kunderna.

8        Hur EEG‑tilläggsavgiften ska tas ut preciseras särskilt i Verordnung zur Weiterentwicklung des bundesweiten Ausgleichsmechanismus (förordning om kompensationsmekanismen) av den 17 juli 2009 (BGBl. 2009 I, s. 2101), i dess lydelse enligt 2 § i Gesetz zur Änderung des Rechtsrahmens für Strom aus solarer Strahlungsenergie und zu weiteren Änderungen im Recht der erneuerbaren Energien (lag om ändring av den rättsliga ramen för solenergi och om ändring av lagen om förnybar energi) av den 17 augusti 2012 (BGBl. 2012 I, s. 1754), och enligt Verordnung zur Ausführung der Verordnung zur Weiterentwicklung des bundesweiten Ausgleichsmechanismus (förordning om tillämpningen av förordningen om kompensationsmekanismen) av den 22 februari 2010 (BGBl. 2010 I, s. 134), i dess lydelse enligt Zweite Verordnung zur Änderung der Ausgleichsmechanismus-Ausführungsverordnung (andra förordningen om ändring av förordningen om tillämpningen av förordningen om kompensationsmekanismen), av den 19 februari 2013 (BGBl. I, s. 310).

9        Det är för det femte utrett att elleverantörerna, enligt 2012 års EEG-lag, visserligen inte är skyldiga att övervältra EEG‑tilläggsavgiften på slutkonsumenterna, men de är inte heller förbjudna att göra så. Det är även utrett att leverantörerna, som själva är skyldiga att betala avgiften till de systemansvariga, i praktiken övervältrar den kostnaden på sina kunder. Förbundsrepubliken Tyskland har för övrigt bekräftat detta under förhandlingen. Hur avgiften ska anges på fakturan till kunderna föreskrivs i 2012 års EEG‑lag (53 § i 2012 års EEG‑lag). Där anges även på vilka villkor kunderna ska informeras om vilken andel förnybar energi, subventionerad enligt lagen om förnybar energi, som ingått i den energi som levererats till dem (54 § i 2012 års EEG‑lag).

10      I 2012 års EEG‑lag föreskrivs för övrigt en särskild kompensationsordning, enligt vilken Bundesamt für Wirtschaft und Ausfuhrkontrolle (federal byrå för ekonomi och exportkontroll, nedan kallad BAFA) varje år beviljar ett tak för den andel av EEG‑tilläggsavgiften som elleverantörerna kan övervältra på två bestämda kundkategorier: dels tillverkningssektorns elintensiva företag, dels järnvägsföretag. Dessa måste lämna in en ansökan före den 30 juni föregående år för att minska sina elkostnader och därmed bevara sin konkurrenskraft (40 § i 2012 års EEG‑lag).

11      I 2012 års EEG‑lag anges de rekvisit som ska vara uppfyllda för att få rätt till den ordningen, det förfarande som de företag som kan komma i fråga ska följa, sättet för att fastställa taket i varje fall för sig och verkningarna av de beslut som BAFA har fattat på området (41–44 § i 2012 års EEG‑lag). I 2012 års EEG‑lag föreskrivs – med avseende på tillverkningssektorns företag vars kostnader för elkonsumtion motsvarar minst 14 procent av deras bruttoförädlingsvärde och vars konsumtion uppgår till minst en gigawattimme (GWh) – särskilt att taket fastställs till tio procent av EEG‑tilläggsavgiften för den del av deras konsumtion som uppgår till mellan 1 GWh och 10 GWh, till 1 procent av avgiften för den del av deras konsumtion som uppgår till mellan 10 GWh och 100 GWh och till 0,05 eurocent per KWh därutöver. I 2012 års EEG‑lag föreskrivs – med avseende på tillverkningssektorns företag vars kostnader för elkonsumtion motsvarar minst 20 procent av deras bruttoförädlingsvärde och vars konsumtion uppgår till minst 100 GWh – även ett tak för EEG‑tilläggsavgiften på 0,05 eurocent per KWh från och med den första KWh. I 2012 års EEG‑lag föreskrivs i övrigt att elleverantörerna ska informera de företag som har fått ett meddelande om ett tak för EEG‑tilläggsavgiften, för det första, om den andel av den energi som levererats till dem som utgörs av förnybar energi och som får stöd enligt lagen om förnybar energi, för det andra, om sammansättningen av deras fullständiga energianvändning och, för det tredje, avseende de företag som är förmånsbehandlade enligt lagen om förnybar energi, om sammansättningen av det energiutbud som de får (54 § i 2012 års EEG‑lag).

12      För det sjätte föreskrivs ett antal informations- och publikationsskyldigheter i 2012 års EEG‑lag för dem som driver anläggningarna, de systemansvariga för alla spänningsnivåer och elleverantörerna, i synnerhet i förhållande till de systemansvariga och Bundesnetzagentur (federal nätmyndighet, nedan kallad BNetzA). Till dessa tillkommer ett antal insynsskyldigheter som särskilt åläggs de systemansvariga (45–51 §§ i 2012 års EEG‑lag). I ovannämnda lag preciseras även de tillsyns- och kontrollbefogenheter som BNetzA har i förhållande till nätoperatörerna och de systemansvariga (61 § i 2012 års EEG‑lag).

 Beslutet att inleda förfarandet

13      I skrivelse av den 18 december 2013 upplyste kommissionen de tyska myndigheterna om att den hade beslutat att inleda det formella granskningsförfarandet med avseende på de åtgärder enligt 2012 års EEG‑lag som genomförts i form av stöd till el från förnybara energikällor och till energiintensiva användare.

14      Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 28 februari 2014 väckte Förbundsrepubliken Tyskland talan om ogiltigförklaring av beslutet att inleda förfarandet. Tyskland återkallade sin talan genom skrivelse av den 28 april 2015.

15      I beslut av den 8 juni 2015 beslutade ordföranden på tribunalens tredje avdelning att målet skulle avskrivas (Tyskland/kommissionen, T134/14, ej publicerat, EU:T:2015:392).

 Det angripna beslutet

16      Den 25 november 2014 antog kommissionen beslut (EU) 2015/1585 om stödordningen SA. 33995 (2013/C) (f.d. 2013/NN) som Tyskland har genomfört till stöd för el från förnybara energikällor och energiintensiva användare (EUT L 250, 2015, s. 122) (nedan kallat det angripna beslutet).

17      Kommissionen ansåg att inmatningspriserna och marknadspremierna – som säkerställer att EEG‑elproducenterna får ett högre pris än marknadspriset för den el de producerar – utgör ett statligt stöd som är förenligt med den inre marknaden. Kommissionen ansåg å andra sidan även att minskningen av EEG‑tilläggsavgiften för vissa energiintensiva användare utgör ett statligt stöd som är förenligt med den inre marknaden, men endast till den del den omfattar vissa kategorier.

18      Artikeldelen i det angripna beslutet har följande lydelse:

”Artikel 1

Statligt stöd till stöd för produktion av el från förnybara energikällor och gruvgas, inbegripet dess finansieringsmekanism, som beviljas på grundval av Erneuerbare-Energien-Gesetz 2012 …, som Tyskland olagligen har genomfört i strid med artikel 108.3 [FEUF], är förenligt med den inre marknaden under förutsättning att de åtaganden som anges i bilaga I genomförs av Tyskland.

…

Artikel 3

1.      Det statliga stöd som utgörs av nedsättning av tilläggsavgiften för finansiering av stöd till el från förnybara källor under åren 2013 och 2014 för energiintensiva användare, som Tyskland olagligen har genomfört i strid med artikel 108.3 [FEUF], är förenligt med den inre marknaden om det ingår i en av de fyra kategorier som anges i denna punkt.

Om statligt stöd beviljas ett företag som tillhör en sektor som finns förtecknad i bilaga 3 till riktlinjerna för statligt stöd till miljöskydd och energi för 2014–2020 …, är det förenligt med den inre marknaden om företaget betalar minst 15 % av merkostnaderna som elleverantörer ådrar sig till följd av skyldigheten att köpa förnybar energi, som sedan förs över på deras kunder. Om företaget har betalat mindre än 15 % av dessa merkostnader, är det statliga stödet ändå förenligt med den inre marknaden om företaget betalade ett belopp som motsvarar minst 4 % av bruttoförädlingsvärdet eller, för företag som har en elintensitet på minst 20 %, minst 0,5 % av bruttoförädlingsvärdet.

Om statligt stöd beviljas ett företag som inte tillhör en sektor som finns förtecknad i bilaga 3 till 2014-års riktlinjer men som hade en elintensitet på minst 20 % under 2012 och under det året tillhörde en sektor med en handelsintensitet på minst 4 % på EU-nivå, är det förenligt med den inre marknaden om företaget betalar minst 15 % av merkostnaderna som elleverantörer ådrar sig till följd av skyldigheten att köpa förnybar energi som sedan förs över på elförbrukarna. Om företaget har betalat mindre än 15 % av dessa merkostnader, är det statliga stödet ändå förenligt med den inre marknaden om företaget betalade ett belopp som motsvarar minst 4 % av bruttoförädlingsvärdet eller, för företag som har en elintensitet på minst 20 %, minst 0,5 % av bruttoförädlingsvärdet.

Om statligt stöd beviljas ett företag som är berättigat till förenligt statligt stöd på grundval av andra eller tredje stycket, men EEG‑tilläggsavgiften som betalas av företaget inte når upp till den nivå som krävs enligt dessa stycken, är följande delar av stödet förenligt med den inre marknaden:

a)      För 2013, den delen av stödet som överskrider 125 % av tilläggsavgiften som företaget faktiskt betalat under 2013.

b)      För 2014, den delen av stödet som överskrider 150 % av tilläggsavgiften som företaget faktiskt betalat under 2013.

