Language of document : ECLI:EU:T:2022:781

TRIBUNALENS DOM (fjärde avdelningen i utökad sammansättning)

den 7 december 2022(*)

”Ekonomisk och monetär politik – Tillsyn över kreditinstitut – ECB:s befogenheter – Utredningsbefogenheter – Inspektioner på plats – Artikel 12 i förordning (EU) nr 1024/2013 – ECB:s beslut att genomföra en inspektion i ett mindre betydande kreditinstituts lokaler – Talan om ogiltigförklaring – Akt mot vilken talan kan väckas – Upptagande till prövning – ECB:s behörighet – Motiveringsskyldighet – Omständigheter som motiverar en inspektion – Artikel 106 i rättegångsreglerna – Begäran om muntlig förhandling som inte innehåller någon motivering”

I mål T‑275/19,

PNB Banka AS, Riga (Lettland), företrädd av advokaten O. Behrends,

sökande,

mot

Europeiska centralbanken (ECB), företrädd av C. Hernández Saseta, F. Bonnard och V. Hümpfner, samtliga i egenskap av ombud,

svarande,

med stöd av

Europeiska kommissionen, företrädd av D. Triantafyllou, A. Nijenhuis och A. Steiblytė, samtliga i egenskap av ombud,

intervenient,

meddelar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen i utökad sammansättning)

vid förhandlingen sammansatt av ordföranden S. Gervasoni (referent) och domarna L. Madise, P. Nihoul, R. Frendo och J. Martín y Pérez de Nanclares,

justitiesekreterare: E. Coulon,

efter den skriftliga delen av förfarandet,

följande

Dom

1        Sökanden, PNB Banka AS, har med stöd av artikel 263 FEUF väckt talan om ogiltigförklaring av Europeiska centralbankens (ECB) beslut att genomföra en inspektion på plats i bankens lokaler, delgivet genom skrivelse av den 14 februari 2019.

I.      Tillämpliga bestämmelser

2        Rådets förordning (EU) nr 1024/2013 av den 15 oktober 2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut (EUT L 287, 2013, s. 63), innehåller ett kapitel III, med rubriken ”ECB:s befogenheter”. Avsnitt 1 i detta kapitel har rubriken ”Utredningsbefogenheter”. I detta avsnitt återfinns artikel 12, med rubriken ”Inspektioner på plats”, som har följande lydelse:

”1.      För att utföra de uppgifter som den tilldelas genom denna förordning får ECB, på de övriga villkor som anges i tillämplig unionsrätt och i enlighet med artikel 13, genomföra alla nödvändiga inspektioner på plats i företagslokaler som tillhör de juridiska personer som avses i artikel 10.1 och alla andra företag som omfattas av gruppbaserad tillsyn där ECB är den samordnande tillsynsmyndigheten i enlighet med artikel 4.1 g, förutsatt att den berörda nationella behöriga myndigheten har meddelats i förväg. När inspektionernas korrekta genomförande och effektivitet så kräver får ECB genomföra inspektionen på plats utan förhandsanmälan till dessa juridiska personer.

2.      ECB:s tjänstemän och andra personer som ECB bemyndigat att genomföra en inspektion på plats ska ha tillträde till alla företagslokaler och mark som tillhör de juridiska personer som är föremål för ett utredningsbeslut som antagits av ECB och ska ha alla de befogenheter som föreskrivs i artikel 11.1.

3.      De personer som avses i artikel 10.1 ska vara föremål för inspektioner på plats baserat på ett beslut av ECB.

4.      Under ECB:s överinseende och samordning ska tjänstemän och andra medföljande personer som är bemyndigade eller utsedda av den nationella behöriga myndigheten i den medlemsstat där inspektionen ska genomföras aktivt bistå ECB:s tjänstemän och andra personer som ECB bemyndigat. De ska för detta ändamål ha de befogenheter som anges i punkt 2. Tjänstemän vid den nationella behöriga myndigheten i den berörda deltagande medlemsstaten ska också ha rätt att delta i inspektionerna på plats.

5.      Om ECB:s tjänstemän och andra medföljande personer som ECB har bemyndigat eller utsett finner att en person motsätter sig inspektioner som har beslutats enligt denna artikel, ska den nationella behöriga myndigheten i den berörda deltagande medlemsstaten erbjuda nödvändig assistans i enlighet med nationell rätt. I den omfattning det är nödvändigt för inspektionen ska sådan assistans inbegripa försegling av samtliga företagslokaler, räkenskaper eller affärshandlingar. Om den berörda nationella behöriga myndigheten saknar denna befogenhet ska den använda sina befogenheter för att begära nödvändig assistans från andra nationella myndigheter.”

3        I artikel 13 i denna förordning, med rubriken ”Tillstånd från en rättslig myndighet”, föreskrivs följande:

”1.      Om en inspektion på plats enligt artikel 12.1 och 12.2 eller den assistans som föreskrivs i artikel 12.5 enligt nationella bestämmelser kräver tillstånd från en rättslig myndighet ska ansökan göras om sådant tillstånd.

2.      Vid ansökan om tillstånd enligt punkt 1 i den här artikeln ska den nationella rättsliga myndigheten kontrollera ECB:s besluts äkthet och att de planerade tvångsåtgärderna varken är godtyckliga eller alltför långtgående i förhållande till föremålet för inspektionen. Vid kontrollen av huruvida tvångsåtgärderna är proportionerliga får den nationella rättsliga myndigheten be ECB om närmare förklaringar framför allt om de grunder på vilka ECB misstänker att de akter som avses i artikel 4.3 första stycket har överträtts samt hur allvarlig den misstänkta överträdelsen är och på vilket sätt den person som är föremål för tvångsåtgärderna är inblandad. Den nationella rättsliga myndigheten ska dock inte ompröva behovet av inspektion eller begära att få tillgång till informationen i ECB:s handlingar i ärendet. Prövning av lagenligheten av ECB:s beslut är förbehållen Europeiska unionens domstol.”

4        ECB:s förordning (EU) nr 468/2014 av den 16 april 2014 om upprättande av ramen för samarbete inom den gemensamma tillsynsmekanismen mellan ECB och nationella behöriga myndigheter samt med nationella utsedda myndigheter (EUT L 141, 2014, s. 1), innehåller en del XI, med rubriken ”Tillgång till information, rapportering, utredningar och inspektioner på plats”. Avdelning 5 i denna del, som innehåller artiklarna 143–146, ägnas åt inspektioner på plats. Artikel 143 har rubriken ”ECB-beslut om att genomföra en inspektion på plats enligt artikel 12 i [förordning nr 1024/2013]”. I artikel 143.2 föreskrivs följande:

”Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 142 och i enlighet med artikel 12.3 i [förordning nr 1024/2013] ska inspektioner på plats genomföras på grundval av ett ECB-beslut, där åtminstone följande specificeras:

a)      Föremålet för inspektionen på plats och dess syfte.

b)      Det faktum att om den juridiska person som utgör föremål för inspektionen på plats skulle motsätta sig inspektionen utgör detta en överträdelse av ett ECB-beslut i den mening som avses i artikel 18.7 i [förordning nr 1024/2013], utan att detta påverkar tillämpningen av nationell rätt enligt vad som framgår av artikel 11.2 i [förordning nr 1024/2013].”

5        I artikel 145 i förordning nr 468/2014, med rubriken ”Förfarande för inspektion på plats samt meddelande om en sådan inspektion”, föreskrivs följande:

”1.      Minst fem arbetsdagar innan en inspektion på plats inleds ska ECB underrätta den juridiska person som är föremål för inspektionen på plats om ECB-beslutet enligt artikel 143.2 samt om identiteten på de medlemmar som ingår i gruppen för inspektioner på plats. ECB ska underrätta den nationella behöriga myndigheten i den medlemsstat där inspektionen på plats ska genomföras minst en vecka innan den juridiska person som är föremål för inspektionen på plats blir underrättad.

2.      Om inspektionernas korrekta genomförande och effektivitet så kräver får ECB genomföra en inspektion på plats utan förhandsanmälan till den berörda enhet som står under tillsyn. Den nationella behöriga myndigheten ska underrättas så snart som möjligt innan inspektionen på plats inleds.”

II.    Bakgrund till tvisten

6        Vid tidpunkten för det angripna beslutet var sökanden ett mindre betydande kreditinstitut i Lettland i den mening som avses i artikel 6.4 i förordning nr 1024/2013 (nedan kallat ett mindre betydande kreditinstitut). Sökanden stod därför under direkt tillsyn av den lettiska finansinspektionen Finanšu un kapitāla tirgus komisija (kommissionen för tillsyn av finans- och kapitalmarknaderna, Lettland) (nedan kallad FKTK).

7        Sökandens verksamhet bestod av tillhandahållande av universella banktjänster och en stor del av verksamheten riktades mot personer som inte var bosatta i landet. Sökandens främsta riskexponeringar utgjordes av motparter i Ryssland, Ukraina eller andra länder i Oberoende staters samvälde.

8        Vid tidpunkten för talans väckande var CR största aktieägare i sökanden.

9        I februari 2016 införde FKTK ytterligare avsättningar för kreditförluster och verksamhetsbegränsningar för sökanden. FKTK anmodade även sökanden att dels åtgärda överskridandet av gränserna för stora exponeringar, dels öka sin kapitalbas och regelbundet översända en likviditetsrapport.

10      Enligt sökanden ”underrättade” sökanden tillsammans med CR och andra medlemmar av dennes familj, som äger aktier i sökanden, den 25 augusti 2017 Republiken Lettland om att skyddet för deras investeringar var föremål för en tvist. De gjorde gällande att de tillsynskrav som FKTK ålagt sökanden var omotiverade och orimliga.

11      Enligt sökanden ingav CR i augusti 2017 ett klagomål till myndigheterna i Förenade kungariket i vilket CR anklagade A, chefen för Latvijas Banka (Lettlands centralbank), för korruption. Korruptionen påstods ha bestått i att A, tack vare sitt inflytande över FKTK, försökt tillskansa sig mutor från CR.

12      Den 31 augusti 2017 delgav FKTK sökanden ett beslut om ytterligare avsättningar för kreditförluster, efter att efter en kontroll på plats ha konstaterat att gränserna för stora exponeringar fortfarande överskreds.

13      I september 2017 klassificerades sökanden som ”ett mindre betydande institut i kris”, i den mening som avses i reglerna om krishantering för mindre betydande enheter, vilket fick till följd att sökanden ställdes under särskild tillsyn av en krishanteringsgrupp bestående av FKTK och ECB.

14      Den 12 december 2017 inledde sökanden tillsammans med CR och andra medlemmar i dennes familj, som äger aktier i sökanden, ett skiljeförfarande mot Republiken Lettland vid Internationella centrumet för lösning av investeringstvister (ICSID), med stöd av fördraget av den 24 januari 1994 om främjande och skydd för investeringar mellan Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland och Republiken Lettland (nedan kallat skiljeförfarandet). De hävdade att sökanden sedan slutet av år 2015 hade varit föremål för en alltför långtgående och godtycklig tillsyn från FKTK:s sida, vilken tog sig uttryck i en ökning av den lagstadgade kapitalbasen och begränsningar av verksamheten. De uppgav att denna alltför långtgående och godtyckliga tillsyn berodde på det inflytande som A utövade över FKTK och att syftet var att tillskansa sig mutor från sökanden och CR.

15      Enligt sökanden uppmärksammade CR i december 2017 de lettiska myndigheterna på den korruption som avses i punkt 11 ovan.

16      Den 17 februari 2018 greps A efter det att Korupcijas novēršanas un apkarošanas birojs (byrån för förebyggande och bekämpning av korruption, Lettland) (nedan kallad KNAB) den 15 februari 2018 hade inlett en förundersökning mot honom. Förundersökningen avsåg anklagelser om korruption i samband med tillsynen av en annan lettisk bank än sökanden. I samband med att A försattes på fri fot vidtog KNAB, genom beslut av den 19 februari 2018, flera säkerhetsåtgärder mot A, bland annat förbjöds A att utöva sitt uppdrag som chef för Lettlands centralbank.

17      Den 28 juni 2018 åtalades A av den åklagare som ledde den förundersökning som avses i punkt 16 ovan. Åtalet, som kompletterades den 24 maj 2019, innehöll tre åtalspunkter. Den första åtalspunkten avsåg godtagandet år 2010 av ett muterbjudande från styrelseordföranden i en annan lettisk bank än sökanden, och av själva mutan, i utbyte mot vilken A tillhandahöll rådgivning i syfte att göra det möjligt för banken att undandra sig FKTK:s tillsyn och avstå från att delta i de av FKTK:s möten under vilka frågor om tillsynen av nämnda bank diskuterades. Den andra åtalspunkten avsåg dels godtagandet, efter den 23 augusti 2012, av ett muterbjudande från vice ordföranden i samma banks styrelse i utbyte mot A:s rådgivning i syfte att få till stånd ett upphävande av de begränsningar av verksamheten som FKTK beslutat om och förhindra ytterligare begränsningar, dels A:s mottagande av betalningen av halva mutbeloppet. Den tredje åtalspunkten avsåg penningtvätt i syfte att dölja ursprunget till, överföringarna av och äganderätten till de medel som betalats ut till A, och som motsvarade den muta som avses i den andra åtalspunkten.

18      I skrivelser av den 5 juli och den 12 september 2018 uppgav sökanden och CR för ordföranden för ECB:s tillsynsnämnd att utredningen av den korruption som avses i punkt 11 ovan fortfarande pågick. De angav att A, efter det att han greps i februari 2018, hade gjort hotfulla och inkorrekta offentliga uttalanden om dem och påstått att CR hade förvärvat sökanden på ett bedrägligt sätt. De ansåg att FKTK:s tillsynskrav gentemot sökanden var alltför långtgående och diskriminerande. De begärde att ECB skulle ingripa genom att genomföra en utredning och vidta lämpliga åtgärder, såsom lämpliga förändringar av den personal som ansvarade för tillsynen över sökanden. Därvid uppgav sökanden och CR följande: ”En av tankarna med [den gemensamma tillsynsmekanismen (SSM)] var att en mer objektiv och opartisk tillsyn kan säkerställas om ECB snarare än lokala tillsynsmyndigheter ges ansvar för tillsynen”. [Sökanden] och [CR] ser fram emot att få samarbeta med ECB mot detta mål” (skrivelse av den 5 juli 2018, s. 13).

19      Den 30 september 2018 utfärdade ICSID interimistiska åtgärder i vilka Republiken Lettland rekommenderades att avstå från att vidta åtgärder för att återkalla sökandens tillstånd, eftersom det påstods att ett av de lagstadgade krav som omfattades av den slutgiltiga frist som fastställts i FKTK:s beslut av den 27 februari 2018 (nedan kallad ICSID:s rekommendation) inte hade uppfyllts.

20      Den 8 oktober 2018 meddelade ordföranden i ECB:s tillsynsnämnd sökanden och CR, som svar på deras skrivelser av den 5 juli och den 12 september 2018, att ECB, inom ramen för sitt uppdrag att kontrollera den gemensamma tillsynsmekanismens funktion, delade FKTK:s uppfattning att sökandens kapitalbassituation krävde särskild tillsyn. Ordföranden angav att sökandens frister för att vidta åtgärder i fråga om kapitalbasen vid upprepade tillfällen hade förlängts och att sökanden, trots att problemen kvarstod, inte hade varit föremål för några andra kraftfulla tillsynsåtgärder från FKTK:s sida än anmodanden om förstärkt kapitalbas, återvinningsåtgärder och ytterligare avsättningar. Ordföranden ansåg att sökanden sedan flera år hade överskridit gränsen för stora exponeringar gentemot tredje man och vid upprepade tillfällen hade fått förlängd frist för att avhjälpa dessa risker. Ordföranden ansåg att det inte fanns något som tydde på att de tillsynsåtgärder som sökanden ålagts var alltför långtgående eller oproportionerliga. Ordföranden avslutade med att ange att denne hade för avsikt att utöva sitt tillsynsuppdrag genom att ägna särskild uppmärksamhet åt de åtgärder som sökanden vidtagit för att komma till rätta med åsidosättandet av tillsynskraven.

