CURIA - Documents

Home > Search form > List of results > Documents

Start printing

Language of document : ECLI:EU:T:2007:222

FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (första avdelningen)

den 12 juli 2007 (*)

”Personal i samarbetsprojektet JET – Tillämpning av andra rättsliga föreskrifter än de som gäller för tillfälligt anställda – Skadestånd för ekonomisk skada”

I mål T‑144/02,

Richard J. Eagle, Oxon (Förenade kungariket), och tolv andra sökande vilkas namn är förtecknade i en bilaga till domen, företrädda av D. Beard, barrister,

sökande,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av J. Currall, i egenskap av ombud,

svarande,

med stöd av

Europeiska unionens råd, företrätt av J.-P. Hix och A. Pilette, i egenskap av ombud,

intervenient,

angående fastställandet av det belopp med vilket skadestånd skall utgå till respektive sökande för den skada som de lidit till följd av att de inte anställdes som tillfälligt anställda i Europeiska gemenskaperna i samarbetsprojektet Joint European Torus (JET), sedan förstainstansrätten meddelat dom den 5 oktober 2004 i mål T‑144/02, Eagle m.fl. mot kommissionen,

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (första avdelningen)

sammansatt av ordföranden B. Vesterdorf samt domarna M. Jaeger och H. Legal,

justitiesekreterare: handläggaren C. Kristensen,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 20 mars 2007,

följande

Dom

Bakgrunden till tvisten och förfarandet

1 Förstainstansrätten fann i dom av den 5 oktober 2004 i mål T‑144/02, Eagle m.fl. mot kommissionen (REG 2004, s. II‑3381), följande: Kommissionens rättsstridiga agerande, vilket bestod i att i strid med stadgarna för samarbetsprojektet Joint European Torus (JET) inte erbjuda sökandena kontrakt som tillfälligt anställda, var skadeståndsgrundande för Europeiska gemenskapen. Sökandena hade till följd av kommissionens rättsstridiga agerande fråntagits en verklig möjlighet att rekryteras som tillfälligt anställda. Den skada som sökandena led under den tid som de arbetade för samarbetsprojektet JET utgjordes av skillnaden mellan den lön, de anknutna förmåner och pensionsrättigheter som de berörda personerna skulle ha erhållit eller förvärvat om de hade arbetat för JET‑projektet i egenskap av tillfälligt anställda och den lön, de anknutna förmåner och pensionsrättigheter som de faktiskt erhöll eller förvärvade i egenskap av kontraktsanställd personal (punkterna 141, 157 och 164 i mellandomen).

2 Förstainstansrätten ansåg att sökandenas ersättningskrav skulle ha framställts inom en rimlig tidsfrist, vilken inte fick överskrida fem år från och med den tidpunkt då de fick kännedom om den situation som de hade framfört klagomål över. Förstainstansrätten fann därför att skadeståndet för varje sökande skulle beräknas från och med datumet för ikraftträdande av det äldsta avtal som ingåtts eller förnyats beträffande respektive sökande, varvid detta datum inte fick ligga mer än fem år tillbaka i tiden från det att skadeståndskravet hade framställts till kommissionen (punkt 71 i mellandomen).

3 Eftersom det inte var möjligt för förstainstansrätten att fastställa det skadestånd som skulle utges till respektive sökande, slogs i mellandomen de principer och kriterier fast på grundval av vilka parterna uppmanades att träffa en överenskommelse (punkt 167). Om parterna inte lyckades träffa någon sådan överenskommelse skulle de inkomma med uppgift till förstainstansrätten om de belopp som de ansåg att skadeståndet skulle uppgå till.

4 Parterna skulle således

1) fastställa vilken tjänst och lönegrad som skulle ha motsvarat de arbetsuppgifter som respektive sökande utförde, om de hade erbjudits ett kontrakt som tillfälligt anställda vid datumet för ikraftträdande av det äldsta avtal som ingåtts eller förnyats beträffande respektive sökande, varvid detta datum inte fick ligga mer än fem år tillbaka i tiden från det datum då skadeståndskravet framställdes till kommissionen (punkterna 166 och 168 i mellandomen),

2) fastställa vilken karriär som respektive sökande skulle ha haft från och med tidpunkten för anställning till och med den ovannämnda femårsperioden, med beaktande av

– den genomsnittliga löneökning som anställda vid Euratom med motsvarande tjänst och lönegrad, som i förekommande fall arbetat i JET‑projektet, har haft,

– de eventuella befordringar som respektive sökande skulle ha kunnat beviljas under denna tid mot bakgrund av den fastställda lönegraden och tjänsten, varvid det genomsnittliga antalet befordringar av tillfälligt anställda vid Euratom i en liknande situation skulle tillämpas (punkt 169 i mellandomen),

3) jämföra situationen för en tillfälligt anställd i gemenskapen med situationen för en kontraktsanställd med utgångspunkt i nettobeloppen, efter avdrag för avgifter och andra pålagor enligt den tillämpliga lagstiftningen (punkt 170 i mellandomen).

5 Förstainstansrätten klargjorde att den period för vilken skadestånd kan utgå avsåg tiden från datumet för ikraftträdande av det äldsta avtal som ingåtts eller förnyats under den femårsperiod som föregick det datum då skadeståndskravet framställdes till antingen det datum då den berörde sökanden upphörde att arbeta för JET‑projektet, om detta datum inföll innan projektet avslutades den 31 december 1999, eller det sistnämnda datumet, om den berörde sökanden arbetade för JET‑projektet till dess att projektet upphörde (punkt 171 i mellandomen).

6 Förstainstansrätten fann avslutningsvis att eftersom skadeståndet syftade till att ersätta förlust av lön jämte tillhörande förmåner som omfattades av protokollet om privilegier och immunitet för tjänstemän och andra anställda vid Europeiska gemenskaperna och eftersom det skulle beräknas med beaktande av gemenskapsskatten, var det fritt från all beskattning och kunde därför inte bli föremål för nationell beskattning (punkt 173 i mellandomen).

7 Parterna lyckades inte träffa någon överenskommelse i samtliga frågor angående det exakta bestämmandet av det skadestånd som skulle utgå till respektive sökande. De inkom därför den 28 oktober 2005 med beloppsmässiga yrkanden till förstainstansrätten.

8 Förstainstansrätten förelade parterna, som en processledande åtgärd enligt artikel 64 i rättegångsreglerna, att inkomma med klargöranden och upplysningar beträffande de tvistefrågor rörande uppskattningen av den skada som respektive sökande hade lidit som alltjämt kvarstod mellan dem. Föreläggandet delgavs parterna den 19 december 2006.

9 Sökandena efterkom föreläggandet i en skrivelse som kom in till förstainstansrättens kansli den 19 februari 2007. Kommissionen yttrade sig över vad sökandena hade anfört i en skrivelse som kom in till förstainstansrättens kansli den 1 mars 2007.

10 I sina svar på förstainstansrättens föreläggande preciserade parterna sina beloppsmässiga yrkanden. De uppgav att de hade löst några av de frågor i vilka det rådde oenighet och lyfte fram de punkter vilka alltjämt var föremål för diskussion.

11 I beslut av ordföranden på förstainstansrättens första avdelning, som meddelades den 7 mars 2007, avslogs den interventionsansökan som hade gjorts av Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland den 27 februari 2007. Som skäl för beslutet anfördes, med hänvisning till artikel 115.1 jämförd med artikel 116.6 i rättegångsreglerna, att interventionsansökan inte hade gjorts i rätt tid.

12 Parterna utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens frågor vid förhandlingen den 20 mars 2007. Kommissionen kom in med ett rättat exemplar av bilagorna till sitt yttrande av den 1 mars 2007.

13 Efter det att förhandlingen hade förklarats avslutad gav ordföranden sökandena en vecka att inkomma med eventuella ändringar i de handlingar som kommissionen hade gett in vid förhandlingen. Efter det att sökandena hade begärt att fristen skulle förlängas, gav ordföranden den 27 mars 2007 kommissionen till och med den 30 mars 2007 att göra slutliga ändringar i sina beloppsmässiga yrkanden, och sökandena till och med den 3 april 2007 att yttra sig över vad som senast hade lagts fram.

