Language of document : ECLI:EU:T:1997:131

FÖRSTAINSTANSRÄTTENS BESLUT (fjärde avdelningen)

den 17 september 1997 (1)

”Talan om ogiltigförklaring - Upphävande av den omtvistade rättsakten med retroaktiv verkan - Anledning saknas att döma i saken”

I mål T-26/97,

Antillean Rice Mills NV, bolag bildat enligt på Nederländska Antillerna gällande rätt, Bonaire (Nederländska Antillerna), företrätt av advokaterna W. Knibbeler, Amsterdam och K.J. Defares, Rotterdam, delgivningsadress: advokatbyrån M. Loesch, 11, rue Goethe, Luxemburg,

sökande,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av juridiske rådgivaren T. van Rijn, i egenskap av ombud, delgivningsadress: rättstjänsten, C. Gómez de la Cruz, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,

svarande,

angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens förordning (EG) nr 21/97 av den 8 januari 1997 om införande av skyddsåtgärder mot import av ris med ursprung i utomeuropeiska länder och territorier (EGT L 5, s. 24),

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (fjärde avdelningen)

sammansatt av ordföranden K. Lenaerts samt domarna P. Lindh och J.D. Cooke,

justitiesekreterare: H. Jung,

följande

Beslut

1.
    Kommissionen utfärdade den 8 januari 1997 förordning (EG) nr 21/97 om införande av skyddsåtgärder mot import av ris med ursprung i utomeuropeiska länder och territorier (nedan kallad förordning nr 21/97). Denna förordning var enligt sin artikel 7 andra stycket tillämplig från och med den 1 januari till och med den 30 april 1997.

2.
    Genom ansökan som inlämnades till förstainstansrättens kansli den 6 februari 1997 väckte sökanden talan om ogiltigförklaring av denna förordning. Talan registrerades under nummer T-26/97.

3.
    Genom separat ansökan som inlämnades samma dag till förstainstansrättens kansli ansökte sökanden om interimistiska åtgärder enligt artiklarna 185 och 186 i EG-fördraget. Denna ansökan registrerades under nummer T-26/97 R och avskrevs från förstainstansrättens register genom beslut fattat av förstainstansrättens ordförande den 20 mars 1997, i vilket fastställdes att beslut om rättegångskostnaderna meddelas senare.

4.
    Sökanden har åberopat fyra grunder till stöd för sin talan om ogiltigförklaring. Den första grunden avser den omständigheten att artikel 133.1 i fördraget och artikel 101.1 i rådets beslut 91/482/EEG av den 25 juli 1991 om associering av de utomeuropeiska länderna och territorierna med Europeiska ekonomiska gemenskapen (EGT L 263, s. 1, nedan kallat ULT-beslutet) inte har iakttagits. Den andra grunden avser den omständigheten att artikel 109.1 i ULT-beslutet inte hariakttagits. Den tredje grunden avser den omständigheten att artikel 109.2 i ULT-beslutet inte har iakttagits. Den fjärde och sista grunden avser den omständigheten att principen om en omsorgsfull förberedelse av de rättsakter som utfärdas och artikel 190 i fördraget inte har iakttagits.

5.
    Rådet utfärdade med stöd av artikel 1.7 i bilaga IV till ULT-beslutet den 17 februari 1997 förordning (EG) nr 304/97 om införande av skyddsåtgärder mot import av ris med ursprung i utomeuropeiska länder och territorier (EGT L 51, s. 1, nedan kallad förordning nr 304/97).

6.
    Enligt artikel 7.1 i förordning nr 304/97 upphävs genom denna förordning kommissionens förordning nr 21/97. Denna förordning var enligt sin artikel 8 andra stycket tillämplig med retroaktiv verkan från och med den 1 januari till och med den 30 april 1997, med undantag av artikel 1.1 a andra strecksatsen, som tillämpades från och med den dag förordningen trädde i kraft, den 21 februari 1997, då den offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

7.
    Sökanden väckte talan om ogiltigförklaring av förordning nr 21/97 genom ansökan som inlämnades till förstainstansrättens kansli den 27 februari 1997. Denna talan registrerades under nummer T-41/97.

8.
    Sökanden har till stöd för sin talan uppgivit fyra grunder som är identiska med de som uppgavs i mål T-26/97.

9.
    Kommissionen har genom skrivelse av den 10 mars 1997, som inlämnades till förstainstansrättens kansli den 11 mars 1997, begärt att förstainstansrätten skall fastställa att talan i mål T-26/97 inte längre har något föremål till följd av att förordning nr 304/97 har utfärdats och har understrukit att denna förordning har retroaktiv verkan från och med den 1 januari 1997 och att den upphävde förordning nr 21/97.

