Language of document : ECLI:EU:T:2021:394

TRIBUNALENS DOM (tredje avdelningen)

den 30 juni 2021 (*)

”Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Statligt stöd – Banksektorn – Rekapitaliseringsprojekt som genomförs av ett privaträttsligt konsortium mellan banker till förmån för en av dess medlemmar – Ingripandet har godkänts av medlemsstatens centralbank – Avstående från att genomföra undsättningsåtgärder och inledande av ett resolutionsförfarande – Direktiven 2014/49/EU och 2014/59/EU – Beslut att inte göra invändningar – Begäran om upplysningar och kommissionens ställningstagande under den preliminära granskningsfasen – Orsakssamband saknas”

I mål T‑635/19,

Fondazione Cassa di Risparmio di Pesaro, Pesaro (Italien),

Montani Antaldi Srl, Pesaro,

Fondazione Cassa di Risparmio di Fano, Fano (Italien),

Fondazione Cassa di Risparmio di Jesi, Jesi (Italien),

Fondazione Cassa di Risparmio della Provincia di Macerata, Macerata (Italien),

företrädda av A. Sandulli och B. Cimino, avocats,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av P. Stancanelli, I. Barcew, A. Bouchagiar och D. Recchia, samtliga i egenskap av ombud,

svarande,

angående en talan enligt artikel 268 FEUF om ersättning för den ekonomiska skada som sökandena påstår sig ha lidit till följd av kommissionens rättsstridiga handlande som förhindrade undsättning av Banca delle Marche,

meddelar

TRIBUNALEN (tredje avdelningen),

sammansatt av tillförordnade ordföranden Z. Csehi samt domarna G. De Baere och G. Steinfatt (referent),

justitiesekreterare: förste handläggaren J. Palacio González,

efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 21 januari 2021,

följande

Dom

 Bakgrunden till tvisten

1        Sökandena, Fondazione Cassa di Risparmio di Pesaro, Montani Antaldi Srl, Fondazione Cassa di Risparmio di Fano, Fondazione Cassa di Risparmio di Jesi och Fondazione Cassa di Risparmio della Provincia di Macerata, har väckt talan med åberopande av Europeiska unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar enligt artikel 340 andra stycket FEUF med anledning av att kommissionen genom ett påstått rättsstridigt handlande, bland annat i form av rättsstridiga påtryckningar på italienska myndigheter, särskilt på Republiken Italiens centralbank, Banca d’Italia (nedan kallad Italiens centralbank), anses ha förhindrat undsättningen av Banca delle Marche. Sökandena var aktieägare och innehavare av efterställda obligationer i denna bank och de anser att detta agerande har orsakat dem skada. Närmare bestämt påstås kommissionen ha förhindrat genomförandet av en sådan undsättning genom Fondo interbancario di tutela dei depositi (interbankfond för inlåningsskydd) (nedan kallad FITD), det vill säga det italienska systemet för insättningsgaranti i form av ett privaträttsligt konsortium mellan banker som förvaltar egna medel, och ha fått de italienska myndigheterna, och särskilt Italiens centralbank, i egenskap av behörig nationell myndighet, att inleda ett förfarande för resolution av Banca delle Marche enligt de italienska bestämmelserna om genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 2014, s. 190).

2        Banca delle Marche, som bildades genom en sammanslagning av sparkassorna i Macerata (Italien), Pesaro (Italien) och Jesi (Italien), var den största banken i den italienska regionen Marche. Den 30 september 2015 förfogade denna bank fortfarande över ett kontorsnät med cirka 300 bankkontor, sammanlagda tillgångar på 14,713 miljarder euro, inlåning på sparkonton uppgående till 13,527 miljarder euro och nettoutlåning på 12,237 miljarder euro.

3        Den 9 januari 2012 konstaterade Italiens centralbank att Banca delle Marche visade ”tecken på ökade svårigheter” och underströk att de kontroller som utförts hade visat på allvarliga brister i de interna kontrollsystemen som oundvikligen fick återverkningar på dess ”betydande exponering … mot kredit- och finansrisker”.

4        Den 25 juni 2013 påpekade Italiens centralbank att Banca delle Marche stod inför ”en betydande försämring avseende tekniska aspekter, särskilt vad gäller kreditrelaterade risker och konsekvenserna av detta för lönsamhet och kapitaltäckning”.

5        Den 8 oktober 2013 föreslog Italiens centralbank för Ministero dell’Economia e delle Finanze (det italienska ekonomi- och finansministeriet) att Banca delle Marche skulle ställas under särskild förvaltning i enlighet med artiklarna 70 och 98 Testo i Unico Bancario italiano (den konsoliderade banklagstiftningen), vilken infördes genom decreto legislativo (lagstiftningsdekret) nr 385 av den 1 september 1993 (GURI nr 230 av den 30 september 1993, ordinarie tillägg nr 92), bland annat på grund av ”allvarliga felaktigheter och oegentligheter”. Vid denna tidpunkt omfattade Banca delle Marches bokföringsmässiga ställning inlånade medel på 20,9 miljarder euro, lagstadgat eget kapital på 996 miljoner euro, en sammanlagd kapitaltäckningskvot på 6,65 procent och ett uppskattat underskott i förhållande till tillsynskraven på 202 miljoner euro.

6        Den 15 oktober 2013 sattes Banca delle Marche under särskild förvaltning. Banca delle Marches särskilda förvaltare inledde ett första försök att lösa bankens kris genom ett ingripande från Credito Fondiario SpA (nedan kallat FonSpA) och FITD. FITD ansökte den 12 september 2014 om tillstånd från Italiens centralbank för ett sådant ingripande, vilket beviljades den 3 december 2014. Denna åtgärd genomfördes emellertid inte på grund av svårigheterna att genomföra rekapitaliseringen av Banca delle Marche, eftersom FonSpA inte lyckades anskaffa hela beloppet för de nödvändiga finansiella medlen på marknaden.

7        Den 10 oktober 2014 skickade kommissionen, inom ramen för en preliminär granskning som inletts på eget initiativ avseende FITD:s planerade stödåtgärder till förmån för en annan italiensk bank, Banca Tercas [SA.39451 (2014/CP)], och Banca delle Marche [SA.39543 (2014/CP)], en begäran om upplysningar till de italienska myndigheterna och framhöll att det inte kunde uteslutas att nämnda åtgärder utgjorde statligt stöd.

8        Genom skrivelse av den 18 december 2014 meddelade kommissionen de italienska myndigheterna om att de stödåtgärder som FITD hade föreslagit kunde utgöra statligt stöd och att det, för det fall Italiens centralbank avsåg att godkänna ett sådant ingripande, var lämpligt att dessa myndigheter anmälde den aktuella åtgärden innan den godkändes, i enlighet med kraven i artikel 108.3 FEUF.

9        Den 27 februari 2015 beslutade kommissionen att inleda det formella granskningsförfarandet avseende FITD:s stödåtgärder till förmån för Banca Tercas [SA.39451 (2015/C) (ex 2015/NN)] (EUT C 136, 2015, s. 17). I detta beslut fann kommissionen bland annat att ingripandena bestod av statliga medel som kunde tillskrivas den italienska staten.