14 Det muntliga förfarandet avslutades den 17 april 2007.

Parternas yrkanden

15 Sökandena har yrkat att förstainstansrätten skall

– förplikta kommissionen att ersätta dem för förlorade arbetsinkomster och förlust av andra förmåner som blivit följden av att de har varit föremål för åsidosättanden av gemenskapsrätten med ett sammanlagt belopp om 2 629 269 brittiska pund (GBP) för samtliga sökande per den 31 oktober 2005,

– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

16 Kommissionen har, med stöd av rådet, yrkat att förstainstansrätten skall

– förplikta den att ersätta sökandena i enlighet med mellandomen med ett högsta belopp för samtliga sökande om 574 424 GBP, i överensstämmelse med vad som har anförts i yttrandet,

– förplikta sökandena att ersätta hälften av rättegångskostnaderna.

Rättslig bedömning

Tvistens omfattning med avseende på person (ratione personae)

17 Till svar på de frågor som ställts av förstainstansrätten vid förhandlingen har sökandena förklarat att tre av dem inte framställer några skadeståndsyrkanden. Dessa tre är T.F. Atkins, Edward Junger och John G. Fanthome.

18 Förstainstansrätten konstaterar således att tio av tretton sökande har framställt skadeståndsyrkanden.

19 Förstainstansrätten konstaterar vidare att kommissionen har återkallat det yrkande som framställdes i yttrandet av den 1 mars 2007. I yttrandet hade kommissionen yrkat att förstainstansrätten skulle avgöra frågan huruvida det skadestånd som svaranden var skyldig att utge till Robert C. Walton enligt förevarande dom kunde kvittas mot den fordran som kommissionen påstod att den hade gentemot Robert C. Walton i enlighet med ett beslut av den 27 maj 2005 (se, beträffande kvittning av fordringar, förstainstansrättens dom av den 17 januari 2007 i mål T‑231/04, Grekland mot kommissionen, punkt 11 och följande punkter).

Skadeståndsyrkandets belopp

20 Kommissionen har, utan att göra någon invändning om rättegångshinder, gjort gällande att sökandenas skadeståndsyrkande för den period för vilken skadestånd kan utgå (1995–1999), som fastställdes i mellandomen, är en och en halv gång högre än deras ursprungliga yrkande. Kommissionen anser att denna ökning av sökandenas yrkande inte uppfyller bestämmelserna i artikel 44 i rättegångsreglerna, inte ens med beaktande av att yrkandet har ändrats med hänsyn till de uppgifter som kommissionen har lämnat sökandena under de diskussioner som har förts mellan parterna.

21 Domstolen har i ett mål, i vilket det hade meddelats en mellandom som slog fast metoden för att beräkna skadan och i vilket det hade förordnats om att ett sakkunnigutlåtande skulle inhämtas, funnit att det ursprungliga yrkandet kan ökas och således slagit fast att sådana ändrade yrkanden kan tas upp till sakprövning. Domstolen fann att yrkandena i fråga framstod som en tillåten, och till och med nödvändig, utvidgning av yrkandena i ansökan, i synnerhet eftersom domstolen i mellandomen för första gången fastställde de omständigheter som var nödvändiga för att beräkna skadan och dess exakta beskaffenhet samt eftersom den exakta metoden för att beräkna det skadestånd som skulle utgå ännu inte hade diskuterats. Domstolen tillade att parterna i domslutet i mellandomen hade uppmanats att framställa beloppsmässiga yrkanden för det fall de inte kunde nå någon överenskommelse i fråga om skadans belopp. Av detta drog domstolen slutsatsen att en sådan uppmaning skulle sakna mening och praktisk betydelse om inte parterna, efter det att mellandomen hade meddelats, kunde framställa yrkanden som skilde sig från dem som de hade framställt i ansökan (domstolens dom av den 27 januari 2000 i de förenade målen C‑104/89 och C‑37/90, Mulder m.fl. mot rådet och kommissionen, REG 2000, s. I‑203, punkterna 38–40).

22 Det förhåller sig på samma sätt i det föreliggande målet. I mellandomen har den period för vilken skadestånd kan utgå fastställts, liksom de omständigheter som skall ligga till grund för skadeståndet och den metod som skall tillämpas för att bestämma med vilket exakt belopp som skadestånd skall utgå till respektive sökande. Således måste det med nödvändighet kunna ske en beloppsmässig ändring av respektive sökandes enskilda skadeståndsyrkande som en följd av den domen.

23 Det framgår dessutom av handlingarna i målet att sökandenas skadeståndsyrkanden av den 28 oktober 2005, vilka ändrats med hänsyn till domskälen i mellandomen, är lägre, och inte högre, än deras ursprungliga yrkanden, om det totala beloppet tas i beaktande och inte endast den del av det ursprungliga yrkandet som avser den period för vilken skadestånd kan utgå.

24 Det följer av det ovan anförda att vad kommissionen anfört om beloppet för de slutliga skadeståndskraven saknar relevans.

Inledande överväganden

25 Denna dom har till syfte att bestämma det skadestånd som skall utges till respektive sökande som ersättning för den rättsstridighet som fastställts i mellandomen. Skadestånden i fråga skall bestämmas i enlighet med de principer och kriterier som det erinrats om ovan i punkterna 1–6, eftersom parterna inte har lyckats nå någon överenskommelse som innefattar samtliga punkter för att genomföra de principer och kriterier som har fastställts av förstainstansrätten.

26 Förstainstansrätten noterar att mellandomen varken har överklagats i den del som avser fastställandet av gemenskapens skadeståndsansvar på grund av den rättsstridighet som konstaterats eller i den del som det i den domen fastställts att sökandena lidit skada och att deras rätt till skadestånd har begränsats till en period om högst fem år. Mellandomen har inte heller överklagats i den del som avser de principer och kriterier som skall tillämpas för att bestämma skadeståndet för varje enskild sökande. Domen har således vunnit laga kraft i dessa delar, vilka äger rättskraft och skall tillämpas vid målets slutgiltiga avgörande (domstolens dom av den 19 februari 1991 i mål C‑281/89, Italien mot kommissionen, REG 1991, s. I‑347, punkt 14, samt domstolens beslut av den 11 juli 1996 i mål C‑397/95 P, Coussios mot kommissionen, REG 1996, s. I‑3873, punkt 25, och av den 28 november 1996 i mål C‑277/95 P, Lenz mot kommissionen, REG 1996, s. I‑6109, och, beträffande en mellandoms rättskraft, domen i de ovannämnda förenade målen Mulder m.fl. mot rådet och kommissionen, punkterna 54–56). Kommissionen har för övrigt i det ovannämnda yttrandet av den 1 mars 2007 understrukit att varken sökandena eller kommissionen själv har överklagat domen av den 5 oktober 2004 till domstolen och att den således har vunnit laga kraft och äger rättskraft.

27 Med beaktande av hur den föreliggande tvisten såg ut när det muntliga förfarandet avslutades, har parterna, i jämförelse med respektive parts yrkanden av den 28 oktober 2005, kommit överens i ett antal allmänna och särskilda frågor rörande bestämmandet av det skadestånd som skall utges till respektive sökande i enlighet med principerna och kriterierna i mellandomen.

28 Parterna är således överens om det allmänna tillvägagångssättet för att beräkna sökandenas förluster, fastställandet av de mest betydelsefulla beståndsdelarna av sökandenas gemenskapsinkomster och nationella inkomster som skall tas i beaktande samt att en enkel ränta om 5,25 procent skall utgå på det slutliga skadeståndsbelopp som skall utges till respektive sökande. Parterna är vidare överens om att det skadestånd som utbetalas till sökandena inte skall vara föremål för beskattning enligt Förenade kungarikets lagstiftning. Frågan vilket skattesystem som skall tillämpas på skadeståndet avgjordes uttryckligen och slutligt genom mellandomen (se ovan punkt 6).

29 Av de yrkanden som framställdes av parterna den 28 oktober 2005 framgår att oenighet kvarstår i sex frågor som utgör förutsättningar för att det exakta skadestånd som skall utges till respektive sökande skall kunna bestämmas. Det är dessa frågor som parterna har begärt att förstainstansrätten skall avgöra. Det rör sig om följande frågor: Den tidpunkt från vilken den period för vilken skadestånd kan utgå skall börja för respektive sökande (se ovan punkt 5). Vilken lönegrad och löneklass som skall fastställas för respektive sökande vid början av den period för vilken skadestånd kan utgå (se ovan punkt 4). Vilka befordringar som sökandena skulle ha kunnat beviljas (se ovan punkt 4). Vilka förmåner som är anknutna till den lön som de skulle ha kunnat uppbära (se ovan punkt 1). Vilka avdrag som skall göras för avgifter och andra pålagor i syfte att bestämma nettoinkomsterna för tillfälligt anställda i gemenskaperna och för kontraktsanställda (se ovan punkt 4). Vilka pensionsrättigheter som sökandena skulle kunna göra anspråk på (se ovan punkt 1).