Om statligt stöd beviljas ett företag som inte är berättigat till förenligt statligt stöd på grundval av andra eller tredje stycket, och om företaget betalat mindre än 20 % av merkostnaderna för tilläggsavgiften utan nedsättning, är följande delar av stödet förenligt med den inre marknaden:

a)      För 2013, den delen av stödet som överskrider 125 % av tilläggsavgiften som företaget faktiskt betalat under 2013.

b)      För 2014, den delen av stödet som överskrider 150 % av tilläggsavgiften som företaget faktiskt betalat under 2013.

2.      Varje stöd som inte omfattas av punkt 1 är oförenligt med den inre marknaden.”

 Förfarandet och parternas yrkanden

19      Förbundsrepubliken Tyskland har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 2 februari 2015.

20      Förbundsrepubliken Tyskland har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det angripna beslutet, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

21      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta Förbundsrepubliken Tyskland att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

22      Till stöd för sin talan har Förbundsrepubliken Tyskland anfört tre grunder. Som första grund har det gjorts gällande att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning av sakomständigheterna. Den andra grunden avser att någon förmån inte erhållits i samband med den särskilda kompensationsordningen. Såvitt avser den tredje grunden har sökanden gjort gällande att det inte är fråga om någon förmån som finansierats genom statliga medel.

 Den första grunden: Uppenbart oriktig bedömning av sakomständigheterna

 Upptagande till sakprövning

23      Kommissionen har inte formellt framställt någon invändning om rättegångshinder enligt artikel 130 i tribunalens rättegångsregler, men har hävdat att talan inte kan prövas på den första grunden, i huvudsak eftersom den grunden är obegriplig.

24      Kommissionen har hävdat att Förbundsrepubliken Tyskland i allmänna ordalag har klandrat den för att uppenbart ha missuppfattat de olika formerna av statlig verksamhet. Det klandret är obegripligt enligt kommissionen. Kommissionen har tillagt att det inte ankommer på tribunalen att omtolka obegripliga argument i ansökan för att ge denna en innebörd.

25      Tribunalen erinrar om att enligt artikel 21 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, vilken är tillämplig på förfaranden i tribunalen enligt artikel 53 första stycket i samma stadga, samt artikel 76 d i rättegångsreglerna, ska en ansökan innehålla uppgifter om saken i målet samt en kortfattad framställning av de rättsliga grunderna. Oberoende av vilken terminologi som används ska dessa uppgifter vara tillräckligt klara och precisa för att ge svaranden möjlighet att förbereda sitt försvar och ge tribunalen möjlighet att pröva talan, i förekommande fall utan stöd av andra uppgifter. I syfte att säkerställa rättssäkerheten och en god rättskipning kan en talan endast tas upp till sakprövning om de väsentliga, faktiska och rättsliga omständigheter som talan grundas på, åtminstone kort men på ett konsekvent och begripligt sätt, framgår av själva ansökan (se beslut av den 28 april 1993, De Hoe/kommissionen, T‑85/92, EU:T:1993:39, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

26      Även om framställningen av grunderna för talan inte är beroende av terminologin och uppräkningarna i rättegångsreglerna, och även om denna framställning, genom sitt innehåll snarare än dess rättsliga kvalificering, kan anses tillräcklig, så är detta alltjämt under förutsättning att dessa grunder framgår av ansökan med tillräcklig tydlighet. Endast en abstrakt framställning av grunderna i ansökan motsvarar inte kraven i domstolens stadga och rättegångsreglerna. Uttrycket ”en kort framställning av grunderna för talan” som används i dessa texter innebär att det i ansökan ska klargöras vad grunderna för talan består av (se beslut av den 28 april 1993, De Hoe/kommissionen, T‑85/92, EU:T:1993:39, punkt 21 samt där angiven rättspraxis).

27      I förevarande mål framgår det av ansökan att föremålet för den första grunden har definierats tydligt, eftersom den syftar till ogiltigförklaring av det angripna beslutet på grund av att detta bygger på en uppenbart oriktig bedömning av sakomständigheterna och av statens roll vid tillämpningen av 2012 års EEG‑lag. Det framgår således av ansökan att Förbundsrepubliken Tyskland i huvudsak anser att kommissionen genom det angripna beslutet har åsidosatt artikel 107.1 FEUF. Den rättsliga grunden framgår därför tillräckligt klart av ansökan.

28      Invändningen om rättegångshinder ska följaktligen inte bifallas.

 Prövning i sak

29      Förbundsrepubliken Tyskland anser i huvudsak att det angripna beslutet innebär att artikel 107.1 FEUF åsidosätts, eftersom kommissionen gjorde flera uppenbart oriktiga bedömningar i sin utvärdering av statens roll vid tillämpningen av 2012 års EEG‑lag. Förbundsrepubliken Tyskland har härvid gjort gällande att staten inte har en särskild roll och inte ingriper vid tillämpningen av 2012 års EEG‑lag.

30      Förbundsrepubliken Tyskland har i fråga om de parter som ingriper i systemet i samband med 2012 års EEG‑lag för det första gjort gällande att endast privaträttsliga rättssubjekt deltar i mekanismen i samband med 2012 års EEG‑lag. För det andra är den lagen tillämplig utan åtskillnad på dem som driver näten och dem som tillhandahåller el, oberoende av om de är offentligrättsliga eller privaträttsliga rättssubjekt. För det tredje har inget individuellt företag erhållit särskilda uppdrag genom 2012 års EEG‑lag eller genom dess tillämpningsförordningar. Endast de systemansvariga som kollektiv har erhållit sådana. För det fjärde har de statliga organ som fått befogenheter genom 2012 års EEG‑lag som enda uppgift att tillse att de etablerade mekanismerna är lagliga och fungerar väl, utan inverkan på de uppkomna medlens ursprung eller användning.

31      Förbundsrepubliken Tyskland har vidare hävdat att staten varken ålägger eller kontrollerar de finansiella flöden som uppkommer genom tillämpningen av 2012 års EEG‑lag. Till stöd för det påståendet har Förbundsrepubliken Tyskland hävdat att 2012 års EEG‑lag är en ordning för att fastställa priser för elproduktion från förnybara energikällor och att den inte gör det möjligt för staten att fastställa EEG‑tilläggsavgiften, vilken fastställs av parterna inom ramen för sin avtalsfrihet. Förbundsrepubliken Tyskland har vidare hävdat att statliga organ inte säkerställer den rätt till betalning mellan enskilda som följer av 2012 års EEG‑lag. Om tvist uppkommer, är det allmänna domstolar som har den behörigheten.

32      Förbundsrepubliken Tyskland har slutligen hävdat att i fråga om administrationens roll i samband med den särskilda kompensationsordningen enligt 2012 års EEG‑lag är BAFA:s uppgift begränsad till att avgöra ansökningar om tak som ges in till BAFA och att inom sin normbundna behörighet, som inte ger någon befogenhet att företa skönsmässiga bedömningar, i förekommande fall fatta beslut som endast innebär att det fastställs att villkoren för att bevilja ett tak är uppfyllda. BAFA råder således inte direkt över de finansiella flöden som uppkommer genom tillämpningen av 2012 års EEG‑lag. BAFA har inte heller tillgång till de flödena och har inte någon möjlighet att kontrollera dem.

33      Tribunalen erinrar inledningsvis om att det i artikel 107.1 FEUF anges att stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, är oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

34      En sådan oförenlighet förutsätter, enligt artikel 107.1 FEUF, att det görs en prövning av fyra villkor. För det första ska det handla om ett ingripande från staten eller med hjälp av statliga medel. För det andra måste denna åtgärd kunna påverka handeln mellan medlemsstaterna. För det tredje ska mottagaren av stödet gynnas. För det fjärde ska åtgärden snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen (se dom av den 15 juli 2004, Pearle m.fl., C-345/02, EU:C:2004:448, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

35      Vad beträffar det första av dessa villkor framgår det av fast rättspraxis att enbart förmåner som ges direkt eller indirekt med hjälp av statliga medel ska anses som stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF. Distinktionen i denna bestämmelse mellan ”stöd som ges av en medlemsstat” och stöd som ges ”med hjälp av statliga medel” betyder nämligen inte att alla förmåner som en stat ger utgör stöd, oavsett om de finansieras med hjälp av statliga medel eller inte, utan innebär enbart att detta begrepp ska omfatta de förmåner som ges direkt av en stat och dem som ges genom ett offentligt eller privat organ som har utsetts eller inrättats av denna stat (se dom av den 13 mars 2001, PreussenElektra, C‑379/98, EU:C:2001:160, punkt 58 och där angiven rättspraxis). Förbudet i artikel 107.1 FEUF kan därför i princip omfatta även stöd som ges av offentliga eller privata organ som har inrättats eller utsetts av staten för att administrera stödet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2004, Pearle m.fl., C‑345/02, EU:C:2004:448, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

36      För att förmåner ska anses vara stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, krävs emellertid för det första att förmånerna ges direkt eller indirekt med statliga medel och för det andra att de kan tillskrivas staten (se dom av den 15 juli 2004, Pearle m.fl., C‑345/02, EU:C:2004:448, punkt 35 och där angiven rättspraxis). Det framgår av rättspraxis att dessa villkor är separata och kumulativa (se dom av den 5 april 2006, Deutsche Bahn/kommissionen, T‑351/02, EU:T:2006:104, punkt 103 och där angiven rättspraxis).

37      Beträffande villkoret att åtgärden kan tillskrivas staten, erinrar tribunalen om att det enligt fast rättspraxis ska prövas huruvida myndigheterna ska anses vara inblandade i att åtgärden vidtagits (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2013, Association Vent De Colère! m.fl., C‑262/12, EU:C:2013:851, punkt 17 och där angiven rättspraxis).

38      Även om Förbundsrepubliken Tyskland har hävdat att det angripna beslutet bygger på en uppenbart oriktig bedömning av sakomständigheterna, avser dess argument i samband med den första grunden uteslutande på hur 2012 års EEG‑lag fungerar och på statens roll i det systemet.

39      Till stöd för sin första grund har Förbundsrepubliken Tyskland nämligen endast förklarat hur 2012 års EEG‑lag fungerar genom att erinra om lagbestämmelser. Tyskland har emellertid inte anfört några konkreta omständigheter som gör det möjligt att slå fast att beskrivningen av den aktuella mekanismen är felaktig i sak eller att en uppenbart oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna gjorts.