21      Den 21 december 2018 begärde FKTK att ECB skulle överta den direkta tillsynen över sökanden.

22      Den 10 januari 2019 godkände ECB:s tillsynsnämnd utkastet till beslutet att genomföra en inspektion på plats i sökandens lokaler. Utkastet underställdes ECB-rådet för antagande inom ramen för förfarandet vid avsaknad av invändningar. Eftersom ECB-rådet inte framförde några invändningar, ansågs utkastet till beslut ha antagits den 21 januari 2019 (nedan kallat utkastet till det beslut som ECB-rådet anses ha antagit eller det angripna beslutet).

23      I utkastet till det beslut som ECB-rådet anses ha antagit anges, vad gäller skälen till inspektionen, att flera brister och åsidosättanden av de tillämpliga bestämmelserna har identifierats under de föregående åren och att lämpliga åtgärder inte vidtagits för att åtgärda dessa. För det första har sökanden sedan år 2016 överskridit de gränser för stora exponeringar som anges i artikel 395 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 2013, s. 1). För det andra har sökanden sedan februari 2018 överskridit de gränser för transaktioner med närstående parter som fastställts i den lettiska lagstiftningen, på grund av exponeringarna mot dess största aktieägare. För det tredje har FKTK sedan år 2012 varit tvungen att vidta återkommande åtgärder gentemot sökanden för att förhindra penningtvätt. Trots att FKTK i juli 2017 ådömde sökanden böter fortsätter sökanden att åsidosätta kraven på att förhindra penningtvätt och bekämpa finansiering av terrorism. För det fjärde visar slutligen utvecklingen av kapitaltäckningskvoten de tre senaste åren att sökanden vid flera tillfällen varit nära att åsidosätta minimikapitalkraven i pelare 1 på koncernnivå. Sedan år 2018 har sökanden regelbundet åsidosatt kapitalkraven i pelare 2. Bankens revisor avgav inte något yttrande år 2015 där problem med värderingen av tillgångar nämndes, medan den nyutnämnda revisorn avgav yttranden med reservationer under åren 2016 och 2017, och även tog upp problem med värderingen av tillgångar.

24      I utkastet till det beslut som ECB-rådet anses ha antagit anges vidare att ICSID:s rekommendation hindrar FKTK från att vidta samtliga tillsynsåtgärder gentemot sökanden. I nämnda utkast till beslut anges att ECB, på begäran av FKTK, förbereder att överta den direkta tillsynen över sökanden. Det understryks att en inspektion på plats kommer att göra det möjligt för ECB att göra en egen bedömning av sökandens situation och preciseras att en sådan inspektion på plats är möjlig oberoende av huruvida ECB har övertagit den direkta tillsynen. Det anges vidare att ECB, parallellt med övertagandet av den direkta tillsynen, således kommer att kunna vidta nödvändiga tillsynsåtgärder för att säkerställa att sökanden uppfyller tillsynskraven.

25      När det gäller inspektionens omfattning och tidsplan anges det i utkastet till det beslut som ECB-rådet anses ha antagit att ECB ska genomföra en inspektion på plats i syfte att genomföra en ingående undersökning av sökandens risker, riskkontroll och styrformer, för att bland annat bedöma sökandens förfaranden och system samt kvaliteten på dess förvaltning. Det anges vidare att denna inspektion på plats främst kommer att inriktas på kreditrisken.

26      I utkastet till det beslut som ECB-rådet anses ha antagit anges även att det inom en tillräckligt nära framtid kommer utarbetas en handlingsplan på grundval av resultaten av inspektionen på plats och de senaste utredningar som FKTK har genomfört inom ramen för sin tillsyn. Det preciseras att för det fall de felaktigheter som konstaterats vid inspektionen på plats är så allvarliga och ihållande att ingen tillsynsåtgärd kan säkerställa att reglerna följs inom en rimlig tidsfrist, ska ECB inleda förfarandet för återkallande av tillståndet.

27      Utkastet till det beslut som ECB-rådet anses ha antagit innehåller även en bilaga med rubriken ”Översikt över den senaste tillsynshistorik rörande [sökanden] som har anmälts till ECB”.

28      Genom skrivelse av den 14 februari 2019 informerade generaldirektören för generaldirektoratet för mikrotillsyn III (nedan kallad generaldirektören) sökanden om att enligt artikel 6.5 d i förordning nr 1024/2013, jämförd med artikel 12 i samma förordning och artiklarna 143–146 i förordning nr 468/2014, och enligt ett beslut av ECB-rådet av den 10 januari 2019, skulle en inspektion på plats genomföras inom koncernen i syfte att undersöka kreditrisken. I skrivelsen preciserades att omfattningen av denna kontroll vid behov kunde utvidgas under undersökningen gång och att sökanden i så fall på ECB:s vägnar skulle informeras av chefen för uppdraget.

29      I nämnda skrivelse av den 14 februari 2019 angav generaldirektören att inspektionen på plats skulle ske i mars 2019 och meddelade namnet på chefen för inspektionen. Generaldirektören uppgav att chefen för inspektionen på ECB:s vägnar skulle informera sökanden om vilka som ingick i inspektionsgruppen och inom de närmaste dagarna skulle kontakta sökanden för att få till stånd ett första möte.

30      I skrivelsen av den 14 februari 2019 anmodade generaldirektören sökanden att försäkra sig om att de berörda enheterna informerades om innehållet i skrivelsen och om eventuella senare ändringar. Generaldirektören anmodade sökanden att samarbeta fullt ut vid inspektionen och erinrade om att enligt artikel 143.2 b i förordning nr 468/2014 utgör varje hinder för en inspektion på plats som härrör från den juridiska person som utgör föremål för inspektionen på plats, en överträdelse av ett ECB-beslut i den mening som avses i artikel 18.7 i förordning nr 1024/2013, utan att detta påverkar tillämpningen av nationell rätt enligt vad som framgår av artikel 11.2 i denna förordning.

31      Genom dom av den 26 februari 2019, Rimšēvičs och ECB/Lettland (C‑202/18 och C‑238/18, EU:C:2019:139), ogiltigförklarade domstolen KNAB:s beslut av den 19 februari 2018 i den del A förbjöds att utöva sitt uppdrag som chef för Lettlands centralbank. Domstolen ansåg att Republiken Lettland inte hade styrkt att beslutet att avsätta A som chef för Lettlands centralbank grundades på tillräckliga bevis för att han gjort sig skyldig till en allvarlig försummelse i den mening som avses i artikel 14.2 andra stycket i protokoll nr 4 om stadgan för Europeiska centralbankssystemet och ECB.

32      Genom skrivelse av den 1 mars 2019 underrättade ECB sökanden om sitt beslut att klassificera sökanden som en betydande enhet som står under direkt tillsyn, i enlighet med artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013 och artikel 39.5 i förordning nr 468/2014. Detta beslut trädde i kraft den 4 april 2019.

33      Den 5 mars 2019 träffade chefen för inspektionen sökandens ledning vid ett första möte, det så kallade inledande mötet. Med hjälp av en handling med titeln ”kreditrisk och styrformer”, som tillställts sökanden, preciserade chefen för inspektionen att uppdraget omfattade klassificering och avsättningar, inventering (sålda tillgångar), värdering av säkerheter och medel (tillgångar som innehas i försäljningssyfte), uppgifternas kvalitet, styrformer och affärsmodellen. För varje del av uppdraget meddelades chefen för uppdraget vilka som ingick i inspektionsgruppen. Han preciserade den dokumentation som begärdes från sökanden, bland annat kreditfiler och allmän dokumentation, och redogjorde för metoden för informationsutbyte med hjälp av en säker plattform. Han uppgav vilka möten som var inplanerade med avseende på inspektionen på plats. Han preciserade hur inspektionen på plats var organiserad, bland annat inspektionsgruppens befogenheter (tillgång till lokaler, begäran om upplysningar eller handlingar inom ramen för inspektionen, skrivskyddad tillgång till alla relevanta informationssystem, samtal med alla personer, utbyte av information med revisorer) och tidsplanen för inspektionen. I denna tidsplan nämndes generaldirektörens skrivelse av den 14 februari 2019, en första begäran om upplysningar av den 26 februari 2019, det inledande mötet, arbetet på plats den 11 mars till den 10 maj 2019, överlämnandet av ett utkast till rapport den 12 juli 2019, ett ”slutrapporteringsmöte” den 19 juli 2019, en slutrapport, ett ”avslutande” möte och slutligen uppföljningen av sökandens handlingsplan.

34      Inspektionen inleddes den 11 mars 2019.

35      Sökanden, CR och CT väckte förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 24 april 2019.

III. Omständigheter som inträffat efter det att talan väcktes

36      Den 14 maj 2019 ådömde FKTK sökanden böter på 4 260 euro för att ha brutit mot bestämmelserna i Kredītiestāžu likums (lagen om kreditinstitut, Latvijas Vēstnesis, 1995, nr 163) om ingivande och offentliggörande av årsbokslut och sammanställd årsredovisning samt rapport från en auktoriserad revisor.

37      Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 14 maj 2019 (mål T‑301/19) väckte sökanden, CR och CT talan om ogiltigförklaring av ECB:s beslut att klassificera sökanden som en betydande enhet som står under ECB:s direkta tillsyn, delgivet genom skrivelse av den 1 mars 2019 (se punkt 32 ovan).

38      Den 12 augusti 2019 avslutades inspektionen på plats i sökandens lokaler.

39      Den 15 augusti 2019 förklarade ECB att sökanden fallerade eller sannolikt skulle komma att fallera, i den mening som avses i artikel 18.1 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 225, 2014, s. 1). Samma dag beslutade Gemensamma resolutionsnämnden (SRB) att inte anta en resolutionsordning i den mening som avses i artikel 18.1 i denna förordning med avseende på sökanden.

40      Den 22 augusti 2019 begärde FKTK att Rīgas pilsētas Vidzemes priekšpilsētas tiesa (Centrala distriktsdomstolen i Vidzeme, Riga, Lettland) skulle förklara sökanden insolvent.

41      Den 12 september 2019 förklarade Rīgas pilsētas Vidzemes priekšpilsētas tiesa (Centrala distriktsdomstolen i Vidzeme, Riga) sökanden insolvent. Nämnda domstol utsåg en konkursförvaltare som gavs i uppdrag att handlägga insolvensförfarandet (nedan kallad konkursförvaltaren) och överförde sökandens och dess styrelses samtliga befogenheter till konkursförvaltaren. Samma domstol avslog sökandens styrelses begäran om att få behålla sina rättigheter att företräda sökanden inom ramen för talan mot ECB:s bedömning av den 15 augusti 2019, i vilken det konstaterades att sökanden fallerade eller sannolikt skulle komma att fallera, SRB:s beslut av samma dag att inte anta en resolutionsordning för sökanden och FKTK:s beslut att inleda ett insolvensförfarande. Nämnda domstol tillade att detta inte uteslöt möjligheten för sökandens styrelse att inge en separat ansökan till konkursförvaltaren om rätten att företräda banken i samband med särskilda uppdrag.

42      Den 12 september 2019 begärde FKTK även att ECB skulle återkalla sökandens tillstånd.

43      Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 25 oktober 2019 (mål T‑732/19) yrkande sökanden samt andra aktieägare eller potentiella aktieägare i sökanden att SRB:s beslut av den 15 augusti 2019 att inte anta en resolutionsordning för sökanden skulle ogiltigförklaras.

44      Den 21 december 2019 avslutade A sitt uppdrag som chef för Lettlands centralbank.

45      Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 29 januari 2020 (mål T‑50/20) väckte sökanden talan om ogiltigförklaring av ECB:s beslut av den 19 november 2019 att inte ålägga konkursförvaltaren att ge den av sökandens styrelse befullmäktigade advokaten tillgång till sökandens lokaler, de uppgifter som sökanden förfogar över, dess personal och dess resurser.

46      Den 17 februari 2020 återkallade ECB sökandens tillstånd. Återkallelsen trädde i kraft följande dag.

47      Sökanden väckte talan mot detta beslut genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 27 april 2020 (mål T‑230/20).

IV.    Förfarande och parternas yrkanden

48      Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 15 juli 2019 ansökte Europeiska kommissionen om att få intervenera i målet till stöd för ECB:s yrkanden. Genom beslut av den 28 augusti 2019 tillät ordföranden vid tribunalens fjärde avdelning kommissionen att intervenera.

49      Den 16 juli 2019 inkom ECB med sitt svaromål till tribunalens kansli.

50      Den 10 september 2019 inkom kommissionen med en interventionsinlaga till tribunalens kansli.

51      Den 19 december 2019 förelade tribunalen (fjärde avdelningen), som en åtgärd för processledning, ECB att inge utkastet till det beslut som ECB-rådet anses ha antagit.

52      Den 10 januari 2020 ingav ECB en fullständig, konfidentiell version av den begärda handlingen (bilaga D.1) till tribunalen och en icke-konfidentiell version av samma handling. Den 29 januari 2020 beslutade ordföranden på fjärde avdelningen att den konfidentiella versionen av handlingen inte skulle föras till handlingarna i målet.

53      Ordföranden på fjärde avdelningen beslutade den 28 april 2020, med tillämpning av artikel 69 d i tribunalens rättegångsregler, att vilandeförklara målet till dess att tribunalen meddelat dom i mål T‑50/20. Genom beslut av den 12 mars 2021, PNB Banka/ECB (T‑50/20, EU:T:2021:141), meddelade tribunalen sitt avgörande i det målet och samtidigt återupptogs handläggningen av förevarande mål.

54      Den 28 april 2021, och därefter den 28 juni 2021, begärde sökanden, CR och CT att målet skulle vilandeförklaras till dess att domstolen avgjort mål C‑321/21 P om överklagande av beslutet av den 12 mars 2021, PNB Banka/ECB (T‑50/20, EU:T:2021:141). Den 20 maj 2021, och därefter den 6 augusti 2021, beslutade ordföranden på fjärde avdelningen, efter att ha hört ECB, att inte vilandeförklara målet.

55      Genom skrivelse av den 8 juli 2021 informerade sökandens ombud tribunalen om att han inte längre företrädde CR och CT. Genom beslut av den 21 december 2021 beslutade tribunalen (fjärde avdelningen) med stöd av artikel 131.2 i rättegångsreglerna att det inte längre fanns anledning att döma i saken, i den mån talan väckts av CR och CT.

56      Fristen för att inkomma med replik fastställdes till den 30 september 2021. Sökanden inkom inte med någon replik inom föreskriven frist.

57      Sökanden har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara ECB:s beslut ”av den 14 februari 2019” att utföra inspektion på plats hos sökanden och dess koncernföretag, och

–        förplikta ECB att ersätta rättegångskostnaderna.

58      ECB har, med stöd av kommissionen, yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

V.      Rättslig prövning

A.      Huruvida den företrädare som har väckt talan i sökandens namn har haft befogenhet att vidta åtgärder

59      Enligt artikel 51.3 i rättegångsreglerna ska advokater till kansliet ge in en fullmakt från den rättegångsdeltagare som de företräder, om deltagaren är en privaträttslig juridisk person.

60      En fullmakt utfärdad av sökandens styrelseordförande den 5 mars 2019 finns med bland handlingarna i målet (bilaga A.2).

61      Sökanden har gjort gällande att konkursförvaltaren vägrade att ge den advokat, som sökanden utsett att företräda banken, tillgång till bankens handlingar, lokaler, personal och resurser. I samband med sitt svar av den 13 mars 2020 på en fråga från tribunalen ingav sökanden en skrivelse från konkursförvaltaren av den 16 september 2019, i vilken denne angav att sökandens advokat för det första skulle ”lägga fram en skriftlig rapport för konkursförvaltaren om genomförandet av avtalet [om tillhandahållande av juridiska tjänster], med en detaljerad beskrivning av de instruktioner som erhållits från [sökanden], de uppgifter som utförts av [advokaten] och huruvida det fortfarande pågick faktiskt arbete”, för det andra skulle ”informera [konkursförvaltaren] om betalningarna …” och för det tredje skulle ”avhålla sig från all verksamhet i [sökandens] namn utan att först samråda med [konkursförvaltaren], framför allt upphöra att tillhandahålla [sökanden] fakturerbara tjänster”.