30 Parternas ståndpunkter beträffande vissa aspekter av de frågor i vilka det råder oenighet har närmat sig varandra som en följd av att den ovan i punkt 8 nämnda processledande åtgärden vidtogs. Det råder emellertid endast fullständig enighet i frågan rörande vilka avdrag för avgifter och andra pålagor som skall tas i beaktande för att bestämma de faktiska inkomster som sökandena hade i egenskap av kontraktsanställda. I de andra frågorna råder det emellertid alltjämt mer eller mindre betydande oenighet.

31 Det råder enighet mellan parterna om de svårigheter som de har haft att övertyga skattemyndigheterna i Förenade kungariket om att det skadestånd som utbetalas inte får bli föremål för nationell beskattning i enlighet med vad förstainstansrätten har funnit i mellandomen. Skattemyndigheterna i Förenade kungariket har nämligen förklarat sin avsikt att, även om de inte beskattar kapitalbeloppet, i vart fall beskatta den ränta som utgår på skadeståndet. Parterna har redogjort för detta i sina skriftliga inlagor och vid förhandlingen. Sökandena och kommissionen har därför begärt att förstainstansrätten tydligt uttalar att skadeståndet, såväl ränta som kapitalbelopp, inte skall beskattas.

32 Förstainstansrätten avser att i tur och ordning pröva de sex frågor som har räknats upp ovan i punkt 29. Det kommer härvidlag att göras en distinktion mellan de frågor i vilka det råder enighet och de frågor i vilka det råder oenighet. Frågan vilket skattesystem som skall tillämpas på den ränta som utgår på skadeståndet kommer även att prövas.

De frågor i vilka det råder enighet

Frågan vid vilken tidpunkt som den period för vilken skadestånd kan utgå skall börja

33 Förstainstansrätten slog i mellandomen fast att skadeståndet skulle beräknas från och med datumet för ikraftträdande av det äldsta avtal som ingåtts eller förnyats beträffande respektive sökande, varvid detta datum inte fick ligga mer än fem år tillbaka i tiden från det datum då skadeståndskravet hade framställts till kommissionen. Det aktuella datumet kom således att ligga mellan den 12 november 1994 och den 16 februari 1995 (punkterna 83 och 166 i mellandomen). Det framgår vidare av mellandomen (punkt 171) att den period för vilken skadestånd kan utgå avslutas antingen vid det datum som den berörde sökanden upphörde att arbeta för JET‑projektet, om detta datum inföll innan projektet avslutades den 31 december 1999, eller det sistnämnda datumet, om den berörde sökanden arbetade för JET‑projektet till dess att projektet upphörde. För Robert G. Walton, som anställdes som tillfälligt anställd år 1999, slutar den period som ger honom rätt till skadestånd vid den tidpunkt då han anställdes i enlighet med Anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna.

34 Det framgår av bevisupptagningen, och i synnerhet av de svar som lämnats i anledning av den ovan i punkt 8 nämnda processledande åtgärden, att sökandena inte har förmått övervinna de svårigheter att fastställa det exakta datumet när den period för vilken skadestånd kan utgå skall börja för respektive sökande. Dessa svårigheter följer av det sätt på vilket sökandena har betalats (veckovis eller månadsvis), av att det skett senkomna förlängningar av deras kontrakt och av att två av dem inte har haft ettårskontrakt. Dessa faktiska omständigheter har framkommit efter det att arkiven för JET‑projektet har gåtts igenom och de gör det särskilt vanskligt att fastställa det datum från och med vilket perioden för vilken skadestånd kan utgå skall börja. Med beaktande härav har sökandena kommit överens med kommissionen om att fastställa den 1 mars 1996 (fem år före det datum då sökandena framställde sina skadeståndskrav till kommissionen) som den tidpunkt från och med vilken den nämnda perioden skall börja.

35 Förstainstansrätten har i mellandomen uppmanat parterna att nå en överenskommelse. Förstainstansrätten skall därför, med beaktande av de särskilda svårigheter som sökandena haft att använda de kontraktshandlingar som de tagit del av och med hänsyn till kommissionens medgivande, stadfästa den överenskommelse som parterna har nått. Förstainstansrätten fastställer därför den 1 mars 1996 som det datum från och med vilket den period för vilken skadestånd kan utgå skall börja för respektive sökande. Detta datum finns angivet i den andra kolumnen i bilaga 2 till domen.

36 Sökandenas alternativa förslag, för vilket det lämnades en redogörelse i svaret på den processledande åtgärden, skall följaktligen inte tas i beaktande. Innebörden av det alternativa förslaget var att det första datum vid vilket det förelåg betalningsskyldighet skulle tas i beaktande, och inte det datum när det äldsta avtal som ingåtts eller förnyats började gälla. Detta förslag har förkastats av svaranden och skulle inte stå i överensstämmelse med domskälen i mellandomen (punkt 166).

Frågan om avgifter och andra pålagor

37 Förstainstansrätten slog i mellandomen (punkt 170) fast att den jämförelse mellan en tillfälligt anställd i gemenskaperna och en kontraktsanställd som görs för att fastställa skadan skall utgå från nettobeloppen, efter avdrag för avgifter och andra pålagor enligt den tillämpliga lagstiftningen.

38 Efter den processledande åtgärden har sökandena, i enlighet med de ovannämnda domskälen i mellandomen, vid bestämmandet av de inkomster som de uppbar i egenskap av kontraktsanställda dragit av de belopp som motsvarade inbetalningar till pensionsfonder. Dessa belopp ingick i deras yrkande av den 28 oktober 2005. Kommissionen har godtagit detta.

39 Förstainstansrätten skall stadfästa vad parterna har kommit överens om i denna fråga vid fastställandet av den nettoinkomst som respektive sökande faktiskt har uppburit i egenskap av kontraktsanställd under den period för vilken skadestånd kan utgå.

De frågor i vilka det råder oenighet

Frågan om lönegrad och löneklass vid början av den period för vilken skadestånd kan utgå

– Parternas argument

40 Sökandena har gjort gällande att lönegraden och löneklassen skall bestämmas, vid sidan av akademiska kvalifikationer och tidigare yrkeserfarenhet, på grundval av den karriär som respektive sökande har haft inom JET‑projektet sedan denne faktiskt började arbeta i projektet, det vill säga beträffande flera av sökandena före början av den period för vilken skadestånd kan utgå. Sökandena anser att förstainstansrätten i mellandomen uppställde ett kriterium om likvärdighet i praktiskt hänseende mellan de tjänster som sökandena innehade som kontraktsanställda och de tjänster som de skulle ha innehaft som tillfälligt anställda. Sökandena har uppgivit att de, för att fastställa den praktiska likvärdigheten, har stött sig på en promemoria av den 25 augusti 1989 från Byrne, som var ansvarig för avtalen inom JET‑projektet.

41 Sökandena har, med åberopande av mellandomen, gjort gällande att kommissionen i dag inte kan kräva att samma beviskrav skall vara uppfyllt som skulle behöva vara uppfyllt om det var fråga om deras faktiska rekrytering, eftersom de faktiskt har rekryterats för att arbeta inom JET‑projektet. Ett sådant beviskrav skulle dessutom i vissa fall vara omöjligt att uppfylla. Varje sökande har dessutom avlagt vittnesmål om sin karriär och sin meritförteckning.

42 Kommissionen har hävdat att lönegraden och löneklassen skall bestämmas vid datumet för ikraftträdandet av det äldsta avtal som faller inom den period för vilken skadestånd kan utgå, med beaktande av varje sökandes examina och tidigare yrkeserfarenhet som om det var fråga om en första rekrytering. Kommissionen anser att sökandena måste förebringa samma bevis i fråga om kvalifikationer och yrkeserfarenhet som om de faktiskt hade rekryterats. Enligt kommissionen följer det av mellandomen att gemenskapen är skadeståndsskyldig, att skadestånd skall utgå för längst en femårsperiod och att tidigare kontrakt inte kan tas i beaktande.