40      Eftersom Förbundsrepubliken Tyskland i den första grunden har bestritt att 2012 års EEG‑lag kan tillskrivas staten, konstaterar tribunalen att de stöd- och kompensationsmekanismer som är aktuella i förevarande mål har införts genom en lag, i förevarande fall 2012 års EEG‑lag. Förbundsrepubliken Tyskland har för övrigt medgett detta när den i ansökan hänvisade till en ”föreskriven rättslig ram”. Enligt den rättspraxis som tribunalen erinrat om ovan i punkt 37 ska det således anses att de mekanismerna kan tillskrivas staten.

41      Under dessa förhållanden behöver, i motsats till vad Förbundsrepubliken Tyskland har gjort gällande, någon djupare bedömning inte göras av statens roll vid tillämpningen av 2012 års EEG‑lag. Den frågan omfattas av bedömningen av villkoret om användning av statliga medel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, och den kommer att prövas i samband med den tredje grunden.

42      Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.

 Den andra grunden: Avsaknad av förmån i samband med den särskilda kompensationsordningen

43      Förbundsrepubliken Tyskland har i huvudsak gjort gällande att det angripna beslutet innebär ett åsidosättande av artikel 107.1 FEUF, eftersom kommissionen felaktigt ansåg att tillverkningssektorns elintensiva företag erhöll en förmån genom den särskilda kompensationsordningen. Förevarande grund sönderfaller i fem delar.

44      Tribunalen anger inledningsvis, i likhet med kommissionen i svaromålet, att Förbundsrepubliken Tysklands utveckling av den andra grunden uteslutande avser huruvida tillverkningssektorns elintensiva företag erhållit en förmån i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF enbart genom den särskilda kompensationsordningen, och att utvecklingen av den andra grunden inte avser huruvida en sådan förmån är selektiv eller ens huruvida det förelegat någon selektiv förmån i samband med stödordningen. Tribunalen ska därför inte pröva de frågorna.

45      Tribunalen finner för övrigt att det är lämpligt att först och främst pröva den första, den andra och den femte delgrunden tillsammans, och därefter pröva den tredje delgrunden och slutligen den fjärde.

 Den första, den andra och den femte delgrunden

46      I den andra grundens första del har Förbundsrepubliken Tyskland gjort gällande att den särskilda kompensationsordningen inte medför någon förmån för tillverkningssektorns elintensiva företag, utan syftar till att kompensera dem för deras minskade internationella konkurrenskraft, som i synnerhet har samband med att omkostnaderna är betydligt lägre i andra EU-länder, inbegripet de medlemsstater som även har avgiftslättnader för tillverkningssektorns elintensiva företag. Förbundsrepubliken Tyskland har tillagt att det ofta inte finns jämförbara omkostnader i tredjeland.

47      I den andra grundens andra del har Förbundsrepubliken Tyskland hävdat att ett stort antal mycket energiintensiva branscher, såsom produktion och förädling av koppar, stål, aluminium och olja, är utsatta för ett mycket stort internationellt konkurrenstryck. Den särskilda kompensationsordningen medför därför inte någon förmån, utan innebär en kompensation för en nackdel på så sätt att de företag som har särskilt energiintensiva produktionsvillkor utan den ordningen skulle befinna sig i en mycket ogynnsam konkurrenssituation i förhållande till företag i samma bransch i andra medlemsstater eller i tredjeland.

48      I den andra grundens femte del har Förbundsrepubliken Tyskland hävdat att den särskilda kompensationsordningen är befogad för att bibehålla konkurrenskraften för tyska företag som har särskilt energikrävande produktionsvillkor. Ur den synvinkeln är den särskilda kompensationsordningen ett betydelsefullt instrument för att säkerställa att samma konkurrensvillkor råder för tyska mycket energiintensiva företag och för att främja övergången till en energiförsörjning som grundas på förnybara energikällor. Förbundsrepubliken Tyskland anser dessutom att de elintensiva företag inom tillverkningssektorn som gynnas av den särskilda kompensationsordningen och som i samband med förfarandet enligt 41 § punkt 1.2 i 2012 års EEG‑lag måste visa att de har genomfört en certifiering i vilken deras energikonsumtion har slagits fast och utvärderats, måste samtycka till mycket granskningsarbete. De motsvarande kraven medför därför avsevärda kostnader. Enligt Förbundsrepubliken Tyskland utgör en större minskning av EEG‑tilläggsavgiften i de fallen en lämplig kompensation för de berörda företagens insatser för att hantera energiresurserna.

49      Tribunalen erinrar om att enligt fast rättspraxis är begreppet stöd mer allmänt än begreppet subvention, eftersom det inte enbart omfattar sådana konkreta förmåner som subventioner utan även statliga ingripanden som på olika sätt minskar de kostnader som normalt belastar företagets budget och som därigenom, utan att det är fråga om subventioner i strikt bemärkelse, är av samma karaktär och har identiska effekter (se dom av den 7 mars 2012, British Aggregates/kommissionen, T-210/02 RENV, EU:T:2012:110, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

50      För att en åtgärd ska kunna kvalificeras som statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF krävs det, för det första, att den innebär en förmån som kan ha olika former (”av vilket slag det än är”) och, för det andra, att denna förmån direkt eller indirekt härrör från allmänna medel (som beviljas ”av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel”).

51      Det är mot bakgrund av vad tribunalen erinrat om ovan som den ska kontrollera om det tak för EEG‑tilläggsavgiften som beviljats tillverkningssektorns elintensiva företag i sig innebär att en förmån beviljats de företagen i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

52      I förevarande fall angav kommissionen, i skäl 65 i det angripna beslutet, att EEG‑tilläggsavgiften enligt 40 och 41 §§ i 2012 års EEG‑lag var begränsad för tillverkningssektorns elintensiva företag. Därmed hindrades de systemansvariga och elleverantörerna från att återkräva merkostnaderna för EEG‑el från tillverkningssektorns elintensiva företag.

53      Tribunalen finner härvid, i likhet med kommissionen i det angripna beslutet, att 40 § i 2012 års EEG‑lag utgör grunden för principen om begränsning av det belopp av EEG‑tilläggsavgiften som elleverantörerna kan övervältra på de energiintensiva användarna. Där föreskrivs nämligen att BAFA på begäran utfärdar ett förvaltningsbeslut som innebär att elleverantören förbjuds att övervältra hela EEG‑tilläggsavgiften på en slutanvändare när denne är ett av tillverkningssektorns elintensiva företag. Enligt 41 § i 2012 års EEG‑lag omfattas begränsningen av EEG‑tilläggsavgiften för tillverkningssektorns elintensiva företag av vissa villkor som i huvudsak har samband med storleken på deras energikonsumtion.

54      Inget argument har anförts till bestridande av det konstaterandet. Förbundsrepubliken Tyskland har själv medgett att den ordning som införts genom dessa bestämmelser syftar till att begränsa den ekonomiska överbelastning för tillverkningssektorns elintensiva företag som följer av stödet till produktion av EEG‑el och att denna ordning minskar de omkostnader som normalt belastar deras budget.

55      Kommissionen gjorde således inte någon felaktig rättstillämpning när den i det angripna beslutet slog fast att den särskilda kompensationsordningen enligt 40 och 41 §§ i 2012 års EEG‑lag innebär att tillverkningssektorns elintensiva företag befrias från en omkostnad som de normalt skulle ha haft och att tillverkningssektorns elintensiva företag därmed har erhållit en förmån till följd av den mekanism som införts genom 2012 års EEG‑lag.

56      Den slutsatsen påverkas inte av att Förbundsrepubliken Tyskland, genom denna särskilda kompensationsordning, avsåg att kompensera en konkurrensnackdel. Tribunalen erinrar om att det följer av fast rättspraxis att den omständigheten att en medlemsstat genom ensidiga åtgärder försöker anpassa konkurrensvillkoren i en viss näringssektor till de villkor som gäller i andra medlemsstater inte kan frånta dessa åtgärder deras karaktär av stöd (se dom av den 3 mars 2005, Heiser, C-172/03, EU:C:2005:130, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

57      Talan kan således inte vinna bifall på den andra grundens första, andra och femte del.

 Den tredje delgrunden

58      I den andra grundens tredje del har Förbundsrepubliken Tyskland gjort gällande att den tyska lagstiftaren – genom att med den särskilda kompensationsordningen sätta ett tak för de avgifter som tillverkningssektorns elintensiva företag erlägger – endast avsåg att kompensera för de strukturella nackdelarna. Det betyder att det är uteslutet att det är fråga om en förmån. Förbundsrepubliken Tyskland har hävdat att tribunalen redan har slagit fast att kompensation för strukturella nackdelar inte är en förmån i den mening som avses i definitionen av stöd i artikel 107.1 FEUF.

59      Det följer härvidlag också av fast rättspraxis att åtgärder som, oavsett form, direkt eller indirekt kan gynna företag, liksom åtgärder som kan anses ge det mottagande företaget ekonomiska förmåner som det inte skulle ha erhållit enligt normala marknadsmässiga villkor, anses utgöra statligt stöd (se dom av den 2 september 2010, kommissionen/Deutsche Post, C‑399/08 P, EU:C:2010:481, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

60      De skäl som ligger till grund för en stödåtgärd är inte tillräckliga för att en sådan åtgärd inte ska betecknas som stöd i den mening som avses i artikel 107 FEUF. I artikel 107.1 FEUF görs nämligen inte någon åtskillnad mellan statliga åtgärder med hänsyn till deras orsaker eller syften, utan de definieras med utgångspunkt i vilka verkningar de har (se dom av den 9 juni 2011, Comitato ”Venezia vuole vivere” m.fl./kommissionen, C‑71/09 P, C‑73/09 P et C‑76/09 P, EU:C:2011:368, punkt 94 och där angiven rättspraxis).