62      Trots denna skrivelse från konkursförvaltaren av den 16 september 2019 framgår det inte av handlingarna i målet, och det har inte heller påståtts av sökanden eller ECB, att konkursförvaltaren återkallade den fullmakt som sökandens styrelseordförande hade utfärdat den 5 mars 2019. I skrivelsen nämns inte någon sådan återkallelse, även om det i skrivelsen anges att den advokat som utsetts av styrelseordföranden ska avhålla sig från all verksamhet i sökandens namn utan att först samråda med konkursförvaltaren.

63      Tribunalen konstaterar således att sökanden har befullmäktigat sin advokat att väcka talan i enlighet med artikel 51.3 i rättegångsreglerna.

B.      De ansökningar om vilandeförklaring av förfarandet som ingavs den 28 april 2021 respektive den 28 juni 2021

64      Den 28 april 2021, och därefter den 28 juni 2021, begärde sökanden att förfarandet skulle vilandeförklaras. Till stöd för sina ansökningar om vilandeförklaring gjorde sökanden gällande att den behövde tillgång till sina lokaler, sina akter och sina ekonomiska resurser och att konkursförvaltaren inte samarbetade för att säkerställa sökandens faktiska representation, trots domen av den 5 november 2019, ECB m.fl./Trasta Komercbanka m.fl. (C‑663/17 P, C‑665/17 P och C‑669/17 P, EU:C:2019:923).

65      Även om tribunalen inte är skyldig att ange skälen till att den beslutar att vilandeförklara ett förfarande i enlighet med artikel 69 c eller d i rättegångsreglerna, anser tribunalen att det undantagsvis är lämpligt att ange följande.

66      Frågan huruvida ett förfarande ska vilandeförklaras med stöd av artikel 69 c eller d i rättegångsreglerna omfattas av tribunalens utrymme för skönsmässig bedömning (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 20 oktober 2011, DTL/harmoniseringskontoret, C‑67/11 P, ej publicerat, EU:C:2011:683, punkterna 32 och 33, beslut av den 15 oktober 2012, Internationaler Hilfsfonds/kommissionen, C‑554/11 P, ej publicerat, EU:C:2012:629, punkt 37, och beslut av den 17 januari 2018, Josel/EUIPO, C‑536/17 P, ej publicerat, EU:C:2018:14, punkt 5).

67      I förevarande mål vilandeförklarades förfarandet den 28 april 2020 fram till dess att tribunalen meddelat sitt avgörande i mål T‑50/20, i vilket sökanden hade yrkat ogiltigförklaring av ECB:s beslut av den 19 november 2019 om att inte förelägga konkursförvaltaren att ge den av sökandens styrelse befullmäktigade advokaten tillgång till sökandens lokaler, uppgifter, personal och resurser.

68      Genom beslut av den 12 mars 2021, PNB Banka/ECB (T‑50/20, EU:T:2021:141), ogillade tribunalen sökandens talan. Tribunalen fann särskilt att det var uppenbart att ECB saknade behörighet att efterkomma begäran från sökandens styrelse om att konkursförvaltaren skulle föreläggas att ge den av sökandens styrelse befullmäktigade advokaten tillgång till sökandens lokaler, uppgifter, personal och resurser (punkt 73). Tribunalen fann även att beslut som fattas av nationella myndigheter i samband med ett insolvensförfarande, såsom det förfarande som pågår mot sökanden, som svar på en eventuell ansökan om tillgång till det aktuella kreditinstitutets handlingar, lokaler, personal eller tillgångar, i princip är underkastade de nationella domstolarnas prövning, vilka i förekommande fall kan hänskjuta tolkningsfrågor till EU-domstolen enligt artikel 267 FEUF om de stöter på svårigheter vid tolkningen eller tillämpningen av unionsrätten (punkt 72).

69      Tribunalen konstaterar även att sökanden, trots att förfarandet vilandeförklarades mellan den 28 april 2020 och den 12 mars 2021, varken visat eller påstått, däribland i sin begäran om vilandeförklaring av förfarandet av den 28 juni 2021, att sökanden har inlett ett rättsligt förfarande mot konkursförvaltaren, även om sökanden vid tribunalen har kritiserat konkursförvaltaren för att från och med slutet av år 2019 inte ha gett den av sökandens styrelse befullmäktigade advokaten tillgång till sökandens lokaler, uppgifter, personal och resurser.

70      Efter att ha överlämnat skriftväxling och e-postkorrespondens med konkursförvaltaren den 12 och den 16 september 2019 samt under november 2019, har sökanden, i den begäran om vilandeförklaring av förfarandet som inkom till tribunalens kansli den 28 april 2021, endast gjort gällande att sökanden har ”ökat sina ansträngningar” i förhållande till konkursförvaltaren och de lettiska domstolarna, utan att precisera vilken typ av ansträngningar det rör sig om.

71      Vidare framgår det inte av det ovan i punkt 41 nämnda beslutet av den 12 september 2019 från Rīgas pilsētas Vidzemes priekšpilsētas tiesa (Centrala distriktsdomstolen i Vidzeme, Riga) att sökanden är förhindrad att väcka talan vid lettiska domstolar vid en eventuell tvist med konkursförvaltaren. I detta beslut anges inte enbart att sökandens styrelse har möjlighet att inge en separat ansökan till konkursförvaltaren vad gäller behörigheten att vara företrädare i specifika uppdrag, utan domen av den 5 november 2019, ECB m.fl./Trasta Komercbanka m.fl. (C‑663/17 P, C‑665/17 P och C‑669/17 P, EU:C:2019:923), som åberopats av sökanden till stöd för påståendet att konkursförvaltaren inte samarbetar på ett sätt som gör det möjligt att säkerställa sökandens faktiska representation, meddelades efter det att nämnda dom hade meddelats, varför sökanden i princip kunde göra gällande en ny omständighet vid den nationella domstolen.

72      Tribunalen anser därför att det saknas anledning att vilandeförklara förfarandet ytterligare en gång.

C.      Den muntliga delen av förfarandet

73      I artikel 106 i rättegångsreglerna anges följande:

”1.      Den muntliga delen av förfarandet vid tribunalen ska innefatta en muntlig förhandling. Tribunalen får hålla muntlig förhandling på eget initiativ eller på begäran av part.

2.      Om en part begär muntlig förhandling ska parten i begäran ange skälen till att denne önskar yttra sig muntligen. …

3.      Om det inte har gjorts någon begäran enligt punkt 2, får tribunalen besluta att avgöra målet utan att inleda den muntliga delen av förfarandet om den anser att den har tillräckligt underlag för avgörandet genom handlingarna i akten. …”

74      Det framgår således av artikel 106 i rättegångsreglerna att tribunalen, i avsaknad av en begäran om muntlig förhandling med angivande av skälen till att en part önskar yttra sig muntligen, får avgöra målet utan att inleda den muntliga delen av förfarandet om tribunalen anser att den har tillräckligt underlag för att avgöra målet.

75      I motiveringen till förslaget till tribunalens rättegångsregler av den 14 mars 2014, som finns tillgänglig för allmänheten på Europeiska unionens domstols webbplats, bekräftas för övrigt att med hänsyn till kraven på god rättskipning och processekonomi ”avser tribunalen att avstå från att hålla muntlig förhandling om den inte anser det nödvändigt, såvitt inte en av parterna framställer en begäran med angivande av skälen till att vederbörande önskar yttra sig.”

76      I punkt 142 i de praktiska genomförandebestämmelserna till rättegångsreglerna anges att en part som önskar yttra sig vid en muntlig förhandling ska ge in en motiverad begäran härom inom tre veckor räknat från det att rättegångsdeltagarna delgetts underrättelsen om att den skriftliga delen av förfarandet är avslutad. Det preciseras att motiveringen ska grundas på en konkret bedömning av nyttan med en muntlig förhandling för parten i fråga och innefatta ett angivande av de uppgifter i akten i målet ”eller” i argumenteringen som parten anser det vara nödvändigt att utförligare utveckla ”eller” vederlägga vid en muntlig förhandling. För att ge ett bättre underlag för diskussionerna vid den muntliga förhandlingen anges vidare att det är det önskvärt att parten inte lämnar en allmän motivering i vilken det till exempel endast hänvisas till målets betydelse. I punkt 143 i de praktiska genomförandebestämmelserna till rättegångsreglerna föreskrivs att om ingen av parterna inkommer med en motiverad begäran inom den fastställda fristen får tribunalen besluta att avgöra målet utan att inleda den muntliga delen av förfarandet.

77      Av såväl artikel 106 i rättegångsreglerna som punkterna 142 och 143 i de praktiska genomförandebestämmelserna till rättegångsreglerna följer således att tribunalen, i avsaknad av en begäran om muntlig förhandling eller vid en begäran om muntlig förhandling som saknar motivering, kan besluta att avgöra målet utan att inleda den muntliga delen av förfarandet, om den anser att handlingarna i målet i sig innehåller tillräckliga upplysningar.

78      I förevarande fall har sökanden genom skrivelse av den 29 november 2021 meddelat följande ståndpunkt beträffande en eventuell förhandling:

”1. Jag bekräftar att av närmare redovisade skäl saknar [sökanden] för närvarande faktisk representation. Enbart för att göra det möjligt att iaktta den tillämpliga tidsfristen begär jag därför att det ska hållas en förhandling. Först måste emellertid [sökandens] faktiska representation återställas.

2. Under de aktuella omständigheterna går det varken att förbereda sig inför eller medverka i en förhandling.”

79      Av nämnda skrivelse av den 29 november 2021 framgår att sökandens begäran om muntlig förhandling saknar motivering. I begäran anges nämligen inte något skäl till att sökanden önskar yttra sig.

80      I sin skrivelse av den 25 oktober 2021, genom vilken parterna informerades om att den skriftliga delen av förfarandet hade avslutats, erinrade tribunalens kansli dessutom om bestämmelserna i artikel 106.2 i rättegångsreglerna och punkt 142 i de praktiska genomförandebestämmelserna till rättegångsreglerna och uppmärksammade parterna på att motiveringen, i samband med hälsokrisen, måste uppfylla kraven i nämnda punkt 142 i de praktiska genomförandebestämmelserna till rättegångsreglerna.

81      Sökanden har visserligen i sin begäran om muntlig förhandling gjort gällande att denna anser sig sakna faktisk representation.

82      Även om det antas att sökanden därigenom implicit har försökt rättfärdiga avsaknaden av en motivering i sin begäran om muntlig förhandling, vilket emellertid inte framgår av nämnda begäran, kan sökandens argument avseende avsaknaden av faktisk representation inte anses motivera avsaknaden av motivering för denna begäran. I synnerhet hindrade inte den omständigheten att sökanden inte faktiskt företräddes, i den mening som sökanden har anfört, på något sätt sökanden från att lägga fram detaljerade uppgifter till stöd för en begäran om muntlig förhandling.

83      Eftersom sökanden inte har lämnat någon som helst motivering i sin begäran om muntlig förhandling, och trots att tribunalens kansli dessutom uttryckligen har erinrat om skyldigheten att motivera begäran, finner tribunalen att nämnda begäran om muntlig förhandling inte uppfyller kraven i artikel 106.2 i rättegångsreglerna.

84      Mot denna bakgrund beslutar tribunalen, som anser att handlingarna i målet innehåller tillräckliga upplysningar, i enlighet med artikel 106.3 i rättegångsreglerna att avgöra målet utan att inleda den muntliga delen av förfarandet.

D.      Föremålet för talan

85      Sökanden har i sin ansökan yrkat ogiltigförklaring av ECB:s beslut ”av den 14 februari 2019” att genomföra en inspektion på plats hos sökanden och dess koncernföretag. Sökanden har angett att generaldirektörens skrivelse av den 14 februari 2019 hänvisar till tillsynsnämndens beslut av den 10 januari 2019, men att sistnämnda beslut inte har delgetts sökanden. Sökanden har preciserat att den yrkar ogiltigförklaring av det beslut om inspektion på plats som ECB informerade sökanden om genom skrivelsen av den 14 februari 2019 ”oavsett vilken dag detta beslut antogs inom ECB”.

86      Det framgår av nämnda skrivelse av den 14 februari 2019, av ECB:s svaromål och av ECB:s svar med anledning av åtgärden för processledning av den 19 december 2019, att utkastet till beslutet att genomföra en inspektion på plats i sökandens lokaler, vilket godkändes av tillsynsnämnden den 10 januari 2019, ansågs ha antagits av ECB-rådet den 21 januari 2019, inom ramen för det förfarande vid avsaknad av invändningar som anges i artikel 26.8 i förordning nr 1024/2013.

87      Det utkast till beslut som anses ha antagits av ECB-rådet den 21 januari 2019, vars huvudsakliga skäl har angetts i punkterna 23–27 ovan, utgör det formella beslut att genomföra en inspektion på plats i sökandens lokaler som godkänts av ECB-rådet. Tribunalen preciserar att sökanden fick tillgång till denna handling, i en version där vissa uppgifter utelämnats, först efter den åtgärd för processledning som tribunalen antog den 19 december 2019.

88      Det huvudsakliga innehållet i beslutet att genomföra en inspektion på plats delgavs, med hänsyn till de krav på sekretess som gäller för ECB-rådets överläggningar, sökanden genom generaldirektörens skrivelse av den 14 februari 2019, som sammanfattats i punkterna 28–30 ovan.

89      Talan ska följaktligen anses avse ogiltigförklaring av det beslut att genomföra en inspektion på plats som ECB antog den 21 januari 2019, vars huvudsakliga innehåll delgetts genom skrivelse av den 14 februari 2019.

E.      Kommissionens invändning om rättegångshinder, nämligen att ett beslut om inspektion på plats inte förändrar den rättsliga ställningen för den person som är föremål för utredningen

90      Kommissionen har gjort gällande att de inspektioner som genomförs inom ramen för tillsynen av kreditinstitut utgör ett medel genom vilket en behörig myndighet säkerställer en löpande tillsyn, det vill säga inhämtar information om faktiska omständigheter på grundval av vilka den eventuellt kommer att vidta åtgärder genom ett beslut, vilket tveklöst är en akt som får rättsverkningar för den person som är föremål för inspektionen. Inspektionsåtgärden avslutar inte något förfarande och fastställer inte vilken ståndpunkt som den utredande myndigheten ska inta. Det rör sig om ett steg i ett förfarande som kan bestå av flera steg och som kan bestridas genom en talan riktad mot det slutliga beslutet. Själva inspektionsbeslutet ändrar ännu inte i sig den rättsliga ställningen för den person som är föremål för utredningen. Talan ska följaktligen avvisas.

91      Sökanden har däremot hävdat att det angripna beslutet utgör en rättsakt mot vilken talan kan väckas i den mening som avses i artikel 263 FEUF.

92      Vad gäller kommissionens rätt att framställa nämnda invändning om rättegångshinder ska det påpekas att enligt artikel 142.1 i rättegångsreglerna får intervention endast ske i syfte att, helt eller delvis, stödja en av parternas yrkanden. Enligt artikel 142.3 i rättegångsreglerna måste intervenienten dessutom godta målet sådant det föreligger vid tidpunkten för interventionen.

93      Av dessa bestämmelser följer att en rättegångsdeltagare som tillåts intervenera till stöd för svaranden inte kan framställa en invändning om rättegångshinder som inte framställts i svarandens yrkanden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 juli 2008, Chronopost och La Poste/UFEX m.fl., C‑341/06 P och C‑342/06 P, EU:C:2008:375, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

94      Av detta följer att kommissionen inte har rätt att framställa denna invändning om rättegångshinder, och att tribunalen därför inte är skyldig att uttryckligen pröva invändningen i sak.

95      Eftersom tribunalen enligt artikel 129 i rättegångsreglerna när som helst på eget initiativ, efter att ha hört parterna, kan pröva huruvida talan ska avvisas till följd av att det föreligger ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas, ska tribunalen, med hänsyn till intresset av en god rättskipning, i förevarande fall pröva huruvida det föreligger ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 mars 1993, CIRFS m.fl./kommissionen, C‑313/90, EU:C:1993:111, punkt 23, och dom av den 19 september 2018, HH Ferries m.fl./kommissionen, T‑68/15, EU:T:2018:563, punkt 41 (ej publicerad)).