43 Kommissionen har vidare anfört att de relevanta handlingar som den använder sig av för att bestämma tjänster och lönegrader är kommissionens beslut av den 11 oktober 1984 om kriterier för placering i lönegrad och i löneklass vid rekrytering av personal som tillhör de vetenskapliga och tekniska tjänstegrupperna och kommissionens beslut, som trädde i kraft den 1 september 1983, om kriterier för placering i lönegrad och löneklass vid rekrytering av administrativ personal.

44 Svaranden har även väckt frågan huruvida de bevis som den tillställdes av sökandena främst i juli 2005, men i vissa fall i september och oktober 2005, skall avvisas enligt artikel 44 i rättegångsreglerna.

– Förstainstansrättens bedömning

45 Beträffande bevisen för sökandenas kvalifikationer och yrkeserfarenhet till stöd för bestämmandet av varje sökandes lönegrad och löneklass vid början av den period för vilken skadestånd kan utgå, skall det inledningsvis erinras om att förstainstansrätten i mellandomen fann att sökandena, i synnerhet på grund av sina kvalifikationer, haft en verklig möjlighet att kunna rekryteras som tillfälligt anställda (punkterna 155 och 157 i mellandomen). För att bestämma det skadestånd som skall utges till respektive sökande finns det således inte anledning att pröva om den berörda personen uppfyllde villkoren för att bli rekryterad vid början av den period för vilken skadestånd kan utgå. Det framgår nämligen av domskälen i mellandomen att det erforderliga beviskravet för att bestämma varje sökandes placering i lönegrad och löneklass inte kan motsvaras av en faktisk rekrytering, såsom kommissionen har påstått.

46 Förstainstansrätten finner beträffande de bevis som sökandena tillställt svaranden mellan juli och oktober 2005, och som enligt denne har åberopats alltför sent med hänsyn till artikel 44 i rättegångsreglerna, att de med hänsyn till omständigheterna i målet inte skall avvisas.

47 Den skada som sökandena har lidit och den metod som skall tillämpas för att bestämma dess belopp fastställdes i domskälen i mellandomen, i vilken förstainstansrätten avgjorde huruvida gemenskapen var skadeståndsansvarig. Det är samma domskäl som har gjort det möjligt för parterna – på grund av att det i dessa bland annat hänvisas till akademiska kvalifikationer, yrkeserfarenhet och arbetsuppgifter som utförts i JET‑projektet – att fastställa de omständigheter som är relevanta för skadeståndets bestämmande. Med beaktande av de förlängningar av fristerna som sökandena har begärt – gentemot vilka svaranden inte har gjort några invändningar – och den omständigheten att svaranden först i slutet av december 2005 gav sökandena tillgång till arkivet för JET‑projektet, finns det inte anledning att avvisa något bevis.

48 Beträffande varje sökandes placering i lönegrad och löneklass vid början av den period för vilken skadestånd kan utgå erinras det om att förstainstansrätten i mellandomen konstaterade att sökandenas tjänster och kvalifikationer, såsom de hade uppställts av kommissionen, tycktes motsvara arten och nivån på de tjänster och kvalifikationer som medlemmarna i projektgruppen hade. Förstainstansrätten påpekade (punkt 121) även att kommissionen vid förhandlingen hade medgivit att det inte förelåg någon grundläggande skillnad mellan medlemmarna i projektgruppen och sökandena och att de yrkesmässiga kvalifikationerna och erfarenheterna var av liknande art för båda grupperna. Förstainstansrätten noterade (punkt 122) även att denna likhet bekräftades av JET:s organisationsschema.

49 Det framgår av mellandomen (punkterna 166 och 168) att den tjänst, lönegrad och löneklass som skall bestämmas för varje sökande måste överensstämma med de arbetsuppgifter som respektive sökande utförde i JET‑projektet vid datumet för ikraftträdande av det äldsta avtal som ingåtts eller förnyats under den period för vilken skadestånd kan utgå. De aktuella arbetsuppgifterna är de arbetsuppgifter som den berörde utförde i JET‑projektet vid detta datum, om denne redan arbetade där (vilket är fallet beträffande de flesta av sökandena), eller de arbetsuppgifter som denne vid den tidpunkten började utföra. Placeringen av varje sökande i lönegrad och löneklass skall således fastställas med beaktande av dennes faktiska rekrytering till JET‑projektet. Den rekryteringen ägde i allmänhet rum före början av den period för vilken skadestånd kan utgå.

50 Trots att förstainstansrätten begränsade sökandenas rätt till ersättning till som längst en femårsperiod fann den ändå att de skulle ha rekryterats som tillfälligt anställda från första början, det vill säga från deras första anställning. Rättsstridigheten har således fortgått under hela den tid som JET‑projektet pågick (punkterna 127 och 139 i mellandomen). I motsats till kommissionens uppfattning avser den konstaterade rättsstridigheten hela anställningstiden i JET‑projektet, även om ersättning endast kan utgå för den period för vilken skadestånd kan utgå som fastställts i mellandomen, av de skäl som anges däri (punkterna 57–84).

51 Den situation som respektive sökande befann sig i vid början av den period för vilken skadestånd kan utgå skall följaktligen inte jämställas med vad som skulle ha gällt efter en första rekrytering, utan skall behandlas med beaktande av att den berörda personen redan vid sin första kontraktsanställning borde ha rekryterats som tillfälligt anställd. Detta leder till att det vid bestämmandet av den lönegradsplacering som motsvarar de arbetsuppgifter som var och en utförde i början av den period för vilken skadestånd kan utgå, i förekommande fall, skall tas hänsyn till den ”karriär” som gjorts före början av nämnda period.

52 Den omständigheten att hänsyn tas till den ”karriär” som den berörde personen tidigare har gjort i JET‑projektet innebär inte, i motsats till vad kommissionen har hävdat, ett återskapande i egentlig mening av den karriär som denne skulle ha haft, utan innebär endast att det, i förekommande fall, tas hänsyn till den lönegrad och löneklass som denne nått i egenskap av kontraktsanställd i JET‑projektet. Detta framgår av mellandomen, i vilken det i syfte att fastställa respektive sökandes tjänst och lönegrad hänvisas till de arbetsuppgifter som varje sökande utförde vid början av den period för vilken skadestånd kan utgå (punkterna 166 och 168). Det erinras om att förstainstansrätten konstaterade att sökandenas tjänster, yrkesmässiga kvalifikationer och erfarenheter var likvärdiga med de tjänster, yrkesmässiga kvalifikationer och erfarenheter som medlemmarna i projektgruppen hade (punkterna 121 och 122 i mellandomen). Vid bestämmandet av placeringen i lönegrad och löneklass vid början av den period för vilken skadestånd kan utgå måste denna likhet i praktiskt avseende tas i beaktande.

53 Vid bestämmandet av respektive sökandes placering i lönegrad och löneklass vid början av den period för vilken skadestånd kan utgå skall samtliga tillgängliga uppgifter som nämnts av parterna och som är relevanta användas. Dessa uppgifter utgörs av den promemoria som har upprättats av den ansvarige för avtal inom JET‑projektet den 25 augusti 1989 (i vilken det fastställs hur lönegraderna för kontraktsanställda motsvarar de åtta lönegrader för Euratomanställda som är av intresse), indelningen av den kontraktsanställda personalen inom JET‑projektet, såsom denna framgår av förteckningen över sådan personal för år 1994, kommissionens beslut av den 11 oktober 1984 om kriterier för placering i lönegrad och i löneklass vid rekrytering av personal som tillhör de vetenskapliga och tekniska tjänstegrupperna och kommissionens beslut, som trädde i kraft den 1 september 1983, om kriterier för placering i lönegrad och löneklass vid rekryteringen av administrativ personal.

54 Mot bakgrund av dessa olika handlingar skall varje sökandes placering i lönegrad och löneklass vid början av den period för vilken skadestånd kan utgå bestämmas på följande sätt.

55 Först skall varje sökandes placering i lönegrad och löneklass som kontraktsanställd vid datumet för ikraftträdande av det äldsta avtal som ingåtts eller förnyats under den aktuella perioden bestämmas, såsom den placeringen kan fastställas med utgångspunkt i den promemoria som har upprättats av den ansvarige för avtal inom JET‑projektet den 25 augusti 1989 och av förteckningen över kontraktsanställd personal för år 1994. Placeringen i lönegrad och löneklass som kontraktsanställd personal tar hänsyn till utvecklingen av de berörda personernas situationer från det att de först rekryterades till datumet för förnyelsen av det kontrakt som inleder den period för vilken skadestånd kan utgå i enlighet med de principer som beskrivits ovan.

