Language of document : ECLI:EU:T:2019:823

Förenade målen T377/16, T645/16 och T809/16

Hypo Vorarlberg Bank AG, tidigare Vorarlberger Landes- und Hypothekenbank AG

mot

Gemensamma resolutionsnämnden

 Tribunalens dom (åttonde avdelningen i utökad sammansättning) av den 28 november 2019

”Ekonomisk och monetär union – Bankunionen – Gemensam resolutionsmekanism för kreditinstitut och vissa värdepappersföretag (SRM) – Gemensam resolutionsfond (SRF) – Gemensamma resolutionsnämndens (SRB) beslut avseende förhandsbidragen för år 2016 – Talan om ogiltigförklaring – Direkt och personligen berörd – Upptagande till sakprövning – Väsentliga formföreskrifter – Bestyrkande av beslutet – Förfarandet för antagande av beslutet – Motiveringsskyldighet – Begränsning av domens verkningar i tiden”

1.      Talan om ogiltigförklaring – Rättsakter mot vilka talan kan väckas – Begrepp – Akter som har bindande rättsverkningar – Förberedande rättsakter – Omfattas inte – Gemensamma resolutionsnämndens (SRB) beslut avseende förhandsbidrag till Gemensamma resolutionsfonden (SRF) – Slutgiltig karaktär – Omfattas

(Artikel 263 fjärde stycket FEUF; förordning nr 806/2014, artiklarna 67.4 och 70.2)

(se punkterna 61, 69, 70 och 205)

2.      Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Rättsakter som berör dem direkt och personligen – Kriterier – Gemensamma resolutionsnämndens (SRB) beslut avseende förhandsbidrag till Gemensamma resolutionsfonden (SRF) – Talan väckt av ett kreditinstitut till vilket SRB:s beslut inte är riktat – Direkt och personligen berörd – Upptagande till prövning

(Artikel 263 fjärde stycket FEUF; förordning nr 806/2014, artiklarna 67.4 och 70.2)

(se punkterna 62–66, 71–79, 175 och 205)

3.      Talan om ogiltigförklaring – Tidsfrister – Den tidpunkt då fristen börjar löpa – Rättsakt som varken offentliggjorts eller delgetts sökanden – Kännedom om rättsaktens exakta innehåll och skälen – Skyldighet att be om tillgång till akten i dess helhet inom rimlig tid efter det att den berörda personen fått kännedom om densamma – Iakttagande av en skälig tidsfrist – Bedömningskriterier

(Artikel 263 sjätte stycket FEUF)

(se punkterna 80–83 och 89–91)

4.      Talan om ogiltigförklaring – Grunder – Åsidosättande av väsentliga formföreskrifter – Det angripna beslutet har inte bestyrkts – Nödvändighet att åberopa en skada eller andra fel än avsaknaden av bestyrkande – Föreligger inte – Grund som domstolen ska pröva ex officio

(Artikel 263 FEUF)

(se punkterna 111–116, 118 och 134)

5.      Talan om ogiltigförklaring – Grunder – Åsidosättande av väsentliga formföreskrifter – Det angripna beslutet har antagits i ett förfarande som åsidosätter förfaranderegler som syftar till att säkerställa iakttagandet av de väsentliga formföreskrifter som ingår som en nödvändig del i alla elektroniskt skriftliga förfaranden och i varje förfarande för antagande genom konsensus – Grund som domstolen ska pröva ex officio

(Artikel 263 FEUF)

(se punkterna 152–158)

6.      Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Gemensamma resolutionsnämndens (SRB) beslut avseende förhandsbidrag till Gemensamma resolutionsfonden (SRF)

(Artikel 296 FEUF; förordning nr 806/2014, artiklarna 67.4 och 70.2)

(se punkterna 172–174, 176, 177, 182, 197, 199, 206, 209 och 210)

7.      Talan om ogiltigförklaring – Dom om ogiltigförklaring – Verkningar – Begränsning därav som förordnas av domstolen – Gemensamma resolutionsnämndens (SRB) beslut avseende förhandsbidrag till Gemensamma resolutionsfonden (SRF) – Ogiltigförklaring gör det omöjligt att ifrågasätta betalningar av penningbelopp som uppburits på grundval av den ogiltigförklarade rättsakten – Risk för att rättssäkerheten för de ifrågavarande intressena undergrävs – Föreligger inte

(Artikel 264 andra stycket FEUF)

(se punkterna 220–222)

Resumé

Tribunalen (i utökad sammansättning) biföll i dom av den 28 november 2019, Hypo Vorarlberg Bank/SRB (T‑377/16, T‑645/16 och T‑809/16), den talan som väckts av ett kreditinstitut om ogiltigförklaring av två beslut från den gemensamma resolutionsnämnden (SRB). Genom det första beslutet fastställdes förhandsbidragen för år 2016 till den gemensamma resolutionsfonden (SRF). Genom det andra beslutet justerades dessa bidrag. Tribunalen avvisade däremot talan i målen T‑645/16 och T‑809/16 på grund av litispendens.