96      När det är fråga om en fysisk eller juridisk person som väcker talan om ogiltigförklaring av en rättsakt som har antagits av en institution, kan en sådan talan väckas endast om de bindande rättsverkningar som denna rättsakt medför kan påverka sökandens intressen, genom att klart förändra dennes rättsliga ställning (dom av den 11 november 1981, IBM/kommissionen, 60/81, EU:C:1981:264, punkt 9, och dom av den 13 oktober 2011, Deutsche Post och Tyskland/kommissionen, C‑463/10 P och C‑475/10 P, EU:C:2011:656, punkt 37).

97      Det följer inte av någon bestämmelse eller princip att varje inspektion i ett företags lokaler, oavsett slag, ska vara föremål för ett administrativt beslut som kan bli föremål för domstolsprövning eller, än mindre, godkännas av en rättslig myndighet.

98      Även om de rättigheter som garanteras enligt artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), som rör privat- och familjeliv, ”under vissa omständigheter” kan tolkas så, att de omfattar ett bolags rätt till respekt för sitt säte, sin byrå eller sina affärslokaler (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 16 april 2002, Société Colas Est m.fl. mot Frankrike, CE:ECHR:2002:0416JUD003797197, § 41), kan mål av allmänintresse, såsom säkerhet, hälsa, skydd för arbetstagares eller allmänhetens grundläggande rättigheter i bolagets lokaler, allmän ekonomisk ordning eller korrekt bruk av allmänna medel motivera genomförandet av de inspektioner som lagstiftaren har föreskrivit. Lagstiftaren har i detta avseende ett större utrymme för skönsmässig bedömning när åtgärden riktar sig till juridiska personer och inte till privatpersoner (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 2 oktober 2014, Delta Pekárny a.s. mot Republiken Tjeckien, CE:ECHR:2014:1002JUD000009711, § 82).

99      När lagstiftaren har föreskrivit att förvaltningen ska genomföra inspektioner i ett företags lokaler ankommer det på lagstiftaren att, med beaktande av bland annat det eftersträvade målet och arten av verksamheten och lokalerna i fråga, definiera vilka befogenheter de tjänstemän som ansvarar för inspektionen har samt de garantier som hör samman med dessa, däribland rättsliga garantier, så att ett eventuellt ingrepp i ett företags rätt till respekt för dess lokaler som en inspektion medför kan anses vara nödvändigt och proportionerligt.

100    Även om vissa inspektioner, såsom de inspektioner på konkurrensområdet som föreskrivs i artikel 20.4 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 och 102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1), kräver att det antas ett beslut mot vilket talan kan väckas vid domstol, förhåller det sig annorlunda med andra typer av inspektioner, bland annat när myndigheten inte har befogenhet att med tvång genomföra inspektionen, även om inspektionen är obligatorisk och företaget kan bli föremål för administrativa eller straffrättsliga påföljder om det motsätter sig inspektionen.

101    Som exempel kan nämnas att de inspektioner på konkurrensområdet som föreskrivs i artikel 20.3 i förordning nr 1/2003, de kontroller på plats som föreskrivs i kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 809/2014 av den 17 juli 2014 om fastställande av tillämpningsföreskrifter för Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 vad gäller det integrerade administrations- och kontrollsystemet, landsbygdsutvecklingsåtgärder och tvärvillkor (EUT L 227, 2014, s. 69) och de kontroller som utförs i medlemsstaterna enligt artikel 12 i Internationella arbetsorganisationens konvention nr 81 av den 11 juli 1947 om yrkesinspektion, inte kräver ett beslut som kan bli föremål för domstolsprövning.

102    Genom att anta artikel 12.3 i förordning nr 1024/2013 beslutade unionslagstiftaren emellertid i förevarande fall, vilket denna var i sin fulla rätt att göra, att inspektioner av de juridiska personer som avses i artikel 10.1 i denna förordning, särskilt kreditinstitut som är etablerade i de deltagande medlemsstaterna, skulle genomföras av ECB på grundval av ett beslut.

103    Tribunalen erinrar om att enligt artikel 288 FEUF är ett beslut till alla delar bindande.

104    Genom att föreskriva att en juridisk person ska bli föremål för inspektion enligt artikel 12 i förordning nr 1024/2013 på grundval av ett beslut, har unionslagstiftaren således gett den rättsakt i vilken inspektionen föreskrivs bindande rättsverkan.

105    I artikel 143.2 i förordning nr 468/2014 anges dessutom vilka uppgifter som inspektionsbeslutet åtminstone ska innehålla, det vill säga föremålet för och syftet med inspektionen på plats samt det faktum att om den juridiska person som utgör föremål för inspektionen på plats skulle motsätta sig inspektionen utgör detta en överträdelse av ett ECB-beslut i den mening som avses i unionslagstiftningen, utan att detta påverkar tillämpningen av nationell rätt. I artikel 145.1 i samma förordning preciseras att detta beslut ska delges den person som är föremål för inspektionen på plats.

106    Under dessa omständigheter har ett beslut om inspektion på plats som antagits med stöd av artikel 12 i förordning nr 1024/2013 bindande rättsverkningar för det kreditinstitutet som underrättats om beslutet, genom att kreditinstitutet blir föremål för en inspektion, vars föremål och syfte anges i beslutet.

107    Det ska visserligen påpekas att det i artikel 12 i förordning nr 1024/2013, till skillnad från i bestämmelserna i artikel 21 i förordning, nr 1/2003, som rör ”[i]nspektion av andra lokaler”, föreskrivs att för att genomföra konkurrensreglerna ska inspektioner på plats äga rum i ”företagslokaler som tillhör [berörda] juridiska personer” och inte i ”andra lokaler, på annan mark och i andra transportmedel, inklusive de berörda företagens eller företagssammanslutningarnas ledares, direktörers och andra medarbetares bostäder”. Ur denna synvinkel kan inspektioner på plats hos kreditinstitut inte utgöra något åsidosättande av rätten till respekt för privatlivet på samma sätt som inspektioner av andra lokaler som vidtas för att genomföra konkurrensreglerna.

108    Även om ett ECB-beslut som antagits med stöd av artikel 12 i förordning nr 1024/2013 har bindande rättsverkningar för det kreditinstitut som har delgetts beslutet, är möjligheten att vidta tvångsåtgärder för att verkställa beslutet, såsom föreskrivs i artikel 13 i nämnda förordning, beroende av en nationell rättslig myndighets godkännande.

109    Det ska visserligen även påpekas att det i artikel 12 i förordning nr 1024/2013, till skillnad från i artikel 20.4 i förordning nr 1/2003, inte nämns att det kan ha väckts talan vid unionsdomstolen mot ett beslut från ECB om inspektion på plats. Det är endast i artikel 13 i denna förordning, som rör tillstånd från en nationell rättslig myndighet, som det föreskrivs att prövningen av lagenligheten av ECB:s inspektionsbeslut är förbehållen Europeiska unionens domstol.

110    Det följer emellertid med nödvändighet av bestämmelserna i artikel 13 i förordning nr 1024/2013 – åtminstone när ECB efter att ha antagit ett beslut om inspektion på plats begär tillstånd av en rättslig myndighet – att en talan mot sistnämnda beslut kan väckas vid tribunalen.

111    Eftersom unionslagstiftaren, till skillnad från vad som föreskrivs i artikel 20.3 och 20.4 i förordning nr 1/2003, har beslutat att samtliga rättsakter som gör det möjligt för ECB att utföra inspektioner på plats hos kreditinstitut ska anses utgöra beslut, ska det för övrigt inte göras någon åtskillnad i systemet för domstolsprövning av sådana rättsakter beroende på huruvida ECB har ansökt om tillstånd från en rättslig myndighet eller ej. För att det ska vara möjligt att väcka talan vid tribunalen mot en rättsakt från en institution krävs nämligen inte att detta uttryckligen anges i lagstiftningen. Vidare skulle en motsatt lösning kunna strida mot rättssäkerhetsprincipen, eftersom möjligheten att väcka talan vid tribunalen mot ett beslut från ECB om inspektion på plats skulle bero på denna institutions val att efter antagandet av detta beslut begära ett sådant tillstånd från en nationell rättslig myndighet som avses i artikel 13 i förordning nr 1024/2013.

112    Slutligen utgör, såsom kommissionen har påpekat, mellankommande åtgärder som syftar till att förbereda det slutliga beslutet i princip inte rättsakter som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 november 1981, IBM/kommissionen, 60/81, EU:C:1981:264, punkt 10).

113    De mellankommande rättsakter som avses i detta sammanhang är emellertid först och främst sådana rättsakter varigenom institutionen uttrycker sin preliminära ståndpunkt i ärendet (se dom av den 13 oktober 2011, Deutsche Post och Tyskland/kommissionen, C‑463/10 P och C‑475/10 P, EU:C:2011:656, punkt 50 och där angiven rättspraxis), vilket inte är fallet med ECB:s inspektionsbeslut.

114    En talan om ogiltigförklaring av ECB:s beslut att genomföra en inspektion på plats i ett kreditinstituts lokaler medför inte heller någon risk för förväxling mellan de olika administrativa och rättsliga stegen i förfarandet. En sådan talan får nämligen inte föranleda tribunalen att pröva huruvida det berörda företaget har överträtt reglerna om tillsyn (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 november 1981, IBM/kommissionen, 60/81, EU:C:1981:264, punkt 20).

115    Eftersom lagstiftaren, inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning, har beslutat att kvalificera rättsakter som antas med stöd av artikel 12 i förordning nr 1024/2013 som beslut, oberoende av huruvida en nationell rättslig myndighet har utfärdat ett tillstånd och beslutat att hänvisa till den laglighetsprövning genom Europeiska unionens domstols försorg som avses i artikel 13 i förordningen, kan ECB:s beslut om inspektion på plats inte anses utgöra mellankommande åtgärder mot vilka talan inte kan väckas.

116    Av det ovan anförda följer att ett beslut om inspektion på plats som antagits med stöd av artikel 12 i förordning nr 1024/2013, såsom det angripna beslutet, kan påverka intressena hos den juridiska person som delgetts beslutet genom att väsentligt förändra dennes rättsliga ställning, så att denna person kan väcka talan om ogiltigförklaring av beslutet vid tribunalen med stöd av artikel 263 FEUF, vilket parterna för övrigt inte har bestritt.

117    Talan kan följaktligen tas upp till sakprövning.

F.      Prövning i sak

118    Sökanden har anfört tio grunder till stöd för sin talan. Enligt den första grunden var ECB inte behörig att anta det angripna beslutet; enligt den andra grunden var det angripna beslutet inte nödvändigt i den mening som avses i artikel 12.1 i förordning nr 1024/2013 varför denna bestämmelse har åsidosatts; enligt den tredje grunden har denna bestämmelse åsidosatts genom att ECB inte vederbörligen har utövat sitt utrymme för skönsmässig bedömning; enligt den fjärde grunden har proportionalitetsprincipen åsidosatts och enligt den femte grunden har sökandens rätt att yttra sig åsidosatts; enligt den sjätte grunden har ECB åsidosatt sin skyldighet att noggrant och opartiskt undersöka och utvärdera alla relevanta aspekter i det enskilda ärendet; enligt den sjunde grunden är beslutet inte tillräckligt motiverat; enligt den åttonde grunden har principen om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhetsprincipen åsidosatts och enligt den nionde grunden har likabehandlingsprincipen och icke-diskrimineringsprincipen åsidosatts, och enligt den tionde grunden har ECB åsidosatt artikel 19 och skäl 75 i förordning nr 1024/2013 och gjort sig skyldig till maktmissbruk.

119    De grunder som avser det angripna beslutets formella lagenlighet ska prövas före de grunder som avser huruvida beslutet är välgrundat.

1.      Den första grunden: ECB saknar behörighet

120    Sökanden har gjort gällande att ECB inte var behörig tillsynsmyndighet vid tidpunkten för det angripna beslutet. Enligt artikel 12 i förordning nr 1024/2013 får ECB endast utföra inspektioner på plats hos betydande kreditinstitut. Enligt artikel 6.5 i samma förordning ska ett mindre betydande kreditinstitut stå under direkt tillsyn av den nationella behöriga myndigheten, såvida inte ECB beslutar att överta den direkta tillsynen med motiveringen att kreditinstitutet är betydande.

121    ECB har, med stöd av kommissionen, bestritt dessa argument.

122    Tribunalen gör följande bedömning. Det framgår av lydelsen av artikel 4.1 i förordning nr 1024/2013 att ECB har exklusiv befogenhet att utföra de uppgifter som anges i denna bestämmelse i förhållande till ”alla” kreditinstitut som är etablerade i de deltagande medlemsstaterna, utan att det görs någon åtskillnad mellan betydande och mindre betydande institut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2019, Landeskreditbank Baden-Württemberg/ECB, C‑450/17 P, EU:C:2019:372, punkterna 37 och 38).

123    Enligt artikel 6.1 i förordning nr 1024/2013, ska ECB utföra sina uppgifter inom den gemensamma tillsynsmekanismen, som består av ECB själv och de behöriga nationella myndigheterna, och ansvara för att den gemensamma tillsynsmekanismen fungerar på ett effektivt och enhetligt sätt (dom av den 8 maj 2019, Landeskreditbank Baden-Württemberg/ECB, C‑450/17 P, EU:C:2019:372, punkt 39).

124    De behöriga nationella myndigheterna bistår således ECB i fullgörandet av de uppgifter som tilldelas ECB enligt förordning nr 1024/2013, genom ett decentraliserat genomförande av vissa av dessa uppgifter i förhållande till mindre betydande kreditinstitut (dom av den 8 maj 2019, Landeskreditbank Baden-Württemberg/ECB, C‑450/17 P, EU:C:2019:372, punkt 41).

125    I artikel 6.5 d i förordning nr 1024/2013 anges att i fråga om de kreditinstitut som avses i punkt 4 i denna artikel, det vill säga mindre betydande kreditinstitut, får ECB närsomhelst utnyttja de utredningsbefogenheter som avses i artiklarna 10–13 i denna förordning, det vill säga att begära information, genomföra allmänna utredningar och genomföra inspektioner på plats.

126    Den omständigheten att de nationella behöriga myndigheterna, i enlighet med bestämmelserna i artikel 6.6 första stycket i förordning nr 1024/2013, på ett decentraliserat sätt och under ECB:s kontroll genomför vissa uppgifter som anges i artikel 4.1 i samma förordning med avseende på mindre betydande kreditinstitut, påverkar inte ECB:s behörighet att utöva sina utredningsbefogenheter i förhållande till dessa institut, eftersom det preciseras att dessa bestämmelser ”inte påverkar tillämpningen” av artikel 6.5 i förordningen, vars relevanta bestämmelser angetts i punkt 125 ovan. På samma sätt anges i artikel 6.6 andra stycket att de nationella behöriga myndigheternas befogenhet att utföra inspektioner på plats i dessa kreditinstitut i enlighet med nationell rätt inte heller ska ”påverka” artiklarna 10–13 i förordningen som handlar om ECB:s utredningsbefogenheter.

127    ECB:s behörighet att utföra inspektioner på plats i mindre betydande kreditinstitut stöds av artikel 12 i förordning nr 1024/2013. I denna artikel föreskrivs nämligen att ECB får genomföra inspektioner på plats i lokaler som tillhör sådana juridiska personer som avses i artikel 10.1 i förordningen. I artikel 10.1 a hänvisas det till kreditinstitut som är etablerade i de deltagande medlemsstaterna, utan att det görs någon åtskillnad mellan betydande institut och mindre betydande institut.

128    Den av sökanden åberopade omständigheten, nämligen att det i artikel 12 i förordning nr 1024/2013 föreskrivs att ECB får genomföra inspektioner på plats hos varje annat företag som omfattas av gruppbaserad tillsyn där ECB är den samordnande tillsynsmyndigheten enligt artikel 4.1 g i denna förordning, ändrar inte denna slutsats. Artikel 12 innebär nämligen endast att det till de juridiska personer som avses i artikel 10.1 i förordningen läggs andra enheter hos vilka ECB kan genomföra en inspektion på plats.

129    Artikel 6.5 d i förordning nr 1024/2013, i den del ECB ges befogenhet att genomföra en inspektion på plats i ett mindre betydande kreditinstitut, är även förenlig med skäl 16 i förordningen, enligt vilket ECB bör kunna utföra tillsynsuppgifter för ”alla” kreditinstitut, och med skäl 47 i förordningen, enligt vilket ECB, för att effektivt kunna utföra sina uppgifter, bör kunna ha möjlighet att genomföra inspektioner på plats, ”när så är lämpligt” i samarbete med nationella behöriga myndigheter.