56 För det andra skall motsvarande lönegrad och löneklass bestämmas för en Euratomanställd på ett sätt som är likvärdigt med denna lönegradsplacering. Detta skall ske på grundval av kommissionens beslut av den 11 oktober 1984 om kriterier för placering av personal som tillhör de vetenskapliga och tekniska tjänstegrupperna i lönegrad och i löneklass och på grundval av kommissionens beslut, som trädde i kraft den 1 september 1983, om kriterier för placering i lönegrad och löneklass vid rekryteringen av administrativ personal.

57 Av vad som anförts ovan följer att varje sökandes placering i lönegrad och löneklass vid början av den period för vilken skadestånd kan utgå fastställs på ett sätt som anges i den tredje kolumnen i bilaga 2 till domen.

Frågan om befordringar

– Parternas argument

58 Sökandena har gjort gällande att de intervall med vilka befordringar skedde i JET‑projektet var särskilt gynnsamma, vilket i förevarande fall leder till att det skall ske en uppflyttning till en högre lönegrad så snart en uppflyttning i löneklass får till följd att lönen överstiger den första löneklassen i närmaste högre lönegrad. Enligt sökandena är det ovan angivna resonemanget inte tillämpligt i tre fall, i vilka de ansluter sig till kommissionens uppfattning. De tre fallen avser avsaknaden av befordran från lönegrad B till lönegrad A, avsaknaden av befordran från lönegrad A5 till A4 och avsaknaden av befordran från lönegrad A4 till lönegrad A3. De gynnsamma befordringsintervallen i JET‑projektet leder enligt sökandena även till att en befordran som motsvarar den genomsnittliga karriärutvecklingen skall läggas till vart femte år.

59 Att den av sökandena föreslagna metoden är välgrundad bekräftas av det nära samband som finns mellan de lönegrader som har begärts av sökandena och lönegraderna i JET‑projektets förteckning över kontraktsanställd personal. Den föreslagna metoden gör det även möjligt att låta en utnämning till en tjänst med ledningsansvar ta formen av en befordran.

60 Kommissionen har gjort gällande att en förändring av graden av ansvar inte med automatik leder till en befordran, eftersom det inte råder något automatiskt samband mellan lönegrad och tjänst. En tjänsteman kan gå från en tjänst som handläggare till en tjänst som enhetschef utan att bli befordrad.

61 Parterna har till svar på den processledande åtgärden förklarat att de har kommit överens om en befordringsandel om 20 procent, vilket motsvarar en befordran vart femte år.

62 Kommissionen är fortsatt oense med sökandena angående deras tillämpning av befordringsandelen för tiden före den period för vilken skadestånd kan utgå, vilken innebär att den karriär som har gjorts i JET‑projektet före den period för vilken skadestånd kan utgå tas i beaktande i syfte att bestämma placering i lönegrad och löneklass i början av nämnda period.

– Förstainstansrättens bedömning

63 Det noteras inledningsvis att den fråga i vilken det råder oenighet inte avser frekvensen av de befordringar som sökandena skulle ha fått med tillämpning av den ostridiga befordringsandelen om 20 procent per år under den period för vilken skadestånd kan utgå, utan tillämpningen av befordringsandelen för att fastställa respektive sökandes placering i lönegrad och löneklass vid början av nämnda period, vilket i förekommande fall innebär att den berörda personens tidigare karriär i JET‑projektet måste återskapas. Dessa invändningar avser således fastställandet av lönegrad och löneklass vid början av den period för vilken skadestånd kan utgå och de saknar samband med befordringarna under den nämnda perioden, som det nu är fråga om att återskapa.

64 Det är således inte fråga om att ta i beaktande befordringarna före perioden för vilken skadestånd kan utgå. Med hänsyn till de farhågor som svaranden har givit uttryck för gör förstainstansrätten följande anmärkningar: Det har i enlighet med domskälen i mellandomen konstaterats (se ovan punkt 50 och följande punkter) att varje sökandes karriär från och med dennes faktiska rekrytering skall tas i beaktande vid fastställandet av placeringen i lönegrad och löneklass. Detta innebär med nödvändighet att de tidigare befordringar som sökanden skulle ha kunnat få ingår i denna metod att återskapa sökandenas respektive karriärer. Det är ostridigt att befordringsandelen i JET‑projektet var 20 procent och sökandena kunde således logiskt sett använda sig av den befordringsandelen för att återskapa sina ursprungliga karriärer i syfte att fastställa varje sökandes lönegrad och löneklass vid början av den period för vilken skadestånd kan utgå.

65 Förstainstansrätten fann i mellandomen (punkt 169) beträffande befordringarna under den period för vilken skadestånd kan utgå att parterna skulle komma överens om vilken karriär som respektive sökande skulle ha haft från och med den tidpunkt då de anställdes till och med de senaste fem åren, för vilka skadestånd kan utgå. Härvidlag skulle tas i beaktande den genomsnittliga löneökning som anställda vid Euratom med motsvarande tjänst och lönegrad, och som i förekommande fall arbetade i JET‑projektet, hade haft samt de eventuella befordringar som respektive sökande hade kunnat beviljas under denna tid mot bakgrund av den fastställda lönegraden och tjänsten, med tillämpning av det genomsnittliga antalet befordringar av tillfälligt anställda vid Euratom i en liknande situation.

66 Det framgår av mellandomen att de eventuella befordringar som skulle ha ägt rum under den period för vilken skadestånd kan utgå skall bestämmas med hänsyn till den lönegrad och den löneklass som fastställts i början av denna period om högst fem år. Härvidlag skall det genomsnittliga antalet befordringar som tillfälligt anställda vid Euratom som befann sig i en liknande situation fått tillämpas i enlighet med vad som i JET‑projektet var brukligt i fråga om befordringar. Med liknande situation förstås tillfälligt anställda vid Euratom som arbetade i JET‑projektet.

67 Det var nämligen i förhållande till situationen för medlemmarna i projektgruppen i JET som förstainstansrätten ansåg att sökandena hade kvarhållits i en diskriminerande rättslig situation, vilken innebar en rättsstridighet som var skadeståndsgrundande (punkterna 140 och 141 i mellandomen) och att de på grund härav hade lidit skada (punkterna 164 och 169 i mellandomen). Den ”liknande situation” som skall tjäna som utgångspunkt för jämförelsen i syfte att bestämma den karriärutveckling som sökandena skulle ha haft är följaktligen den, i förekommande fall, gynnsammare, karriärutveckling som medlemmarna i projektgruppen i JET har haft.

68 Det eventuella tillträdet till tjänster som är förknippade med ett särskilt ansvar har inte tagits i beaktande vid denna beräkning, eftersom det, i likhet med vad kommissionen har gjort gällande, inte föreligger något automatiskt samband mellan lönegrad och tjänst. En tjänsteman kan byta tjänst utan att befordras av denna anledning. De befordringar som sökandena skulle ha haft skall däremot omfatta ändringarna av löneklass och lönegrad i enlighet med vad som var brukligt i JET‑projektet.

69 De befordringar som har återskapats enligt ovan angivna domskäl skall således beaktas i enlighet med de principer som har fastställts i mellandomen i syfte att fastställa den nettoinkomst som varje sökande skulle ha kunnat uppbära i egenskap av tillfälligt anställd under den period för vilken skadestånd kan utgå.

Frågan om de anknutna förmånerna

– Parternas argument

70 Sökandena har hävdat att den nettoinkomst som faktiskt har uppburits av var och en av dem skall beräknas med avdrag för de belopp som de har tjänat när de har arbetat under sina ledigheter eller när de har arbetat övertid, med hänsyn till att var och en har arbetat samma antal dagar som en tillfälligt anställd vid Euratom i en likvärdig situation och utan att arbeta övertid. Sökandena har gjort gällande att genom att beakta de belopp som de faktiskt har uppburit i denna egenskap (vilka är högre än de belopp som uppbars av tillfälligt anställda i JET‑projektet) utgår det inget skadestånd för betald ledighet eller övertidsersättning.

71 Kommissionen har hävdat att de belopp som sökandena har uppburit i form av betalda ledigheter och övertidsersättning måste räknas in i de inkomster som de har uppburit i egenskap av kontraktsanställda, eftersom sökandena haft flexibilitet att öka sina inkomster till skillnad från anställda vid Euratom. I fråga om den gemenskapsinkomst som varje sökande skulle ha kunnat uppbära har kommissionen gjort gällande, med avseende på den del av skadeståndet som hänför sig till vissa ersättningar, att den berörda personen måste visa att denne uppfyllde villkoren för att komma i åtnjutande av ersättningar såsom hushållstillägg, barntillägg och utbildningstillägg.

