Mål T-108/03

Elisabeth von Pezold

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”EUGFJ – Skogsbruk – Beslut om godkännande av ett programdokument för landsbygdens utveckling – Talan om ogiltigförklaring – Juridiska eller fysiska personer – Rättsakter som berör dem personligen – Bristande behörighet – Avvisning”

Sammanfattning av beslutet

1.      Talan om ogiltigförklaring – Fysiska och juridiska personer – Rättsakter som berör dem direkt och personligen – Beslut att godkänna ett programdokument för landsbygdens utveckling – Bestämmelse genom vilken en begränsning av stöden till skogsbruket införs –Talan som väckts av en skogsbrukare – Avvisning

(Artikel 230.4 EG)

2.      Europeiska gemenskaperna – Domstolsprövning av lagenligheten hos institutionernas rättsakter – Rättsakter med allmän giltighet – Nödvändigt för fysiska eller juridiska personer att få till stånd en prövning genom en invändning om rättsstridighet eller en begäran om förhandsavgörande för bedömning av giltigheten – Skyldighet för medlemsstaterna att inrätta ett fullständigt system för kontroll av att rätten till ett verksamt rättsligt skydd iakttas

(Artilarnal 230 4 EG, 234 EG och 241 EG)

3.      Talan om ogiltigförklaring – Fysiska och juridiska personer – Avsaknad av eventuella rättsmedel – Saknar betydelse för systemet med rättsmedel och för villkoren för upptagande till sakprövning av talan om ogiltighetsförklaring – Tolkning contra legem av villkoret att det är nödvändigt att vara personligen berörd – Otillåtet

(Artikel 230.4 EG)

1.      En person som driver skogsbruk berörs inte personligen av ett kommissionsbeslut som innehåller ett godkännande på grundval av planen för landsbygdens utveckling av det programdokument som förelagts kommissionen av en medlemsstat och där beslutet endast riktar sig till den medlemsstaten. Bestämmelsen genom vilken begränsningar i stödet till skogsbruket införs i nämnda programdokument, som godkänts av kommissionen i enlighet med artikel 44.2 i förordning nr 1257/1999 om stöd från Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket, framstår således som en bestämmelse med allmän räckvidd som är tillämplig på objektivt bestämda situationer och medför rättsverkningar för en abstrakt angiven personkrets. Det räcker nämligen inte att vissa aktörer i ekonomiskt hänseende påverkas av rättsakten i större omfattning än vad deras konkurrenter gör för att de förstnämnda skall anses vara personligen berörda av rättsakten. Möjligheten att mer eller mindre exakt fastställa antalet rättssubjekt som berörs av en rättsakt, eller till och med deras identitet, innebär inte att dessa rättssubjekt skall anses personligen berörda av rättsakten, om det framgår att den är tillämplig i objektiva rättsliga eller faktiska situationer som anges i rättsakten i fråga.

(se punkterna 36, 43, 45–46 och 49)

2.      I fördraget hard et dels genom artiklarna 230 EG och 241 EG, dels genom artikel 234 EG införts ett fullständigt system med rättsmedel och förfaranden i EG-fördraget som är ägnade att säkerställa kontrollen av lagenligheten hos gemenskapsinstitutionernas rättsakter. I detta system har fysiska och juridiska personer, som på grund av reglerna om upptagande till sakprövning i artikel 230 fjärde stycket EG inte kan väcka talan direkt vid domstolen mot gemenskapsrättsakter av allmän räckvidd, möjlighet att göra gällande att en sådan rättsakt är ogiltig, antingen inför EG-domstolen i enlighet med artikel 241 EG eller inför nationell domstol, och därvid förmå den sistnämnda domstolen som själv saknar behörighet att pröva giltigheten av gemenskapens rättsakter att begära ett förhandsavgörande från EG-domstolen angående denna fråga. Det ankommer på medlemsstaterna att skapa ett fullständigt system för rättsmedel och förfaranden som möjliggör ett säkerställande av rätten till ett verksamt rättsligt skydd.

(se punkterna 51–52)

3.      Rätten till ett verksamt rättsligt skydd får inte leda till en tolkning av artikel 230 EG som går ut på att en talan om ogiltigförklaring bör kunna upptas till sakprövning även om det, efter en konkret prövning vid EG-domstolen av nationella förfarandebestämmelser, visar sig att det enligt dessa bestämmelser inte är tillåtet för den enskilde att genom att väcka talan ifrågasätta den omtvistade gemenskapsrättsaktens giltighet. Ett sådant system skulle nämligen medföra att gemenskapsdomstolarna i varje konkret fall skulle tvingas tolka nationella processrättsliga bestämmelser, vilket de inte är behöriga att göra inom ramen för sin kontroll av lagenligheten av gemenskapens rättsakter. Även om villkoret i artikel 230 fjärde stycket EG att den som väcker talan måste vara personligen berörd visserligen innebär att detta skall tolkas mot bakgrund av rätten till ett verksamt rättsligt skydd och med beaktande av de omständigheter som kan särskilja en sökande, får en sådan tolkning emellertid inte medföra att gemenskapsdomstolarna bortser från detta villkor, vilket uttryckligen föreskrivits i fördraget, utan att därmed överskrida gränserna för sin behörighet enligt fördraget.

(se punkterna 52–53)