Language of document : ECLI:EU:F:2013:83

DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(andra avdelningen)

den 19 juni 2013

Mål F‑89/11

Charles Dieter Goetz

mot

Europeiska unionens regionkommitté

”Personalmål – Tjänstemän – Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Skadeståndstalan – Upptagande till sakprövning – Tidpunkt då fristen för att väcka talan börjar löpa – Olafs undersökning – Administrativ undersökning – Disciplinförfarande i disciplinnämnden – Administrationens skyldighet att agera med omsorg – Ett disciplinförfandes varaktighet – Ansvar för inledandet av ett disciplinförfarande som avslutats utan påförande av sanktion”

Saken:      Talan väckt enligt artikel 270 FEUF, som är tillämplig på Euroatomfördraget enligt artikel 106a i detta, genom vilken Charles Dieter Goetz har yrkat att Europeiska unionens regionkommitté ska förpliktas att ersätta, för det första, den ideella skada som han har lidit på grund av den överdrivet långa varaktigheten av det tillstånd av ovisshet som han befann sig i sedan anklagelser hade riktats mot honom för det andra, för den ideella skada som han lidit till följd av de fel och den oaktsamhet som regionkommittén gjort sig skyldig till under de administrativa och disciplinära förfarandena mot honom och för det tredje, den ekonomiska skada som han lidit på grund av att han tvingats att gå i förtidspension.

Avgörande:      Talan ogillas. Charles Dieter Goetz ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostnader som Europeiska unionens regionkommitté har förorsakats.

Sammanfattning

1.      Talan väckt av tjänstemän – Tidsfrister – Begäran om skadestånd riktad mot en institution – Iakttagande av en skälig tidsfrist – Fristens varaktighet och tidpunkt då den börjar löpa

(Domstolens stadga, artikel 46; tjänsteföreskrifterna, artikel 90)

2.      Tjänstemän – Institutionernas utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Ersättning för skada som en tjänsteman eller anställd har vållats – Administrationens omsorgsplikt – Räckvidd

(Artiklarna 268 FEUF, 270 FEUF och 340 fjärde stycket FEUF; tjänsteföreskrifterna, artiklarna 24, 90 och 91)

3.      Talan väckt av tjänstemän – Skadeståndstalan – Yrkande om ersättning för den ideella skada som orsakats av att ett disciplinförfarande tagit överdrivet lång tid – Upptagande till sakprövning – Villkor

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

4.      Tjänstemän – Disciplinordning – Disciplinförfarande – Tidsfrister – Skyldighet för Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) och administrationen att agera med omsorg – Bedömning – Åsidosättande – Särskilda omständigheter – Bevisbörda

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41.1; tjänsteföreskrifterna, bilaga IX)

5.      Tjänstemän – Disciplinordning – Disciplinförfarande – Tidsfrister – Administrationens skyldighet att agera inom en rimlig tidsfrist – Undersökning som föregår inledandet av disciplinförfarandet – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning – Räckvidd

(Tjänsteföreskrifterna, bilaga IX)

6.      Tjänstemän – Disciplinordning – Förfarandet i disciplinnämnden – Tidsfrister som fastställts i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna – Ej tvingande tidsfrister

(Tjänsteföreskrifterna, bilaga IX)

7.      Tjänstemän – Disciplinordning – Disciplinförfarande – Samtidiga straffrättsliga och disciplinära förfaranden avseende samma omständigheter – Vilandeförklaring av disciplinförfarandet – Skäl – Den berörde tjänstemannens begäran att avvakta ett beslut av de rättsliga myndigheterna som rör vederbörande– Tillåtet

(Tjänsteföreskrifterna, bilaga IX, artikel 25)

8.      Tjänstemän – Disciplinordning – Disciplinförfarande – Befogenheter för tillsättningsmyndigheten och Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) – Räckvidd

(Tjänsteföreskrifterna, bilaga IX, artikel 3; kommissionens beslut 1999/352)

9.      Talan väckt av tjänstemän – Rättsakt som går någon emot – Begrepp – Internrevisionsrapport – Omfattas inte

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 90)

10.    Tjänstemän – Disciplinordning – Disciplinförfarande – Europeiska byrån för bedrägeribekämpnings (OLAF) inledande av en undersökning och därefter tillsättningsmyndighetens inledande av ett disciplinförfarande – Utrymme för skönsmässig bedömning – Räckvidd – Krav på allvarliga indicier – Iakttagande av principen om oskuldspresumtion