10      Genom skrivelse av den 21 augusti 2015, angående bland annat förfarandet SA.39543 avseende Banca delle Marche, erinrade kommissionen om att det aktuella ingripandet eventuellt utgjorde statligt stöd och anmodade de italienska myndigheterna att inkomma med uppdaterade uppgifter i detta avseende och att avstå från att genomföra någon åtgärd som omfattar FITD innan åtgärden anmälts och innan ett beslut erhållits från kommissionen.

11      I september 2015 informerade Italiens centralbank kommissionen om den höll på att utarbeta planer för att lösa de tre bankernas kriser, däribland Banca delle Marche, och att dessa planer innebar att förlusterna skulle absorberas genom reserver och genom aktiekapital, en nollställning eller en omvandling av efterställda fordringar och en kapitalökning, antingen med privat kapital eller genom FITD:s ingripande.

12      Enligt de särskilda förvaltarna var Banca delle Marches bokföringsmässiga ställning den 30 september 2015 följande: ett eget nettokapital, det vill säga ett bokföringsmässigt aktievärde, på 13 miljoner euro och ett förmögenhetsunderskott på 1,432 miljarder euro.

13      Den 8 oktober 2015 fastställde och godkände FITD de viktigaste delarna av ett andra försök att ingripa till förmån för Banca delle Marche i form av ett kapitaltillskott på 1,2 miljarder euro, ”med hjälp av en finansiering som [höll] på att genomföras med hjälp av vissa av konsortiets medlemsbanker”, vilket åtföljdes av en omstruktureringsplan för denna bank som upprättats av ett konsultföretag. Italiens centralbank informerades om detta genom skrivelser av den 9 och den 15 oktober 2015. I sin skrivelse av den 9 oktober 2015 klargjorde FITD att i enlighet med ovannämnda viktigaste delar av ingripandet skulle detta ingripande, för det första, ske efter införlivandet med nationell lagstiftning av direktiv 2014/59 (se punkt 1 ovan), och, för det andra, skulle de konkreta villkoren överlämnas till FITD:s styrelse efter det att utformningen av kapitaltransaktionen hade fastställts, särskilt med hänsyn till det faktum att ingripandet skulle genomföras genom finansiering av ett konsortium av banker till marknadsmässiga villkor. Det angavs slutligen att denna åtgärd i sin helhet bland annat villkorades av Italiens centralbanks godkännande av ändringen av FITD:s stadga i syfte att införa den nya mekanismen med bidrag i förskott samt av det rättsliga genomförandet av kapitalökningen.

14      I oktober 2015 översände Italiens centralbank till kommissionen en promemoria med rubriken ”Ett system för lösning för koncernen Banca delle Marche”, i vilken Italiens centralbank erinrade om Banca delle Marches bokföringsmässiga situation, att banken hade ställts under särskild förvaltning, det misslyckade undsättningsförsöket med hjälp av FonSpa och att det fanns en omstruktureringsplan som FITD beställt och som hade utarbetats av ett konsultföretag. Italiens centralbank drog härav slutsatsen att med hänsyn till att aktiekapitalet den 31 december 2015 förmodades ligga nära noll, skulle rekapitaliseringen av banken genomföras dels genom en nollställning eller omvandling av efterställda fordringar (motsvarande 427,5 miljoner euro per den 30 september 2015), dels genom att FITD genomförde en kapitalökning på 1,2 miljarder euro. Till promemorian bifogades FITD:s skrivelse av den 9 oktober 2015 (se ovan punkt 13) och nämnda omstruktureringsplan.

15      Genom skrivelse av den 4 november 2015 informerade Banca delle Marches särskilda förvaltare Italiens centralbank om att en betalningsinställning var nära förestående och angav att de befarade att banken inte skulle kunna räddas i tid med hänsyn till dess finansiella situation.

16      Den 16 november 2015 införlivade Republiken Italien direktiv 2014/59 med nationell rätt genom att anta decreto legislativo (lagstiftningsdekret) nr 180/15 (GURI nr 267 av den 16 november 2015, s. 1) om bland annat inrättandet av en eller flera resolutionsfonder vid Italiens centralbank, med möjlighet att delegera sina uppgifter till ett system för insättningsgaranti som erkänts enligt artikel 96 i den konsoliderade banklagstiftningen (se artiklarna 78–86 i detta dekret), såsom FITD.

17      Genom en gemensam skrivelse av den 19 november 2015 informerade kommissionsledamöterna Jonathan Hill och Margrethe Vestager – som vid den aktuella tidpunkten ansvarade för den ekonomiska stabiliteten, finansiella tjänster och kapitalmarknadsunionen respektive för konkurrenspolitiken – de italienska myndigheterna om sin tolkning av kraven i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU av den 16 april 2014 om insättningsgarantisystem (EUT L 173, 2014, s. 149), jämfört med direktiv 2014/59, och uppmärksammade dem särskilt på det faktum att användningen av ett insättningsgarantisystem för att rekapitalisera en bank, enligt artikel 11.3 i direktiv 2014/49, är föremål för tillämpningen av reglerna om statligt stöd. Enligt denna skrivelse ska, när det konstateras att användningen av ett sådant system innebär beviljande av statligt stöd, en banks resolution bedömas mot bakgrund av direktiv 2014/59, enligt vilken varje ”extraordinärt offentligt finansiellt stöd” kvalificeras som ”statligt stöd … vilket ges för att bevara eller återställa bärkraften, likviditeten eller solvensen hos ett institut”. De villkor som föreskrivs i sistnämnda direktiv är därför tillämpliga. Om användningen av insättningsgarantisystemet däremot inte kvalificerades som statligt stöd, utan som ett rent privat ingripande, skulle detta inte leda till en resolution enligt detta direktiv.

18      Den 21 november 2015 inledde Italiens centralbank, med samtycke från det italienska ekonomi- och finansministeriet den 22 november 2015, ett resolutionsförfarande i enlighet med artikel 32 i lagstiftningsdekret nr 180/15 med avseende på Banca delle Marche. Förslaget till resolution anmäldes till kommissionen den 20 november 2015.