130    Av de ovan angivna bestämmelserna i förordning nr 1024/2013 följer följaktligen att ECB är behörig att, i förhållande till ett mindre betydande kreditinstitut, utöva de utredningsbefogenheter som föreskrivs i artiklarna 10–13 i förordningen, bland annat befogenheten att genomföra en inspektion på plats.

131    ECB:s möjlighet att utföra inspektioner på plats i mindre betydande kreditinstitut anges dessutom uttryckligen i artikel 138 andra meningen i förordning nr 468/2014.

132    ECB:s behörighet att utföra inspektioner på plats hos mindre betydande kreditinstitut påverkas dessutom inte av vissa publikationer som denna institution gett ut, såsom vägledningen för banktillsyn som offentliggjordes i november 2014, vägledningen för inspektioner på plats och om utredningar av interna modeller som offentliggjordes i september 2018 eller det offentliga samråd som ECB genomförde före antagandet av den sistnämnda vägledningen. I detta avseende räcker det att konstatera att dessa publikationer, vilka som det för övrigt påpekas i var och en av dem inte är bindande, inte på något vis kan begränsa de befogenheter som unionslagstiftaren har tilldelat ECB. Inte i någon av dessa publikationer utesluts heller möjligheten för ECB att utföra inspektioner på plats i mindre betydande kreditinstitut. Tvärtom erinras det om denna möjlighet i vägledningen om banktillsyn (punkt 75) och i det dokument med rubriken ”Tillsyn av mindre betydande enheter inom den gemensamma tillsynsmekanismen” som publicerades i november 2017 (sidorna 3 och 10).

133    Tribunalen godtar inte heller sökandens övriga argument.

134    För det första saknar sökanden fog för sitt påstående, för att visa att ECB:s behörighet att utföra inspektioner på plats i mindre betydande kreditinstitut utgör en ”anomali” inom den gemensamma tillsynsmekanismen, att ECB inte kan ålägga de berörda enheterna några skyldigheter för att åtgärda de brister som konstaterats vid inspektionerna.

135    Den befogenhet som unionslagstiftaren har tilldelat ECB för att utföra inspektioner på plats i mindre betydande kreditinstitut är nämligen förenlig med inrättandet av den gemensamma tillsynsmekanismen, som består av ECB själv och nationella behöriga myndigheter, och med ECB:s kontroll av de nationella behöriga myndigheternas genomförande av vissa uppgifter som föreskrivs i artikel 4.1 i förordning nr 1024/2013 gentemot mindre betydande kreditinstitut, vilka uppgifter omfattas av ECB:s exklusiva behörighet, men som enligt artikel 6 i denna förordning möjliggör decentraliserat genomförande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2019, Landeskreditbank Baden-Württemberg/ECB, C‑450/17 P, EU:C:2019:372, punkt 49).

136    Enligt artikel 6.5 i förordning nr 1024/2013 har ECB dessutom, förutom möjligheten att när som helst inge en begäran om information och genomföra allmänna utredningar eller inspektioner på plats i mindre betydande kreditinstitut, flera andra befogenheter vad gäller tillsynen över dessa institut. ECB kan exempelvis vid enstaka tillfällen eller kontinuerligt begära information från de nationella behöriga myndigheterna om de uppgifter som de utför eller, om detta visar sig nödvändigt för att säkerställa en enhetlig tillämpning av hög tillsynsstandard, när som helst själv utöva alla relevanta befogenheter i förhållande till ett eller flera mindre betydande kreditinstitut. I artikel 6.6 i denna förordning anges dessutom att även om de nationella behöriga myndigheterna även fortsättningsvis har befogenhet att i enlighet med nationell lagstiftning erhålla information från och utföra inspektioner på plats hos mindre betydande kreditinstitut, så ska de informera ECB om de åtgärder som har vidtagits och ”nära” samordna dessa åtgärder med ECB.

137    För det andra saknar sökanden fog för sitt påstående att ECB insåg att den inte var behörig att anta det angripna beslutet och ”delvis av denna anledning” beslutade att, genom ett beslut som delgavs per post den 1 mars 2019, klassificera sökanden som en betydande enhet. Det finns nämligen inte någon bestämmelse eller princip som förbjuder ECB att genomföra en inspektion i en mindre betydande enhets lokaler och samtidigt eller senare klassificera denna enhet som en betydande enhet. Sökandens påstående att ECB insåg att den inte var behörig motsägs dessutom av det angripna beslutet, i vilket det vid två tillfällen anges att ECB är behörig att anta ett beslut om inspektion av ett mindre betydande kreditinstitut (se sidorna 1 och 4 i detta beslut).

138    Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.

2.      Den sjunde grunden: Bristande motivering

139    Sökanden har gjort gällande att ECB har åsidosatt sin motiveringsskyldighet, eftersom det i skrivelsen av den 14 februari 2019 inte på något sätt anges varför ECB beslutade att genomföra en inspektion på plats.

140    ECB har gjort gällande att talan inte kan vinna bifall på denna grund.

141    Den motivering som krävs enligt bland annat artikel 296 FEUF ska vara anpassad efter rättsaktens beskaffenhet, och det ska av motiveringen klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att behörig domstol ges möjlighet att utföra sin prövning (se dom av den 8 maj 2019, Landeskreditbank Baden-Württemberg/ECB, C‑450/17 P, EU:C:2019:372, punkt 85 och där angiven rättspraxis).

142    Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 296 FEUF inte ska ske endast utifrån motiveringens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området (se dom av den 8 maj 2019, Landeskreditbank Baden-Württemberg/ECB, C‑450/17 P, EU:C:2019:372, punkt 87 och där angiven rättspraxis).

143    Den i artikel 296 FEUF föreskrivna skyldigheten att motivera rättsakter från unionsinstitutionerna utgör en väsentlig formföreskrift som ska särskiljas från frågan huruvida motiveringen är välgrundad, vilken ska hänföras till frågan huruvida den omtvistade rättsakten är lagenlig i materiellt hänseende (se dom av den 10 juli 2008, Bertelsmann och Sony Corporation of America/Impala, C‑413/06 P, EU:C:2008:392, punkt 181 och där angiven rättspraxis).

144    Vad gäller inspektionsbeslut som antas med tillämpning av artikel 12 i förordning nr 2014/2013, föreskrivs följande i artikel 143.2 i förordning nr 468/2014:

”Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 142 [i förordning nr 468/2014] och i enlighet med artikel 12.3 i [förordning nr 1024/2013] ska inspektioner på plats genomföras på grundval av ett ECB-beslut, där åtminstone följande specificeras:

a)      Föremålet för inspektionen på plats och dess syfte.

b)      Det faktum att om den juridiska person som utgör föremål för inspektionen på plats skulle motsätta sig inspektionen utgör detta en överträdelse av ett ECB-beslut i den mening som avses i artikel 18.7 i [förordning nr 1024/2013], utan att detta påverkar tillämpningen av nationell rätt enligt vad som framgår av artikel 11.2 i [förordning nr 1024/2013].”

145    I förevarande mål angavs det i skrivelsen av den 14 februari 2019, genom vilken sökanden delgavs det angripna beslutet, att en inspektion, grundad på artikel 12 i förordning nr 1024/2013 och artiklarna 143–146 i förordning nr 468/2014, skulle genomföras i enlighet med tillsynsnämndens beslut av den 10 januari 2019. I skrivelsen angavs att syftet med inspektionen var kreditrisken och det specificerades att inspektionen avsåg sökanden och dess koncernföretag. Vidare angavs att inspektion var planerad till mars 2019 och att chefen för inspektionen skulle kontakta sökanden för att få till stånd ett första möte.

146    Eftersom det i nämnda skrivelse av den 14 februari 2019 anges att syftet med inspektionen på plats är att bedöma kreditrisken, måste skrivelsen, i enlighet med artikel 143.2 a i förordning nr 468/2014, om än kortfattat ändå tillräckligt tydligt anses specificera både föremålet för inspektionen, det vill säga kreditrisken, och dess syfte, det vill säga ECB:s bedömning av denna risk. ECB var inte skyldig att i denna skrivelse ange att det förelåg en misstanke om överträdelse, vilket sökanden för övrigt inte har påstått (se punkterna 188 och 226 nedan).

147    Begreppet kreditrisk är ett grundläggande och otvetydigt begrepp inom bankverksamhet, som i huvudsak består i risken för att en låntagare inte kan återbetala sitt lån. Begreppet nämns i artikel 1 i förordning nr 575/2013 och i artikel 79 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (EUT L 176, 2013, s. 338), och det är för övrigt föremål för princip 17 i de huvudprinciper för effektiv banktillsyn som utarbetats av Baselkommittén om banktillsyn och offentliggjordes i september 2012 (nedan kallade huvudprinciperna för effektiv banktillsyn), vilka enligt sin lydelse inte är tvingande utan utgör ”miniminormer för reglering och tillsyn av banker och banksystem”.

148    Tribunalen understryker även att under det möte som hölls den 5 mars 2019, det vill säga flera dagar innan inspektionen inleddes, lämnade chefen för inspektionen närmare uppgifter om den aktuella inspektionen i en handling som överlämnades till sökanden. I denna preciserades att uppdraget omfattade ”kreditrisk och styrformer”, och att inspektionen särskilt avsåg klassificering och avsättningar, inventering (sålda tillgångar), värdering av säkerheter och medel (tillgångar som innehas i försäljningssyfte), uppgifternas kvalitet, styrformer och affärsmodellen (se sidan 2 i detta dokument).

149    Det angripna beslutet fattades dessutom i ett sammanhang som var känt för sökanden. Sökanden hade regelbunden kontakt med FKTK, som sedan flera år noggrant följde de kreditrisker som sökanden var exponerad för och som, såsom angetts i punkterna 9 och 12 ovan, hade antagit tillsynsbeslut gentemot sökanden avseende bland annat dessa risker under åren 2016 och 2017. Sökanden stod i direkt kontakt med ECB, eftersom sökanden den 5 juli och den 12 september 2018 hade skrivit till ECB och bett ECB att medverka vid tillsynen över sökanden och i det att ordföranden i ECB:s tillsynsnämnd, genom skrivelse av den 8 oktober 2018, hade svarat sökanden att ordföranden delade FKTK:s uppfattning att sökandens situation krävde särskild tillsyn. Sökanden kände till alla aspekter av skiljeförfarandet, eftersom sökanden själv hade inlett detta förfarande. Slutligen informerades sökanden om det förfarande som syftade till att ECB skulle överta den direkta tillsynen över sökanden, i det att beslutsutkastet hade tillställts sökanden genom ECB:s skrivelse av den 11 februari 2019.

150    Även om sökanden vid den tidpunkt då talan väcktes inte hade tillgång till utkastet till det beslut som ECB-rådet anses ha antagit, vilket enligt artikel 10.4 i protokoll nr 4 om stadgan för Europeiska centralbankssystemet och ECB var konfidentiellt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2019, ECB/Espírito Santo Financial (Portugal), C‑442/18 P, EU:C:2019:1117, punkterna 43–46), så kände sökanden tillräckligt väl till skälen för det angripna beslutet för att kunna bedöma huruvida de var välgrundade.

151    Det ska dessutom påpekas att sökanden erhöll en icke-konfidentiell version av utkastet till det beslut som ECB-rådet anses ha antagit efter en åtgärd för processledning som tribunalen vidtog. I detta utkast, vars huvudsakliga skäl redovisas i punkterna 23–27 ovan, erinras om sökandens tillsynshistorik i närtid och det nämns att brister och åsidosättanden av tillämpliga bestämmelser, som det redogörs för i detalj, har identifierats under de föregående åren och inte varit föremål för lämpliga åtgärder från sökandens sida. Det nämns att ICSID:s rekommendation hindrar FKTK från att genomföra samtliga tillsynsåtgärder gentemot sökanden, att ECB förbereder övertagandet av den direkta tillsynen över sökanden och att en inspektion på plats kommer att göra det möjligt för ECB att göra en egen bedömning av sökandens situation. Dessutom tilläggs att ECB, parallellt med det planerade övertagandet av den direkta tillsynen över sökanden, således kommer att kunna vidta nödvändiga tillsynsåtgärder för att säkerställa att sökanden uppfyller tillsynskraven.

152    Nämnda meddelande gjorde det således möjligt för sökanden att få närmare upplysningar om skälen till det angripna beslutet, vilka sökanden gavs tillfälle att yttra sig över i samband med repliken.

153    Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den sjunde grunden.

3.      Den femte grunden: Åsidosättande av sökandens rätt att yttra sig

154    Sökanden har gjort gällande att ECB åsidosatte sökandens rätt att yttra sig genom att inte ge sökanden möjlighet att yttra sig över den planerade inspektionen på plats innan det angripna beslutet antogs.

155    ECB har, med stöd av kommissionen, bestritt dessa argument.

156    Tribunalen konstaterar inledningsvis att sökanden, till stöd för sitt påstående att sökandens rätt att yttra sig har åsidosatts, endast kortfattat har angett att sökanden inte getts möjlighet att yttra sig över den planerade inspektionen på plats innan det angripna beslutet antogs.

157    Enligt artikel 41.2 i stadgan innebär rätten till god förvaltning att var och en har rätt att bli hörd innan en enskild åtgärd som skulle beröra honom eller henne negativt vidtas mot honom eller henne.

158    Vad gäller förevarande mål finns det inte någon bestämmelse i förordning nr 1024/2013 eller i förordning nr 468/2014 i vilken det föreskrivs att ett beslut om inspektion av ett kreditinstitut ska föregås av en möjlighet för detta institut att yttra sig. Denna omständighet kan emellertid inte, i sig, befria ECB från dess skyldighet att höra den enhet som ett inspektionsbeslut riktar sig till innan beslutet antas. ECB ska nämligen iaktta vederbörandes rätt att yttra sig, vilket är en grundläggande rättighet som garanteras i stadgan, utan att detta uttryckligen föreskrivs i någon annan text.

159    Även om det i punkt 1 i artikel 22 förordning nr 1024/2013, som har rubriken ”Rättssäkerhet för antagande av tillsynsbeslut”, anges att BCE ska ge de personer som är föremål för tillsynsbeslut möjlighet att höras enligt artikel 4 och avsnitt 2 i kapitel III, med rubriken ”Särskilda tillsynsbefogenheter”, så avser denna artikel 22 emellertid inte åtgärder som vidtas i enlighet med bestämmelserna i avsnitt 1 i detta kapitel, med rubriken ”Utredningsbefogenheter”.

160    I punkt 1 i artikel 145 i förordning nr 468/2014, med rubriken ”Förfarande för inspektion på plats samt meddelande om en sådan inspektion”, föreskrivs dessutom i första meningen att BCE minst fem arbetsdagar innan en inspektion på plats inleds ska underrätta den juridiska person som är föremål för inspektionen på plats om ECB-beslutet samt om identiteten på de medlemmar som ingår i gruppen för inspektioner på plats, men det nämns inte att den berörda personen ska ha rätt att yttra sig.

161    I artikel 31 i förordning nr 468/2014, med rubriken ”Rätten att yttra sig”, föreskrivs framför allt uttryckligen i punkt 1 sista meningen att avsnitt 1 i kapitel III i förordning nr 1024/2013 inte ska omfattas av bestämmelserna i denna artikel.

162    Enligt den tillämpliga lagstiftningen har följaktligen juridiska personer som är föremål för någon av de utredningsåtgärder som avses i avsnitt 1 i kapitel III i förordning nr 1024/2013, däribland inspektion på plats, inte någon rätt att yttra sig innan åtgärden vidtas.

163    Genom att föreskriva att berörda personer inte ska yttra sig innan en utredningsåtgärd vidtas är den tillämpliga lagstiftningen förenlig med arten av en sådan åtgärd, vars enda syfte är att samla in information (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 26 juni 1980, National Panasonic/kommissionen, 136/79, EU:C:1980:169, punkt 21, och förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i målet Italmobiliare/kommissionen, C‑268/14 P, ej publicerat, EU:C:2015:697, punkt 119).

164    Av artikel 22.1 i förordning nr 1024/2013 följer dessutom att de beslut genom vilka ECB i förekommande fall beslutar att införa tillsynsåtgärder mot bakgrund av uppgifter som inhämtats under en utredning ska vara föremål för ett förfarande som innefattar rätten för de berörda personerna att yttra sig.

