Language of document : ECLI:EU:T:2022:523

TRIBUNALENS DOM (sjunde avdelningen i utökad sammansättning)

den 7 september 2022 (*)

”Personalmål – EIB:s personal – Lön – Flyttningsbidrag – Den anställdes bostad efter det att denne har lämnat sin tjänst befinns vara dennes eget hem – Artikel 13 första stycket andra strecksatsen i de administrativa föreskrifter som är tillämpliga på EIB:s personal – Begreppet hem – Bokstavlig tolkning enligt den avgörande språkversionen – Obegränsad behörighet – Tvist av ekonomisk karaktär – Upptagande till prövning”

I mål T‑529/20,

LR, företrädd av advokaterna J.L. Gómez de la Cruz Coll och M. Casado García-Hirschfeld,

sökande,

mot

Europeiska investeringsbanken (EIB), företrädd av A.V. García Sánchez och I. Zanin, båda i egenskap av ombud, biträdda av advokaterna A. Manzaneque Valverde och J. Rivas de Andrés,

svarande,

meddelar

TRIBUNALEN (sjunde avdelningen i utökad sammansättning),

sammansatt av M. Van der Woude, ordföranden samt domarna S. Papasavvas, R. da Silva Passos, V. Valančius (referent) och M. Sampol Pucurull,

justitiesekreterare: handläggaren P. Nuñez Ruiz,

efter den skriftliga delen av förfarandet

efter förhandlingen den 24 februari 2022,

följande

Dom

1        Sökanden, LR, har med stöd av artikel 270 FEUF och artikel 50a i stadgan för Europeiska unionens domstol yrkat dels ogiltigförklaring av Europeiska investeringsbankens (EIB) beslut av den 9 januari 2020 att inte bevilja honom flyttningsbidrag (nedan kallat det angripna beslutet), dels att EIB ska förpliktas att betala flyttningsbidrag jämte dröjsmålsränta enligt Europeiska centralbankens (ECB) räntesats ökad med två procentenheter.

 Bakgrund till tvisten

2        Sökanden anställdes av EIB den [konfidentiellt] och gick i pension den [konfidentiellt].

3        Under denna period bodde sökanden tillsammans med sin familj i [konfidentiellt].

4        Den 4 september 2019 ansökte sökanden hos EIB om ett flyttningsbidrag på grund av att han, efter det att han hade gått i pension, hade flyttat till [konfidentiellt].

5        Genom det angripna beslutet avslog EIB den 9 januari 2020 sökandens ansökan med motiveringen att han ägde det hus till vilket han hade flyttat och att han därför inte uppfyllde villkoren för att beviljas flyttningsbidrag enligt artikel 13 i de administrativa föreskrifter som är tillämpliga på EIB:s personal (nedan kallade de administrativa föreskrifterna).

6        Den 19 februari 2020 begärde sökanden att EIB:s ordförande i första hand skulle bevilja flyttningsbidrag för det fall tribunalen, i det mål som senare gav upphov till domen av den 12 maj 2021, DF och GD/EIB (T‑387/19, ej publicerad, EU:T:2021:258), skulle besluta till förmån för sökandena och, i andra hand, ompröva det angripna beslutet i enlighet med artikel 41 i EIB:s personalföreskrifter.

7        Genom beslut av den 15 maj 2020, som delgavs den 20 maj 2020, avslog EIB sökandens begäran om omprövning (nedan kallat beslutet att avslå begäran om omprövning) med motiveringen att uttrycket ”eget hem” i artikel 13 första stycket andra strecksatsen i de administrativa föreskrifterna, enligt dess tolkning, avsåg den anställdes eller en familjemedlems egendom.

 Parternas yrkanden

8        Sökanden har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det angripna beslutet,

–        ogiltigförklara beslutet att avslå begäran om omprövning,

–        förplikta EIB att betala flyttningsbidrag jämte dröjsmålsränta enligt ECB:s räntesats ökad med två procentenheter, och

–        förplikta EIB att ersätta rättegångskostnaderna.

9        EIB har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla överklagandet, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

 Yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet att avslå begäran om omprövning

10      Sökanden har genom sitt andra yrkande begärt att tribunalen ska ogiltigförklara beslutet att avslå begäran om omprövning.