72 Kommissionen har beträffande de tjänsteresor som sökandena eventuellt har gjort hävdat att det är fråga om ersättning för utlägg och inte om förlorade inkomster. Beträffande de dagtraktamenten som vissa sökande bosatta långt från platsen för JET‑projektet har uppburit har svaranden anfört att andra anställda inte gavs någon likvärdig förmån enligt tjänsteföreskrifterna. Traktamentena skall följaktligen tas med i beräkningen av de inkomster som sökandena faktiskt har uppburit i egenskap av kontraktsanställda.

73 Parterna har kommit överens på följande punkter till följd av den processledande åtgärden.

74 Beträffande de betalda ledigheterna har parterna kommit överens om att de belopp som sökandena har fått för att de har arbetat lika många timmar som de skulle ha gjort som anställda vid Euratom skall räknas in i de inkomster de har uppburit i egenskap av kontraktsanställda, eftersom de flesta av sökandena inte hade rätt till någon betald ledighet.

75 Beträffande övertidsersättningen har parterna kommit överens om att det skall göras en distinktion mellan de sökande som ingår i kategori A och de sökande som ingår i kategori B. Sökandena har godtagit den ökning om 10 procent som kommissionen har gjort av deras nationella inkomster, eftersom Euratompersonal i kategori A inte fick övertidsersättning till skillnad från den kontraktsanställda personal i vilken sökandena ingick. Euratompersonal i kategori B (och i kategori C) har fått ersättning för övertidsarbete, men inte i pengar utan i tid. Det har visat sig omöjligt att beräkna sistnämnda ersättning. Sökandena har följaktligen beslutat sig för att inte beakta övertiden på båda sidor av ekvationen (nationella inkomster och gemenskapsinkomster). I motsats härtill har kommissionen bibehållit den enhetliga höjning om 10 procent som har tillämpats på de inkomster som sökandena uppbar i egenskap av kontraktsanställda. Det föreligger således en skillnad i uppskattningen av dessa inkomster i de sifferuppgifter som parterna har lagt fram.

– Förstainstansrättens bedömning

76 I mellandomen (punkt 164) slogs det fast att den skada som sökandena åsamkats under den tid som de arbetade för samarbetsprojektet JET utgjordes av skillnaden mellan den lön, de anknutna förmåner och pensionsrättigheter som de berörda personerna skulle ha erhållit eller förvärvat om de hade arbetat för JET‑projektet i egenskap av tillfälligt anställda och den lön, de anknutna förmåner och pensionsrättigheter som de faktiskt erhöll eller förvärvade i egenskap av kontraktsanställd personal.

77 Av detta följer att samtliga förmåner som den berörda personen skulle ha kunnat göra anspråk på med beaktande av sin personliga och yrkesmässiga situation och för vilka denne kan lägga fram skriftliga bevis skall tas i beaktande vid fastställandet av den gemenskapsinkomst netto som respektive sökande skulle ha haft under den period för vilken skadestånd kan utgå om denne hade rekryterats som tillfälligt anställd. Däremot saknas det anledning att låta de traktamenten som skulle ha kunnat utgå vid tjänsteresor ingå i den inkomsten, eftersom kommissionen har gjort gällande att samtliga utlägg för uppehälle ersattes inom JET‑projektet, samtidigt som dagtraktamentena var begränsade och till och med avskaffade. Sökandena har inte bestritt vad kommissionen har anfört på denna punkt.

78 Av detta följer även att all lön som sökandena har fått i egenskap av kontraktsanställda, bland annat de dagtraktamenten som vissa av sökandena har kunnat uppbära på grund av att de varit bosatta långt ifrån platsen för JET‑projektet, skall beaktas vid fastställandet av den nationella inkomst som varje sökande uppbar i egenskap av kontraktsanställd under den period för vilken skadestånd kan utgå.

79 Beträffande de betalda ledigheterna skall parternas överenskommelse stadfästas. De belopp som de berörda personerna har uppburit för att ha arbetat lika många timmar som de arbetstimmar som de skulle ha utfört i egenskap av Euratomanställda skall således beaktas.

80 Beträffande övertidsersättningen skall, i enlighet med parternas överenskommelse, den höjning om 10 procent av de inkomster som de berörda personerna uppbar i egenskap av kontraktsanställda tillämpas, eftersom Euratompersonal i kategori A inte hade betalt för övertidsarbete, till skillnad från kontraktsanställda som sökandena.

81 Förstainstansrätten noterar beträffande de sökande som var placerade i kategori B att svaranden inte har hävdat att sökandenas påstående, att det har visat sig omöjligt att beräkna den ersättning i tid, och inte i pengar, som utgick till Euratompersonal i kategorierna B och C för övertidsarbete, är oriktigt. Mot denna bakgrund anser förstainstansrätten att den lämpligaste lösningen är den som har förordats av sökandena. Denna lösning innebär att övertidsarbete varken tas i beaktande vid fastställandet av de inkomster som sökandena har uppburit i egenskap av kontraktsanställda eller vid fastställandet av de inkomster som de skulle ha kunnat uppbära i egenskap av tillfälligt anställda vid Euratom.

82 Den nettoinkomst som varje sökande skulle ha kunnat uppbära i egenskap av tillfälligt anställd under den period för vilken skadestånd kan utgå, och den inkomst som varje sökande faktiskt har uppburit i egenskap av kontraktsanställd under samma period, skall följaktligen fastställas i enlighet med de principer avseende anknutna förmåner som det har redogjorts för ovan.

83 Av detta följer att de anställdas nettoinkomster, de inkomster som de borde ha haft i egenskap av tillfälligt anställda, den förlust som är följden av skillnaden mellan dessa båda inkomster och den kumulerade förlust som är följden av den uppräkning av sistnämnda belopp som skedde den 31 december 1999 uppgår till de belopp som anges i kolumnerna 1, 2, 3, respektive 4 i bilaga 3 till domen.

Frågan om pensionsrättigheterna

– Parternas argument

84 Sökandena har hävdat att de har rätt till ersättning på grund av förlorade pensionsrättigheter och att denna ersättning inte kan ersättas av ett avgångsvederlag. De har gjort gällande att de flesta av dem har arbetat i JET‑projektet under en längre tid än den period om högst fem år på grundval av vilken skadeståndet skall beräknas. De anser att ett lämpligt tillvägagångssätt för att fastställa pensionsrättigheterna vore att beräkna kostnaden för en livränta som motsvarar den pension som de skulle ha fått om rättsstridigheten i fråga inte hade förelegat och ta i beaktande den del av detta belopp som motsvarar den period för vilken skadestånd kan utgå.

85 Kommissionen har hävdat att sökandena endast kan göra anspråk på avgångsvederlag, eftersom förstainstansrätten har fastställt att den period för vilken kommissionen är skyldig att utge skadestånd för att inte ha rekryterat sökandena skall uppgå till högst fem år. Det skulle stå i strid med den preskription som förstainstansrätten har slagit fast att ge pensionsrättigheter på den grunden att vissa av sökandena tidigare hade arbetat i JET‑projektet, eftersom pensionsrättigheterna i ett sådant fall skulle grunda sig på kontrakt som ingåtts före början av den period för vilken skadestånd kan utgå.

– Förstainstansrättens bedömning

86 I mellandomen (punkt 164) slogs det fast att den skada som sökandena hade lidit under den tid som de arbetade för samarbetsprojektet JET innefattade pensionsrättigheter motsvarande skillnaden mellan de pensionsrättigheter som de berörda personerna skulle ha förvärvat om de hade arbetat för JET‑projektet i egenskap av tillfälligt anställda och de pensionsrättigheter som de faktiskt förvärvade i egenskap av kontraktsanställd personal.

87 Förstainstansrätten ansåg dessutom i mellandomen att skadeståndet skulle beräknas för en period som inleddes dagen för ikraftträdande av det äldsta avtal som ingåtts eller förnyats beträffande respektive sökande, varvid denna tidpunkt inte fick ligga mer än fem år tillbaka i tiden från det att skadeståndskravet hade framställts till kommissionen. Nämnda period slutade antingen det datum som den berörde sökanden upphörde att arbeta för JET‑projektet, om detta datum inföll innan projektet avslutades den 31 december 1999, eller det sistnämnda datumet, om den berörde sökanden arbetade för JET‑projektet till dess att projektet upphörde (punkt 171 i mellandomen).