19      I sitt ”förslag till resolution av Banca delle Marche” framhöll Italiens centralbank bland annat att FITD inte hade kunnat rekapitalisera Banca delle Marche på nytt, eftersom kommissionen inte hade gjort någon ”positiv bedömning … av [denna åtgärds] förenlighet med [unionens] regler om statligt stöd”. Inom ramen för sin ”preliminära bedömning” av villkoren för att inleda ett resolutionsförfarande, i den mening som avses i artikel 25 i lagstiftningsdekret nr 180/15 och artikel 36.9 i direktiv 2014/59, konstaterade Italiens centralbank att Banca delle Marche inte kunde fullgöra sina åtaganden, vilket framgick av de sammanlagda förlusterna på 1,445 miljarder euro och ett kapitalunderskott på 1,432 miljarder euro som fastställts den 30 september 2015. Enligt Italiens centralbank hade det under förfarandet med särskild förvaltning inte varit möjligt att fastställa åtgärder från den privata sektorn som kunde lösa Banca delle Marches krissituation. FITD:s ingripande till förmån för denna bank hade visat sig vara ogenomförbart och inte anpassat till kravet på en snabb lösning på krisen. Mot bakgrund av den offentliga karaktären på ingripandena med hjälp av garantisystemen, krävde genomförandet av det planerade ingripandet nämligen ett förhandstillstånd från kommissionen avseende dess förenlighet med unionsbestämmelserna om statligt stöd. Transaktionen hade förelagts kommissionen, men kunde inte genomföras i avsaknad av en föregående positiv bedömning från kommissionen. Denna provisoriska bedömning bekräftades genom den slutliga bedömningen, som utfördes i april 2016, av en oberoende expert på uppdrag av Italiens centralbank.

20      Banca delle Marches resolution, såsom den förordnats av Italiens centralbank, bestod i en överföring av bankens tillgångar och skulder till en nyinrättad brobank, nämligen Nuova Banca delle Marche SpA (nedan kallad brobanken), vars kapital hade tecknats av den nystartade resolutionsfonden genom bidrag från banksektorn, för att dess väsentliga verksamhet skulle kunna bibehållas fram till försäljningen inom ramen för ett öppet och icke-diskriminerande förfarande. Samtidigt förutsågs, för det första, en senare överföring av de värdeminskade tillgångarna, så kallade olönsamma fordringar, från brobanken till ett nytt särskilt upprättat bolag för förvaltning av tillgångar eller till en avvecklingsenhet för osäkra tillgångar (bad bank), nämligen REV – Gestione Crediti SpA, som kontrolleras av resolutionsfonden, till ett inköpspris motsvarande cirka 18 procent av det ursprungliga värdet. För det andra förutsågs en nedskrivning av samtliga reserver och kapital i form av aktier, vilket medför ett upphävande av de administrativa och ekonomiska rättigheterna (write down). För det tredje förutsågs att efterställda obligationer på skuldsidan i Banca delle Marche, som blivit ett ”tomt skal”, skulle skrivas av utan möjlighet för innehavarna att driva in sina fordringar. Det stöd som planerades för genomförandet av Banca delle Marches resolution omfattades dels av en ”första åtgärd”, som innefattade ett kapitaltillskott som var avsett att täcka det negativa egna kapitalet i brobanken på 1,005 miljarder euro och en rekapitalisering av denna bank till ett belopp av 1,041 miljarder euro, dels av en ”andra åtgärd” som bestod i en överföring av värdeminskade tillgångar motsvarande 916 miljoner euro till avvecklingsenheten.

21      Den 22 november 2015 antog kommissionen, efter en preliminär granskningsfas, beslut K(2015) 8371 slutlig om statligt stöd SA.39543 (2015/N) som genomförts av Italien – Stöd till resolutionen av Banca delle Marche, där den inte gjorde några invändningar mot de planerade stödåtgärderna i samband med resolutionen av Banca delle Marche på grund av att de var förenliga med den inre marknaden i den mening som avses i artikel 107.3 b FEUF. Vid denna tidpunkt hade Banca delle Marches ett negativt eget kapital på 1,412 miljarder euro.

22      Den 26 november 2015 godkände den extra stämman som hölls av banker anslutna till FITD:s konsortium de ändringar av stadgan som tillät FITD att ”frivilligt” ingripa i förväg. Dessa ändringar godkändes senare av Italiens centralbank.

23      Mellan den 22 november och den 31 december 2015 registrerade brobanken en nettoförlust på cirka 12 miljoner euro. År 2016 genererade brobanken förluster uppgående till cirka 775 miljoner euro, varav 668,7 miljoner till följd av en ny försämring av de icke lönsamma lånen.

24      Den 9 december 2015 hördes chefen för tillsynsavdelningen vid Italiens centralbank av finansutskottet vid Camera dei deputati (deputeradekammaren, Italien). Av protokollet från utfrågningen framgår bland annat följande:

”Banca delle Marches förvaltning [genom särskilt utsedda förvaltare i Banca delle Marche] har pågått under lång tid. … Vid denna tidpunkt framkom det att F[ITD] var tillgänglig … för att absorbera riskerna från icke produktiva lån. [FITD:s] ingripande skulle ha gjort det möjligt att tillsammans med de resurser som andra banker ställt till förfogande lägga grunden för en väg ut ur krisen utan att offra borgenärerna … Detta var inte möjligt med tanke på den preliminära åsikten – som vi inte delade – hos kommissionen …, som ansåg att [FITD:s] ingripanden skulle betraktas som statligt stöd …

Som jag redan har påpekat har detta ingripandeförfarande noga övervägts och definierats i detalj av [FIDT] … Vi har inte kunnat genomföra åtgärden, eftersom FITD:s ingripande av kommissionen har kvalificerats som statligt stöd genom att detta ingripande likställts användningen av statliga medel. Som jag har påpekat, delar jag inte denna uppfattning. I Italien består garantisystemen av privata enheter. Deras ingripanden som utgör ett alternativ till att ersätta insättarna beslutas självständigt och finansieras av helt privata medel…”

25      Den 23 december 2015 antog kommissionen beslut (EU) 2016/1208 om det statliga stöd SA.39451 (2015/C) (f.d. 2015/NN) som Italien har genomfört till förmån för Banca Tercas (EUT L 203, 2016, s. 1) (nedan kallat beslutet om Banca Tercas), genom att kvalificera FITD:s åtgärder som olagligt statligt stöd som är oförenligt med den inre marknaden och förordna att stödet skulle återkrävas.

26      I en promemoria med rubriken ”Krisen i Banca delle Marches” som offentliggjordes på den webbplats som tillhör Italiens centralbank den 25 mars 2016, erinrade Italiens centralbank bland annat om att kommissionen i oktober 2014 hade skickat en begäran om upplysningar till de italienska myndigheterna om FITD:s planerade ingripanden till förmån för Banca Tercas och Banca delle Marche, med hänsyn till att dessa åtgärder eventuellt kunde utgöra statligt stöd. Dessa myndigheter inledde därefter, med tekniskt stöd av Italiens centralbank, ett långt samråd med kommissionen, vilket innefattade en omfattande skriftväxling av e-postmeddelanden och ett stort antal besök av italienska tjänstemän i Bryssel, inom ramen för vilka de försökte övertyga kommissionen om att det inte fanns grund för åsikten att det förelåg statligt stöd. Enligt Italiens centralbank var det emellertid nödvändigt att erhålla ett förhandstillstånd från kommissionen avseende FITD:s ingripande, vars genomförande annars skulle ha lett till att det formellt inleddes en tvist med kommissionen som skulle ha hamnat vid unionsdomstolarna, med alla de omedelbara negativa verkningar som detta skulle ha inneburit. Kommissionens tjänstemän vidhöll emellertid sin vägran att godkänna FITD:s ingripande, även i en form som gör det möjligt att fördela kostnaderna (burden sharing), såsom den presenterades i sista hand, vilken var en lösning som under alla omständigheter skulle ha orsakat mycket mindre skada än den som slutligen valdes. Detta förhållningssätt bekräftades officiellt på högsta nivå i skrivelsen av den 19 november 2015 från kommissionsledamöterna Jonathan Hill och Margarethe Vestager.

