TRIBUNALENS DOM (avdelningen för överklaganden)

den 21 september 2011

Mål T‑325/09 P

Vahan Adjemian m.fl.

mot

Europeiska kommissionen

”Överklagande – Personalmål – Anställda – Anställningsavtal för en bestämd tid – Beslut att inte sluta ett nytt anställningsavtal eller att förnya ett anställningsavtal som gäller tills vidare – Ramavtalet om visstidsarbete – Direktiv 1999/70/EG – Artikel 88 i anställningsvillkoren – Kommissionens beslut om begränsning i tiden för anställning av tillfälligt anställda vid kommissionens avdelningar” 

Saken:      Överklagande av Europeiska unionens personaldomstols dom (andra avdelningen) av den 4 juni 2009 i de förenade målen F-134/07 och F-8/08, Adjemian m.fl. mot kommissionen (REGP s. I‑A‑1‑149 och II‑A‑1‑841), i vilket det yrkats att denna dom ska upphävas.

Beslut:      Europeiska unionens personaldomstols dom (andra avdelningen) av den 4 juni 2009 i de förenade målen F-134/07 och F-8/08, Adjemian m.fl. mot kommissionen upphävs i den del som det anges att att anledning saknades att pröva sökandenas (vilkas namn räknas upp i bilagan) yrkanden i mål F‑134/07 avseende besluten om avslag på deras klagomål. Överklagandet ogillas i övrigt. Det överklagande som ingetts av sökandena i mål F‑134/07, vilkas namn räknas upp i bilagan, avslås i den del som det avser ogiltigförklaring av besluten om avslag på deras klagomål. Vahan Adjemian och de 175 övriga tidigare anställda vid Europeiska kommissionen vilkas namn räknas upp i bilagan ska bära sina egna rättegångskostnader och ersätta kommissionen och rådets rättegångskostnader i förfarandet vid tribunalen.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Talan – Talan riktad mot beslutet att avslå klagomålet – Upptagande till sakprövning – Skyldighet att pröva yrkandena avseende beslutet att avslå klagomålet – Yrkanden som saknar eget innehåll eller beslut som endast utgör en bekräftelse – Föreligger inte

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 91.1; anställningsvillkoren för övriga anställda, artikel 117)

2.      Institutionernas rättsakter – Direktiv – Direktiv 1999/70 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP – Gemenskapens institutioner direkt bundna av skyldigheterna i förhållande till sina anställda – Omfattas inte – Kan ej åberopas – Räckvidd

(Artikel 249 EG)

3.      Socialpolitik – Ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNIEG och EGEP – Direktiv 1999/70 – Åtgärder till förhindrande av att på varandra följande visstidsanställningskontrakt missbrukas – Räckvidd – Förhållandet mellan Europeiska gemenskaperna och deras anställda

(Rådets direktiv 1999/70, bilaga, klausul 5.1)

4.      Tjänstemän – Anställningsvillkoren för övriga anställda – Åtgärder till förhindrande av att på varandra följande visstidsanställningskontrakt missbrukas – Förbud mot på varandra följande avtal om visstidsanställning som avser varaktigt genomförande av sedvanliga uppgifter – Omvandling av ett avtal om visstidsanställning till ett avtal om tillsvidareanställning – Tillåtet (Anställningsvillkoren för övriga anställda)

1.      Enligt artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna kan en talan som en person som omfattas av tjänsteföreskrifterna har väckt mot ett beslut fattat av tillsättningsmyndigheten eller mot nämnda myndighets beslut att inte vidta en åtgärd som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna endast tas upp till sakprövning om den berörda tidigare har riktat ett klagomål mot tillsättningsmyndigheten, och nämnda klagomål, åtminstone delvis, har utgjort föremål för ett uttryckligt eller underförstått avslag. Enligt artikel 117 i anställningsvillkoren för övriga anställda är denna rättspraxis också analogt tillämplig på överklaganden som en anställd riktar mot beslut av den myndighet som är behörig att sluta anställningsavtal eller mot nämnda myndighets beslut att inte vidta en åtgärd som föreskrivs i anställningsvillkoren. Det administrativa klagomålet och det uttryckliga eller underförstådda avslaget på detsamma utgör således en inneboende del av ett komplext förfarande och utgör endast ett villkor för att ärendet ska kunna anhängiggöras vid domstol. Under dessa villkor kan talan, trots att den formellt riktats mot avslaget på klagomålet, få till följd att den rättsakt som är föremål för klagomålet prövas av domstolen, under förutsättning att avslaget på klagomålet inte har en annan innebörd än den rättsakt mot vilken nämnda klagomål har riktats. Ett uttryckligt beslut om avslag på ett klagomål kan nämligen, med hänsyn till dess innehåll, vara sådant att det inte bekräftar den rättsakt som sökanden har angripit. Så är fallet om beslutet att avslå klagomålet innehåller en omprövning av sökandens situation i förhållande till nya rättsliga och faktiska omständigheter eller om det ändrar eller kompletterar det ursprungliga beslutet. I sådana fall utgör avslaget på klagomålet en rättsakt som är underställd domstolens prövning, vilken ska beakta denna vid bedömningen av den angripna rättsaktens lagenlighet, eller rent av betrakta den som en rättsakt som går sökanden emot och som ersätter den angripna rättsakten.