61      Det finns således inte någon anledning att anse att den särskilda kompensationsordningen enligt 40 och 41 §§ i 2012 års EEG‑lag inte ska anses utgöra statligt stöd endast av den anledningen att den innebär att tillverkningssektorns elintensiva företag undantas från en strukturell nackdel.

62      Även om det antas att Förbundsrepubliken Tyskland genom sina argument avser att hänvisa till rättspraxis avseende kompensation som ska anses utgöra ersättning för tjänster som tillhandahållits av företag som har att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse för att fullgöra skyldigheter avseende allmännyttiga tjänster, finner tribunalen att sådana åtgärder ska uppfylla de kriterier som fastställs i dom av den 24 juli 2003, Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg (C‑280/00, EU:C:2003:415), för att inte omfattas av artikel 107.1 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2015, Orange/kommissionen, T‑385/12, ej publicerad, EU:T:2015:117, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

63      Det följer emellertid inte av omständigheterna i målet att tillverkningssektorns elintensiva företag har att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och ska fullgöra skyldigheter avseende allmännyttiga tjänster.

64      I den andra grundens tredje del har Förbundsrepubliken Tyskland för övrigt inte gjort gällande att de kriterier som slogs fast i dom av den 24 juli 2003, Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg (C‑280/00, EU:C:2003:415), är uppfyllda i fråga om de aktuella åtgärderna.

65      Talan kan därför inte bifallas såvitt avser den andra grundens tredje del.

 Den fjärde delgrunden.

66      I den andra grundens fjärde del har Förbundsrepubliken Tyskland påstått att principen om bidragskapacitet iakttas i den särskilda kompensationsordningen, eftersom den tyska regeringen hoppas att mycket energiintensiva företag kan hållas kvar i Tyskland och därmed ge åtminstone ett visst bidrag till EEG‑tilläggsavgiften, om EEG‑tilläggsavgiften minskas för de företagen.

67      Tribunalen finner härvidlag att Förbundsrepubliken Tyskland genom sina allmänna och abstrakta argument om ”principen om bidragskapacitet” i huvudsak endast har påstått att om EEG‑tilläggsavgiften togs ut till fullo från tillverkningssektorns elintensiva företag, skulle de ha kunnat förlägga sin tillverkning utomlands och därmed inte ha bidragit till de medel som genereras av den avgiften. Förbundsrepubliken Tyskland har emellertid inte förebringat någon bevisning till stöd för detta argument. Förbundsrepubliken Tyskland har i synnerhet inte visat att landet har gjort en individuell bedömning av den ekonomiska situationen för de företag som gynnas av taket för EEG‑tilläggsavgiften, och inte heller av att dessa verkligen skulle ha förlagt sin tillverkning utomlands om något tak för avgiften inte hade lagts fast.

68      Om det antas att Förbundsrepubliken Tyskland genom sitt argument om principen om bidragskapacitet har för avsikt att hänvisa till rättspraxis som ger vid handen att begreppet statligt stöd inte avser statliga åtgärder som inför en åtskillnad mellan företagen och som därmed a priori är selektiva, när åtskillnaden följer av systemets beskaffenhet och systematik (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2011, kommissionen och Spanien/Government of Gibraltar och Förenade konungariket, C‑106/09 P och C‑107/09 P, EU:C:2011:732, punkt 145 och där angiven rättspraxis), finner tribunalen att detta argument inte är övertygande. Förbundsrepubliken Tyskland har nämligen inte visat att skillnaden mellan företagen i fråga om omkostnader är motiverad av det aktuella systemets beskaffenhet och systematik, vilket fordras enligt rättspraxis (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2011, kommissionen och Spanien/Government of Gibraltar och Förenade konungariket, C‑106/09 P och C‑107/09 P, EU:C:2011:732, punkt 146 och där angiven rättspraxis).

69      Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens fjärde del.

70      Av vad ovan anförts följer att talan inte kan bifallas på den andra grunden där Förbundsrepubliken Tyskland gjort gällande att någon förmån inte erhållits i samband med den särskilda kompensationsordningen.

 Den tredje grunden: Avsaknad av förmån som finansierats genom statliga medel

71      Förbundsrepubliken Tyskland anser i huvudsak att det angripna beslutet innebär ett åsidosättande av artikel 107.1 FEUF, eftersom kommissionen felaktigt ansåg att tillämpningen av 2012 års EEG‑lag innebär att statliga medel tas i anspråk, medan vad som slås fast i dom av den 13 mars 2001, PreussenElektra (C‑379/98, EU:C:2001:160) inte gör det möjligt att i förevarande mål slå fast att ett statligt stöd föreligger i fråga om stödsystemet eller kompensationsordningen. 2012 års EEG‑lag är, i likhet med vad domstolen slog fast i fråga om de lagbestämmelser som var i fråga i det mål som avgjordes genom dom av den 13 mars 2001, PreussenElektra (C‑379/98, EU:C:2001:160), en reglering i en medlemsstat enligt vilken privata elförsörjningsföretag åläggs en skyldighet att köpa den el som inom deras försörjningsområde produceras från förnybara energikällor, och detta till minimipriser som överstiger elens faktiska ekonomiska värde, och enligt vilken den ekonomiska börda som nämnda skyldighet medför fördelas mellan dessa elförsörjningsföretag och de privata nätoperatörerna i föregående distributionsled.

72      Förbundsrepubliken Tyskland har för det första hävdat att 2012 års EEG‑lag inte har något samband med statens eller ett offentligt organs budget. Det är därför uteslutet att statliga medel skulle tas i anspråk.

73      Förbundsrepubliken Tyskland har gjort gällande att lagtexterna angående 2012 års EEG‑lag inte innehåller bestämmelser om vare sig finansiering av stöd till förnybar energi genom statliga medel eller att staten kan tillskrivas ansvar. Förbundsrepubliken Tyskland har tillagt att betalningar mellan enskilda som föreskrivs av staten – men som inte kan tillskrivas statens eller någon myndighets budget och till vilka staten inte har avsatt medel av något slag, såsom skatter eller avgifter – enligt rättspraxis ska fortsätta att vara privaträttsliga.

74      Förbundsrepubliken Tyskland har vidare hävdat att det också framgår av rättspraxis att skatter och avgifter kännetecknas av att de intäkter som uppkommer i en eller annan form ska tillfalla statens eller någon myndighets budget. Det förhåller sig emellertid inte på det sättet i fråga om 2012 års EEG‑lag. De systemansvariga är inte myndigheter och de medel som utbetalas till dem för att täcka de kostnader som uppkommer när el från förnybara källor säljs på börsen minskar inte statens inkomster, vare sig direkt eller indirekt.

75      Förbundsrepubliken Tyskland har slutligen hävdat att den omständigheten att EEG‑tilläggsavgiften inte är knuten till statens eller ett offentligt organs budget även följer av att eventuella överskott eller underskott hos de systemansvariga, liksom vad som gäller enligt civilrättsliga bestämmelser i fråga om ersättning för utgifter, ska kompenseras, inklusive ränta, påföljande år i samband med att EEG‑tilläggsavgiften fastställs. Förbundsrepubliken Tyskland har härvid tillagt att eventuella tvister i samband med tillämpningen av systemet för finansiering av 2012 års EEG‑lag omfattas av de allmänna domstolarnas behörighet, eftersom förvaltningsmyndigheterna inte har något inflytande över handläggningen av sådana tvister.

76      Förbundsrepubliken Tyskland har för det andra, i huvudsak, hävdat att det i mekanismen för 2012 års EEG‑lag inte föreskrivs att staten ska utöva tillsyn över hur de medel som uppkommer genom EEG‑tilläggsavgiften används. I 2012 års EEG‑lag föreskrivs visserligen ett antal tillsynsuppgifter som syftar till att kontrollera att de mekanismer som privata organisationer infört i enlighet med lagreglerna är korrekta och lagenliga och fungerar väl. Enligt Förbundsrepubliken Tyskland är de statliga organ som har ansvaret för de uppgifterna emellertid inte behöriga att utöva inflytande över betalning eller finansiella flöden och har inte någon behörighet avseende de finansiella medel som de berörda parterna har satt in. Förbundsrepubliken Tyskland har i huvudsak stött sig på domen av den 15 juli 2004, Pearle m.fl. (C‑345/02, EU:C:2004:448).

77      Förbundsrepubliken Tyskland har först och främst hävdat att BNetzA:s kontrolluppgifter huvudsakligen avser genomförandet av bestämmelserna om det uttag av EEG‑tilläggsavgiften som elleverantörerna kan göra från slutkonsumenterna. Enligt Förbundsrepubliken Tyskland kan BNetzA ingripa endast om EEG‑tilläggsavgiften fastställs på ett sätt som strider mot de stipulerade reglerna, till exempel genom att kostnader som inte kan innefattas i EEG‑tilläggsavgiften inbegrips.

78      Förbundsrepubliken Tyskland har vidare påstått att det förhållandet att en beräkningsmetod samt därtill hörande krav på öppenhet och rätt att utöva tillsyn införs i lag endast tjänar till att undvika att en aktör berikar sig i något skede av kedjan.

79      Förbundsrepubliken Tyskland har slutligen gjort gällande att kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning i det angripna beslutet när den slog fast att lagstiftningen och tillsynen medför att privata monetära flöden blir statligt stöd i den mening som avses i artikel 107 FEUF. Förbundsrepubliken Tyskland har härvidlag hävdat att domstolen har slagit fast att det inte är fråga om statliga medel när det i tillräcklig grad är uteslutet att staten har påverkat användningen av medlen.

80      Förbundsrepubliken Tyskland har för det tredje betonat att argumenten i de två första delarna i den tredje grunden – som huvudsakligen koncentreras till frågan huruvida statliga medel hade kommit till användning i samband med stödordningen – är analogt tillämpliga på den särskilda kompensationsordningen.