27      Sökandena väckte talan mot Italiens centralbank och det italienska ekonomi- och finansministeriet med yrkande om ogiltigförklaring av de resolutionsåtgärder som hade vidtagits gentemot Banca delle Marche och om skadestånd för den skada som de lidit till följd av denna resolution. I dom av den 30 december 2016 (mål nr 12884/2016) ogillade Tribunale amministrativo regionale per il Lazio (Regionala förvaltningsdomstolen i Lazio, Italien) denna talan.

28      När brobanken såldes år 2017 var ett nytt statligt stöd nödvändigt i form av en rekapitalisering på 556 miljoner euro från resolutionsfonden, och försäljningspriset fastställdes till symboliska en euro (se kommissionens beslut C(2017) 3000 slutlig av den 30 april 2017 angående statligt stöd SA.39543 (2017/N-2), SA.41134 (2017/N-2), SA.43547 (2017/N-2) (EUT C 140, 2018, s. 1)).

29      Genom dom av den 22 januari 2019 (mål nr 00550/2019) ogillade Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen, Italien) klagandenas överklagande av domen från Tribunale amministrativo regionale per il Lazio (Regionala förvaltningsdomstolen i Lazio).

30      Genom dom av den 19 mars 2019, Italien m.fl./kommissionen (T‑98/16, T‑196/16 och T‑198/16, EU:T:2019:167), ogiltigförklarade tribunalen beslutet avseende Banca Tercas.

31      Den 29 maj 2019 överklagade kommissionen domen av den 19 mars 2019, Italien m.fl./kommissionen (T‑98/16, T‑196/16 och T‑198/16, EU:T:2019:167). Överklagandet registrerades under målnummer C‑425/19 P.

32      Till följd av en begäran om omprövning som ingetts av sökandena vilandeförklarade Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen), genom beslut av den 7 oktober 2019 (mål nr 03465/2019), det omprövningsförfarande av dess dom som avses i punkt 29 ovan till dess att EU-domstolen meddelat sitt avgörande i mål C‑425/19 P.

33      Genom beslut av den 13 november 2019, kommissionen/Italien m.fl. (C‑425/19 P, ej publicerat, EU:C:2019:980), avslog domstolens ordförande sökandenas ansökan om att få intervenera till stöd för sökandenas yrkanden i första instans med motiveringen att de inte hade visat ett berättigat intresse av utgången av tvisten i mål C‑425/19 P, i den mening som avses i artikel 40 andra stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol.

34      Genom dom av den 2 mars 2021, kommissionen/Italien m.fl. (C‑425/19 P, EU:C:2021:154), ogillade domstolen kommissionens överklagande av domen av den 19 mars 2019, Italien m.fl./kommissionen (T‑98/16, T‑196/16 och T‑198/16, EU:T:2019:167).

 Förfarandet och parternas yrkanden

35      Sökandena väckte förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 25 september 2019.

36      I repliken, som inkom till tribunalens kansli den 14 februari 2020, begärde sökandena att tribunalen, med stöd av artikel 91 i tribunalens rättegångsregler, skulle förelägga kommissionen att förete samtliga handlingar i ärendet ”Banca delle Marche (SA.39543 2014/CP)”, inklusive samtliga ”konfidentiella handlingar” som angavs i svaromålet, i syfte att säkerställa iakttagandet av deras rätt till försvar och den kontradiktoriska principen, i enlighet med bestämmelserna i artikel 103 i rättegångsreglerna.

37      Genom särskild handling som inkom till tribunalens kansli den 14 april 2020, till följd av kommissionens begäran om åtgärder för bevisupptagning i syfte att sökandena skulle föreläggas att förete protokollet från FITD:s styrelsemöte den 8 oktober 2015 och alla andra handlingar som härrörde från FITD och som avsåg skrivelsen av den 9 oktober 2015, som tillägg till bilaga A.7 till ansökan, lade sökandena fram ny bevisning rörande dessa handlingar. Kommissionen har i sitt yttrande av den 25 juni 2020 inte motsatt sig att denna bevisning läggs till handlingarna i målet och beaktas av tribunalen.

38      På förslag av referenten beslutade tribunalen (tredje avdelningen) att inleda den muntliga delen av förfarandet och anmodade, som en åtgärd för processledning enligt artikel 89 i rättegångsreglerna, kommissionen att förete de påstått konfidentiella handlingar som kommissionen hänvisade till i sitt svaromål. Kommissionen ingav dessa handlingar inom den föreskrivna fristen och preciserade att den inte längre ansåg att de var konfidentiella.

39      Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 21 januari 2021.

40      Sökandena yrkar att tribunalen ska

–        fastställa att unionen ådragit sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar på grund av att kommissionen, genom rättsstridiga anvisningar som lämnats till de italienska myndigheterna, har hindrat FITD från att rekapitalisera Banca delle Marche,

–        förplikta kommissionen att ersätta den skada som kommissionen har orsakat sökandena, vilken uppskattas enligt de kriterier som anges i punkterna 43–51 i ansökan eller till det belopp som tribunalen finner skäligt, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

41      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

 Villkoren för att unionen ska ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar

42      Enligt fast rättspraxis förutsätter unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar att flera villkor är uppfyllda, nämligen att det föreligger en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan åsidosättandet av den skyldighet som åligger den som har antagit rättsakten och den skada som de drabbade personerna har lidit (se dom av den 10 september 2019, HTTS/rådet, C‑123/18 P, EU:C:2019:694, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

43      Vad särskilt gäller villkoret om orsakssamband i artikel 340 andra stycket FEUF, framgår det av rättspraxis att villkoret avser att det ska finnas ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan unionsinstitutionernas handlande och skadan, på så sätt att det påtalade handlandet är den avgörande orsaken till skadan (dom av den 5 september 2019, Europeiska unionen/Guardian Europe och Guardian Europe/Europeiska unionen, C‑447/17 P och C‑479/17 P, EU:C:2019:672, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

44      Domstolen har vid upprepade tillfällen erinrat om att unionen endast kan ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar om samtliga förutsättningar för skadeståndsskyldighet enligt artikel 340 andra stycket FEUF är uppfyllda (dom av den 9 september 2008, FIAMM m.fl./rådet och kommissionen, C‑120/06 P och C‑121/06 P, EU:C:2008:476, punkt 165; se även beslut av den 12 mars 2020, EMB Consulting m.fl./ECB, C‑571/19 P, ej publicerat, EU:C:2020:208, punkt 29 och där angiven rättspraxis). Av detta följer att det räcker att ett av dessa villkor inte är uppfyllt för att talan ska ogillas.