(Tjänsteföreskrifterna, bilaga IX)

1.      När en skadeståndstalan endast rör ersättning i den mening att den enkom avser ersättning för en skada som påstås ha orsakats av ett fel eller en underlåtenhet som, om de saknar rättsverkningar, inte kan betecknas som rättsakter som går någon emot, kan yrkandena endast upptas till sakprövning om sökanden tidigare har åberopat de i förhållande till en skadeståndsansökan som lämnats in till administrationen inom en rimlig tidsfrist, som ska anses börja löpa från den tidpunkt då den påstådda skadan faktiskt inträffade, och därefter vid tidpunkten för klagomålet mot beslutet att avslå skadeståndsansökan enligt de tidsfrister som föreskrivs i artikel 90.2 tjänsteföreskrifterna.

Även om en rimlig tidsfrist i detta hänseende ska bedömas med hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall och i synnerhet med hänsyn till tvistens betydelse för den berörde, sakens komplexitet samt sökandens och de ifrågavarande parternas uppträdande, kan en jämförelse göras med preskriptionsfristen på fem år i artikel 46 i stadgan för Europeiska unionens domstol och det även om den preskriptionsfristen inte är tillämplig i mål mellan unionen och dess anställda.

(se punkterna 95 och 96)

Hänvisning till

Domstolen: 19 april 2007, Holcim (Tyskland) mot kommissionen, C‑282/05 P, punkt 33; 17 juli 2008, kommissionen mot Cantina sociale di Dolianova m.fl., C‑51/05 P, punkt 63

Förstainstansrätten: 5 oktober 2004, Eagle m.fl. mot kommissionen, T‑144/02, punkt 71

Personaldomstolen: 2 maj 2007, Giraudy mot kommissionen, F‑23/05, punkt 69

2.      En talan om ersättning för en skada som en institution har vållat en tjänsteman eller anställd och som väckts på grundval av artikel 270 FEUF och artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna omfattas av särskilda och speciella regler jämfört med de som följer av de allmänna principerna om unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar inom ramen för artikel 268 FEUF och artikel 340 andra stycket FEUF. Det framgår nämligen av tjänsteföreskrifterna att en tjänsteman eller annan unionsanställd, till skillnad från andra enskilda, är knuten till den institution där han eller hon arbetar enligt ett anställningsförhållande som bygger på en balans mellan ömsesidiga särskilda rättigheter och skyldigheter, vilken återspeglas av institutionens omsorgsplikt gentemot den anställde. Av detta följer att när unionen agerar som arbetsgivare underkastas den ett särskilt ansvar, vilket kommer till uttryck i dess skyldighet att ersätta sin personal för varje skada som unionen i egenskap av arbetsgivare vållar sin personal, utan att det är nödvändigt – för att fastställa en institutions utomobligatoriska skadeståndsansvar i ett europeiskt personalmål – att visa att det föreligger ett tillräckligt klart åsidosättande eller att institutionen uppenbart och allvarligt har missbedömt gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning.

(se punkt 98)

Hänvisning till

Tribunalen: 16 december 2010, kommissionen mot Petrilli, T‑143/09 P, punkt 46, och där angiven rättspraxis; 12 juli 2012, kommissionen mot Nanopoulos, T‑308/10 P, punkterna 103 och 104

3.      Den omständigheten att den ideella skadan, som en tjänsteman gör gällande på grund av att ett disciplinförfarande tagit överdrivet lång tid, inte hade inträffat till fullo vid den tidpunkt då tjänstemannen begärde skadestånd utgör inte en förutsättning för att ett skadeståndsyrkande i förhållande till att ett förfarande tagit överdrivet lång tid ska kunna upptas till sakprövning. Om så inte var fallet, skulle administrationen nämligen kunna fördröja att ett förfarande avslutas på obestämd tid i syfte att hindra att den görs ansvarig för att det tar överdrivet lång tid.

(se punkt 122)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 11 april 2006, Angeletti mot kommissionen, T‑394/03

4.      Administrationen är skyldig att agera med omsorg när den behandlar en enskilds situation. Den skyldigheten utgör en allmän unionsrättslig princip som säkerställs av unionsdomstolarna och som återges som en del av rätten till en god förvaltning i artikel 41.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, vars åsidosättande kan medföra att unionens skadeståndsansvar aktualiseras. När det framkommer att administrationen har visat bristande omsorg ankommer det på den att visa att det föreligger särskilda omständigheter som kan motivera dess handlande.