Målen avsåg den andra pelaren i bankunionen, som rör den gemensamma resolutionsmekanism som uppställs i förordning nr 806/2014.(1) Mer specifikt rörde dessa mål den gemensamma resolutionsfonden (SRF) som införts genom denna förordning.(2) SRF finansieras genom de bidrag som på nationell nivå uppbärs från instituten, bland annat i form av förhandsbidrag(3).

Sökanden, Hypo Vorarlberg Bank AG, är ett kreditinstitut med säte i en medlemsstat som deltar i den gemensamma tillsynsmekanismen. SRB beslutade den 15 april 2016 vilket förhandsbidrag som varje institut, däribland sökanden, skulle betala för år 2016. Genom meddelande om uppbörd av den 26 april 2016 förelade den österrikiska resolutionsmyndigheten sökanden att betala det fastställda beloppet. Genom beslut av den 20 maj 2016, med en bilaga där de nya beloppen angavs, minskade SRB sökandens bidrag. I ett andra meddelande om uppbörd av den 23 maj 2016 meddelade den österrikiska resolutionsmyndigheten sökanden att dess bidrag hade beräknats felaktigt och att sökanden hade betalat ett för högt bidrag. Vidare angavs att detta överskjutande belopp inte skulle återbetalas förrän år 2017. Sökanden väckte talan om ogiltigförklaring av SRB:s två beslut i den del de avsåg sökanden.

Tribunalen ogillade till att börja med SRB:s invändning om rättegångshinder, nämligen att sökanden saknade talerätt och att talan om ogiltigförklaring skulle avvisas på grund av att talan om ogiltigförklaring hade väckts för sent. Tribunalen godtog däremot SRB:s argument om litispendens.

Vid prövningen av frågan om sökandens talerätt fann tribunalen att även om endast de nationella resolutionsmyndigheterna är att betrakta som de enheter som de angripna besluten riktas till, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, så är kreditinstituten, däribland sökanden, inte desto mindre är direkt och personligen berörda, eftersom besluten nämner härvid vart och ett av instituten vid namn och fastställer eller, i fråga om det andra angripna beslutet, justerar institutets individuella förhandsbidrag, och eftersom de nationella resolutionsmyndigheterna inte har något utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om storleken på de individuella förhandsbidragen eller någon möjlighet att ändra dessa belopp, vilka de är skyldiga att kräva in från de berörda instituten.

Vad gäller frågan vilken tidsfrist som gäller för möjligheten att väcka talan mot beslut som inte offentliggjorts, och som inte har delgetts sökanden, påpekade tribunalen att sökanden, inom en rimlig tidsfrist räknat från den tidpunkt då denne fick kännedom om de angripna beslutens existens, vid flera tillfällen begärt att få tillgång till besluten i fulltext. Detta utgör en förutsättning för att fristen för att väcka talan enligt artikel 263 sjätte stycket FEUF ska börja löpa, vilket motsvarar den tidpunkt då sökanden fick exakt kännedom om innehållet i och skälen till den aktuella rättsakten. Den frist för att väcka talan som föreskrivs i artikel 263 sjätte stycket FEUF skiljer sig dessutom från den rimliga tidsfrist inom vilken delgivning av rättsakter ska begäras.

Vad beträffar frågan om litispendens påpekade tribunalen – efter att ha erinrat om att en senare talan mellan samma parter, som grundar sig på samma grunder och som avser ogiltigförklaring av samma rättsakt, ska avvisas – att villkoret avseende parternas identitet rör huvudparterna och inte intervenienterna. Tribunalen anmärkte vidare att villkoret att rättsakten ska vara identisk är uppfyllt när saken i det senare målet ingår i det tidigare målet.