45      Tribunalen finner det lämpligt att börja med att pröva huruvida det föreligger ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan kommissionens påstått rättsstridiga handlande och den påstådda skadan, i den mening som avses i den rättspraxis som anges ovan i punkt 43.

 Huruvida det föreligger ett tillräckligt direkt orsakssamband

46      Sökandena har hävdat att det rättsstridiga handlande som läggs kommissionen till last, bland annat dess åsidosättande av begreppet statligt stöd, såsom detta bekräftades genom domen av den 19 mars 2019, Italien m.fl./kommissionen (T‑98/16, T‑196/16 och T‑198/16, EU:T:2019:167), var den faktiska och enda orsaken till den skada som sökandena lidit. Det har nämligen visats dels att de italienska myndigheterna hade försökt hitta alla tänkbara lösningar för att undvika Banca delle Marches resolution, men att dessa blev omöjliga att genomföra till följd av kommissionens motstånd, dels att dessa andra lösningar avsevärt begränsade de skadliga verkningarna för de berörda aktieägarna och obligationsinnehavarna. Sökandena har för det första erinrat om de olika kontrollåtgärder som kommissionen vidtog från och med oktober 2014 avseende pågående undsättningstransaktioner, vilka bland annat avsåg Banca Tercas och Banca delle Marche. Det framgår av Italiens centralbanks promemoria om krisen i Banca delle Marche att ekonomi- och finansministeriet därefter, med tekniskt stöd från Italiens centralbank, inledde ett långt samråd med kommissionen, vilket tog sig uttryck i åtskilliga e-postmeddelanden och många besök av italienska tjänstemän i Bryssel, eftersom de italienska myndigheterna var övertygade om att det inte fanns grund för ståndpunkten att det var fråga om statligt stöd och att det var möjligt att övertyga kommissionen om detta. Trots dessa försök att visa att de italienska myndigheternas ståndpunkt var lagenlig, skickade kommissionen flera skrivelser med en ”allt hårdare ton”, i vilka kommissionen vid upprepade tillfällen framhöll att genomförandet av ett sådant stöd till Banca delle Marche krävde en förhandsanmälan till kommissionen och en skyldighet att invänta dess beslut. Enligt sökandena har, såsom Italiens centralbank har angett i sin promemoria, ”[kommissionens] tjänstemän hållit fast vid sin vägran att godta FITD:s ingripande, även i en form som gör det möjligt att fördela kostnaderna (burden sharing), vilket var en lösning som under alla omständigheter skulle ha orsakat mycket mindre skada än den som slutligen valdes”. Detta förhållningssätt ”bekräftades officiellt på högsta nivå i skrivelsen av den 19 november 2015 från kommissionsledamöterna Jonathan Hill och Margarethe Vestager”.

47      Sökandena anser att kommissionens rättsstridiga inställning har visat sig vara av sådant slag att de italienska myndigheternas åtgärder helt lamslås. Såsom Italiens centralbank har angett i den ovannämnda promemorian var det nödvändigt att erhålla ett förhandstillstånd från kommissionen avseende FITD:s ingripande, vars genomförande annars skulle ha lett till en formell tvist med kommissionen som skulle ha prövats vid unionsdomstolarna, med alla de omedelbara negativa konsekvenser som det skulle ha inneburit. Kommissionen har således genom sitt handlande hindrat en undsättning av Banca delle Marche, trots de italienska myndigheternas ansträngningar.

48      Sökandena har preciserat att effekterna av FITD:s undsättning av Banca delle Marche skulle ha skilt sig från dem som följer av ett ingripande av resolutionsfonden. En sådan undsättning skulle ha inneburit mindre skada för de berörda aktieägarna, vilka hade kunnat behålla en procentandel av aktiekapitalet och fortsätta att vara aktieägare samtidigt som de hade kunnat förvänta sig att bankens värde skulle återhämta sig i framtiden när banken på nytt börjar gå med vinst. I sin slutrapport preciserade de särskilda förvaltarna för Banca delle Marche således att ingripandet ”i en form som gör det möjligt att fördela kostnaderna (burden sharing), såsom den presenterades som en lösning i sista hand, var en lösning som under alla omständigheter skulle ha orsakat mycket mindre skada än den som slutligen valdes”. Ett ingripande fån FITD i oktober och november 2015 hade nämligen gjort det möjligt att förse Banca delle Marche med nödvändiga resurser för att övervinna krisen genom att upprätthålla verksamheten, vilket bekräftas av nämnda slutliga rapport och även av Italiens centralbank, utan att offra fordringsägarna och genom att i mindre utsträckning offra aktieägarna.

49      Kommissionen har bestritt sökandenas argument. Vid förhandlingen avstod kommissionen emellertid från att bestrida att promemorian från Italiens centralbank (som nämns ovan i punkt 46) kunde tillåtas som bevisning, vilket antecknades i förhandlingsprotokollet.

50      Tribunalen erinrar inledningsvis om att sökandena har gjort gällande att kommissionens agerande och handlingar som hindrade FITD:s ingripande och som följaktligen ledde till antagandet av resolutionsbeslutet avseende Banca delle Marches var resultatet av att kommissionen missbedömde begreppet stöd genom att kommissionen felaktigt ansåg att FITD:s ingripanden, trots deras privaträttsliga karaktär, utgjorde åtgärder som kunde tillskrivas den italienska staten och som omfattade statliga medel.

51      Det kan emellertid konstateras att kommissionens skrivelser och preliminära ställningstaganden under den preliminära granskningsfasen avseende Banca delle Marches situation, vilka det erinrats om ovan i punkt 7 och följande punkter, inte innehåller någon rättslig bedömning med avseende på kriterierna för begreppet stöd.

52      För det första framhöll kommissionen i begäran om upplysningar av den 10 oktober 2014 endast att det inte kunde uteslutas att FITD:s planerade ingripanden till förmån för Banca Tercas och Banca delle Marche utgjorde statligt stöd (se ovan punkt 7).

53      För det andra angav endast kommissionen, i sin skrivelse av den 18 december 2014 till de italienska myndigheterna, att FITD:s stödåtgärder till förmån för Banca delle Marche kunde utgöra statligt stöd och att det, för det fall Italiens centralbank hade för avsikt att godkänna ett sådant ingripande, skulle vara lämpligt att dessa myndigheter anmälde den aktuella åtgärden innan den godkändes i enlighet med kraven i artikel 108.3 FEUF (se ovan punkt 8).

54      För det tredje erinrade kommissionen endast, i sin skrivelse av den 21 augusti 2015, bland annat angående förfarandet SA.39543 avseende Banca delle Marche, om att det planerade ingripandet eventuellt utgjorde statligt stöd och uppmanade de italienska myndigheterna att inkomma med uppdaterade upplysningar i detta avseende och att avstå från att genomföra någon åtgärd som omfattar FITD innan åtgärden anmälts och innan ett beslut erhållits från kommissionen (se ovan punkt 10).

