Mål T‑15/14

Simet SpA

mot

Europeiska kommissionen

”Statligt stöd – Retroaktiv ersättning för allmän trafikplikt medgiven av de italienska myndigheterna – Interregional busslinjetrafik som utförts mellan 1987 och 2003 – Beslut i vilket stödet förklaras oförenligt med den inre marknaden – Upprätthållande av trafikplikt – Beviljande av ersättning – Förordning (EEG) nr 1191/69 ”

Sammanfattning – Domstolens dom (åttonde avdelningen) av den 3 mars 2016

1.      Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Berättigat intresse av att få saken prövad – Krav på ett faktiskt intresse – Talan som väckts mot ett kommissionsbeslut avseende statligt stöd – Företag som återkallat sin talan om verkställighet av en dom från en nationell domstol i vilken det förordnas om betalning av ersättning för utförande av allmän trafikplikt till företaget – Möjligt att väcka talan på nytt i samma fråga vid den nationella domstolen – Upptagande till sakprövning

(Artiklarna 108.2, FEUF och 263, fjärde stycket, FEUF)

2.      Stöd som ges av en medlemsstat – Kommissionens undersökning – Yttranden från berörda parter föreligger inte – Giltigheten av kommissionens beslut påverkas inte – Skyldighet att ex officio undersöka omständigheter som inte uttryckligen har åberopats – Föreligger inte

(Artikel 108.2 FEUF)

3.      Talan om ogiltigförklaring – Grunder – Avsaknad av, eller otillräcklig, motivering – Skillnad i förhållande till invändningar och argument för att bestrida huruvida ett beslut är välgrundat

(Artiklarna 263 FEUF och 296 FEUF)

4.      Transport – Allmän trafikplikt – Skyldighet att följa taxebestämmelser – Begrepp

(Rådets förordning nr 1191/69, artikel 2.5)

5.      Transport – Stöd till transportsektorn – Skillnad mellan begreppen ”skyldigheter som hör samman med upprätthållande av allmän trafikplikt” och ”avtal om allmän trafikplikt”– Transportavtal som ingåtts frivilligt efter anbudsförfarande

(Rådets förordning nr 1191/69, artikel 14.1 och 14.2)

6.      Transport – Stöd till transportsektorn – Skyldigheter som hör samman med begreppet allmän trafikplikt på området för järnväg, väg och inre vattenvägar – Vägtransport – Skillnad mellan begreppen ”ekonomisk nackdel” och ”överkompensation”

(Rådets förordning nr 1191/69, artiklarna 5, 10 och 11)

7.      Domstolsförfarande – Åberopande av nya grunder under rättegången – Grund som anförts för första gången i repliken och som inte utgör en utvidgning av en tidigare anförd grund – Avvisning

(Tribunalens rättegångsregler, artikel 48.2)

1.      Frågan huruvida sökanden har ett intresse av att få saken prövad rör ett villkor för upptagande till sakprövning av en talan om ogiltigförklaring som väckts av en fysisk eller juridisk person. Ett sådant intresse förutsätter att en ogiltigförklaring av rättsakten i sig kan få rättsverkningar och att talan således kan medföra en fördel för den person som har väckt den. Intresset av att få saken prövad måste vidare bestå fram till dess det rättsliga avgörandet meddelas. I annat fall kan rätten besluta att avvisa talan utan prövning i sak.

När sökanden har återkallat en talan om verkställighet av en dom som meddelats av en domstol i en medlemsstat, i vilken myndigheterna i denna medlemsstat förpliktats att till sökanden utge ersättning, vilket de inte gjort, innebär den omständigheten att tribunalen skulle ogiltigförklara kommissionens beslut i vilket denna ersättning anses utgöra statligt stöd nämligen att de nationella myndigheterna oavsett detta alltjämt är skyldiga att verkställa den nationella domstolens dom oavsett huruvida sökanden återkallat sin talan om verkställighet av den domen. Under dessa omständigheter har sökanden, som väckt talan om ogiltigförklaring av beslutet om statligt stöd, alltjämt ett intresse av att få saken prövad.

(se punkterna 64–66, 69, 72 och 74)

2.      Se domen.

(se punkt 117)

3.      Tribunalen kan inte inom ramen för en kontroll av huruvida motiveringsskyldigheten har iakttagits bedöma lagenligheten i sak av de skäl som kommissionen har angett för att motivera sitt beslut. De anmärkningar och argument som, i samband med en grund som avser avsaknad av eller brister i motiveringen, syftar till att ifrågasätta att det angripna beslutet är välgrundat, saknar således relevans.

(se punkterna 130 och 147)

4.      En sådan skyldighet att följa taxebestämmelser som avses i artikel 2.5 i förordning nr 1191/69 om medlemsstaternas åtgärder i fråga om allmän trafikpolitik på järnväg, väg och inre vattenvägar kännetecknas inte enbart av att en myndighet fastställer eller godkänner biljettpriser. Två kumulativa villkor ska dessutom vara uppfyllda. Taxorna ska gälla ”särskilt” för vissa kategorier av resande, för vissa godsslag eller på vissa linjer, och taxorna ska inte vara förenliga med företagets affärsintresse. Denna tolkning stöds av vad som föreskrivs i artikel 2.5 andra stycket, där det anges att bestämmelsen inte gäller sådana skyldigheter i fråga om biljettpriser som uppkommer genom allmänna prispolitiska åtgärder eller genom övergripande åtgärder angående taxor och villkor för att åstadkomma strukturmässiga effekter på transportmarknaden eller delar av den. Härav följer att en rättslig skyldighet med allmän räckvidd, att underkasta transporttaxor offentliga myndigheters godkännande, inte i sig kan medföra att en skyldighet i fråga om biljettpriser i den mening som avses i artikel 2.5 i förordning nr 1191/69 uppkommer.

(se punkt 159)

5.      Se domen.

(se punkt 173)

6.      På området för statligt stöd, och särskilt vid bedömningen av ersättningen för utförande av allmän trafikplikt, är ekonomisk belastning och risk för överkompensation är två olika saker. Enligt artiklarna 5, 10 och 11 i förordning nr 1191/69 om medlemsstaternas åtgärder i fråga om allmän trafikpolitik på järnväg, väg och inre vattenvägar är det således nödvändigt att visa att det föreligger en ekonomisk belastning för att bestämma ersättningsbeloppet som ett transportföretag ska få på grund av det ensidiga åläggandet av allmän trafikplikt. Risken för överkompensation kan däremot uppkomma på grund av en rad faktorer som kan medföra en högre ersättning än den som företaget skulle ha enligt förordningen.

(se punkt 178)

7.      Se domen.

(se punkt 197)