Med beaktande av att den berörda, inom ramen för systemet i tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren för övriga anställda, måste framställa ett klagomål mot det beslut som vederbörande bestrider och överklaga det beslut genom vilket nämnda klagomål avslås, kan överklagandet tas upp till sakprövning oberoende av om det endast riktas mot det beslut som utgör föremål för klagomålet eller mot beslutet om avslag på klagomålet eller mot båda besluten, under förutsättning att klagomålet och överklagandet har ingetts inom de frister som föreskrivs i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna. I enlighet med principen om processekonomi kan domstolen emellertid fastställa att det saknas anledning att särskilt besluta om de yrkanden som avser beslutet att avslå klagomålet när den konstaterar att nämnda yrkanden saknar självständigt innehåll och i själva verket flyter ihop med yrkandena avseende det beslut mot vilket klagomålet riktas. Så kan till exempel vara fallet när domstolen konstaterar att beslutet om avslag på klagomålet, eventuellt med anledning av att det är underförstått, uteslutande bekräftar det beslut som utgjorde föremål för klagomålet, vilket innebär att en ogiltigförklaring av det ena beslutet i princip inte skulle få några andra följder för den berördas rättsliga situation än en ogiltigförklaring av det andra.

(se punkterna 31−33)

Hänvisning till:

Domstolen: 28 maj 1980, Kuhner mot kommissionen, förenade målen 33/79 och 75/79, REG 1980, s. 1677, punkt 9; 17 januari 1989, Vainker mot parlamentet, 293/87, REG 1989, s. 23, punkterna 7 och 8; 26 januari 1989, Koutchoumoff mot kommissionen, 224/87, REG 1989, s. 99, punkt 7

Tribunalen: 12 december 2002, förenade målen T-338/00 och T-376/00, Morello mot kommissionen, REGP 2002, s. I‑A‑301 och II‑1457, punkt 35; 10 juni 2004, Eveillard mot kommissionen, T‑258/01, REGP 2004, s. I‑A‑167 och I‑747, punkt 31; 14 oktober 2004, Sandini mot domstolen, T‑389/02, REGP 2004, s.I‑A‑295 och II‑1339, punkt 49; 7 juni 2005, Cavallaro mot kommissionen, T‑375/02, REGP 2005, s. I‑A‑151 och II‑673, punkterna 63-66; 25 oktober 2006, Staboli mot kommissionen, T‑281/04, REGP 2006, s. I‑A‑2‑251 och II‑A‑2‑1303, punkt 26; 9 december 2009, kommissionen mot Birkhoff, T‑377/08 P, REGP 2009, s. I‑B‑1‑133 och II‑B‑1‑807, punkterna 50-59 och 64

2.      Direktiv 1999/70 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP riktar sig till medlemsstaterna, och inte till institutionerna. Bestämmelserna i detta direktiv kan därför inte i sig anses ålägga institutionerna skyldigheter i samband med utövandet av deras lagstiftnings- eller beslutsbefogenheter. Av detta följer att bestämmelserna i direktiv 1999/70, genom vilket ramavtalet om visstidsarbete genomförs, inte i sig kan ålägga rådet eller kommissionen skyldigheter i samband med att de utövar sina lagstiftnings- eller beslutsbefogenheter i syfte att reglera förhållandet mellan Europeiska gemenskaperna och deras anställda. Nämnda bestämmelser kan inte heller som sådana läggas till grund för en invändning om att artikel 88 i anställningsvillkoren för övriga anställda eller kommissionens beslut av den 28 april 2004 om begränsning i tiden för anställning av tillfälligt anställda vid kommissionens avdelningar är rättsstridigt.

Även om bestämmelserna i direktiv 1999/70, som genomför ramavtalet, inte i sig kan ålägga rådet eller kommissionen skyldigheter i samband med att de utövar sina lagstiftnings- eller beslutsbefogenheter i syfte att reglera förhållandet mellan Europeiska gemenskaperna och deras anställda, samtidigt som bestämmelserna inte heller som sådana kan läggas till grund för en invändning om att artikel 88 i anställningsvillkoren för övriga anställda eller kommissionens beslut av den 28 april 2004 är rättsstridiga, kan de regler och principer som uppställs i eller följer av detta direktiv likväl åberopas mot nämnda institutioner, när de endast utgör specifika uttryck för grundläggande regler i EG‑fördraget eller allmänna principer som nämnda institutioner är skyldiga att respektera. I en rättslig gemenskap är nämligen en enhetlig tillämpning av rätten ett grundläggande krav, och samtliga rättssubjekt är skyldiga att iaktta legalitetsprincipen. Institutionerna är sålunda, i likhet med alla andra rättssubjekt, skyldiga att iaktta de regler i fördraget och allmänna rättsprinciper som är tillämpliga på dem. Anställningsvillkoren för övriga anställda och kommissionens beslut av den 28 april 2004 ska således, i den mån som det är möjligt, endast tolkas på ett sätt som innebär att rätten tillämpas enhetligt och i överensstämmelse med syftena med och föreskrifterna i ramavtalet, som genomförs genom direktiv 1999/70, i den mån som nämnda syften och föreskrifter i sig utgör specifika uttryck för grundläggande regler i fördraget och allmänna rättsprinciper som direkt berör institutionerna.