165    Tribunalen erinrar vidare om att den omständigheten att en inspektion som varar flera månader, och som omfattar undersökningar på plats och förhör med det berörda företagets företrädare, vars yttranden tas in i akten, kan göra det möjligt att slå fast att det berörda företaget har beretts tillfälle att yttra sig, med fullständig kännedom om omständigheterna, under inspektionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2008, Sopropé, C‑349/07, EU:C:2008:746, punkterna 45 och 46).

166    Tribunalen konstaterar att enligt den presentation som chefen för inspektionen gjorde den 5 mars 2019 planerades flera möten mellan medlemmarna i inspektionsgruppen och sökandens ansvariga angående de relevanta frågorna (se s. 5 i denna presentation). Av presentationen framgår även att ett utkast till inspektionsrapport och ett ”slutrapporteringsmöte” planerades före avsändandet av slutrapporten och det ”avslutande” mötet (se s. 7 i denna presentation).

167    Av det ovan anförda följer att ett beslut av ECB att genomföra en inspektion på plats i ett kreditinstitut enligt artikel 12 i förordning nr 1024/2013 inte omfattas av den berörda enhetens rätt att yttra sig innan nämnda beslut antas.

168    Det är efter beslutet att genomföra en inspektion på plats och före ett eventuellt beslut i enlighet med artikel 4 och avsnitt 2 i kapitel III i förordning nr 1024/2013 som ECB är skyldig att ge de berörda personerna möjlighet att yttra sig.

169    För fullständighetens skull ska det, för det fall ECB hade varit skyldig att bereda sökanden tillfälle att yttra sig innan det angripna beslutet antogs, erinras om att ett åsidosättande av rätten till försvar – särskilt rätten att yttra sig – kan leda till ogiltigförklaring av det beslut som antagits efter det administrativa förfarandet i fråga endast när det förfarandet kunde ha lett till ett annat resultat om inte denna felaktighet förelegat (se dom av den 4 april 2019, OZ/EIB, C‑558/17 P, EU:C:2019:289, punkt 76 och där angiven rättspraxis).

170    I förevarande fall framgår det emellertid inte av handlingarna i målet att förfarandet hade kunnat leda till ett annat resultat om sökanden hade beretts tillfälle att yttra sig innan det angripna beslutet antogs. Tribunalen påpekar att sökanden inte har anfört detta argument och att det angripna beslutet antogs i ett sammanhang som var känt för sökanden, vilket påpekats i punkt 149 ovan.

171    Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den femte grunden.

4.      Den andra grunden: Åsidosättande av artikel 12.1 i förordning nr 1024/2013 genom att det angripna beslutet inte var nödvändigt i den mening som avses i denna bestämmelse; Den fjärde grunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen

172    Inom ramen för den andra grunden har sökanden gjort gällande att en inspektion på plats måste vara nödvändig enligt artikel 12 i förordning nr 1024/2013. Den inspektion på plats som sökanden blev föremål för skedde emellertid som repressalie och visade att ECB inte tolererade någon som helst kritik. I skrivelsen av den 14 februari 2019 har ECB inte klart definierat området för och syftet med inspektionen på plats. ECB har inte förklarat på vilket sätt en inspektion på plats var nödvändig för att bedöma kreditrisken. FKTK har emellertid sedan många år noggrant bevakat denna risk. FKTK bevakade alla sökandens beslut i fråga om krediter och alla beslut som avsåg belopp på mer än 50 000 euro underställdes FKTK för godkännande. Sedan lång tid har inga ändringar av sökandens kreditportfölj gjorts utan FKTK:s godkännande.

173    Inom ramen för den fjärde grunden har sökanden gjort gällande att det angripna beslutet strider mot proportionalitetsprincipen. ECB borde ha använt det minst ingripande sättet att uppnå det eftersträvade målet. Sökanden har alltid varit villig att förse ECB och FKTK med all nödvändig information. Det har inte visats att en inspektion på plats, i synnerhet en inspektion utförd av ECB, inte kunde ha undvikits genom andra lämpliga utredningsåtgärder. ECB:s inspektioner på plats är mer ingripande än de inspektioner som utförs av de behöriga nationella myndigheterna, bland annat därför att de utförs av tjänstemän som inte talar språket i det berörda landet. Detta gäller särskilt för Lettland, vars språk inte talas i någon större utsträckning utanför landets gränser. Tidsplanen för inspektionen var dessutom oskälig, eftersom sökanden vid tidpunkten för inspektionen genomförde sin årliga revision med hjälp av ett utomstående företag och ECB vägrade att skjuta upp inspektionen en månad. Sökanden kunde inte slutföra sin årliga revision i tid och FKTK ålade därför sökanden böter.

174    ECB har, med stöd av kommissionen, bestritt dessa argument.

175    Mot bakgrund av sambandet mellan den andra och den fjärde grunden bör dessa två grunder prövas tillsammans.

176    Enligt artikel 12.1 i förordning nr 1024/2013 får ECB genomföra alla nödvändiga inspektioner på plats i företagslokaler som tillhör institut som är föremål för tillsyn, bland annat kreditinstitut som är etablerade i deltagande medlemsstater.

177    Kvalificeringen ”nödvändiga” i artikel 12.1 i förordning nr 1024/2013 är förenlig med proportionalitetsprincipen, enligt vilken unionsinstitutionerna i sitt handlande inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med de aktuella bestämmelserna. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska den åtgärd väljas som är minst ingripande och de vållade olägenheterna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (dom av den 22 januari 2013, Sky Österreich, C‑283/11, EU:C:2013:28, punkt 50, och dom av den 6 september 2017, Slovakien och Ungern/rådet, C‑643/15 och C‑647/15, EU:C:2017:631, punkt 206).

178    Bedömningen av huruvida en åtgärd är proportionerlig ska ske med beaktande av det utrymme för skönsmässig bedömning som unionens institutioner kan ha haft när det beslutades om åtgärden (se dom av den 8 maj 2019, Landeskreditbank Baden-Württemberg/ECB, C‑450/17 P, EU:C:2019:372, punkt 53 och där angiven rättspraxis). ECB har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när den, såsom i förevarande fall, antar en rättsakt om tillsyn över ett kreditinstitut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2019, Landeskreditbank Baden-Württemberg/ECB, C‑450/17 P, EU:C:2019:372, punkt 86).

179    Enligt den rättspraxis som angett i punkt 177 ovan, ska frågan huruvida en inspektion på plats är nödvändig och proportionerlig bedömas mot bakgrund av de syften som eftersträvas med lagstiftningen.

180    Tribunalen erinrar om att syftet med tillsynen över kreditinstitut är att säkerställa kreditinstitutens säkerhet och sundhet, det finansiella systemets stabilitet och skyddet för insättarna (se skälen 30 och 65 i förordning nr 1024/2013).

181    En sund hantering av kreditrisken från kreditinstitutens sida är ett av huvudsyftena med tillsynen, vilket framgår av artikel 1 i förordning nr 575/2013, av artikel 79 i direktiv 2013/36 och av princip 17 i de grundläggande principerna för effektiv banktillsyn.

182    Tribunalen påpekar vidare att varje kreditinstitut står under ”kontinuerlig” tillsyn av de behöriga myndigheterna (se skäl 37 i förordning nr 1024/2013, skäl 3 i direktiv 2013/36 och skäl 25 i förordning nr 575/2013).

183    Enligt artiklarna 14–16 i förordning nr 1024/2013 och artikel 104 i direktiv 2013/36, har de behöriga myndigheterna befogenhet att återkalla ett kreditinstituts nödvändiga tillstånd att utöva sin verksamhet, motsätta sig förvärv av en andel i kreditinstitutet och vidta tillsynsåtgärder, bland annat stärka kreditinstitutets styrformer, förbättra dess kapitalbas eller likviditet, begränsa den ekonomiska verksamheten, överlåta verksamhet eller avsätta styrelsens ledamöter.

184    Enligt artiklarna 9–13 i förordning nr 1024/2013 och artikel 65.3 i direktiv 2013/36, har de behöriga myndigheterna utredningsbefogenheter som gör det möjligt för dem att kräva att få all nödvändig information för att de ska kunna utföra sina uppgifter, inklusive information som ska lämnas regelbundet och i angivna format i tillsynssyfte och därmed förbundna statistikändamål, genomföra utredningar och genomföra inspektioner på plats. I skäl 47 i förordning nr 1024/2013 anges att ECB bör ha möjlighet att begära in all nödvändig information samt genomföra utredningar och inspektioner på plats, ”för att effektivt kunna utföra sina uppgifter”.

185    Enligt artiklarna 97 och 99 i direktiv 2013/36 ska de behöriga myndigheterna vidta översynsåtgärder och tillsynsutvärdering. De ska fastställa hur ofta och hur ingående översyn och utvärdering ska genomföras med beaktande av storleken, systemviktigheten, arten, omfattningen och komplexiteten hos verksamheten i berört institut, och ska i samband med detta beakta proportionalitetsprincipen. Översyn och utvärdering ska göras minst en gång årligen för institut som omfattas av programmet för tillsynsgranskning. Detta program, som innefattar en plan för inspektioner på plats, omfattar institut för vilka resultaten från stresstest eller resultat från översyns- och utvärderingsprocessen tyder på betydande risker för den fortlöpande ekonomiska sundheten eller på bristande efterlevnad av relevanta bestämmelser, institut som utgör en systemrisk för det finansiella systemet och alla andra institut som de behöriga myndigheterna bedömer vara i behov av ett sådant program. De behöriga myndigheterna får, om så är lämpligt enligt nämnda artikel 97, vidta åtgärder som att öka antalet eller frekvensen av inspektioner på plats vid institutet eller den behöriga myndighetens permanenta närvaro i institutet.

186    I principerna 9 i 10 de grundläggande principerna för banktillsyn föreskrivs för övrigt att tillsynsmyndigheten ska använda sina resurser i proportion till riskprofilen och bankens systembetydelse. Det anges att denna myndighet ska använda en metod som innebär en lämplig kombination av inspektion på plats och kontroll av handlingar. För det första ska tillsynsmyndigheten analysera de rapporter och den statistik som bankerna har lämnat. För det andra ska tillsynsmyndigheten, på begäran och med jämna mellanrum och med full oavhängighet, kontrollera de rapporter som bankerna har lämnat genom inspektioner på plats eller genom externa revisorer. Myndigheten har regelbunden kontakt med kreditinstitutets styrelse, externa styrelseledamöter, ledning och tjänstemän. Den sammanträder regelbundet med ledningen och styrelsen. Den får anlita oberoende utomstående men får inte delegera sina tillsynsuppgifter till tredje man.

187    Av de skäl, bestämmelser och principer som det erinrats om i punkterna 182–186 ovan följer att kreditinstituten omfattas av en ”kontinuerlig” tillsyn som grundar sig på en kombination av kontroller av handlingar som utförs på grundval av den information som regelbundet lämnas till behöriga myndigheter och kontroller på plats, vilka tillsammans gör det möjligt att kontrollera de uppgifter som lämnats. Kontroller av handlingar är i princip inte utbytbara mot inspektioner på plats, vilka bland annat gör det möjligt för den behöriga myndigheten att på ett oberoende sätt kontrollera de uppgifter som dessa institut har lämnat.

188    Tribunalen preciserar att till skillnad från de inspektioner som kommissionen genomför med stöd av artikel 20.4 i förordning nr 1/2003, vilka syftar till att avslöja överträdelser av artiklarna 101 och 102 FEUF, syftar ECB:s inspektioner på plats till att, inom ramen för en kontinuerlig tillsyn bestående av kontroller av handlingar och kontroller på plats, kontrollera att kreditinstituten säkerställer en sund förvaltning och täckning av sina risker och att de uppgifter som lämnats är tillförlitliga, vilket innebär att genomförandet av dessa inspektioner inte är beroende av att det föreligger en misstanke om överträdelse. Sökanden har för övrigt inte gjort gällande att så är fallet.

189    Slutsatsen i punkt 188 ovan motsägs inte av lydelsen i artikel 13.2 andra meningen i förordning nr 1024/2013, enligt vilken den nationella rättsliga myndigheten vid kontrollen av huruvida tvångsåtgärderna är proportionerliga får be ECB om närmare förklaringar, framför allt om de grunder på vilka ECB misstänker att de akter som avses i artikel 4.3 första stycket i förordningen har överträtts samt hur allvarlig den misstänkta överträdelsen är och på vilket sätt den person som är föremål för tvångsåtgärderna är inblandad.

190    Artikel 13.2 andra meningen i förordning nr 1024/2013 rör nämligen inte behovet av inspektion på plats, utan kontrollen av huruvida de planerade tvångsåtgärderna är proportionerliga, särskilt när det har konstaterats att en person motsätter sig en inspektion.

191    Av de bestämmelser, skäl och principer som det erinrats om i punkterna 182–186 ovan följer slutligen att frekvensen och intensiteten vid inspektioner på plats ska fastställas med beaktande av proportionalitetsprincipen.

192    I förevarande fall framgår det av det angripna beslutet för det första att FKTK identifierade brister och åsidosättanden av tillämpliga bestämmelser under åren som föregick inspektionen, och att sökanden inte vidtog lämpliga åtgärder för att avhjälpa de konstaterade tillsynsproblemen.

193    Tribunalen konstaterar att sökanden till stöd för den andra och den fjärde grunden inte har anfört något argument som syftar till att bestrida de brister och åsidosättanden av de tillämpliga bestämmelserna som nämns i det angripna beslutet. Sökanden har i synnerhet inte gjort gällande att den vid de nationella domstolarna har bestritt de beslut som FKTK fattade i februari 2016 och augusti 2017, och sökanden har inte redogjort för resultatet av eventuella domstolsförfaranden. Sökanden har inte bestritt konstaterandet i det angripna beslutet att den inte har vidtagit lämpliga åtgärder för att avhjälpa de aktuella tillsynsproblemen.

194    För det andra kan sökanden inte vinna framgång med sitt argument att den var beredd att lämna alla nödvändiga uppgifter till ECB, eftersom ett sådant meddelande inte motsvarade ECB:s möjlighet att på plats kontrollera att den överförda informationen var fullständig och tillförlitlig och att ha möten med sökandens företrädare om olika ämnen.

195    För det tredje går det inte att ifrågasätta behovet av inspektion på plats med motiveringen att FKTK sedan flera år tillbaka bevakade den kreditrisk som sökanden exponerades för, vilket särskilt innebar att sökanden var tvungen att inhämta FKTK:s godkännande för alla beslut som avsåg belopp över 50 000 euro. Detta bekräftar den vikt som FKTK har fäst vid kreditrisken och står inte i strid med det skäl i det angripna beslutet enligt vilket sökanden inte har vidtagit lämpliga åtgärder för att avhjälpa de redan identifierade bristerna och åsidosättandena av tillämpliga bestämmelser.

196    För det fjärde saknar sökanden fog för sitt påstående att det angripna beslutet är en repressalie mot sökanden. De uttalanden som en ledamot av ECB:s administrativa omprövningsnämnd gjorde vid en konferens den 21 november 2017, enligt vilka den behöriga myndigheten, för det fall ett kreditinstitut inleder ett formellt förfarande mot densamma, skulle kunna reagera genom att intensifiera sin tillsyn, utgör inte tillräcklig bevisning för att det angripna beslutet skulle vara en repressalie, eftersom dessa kortfattade uttalanden har gjorts ”personligen”, inte nödvändigtvis innebär att det rör sig om en repressalie och inte är detaljerade.

197    För det femte kan tribunalen inte godta argumentet att ECB, i generaldirektörens skrivelse av den 14 februari 2019, inte tydligt redogjorde för omfattningen av inspektionen på plats och dess syfte och inte förklarade på vilket sätt en inspektion var nödvändig för att bedöma kreditrisken. Frågan huruvida nämnda skrivelse av den 14 februari 2019 är tillräckligt motiverad har nämligen redan prövats i punkterna 145–150 ovan och avser i vilket fall som helst den formella underrättelseskyldighet som föreskrivs i artikel 145 i förordning nr 468/2014 och som ska särskiljas från frågan huruvida det angripna beslutet är välgrundat, nämligen huruvida den omtvistade rättsakten är lagenlig i materiellt hänseende, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 143 ovan.