11      Enligt fast rättspraxis som gäller tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), vilka ska tillämpas analogt i förevarande fall, får yrkanden om ogiltigförklaring som formellt riktas mot ett beslut om avslag på ett klagomål, om detta beslut saknar självständigt innehåll, till följd att den rättsakt som klagomålet avser ska prövas av tribunalen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 mars 2021, EJ/EIB, T‑585/19, ej publicerad, EU:T:2021:142, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

12      I förevarande fall ändrar beslutet att avslå begäran om omprövning varken innebörden eller räckvidden av det angripna beslutet genom vilket EIB vägrade att bevilja sökanden flyttningsbidrag i samband med flytten till [konfidentiellt].

13      I beslutet att avslå begäran om omprövning gjorde EIB följaktligen inte någon ny prövning av sökandens situation mot bakgrund av nya rättsliga och faktiska omständigheter som sökanden hade kunnat åberopa mot det angripna beslutet. EIB gjorde endast, som svar på sökandens begäran om omprövning av den 19 februari 2020, några preciseringar avseende skälen till detta beslut. Sådana preciseringar kan emellertid inte motivera att ett avslag på en begäran om omprövning ska betraktas som en självständig rättsakt som går sökanden emot.

14      Yrkandet om ogiltigförklaring ska således anses vara riktat enbart mot det angripna beslutet och lagenlighet av detta beslut ska prövas med beaktande av motiveringen i beslutet att avslå begäran om omprövning. Denna motivering ska vidare anses sammanfalla med motiveringen av det angripna beslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juli 2021, KO/kommissionen, T‑389/20, ej publicerad, EU:T:2021:436, punkt 15 och där angiven rättspraxis).

 Yrkandet om ogiltigförklaring av det angripna beslutet

15      Sökanden har åberopat fyra grunder till stöd för sitt första yrkande. Den första grunden avser åsidosättande av artikel 13 i de administrativa föreskrifterna. Den andra grunden avser ett åsidosättande av skyldigheten att samråda med EIB:s personalrepresentanter. Den tredje grunden avser åsidosättande av proportionalitetsprincipen, principen om skydd för förvärvade rättigheter, principen om skydd för berättigade förväntningar och skyldigheten att föreskriva övergångsbestämmelser. Den fjärde grunden avser åsidosättande av principerna om likabehandling och icke-diskriminering, omsorgsplikten och principen om god förvaltningssed.

16      Vad gäller den första grunden har sökanden anfört att EIB har gjort en felaktig tolkning av artikel 13 i de administrativa föreskrifterna, vilken avser ersättning för utlägg och schablonersättning vid tjänstgöringens upphörande.

17      Sökanden har gjort gällande att EIB felaktigt har tolkat uttrycket ”eget hem” som ”fast egendom i vilken den anställde eller dennes make eller maka äger en andel, hur liten den än må vara”, även om den berörde anställde eller dennes familj inte bor där och aldrig har bott där.

18      Enligt EIB grundar sig det angripna beslutet inte på en ny tolkning av uttrycket ”eget hem”, utan på en korrekt tillämpning av artikel 13 i de administrativa föreskrifterna, tolkad mot bakgrund av dess sammanhang, dess allmänna systematik och dess ändamål. EIB anser att den tolkning av artikel 13 första stycket andra strecksatsen i administrativa föreskrifterna som sökanden har förespråkat skulle frånta denna bestämmelse dess ändamålsenliga verkan.

19      Enligt fast rättspraxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i. Bakgrunden till en unionsbestämmelse kan även ge relevanta upplysningar om tolkningen av densamma (dom av den 2 september 2021, CRCAM, C‑337/20, EU:C:2021:671, punkt 31; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 10 mars 2021, AM/BEI, T‑134/19, EU:T:2021:119, punkt 60).

20      Det ska för det första erinras om att artikel 13 i de administrativa föreskrifterna, i den version som är tillämplig i målet, har följande lydelse:

”En person som, efter att ha lämnat sin tjänst, ändrar sin bostadsort för att bosätta sig på ett avstånd på minst 50 [kilometer (km)] från sin senaste anställningsort har rätt till följande:

–        ersättning för följande utlägg, i den mån de inte ersätts på annat sätt, och

–        följande schablonersättning, i förekommande fall minskat med den ersättning som vederbörande erhåller på annat sätt, under förutsättning att han eller hon inte bosätter sig i sitt eget hem.