55      För det fjärde erhöll de italienska myndigheterna, genom en skrivelse av den 19 november 2015 från kommissionsledamöterna Jonathan Hill och Margarethe Vestager, det vill säga endast en dag före det att nämnda myndigheter underrättade kommissionen om att resolutionsförfarandet avseende Banca delle Marche hade inletts den 21 november 2015 (se ovan punkt 18), endast information om deras tolkning av de kombinerade kraven som uppställs i direktiven 2014/49 och 2014/59 och som följer av reglerna om statligt stöd. Kommissionsledamöterna påpekade särskilt att användningen av ett insättningsgarantisystem för att rekapitalisera en bank, i enlighet med artikel 11.3 i direktiv 2014/49, omfattades av bestämmelserna om statligt stöd, samtidigt som de medgav att om användningen av detta system inte kvalificeras som statligt stöd utan som ett rent privat ingripande, skulle det inte leda till en resolution med stöd av detta direktiv (se ovan punkterna 17 och 18).

56      Av det ovan anförda följer att kommissionens ställningstaganden, som gjordes innan resolutionsförfarandet avseende Banca delle Marche inleddes, endast var av processuell karaktär genom att de innebar en erinran till de italienska myndigheterna om att det var nödvändigt att i förväg anmäla stödåtgärder och att inte genomföra sådana eventuella åtgärder till förmån för bland annat denna bank. Dessa ställningstaganden innehöll inte några uttalanden om en konkret åtgärd, eftersom någon åtgärd ännu inte klart definierats eller anmälts, och inte heller om kommissionens exakta tolkning av begreppet stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF i detta avseende.

57      Det framgår visserligen av de handlingar som härrör från Italiens centralbank, vilka hänför sig till tiden efter de händelser som det erinras om i punkterna 52–55 ovan, att Italiens centralbank var övertygad om att kommissionen ansåg att FITD:s åtgärder till förmån för en bank i svårigheter kunde utgöra statligt stöd, bland annat genom att de kunde tillskrivas den italienska staten och härrörde från medel som italienska staten utövade kontroll över. Italiens centralbank har nämligen i sin preliminära bedömning av villkoren för att inleda ett resolutionsförfarande avseende Banca delle Marche i huvudsak erinrat om kravet på att till kommissionen anmäla en eventuell stödåtgärd från FITD till förmån för nämnda bank och att först erhålla ett godkännande från kommissionen som innebär att åtgärden anses förenlig med unionsbestämmelserna om statligt stöd (se ovan punkt 19). Dessutom visar vittnesmålet från en av dess medarbetare och promemorian angående krisen i Banca delle Marches att kommissionen under det administrativa förfarandet hade uttryckt sin ståndpunkt att FITD:s stödåtgärder i förekommande fall utgjorde statligt stöd, bland annat på grund av att dess medel var av statlig eller offentlig karaktär. I protokollet från nämnda vittnesmål anges att kommissionen, till skillnad från de italienska myndigheterna och Italiens centralbank, ansåg att FITD:s åtgärder skulle likställas med statligt stöd eftersom den bedömde att FITD:s medel skulle kvalificeras som statliga medel (se ovan punkt 24). I motsats till vad kommissionen har gjort gällande bekräftas innehållet i detta vittnesmål av Italiens centralbanks promemoria om krisen i Banca delle Marche, där det tydligt anges att de italienska myndigheterna och Italiens centralbank utan framgång hade försökt övertyga kommissionen om att FITD:s planerade åtgärder till förmån för Banca Tercas och Banca delle Marche inte kunde kvalificeras som statligt stöd (se ovan punkt 26).

58      Det framgår emellertid inte av denna bevisning att kommissionen, i det relevanta skedet, det vill säga omedelbart innan Italiens centralbank och det italienska ekonomi- och finansministeriet, med utövade sina befogenheter och sitt utrymme för skönsmässig bedömning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 2020, rådet m.fl./K. Chrysostomides Co. m.fl., C‑597/18 P, C‑598/18 P, C‑603/18 P och C‑604/18 P, EU:C:2020:1028, punkterna 106–108), antog beslutet att inleda Banca delle Marches resolution, av de skäl som angetts ovan i punkt 57, hotade de italienska myndigheterna med att blockera eller förbjuda eventuella ingripanden från FITD till förmån för Banca delle Marche mot bakgrund av artikel 107 FEUF eller utövade påtryckningar i detta avseende.

59      Sökandena saknar i detta avseende grund för att åberopa beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet avseende FITD:s ingripande till förmån för Banca Tercas, vilket antogs den 27 februari 2015 och således flera månader innan Banca delle Marches resolutionsförfarande inleddes, i vilket kommissionen ansåg att denna åtgärd uppfyllde kriterierna för en åtgärd som kan tillskrivas staten och statliga medel (se punkterna 45–61 i nämnda beslut att inleda det formella granskningsförfarandet och punkt 9 ovan). Till skillnad från de stödåtgärder som vidtogs till förmån för Banca Tercas fanns det, före antagandet resolutionsbeslutet avseende Banca delle Marche, varken något bindande förslag till ingripande från FITD:s sida till förmån för Banca delle Marche eller någon ansökan om godkännande av ett sådant förslag till Italiens centralbank (se ovan punkt 13). Det fanns inte heller någon formell anmälan av detta projekt eller något annat skäl för kommissionen att inleda ett formellt granskningsförfarande i detta avseende. Mot denna bakgrund var det nämligen i detta skede omöjligt för kommissionen att med tillräcklig precision veta om FITD:s eventuella planerade ingripande till förmån för Banca delle Marche eventuellt uppfyllde kriterierna för statligt stöd.

60      Tvärtom framgår det av Italiens centralbanks preliminära bedömning som låg till grund för resolutionsförfarandet (se ovan punkt 19) att de avgörande omständigheterna till stöd för detta beslut var det förhållandet att Banca delle Marche inte kunde fullgöra sina åtaganden, vilket stöds av de sammanlagda förlusterna på 1,445 miljarder euro och ett förmögenhetsunderskott på 1,432 miljarder euro som redovisats den 30 september 2015 samt den omständigheten att det under förfarandet med särskild förvaltning inte hade varit möjligt att få till stånd åtgärder från den privata sektorns sida som kunde lösa Banca delle Marches krissituation. Italiens centralbank underströk således att ett ingripande av FITD visade sig vara ogenomförbart och inte anpassat till kravet på en snabb lösning på krisen. Den omständigheten, som Italiens centralbank erinrat om, att genomförandet av ett sådant ingripande skulle ha krävt ett förhandstillstånd från kommissionen enligt reglerna om statligt stöd, utgjorde otvivelaktigt ytterligare en aspekt som talade mot en sådan snabb lösning, men med hänsyn till att FITD:s förslag till ingripande till förmån för Banca delle Marche fortfarande var ofullständigt (se ovan punkt 59), var det inte i sig avgörande för det slutliga resolutionsbeslutet som fattades av dessa myndigheter. I den mån Italiens centralbank har angett att detta ingripande hade förelagts kommissionen, men att det inte kunde genomföras utan en föregående positiv bedömning av kommissionen, hänvisade den uppenbarligen till promemorian med rubriken ”Ett system för lösning för koncernen Banca delle Marche” (se ovan punkt 14). Det räcker att påpeka att ingivandet av promemorian till kommissionen inte kan likställas med en formell anmälan av ett bindande och konkret förslag till ingripande som skulle ha kunnat bli föremål för ett förbud eller ett godkännande från kommissionens sida.