88 Av de ovannämnda domskälen framgår det otvetydigt att förstainstansrätten har tillerkänt sökandena en rätt till ersättning på grund av förlorade pensionsrättigheter. Trots att förstainstansrätten har fastställt att skadeståndsyrkandena som mest får avse en femårsperiod räknat från tidpunkten för varje sökandes skadeståndskrav, har den inte därav dragit slutsatsen att denna del av skadeståndet i samtliga fall skall ersättas av ett avgångsvederlag. Den tolkning som har förordats av kommissionen i denna del kan följaktligen inte godtas.

89 Som det har erinrats om ovan i punkt 51 har förstainstansrätten i mellandomen slagit fast att sökandena redan från första början borde ha rekryterats som tillfälligt anställda och att den tid som rättsstridigheten pågick översteg den period för vilken skadestånd kan utgå. Detta konstaterande leder med nödvändighet till att den omständigheten att sökandena har kunnat förvärva pensionsrättigheter under hela den tid som var och en av dem faktiskt arbetade i JET‑projektet skall tas i beaktande. Det skadestånd som eventuellt skall utgå på grund av dessa rättigheter är emellertid begränsat till den period för vilken skadestånd kan utgå.

90 För att fastställa den del av skadeståndet som motsvarar pensionsrättigheterna skall det datum när respektive sökande faktiskt rekryterades för första gången av JET‑projektet tas i beaktande, vilket i förekommande fall kan ligga före perioden för vilken skadestånd kan utgå. Det skadestånd som skall utgå skall vara grundat på förlusten av de pensionsrättigheter som hänför sig till de högst fem år som motsvarar den period för vilken skadestånd kan utgå. De ovannämnda fem åren utgör således inte de enda år som kan grunda rätt till pension. Det är nämligen den sammanlagda anställningstiden i JET‑projektet för varje sökande som grundar dennes rätt till pension. De motsvarande pensionsrättigheterna skall sedan minskas i proportion till längden på den period för vilken skadestånd kan utgå, hänförd till den sammanlagda anställningstiden, i enlighet med de ovannämnda domskälen i mellandomen.

91 Det skadestånd som kan utgå på grund av pensionsrättigheter kan inte understiga det aktuariellt beräknade värdet av de avsättningar som har gjorts i varje sökandes namn genom inbetalningar som har gjorts av arbetstagaren och av arbetsgivaren under de högst fem år som motsvarar den period för vilken skadestånd kan utgå.

92 För det fall sökanden, främst på grund av att denne arbetat i JET‑projektet mindre än tio år, enligt bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna under alla omständigheter inte skulle ha rätt till någon avgångspension, utan endast rätt till avgångsvederlag, utgör ett skadestånd på grund av förlorat avgångsvederlag det alternativ som med nödvändighet skall tillerkännas denne i enlighet med de ovannämnda domskälen i mellandomen. Ett skadestånd för förlorat avgångsvederlag skall minskas i proportion till längden på den period för vilken skadestånd kan utgå, hänförd till den sammanlagda anställningstiden. Det framgår av sökandenas svar på den processledande åtgärden att deras senaste yrkanden innefattar ett yrkande om ersättning för förlorat avgångsvederlag i stället för förlorade pensionsrättigheter för de sökande som har arbetat mindre än tio år i JET‑projektet.

93 De omständigheter som har åberopats av kommissionen ändrar inte förstainstansrättens bedömning.

94 I dom av den 17 maj 1990 i mål C‑262/88, Barber (REG 1990, s. I‑1889; svensk specialutgåva, volym 10, s. 407), begränsade domstolen, av tvingande rättssäkerhetshänsyn, rättsverkningarna i tiden av den tolkning av artikel 141 EG som gjordes i den domen. Detta innebar hinder mot förnyade prövningar av rättsförhållanden vars rättsverkningar hade uttömts. Den lösningen framstår inte som relevant i förevarande mål.

95 Omständigheterna i det förevarande målet, vilket rör skadestånd på grund av de rättsstridigheter som gemenskapen har begått gentemot sökandena, är inte jämförbara med omständigheterna i det tidigare målet, vilket rörde ett problem om ändring med retroaktiv verkan av pensionssystemen i hela gemenskapen med betydande finansiella konsekvenser. Det skall tilläggas att svaranden inte har påstått att det föreligger några tvingande hänsyn av allmänintresse.

96 Kommissionen har påstått att det inte fanns någon pensionsfond i JET‑projektet före den period för vilken skadestånd kan utgå, vilket innebär att sökandena skulle ges en förmån som Euratomanställda vilka var anställda i JET‑projektet inte åtnjöt för det fall sökandena tillerkändes pensionsrättigheter för den tiden. Detta påstående kan inte godtas.

97 Anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna är tillämpliga på bland annat Euratomanställda. Det följer av artikel 2 jämförd med artikel 39 i dessa anställningsvillkor att tillfälligt anställda har rätt till avgångspension eller avgångsvederlag på de villkor som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna. I artikel 8.5 i JET‑projektets stadgar, vilka är bilagda rådets beslut 78/471/Euratom av den 30 maj 1978 om inrättandet av samarbetsprojektet JET (EGT L 151, s. 10), hänvisas det, enligt den lydelse som är relevant för fastställandet av sökandenas pensionsrättigheter, uttryckligen till Anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna för den personal som rekryterats som tillfälligt anställda, vilket borde ha varit fallet beträffande sökandena. Även om det antas att det gällande systemet inte har tillämpats i förhållande till de Euratomanställda som var anställda av JET‑projektet, kan inte denna beklagansvärda omständighet åberopas av svaranden i fråga om bestämmandet av det skadestånd som skall utges till sökandena på grund av rättsstridigheter som har begåtts gentemot dem.

98 Dessutom har sökandena från det att talan väcktes år 2002 haft skadeståndsanspråk grundade på förlorade pensionsrättigheter, och i mellandomen slogs principen om skadestånd på denna grund uttryckligen fast. Förstainstansrätten noterar att kommissionen inte har styrkt riktigheten av sitt påstående och att den inte har lämnat några närmare upplysningar om de praktiska svårigheter som skulle bli följden av den.

99 Det följer av vad som har anförts ovan att sökandenas skadestånd på grund av förlorade pensionsrättigheter och, i förekommande fall, förlorat avgångsvederlag skall fastställas i enlighet med de skäl som har angivits ovan och på sätt som framgår av kolumn 5 i bilaga 3 till domen.

Det sammanlagda skadestånd som skall utges till varje sökande

100 Förstainstansrätten slog i mellandomen (punkt 164) fast att under den tid som sökandena arbetade för samarbetsprojektet JET utgjordes deras skada av skillnaden mellan den lön, de anknutna förmåner och pensionsrättigheter som de berörda personerna skulle ha erhållit eller förvärvat om de hade arbetat för JET‑projektet i egenskap av tillfälligt anställda och den lön, de anknutna förmåner och pensionsrättigheter som de faktiskt erhöll eller förvärvade i egenskap av kontraktsanställd personal.

101 Av vad som ovan anförts följer att det slutliga skadestånd som skall utges till respektive sökande som ersättning för skadan skall, per den 31 december 1999, fastställas till det belopp som anges i kolumn 6 i bilaga 3 till domen. Den 31 december 1999 avslutas under alla omständigheter den period för vilken skadestånd kan utgå. Ränta med 5,25 procent skall utgå på beloppet i enlighet med vad som har angivits ovan i punkt 28 till dess betalning sker.

Frågan vilket skattesystem som skall tillämpas på sökandenas skadestånd

102 Parterna har redogjort för de svårigheter som kan uppstå på nationell nivå vid verkställigheten av domen på grund av den avsikt att beskatta om inte skadeståndens kapitalbelopp, så i vart fall den upplupna räntan, som har uttryckts av skattemyndigheterna i Förenade kungariket. Detta skulle stå i strid med villkoren i mellandomen.