13.3. Flyttningsbidrag

En person som har fullgjort tre års tjänstgöring – eller utan villkor gällande tjänstgöringens varaktighet om [EIB] har sagt upp eller inte har förnyat anställningsavtalet – ska erhålla flyttningsbidrag, efter att faktiskt ha bosatt sig i sin nya bostadsort, med ett belopp som motsvarar personens senaste grundmånadslön, under förutsättning att personen inte har sagts upp på grund av allvarliga skäl.

En person, vars familj – i den mån dessa familjemedlemmar bodde under samma tak som den berörda personen – faktiskt har bosatt sig på personens nya bostadsort, vilken ligger på ett flygavstånd på minst 50 kilometer (km) från anställningsorten, ska dessutom erhålla samma belopp en andra gång.

När två makar som är anställda vid [EIB] båda har rätt till flyttningsbidrag ska bidraget endast betalas ut till den make som har den högsta grundmånadslönen.”

21      När det gäller lydelsen av artikel 13 i de administrativa föreskrifterna kan det således konstateras att det i denna artikel föreskrivs att ett schablonmässigt flyttningsbidrag ska utbetalas till en anställd vid EIB som efter det att vederbörande har lämnat sin tjänst byter bostadsort för att bosätta sig på ett avstånd på minst 50 kilometer (km) från sin senaste anställningsort.

22      I artikel 13 första stycket andra strecksatsen i de administrativa föreskrifterna uppställs emellertid som ett villkor för att beviljas detta bidrag att den anställde inte har bosatt sig i sitt eget hem.

23      De administrativa föreskrifterna innehåller inte någon definition av vare sig begreppet ”bostad” eller begreppet ”hem”. Dessa begrepp ska följaktligen tolkas i enlighet med deras gängse innebörd i normalt språkbruk (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 2021, Phantasialand, C‑406/20, EU:C:2021:720, punkterna 28 och 29).

24      Det franska ordet ”foyer”, som förekommer i den franska versionen av de administrativa föreskrifterna, har emellertid översatts med ordet ”home” i den engelska versionen av nämnda föreskrifter. EIB har vidare grundat sig på denna sistnämnda version såväl i det angripna beslutet som i beslutet att avslå begäran om omprövning.

25      Det engelska ordet ”home” avser emellertid även ett hus eller en lägenhet, vilket innebär att uttrycket ”own home” kan tolkas som en hänvisning, såsom EIB har gjort gällande, till begreppet ”fast egendom”.

26      Det franska ordet ”foyer” avser däremot, enligt Dictionnaire de l’Académie française, egen härd eller hushåll och, i förlängningen, den plats där en persons familj är bosatt. När det gäller det franska adjektivet ”propre”, som placerats framför ordet ”foyer”, är dess enda syfte att förstärka det possessiva pronomenet ”son” genom att insistera på att det hem som det är fråga om verkligen är den anställdes hem.

27      Enligt fast rättspraxis kan den formulering som använts i en av språkversionerna av en unionsrättslig bestämmelse inte ensam ligga till grund för tolkningen av denna bestämmelse eller ges företräde i förhållande till övriga språkversioner. Unionsbestämmelserna ska nämligen tolkas och tillämpas på ett enhetligt sätt mot bakgrund av de olika versionerna på samtliga unionsspråk. I händelse av bristande överensstämmelse mellan språkversionerna av en unionsrättslig text, ska den aktuella bestämmelsen tolkas med hänsyn till systematiken i och ändamålet med de föreskrifter i vilka den ingår (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2021, Trapeza Peiraios, C‑243/20, EU:C:2021:1045, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

28      I förevarande fall härrör emellertid den version av artikel 13 i de administrativa föreskrifterna som är tillämplig i detta mål från ett utkast som avfattats och antagits på franska. EIB har dessutom valt att i det sista stycket i inledningen till de administrativa föreskrifterna uttryckligen ange att den engelska och den tyska versionen av dessa föreskrifter utgör ”en översättning av den franska originalversionen”.

29      Under dessa särskilda omständigheter ska tribunalen, för att objektivt fastställa avsikten hos upphovsmannen till den omtvistade bestämmelsen när den antogs, i förevarande mål tolka begreppen ”résidence” (bostad) och ”foyer” (hem eller hushåll) i enlighet med deras gängse innebörd på franska.