61      Denna bedömning stöds för det första av den omständigheten att FITD den 8 oktober 2015 endast hade fastställt de viktigaste delarna i ett andra försök till ingripande med stöd till Banca delle Marche, vilket bestod i ett kapitaltillskott på 1,2 miljarder euro i nämnda bank, åtföljt av en omstruktureringsplan. Italiens centralbank hade underrättats om detta genom skrivelser av den 9 och den 15 oktober 2015. FITD preciserade således i sin skrivelse av den 9 oktober 2015 att enligt de viktigaste delarna som nämns ovan skulle dess ingripande ske först efter det att direktiv 2014/59 hade införlivats med nationell rätt och efter Italiens centralbanks godkännande av den ändring av dess stadga som var nödvändig för att genomföra detta ingripande. Vidare skulle de konkreta villkoren överlämnas till FITD:s styrelse efter det att utformningen av kapitaltransaktionen hade fastställts, särskilt med hänsyn till det faktum att ingripandet skulle genomföras genom finansiering av ett konsortium av banker till marknadsmässiga villkor (se ovan punkt 13). Såsom kommissionen har gjort gällande hade således det exakta innehållet i och villkoren för beviljande av ett sådant ingripande ännu inte bestämts av FITD:s interna organ, vilket var skälet till, tvärtemot vad som var fallet beträffande det första ingripandet av FITD, som inte genomfördes (se ovan punkt 6), att något godkännande inte begärdes av Italiens centralbank i nämnda skrivelse och inte heller senare. Till skillnad från FITD:s skrivelse till Italiens centralbank av den 12 september 2014 om förslag till ingripande till stöd för FonSpa, kan dess skrivelser av den 9 och den 15 oktober 2015 inte tolkas så, att de innehåller en sådan ansökan om godkännande. Som svar på en precis fråga som tribunalen ställde i detta avseende vid förhandlingen, underströk sökandena att det anlitade konsultföretaget i detta skede redan hade ställt sig bakom FITD:s planerade ingripande och att FITD genom nämnda skrivelser hade meddelat Italiens centralbank om att den var beredd att utföra det, men sökandena kunde inte ange något avsnitt i dessa skrivelser som skulle kunna uppfattas som att det innehöll en ansökan om godkännande.

62      För det andra underrättade de särskilda förvaltarna i Banca delle Marche – redan innan direktiv 2014/59 införlivades med nationell rätt den 16 november 2015 genom antagandet av lagstiftningsdekret nr 180/15, vilket enligt FITD:s egna utsagor möjliggjorde ett sådant ingripande med stödåtgärder – Italiens centralbank genom skrivelse av den 4 november 2015 om den nära förestående betalningsinställelsen och angav att de fruktade att bankens räddning inte skulle kunna genomföras i tid med hänsyn till dess finansiella situation. Detta visar i sig att det var omöjligt med ett snabbt ingripande från FITD, oberoende av det eventuella kravet på att i förväg anmäla åtgärden till kommissionen enligt artikel 108.3 FEU (se ovan punkterna 14 och 16). Att det visade sig omöjligt bekräftas av den omständigheten att den särskilda stämman för medlemsbankerna i FITD:s konsortium godkände ändringarna av FITD:s stadga, vilken gjorde ett sådant ingripande möjligt i enlighet med de nya stadgereglerna, först den 26 november 2015 (se ovan punkt 21), det vill säga fem dagar efter antagandet av resolutionsbeslutet avseende Banca delle Marche.

63      För det tredje, och i motsats till vad sökandena har hävdat, föranleder vittnesmålet från medarbetaren vid Italiens centralbank och promemorian om krisen i Banca delle Marches kris (se punkterna 24 och 26 ovan) inte tribunalen att göra någon annan bedömning än den som gjorts ovan. Dessa handlingar upprättades långt efter antagandet av resolutionsbeslutet avseende Banca delle Marche och vid en tidpunkt då sökandena redan hade väckt en skadeståndstalan mot bland annat Italiens centralbank vid italiensk domstol. I promemorian om krisen i Banca delle Marche anges dessutom en påstådd vägran från kommissionens sida att godta en rekapitalisering av Banca delle Marche av FITD, vilket ”bekräftas på högsta nivå av skrivelsen från kommissionsledamöterna Jonathan Hill och Margarethe Vestager av den 19 november 2015”, trots att nämnda skrivelse inte kan anses ha ett sådant innehåll (se punkt 55 ovan). Under alla omständigheter förefaller det inte troligt att kravet på att till kommissionen anmäla en sådan åtgärd från FITD:s sida – en åtgärd som ännu inte var tillräckligt preciserad till innehåll och villkor, särskilt vad gäller omfattningen och sättet för FITD:s medlemmars deltagande, och som inte beslutats av FITD:s interna organ och av behöriga myndigheter – utgör en sådan enskild omständighet som skulle ha förhindrat undsättningen av Banca delle Marche, såsom följer av en del av detta vittnesmål. Italiens centralbanks promemoria om krisen i Banca delle Marche ger inte skäl att göra någon annan tolkning. Även om det i nämnda promemoria framhålls att det är nödvändigt att till kommissionen anmäla en sådan åtgärd och att erhålla ett godkännande i förväg, är det på ett föga konsekvent sätt som Italiens centralbank avstår från att framhålla den svåra krissituation som banken befann sig i, såsom den såg ut i början av november 2015 och såsom den hade konstaterats i den provisoriska bedömning som gjorts av Italiens centralbank och som föregick och låg till grund för resolutionsbeslutet.