81      Tribunalen erinrar för det första om att det framgår av fast rättspraxis att enbart förmåner som ges direkt eller indirekt med hjälp av statliga medel ska anses utgöra stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF. Det framgår nämligen av ordalydelsen i den bestämmelsen och av de förfaranderegler som införts genom artikel 108 FEUF att förmåner som ges med andra medel än statliga inte omfattas av de aktuella bestämmelsernas tillämpningsområde. Avsikten med skillnaden mellan stöd som ges av staten och stöd som ges med hjälp av statliga medel är att i begreppet stöd inte endast inbegripa stöd som ges direkt av staten, utan också stöd som ges av offentliga eller privata organ som utsetts eller inrättats av staten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 mars 1977, Steinike & Weinlig, 78/76, EU:C:1977:52, punkt 21, och dom av den 17 mars 1993, Sloman Neptun, C‑72/91 och C‑73/91, EU:C:1993:97, punkt 19 och där angiven rättspraxis). Det kan nämligen inte enligt unionsrätten vara tillåtet att genom att helt enkelt skapa självständiga institutioner med uppgift att distribuera stöd kringgå reglerna om statligt stöd (dom av den 16 maj 2002, Frankrike/kommissionen, C‑482/99, EU:C:2002:294, punkt 23).

82      Tribunalen påpekar för det andra att det inte är nödvändigt att i varje fall styrka att en överföring av statliga medel har ägt rum för att en förmån som beviljats ett eller flera företag ska anses vara statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF (se dom av den 16 maj 2002, Frankrike/kommissionen, C‑482/99, EU:C:2002:294, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

83      Artikel 107.1 FEUF omfattar alla likvida medel som myndigheterna faktiskt kan använda för att stödja företag, och det är inte är relevant huruvida dessa medel permanent ingår i statens tillgångar. Följaktligen är det så, att även om de belopp som motsvarar den aktuella åtgärden inte permanent tillhör statskassan, är det förhållandet att de fortlöpande kontrolleras av staten och således kan disponeras av behöriga nationella myndigheter tillräckligt för att de ska kunna anses utgöra statliga medel (se dom av den 16 maj 2002, Frankrike/kommissionen, C‑482/99, EU:C:2002:294, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

84      I det angripna beslutet ansåg kommissionen att Förbundsrepubliken Tyskland, genom 2012 års EEG‑lag, har infört en särskild avgift, EEG‑tilläggsavgiften, och har fastställt dess ändamål, nämligen att finansiera skillnaden mellan de systemansvarigas kostnader för inköp av EEG‑el och intäkterna från att sälja denna el. Kommissionen ansåg att även beräkningsmetoden för att bestämma EEG‑tilläggsavgiften fastställs i 2012 års EEG‑lag, liksom principen att överskott och underskott ska korrigeras påföljande år. Därmed säkerställs att de systemansvariga inte lider några förluster, men det innebär också att de inte kan använda intäkterna från avgiften till annat än att finansiera EEG‑el. Kommissionen drog slutsatsen att staten, i motsats till situationen i det mål som avgjordes genom domen av den 13 mars 2001, PreussenElektra (C‑379/98, EU:C:2001:160), i samband med 2012 års EEG‑lag gav de systemansvariga de ekonomiska medel som behövdes för att finansiera stödet till EEG‑el.

85      Till stöd för den slutsatsen anförde kommissionen fyra grupper av argument i det angripna beslutet.

86      För det första angav kommissionen, i skälen 112–116 i det beslutet, att eftersom staten har infört EEG‑tilläggsavgiften och staten har utsett de systemansvariga för att förvalta medlen, räcker enbart den omständigheten att förmånen inte finansieras direkt av statsbudgeten inte för att utesluta att det rör sig om statliga medel. Kommissionen har härvidlag hävdat att enheter som utses för att förvalta stöd enligt fast rättspraxis kan vara offentliga eller privata organ. Den omständigheten att de systemansvariga är privata aktörer kan därför i sig inte innebära att det inte är fråga om statliga medel, vilket även gäller beträffande det förhållandet att de insamlade medlen ursprungligen är av privat karaktär.

87      I skälen 117 och 118 i det angripna beslutet angav kommissionen för det andra, till stöd för att statliga medel tagits i anspråk i det system som införts genom 2012 års EEG‑lag, att de systemansvariga hade utsetts för att förvalta EEG‑tilläggsavgiften. Kommissionen har i det avseendet vidhållit sina preliminära slutsatser i beslutet att inleda förfarandet och slagit fast att de systemansvariga måste

–        köpa EEG‑el som produceras inom deras område, antingen direkt av producenten om den är direkt ansluten till överföringsledningen, eller av nätoperatörer till inmatningspriser eller betala marknadspremien (till följd av detta är EEG‑el samt den finansiella bördan av de stöd som föreskrivs i 2012 års EEG‑lag centraliserade på var och en av de fyra systemansvarigas nivå),

–        tillämpa det gröna el-privilegiet för de leverantörer som begär det och uppfyller de relevanta villkoren i 39 § punkt 1 i 2012 års EEG‑lag,

–        sinsemellan utjämna mängden EEG‑el så att var och en av dem köper samma andel av EEG‑el,

–        sälja EEG‑elen på spotmarknaden enligt regler som fastställts i 2012 års EEG‑lag och dess genomförandebestämmelser, vilket kan utföras gemensamt,

–        gemensamt beräkna EEG‑tilläggsavgiften, som ska vara densamma för varje KWh som förbrukas i Tyskland, och som ska motsvara skillnaden mellan intäkter från försäljning av EEG‑el och kostnader i samband med inköp av EEG‑el,

–        gemensamt offentliggöra EEG‑tilläggsavgiften i ett särskilt format på en gemensam webbplats,

–        offentliggöra aggregerade uppgifter om EEG‑el,

–        jämföra den beräknade EEG‑tilläggsavgiften med vad den egentligen skulle ha varit under ett visst år och anpassa tilläggsavgiften för det kommande året,

–        offentliggöra prognoser för flera år i förväg,

–        ta ut EEG‑tilläggsavgiften från elleverantörer,

–        (var och en) föra alla finansiella flöden (utgifter och inkomster) som hänger samman med 2012 års EEG‑lag i separata bankkonton.

88      Kommissionen drog härav slutsatsen att de systemansvariga inte bara gör upp om privata fordringar sinsemellan, utan även tillämpar sina rättsliga skyldigheter enligt 2012 års EEG‑lag.

89      I skälen 119–122 i det angripna beslutet fann kommissionen för det tredje att de systemansvariga noga övervakas av staten vad gäller förvaltningen av EEG-tilläggsavgiften. Enligt kommissionen utförs övervakningen av BNetzA, som också har nödvändiga genomförandebefogenheter. Enligt kommissionen övervakar BNetzA särskilt hur de systemansvariga på spotmarknaden säljer EEG‑elen för vilken inmatningspriser betalas och kontrollerar att de systemansvariga på rätt sätt bestämmer, fastställer och offentliggör EEG‑tilläggsavgiften, att de systemansvariga korrekt fakturerar elleverantörerna EEG‑tilläggsavgiften, att inmatningspriser och premier belastar de systemansvariga samt att EEG‑tilläggsavgiften bara sänks för elleverantörer som uppfyller villkoren i 39 § i 2012 års EEG‑lag. Kommissionen ansåg vidare att BNetzA också fick information från de systemansvariga om stödet till EEG‑el och om de priser som fakturerades leverantörerna, samt slutligen att BNetzA kunde utfärda vite och fatta beslut, inklusive beslut som påverkar EEG‑tilläggsavgiftens storlek.

90      I skälen 123–138 i det angripna beslutet ansåg kommissionen för det fjärde att det fanns en allmän statlig kontroll i samband med 2012 års EEG‑lag som var en följd av att staten organiserar en överföring av finansiella medel genom lagstiftning och fastställer för vilka ändamål dessa medel kan användas. Kommissionen ansåg, med stöd av bland annat domen av den 19 december 2013, Association Vent De Colère! m.fl. (C‑262/12, EU:C:2013:851), att den avgörande faktorn är att staten har skapat ett system där kostnaderna som uppkommit hos de systemansvariga fullt ut kompenseras av EEG‑tilläggsavgiften och där elleverantörerna har rätt att övervältra tilläggsavgiften på slutkonsumenterna. Kommissionen angav härvidlag att statlig kontroll över medlen inte innebär att det måste finnas flöden från och till den statliga budgeten som omfattar respektive medel. För att staten ska anses utöva kontroll över medlen räcker det att den, såsom i förevarande mål, fullt ut reglerar vad som kommer att ske i händelse av ett underskott eller ett överskott på EEG‑kontot.

91      I förevarande mål ska tribunalen kontrollera huruvida kommissionen, mot bakgrund av de argument som Förbundsrepubliken Tyskland har anfört, gjorde en riktig bedömning när den i det angripna beslutet fann att 2012 års EEG‑lag omfattade statliga medel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

92      Tribunalen anmärker inledningsvis att det, såsom tribunalen erinrat om ovan i punkterna 2–12, är utrett att de systemansvariga tar upp och förvaltar EEG‑tilläggsavgiften och att avgiften till syvende och sist syftar till att täcka de kostnader som uppkommer på grund av inmatningspriserna och den marknadspremie som föreskrivs i 2012 års EEG‑lag genom att säkerställa att EEG‑elproducenterna får ett högre pris än marknadspriset för den el som de producerar. EEG‑tilläggsavgiften är därför först och främst en följd av att en offentlig politik genomförts till stöd för EEG‑elproducenter, vilken politik staten fastställt i lag.