I detta hänseende är tillsättningsmyndigheten eller i detta fall Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) i disciplinärenden skyldig att agera med omsorg, från den tidpunkt då den får kännedom om de omständigheter och beteenden som skulle kunna utgöra åsidosättanden av en tjänstemans skyldigheter enligt tjänsteföreskrifterna, för att kunna bedöma huruvida en undersökning ska inledas, samt i förekommande fall under pågående undersökning, och vad gäller tillsättningsmyndigheten under disciplinförfarandets gång. Tillsättningsmyndigheten ska i synnerhet vad gäller disciplinförfarandet se till att antagandet av varje rättsakt som antas sker inom en rimlig tidsfrist i förehållande till den föregående.

För att bedöma huruvida administrationens bristande omsorg har gjort det svårt för den berörde tjänstemannen att utöva sin rätt till försvar – vilket således, i likhet med en preskriptionsregel, rättfärdigar att den sanktionsåtgärd som vidtagits efter förfarandet upphävs – ska tidsperioden mellan den tidpunkt då de aktuella omständigheterna inträffade och den tidpunkt då tillsättningsmyndigheten eller OLAF fick kännedom om det beaktas. Den tidsperioden är dock irrelevant för att bedöma huruvida tillsättningsmyndigheten och OLAF har orsakat en person skada – genom att under en överdrivet lång tid ha utsatt personen för en ångestfylld situation som är kopplad till den omständigheten att vederbörande anklagas för att ha underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt tjänsteföreskrifterna – som ska ersättas, i detta fall, eftersom den ena eller den andra, förutsatt att det inte finns någon omständighet som kommit till tillsättningsmyndighetens eller OLAFs kännedom och som kan fastställa att den berörde tjänstemannen underlåtit att uppfylla sina skyldigheter, inte kan klandras för att under överdrivet lång tid ha utsatt tjänstemannen för ett tillstånd av ovisshet på grund av bristande omsorg.

(se punkterna 123 och 125–127)

Hänvisning till

Domstolen: 21 september 2006, Nederlandse Federatieve Vereniging voor de Groothandel op Elektrotechnisch Gebied mot kommissionen, C‑105/04 P, punkt 35

Förstainstansrätten: Domen i det ovannämnda målet Angeletti mot kommissionen, punkt 162

Personaldomstolen: 13 januari 2010, A och G mot kommissionen, F‑124/05 och F‑96/06, punkt 395; 8 mars 2012, Kerstens mot kommissionen, F‑12/10, punkterna 124–126

5.      Tillsättningsmyndighetens val att inleda en intern administrativ undersökning, utöver Europeiska byrån för bedrägeribekämpnings (OLAF) undersökning, får naturligtvis till följd att disciplinperiodens varaktighet förlängs, men det kan dock inte principiellt anses att utförandet av den interna administrativa undersökningen medför att den periodens varaktighet är överdrivet lång. När de aktuella omständigheterna är av en viss komplexitet eller när administrationen inte har tillräcklig kunskap för att kunna bedöma huruvida viss praxis, i synnerhet inom finansområdet, utgör oegentligheter, kan det visa sig vara nödvändigt för tillsättningsmyndigheten att använda sig av tjänster från tredje man för att klargöra de handlingar som identifierats av OLAF i dess undersökningsrapport.

(se punkterna 135 och 136)

6.      Bilaga IX till tjänsteföreskrifterna fastställer inte någon tidsfrist inom vilken tillsättningsmyndigheten ska lämna in sin rapport till disciplinnämnden efter det att den antagit sitt beslut att inleda disciplinförfarandet i disciplinnämnden. Under alla omständigheter är de tidsfrister som anges i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna inte tvingande och tidsfrister som är längre än de som fasställts i bilagan kan vara nödvändiga för att kunna göra en tillräckligt fullständig bedömning av omständigheterna och för att den berörda personens samtliga garantier, som tjänsteföreskrifterna avser att ge, ska uppfyllas.

(se punkt 141)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 18 december 1977, Daffix mot kommissionen, T‑12/94, punkterna 130 och 131; 10 juni 2004, François mot kommissionen, T‑307/01, punkt 47

7.      Ett skäl som är kopplat till avsikten att bevilja en begäran från en tjänsteman, som är föremål för ett disciplinförfarande och nationella rättsliga förfaranden, om att avvakta ett beslut av de nationella myndigheterna som rör vederbörande, framstår kunna rättfärdiga en vilandeförklaring av disciplinförfarandet och en förlängning av disciplinperiodens varaktighet.