30      Ordet ”résidence” motsvarar, enligt den definition som förekommer i Dictionnaire de l’Académie française, det förhållandet att en person är varaktigt eller stadigvarande bosatt på en plats och, i förlängningen, avser ordet den ort eller den plats där denna person är bosatt.

31      Det framgår följaktligen av ordalydelsen i artikel 13 i de administrativa föreskrifterna att en anställd vid EIB som, efter det att denna har lämnat sin tjänst, ändrar sin bostadsort för att bosätta sig på ett avstånd på minst 50 kilometer från den senaste anställningsorten har rätt till flyttningsbidrag, under förutsättning att bostadsorten inte sammanfaller med den plats där den anställdes familj bor.

32      I motsats till vad EIB har hävdat, är den omständigheten att en tjänsteman eller en anställd äger fast egendom i ett land, till exempel i sitt ursprungsland, inte tillräcklig för att styrka att vederbörande är stadigvarande eller varaktigt bosatt där, eller har för avsikt att bosätta sig i det landet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 november 2020, UI/kommissionen, T‑362/19, ej publicerad, EU:T:2020:562, punkt 82).

33      Den omständigheten att en tjänsteman eller en anställd hyr eller äger sin bostad i ett land – vilket är en omständighet som omfattas av friheten att organisera sitt personliga liv och familjeliv – kan således inte i sig styrka huruvida denna person stadigvarande eller varaktigt har etablerat sina huvudsakliga intressen i nämnda land (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 mars 2010, Tzvetanova/kommissionen, F‑33/09, EU:F:2010:18, punkt 52).

34      Slutligen motsvarar den bostad som en person innehar varken nödvändigtvis eller systematiskt den plats där personens familjemedlemmar är bosatta.

35      Formuleringen ”under förutsättning att han eller hon inte bosätter sig i sitt eget hem”, som förekommer i artikel 13 första stycket andra strecksatsen i de administrativa föreskrifterna, ska följaktligen förstås så, att rätten till flyttningsbidrag utesluts när den berörde anställde ändrar sin stadigvarande bostad till den ort där vederbörandes familjemedlemmar är bosatta, och inte när den anställde flyttar till en bostad som han eller hon själv äger.

36      För det andra ger en kontextuell tolkning av artikel 13 första stycket andra strecksatsen i de administrativa föreskrifterna stöd för en bokstavlig tolkning av denna artikel.

37      I artikel 1.3 andra stycket första meningen i de administrativa föreskrifterna, vilken avser om bosättningsbidrag, artikel 5 andra stycket i bilaga VII till de administrativa föreskrifterna, vilken avser bosättningsbidrag för personal som tjänstgör vid externa kontor, och i artikel 6 andra stycket i nämnda bilaga, vilken avser bostäder för anställda som tjänstgör vid externa kontor utanför unionen, används nämligen ordet ”foyer” för att beteckna den anställdes bostad när dennes familjemedlemmar är bosatta tillsammans med honom eller henne.

38      Enligt artikel 3.10 första stycket b och tredje stycket i bilaga X till de administrativa föreskrifterna, vilken avser administrativa förfaranden i medicinska frågor, ska den anställde omedelbart informera EIB:s läkartjänst om samtliga fall av allvarliga smittsamma sjukdomar hos den anställde själv eller andra familjemedlemmar i hans eller hennes ”foyer” (hem eller hushåll).

39      Tolkningen enligt vilken begreppet ”foyer” i artikel 13 första stycket andra strecksatsen i de administrativa föreskrifterna motsvarar den plats där den anställdes familjemedlemmar är varaktigt bosatta, och inte en bostad som den anställde äger, vinner således stöd av dessa bestämmelser.

40      Artikel 1 första stycket andra strecksatsen i de administrativa föreskrifterna, vilken avser ersättning för utlägg och schablonbidrag vid tjänstens tillträde eller tjänstgöring på en annan arbetsplats, innehåller vidare ett undantag från rätten till bosättningsbidrag, vilket har samma lydelse som artikel 13 första stycket andra strecksatsen i samma bestämmelser.

41      I artikel 5.4 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, vilken avser bosättningsbidrag, finns även en bestämmelse om undantag från rätten till detta bidrag om tjänstemannen förflyttas till den ort där hans familj är bosatt.