(se punkterna 51, 52, 56 och 57)

Hänvisning till:

Domstolen: 17 december 1998, Baustahlgewebe mot kommissionen, C‑185/95 P, REG 1998, s. I‑8417, punkterna 18-21; 9 september 2003, Rinke, C‑25/02, REG 2003, s. I‑8349, punkterna 24-28; 6 december 2005, ABNA m.fl., förenade målen C‑453/03, C‑11/04, C‑12/04 och C‑194/04, REG 2005, s. I‑10423, punkt 104

Tribunalen: 21 maj 2008, Belfass mot rådet, T‑495/04, REG 2008, s. II‑781, punkt 43; 10 december 2009, Antwerpse Bouwwerken mot kommissionen, T‑195/08, REG 2009, s. II‑4439, punkt 55

3.      Principen om förbud mot rättsmissbruk, enligt vilken ingen får åberopa rättsföreskrifter i bedrägligt syfte, ingår bland de allmänna rättsprinciper som domstolen har att upprätthålla. Utarbetandet av en rättslig ram för att förhindra rättsmissbruk genom användning av på varandra följande avtal om visstidsanställning är vidare ett mål som erkänns och uppmuntras av lagstiftaren i direktiv 1999/70 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP. Arbetet med att bekämpa rättsmissbruk på detta område svarar bland annat mot de mål som gemenskapen och medlemsstaterna, med beaktande av sådana grundläggande sociala rättigheter som rättigheterna i den europeiska sociala stadgan från år 1961 och i 1989 års gemenskapsstadga om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter, har uppställt i artikel 136 EG, vilka inkluderar målet att förbättra levnads- och arbetsvillkoren för arbetstagare och att åstadkomma ett fullgott socialt skydd för dem. Av detta följer att lagstiftaren, i samband med att den utövar sina lagstiftningsbefogenheter enligt artikel 283 EG för att anta anställningsvillkoren, och anställningsmyndigheten i samband med att den utövar det stora utrymme för skönsmässig bedömning som den förfogar över, inom ramen för bestämmelserna i anställningsvillkoren, är skyldiga att, när de antar eller genomför regler som rör förhållandet mellan Europeiska gemenskaperna och deras anställda, förhindra rättsmissbruk som kan följa av användningen av på varandra följande avtal om visstidsanställning, i enlighet med målen i artikel 136 EG att förbättra levnads- och arbetsvillkoren för arbetstagare och att åstadkomma ett fullgott socialt skydd för dem. I den mån som personaldomstolen sålunda har konstaterat att syftena med och minimiföreskrifterna i ramavtalet, som genomförs genom direktiv 1999/70, och närmare bestämt klausul 5.1 häri, utgör specifika uttryck för principen om förbud mot rättsmissbruk, som är en allmän rättsprincip, var det med rätta som den i samband med den grundläggande prövningen av invändningarna om att artikel 88 i anställningsvillkoren för övriga anställda och kommissionens beslut av den 28 april 2004 om begränsning i tiden för anställning av tillfälligt anställda vid kommissionens avdelningar är rättsstridiga, undersökte i vilken mån som denna artikel och detta beslut kunde tolkas i enlighet med syftena med och minimiföreskrifterna i ramavtalet och, slutligen, med förbudet mot rättsmissbruk.

(se punkterna 59−62)

Hänvisning till:

Domstolen: 22 maj 2008, Ampliscientifica och Amplifin, C‑162/07, REG 2008, s. I‑4019, punkterna 27, 30 och 32 och där angiven rättspraxis

Tribunalen: 8 maj 2007, Citymo mot kommissionen, T‑271/04, REG 2007, s. II‑1375, punkt 107 och där angiven rättspraxis

4.      De bestämmelser i anställningsvillkoren för övriga anställda som rör slutande och förnyande av anställningsavtal för tillfälligt anställda, extraanställda, kontraktsanställda eller kontraktsanställda för övriga uppgifter förbjuder den myndighet som är behörig att sluta anställningsavtal att använda flera avtal om visstidsanställning som avser kontinuerligt genomförande av sedvanliga uppgifter efter varandra. I den mån som anställningsmyndigheten har använt flera på varandra följande avtal om visstidsanställning för kontinuerligt genomförande av sedvanliga uppgifter, hade detta missbruk och den skada som de berörda lidit kunnat avhjälpas genom att anställningsavtalet omvandlas i enlighet med bestämmelserna i nämnda anställningsvillkor. En sådan omvandling skulle bland annat kunna innebära att de på varandra följande avtalen om visstidsanställning omvandlas till ett avtal om tillsvidareanställning.

(se punkt 67)