I detta hänseende är det korrekt att artikel 25 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna inte kräver att disciplinnämnden ska vilandeförklara förfarandet. Enligt artikelns ordalydelse hindrar inte parallella straffrättsliga förfaranden att disciplinförfarandet fortgår utan endast att tillsättningsmyndigheten antar sitt beslut. Administrationen är vidare endast tvingad att vilandeförklara disciplinförfarandet om tjänstemannen visar att straffrättsliga förfaranden har inletts mot honom, begreppet innebär att allmänt åtal väckts i syfte att utdöma straff och att begreppet således inte omfattar endast ett påbörjande av en undersökning eller utredning utan förutsätter att straffrättsliga förfaranden har inletts.

Den omständigheten att disciplinnämnden dock inte är tvingad att vilandeförklara disciplinförfarandet innebär inte att vilandeförklarandet av disciplinförfarandet som nämnden beslutar om inte är berättigat. För att fastställa huruvida ett sådant vilandeförklarande är lämpligt, ska nämligen endast de omständigheter som myndigheten eller det disciplinära organet förfogade över när förfarandet vilandeförklarades i samband med antagandet av beslutet, beaktas.

De skäl däremot som är kopplade till ärendets komplexitet, antalet vittnesutsagor som ska inhämtas och andra utredningsåtgärder som fastställts av disciplinnämnden framstår inte som att de kan berättiga att disciplinförfarandet vilandeförklaras, och således att disciplinperioden förlängs men framförallt bör det föranleda disciplinnämnden att lägga ned större resurser på ärendets handläggning. Att det var sommarsemestertid kan likaså inte berättiga att disciplinförfarandet vilandeförklaras.

(se punkterna 147 och 150–153)

Hänvsining till

Personaldomstolen: 17 juli 2012, BG mot Médiateur, F‑54/11, punkt 70

8.      Även om det i artikel 3 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna föreskrivs att det ankommer på tillsättningsmyndigheten och inte på Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) att avgöra om disciplinförfarandet ska inledas efter det att OLAFs undersökning avslutats, och således om en påföljd ska åläggas kan det inte utläsas ur bestämmelserna – utan att ifrågasatta principen om OLAFS undersökningars oberoende, såsom föreskrivs i artikel 3 i beslut 1999/352 om inrättande av OLAF – att tillsättningsmyndigheten kan avsluta en OLAF undersökning.

(se punkt 159)

9.      En institutions interna revisionsrapport som är avsedd att analysera en tjänsteenhets verksamhet och inte en persons handlande utgör inte en rättsakt som går någon emot i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, och är därför inte kopplad till att en rättsakt som går tjänstemannen emot är rättsstridig och mot vilken tjänstemannen måste lämna in ett klagomål inom tidsfristen på tre månader, som föreskrivs i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, för att det ska kunna prövas.

(se punkt 170)

10.    Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) och tillsättningsmyndigheten har båda ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid avgörandet av huruvida undersökningsfasen ska inledas med beaktande av de omständigheter som de förfogar över, och därefter i förekommande fall om ett av de disciplinförfarandena som föreskrivs i avsnitt 4 och 5 till bilaga IX i tjänsteföreskrifterna ska inledas.

Det stora utrymmet för skönsmässig bedömning berättigar dock inte att OLAF eller tillsättningsmyndighet allt efter omständigheterna inleder ett förfarande utan att ha prima facie‑bevis mot den berörda personen. För att skydda den berörde tjänstemannens rättigheter, ska både OLAF och tillsättningsmyndigheten försäkra sig om att de har indicier som tyder på att den berörda personen underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt tjänsteföreskrifterna innan de inleder en undersökning, och att de förfogar över tillräckligt exakta och relevanta uppgifter för att stödja sina misstankar innan disciplinförfarandet inleds. OLAF och tillsättningsmyndigheten ska även beakta principen om oskuldspresumtion, enligt vilken det krävs att de under hela disciplinförfarandet ska vara restriktiva i sina utlåtanden.

(se punkterna 184 och 185)

Hänvisning till

Personaldomstolen: det ovannämnda målet Giraudy mot kommissionen, punkt 99

Förstainstansrätten: det ovannämnda målet kommissionen mot Nanopoulos, punkterna 150 och 152