42      Det är visserligen riktigt att EIB, med tillämpning av artikel 308 FEUF är oberoende i funktionellt och institutionellt hänseende och att ‐ på grund av den omständigheten att artikel 336 FEUF, vilken ger Europaparlamentet och Europeiska unionens råd behörighet att fastställa bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren för övriga anställda vid unionens institutioner, inte tillämpas – EIB tillerkänns ett funktionellt oberoende för att fastställa de bestämmelser som ska tillämpas på dess personal. Vid utövandet av detta oberoende har EIB således valt anställning genom avtal snarare än förordnande, på så sätt att det är uteslutet att tjänsteföreskrifterna, som sådana, kan tillämpas på anställningsförhållandet mellan EIB och dess personal (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juli 2003, kommissionen/EIB, C‑15/00, EU:C:2003:396, punkt 101, och dom av den 16 december 2004, De Nicola/EIB, T‑120/01 och T‑300/01, EU:T:2004:367, punkt 57 samt där angiven rättspraxis).

43      I förevarande mål har EIB emellertid inte visat på vilket sätt dess funktionella oberoende skulle åsidosättas genom den tolkning av artikel 13 första stycket andra strecksatsen i de administrativa föreskrifterna som följer av en analog tillämpning av den rättspraxis som gäller tjänsteföreskrifterna och som härrör från den dom som anges nedan i punkt 44.

44      Det undantag från rätten till bosättningsbidrag som föreskrivs i artikel 5.4 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna är således tillämpligt när tjänstemannen tjänstgör på den ort där hans eller hennes familj redan är bosatt och bosätter sig med denna, eftersom tjänstemannen i det fallet inte har inte har haft några flyttkostnader (dom av den 18 november 2015, FH/parlamentet, F‑26/15, EU:F:2015:137, punkt 35).

45      Vidare följer det av den rättspraxis som gäller tjänsteföreskrifterna, vilken kan överföras på förevarande mål, med hänsyn till att artiklarna 1 och 13 i de administrativa föreskrifterna är identiskt avfattade, att det inte föreligger någon funktionell skillnad mellan bosättningsbidrag och flyttningsbidrag. Tvärtom föreligger en klar analogi mellan dessa bidrag med avseende på deras ändamål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 april 2001, Miranda/kommissionen, T‑37/99, EU:T:2001:122, punkt 29).

46      Den rättspraxis som anges i punkt 44 ovan, vilken avser bosättningsbidrag enligt artikel 5 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, är således analogt tillämplig på det flyttningsbidrag som föreskrivs i artikel 6 i nämnda bilaga och artikel 13 i de administrativa föreskrifterna samt på det bosättningsbidrag som föreskrivs i artikel 1 i dessa föreskrifter.

47      Det finns visserligen en redaktionell skillnad mellan, å ena sidan, artikel 1 första stycket andra strecksatsen och artikel 13 första stycket andra strecksatsen i de administrativa föreskrifterna och, å andra sidan, artikel 5.4 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna.

48      Det förefaller emellertid inte som om denna skillnad av rent redaktionell karaktär utesluter möjligheten att tillämpa tolkningen av det undantag från rätten till bosättningsbidrag som föreskrivs i artikel 5.4 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna på det bosättnings- och flyttningsbidrag som föreskrivs i de administrativa föreskrifterna till förmån för EIB:s anställda.

49      För det tredje bekräftas en bokstavlig och kontextuell tolkning av artikel 13 första stycket andra strecksatsen i de administrativa föreskrifterna även av en teleologisk tolkning av denna bestämmelse.

50      Såsom EIB med rätta har påpekat är ändamålet med flyttningsbidraget, vilket framgår av rättspraxis gällande det flyttningsbidrag som föreskrivs i artikel 6 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, att täcka eller delvis kompensera de kostnader som följer av att en före detta tjänsteman eller anställd flyttar till en ny miljö för en obestämd, men tillräckligt lång, period, och ändrar sin stadigvarande bostad efter att ha lämnat sin tjänst (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 april 2001, Miranda/kommissionen, T‑37/99, EU:T:2001:122, punkt 29).