103 Det erinras om att förstainstansrätten slog fast att det skadestånd som skall utgå till respektive sökande syftar till att ersätta förlust av lön jämte tillhörande förmåner som skall uppskattas netto efter avdrag för skatt. Skadeståndet skall beräknas på samma sätt med beaktande av gemenskapsskatten och omfattas därför av det skattesystem som i enlighet med artikel 16 i protokollet om privilegier och immunitet för tjänstemän och andra anställda vid Europeiska gemenskaperna är tillämpligt på de belopp som gemenskaperna betalar till sina anställda. Skadeståndet i fråga, vilket således skall vara ett nettobelopp och fritt från all beskattning, kan således inte bli föremål för nationell beskattning. Något ytterligare skadestånd som ersättning för sådan beskattning skall därför inte utgå (punkt 173 i mellandomen).

104 Det följer av mellandomen att såväl skadeståndets kapitalbelopp som den upplupna räntan – vilken utgör ersättning för den tid som det har tagit att ersätta den skada som sökandena har lidit och som därför inte går att skilja från kapitalbeloppet – inte i något fall kan vara underkastade nationell beskattning som skulle ha som direkt verkan att minska ersättningen för den nämnda skadan. Det framgår vidare av mellandomen att gemenskapen inte kan förpliktas att utge ytterligare skadestånd – vilket skulle sakna samband med de rättsstridigheter som har konstaterats av förstainstansrätten – till sökandena för att kompensera för att det har skett en minskning av sökandenas slutgiltiga ersättning på grund av nationella skattebeslut. En sådan överföring skulle innebära att det skedde en faktisk ökning av en medlemsstats budget utan giltigt skäl.

105 Det finns inte anledning att föregå de eventuella följder i form av förfaranden som skulle kunna drabba medlemsstaten i fråga i ett sådant fall, utan det ankommer på kommissionen att bedöma huruvida det är lämpligt att vidta sådana åtgärder. Förstainstansrätten kan därför endast bekräfta den fullständiga skatteimmunitet i förhållande till nationella bestämmelser som gäller för såväl skadeståndets kapitalbelopp som den ränta som utgår på detsamma. Denna immunitet följer av domskälen i mellandomen, vilken såsom det har angivits ovan i punkterna 26 och 28 äger rättskraft.

Rättegångskostnader

Parternas argument

106 Sökandena har yrkat att svaranden skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna enligt artikel 87 i rättegångsreglerna och har gjort gällande att, oaktat förstainstansrätten har begränsat den period för vilken skadestånd kan utgå, de inte har tappat målet på någon punkt. De har dessutom gjort gällande att storleken på deras rättegångskostnader inte står i proportion till den period för vilken skadestånd kan utgå.

107 Kommissionen har hävdat att sökandena inte kan påstå att de är den vinnande parten, eftersom de har tappat målet i en av de viktigaste frågorna, nämligen den om preskription. Detta har fått till följd att deras ursprungliga yrkanden har delats med fem eller sex. Kommissionen har noterat att förstainstansrätten ägnade mer än hälften av domen av den 5 oktober 2004 i mål T‑144/02 åt denna fråga, och den anser därför att ett tänkbart tillvägagångssätt vore att endast förplikta den att bära hälften av sökandenas rättegångskostnader.

Förstainstansrättens bedömning

108 Det erinras om att enligt punkt 4 i domslutet i mellandomen skulle beslut om rättegångskostnader meddelas senare.

109 Det framgår av artikel 88 i rättegångsreglerna, vilken är tillämplig i det föreliggande fallet, att i tvister mellan gemenskaperna och deras anställda (punkt 52 i mellandomen) skall institutionerna bära sina kostnader utan att det hindrar tillämpningen av bestämmelserna i artikel 87.3 andra stycket.

110 I enlighet med artikel 87.3 i rättegångsreglerna kan förstainstansrätten besluta att kostnaderna skall delas eller att vardera parten skall bära sin kostnad, om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter, eller om särskilda omständigheter motiverar det.

111 I artikel 87.4 i rättegångsreglerna föreskrivs att medlemsstater och institutioner som har intervenerat i ett mål skall bära sina rättegångskostnader.

112 Förstainstansrätten noterar att det framgår av såväl domslutet som domskälen i mellandomen att merparten av sökandenas yrkanden har vunnit bifall. Förstainstansrätten har slagit fast att varje sökande har rätt till ersättning för den skada som denne lidit på grund av att inte ha rekryterats i egenskap av tillfälligt anställd i gemenskaperna för att vara verksam i samarbetsprojektet JET. Vad som har påståtts av svaranden beträffande den omständigheten att förstainstansrätten har begränsat den period för vilken skadestånd kan utgå innebär ingalunda någon mildring av gemenskapens fulla skadeståndsansvar på grund av den rättsstridighet som har begåtts och som, i enlighet med vad som har konstaterats, har fortgått under hela den tid som sökandena arbetade i JET‑projektet.

113 Det skall också noteras att även om sökandena delvis har tappat sina skadeståndskrav, i den utsträckning som förstainstansrätten inte har godtagit samtliga belopp som hade yrkats som skadestånd för den aktuella skadan, är det emellertid så att den ersättning som sökandena tillerkänns är högre än den ersättning som kommissionen var beredd att ge dem (se domstolens dom i de ovannämnda förenade målen Mulder m.fl. mot rådet och kommissionen, punkterna 363–365).

114 Mot denna bakgrund beslutar förstainstansrätten, med avseende på hela förfarandet i förstainstansrätten, att kommissionen skall bära sin rättegångskostnad och ersätta sökandenas rättegångskostnad. Rådet skall i egenskap av intervenient bära sin rättegångskostnad.

Mot denna bakgrund beslutar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (första avdelningen)

följande:

1) Kommissionen förpliktas att utge skadestånd till sökandena med ett belopp som för respektive sökande är angivet i kolumn (6) i bilaga 3 till domen.

2) På beloppet skall ränta utgå med 5,25 procent från den 31 december 1999 till dess betalning sker.

3) Kommissionen skall bära sin rättegångskostnad och ersätta sökandenas rättegångskostnad för hela förfarandet i förstainstansrätten.

4) Rådet skall bära sin rättegångskostnad.

Vesterdorf

Jaeger

Legal

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 12 juli 2007.

E. Coulon

B. Vesterdorf

Justitiesekreterare

Ordförande

Bilaga 1

Förteckning över sökandena (13)

Atkins T. F.

Brickley Carol

Eagle Richard J.

Fanthome John G.

Felton Robert

Gaberscik Alexander

Gardener Martin

Grant Michael George

Junger Edward

Marren Clifford

Marrs Beryl

Sands David

Walton Robert C.

Dom i mål T-144/02, Eagle m.fl. mot kommissionen

Bilaga 2

Sökandenas namn	Datum för början på den period för vilken skadestånd kan utgå	Lönegrad och löneklass vid början på den period för vilken skadestånd kan utgå
Brickley	1 mars 1996	A5/2
Eagle	1 mars 1996	B1/8
Felton	1 mars 1996	A5/3
Gaberscik	1 mars 1996	A7/1
Gardener	1 mars 1996	B1/7
Grant	1 mars 1996	B2/4
Marren	1 mars 1996	B1/5
Marrs	1 mars 1996	B1/8
Sands	1 mars 1996	B2/1
Walton	1 mars 1996	A5/5

Dom i mål T-144/02, Eagle m.fl. mot kommissionen

Bilaga 3

Sökandenas namn	Sammanlagda nettoinkomster som uppburits som kontraktsan-ställd (1) Nationella inkomster (GBP)	Sammanlagda nettoinkomster för en tillfälligt anställd i en likvärdig situation (2) Gemenskaps- inkomster (GBP)	Skillnad: Enkel nettoförlust (3 = 2- 1) (GBP)	Skillnad: Kumulerad nettoförlust (4 = 3 uppräknad den 31 december 1999) (GBP)	Förlust av avgångspension (eller av avgångsveder-lag) (5) (GBP)	Sammanlagd förlust den 31 december 1999 (6 = 4 + 5) (GBP)
Brickley	55 885	127 702	71 817	78 799	12 233	91 033
Eagle	102 784	186 517	83 734	90 189	147 220	237 410
Felton	127 231	198 678	71 447	76 915	48 132	125 047
Gaberscik	61 513	87 728	26 215	28 210	12 346	40 555
Gardener	104 242	262 987	158 745	170 348	121 464	291 812
Grant	62 745	167 619	104 875	111 738	127 730	239 467
Marren	111 040	207 958	96 918	104 288	123 823	228 111
Marrs	102 977	186 517	83 540	89 981	162 080	252 061
Sands	72 970	157 228	84 259	90 038	88 551	178 589
Walton	113 978	210 673	96 695	103 612	104 409	208 021

* Rättegångsspråk: engelska.