93      De systemansvariga har i förevarande mål, enligt 2012 års EEG‑lag, ansvar för att förvalta systemet för stöd till produktion av el från förnybara energikällor. I likhet med vad kommissionen konstaterat (se ovan punkterna 87 och 88) har de systemansvariga, enligt 2012 års EEG‑lag, ett antal skyldigheter och privilegier avseende genomförandet av mekanismer enligt den lagen. De systemansvariga är därför navet i det system som föreskrivs i den lagen. Uppgifterna att driva och förvalta det systemet föreskrivs bland annat i 34–39 §§ i 2012 års EEG‑lag och är i fråga om verkan jämförbara med en statlig koncession. De medel som är i fråga i samband med 2012 års EEG‑lag förvaltas uteslutande med hänsyn till allmänintresset och på det sätt som den tyska lagstiftaren har fastställt i förväg. Dessa medel – som utgörs av merkostnader som övervältras på slutkonsumenterna och betalas av dem som levererar el till de systemansvariga för den EEG‑el för vilken priset överstiger priset på den el som köps på marknaden – överförs inte direkt från slutkonsumenterna till EEG‑elproducenterna, det vill säga mellan självständiga marknadsaktörer, utan de kräver en mellanhand med uppdrag att uppbära och förvalta dem. Dessa medel betalas inte in till de systemansvarigas allmänna budget och ställs inte till deras fria förfogande. De bokförs separat och används endast för att finansiera stöd- och kompensationsordningarna, men inte för något annat syfte. I motsats till vad Förbundsrepubliken Tyskland har hävdat, har de systemansvarigas förhållanden i det aktuella målet gemensamma beröringspunkter med förhållandena för Samenwerkende ElektriciteitsProduktiebedrijven NV i det mål som avgjordes genom domen av den 17 juli 2008, Essent Netwerk Noord m.fl. (C‑206/06, EU:C:2008:413), och för Abwicklungsstelle für Ökostrom AG i det mål som avgjordes genom domen av den 11 december 2014, Österrike/kommissionen (T‑251/11, EU:T:2014:1060).

94      De medel som uppkommer genom EEG‑tilläggsavgiften och som förvaltas gemensamt av de systemansvariga kvarstår därför under myndigheternas dominerande inflytande, genom att de lagar och andra författningar som de omfattas av gör det möjligt att likställa de systemansvariga som kollektiv med en enhet som genomför en statlig koncession.

95      För det andra har de medel som är i fråga i målet och som uppkommit genom EEG‑tilläggsavgiften, samt är avsedda för att finansiera ordningen för stöd till EEG‑el och kompensationsordningen, tillkommit genom avgifter som till syvende och sist betalats genom de avgifter som privata rättssubjekt erlägger enligt 2012 års EEG‑lag. I 37 § i 2012 års EEG‑lag föreskrivs nämligen att de systemansvariga har möjlighet att ålägga leverantörerna ett pristillägg på grund av att de systemansvariga för alla spänningsnivåer enligt den lagen har skyldighet att erlägga en ytterligare ersättning eller marknadspremie till EEG‑elproducenterna, vilka därefter kan övervältra denna på slutkonsumenterna på det sätt – bland annat i fråga om öppenhet med avseende på fakturorna – som lagstiftaren har fastställt. Det är ostridigt att elleverantörerna i praktiken övervältrar de kostnader som följer av EEG‑tilläggsavgiften på slutkonsumenterna (se ovan punkt 9), för att gottgöras för kostnaderna i samband med den skyldigheten. De kostnaderna, för vilka tillverkningssektorns elintensiva företag beviljas ett tak på det sätt som angetts ovan i punkt 11, utgör, såsom Förbundsrepubliken Tyskland har medgett vid förhandlingen, mellan 20 och 25 procent av totalbeloppet för en faktura till en genomsnittlig slutkonsument. Med hänsyn till kostnadernas storlek, ska den omständigheten att de övervältras på slutkonsumenterna anses utgöra en följd som den tyska lagstiftaren förutsett och anordnat. Att slutkonsumenterna de facto är skyldiga att erlägga det pristillägget eller merkostnaden sker således på grund av 2012 års EEG‑lag. Det är således fråga om en kostnad som staten ålägger ensidigt i samband med sin politik för stöd till EEG‑elproducenterna. Den kan således till sin verkan likställas med en avgift på elkonsumtionen i Tyskland. Avgiften åläggs nämligen av en myndighet och den har ett allmänintresse, det vill säga klimat- och miljöskydd, genom att den säkerställer en hållbar utveckling av energiförsörjningen och utvecklar tekniken för produktion av EEG‑el i enlighet med objektiva kriterier i förhållande till den mängd el som leverantörerna levererar till slutkonsumenterna (se, analogt, dom av den 17 juli 2008, Essent Netwerk Noord m.fl., C‑206/06, EU:C:2008:413, punkterna 43–47). Såsom kommissionen angett i skäl 99 i det angripna beslutet, fastställde staten inte bara till vem förmånen ska beviljas, kriterierna för att beviljas stöd och stödnivån, utan den har också tillhandahållit finansiella medel för att täcka kostnaderna för stöd till EEG‑el. I motsats till de faktiska omständigheterna i det mål som avgjordes genom domen av den 30 maj 2013, Doux Élevage och Coopérative agricole UKL-ARREE (C‑677/11, EU:C:2013:348) har Förbundsrepubliken Tyskland inte hävdat, och det finns inte heller några sådana uppgifter i målet, att initiativet till den ifrågavarande åtgärden tagits av skattskyldiga enheter. Det har inte heller gjorts gällande att de systemansvariga agerade endast som ett instrument i ett schema som de enheterna själva upprättat, eller att de själva fattade beslut om användningen av de ekonomiska medel som uppkommit på det sättet.

96      De aktuella beloppen, som uppkommit genom den EEG‑tilläggsavgift som tagits ut från slutkonsumenterna och som har sitt ursprung i de systemansvarigas skyldighet enligt 2012 års EEG‑lag att erlägga en ytterligare ersättning eller marknadspremie till EEG‑elproducenterna, ska således kvalificeras som medel som innebär att statliga medel som kan likställas med en avgift tas i anspråk (se, analogt, dom av den 17 juli 2008, Essent Netwerk Noord m.fl., C‑206/06, EU:C:2008:413, punkt 66, och dom av den 11 december 2014, Österrike/kommissionen, T‑251/11, EU:T:2014:1060, punkt 68). Dessa medel kan i vart fall inte anses utgöra de systemansvarigas egna tillgångar för vilka staten genom en lagstiftningsåtgärd bara har föreskrivit att de ska användas på ett visst sätt. De medlen står, som kommissionen har påpekat i skäl 128 i det angripna beslutet, inte vid något tillfälle till de systemansvarigas fria förfogande.

97      Enligt fast rättspraxis kan en sådan avgift som den som är i fråga i målet anses vara en del av en stödåtgärd endast om det enligt tillämplig nationell lagstiftning föreligger ett tvingande samband mellan avgiften och stödet, i den meningen att intäkterna av avgiften anslås till att finansiera stödet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juni 2006, Air Liquide Industries Belgium, C‑393/04 och C‑41/05, EU:C:2006:403, punkt 46 och där angiven rättspraxis). I förevarande mål är det utrett att ett sådant samband föreligger mellan den avgift som de systemansvariga tar upp genom EEG‑tilläggsavgiften och stödet till produktionen av EEG‑el.

98      Vad gäller domen av den 13 mars 2001, PreussenElektra (C‑379/98, EU:C:2001:160) som Förbundsrepubliken Tyskland har hänvisat till, ska det nämnas att domstolen – för att komma fram till att det inte var fråga om statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF – väsentligen grundade sig på att den tyska lagstiftning som var i fråga i nämnda mål, vilken föreskrev dels att privata elförsörjningsföretag ålades en skyldighet att köpa EEG‑el till priser som översteg dess ekonomiska värde, dels att den ekonomiska börda som följde av denna skyldighet fördelades mellan elförsörjningsföretagen och de privata nätoperatörerna i föregående distributionsled, inte kunde läggas till grund för slutsatsen att det hade skett en direkt eller indirekt överföring av statliga medel. Domstolen slog mot den bakgrunden fast att den omständigheten att denna lagstiftning gav företag som producerade EEG‑el en otvivelaktig ekonomisk förmån och att denna förmån var en följd av myndigheternas ingripande, inte räckte för att kvalificera den ifrågavarande åtgärden som stöd.

99      Det framgår emellertid av bedömningen av de faktiska omständigheterna i domen av den 13 mars 2001, PreussenElektra (C‑379/98, EU:C:2001:160) att det i den mekanism som föreskrevs i den tidigare tyska lagen – till skillnad från den tyska åtgärd som är föremål för detta förfarande – inte föreskrevs att merkostnaderna uttryckligen skulle övervältras på slutkonsumenterna och inte heller att det skulle finnas mellanhänder med uppdrag att ta upp eller förvalta de belopp som utgjorde stödet, och följaktligen föreskrevs inte enheter jämförbara med de systemansvariga, som kollektiv, vad gäller struktur eller funktion.

100    I motsats till vad som är fallet i förevarande mål utgjordes den förmån som domstolen bedömde i domen av den 13 mars 2001, PreussenElektra (C‑379/98, EU:C:2001:160) av en garanti till de företag som kunde komma i åtnjutande av förmånen att få möjlighet att vidareförsälja all energi som produceras från förnybara källor och av det förhållandet att försäljningspriset översteg marknadspriset, utan att det införts någon ordning för finansiering av pristillägget genom uttag av vad som kan jämföras med en avgift på elkonsumtion, som uppgår till samma belopp för varje KWh el som levereras till en slutkonsument.

101    I det mål som avgjordes genom domen av den 13 mars 2001, PreussenElektra (C‑379/98, EU:C:2001:160) hade de privata företagen dessutom, liksom i förevarande fall, inte något uppdrag från den aktuella medlemsstaten att förvalta statliga medel. De hade endast skyldighet att göra inköp för sina egna ekonomiska medel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2013, Association Vent De Colère! m.fl., C‑262/12, EU:C:2013:851, punkt 35). Det är i förevarande mål utrett att de systemansvarigas skyldighet att erlägga en ytterligare ersättning till EEG‑elproducenterna inte uppfylls med deras egna medel, utan genom medel som uppkommer genom EEG‑tilläggsavgiften, vilka förvaltas av de systemansvariga och används endast för att finansiera stöd- och kompensationsordningarna som införts enligt 2012 års EEG‑lag.