198    För det sjätte kan tribunalen inte godta sökandens argument att ECB:s inspektioner är mer ingripande än de nationella behöriga myndigheternas inspektioner. Detta argument saknar nämligen stöd i de faktiska omständigheterna.

199    Såsom ECB har gjort gällande tillämpas samma standarder vid de inspektioner som genomförs av ECB och vid de inspektioner som genomförs av de nationella behöriga myndigheterna. Detta har för övrigt inte bestritts av sökanden. Vidare kan, såsom ECB också har hävdat, inspektionspersonalens användning av engelska i förevarande fall inte anses utgöra ett betydande hinder, eftersom sökandens företrädare inte var skyldiga att kommunicera på detta språk med inspektionsgruppens tjänstemän och eftersom sökanden senare valde engelska som enda kommunikationsspråk med ECB.

200    Den omständigheten att ECB:s inspektioner är mer ingripande än de inspektioner som utförs av nationella behöriga myndigheter är under alla omständigheter inte ett bevis för att inspektionerna skulle vara oproportionerliga.

201    Slutligen har det, för det sjunde, inte visats att tidsplanen för inspektionen var oskälig. Tribunalen noterar att inspektionen inleddes mer än tre veckor efter mottagandet av skrivelsen av den 14 februari 2019 och att inspektionen föregicks av ett inledande möte där det preciserades hur inspektionen skulle gå till, vilket gjorde det möjligt för sökanden att vidta organisatoriska åtgärder innan inspektionen inleddes. Den omständigheten att sökanden genomförde den årliga revisionen av sina räkenskaper under inspektionen är inte ett bevis för att denna tidsplan var oskälig. Att ålägga ECB att skjuta upp en inspektion enbart av det skälet att kreditinstitutet ska genomföra den årliga revisionen av sina räkenskaper skulle riskera att undergräva syftet avseende finansiell stabilitet, medan det i artikel 6.5 i förordning nr 1024/2013 tvärtom föreskrivs att ECB ”närsomhelst” får utöva sin befogenhet att genomföra en inspektion på plats. Vidare har det inte visats att inspektionen hindrade sökanden från att i tid avsluta den årliga revisionen av sina räkenskaper. Tribunalen konstaterar, för det första, att det ankommer på kreditinstituten att vidta nödvändiga åtgärder för att iaktta de lagstadgade fristerna för att inge sina reviderade räkenskaper, för det andra, att sökanden, enligt det beslut av FKTK av den 14 maj 2019 genom vilket sökanden ådömdes böter, redan hade registrerat förseningar i samband med ingivandet av sina räkenskaper år 2017 och, för det tredje, att sökandens försening med att inge sina reviderade årsbokslut i förekommande fall även kan förklaras med att revisionsgruppen saknade medel för att genomföra revisionen.

202    Under dessa omständigheter gjorde ECB en riktig bedömning när den, inom ramen för sitt stora utrymme för skönsmässig bedömning, fann att det var nödvändigt att genomföra en inspektion på plats i sökandens lokaler, i den mening som avses i artikel 12.1 i förordning nr 1024/2013, för att bedöma den kreditrisk som sökanden var exponerad för, och mer allmänt för att säkerställa institutets sundhet, det finansiella systemets stabilitet och skyddet för insättarna. Det har inte heller visats att ECB hade kunnat vidta en mindre ingripande åtgärd än den inspektion på plats som ECB genomförde eller att de olägenheter som inspektionen orsakade var orimliga i förhållande till det eftersträvade målet.

203    Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den andra eller den fjärde grunden.

5.      Den tredje grunden: Åsidosättande av artikel 12.1 i förordning nr 1024/2013 genom att ECB inte vederbörligen har utövat sitt utrymme för skönsmässig bedömning; Den sjätte grunden: Åsidosättande av ECB:s skyldighet att noggrant och opartiskt undersöka och utvärdera alla relevanta aspekter av det enskilda fallet

204    Inom ramen för den tredje grunden har sökanden gjort gällande att ECB inte beaktade den skönsmässiga karaktären av ett beslut att genomföra en inspektion på plats. Det har inte visats att ECB har använt sitt utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller frågan huruvida en inspektion på plats var lämplig. Avsaknaden av ”relevanta” överväganden framgår av att ett beslut av ECB att genomföra en inspektion på plats hos ett mindre betydande kreditinstitut är mycket ovanligt.

205    Inom ramen för den sjätte grunden har sökanden gjort gällande att ECB har åsidosatt sin skyldighet enligt rättspraxis att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla ”relevanta” aspekter i det aktuella fallet. ECB har inte beaktat det stora antal relevanta uppgifter som FKTK förfogade över avseende varje eventuell kreditrisk.

206    ECB har, med stöd av kommissionen, gjort gällande att talan inte kan vinna bifall på den tredje och den sjätte grunden.

207    Tribunalen konstaterar följande. Genom den tredje grunden har sökanden anfört att ECB ska anses ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning, eftersom ECB inte använde sitt utrymme för skönsmässig bedömning för att avgöra huruvida en inspektion på plats var lämplig, vilket krävs enligt artikel 12.1 i förordning nr 1024/2013, och att detta särskilt framgår av den omständigheten att ingen ”relevant” omständighet nämns i generaldirektörens skrivelse av den 14 februari 2019.

208    Genom den sjätte grunden har sökanden på nytt åberopat en grund som avser felaktig rättstillämpning, och gjort gällande att ECB i det angripna beslutet har underlåtit att omsorgsfullt och opartiskt pröva ”relevanta” aspekter i det aktuella fallet.

209    Dessa båda grunder ska prövas samtidigt, eftersom båda grunderna syftar till att klandra ECB för att ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte pröva eller bedöma de relevanta omständigheterna i det aktuella fallet.

210    Tribunalen understryker att när en sökande åberopar grunder avseende felaktig rättstillämpning av detta slag, ankommer det på sökanden att anföra omständigheter som gör det möjligt att dra slutsatsen att det föreligger en sådan felaktig rättstillämpning.

211    Sökanden har emellertid till stöd för dessa grunder kortfattat gjort gällande att generaldirektörens skrivelse av den 14 februari 2019 saknar ”relevanta överväganden”. Sökanden har understrukit att det är ovanligt att ECB genomför en inspektion på plats i ett mindre betydande kreditinstitut och att ECB inte har beaktat den mängd uppgifter som FKTK förfogade över avseende den kreditrisk som sökanden var exponerad för.

212    Det framgår emellertid av utkastet till det beslut som ECB-rådet anses ha antagit, särskilt av dess bilaga, att ECB beaktade de uppgifter som FKTK förfogande över om den kreditrisk som sökanden var exponerad för. Det framgår även att ECB beaktade den omständigheten att sökanden var ett mindre betydande kreditinstitut, genom att vid två tillfällen anse att detta inte utgjorde hinder för genomförandet av inspektionen på plats, vilket påpekats i punkt 137 ovan. Det framgår slutligen att ECB gjorde en korrekt bedömning av huruvida en inspektion på plats var lämplig och fann att så var fallet, särskilt med beaktande av de brister och åsidosättanden av de tillämpliga bestämmelserna som hade identifierats under de föregående åren och den omständigheten att sökanden inte hade vidtagit lämpliga åtgärder för att avhjälpa problemen.

213    Av det ovan anförda, liksom av svaret avseende den andra och den fjärde grunden, följer att sökanden inte har fog för att hävda att ECB inte har undersökt de relevanta omständigheterna kring sökandens situation eller inte har bedömt huruvida en inspektion på plats var nödvändig med beaktande av dessa omständigheter.

214    Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den tredje och den sjätte grunden.

6.      Den åttonde grunden: Åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhetsprincipen

215    Sökanden har gjort gällande att det angripna beslutet strider mot principen om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhetsprincipen, eftersom beslutets räckvidd och syfte inte är tydliga. Eftersom generaldirektören i skrivelsen av den 14 februari 2019 endast nämner kreditrisken, kan sökanden inte få kännedom om omfattningen av dess bindande verkan och få kännedom om i vilken mån underlåtenheten att efterkomma en begäran från de tjänstemän som ansvarar för inspektionen kan anses utgöra ett hinder. I skrivelsen angavs till och med att inspektionens omfattning kunde utvidgas utan begränsningar under inspektionen. I vägledningen om banktillsyn understryks emellertid att en inspektion på plats måste ha en på förhand definierad omfattning. De frågor som ställdes av de tjänstemän som ansvarade för inspektionen omfattade många områden som saknade relevans för bedömningen av kreditrisken. Vissa frågor hade inte ett tydligt tillsynssyfte, utan var snarare en del av en grundlig utredning i syfte att bekämpa penningtvätt, ett område där ECB inte är behörig myndighet, inte ens när det gäller betydande institut. Den begäran som riktats till sökanden om att lämna uppgifter om samtliga inkommande och utgående betalningar för alla dess kunder under de två senaste åren hade för övrigt varit en orimlig begäran även vid en utredning i syfte att bekämpa penningtvätt.

216    ECB har, med stöd av kommissionen, bestritt dessa argument.

217    Rättssäkerhetsprincipen kräver att en rättslig reglering ska vara klar och precis samt att tillämpningen av densamma ska vara förutsebar. Detta gäller i synnerhet om regleringen kan få negativa konsekvenser för enskilda personer och företag (se dom av den 30 april 2019, Italien/rådet (Fiskekvoter för svärdfisk i Medelhavet), C‑611/17, EU:C:2019:332, punkt 111 och där angiven rättspraxis).

218    Som en naturlig följd av rättssäkerhetsprincipen tillkommer rätten att göra anspråk på skydd för berättigade förväntningar, varje person som befinner sig i en situation där unionsadministrationen har väckt grundade förhoppningar. Tydliga, ovillkorliga och samstämmiga uppgifter från behörig och tillförlitlig källa utgör, oavsett i vilken form de har lämnats, exempel på försäkringar som kan väcka grundade förhoppningar. Däremot går det inte att med framgång göra gällande att principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts om administrationen inte har gett några tydliga försäkringar (se dom av den 30 april 2019, Italien/rådet (Fiskekvoter för svärdfisk i Medelhavet), C‑611/17, EU:C:2019:332, punkt 112).

219    I det angripna beslutet anges att inspektionen har till syfte att genomföra en ingående undersökning av sökandens risker, riskkontroll och styrformer, för att bland annat bedöma sökandens förfaranden, system och kvaliteten på dess förvaltning, och att inspektionen främst ska inriktas på kreditrisken.

220    Den omständigheten att det i generaldirektörens skrivelse av den 14 februari 2019 angavs att inspektionen på plats syftade till att bedöma kreditrisken, strider inte mot rättssäkerhetsprincipen eller principen om skydd för berättigade förväntningar.

221    Kreditrisk är nämligen ett grundläggande begrepp inom all bankverksamhet, vilket påpekats i punkt 147 ovan, och något som aktörerna inom denna sektor förstår. Inspektionens omfattning angavs för övrigt närmare vid mötet den 5 mars 2019, flera dagar innan inspektionen inleddes. Som påpekats i punkt 33 ovan preciserade chefen för inspektionen, med hjälp av en handling med titeln ”kreditrisk och styrformer” som tillställts sökanden, att uppdraget omfattade klassificering och avsättningar, inventering (sålda tillgångar), värdering av säkerheter och medel (tillgångar som innehas i försäljningssyfte), uppgifternas kvalitet och styrformer samt affärsmodellen.

222    Under dessa omständigheter saknar sökanden fog för sitt påstående att nämnda skrivelse av den 14 februari 2019, i den mån kreditrisken nämndes, inte var tydlig och att sökanden följaktligen inte kunde veta i vilken mån underlåtelsen att efterkomma en begäran från de tjänstemän som ansvarade för inspektionen kunde anses utgöra ett hinder för inspektionen.

223    Den omständigheten att generaldirektören i skrivelsen av den 14 februari 2019 nämnde att inspektionen kunde utvidgas under tiden den genomfördes och att sökanden, på ECB:s vägnar, i så fall skulle informeras av chefen för inspektionen, strider inte heller mot rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar.

224    I nämnda skrivelse av den 14 februari 2019 angavs nämligen att en sådan utvidgning av inspektionens omfattning skulle meddelas sökanden i förväg. Av skrivelsen framgår att i avsaknad av ett sådant meddelande var föremålet för inspektionen fortfarande begränsat till kreditrisken.

225    Vad gäller sökandens argument att det i punkt 69 i riktlinjerna för banktillsyn anges att inspektioner på plats måste ha en på förhand definierad omfattning, ska så verkligen anses vara fallet vid den aktuella inspektionen, eftersom denna inriktades på en specifik risk.

226    Enligt punkt 73 i riktlinjerna för banktillsyn kan inspektioner på plats vara ”allmänna”, det vill säga täcka ett stort spektrum av risker och verksamheter för att tillhandahålla en helhetsbild av kreditinstitutet, ”riktade”, det vill säga inrikta sig på en särskild del av kreditinstitutets verksamhet, på ett specifikt problem eller på en specifik risk, eller ”tematiska”, det vill säga koncentrera sig på en fråga (till exempel verksamhetsområdet eller transaktionstyperna) i en grupp med likvärdiga kreditinstitut. Det preciseras i nämnda punkt 73 att gemensamma tillsynsgrupper, med personal från ECB och nationella behöriga myndigheter, kan begära en tematisk prövning av en särskild risk eller styrformerna i samtliga institut. Det anges att tematiska undersökningar också kan inledas på grundval av makrotillsynsanalyser och sektorbaserade analyser som identifierar hot mot den finansiella stabiliteten på grund av att ekonomiska sektorer har försvagats eller en riskpraxis har spridit sig inom banksektorn.

227    Den anmärkning som grundar sig på påståendet att de tjänstemän som ansvarade för inspektionen under inspektionen begärde upplysningar som inte avsåg kreditrisken är verkningslös och kan därmed inte godtas.

228    Villkoren för att verkställa ett inspektionsbeslut som fattats med stöd av artikel 12 i förordning nr 1024/2013 saknar nämligen i sig betydelse för beslutets lagenlighet, eftersom dessa villkor avser omständigheter som inträffat efter nämnda beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 januari 2021, Qualcomm och Qualcomm Europe/kommissionen, C‑466/19 P, EU:C:2021:76, punkt 82 och där angiven rättspraxis). Lagenligheten av ett sådant beslut kan således inte vara beroende av det sätt på vilket de tjänstemän som ansvarar för inspektionen verkställer beslutet.

229    Tribunalen preciserar att när de tjänstemän som ansvarar för inspektionen begär att få ta del av uppgifter som går utöver föremålet för inspektionen, har den berörda enheten rätt att vägra att lämna ut sådana uppgifter, såvitt inte ECB vidtar tvångsåtgärder för att verkställa det aktuella beslutet.

230    Om det antas att ECB beslutar att anta ett sanktionsbeslut gentemot en juridisk person på grund av hindrande av en inspektion, i enlighet med artikel 18.7 i förordning nr 1024/2013, kan detta beslut bli föremål för en talan vid tribunalen. Den berörda juridiska personen kan inom ramen för en sådan talan, om denne anser sig ha rätt till detta, göra gällande att de tjänstemän som ansvarar för inspektionen har begärt att få ta del av uppgifter som går utöver föremålet för inspektionen.

231    Den berörda enheten kan även, utan att vägra att efterkomma en begäran om uppgifter inom ramen för en inspektion, framställa invändningar mot detta och begära att ECB inte använder de aktuella uppgifterna på grund av att de inte omfattas av föremålet för inspektionen. ECB:s vägran att bifalla den berörda juridiska personens berättigade framställningar kan medföra att ECB ådrar sig skadeståndsansvar och, i förekommande fall, att de rättsakter som ECB antar blir rättsstridiga.

232    Sökanden har under alla omständigheter, till stöd för sitt argument att de tjänstemän som ansvarade för inspektionen begärde att få ta del av uppgifter som inte avsåg kreditrisken, mer generellt hänvisat till bilaga A.12, vilken innehåller skrivelser med begäran om uppgifter som de inspektionsansvariga tjänstemännen skriftligen tillställde sökanden under mars och april 2019. Sökanden har – genom att begränsa sig till att endast göra gällande att denna bilaga, på ett tiotal sidor, innehåller exempel på frågor som saknar samband med kreditrisken, utan att ange vilka frågor som berörs och utan att ange skälen till varför dessa frågor saknar relevans för bedömningen av kreditrisken – inte gjort det möjligt för tribunalen att bedöma huruvida sökandens argument är välgrundade (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juni 2013, Versalis/kommissionen, C‑511/11 P, EU:C:2013:386, punkt 115).