Mot bakgrund av dessa överväganden förklarade tribunalen att talan i mål T‑377/16 kunde tas upp till sakprövning och att målen T‑645/16 och T‑809/16 inte kunde tas upp till sakprövning på grund av litispendens.

Vid prövningen i sak av den grund som avsåg tvingande rätt och som avsåg åsidosättande av väsentliga formföreskrifter vid antagandet av rättsakterna konstaterade tribunalen att kravet på bestyrkande inte var uppfyllt, eftersom SRB inte hade styrkt att de angripna besluten hade undertecknats elektroniskt. Följaktligen ogiltigförklarade tribunalen nämnda beslut.

Tribunalen erinrade härvid om domstolens praxis enligt vilken den intellektuella beståndsdelen och den formella beståndsdelen utgör en odelbar helhet, varför den skriftliga utformningen av rättsakten utgör ett nödvändigt uttryck för viljan hos den myndighet som har antagit denna. Bestyrkandet av rättsakten har till syfte att trygga rättssäkerheten genom att fastställa den text som har antagits av rättsaktens upphovsman. Domstolen har även slagit fast att själva underlåtenheten att bestyrka en rättsakt utgör ett åsidosättande av en väsentlig formföreskrift, utan att det är nödvändigt att därutöver fastställa att rättsakten är behäftad med andra felaktigheter eller att avsaknaden av bestyrkande har medfört skada för den som har åberopat felaktigheten och att kontrollen av att formkravet avseende bestyrkande av rättsakter iakttas och, därmed, rättsaktens tillförlitlighet, går före varje annan kontroll, såsom kontrollen av att rättsaktens upphovsman är behörig eller att kollegialitetsprincipen eller skyldigheten att motivera rättsakter har iakttagits. Om unionsdomstolarna vid granskningen av en rättsakt som företetts konstaterar att denna inte har bestyrkts på ett korrekt sätt, så ankommer det på dessa att ex officio pröva huruvida en väsentlig formföreskrift har åsidosatts genom att ett korrekt bestyrkande inte har skett, och att till följd härav ogiltigförklara den rättsakt som är behäftad med en sådan felaktighet. Det har i detta hänseende liten betydelse att avsaknaden av bestyrkande inte har medfört skada för någon av parterna i tvisten.

Tribunalen konstaterade dessutom att förfarandet för antagande av det första angripna beslutet hade genomförts på ett sätt som uppenbart strider mot de processuella krav som gäller för hur ledamöterna i SRB:s verksställande session kan godkänna ett sådant beslut. Vad gäller ett förfarande för antagande av beslut genom konsensus anmärkte tribunalen att ett beslut inte får antas om det inte åtminstone har fastställts att samtliga ledamöter i det behöriga organet i förväg haft möjlighet att ta del av förslaget till beslut. Detta förfarande kräver att det anges en tidsfrist som gör det möjligt för ledamöterna att ta ställning till förslaget. Tribunalen konstaterade att dessa förfaranderegler, som syftar till att säkerställa iakttagandet av de väsentliga formföreskrifter som ingår som en nödvändig del i varje förfarande för antagande genom konsensus, hade åsidosatts i förevarande fall. Tribunalen påpekade att dessa åsidosättanden har en direkt inverkan på rättssäkerheten, eftersom de utmynnat i antagande av ett beslut för vilket det inte har styrkts att det godkänts av det behöriga organet eller ens att samtliga ledamöter i organet fått kännedom om beslutet i förväg. Enligt tribunalen utgjorde underlåtenhet att iaktta förfaranderegler av detta slag som är nödvändiga för att säkerställa att det föreligger ett samtycke ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter som unionsdomstolen kan pröva ex officio.

Tribunalen fann slutligen att de angripna besluten skulle ogiltigförklaras på grund av att motiveringsskyldigheten åsidosatts i flera avseenden. Tribunalen preciserade i detta avseende att det ankommer på SRB, som är upphovsman till dessa beslut, att motivera dem. Om denna motiveringsskyldighet åsidosätts, så kan de nationella resolutionsmyndigheterna inte rätta till detta annat än genom att bortse från att SRB har fattat nämnda beslut och är ansvarig för dem, vilket i så fall skulle innebära att det uppstår en risk för ojämlik behandling av instituten vad gäller motiveringen av SRB:s beslut, med tanke på de nationella resolutionsmyndigheternas antal och olikheter.


1      Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 225, 2014, s. 1).


2      Artikel 67.1 i förordning nr 806/2014.


3      Artikel 67.4 i förordning nr 806/2014.