BESLUT AV ORDFÖRANDEN FÖR EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

den 20 mars 2012

Mål F‑2/12 R

Emil Hristov

mot

Europeiska kommissionen och

Europeiska läkemedelsmyndigheten

”Personalmål – Interimistiskt förfarande – Ansökan om uppskov med verkställighet – Situation som ställer krav på skyndsamhet – Föreligger inte”

Saken: Talan väckt med stöd av artikel 278 FEUF och artikel 157 EA samt artikel 279 FEUF, vilken är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, genom vilken Emil Hristov har ansökt om uppskov med verkställigheten av beslutet från styrelsen för Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMA) av den 6 oktober 2011 om utnämning av verkställande direktör för EMA.

Avgörande: Ansökan om interimistiska åtgärder ogillas. Frågan om rättegångskostnader anstår.

Sammanfattning

1.      Interimistiskt förfarande – Uppskov med verkställigheten – Interimistiska åtgärder – Villkor för beviljande – Fumus boni juris – Situation som ställer krav på skyndsamhet – Kumulativ karaktär – Avvägning mellan samtliga intressen som är i fråga – I vilken ordning och på vilket sätt prövning ska ske – Utrymme för skönsmässig bedömning för domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder

(Artiklarna 278 FEUF och 279 FEUF; personaldomstolens rättegångsregler, artiklarna 102.2 och 103.1)

2.      Interimistiskt förfarande – Uppskov med verkställigheten – Interimistiska åtgärder – Villkor för beviljande – Situation som ställer krav på skyndsamhet – Allvarlig och irreparabel skada – Bevisbörda – Sökandens intresse av att den interimistiska åtgärden beviljas

(Artiklarna 278 FEUF och 279 FEUF; personaldomstolens rättegångsregler, artikel 102. 2)

1.      I artikel 102.2 i personaldomstolens rättegångsregler föreskrivs att en ansökan om interimistiska åtgärder ska ange de omständigheter som ställer krav på skyndsamhet och de faktiska och rättsliga grunder på vilka den begärda åtgärden omedelbart framstår som befogad.

Villkoren om krav på skyndsamhet och om att den begärda åtgärden omedelbart ska framstå som befogad (fumus boni juris) är kumulativa, vilket innebär att det inte kan förordnas om interimistiska åtgärder när ett av villkoren inte är uppfyllt. Det ankommer även på domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder att göra en avvägning mellan de föreliggande intressena.

Vid denna helhetsbedömning i det interimistiska förfarandet förfogar domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder över ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning och är fri att med avseende på de särskilda omständigheterna i fallet i fråga avgöra sättet att pröva om dessa villkor är uppfyllda liksom i vilken ordning denna prövning ska utföras, då det inte finns någon rättslig bestämmelse i vilken det föreskrivs ett redan upprättat analysschema för bedömningen av om det är nödvändigt att bevilja interimistiska åtgärder.

(se punkterna 11–13)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 3 juli 2008, Plasa mot kommissionen, F‑52/08 R, punkterna 21 och 22 och där angiven rättspraxis; 15 februari 2011, de Pretis Cagnodo och Trampuz de Pretis Cagnodo mot kommissionen, F‑104/10 R, punkt 16

2.      Syftet med det interimistiska förfarandet är inte att säkerställa ersättning för skada, utan att säkerställa att domen får full verkan med avseende på dess materiella innehåll. För att detta sistnämnda syfte ska kunna uppfyllas ska de åtgärder som yrkas vara brådskande. Detta innebär att det, för att undvika att sökanden orsakas allvarlig och irreparabel skada, ska vara nödvändigt att de interimistiska åtgärderna beslutas och får verkan redan innan målet avgörs i sak. Dessutom är det den part som har ansökt om interimistiska åtgärder som har bevisbördan för att vederbörande inte kan vänta till målet har prövats i sak utan att åsamkas en sådan skada.

Domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder får emellertid, vid prövningen av huruvida villkoret om krav på skyndsamhet är uppfyllt, endast beakta en påstådd allvarlig och irreparabel skada i den mån denna skada kan komma att drabba den part som har ansökt om den interimistiska åtgärden.

(se punkterna 15 och 18)

Hänvisning till

Domstolen: 25 mars 1999, Willeme mot kommissionen, C‑65/99 P(R), punkt 62

Förstainstansrätten: 10 september 1999, Elkaïm och Mazuel mot kommissionen, T‑173/99 R, punkt 25; 19 december 2002, Esch-Leonhardt m.fl. mot ECB, T‑320/02 R, punkt 27

Personaldomstolen: 14 juli 2010, Bermejo Garde mot EESK, F‑41/10 R, punkt 28 och där angiven rättspraxis