233    Även om sökanden dessutom specifikt har gjort gällande att ECB begärde att sökanden skulle lämna uppgifter om de ankommande och utgående betalningarna för bankens kunder under de två senaste åren, vilket faktiskt framgår av bilaga A.12, har sökanden inte uppgett att den framförde någon invändning mot denna skriftliga begäran från de tjänstemän som ansvarade för inspektionen. Även om det antas att nämnda begäran överskred omfattningen för inspektionen eller var oproportionerlig med hänsyn till antalet begärda upplysningar, visar den inte att det angripna beslutet, som i sig är otvetydigt, strider mot principen om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhetsprincipen.

234    Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den åttonde grunden.

7.      Den nionde grunden: Åsidosättande av likabehandlingsprincipen och icke-diskrimineringsprincipen

235    Sökanden har hävdat att det angripna beslutet strider mot likabehandlingsprincipen. Inspektioner på plats hos ett mindre betydande kreditinstitut är mycket sällsynta och ECB har inte förklarat varför banken i förevarande fall vidtagit denna ovanliga åtgärd. Det ska även beaktas att ECB underlät att besvara de frågor som sökanden ställde i sina skrivelser av den 5 juli och den 12 september 2018 om korruptionsproblemen och de hotfulla offentliga kommentarerna från lettiska tjänstemän. ECB har inte visat att detta utretts och har inte medgett att A:s offentliga hot var olämpliga. Domen av den 26 februari 2019, Rimšēvičs och ECB/Lettland (C‑202/18 och C‑238/18, EU:C:2019:139), löste inte problemet, eftersom EU-domstolen ogiltigförklarade de åtgärder som Republiken Lettland hade vidtagit gentemot A på grund av att A inte i tid hade lagt fram bevis på korruption. Det angripna beslutet antogs således trots att kraftfull bevisning stödde invändningarna om korruption och rättsstridigt beteende och trots att ECB vägrade att utreda och lösa situationen. Sökanden har av detta dragit slutsatsen att i avsaknad av motivering ska den ovanliga behandling som sökanden har blivit föremål för tolkas som en diskriminerande handling, med tanke på att A under tiden har återinträtt i sin tjänst som chef för Lettlands centralbank.

236    ECB har bestritt sökandens argument.

237    Tribunalen gör följande bedömning. Principen om likabehandling är en allmän princip i unionsrätten som innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (se dom av den 6 juni 2019, P.M. m.fl., C‑264/18, EU:C:2019:472, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

238    En förutsättning för att likabehandlingsprincipen ska anses ha åsidosatts genom åtskillnad i behandlingen är att de aktuella situationerna är jämförbara med hänsyn till samtliga omständigheter som kännetecknar dem (dom av den 16 december 2008, Arcelor Atlantique et Lorraine m.fl., C‑127/07, EU:C:2008:728, punkt 25).

239    Sökanden har för det första inte angett vilka institut som ska ha befunnit sig i en situation som var jämförbar med sökandens och inte behandlats på samma sätt.

240    Även om det antas att sökanden påstår sig ha diskriminerats jämfört med mindre betydande kreditinstitut som inte varit föremål för en inspektion av ECB, erinrar tribunalen, för det andra, om att ECB inte enbart har befogenhet att genomföra inspektioner av mindre betydande kreditinstitut, utan att ECB faktiskt har genomfört inspektioner i andra institut än sökanden, vilket ECB har gjort gällande och sökanden för övrigt har medgett.

241    Även om det framgår av handlingarna i målet att de inspektioner som ECB själv genomför i mindre betydande kreditinstitut faktiskt är mycket mindre frekventa än de inspektioner som ECB utför i institut som anses vara betydande, konstaterar tribunalen att skälen i det angripna beslutet, bland annat skälet till att ICSID:s rekommendation hindrar FKTK från att vidta samtliga tillsynsåtgärder mot sökanden, kan förklara varför sökandens situation var speciell, och därmed inte är jämförbar med situationen för andra mindre betydande kreditinstitut som inte är föremål för en inspektion på plats av ECB och således varför ECB i förevarande mål har beslutat att själv genomföra inspektionen.

242    Även om sökanden klagar över diskriminerande behandling i förhållande till kreditinstitut vars största aktieägare, i motsats till sökanden, inte har påtalat korruption, framgår det av skälen i det angripna beslutet att beslutet inte grundar sig på förekomsten av ett sådant påtalande.

243    I ett första led konstaterar tribunalen dels att den brottsutredning som ledde fram till åtalet mot A inte avser sökanden, utan en tredje lettisk bank, dels att sökanden, vad gäller den korruption som CR har påtalat, utan närmare preciseringar har angett att utredningen fortfarande pågår.

244    Även om sökanden anser att ECB var skyldig att utreda de exempel på korruption som CR har påtalat, gjorde ECB, i ett andra led, en riktig bedömning när den gjorde gällande att ECB inte är behörig att själv genomföra en utredning om sådana omständigheter och att ECB samarbetar med de behöriga nationella myndigheterna i detta avseende.

245    Även om ECB antas ha gjort sig skyldig till ett fel genom att inte utreda de exempel på korruption som CR har påtalat eller A:s kommentarer om sökanden, har det inte heller visats att detta fel var av sådan art att det angripna beslutet var rättsstridigt, eftersom detta beslut inte avser huruvida det är lämpligt att genomföra en sådan utredning, utan huruvida det är lämpligt att genomföra en inspektion på plats.

246    I ett tredje led konstaterar tribunalen att ECB i det angripna beslutet till viss del ställer sig positiv till de åtgärder som sökanden efterfrågade i sina skrivelser av den 5 juli och den 12 september 2018, vilka omnämns i punkt 18, eftersom beslutet ledde till att ECB i högre grad medverkade vid tillsynen över sökanden.

247    Eftersom det angripna beslutet inte strider mot principen om likabehandling kan talan inte vinna bifall såvitt avser den nionde grunden.

8.      Den tionde grunden: Åsidosättande av artikel 19 och skäl 75 i förordning nr 1024/2013 samt maktmissbruk

248    Sökanden har gjort gällande att artikel 19 och skäl 75 i förordning nr 1024/2013 ålägger ECB att utföra de uppgifter som den anförtrotts oberoende av otillbörlig politisk påverkan. ECB:s beslut bör inte påverkas av andra hänsyn än sådana som är tillsynsrelaterade.

249    Sökanden har anfört att det angripna beslutet är en repressalie för att sökanden och dess aktieägare har påtalat att en ledamot av ECB-rådet har agerat rättsstridigt. Detta framgår av ECB:s beslut om att överta den direkta tillsynen över sökanden, i vilket det som enda skäl angavs att sökanden hade inlett ett skiljeförfarande, det vill säga utnyttjat ett legitimt rättsmedel. Detta framgår även av generaldirektörens skrivelse av den 14 februari 2019, vilken inte innehåller något skäl till stöd för det ovanliga beslutet att genomföra en inspektion på plats i ett mindre betydande kreditinstitut.

250    Sökanden har gjort gällande att hänsyn måste tas till ECB:s uteblivna svar på dess försök att inleda en dialog om korruptionsproblemen, den orättvisa behandling som sökanden blivit föremål för och de hotfulla och olämpliga offentliga kommentarerna från de lettiska tjänstemännen, bland annat A:s hot om återkallelse av tillstånd. Att dessa korruptionsproblem existerar är vida känt hos bland annat de lettiska myndigheterna, Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) och Amerikas förenta stater. Under februari 2018 ledde korruptionsproblemen till att A häktades och att skyddsåtgärder vidtogs, vilka i praktiken hindrade A från att tjänstgöra som chef för Lettlands centralbank och som ledamot av ECB-rådet. ECB:s enda reaktion var att väcka talan vid EU-domstolen (mål C‑238/18) för att försvara sitt oberoende mot påstådd inblandning från Republiken Lettlands sida. ECB har inte vidtagit några åtgärder för att utreda och komma till rätta med de aktuella problem och därigenom återupprätta förtroendet för lagstiftningsprocessen. Som svar på ECB:s talan bekräftade Republiken Lettland att det fanns bevis för att A hade gjort sig skyldig till korruption, men lade inte fram dessa bevis. Sökanden anser att det i förevarande fall ankommer på ECB, och inte på sökanden, att visa att tillsynen genomförs på ett lagenligt sätt.

251    Sökanden har av detta dragit slutsatsen att ECB i förevarande fall inte har utrett allvarliga problem rörande kvaliteten på tillsynen, utan antog det ovanliga beslutet att genomföra en inspektion på plats i ett mindre betydande kreditinstitut utan att ange några som helst skäl för detta. Detta bör tolkas som ett uttryck för budskapet att kritik mot tillsynsmyndigheterna leder till kraftiga repressalier.

252    Sökanden har yrkat att tribunalen ska förelägga ECB och Republiken Lettland att lämna ut all relevant skriftväxling mellan ECB och FKTK så att de verkliga skälen till det angripna beslutet kan fastställas.

253    ECB har bestritt dessa argument.

254    Enligt artikel 19.1 i förordning nr 1024/2013 ska ECB och de nationella behöriga myndigheterna i sina roller inom den gemensamma tillsynsmekanismen agera oberoende när de utför uppgifterna som tilldelas genom denna förordning. Ledamöterna i tillsynsnämnden och styrkommittén ska agera oberoende och objektivt i hela unionens intresse. De ska varken efterfråga eller ta emot instruktioner från unionens institutioner eller organ, regeringen i någon medlemsstat eller något annat offentligt eller privat organ.

255    I skäl 75 i denna förordning anges att ECB för att kunna utföra sina tillsynsuppgifter på ett effektivt sätt bör utföra tillsynsuppgifterna helt oberoende, särskilt från otillbörlig politisk påverkan och påverkan av branschen, vilket skulle påverka dess operativa oavhängighet.

256    En rättsakt innebär maktmissbruk endast om det på grundval av objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter framgår att den har antagits uteslutande, eller åtminstone huvudsakligen, för att uppnå andra mål än dem för vilka befogenheten i fråga har tilldelats eller för att kringgå ett förfarande som särskilt föreskrivs i EUF-fördraget, i syfte att komma till rätta med situationen i det konkreta fallet (dom av den 14 december 2004, Swedish Match, C‑210/03, EU:C:2004:802, punkt 75, och dom av den 8 december 2020, Ungern/parlamentet och rådet, C‑620/18, EU:C:2020:1001, punkt 82).

257    Till styrkande av att det angripna beslutet är en repressalie för att sökanden och dess aktieägare påtalat att en ledamot av ECB-rådet har agerat rättsstridigt, har sökanden, för det första, åberopat skälen i ECB:s beslut, delgivet per post av den 1 mars 2019, i vilket sökanden klassificerades som ett betydande institut som står under direkt tillsyn av ECB.

258    Även om det antas att ECB:s beslut skulle vara rättsstridigt påverkar det emellertid inte lagenligheten av det angripna beslutet, vilket inte grundar sig på det beslut som sökanden har åberopat.

259    I motsats till vad sökanden har gjort gällande antogs ECB:s beslut att överta den direkta tillsynen över sökanden dessutom inte på grund av att sökanden inlett skiljeförfarandet. I sitt beslut grundade sig ECB nämligen inte på inledandet av detta förfarande som sådant utan huvudsakligen på att FKTK, till följd av ICSID:s rekommendation i samband med detta förfarande, själv ansåg sig helt sakna förmåga att tillämpa en hög tillsynsstandard gentemot sökanden och bad ECB att överta tillsynen över sökanden.

260    Sökanden saknar således fog för sitt påstående att ECB:s beslut att överta den direkta tillsynen grundar sig på att sökanden utnyttjat ett legitimt rättsmedel, nämligen inledandet av ett skiljeförfarande, eller att de skäl som ECB har anfört under alla omständigheter vittnar om en vilja hos ECB att vidta repressalier gentemot sökanden för att denna inlett ett sådant förfarande.

261    I det angripna beslutet anges för det andra skälen till att ECB beslutade att genomföra en inspektion på plats i sökandens lokaler.

262    Av dessa skäl framgår emellertid att det angripna beslutet antogs i enlighet med tillsynslagstiftningen. Eftersom det angripna beslutet grundar sig på brister och åsidosättanden av tillsynskrav som konstaterats under föregående år, är beslutet förenligt med målet om finansiell stabilitet. I den mån ECB tog hänsyn till att ICSID:s rekommendation hindrade FKTK från att genomföra samtliga tillsynsåtgärder gentemot sökanden och själv beslutade att genomföra en inspektion på plats i sökandens lokaler, eftersträvade ECB inte något syfte som inte var relaterat till tillsynsuppdraget, utan nöjde sig med att, med beaktande av denna rekommendation, genomföra en form av tillsyn som uttryckligen föreskrivs i artikel 6.5 d i förordning nr 1024/2013.

263    Av prövningen av den andra och den fjärde grunden framgår dessutom att ECB inte överskred sitt utrymme för skönsmässig bedömning när den fann att genomförandet av en inspektion på plats var nödvändig i den mening som avses i artikel 12.1 i förordning nr 1024/2013 och förenlig med proportionalitetsprincipen, vilket utgör ytterligare en omständighet till stöd för konstaterandet att ECB genom sitt beslut inte har gjort sig skyldig till maktmissbruk.

264    Av samma skäl som angetts i punkterna 243–245 ovan finner tribunalen för det tredje att sökandens argument att ECB inte inledde någon utredning av de exempel på korruption som CR hade påtalat eller A:s kommentarer efter dennes gripande inte utgör bevis för att ECB:s antog det angripna beslutet som repressalie för sökandens korruptionsanklagelser.

265    För det fjärde, vad gäller den påstått orättvisa behandlingen i samband med de exempel på korruption som sökanden har påtalat, har sökanden inte exakt redogjort för vilka administrativa rättsakter som enligt sökanden är rättsstridiga eller, under alla omständigheter, på vilket sätt den omständigheten att dessa rättsakter är rättsstridiga, om så antas vara fallet, innebär att det angripna beslutet i sig är rättsstridigt.

266    För det femte konstaterar tribunalen att även om sökanden har gjort gällande att A var medlem i ECB-rådet, antogs det angripna beslutet den 21 januari 2019, trots att sökanden vid den tidpunkten ansåg att de säkerhetsåtgärder som KNAB antog den 19 februari 2018 i praktiken hindrade A från att fullgöra sitt uppdrag som medlem i ECB-rådet och från att sitta i detta organ.

267    Mot bakgrund av vad som anförts i punkterna 257–266 ovan avslår tribunalen sökandens yrkande om att tribunalen ska förelägga ECB och Republiken Lettland att lämna ut ”all relevant skriftväxling mellan ECB och FKTK angående sökanden för att kunna fastställa de verkliga skälen till det angripna beslutet”.

268    Tribunalen förfogar nämligen över de uppgifter som den behöver för att avgöra förevarande tvist och anser bland annat att skälen till det angripna beslutet framgår av själva beslutet.

269    Det framgår således inte av handlingarna i målet att det angripna beslutet har antagits i strid med artikel 19 i förordning nr 1024/2013. Det finns inte heller, på grundval av en rad objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter, något som tyder på att det angripna beslutet antogs som repressalie för att sökanden påstått att A gjort sig skyldig till rättsstridigt agerande och att beslutet därför utgjorde en form av maktmissbruk.

270    Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den tionde grunden.

271    Av det ovan anförda följer att talan ska ogillas.

VI.    Rättegångskostnader

272    Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. ECB har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet, ska ECB:s yrkande bifallas.

273    Kommissionen ska bära sina rättegångskostnader, i enlighet med artikel 138.1 i rättegångsreglerna.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen i utökad sammansättning)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      PNB Banka AS ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Europeiska centralbanken (ECB).

3)      Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader.

Gervasoni

Madise

Nihoul

Frendo

 

      Martín y Pérez de Nanclares

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 7 december 2022.

Underskrifter


*      Rättegångsspråk: engelska.