Language of document : ECLI:EU:C:2014:282

Mål C‑26/13

Árpád Kásler

och

Hajnalka Káslerné Rábai

mot

OTP Jelzálogbank Zrt

(begäran om förhandsavgörande från Kúria)

”Direktiv 93/13/EEG – Oskäliga villkor i avtal som sluts mellan en näringsidkare och en konsument – Artiklarna 4.2 och 6.1 – Oskälighetsbedömning av avtalsvillkor – Undantag för villkor som gäller avtalets huvudföremål eller prisets eller ersättningens lämplighet förutsatt att dessa villkor är klart och begripligt formulerade – Konsumentkreditavtal som är uttryckta i en utländsk valuta – Villkor avseende växelkurser – Skillnad mellan köpkursen, som tillämpas vid utbetalningen av lånebeloppet, och säljkursen, som tillämpas vid lånets återbetalning – Nationell domstols befogenheter avseende ett villkor som har bedömts vara oskäligt – Ersättning av det oskäliga villkoret med en utfyllnadsregel i nationell rätt – Tillåtlighet”

Sammanfattning – Domstolens dom (fjärde avdelningen) av den 30 april 2014

1.        Konsumentskydd – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13 – Tillämpningsområde – Villkor som beskriver avtalets huvudföremål eller som avser priset eller vederlaget och motsvarande tjänster eller varor – Begrepp – Villkor som ingår i ett avtal om ett lån uttryckt i en utländsk valuta som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument och som inte har varit föremål för individuell förhandling – Omfattas inte

(Rådets direktiv 93/13, artikel 4.2)

2.        Konsumentskydd – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13 – Tillämpningsområde – Villkor som beskriver avtalets huvudföremål eller som avser priset eller vederlaget och motsvarande tjänster eller varor – Omfattas inte – Villkor – Skyldighet att uppfylla kraven på begriplighet och transparens – Räckvidd

(Rådets direktiv 93/13, artikel 4.2)

3.        Konsumentskydd – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13 – Fastställande av att ett villkor är oskäligt – Räckvidd – Nationell bestämmelse enligt vilken en nationell domstol, när den ogiltigförklarar ett oskäligt villkor kan ersätta detta med en utfyllnadsregel i nationell rätt – Tillåtet

(Rådets direktiv 93/13, artikel 6.1)

1.        Artikel 4.2 i rådets direktiv 93/13 om oskäliga villkor i konsumentavtal ska tolkas enligt följande. Begreppet ˮavtalets huvudföremålˮ omfattar ett villkor som ingår i ett avtal om ett lån uttryckt i en utländsk valuta som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument och som inte har varit föremål för individuell förhandling enligt vilket säljkursen för denna valuta ska tillämpas vid beräkningen av återbetalningarna av lånet. Detta gäller dock endast i den mån det är fastställt, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva, att villkoret anger en väsentlig prestation i detta avtal, vilken som sådan kännetecknar avtalet. Prövningen ska ske mot bakgrund av avtalets beskaffenhet, allmänna systematik och bestämmelser samt det rättsliga och faktiska sammanhang som det ingår i. I den mån ett sådant villkor medför en betalningsskyldighet för konsumenten, som innebär att denne inom ramen för låneåterbetalningarna ska betala mellanskillnaden mellan säljkursen och köpkursen för den utländska valutan, kan detta villkor inte anses medföra en ˮersättningˮ vars lämplighet som vederlag för en prestation från långivaren inte kan bli föremål för en oskälighetsbedömning enligt nämnda artikel.

Med beaktande av att artikel 4.2 i nämnda direktiv är en undantagsbestämmelse och denna bestämmelse därför ska tolkas restriktivt, ska emellertid avtalsvillkor som omfattas av begreppet ˮavtalets huvudföremålˮ i den mening som avses i denna bestämmelse anses vara villkor som anger de väsentliga prestationerna i detta avtal och som, som sådana, kännetecknar avtalet. De villkor som däremot är av underordnad betydelse jämfört med dem som definierar avtalsförhållandets själva natur kan inte omfattas av begreppet ”avtalets huvudföremål” i den mening som avses i nämnda artikel.