51      Även om det enligt artikel 13 första stycket i de administrativa föreskrifterna endast krävs att den anställde flyttar sin bostad till en plats som ligger minst 50 kilometer från anställningsorten för att beviljas flyttningsbidrag, innebär den flyttning av bostaden som avses i denna bestämmelse med nödvändighet att den anställde faktiskt flyttar sin stadigvarande bostad till den nya plats som angetts som ny bostadsort (se, analogt, dom av den 24 april 2001 i mål T‑37/99, Miranda/kommissionen, EU:T:2001:122, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

52      Under dessa omständigheter antas de kostnader som den tidigare anställde tvingas bära på grund av att vederbörande ändrar sin stadigvarande bostad efter att slutgiltigt ha lämnat sin tjänst vara högre när den anställde flyttar tillsammans med sin familj. Detta förhållande motiverar att en sådan anställd, i enlighet med artikel 13.3 andra stycket i de administrativa föreskrifterna, erhåller ett flyttningsbidrag som motsvarar två gånger den sista grundmånadslönen (se, analogt, dom av den 19 november 2015, van der Spree/kommissionen, F‑37/15, EU:F:2015:139, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

53      I situationen i förevarande fall när den anställde, efter att ha lämnat sin tjänst, åter bosätter sig med sin familj som bodde med honom eller henne på den senaste anställningsorten, förefaller inte den omständigheten att den anställde äger den bostad dit denne flyttar utesluta alla kostnader för att ändra sin och familjens stadigvarande bostad samt för sin och familjens långsiktiga anpassning till sin nya bostadsort.

54      De kostnader som täcks av det flyttningsbidrag som föreskrivs i artikel 13 första stycket andra strecksatsen i de administrativa föreskrifterna är nämligen inte till sin natur definierade, vilket för övrigt förenklar administrationens uppgift genom att det inte blir nödvändigt för denna att kontrollera de faktiska kostnader som den anställde har haft (se, analogt, dom av den 9 november 1978, Verhaaf/kommissionen, 140/77, EU:C:1978:197, punkt 17).

55      Detta schablonbidrag avser således att täcka de kostnader som ofrånkomligen uppstår men som är svåra att kvantifiera och vilkas fastställelse blir alltför kostsam och besvärlig för administrationen (se, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Slynns förslag till avgörande i mål Evens/revisionsrätten, 79/82, EU:C:1982:389, s. 4045).

56      Den omständigheten att den anställde, i samband med att han eller hon lämnar sin tjänst, flyttar till en bostad som vederbörande äger eller är delägare i kan visserligen minska vissa kostnader i samband med flytten, bland annat genom att den anställde undgår att betala hyra för sin nya bostad.

57      I motsats till vad EIB har hävdat går det emellertid inte att av denna omständighet att dra slutsatsen att det föreligger en allmän presumtion om att den berörda anställdes anpassning till en annan miljö än hans eller hennes senaste anställningsort inte innebär att några kostnader uppkommer för vederbörande.

58      Det kan nämligen inte uteslutas att en persons val att flytta sin stadigvarande bostad till ett andra hem kan åtföljas av exempelvis reparations- eller ombyggnadsarbete som, när flyttningen sker till följd av att personen lämnar sin tjänst, utgör kostnader som flyttningsbidraget är avsett att täcka.

59      En tjänsteman eller anställd som flyttar till en bostad som vederbörande äger befinner sig inte i samma situation som en tjänsteman eller anställd som bosätter sig i sitt eget hem.

60      I det sistnämnda fallet följer presumtionen att den berörde tjänstemannen eller den anställde inte har några flyttkostnader logiskt sett av hur starka band en person i princip har till sina familjemedlemmar och som leder till att denna person så ofta som möjligt återvänder till den plats där familjen är bosatt.

61      Med hänsyn till hur starka dessa band är kan det inte rimligen anses att den anställde, när denne lämnar sin tjänst och ändrar sin stadigvarande bostad till sitt eget hem, ställs inför behovet av att anpassa sig till en ny miljö.

62      Av det ovan anförda följer att EIB har grundat sig på ett skäl som inte anges i artikel 13 första stycket andra strecksatsen i de administrativa föreskrifter när sökanden nekades flyttningsbidrag på grund av att han var ägare till den bostad dit han flyttade. EIB har därigenom åsidosatt denna bestämmelse.

63      Det angripna beslutet ska följaktligen ogiltigförklaras, utan att det är nödvändigt att pröva de övriga grunderna i ansökan.

 Yrkandet att EIB ska förpliktas att betala flyttningsbidrag

64      Sökanden har genom sitt tredje yrkande begärt att EIB ska förpliktas att utge flyttningsbidrag jämte dröjsmålsränta enligt ECB:s räntesats ökad med 2 procentenheter fram till dess att hela bidraget har utbetalats.