102    De medel som var aktuella i det mål som avgjordes genom domen av den 13 mars 2001, PreussenElektra (C‑379/98, EU:C:2001:160) kunde således inte anses vara statliga medel, eftersom de inte vid något tillfälle stod under statlig kontroll och det inte fanns någon mekanism, som den i förevarande mål, som inrättats och reglerats av medlemsstaten, för att kompensera de merkostnader som följde av denna inköpsskyldighet, och genom vilken staten garanterade att dessa privata operatörer fick full täckning för dessa merkostnader (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2013, Association Vent De Colère! m.fl., C‑262/12, EU:C:2013:851, punkt 36).

103    Det framgår för övrigt av bedömningen av de faktiska omständigheterna i domen av den 13 mars 2001, PreussenElektra (C‑379/98, EU:C:2001:160) att det system som infördes genom den tidigare tyska lagen, till skillnad från den tyska åtgärd som är föremål för detta förfarande, inte föreskrev någon mekanism jämförlig med den särskilda kompensationsordningen, enligt vilken elleverantörerna kan övervältra taket för EEG‑tilläggsavgiften på tillverkningssektorns elintensiva företag.

104    Det system som Förbundsrepubliken Tyskland har infört i förevarande mål skiljer sig således avsevärt från det system som var i fråga i det mål som avgjordes genom domen av den 13 mars 2001, PreussenElektra (C‑379/98, EU:C:2001:160), såvitt gäller bland annat hur de aktuella medlen förvaltas, används, tas ut och anslås.

105    Det är för det tredje visserligen utrett att de systemansvariga är organ som till största delen har formen av privaträttsliga aktiebolag. Detta kan emellertid inte anses vara tillräckligt under de särskilda omständigheterna i förevarande mål för att göra en annan bedömning än att det rör sig om statliga medel i samband med åtgärderna enligt 2012 års EEG‑lag.

106    Såsom tribunalen angett ovan i punkterna 93 och 94 har de systemansvariga, utöver de åligganden som åtföljer deras huvudverksamhet, till uppgift att driva systemet för stöd till produktionen av EEG‑el. Såsom kommissionen erinrade om i skäl 107 i det angripna beslutet kontrolleras de i det avseendet så att de inte får använda de medel som tas ut i samband med den aktuella åtgärden – och som de får från de leverantörer som avses med densamma – till andra ändamål än de som den tyska lagstiftaren har föreskrivit. Under dessa förhållanden finner tribunalen att de organens verksamhet, i samband med att de utför sina uppdrag enligt 2012 års EEG‑lag, inte är en verksamhet som utförs av en ekonomisk enhet som i vinstsyfte agerar självständigt på marknaden. Det är däremot fråga om en verksamhet som den tyska lagstiftaren avgränsar och har begränsat i fråga om utförandet av de uppdragen.

107    Det kan här tilläggas att de systemansvariga är förpliktade att förvalta de belopp som erhållits med tillämpning av den ifrågavarande åtgärden på ett specifikt allmänt konto som är föremål för de statliga instansernas kontroll, såsom framgår av bland annat 61 § i 2012 års EEG‑lag. Detta utgör ett ytterligare indicium, när det bedöms tillsammans med de specifika befogenheter och skyldigheter som tillskrivs de systemansvariga enligt 2012 års EEG‑lag, på att det inte handlar om medel som motsvarar normala tillgångar som tillhör den privata sektorn vilka helt och hållet skulle stå till förfogande för det företag som förvaltar dem. Det rör sig i stället om särskilda tillgångar vilkas användning för strikt fastställda ändamål har föreskrivits i förväg av den tyska lagstiftaren (se, analogt, dom av den 27 januari 1998, Ladbroke Racing/kommissionen, T‑67/94, EU:T:1998:7, punkterna 106–108).

108    När det närmare bestämt gäller de statliga instansernas kontroll av de systemansvariga, utövas den på flera nivåer. För det första utövar BNetzA en kontroll. Enligt 61 § i 2012 års EEG‑lag ska BNetzA bland annat, i samband med sitt tillsynsuppdrag, kontrollera att de systemansvariga saluför EEG‑elen i enlighet med 37 § i 2012 års EEG‑lag och att de bestämmer, fastställer, publicerar och fakturerar elleverantörerna EEG‑tilläggsavgiften med beaktande av lagar och författningar.

109    För det andra ska BNetzA, enligt 48 § i 2012 års EEG‑lag, få sig tilldelad, av de systemansvariga, de uppgifter som används för kompensationsmekanismen.

110    En sådan strikt kontroll av att de systemansvarigas ageranden överensstämmer med de rättsliga föreskrifterna hör, även om den utförs i efterhand, emellertid till den allmänna logiken för den helhetsstruktur som föreskrivs i 2012 års EEG‑lag. Den kontrollen utgör därför ett stöd för slutsaten att de systemansvariga inte agerar fritt och för egen räkning, utan som förvaltare av ett stöd som beviljats av statliga medel, varvid denna slutsats har dragits bland annat ur de behörigheter som tilldelats de organen och som har antagits med avseende på deras uppdrag och skyldigheter. Även om det antas att den kontroll av de systemansvariga som ska göras inte har någon direkt inverkan på den dagliga förvaltningen av medlen, kvarstår dock faktum att det rör sig om en ytterligare faktor som syftar till att man ska försäkra sig om att de systemansvarigas agerande håller sig inom den ram som föreskrivs i 2012 års EEG‑lag.

111    Under dessa förhållanden finner tribunalen att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den i skäl 138 i det angripna beslutet, jämfört med skälen 98–137 i samma beslut, slog fast att den i 16–33 §§ i 2012 års EEG‑lag föreskrivna förmånen för EEG‑elproducenterna genom inmatningspriserna och marknadspremierna liknar en avgift som de statliga myndigheterna har fastställt och som innebar att statliga medel togs i anspråk, eftersom staten genom lagstiftningen arrangerade en överföring av ekonomiska medel och fastställde för vilka ändamål de ekonomiska medlen kunde användas.

112    Den slutsatsen gäller även förmånen för energiintensiva användare som tillverkningssektorns elintensiva företag, genom att den kompensationsmekanism som föreskrivs i 2012 års EEG‑lag, såsom kommissionen angav i skäl 114 i det angripna beslutet, utgör en ytterligare omkostnad för de systemansvariga. Samtliga nedsättningar av EEG‑tilläggsavgiften innebär nämligen en minskning av de belopp som elleverantörerna hämtar från tillverkningssektorns elintensiva företag och kan anses leda till inkomstförluster för de systemansvariga. Såsom Förbundsrepubliken Tyskland för övrigt har bekräftat under förhandlingen, som svar på en fråga från tribunalen, återfås de förlusterna emellertid senare från andra leverantörer och i realiteten från andra slutkonsumenter för att kompensera de förluster som uppkommit på det sättet. Den genomsnittlige slutkonsumenten i Tyskland deltar därför på ett visst sätt i subventionerna till tillverkningssektorns elintensiva företag som har förmånen av ett tak för EEG‑tilläggsavgiften. Även det förhållandet att slutkonsumenter av el som inte är tillverkningssektorns elintensiva företag måste bära merkostnader som uppkommer på grund av taket för EEG‑tilläggsavgiften till förmån för tillverkningssektorns elintensiva företag utgör ett ytterligare indicium, när det bedöms tillsammans med vad som utvecklats ovan, på att de medel som uppkommer genom EEG‑tilläggsavgiften är särskilda medel som är jämförliga med en avgift på elkonsumtionen och vars användning för strikt fastställda ändamål har föreskrivits i förväg av den tyska lagstiftaren i samband med genomförandet av offentliga politiska insatser och inte privata initiativ.

113    De övriga argument som Förbundsrepubliken Tyskland har anfört leder inte till någon annan bedömning.

114    I den mån Förbundsrepubliken Tyskland har grundat sina argument på ett påstående om likheten mellan de faktiska och rättsliga omständigheterna i förevarande mål och dem i det mål som avgjordes genom domen av den 30 maj 2013, Doux Élevage och Coopérative agricole UKL-ARREE (C‑677/11, EU:C:2013:348), konstaterar tribunalen att omständigheterna i sistnämnda mål skiljer sig från dem i förevarande mål.

115    I det mål som avgjordes genom domen av den 30 maj 2013, Doux Élevage och Coopérative agricole UKL-ARREE (C‑677/11, EU:C:2013:348) rörde den fråga som ställdes till domstolen lagligheten, mot bakgrund av lagstiftningen om statligt stöd, av ett beslut som de behöriga nationella myndigheterna fattat genom vilket nämnda myndigheter på ett tvingande sätt hade utvidgat ett avtal som ingåtts inom ramen för den branschorganisation som representerar produktion och uppfödning av kalkoner, genom vilket det har införts en avgift för att finansiera gemensamma åtgärder som beslutats av organisationen, till att omfatta samtliga yrkesutövare inom den produktionsgrenen.

116    I punkt 36 i domen av den 30 maj 2013, Doux Élevage och Coopérative agricole UKL-ARREE (C‑677/11, EU:C:2013:348) slog domstolen fast att de nationella myndigheterna inte faktiskt kan använda de medel som härrör från de aktuella avgifterna för att stödja vissa företag, då det är den berörda branschorganisationen som bestämmer hur dessa medel ska användas, vilket uteslutande sker utifrån de mål som organisationen själv har fastställt.

117    I förevarande mål är det däremot utrett att de systemansvariga inte fritt kan bestämma över användningen av de medel som uppkommer genom EEG-tilläggsavgiften och anslå dem till ändamål som de själva bestämmer. Enligt 2012 års EEG-lag är de systemansvariga nämligen skyldiga att administrera EEG-tilläggsavgiften i det enda syftet att ersätta EEG-elproducenterna. De är härvid skyldiga att föra alla finansiella flöden (utgifter och inkomster) som hänger samman med 2012 års EEG-lag till ett gemensamt bankkonto som är skilt från deras egen bokföring, och de måste jämföra den EEG-tilläggsavgift som tagits upp med det värde som den i realiteten borde ha haft under ett givet år, för att anpassa tilläggsavgiften för påföljande år och därmed undvika att ett vinstsaldo eller förlustsaldo uppkommer på det bankkonto som används för de finansiella flödena i samband med 2012 års EEG-lag. Det kan i förevarande mål därför inte bestridas att de ändamål som eftersträvas med 2012 års EEG-lag – nämligen stöd till EEG-elproducenterna, men även till tillverkningssektorns elintensiva företag – i motsats till förhållandena i det mål som avgjordes genom domen av den 30 maj 2013, Doux Élevage och Coopérative agricole UKL-ARREE (C‑677/11, EU:C:2013:348) helt bestäms av staten genom lagar och andra författningar som antas på initiativ av staten ensam.