10.
    Sökanden har motsatt sig kommissionens begäran i skrivelse av den 17 mars 1997 som inlämnades till förstainstansrättens kansli den 18 mars 1997 och har hävdat att det inte är fastställt att den bestämmelse i förordning nr 304/97 som med retroaktiv verkan upphäver förordning nr 21/97 har antagits i enlighet med bestämmelserna i bilaga IV till ULT-beslutet.

11.
    Förstainstansrätten anser att det genom kommissionens skrivelse av den 10 mars 1997 uppkommer en rättegångsfråga som skall handläggas utan muntligt förfarande i enlighet med artikel 114.3 i rättegångsreglerna.

12.
    Såvitt sökandens argument skall förstås på så sätt att talan i mål T-26/97 inte har kommit att sakna föremål, eftersom det inte är säkert att förordning nr 21/97 har upphävts av förordning nr 304/97, då det inte är fastställt att den senare utfärdades i enlighet med det förfarande som föreskrivs i bilaga IV till ULT-beslutet, skall detpåpekas att förordning nr 304/97 uteslutande hänför sig till artikel 1.7 i bilaga IV till ULT-beslutet, att det fjärde övervägandet till denna förordning anger att Förenade kungarikets regering har hänskjutit kommissionens beslut att utfärda förordning nr 21/97 till rådet, i enlighet med artikel 1.5 i bilaga IV till ULT-beslutet och att det femte övervägandet till denna förordning erinrar om att rådet med stöd av punkt 7 i samma artikel får fatta ett beslut som avviker från det som kommissionen har fattat, inom den frist som anges där.

13.
    Sökanden kan därför inte påstå att det inte är fastställt att förordning nr 304/97 utfärdades i enlighet med det förfarande som föreskrivs i bilaga IV till ULT-beslutet. Förstainstansrätten konstaterar för övrigt att sökanden inte har anfört denna grund i talan i mål T-41/97.

14.
    Såvitt sökandens argument skall förstås på så sätt att talan i mål T-26/97 inte saknar föremål, eftersom upphävandet av förordning nr 21/97 med retroaktiv verkan inte får rättsverkan så länge som talan om ogiltigförklaring av förordning nr 304/97 är anhängig vid förstainstansrätten, eftersom förordning nr 21/97 i förekommande fall åter kan bli tillämplig efter en eventuell ogiltigförklaring av förordning nr 304/97, skall det påpekas att kommissionen genom att den har gjort gällande att det saknas anledning att döma i saken och genom att den har gjort gällande att förordning nr 21/97 har upphävts med retroaktiv verkan och ersatts av förordning nr 304/97 visserligen implicit men med säkerhet medger att förordningen inte längre ingår i gemenskapernas rättsordning. Om förstainstansrätten ogiltigförklarar förordning nr 304/97, kan kommissionen följaktligen inte längre göra gällande att förordning nr 21/97 är tillämplig och åberopa denna gentemot sökanden.

15.
    Förstainstansrätten anser under dessa omständigheter att den omständigheten att kommissionens förordning nr 21/97 upphävs av rådets förordning nr 304/97 har givit sökanden det resultat som den avsåg att uppnå med förevarande talan, det vill säga att förordning nr 21/97 inte längre ingår i gemenskapernas rättsordning.

16.
    Av detta följer att förevarande talan inte längre har något föremål och att anledning saknas att döma i saken.

Rättegångskostnader

17.
    I artikel 87.6 i rättegångsreglerna föreskrivs att för det fall det saknas anledning att döma i saken skall förstainstansrätten besluta om kostnaderna enligt vad den finner skäligt. Förordning nr 21/97 upphävdes efter det att förevarande talan väcktes genom ett beslut som fattades av rådet i enlighet med det förfarande som föreskrivs i bilaga IV till ULT-beslutet. Att förordningen upphävdes förklaras varken av ett misstag från kommissionens sida eller av att de grunder som sökanden åberopade i sin talan har ansetts vara väl underbyggda, utan det är följden av att rådet har utnyttjat den behörighet att fatta beslut som det har tilldelats. Under dessaomständigheter skall varje part bära sina rättegångskostnader, däri inbegripet dem som har uppkommit i samband med ansökan om interimistiska åtgärder.

På dessa grunder fattar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (fjärde avdelningen)

följande beslut:

1.
    Det saknas anledning att döma i saken.

2.
    Varje part skall bära sina rättegångskostnader, däri inbegripet de som har uppkommit i samband med ansökan om interimistiska åtgärder.

Luxemburg den 17 september 1997

H. Jung

K. Lenaerts

Justitiesekreterare

Ordförande


1: Rättegångsspråk: nederländska.