65      Enligt rättspraxis kan unionsdomstolen inte utfärda förelägganden gentemot en unionsinstitution eller ett unionsorgan att vidta särskilda åtgärder, vilka innefattar att verkställa en dom om ogiltigförklaring av ett beslut, utan att inkräkta på förvaltningsmyndighetens behörighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 oktober 2014, Strack/kommissionen, C‑127/13 P, EU:C:2014:2250, punkt 145 och där angiven rättspraxis).

66      Unionsdomstolens obegränsade behörighet enligt artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna innebär emellertid att domstolen ska avgöra den tvist som den har att pröva fullständigt, det vill säga i fråga om den anställdes samtliga rättigheter och skyldigheter, såvida inte domstolen överlåter åt den aktuella institutionen att verkställa en viss del av domen. I det sistnämnda fallet utövar unionsdomstolen kontroll och fastställer de exakta villkoren (dom av den 18 december 2007, Weißenfels/parlamentet, C‑135/06 P, EU:C:2007:812, punkt 67).

67      Begreppet tvister av ekonomisk art i den mening som avses i artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna omfattar inte enbart mål om skadestånd i vilka anställda har väckt talan mot en institution, utan även alla de mål i vilka anställda har framställt yrkanden om att en institution ska betala ut ett belopp till den anställde som denne anser sig ha rätt till enligt tjänsteföreskrifterna eller någon rättsakt som reglerar anställningsförhållandet (dom av den 18 december 2007, Weißenfels/parlamentet, C‑135/06 P, EU:C:2007:812, punkt 65).

68      Det ankommer på unionsdomstolen att, i förekommande fall, förplikta en institution att betala ett belopp som sökanden har rätt till enligt tjänsteföreskrifterna eller någon annan rättsakt (dom av den 18 december 2007, Weißenfels/parlamentet, C‑135/06 P, EU:C:2007:812, punkt 68, och dom av den 10 september 2015, Omprövning Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen, C‑417/14 RX-II, EU:C:2015:588, punkt 40).

69      Slutligen erinrar tribunalen om att regeln i artikel 91.1 andra meningen i tjänsteföreskrifterna ska tillämpas på tvister mellan EIB och dess anställda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 oktober 2001, EIB/Hautem, C‑449/99 P, EU:C:2001:502, punkt 95).

70      I förevarande fall är sökandens yrkande att EIB ska betala ut flyttningsbidraget till honom och att dröjsmålsränta ska utgå på detta belopp av ekonomisk art i den mening som avses i artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna.

71      EIB har inte heller visat eller ens påstått att sökanden inte uppfyllde övriga villkor för att beviljas flyttningsbidrag enligt artikel 13 i de administrativa föreskrifterna.

72      Med hänsyn till ogiltigförklaringen av det angripna beslutet ska sökandens yrkande bifallas och EIB förpliktas att till honom betala det flyttningsbidrag som han har rätt till från och med mottagandet av hans ansökan, det vill säga den 4 september 2019, samt dröjsmålsränta till dess att full betalning av detta bidrag har gjorts. Dröjsmålsräntan ska beräknas enligt den räntesats som ECB tillämpar på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner och som gäller den första dagen i den månad då betalningen förfaller till betalning, ökad med två procentenheter.

 Rättegångskostnader

73      Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Sökanden har yrkat att EIB ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom EIB har tappat målet, ska sökandens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (sjunde avdelningen i utökad sammansättning)

följande:

1)      Europeiska investeringsbankens (EIB) beslut av den 9 januari 2020, genom vilket LR nekades flyttningsbidrag, ogiltigförklaras.

2)      EIB förpliktas att till LR utbetala det bidrag som avses i punkt 1 i domslutet, jämte dröjsmålsränta beräknad från den 4 september 2019 och fram till den dag då full betalning har gjorts enligt den räntesats som Europeiska centralbanken (ECB) tillämpar på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner och som gäller under den ifrågavarande perioden, ökad med två procentenheter.

3)      EIB ska ersätta rättegångskostnaderna.

Van der Woude

Papasavvas

da Silva Passos

Valančius

 

      Sampol Pucurull

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 7 september 2022.

Underskrifter


*      Rättegångsspråk: spanska.