64      För det fjärde överensstämmer denna uppfattning med den som följer av domarna från Tribunale amministrativo regionale per il Lazio (Regionala förvaltningsdomstolen i Lazio) och Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen) (se punkterna 27 och 29 ovan). Sökandena har emellertid utan grund påstått att det i domarna huvudsakligen angavs att Italiens centralbanks beslut om Banca delle Marches resolution inte var ”självständigt” utan ”påtvingat” av kommissionen. I de avsnitt i nämnda domar som sökandena har åberopat erinras nämligen endast om vissa av de faktiska omständigheter som anges ovan i punkt 52 och följande punkter, utan att det för den skull görs någon sådan rättslig kvalificering av dessa omständigheter. Tribunale amministrativo regionale per il Lazio (Regionala förvaltningsdomstolen i Lazio) har visserligen erinrat om uttalanden från Italiens centralbank, vilken ”uttryckligen angav i resolutionsbeslutet att [FITD:s] ingripande inte hade kunnat äga rum, eftersom kommissionen … hade visat sig negativt inställd med hänsyn till att ingripandet inte var förenligt med reglerna om statligt stöd och att det var nödvändigt att anmäla [FITD:s] ingripande i förväg … avseende en formell granskning för att kommissionen skulle kunna fastställa förenligheten med nämnda regler”. I motsats till vad sökandena gjorde gällande vid förhandlingen som svar på en fråga från tribunalen, visar emellertid inte dessa uttalanden att Tribunale amministrativo regionale per il Lazio (Regionala förvaltningsdomstolen i Lazio) ansåg att Italiens centralbank inte längre hade något handlingsutrymme på grund av kommissionens inställning. I Consiglio di Statos (Högsta förvaltningsdomstolen) egen bedömning och den rättsliga kvalificeringen av de faktiska omständigheterna framhöll denna domstol snarare de olika omständigheter och ekonomiska uppgifter som motiverade slutsatsen att Banca delle Marche inte kunde fullgöra sina åtaganden vid tidpunkten för antagandet av resolutionsbeslutet och att en resolution av banken följaktligen var både rimlig och förenlig med proportionalitetsprincipen. Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen) underströk visserligen i sin dom att kommissionen, i enlighet med sitt synsätt i målet Banca Tercas, ansåg att FITD:s åtgärder utgjorde statligt stöd (punkterna 8.3 och 8.4), varför denna domstol inte gjorde en fördjupad bedömning av dessa faktiska och rättsliga omständigheter, utan begränsade sig till att underkänna bevisningen för att det förelåg ett orsakssamband mellan underlåtenheten att inleda ett förfarande för att undsätta Banca delle Marche och den påstådda skadan (punkterna 8.5 och 9).

65      För det femte visar det parallella förfarandet i målet Banca Tercas att om de italienska myndigheterna, Italiens centralbank och FITD faktiskt hade varit övertygade om såväl nödvändigheten som möjligheten att rädda Banca delle Marche, skulle de ha kunnat följa samma kontradiktoriska angreppssätt som i detta andra mål, vilket ledde till antagandet av beslutet om Banca Tercas, till domen av den 19 mars 2019, Italien m.fl./kommissionen (T‑98/16, T‑196/16 och T‑198/16, EU:T:2019:167) och till målet om överklagande i mål C‑425/19 P. Tribunalen framhåller att det första ingripandet som gjordes av FITD till förmån för Banca Tercas ägde rum långt före införandet av direktiv 2014/59 med nationell rätt, vilket innebär att denna omständighet som sådan inte på ett avgörande sätt kan förklara den tvekan som den italienska banksektorn hyste när det gäller att komma till Banca delle Marches undsättning. Kommissionen har dessutom påpekat, utan att motsägas av sökandena, att den under tiden hade lämnat sitt samtycke till ett andra ingripande från FITD:s sida till förmån för Banca Tercas mot bakgrund av reglerna om statligt stöd, vilket visar att kommissionen inte nödvändigtvis fann sig tvingad att förbjuda alla åtgärder av detta slag utan att det måste göras en prövning från fall till fall, varvid det inte är möjligt att överföra resultatet av en prövning till ett annat fall.

66      För det sjätte ska det erinras om att domstolens ordförande genom beslut av den 13 november 2019, kommissionen/Italien m.fl. (C‑425/19 P, ej publicerat, EU:C:2019:980, punkterna 17–21), avslog sökandenas ansökan om att få intervenera till stöd för sökandenas yrkanden i första instans med motiveringen att de inte hade ett berättigat intresse av utgången av tvisten i mål C‑425/19 P, i den mening som avses i artikel 40 andra stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol. Domstolens ordförande fann nämligen bland annat att sökandena inte hade visat att det förelåg ett orsakssamband mellan, å ena sidan, den ståndpunkt som kommissionen intog i beslutet angående Banca Tercas, och till och med inledandet av det förfarande som ledde fram till antagandet av detta beslut, och, å andra sidan, Banca delle Marches resolution.

67      Mot bakgrund av det ovan anförda kan tribunalen inte godta sökandenas påstående att det påstått rättsstridiga handlande som lagts kommissionen till last förhindrade undsättningen av Banca delle Marche trots de italienska myndigheternas ansträngningar och att det var den faktiska och enda orsaken till den skada som sökandena lidit. Även om detta beteende spelade en viss roll i det utredningsförfarande som ledde till att de italienska myndigheterna beslutade om denna banks resolution, i den meningen att de ansåg att kravet på att i förväg till kommissionen anmäla en eventuell stödåtgärd från FITD:s sida till förmån för nämnda bank utgjorde ett hinder för en snabb lösning av Banca delle Marches finansiella kris, leder nämligen en helhetsbedömning av relevant bevisning till slutsatsen att de italienska myndigheternas beslut av den 21 november 2015 att inleda resolutionsförfarandet avseende Banca delle Marche, vilket antogs inom ramen för deras egen befogenhet och utrymme för skönsmässig bedömning (se den rättspraxis som anges ovan i punkt 58) icke desto mindre var självständigt. Detta beslut påverkades inte på ett avgörande sätt av kommissionens inställning, och det grundade sig huvudsakligen på de italienska myndigheternas konstaterande att banken inte kunde fullgöra sina åtaganden, vilket utgjorde den avgörande orsaken till denna resolution, i den mening som avses i rättspraxis (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 september 2019, Europeiska unionen/Guardian Europe och Guardian Europe/Europeiska unionen, C‑447/17 P och C‑479/17 P, EU:C:2019:672, punkt 32).

68      Sökandena har med andra ord inte lyckats göra det kontrafaktiska påståendet sannolikt att FITD med de italienska myndigheternas samtycke, och i synnerhet med Italiens centralbanks samtycke, utan kommissionens påstått rättsstridiga handlande faktiskt hade kunnat undsätta Banca delle Marche i november 2015.

69      Härav följer att sökandena i förevarande fall inte har styrkt att det finns ett orsakssamband mellan kommissionens påstått rättsstridiga handlande och den påstådda skadan, vilket räcker för att konstatera att villkoren för unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar inte är uppfyllda (se den rättspraxis som anges ovan i punkt 44).

70      När det gäller sökandenas begäran om åtgärder för bevisupptagning avseende samtliga handlingar i ärendet ”Banca delle Marche (SA.39543 2014/CP)”, räcker det att konstatera att tribunalen anser sig ha fått tillräckliga upplysningar genom handlingarna i målet för att avgöra tvisten och att det saknas anledning att ge sökandena möjlighet att i ovannämnda akt söka efter handlingar som inte kan ha någon inverkan på tribunalens bedömning angående bristande orsakssamband.

71      Under dessa omständigheter ska talan ogillas utan att det är nödvändigt att pröva de övriga villkoren för unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar.

 Rättegångskostnader

72      Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att sökandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökandena har tappat målet ska kommissionens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (tredje avdelningen)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      Fondazione Cassa di Risparmio di Pesaro, Montani Antaldi Srl, Fondazione Cassa di Risparmio di Fano, Fondazione Cassa di Risparmio di Jesi och Fondazione Cassa di Risparmio della Provincia di Macerata ska ersätta rättegångskostnaderna.

Csehi

De Baere

Steinfatt

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 30 juni 2021.

Underskrifter


*      Rättegångsspråk: italienska.