118    Det förhållandet att staten inte har någon verklig tillgång till de medel som uppkommer genom EEG-tilläggsavgiften i den meningen att dessa inte passerar genom statens budget har i förevarande mål inte någon inverkan på statens dominerande inflytande över användningen av dessa medel eller på statens möjligheter att i föregående distributionsled, med anledning av att 2012 års EEG-lag antagits, besluta om vilka ändamål som ska eftersträvas och om hur medlen i deras helhet ska användas.

119    I fråga om domen av den 14 januari 2015, Eventech (C‑518/13, EU:C:2015:9), och domen av den 16 april 2015, Trapeza Eurobank Ergasias (C‑690/13, EU:C:2015:235) som Förbundsrepubliken Tyskland åberopat i sin replik, finner tribunalen att domstolen i de domarna slog fast att det för att fastställa att ett statligt stöd föreligger i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF måste visas att det föreligger ett tillräckligt direkt samband mellan den förmån som beviljas stödmottagaren och en minskning av statens budget, eller en tillräckligt konkret ekonomisk risk för en belastning av denna budget.

120    Tribunalen finner att domen av den 14 januari 2015, Eventech (C‑518/13, EU:C:2015:9), och domen av den 16 april 2015, Trapeza Eurobank Ergasias (C‑690/13, EU:C:2015:235) avser andra faktiska omständigheter. Domstolen har tidigare slagit fast att begreppet stöd nödvändigtvis innebär förmåner som ges direkt eller indirekt med hjälp av statliga medel eller som utgör en ytterligare börda för staten eller för organ som har utsetts eller inrättats för detta ändamål (se dom av den 1 december 1998, Ecotrade, C‑200/97, EU:C:1998:579, punkt 35 och där angiven rättspraxis). Det följer i detta avseende av fast rättspraxis som tribunalen erinrat om ovan i punkt 35, att det inte ska göras någon åtskillnad mellan fall där stödet beviljas direkt av staten och fall där det beviljas av ett offentligt eller privat organ som har utsetts eller inrättats av staten. Eftersom de systemansvariga i förevarande mål har utsetts att kollektivt administrera EEG-tilläggsavgiften och eftersom det åligger dem att förvalta de finansiella flöden som uppkommer genom tillämpningen av de mekanismer som följer av 2012 års EEG-lag, kan Förbundsrepubliken Tysklands argument att ordningen för stöd till produktion av EEG-el inte belastar statens budget inte föranleda någon annan bedömning än att det är fråga om statliga medel i förevarande mål.

121    De övriga påståenden som Förbundsrepubliken Tyskland har anfört leder inte till någon annan bedömning.

122    Tribunalen kan först och främst inte godta påståendet att en eventuell för högt inbetald EEG-tilläggsavgift inte i något fall tillfaller statsbudgeten. Det följer visserligen av tillämpningen av 2012 års EEG-lag att – vilket är ostridigt mellan parterna – eventuella överskott eller underskott hos de systemansvariga till följd av EEG-tilläggsavgiften ska kompenseras inklusive ränta påföljande år i samband med att EEG-tilläggsavgiften fastställs. Genom denna kompensation, år för år, som föreskrivs i 2012 års EEG-lag, kan något överskott eller underskott till syvende och sist inte uppkomma i de systemansvarigas bokföring avseende administreringen av EEG-tilläggsavgiften. Detta innebär att möjligheten att eventuella överskott från EEG-tilläggsavgiften tillfaller statsbudgeten med nödvändighet är ogenomförbar. Såsom tribunalen har slagit fast ovan i punkt 111, följer emellertid den omständigheten att statliga medel tagits i anspråk just av att staten genom lagstiftningen organiserat en överföring av ekonomiska medel och har fastställt för vilka ändamål de ekonomiska medlen ska användas, men den följer inte av att det finns ett nära samband med den statliga budgeten.

123    Det följer i vart fall av bedömningen av 2012 års EEG-lag ovan i punkterna 92–112 att det i den aktuella åtgärden i princip föreskrivs att de systemansvariga ska ha en oavbruten tillgång till nödvändig finansiering för att genomföra de allmännyttiga uppgifter som de har ålagts för att fullgöra sina uppdrag att genomföra den politik som staten har fastställt. Detta förstärker slutsatsen att de systemansvariga inte agerar som ett typiskt företag på marknaden som bär alla sedvanliga risker och all osäkerhet, inklusive ekonomiska risker, utan som en särskild enhet vars roll är strikt begränsad av den ifrågavarande lagstiftningen.

124    Förbundsrepubliken Tyskland har vidare påstått att den aktuella åtgärden för det första inte har samband med statens eller en offentlig enhets budget, för det andra att varken BNetzA eller staten – i en mer vidsträckt betydelse – fastställer det exakta beloppet för EEG-tilläggsavgiften, för det tredje att den statliga naturen hos de medel som används för den särskilda kompensationsordningen inte följer av BAFA:s roll och för det fjärde att en eventuell talan beträffande EEG-tilläggsavgiften – i enlighet med den aktuella åtgärden – ska väckas vid allmän domstol och inte vid förvaltningsdomstol. Tribunalen finner emellertid att inte heller dessa påståenden kan godtas.

125    Det har nämligen redan fastställts att de aktuella medlen redan från början ska kvalificeras som statlig finansiering, bland annat på grund av att slutkonsumenterna är skyldiga att betala ett pristillägg som kan likställas med en avgift för att genomföra den politik som staten har fastställt. Vidare har det fastställts att de systemansvariga i fråga om genomförandet av sina uppdrag agerar inom en ram som den tyska lagstiftaren har definierat tydligt. De står för övrigt under strikt tillsyn av behöriga tyska myndigheter. Medel som tillförs genom obligatoriska bidrag föreskrivna i medlemsstatens lagstiftning och som förvaltas och fördelas enligt denna lagstiftning, kan emellertid betraktas som statliga medel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, även om de förvaltas av enheter som är åtskilda från myndigheterna. Det har nämligen tidigare slagits fast att en kompensationsmekanism för samtliga merkostnader som åläggs företagen på grund av en skyldighet att köpa el från vindkraftverk till ett högre pris än marknadspriset och för vilken slutkonsumenterna av el inom det nationella territoriet bär finansieringen – såsom föreskrevs i den franska lagstiftning som bedömdes i det målet – utgjorde en åtgärd som vidtagits med hjälp av statliga medel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2013, Association Vent De Colère! m.fl., C‑262/12, EU:C:2013:851, punkt 25 och där angiven rättspraxis, och, analogt, punkt 26).

126    Förbundsrepubliken Tysklands har slutligen under förhandlingen påstått att taket för EEG-tilläggsavgiften var begränsad till tillverkningssektorns elintensiva företag och att detta får bedömas som differentierade priser, vilka bland ekonomer kallas ”Ramsey Pricing” (Ramsey-prissättning), eller som en korssubventionering mellan små och stora elkonsumenter. Tribunalen konstaterar att inte heller dessa påståenden kan godtas. Att en EEG-tilläggsavgift föreligger är en följd av politiska beslut och konsumenterna kan inte påverka dess storlek. Avgiften kan därför vara högre i förhållande till slutfakturan för de små konsumenterna som i fråga om efterfrågan är mindre känsliga för ändringar av elpriset än tillverkningssektorns elintensiva företag. Det framgår emellertid av fast rättspraxis att driftstöd är stöd som syftar till att befria ett företag från kostnader som detta normalt skulle ha burit inom ramen för den löpande driften eller dess normala verksamhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 oktober 2014, Alcoa Trasformazioni/kommissionen, T‑177/10, EU:T:2014:897, punkt 92 och där angiven rättspraxis). Det aktuella taket, som gör det möjligt för tillverkningssektorns elintensiva företag att minska kostnaderna för sin elkonsumtion och som per definition ingår i den löpande förvaltningen, får således bedömas som ett driftstöd som, såsom angetts ovan i punkterna 95 och 96, innebär att statliga medel tas i anspråk.

127    Det följer av denna bedömning att de mekanismer som är en konsekvens av 2012 års EEG-lag i första hand är resultatet av en offentlig politik för stöd till EEG-elproducenter som staten fastställt genom 2012 års EEG-lag. För det första kvarstår de medel som uppkommer genom EEG-tilläggsavgiften och som förvaltas gemensamt av de systemansvariga under myndigheternas dominerande inflytande. För det andra är de aktuella beloppen, som uppkommer genom EEG-tilläggsavgiften, medel som innebär att statliga medel tas i anspråk som kan likställas med en avgift. För det tredje kan man av de systemansvarigas behörigheter och uppdrag dra den slutsatsen att de inte agerar fritt och för egen räkning, utan som förvaltare – i likhet med en enhet som har en statlig koncession – av ett stöd som beviljats av statliga medel.

128    Kommissionen gjorde således en riktig bedömning när den i det angripna beslutet fann att 2012 års EEG-lag omfattade statliga medel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

129    Talan kan därmed inte bifallas såvitt avser den tredje grunden. Tribunalen ogillar därför talan i dess helhet.

 Rättegångskostnader

130    Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Förbundsrepubliken Tyskland ska ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Förbundsrepubliken Tyskland har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (tredje avdelningen)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      Förbundsrepubliken Tyskland ska ersätta rättegångskostnaderna.

Papasavvas Bieliūnas Forrester

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 10 maj 2016.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: tyska.