Det framgår härvidlag av ordalydelsen i artikel 4.2 i nämnda direktiv att denna kategori av avtalsvillkor – vilka gäller förhållandet mellan å ena sidan priset och ersättningen och å andra sidan sålda tjänster eller varor –vars eventuella oskälighet inte ska bedömas är av begränsad omfattning, eftersom detta undantag endast avser bedömningen av förhållandet mellan å ena sidan det avtalade priset eller ersättningen och å andra sidan sålda tjänster eller varor.

Undantaget från bedömningen av om ett villkor är oskäligt gäller följaktligen endast förhållandet mellan å ena sidan priset och ersättningen och å andra sidan sålda tjänster eller varor. Undantaget är således inte tillämpligt när det görs gällande att det finns ett missförhållande mellan säljkursen för den utländska valutan, som enligt detta villkor ska tillämpas för beräkningen av återbetalningarna, och köpkursen för denna valuta, som ska användas enligt andra villkor i låneavtalet för att beräkna det utbetalda lånebeloppet.

(se punkterna 49, 50, 54, 57 och 59, samt punkt 1 i domslutet)

2.        Om ett villkor omfattas av ˮavtalets huvudföremålˮ, i den mening som avses i artikel 4.2 i direktiv 93/13 om oskäliga villkor i konsumentavtal är emellertid detta villkor endast undantaget från oskälighetsbedömningen om det är formulerat på ett sätt som är klart och begripligt.

Artikel 4.2 i direktivet ska nämligen tolkas så, att kravet att ett avtalsvillkor ska vara formulerat på ett sätt som är klart och begripligt inte endast innebär att det ska vara grammatiskt begripligt för konsumenten, utan även att avtalet på ett transparent sätt ska ange hur den mekanism för växling av den utländska valutan som det aktuella avtalsvillkoret hänvisar till konkret fungerar samt hur denna mekanism förhåller sig till den som föreskrivs i andra villkor angående utbetalningen av lånet, så att konsumenten, på grundval av klara och begripliga kriterier, kan bedöma vad de ekonomiska följderna av avtalet blir för vederbörande.

Vad vidare gäller detaljerna kring växlingsmekanismen för den utländska valutan ankommer det på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida, med beaktande av samtliga relevanta faktiska omständigheter, däribland den reklam och de upplysningar som långivaren tillhandahållit i samband med förhandlingarna av ett låneavtal, en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten konsument inte endast skulle kunna känna till att det på finansmarknaderna är vedertaget att det finns en skillnad mellan säljkursen och köpkursen för en utländsk valuta, utan även ska kunna bedöma de ekonomiska konsekvenserna för vederbörande, som potentiellt sett kan bli omfattande, av tillämpningen av säljkursen för beräkningen av de återbetalningar som vederbörande slutligen måste erlägga, och därmed den totala kostnaden för lånet.

(se punkterna 61, 74 och 75 samt punkt 2 i domslutet)

3.        Artikel 6.1 i direktiv 93/13 om oskäliga villkor i konsumentavtal ska tolkas så, att den i en sådan situation där ett avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument inte kan bestå när ett oskäligt villkor förklarats ogiltigt, inte utgör hinder för nationella bestämmelser enligt vilka den nationella domstolen kan avhjälpa det oskäliga villkorets ogiltighet genom att ersätta detta med en utfyllnadsregel i nationell rätt.

Det är nämligen förenligt med syftet med artikel 6.1 i direktiv 93/13 att byta ut ett oskäligt avtalsvillkor mot en utfyllnadsregel i nationell rätt. Syftet med denna bestämmelse är att ersätta den formella jämvikt mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter som följer av avtalet med en verklig jämvikt så att parterna blir jämbördiga, och inte att alla avtal innehållande oskäliga villkor ska ogiltigförklaras.

Om det däremot inte var tillåtet att ersätta ett oskäligt avtalsvillkor med en utfyllnadsregel och den nationella domstolen därmed tvingades att ogiltigförklara avtalet i dess helhet, skulle konsumenten kunna komma att drabbas av mycket negativa konsekvenser, så att den avskräckande verkan av ogiltigförklaringen av avtalet skulle riskera att gå förlorad.

En sådan ogiltigförklaring medför i princip att det kvarstående lånebeloppet omedelbart förfaller till betalning i en omfattning som riskerar att övergå konsumentens ekonomiska resurser, och därmed drabba konsumenten snarare än långivaren, och långivaren skulle således inte bli avskräckt från att införa sådana villkor i de avtal denne erbjuder.

(se punkterna 82–85 samt punkt 3 i domslutet)