Language of document : ECLI:EU:T:2021:410

TRIBUNALENS DOM (första avdelningen)

den 7 juli 2021 (*)

”Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder mot Iran – Förteckning över personer och enheter som omfattas av frysning av penningmedel och ekonomiska resurser – Tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter”

I mål T‑692/15 RENV,

HTTS Hanseatic Trade Trust & Shipping GmbH, Hamburg (Tyskland), företrätt av advokaten Schlingmann,

sökande,

mot

Europeiska unionens råd, företrätt av J.-P. Hix och M. Bishop, båda i egenskap av ombud,

svarande,

med stöd av

Europeiska kommissionen, företrädd av R. Tricot, C. Hödlmayr, J. Roberti di Sarsina och M. Kellerbauer, samtliga i egenskap av ombud,

intervenient,

angående en talan enligt artiklarna 268 och 340 FEUF om ersättning för den påstådda skada som sökanden lidit till följd av att ha upptagits i förteckningarna dels i bilaga V till rådets förordning (EG) nr 423/2007 av den 19 april 2007 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 103, 2007, s. 1), genom rådets genomförandeförordning (EU) nr 668/2010 av den 26 juli 2010 om genomförande av artikel 7.2 i förordning (EG) nr 423/2007 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 195, 2010, s. 25) dels i bilaga VIII till rådets förordning nr 961/2010 av den 25 oktober 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning (EG) nr 423/2007 (EUT L 281, 2010, s. 1) genom förordning nr 961/2010, meddelar

TRIBUNALEN (första avdelningen),

sammansatt av ordföranden H. Kanninen samt domarna M. Jaeger och O. Porchia (referent),

justitiesekreterare: handläggaren B. Lefebvre,

efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 20 november 2020,

följande

Dom

 Bakgrunden till tvisten och förfarandet före återförvisandet

1        Sökanden, HTTS Hanseatic Trade Trust & Shipping GmbH, grundades år 2009 av Naser Bateni och är ett bolag bildat enligt tysk rätt som verkar som skeppsmäklare och teknisk administratör av fartyg.

2        Det nu aktuella målet rör det system med restriktiva åtgärder som införts för att utöva påtryckningar mot Islamiska republiken Iran för att förmå denna att upphöra med sin spridningskänsliga kärntekniska verksamhet och med att utveckla kärnvapenbärare. Det rör sig i synnerhet om åtgärder som vidtagits mot rederiet Islamic Republic of Iran Shipping Lines (nedan kallat IRISL), och de fysiska och juridiska personer som påståtts ha en koppling till detta rederi, däribland – enligt Europeiska unionens råd – IRISL Europe, sökanden och två andra rederier, Hafize Darya Shipping Lines (nedan kallat HDSL) och Safiran Pyam Darya Shipping Lines (nedan kallat SAPID).

3        Rådet tog upp sökanden i förteckningen över enheter som stöder kärnvapenspridning genom bilaga II till rådets beslut 2010/413/Gusp av den 26 juli 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2007/140/PESC (EUT L 195, 2010, s. 39). Detta fick till följd att sökanden, genom rådets genomförandeförordning (EU) nr 668/2010 av den 26 juli 2010 om genomförande av artikel 7.2 i förordning (EG) nr 423/2007 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 103, 2007, s. 25), också togs upp i förteckningen i bilaga V till rådets förordning (EG) nr 423/2007 av den 19 april 2007 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 103, 2007, s. 1). Som skäl till detta första upptagande av sökanden (nedan kallat det första upptagandet) angavs i beslut 2010/413 och genomförandeförordning nr 668/2010 att bolaget ”[agerade] för HDSL i Europa”. Detta upptagande bestreds aldrig genom någon talan om ogiltigförklaring.

4        Den 25 oktober 2010 antog rådet förordning (EU) nr 961/2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning nr 423/2007 (EUT L 281, 2010, s. 1). Bilaga VIII till förordning nr 961/2010 innehöll en förteckning över personer, enheter och organ vars tillgångar skulle frysas enligt artikel 16.2 i förordningen. Det framgår av denna förordning, genom vilken sökanden togs upp i denna förteckning (nedan kallad det andra upptagandet), att det skäl som anfördes mot bolaget var att det ”[k]ontrollera[de]s av och/eller agera[ade] för IRISL” Sökanden bestred det andra upptagandet vid tribunalen.

5        Genom dom av den 7 december 2011, HTTS/rådet (T‑562/10, EU:T:2011:716), ogiltigförklarade tribunalen det andra upptagandet men slog fast att verkningarna av förordning nr 961/2010, i den del den avsåg sökanden, skulle bestå till och med den 7 februari 2012.

6        Efter det att domen av den 7 december 2011, HTTS/rådet (T‑562/10, EU:T:2011:716) hade avkunnats tog rådet upp sökandens namn fler gånger, först den 23 januari 2012 genom beslut 2012/35/Gusp om ändring av beslut 2010/413 (EUT L 19, 2012, s. 22), där följande skäl angavs: ”Kontrolleras av IRISL [eller] agerar på IRISL:s vägnar. [Sökandebolaget] är registrerat på samma adress som IRISL Europe GmbH i Hamburg, och dess huvudman Dr Naser Ba[t]eni var tidigare anställd av IRISL.” Följaktligen togs sökanden av dessa skäl upp i förteckningen i bilaga VIII till förordning nr 961/2010 genom rådets genomförandeförordning (EU) nr 54/2012 av den 23 januari 2012 om genomförande av förordning nr 961/2010 (EUT L 19, 2012, s. 1).

7        Den 23 mars 2012 togs sökanden sedan upp i förteckningen i förordning (EU) nr 267/2012 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning nr 961/2010 (EUT L 88, 2012, s. 1). Detta upptagande, som sökanden bestred vid tribunalen, ogiltigförklarades genom dom av den 12 juni 2013, HTTS/rådet (T‑128/12 och T‑182/12, ej publicerad, EU:T:2013:312).

8        Slutligen togs sökanden återigen upp, den 15 november 2013, genom beslut 2013/661/Gusp om ändring av beslut 2010/413 (EUT L 306, 2013, s. 18) och genomförandeförordning (EU) nr 1154/2013 om genomförande av förordning (EU) nr 267/2012 (EUT L 306, 2013, s. 3). Detta upptagande bestreds av sökanden vid tribunalen och ogiltigförklarades genom dom av den 18 september 2015, HTTS och Bateni/rådet (T‑45/14, ej publicerad, EU:T:2015:650).

9        Under tiden ogiltigförklarade tribunalen, genom dom av den 16 september 2013, Islamic Republic of Iran Shipping Lines m.fl./rådet (T‑489/10, EU:T:2013:453), upptagandet av IRISL och andra rederier, däribland HDSL och SAPID, i de förteckningar som rörde dem, med motiveringen att de omständigheter som rådet hade anfört inte motiverade att IRISL togs upp i förteckningen och följaktligen inte heller kunde motivera att restriktiva åtgärder som avsåg andra rederier som hade tagits upp i förteckningarna med anledning av deras koppling till IRISL vidtogs och bibehölls.

10      Genom skrivelse av den 23 juli 2015 riktade sökanden ett skadeståndsanspråk mot rådet med anledning av den skada som bolaget uppgav att det lidit till följd av det ursprungliga upptagandet och de därpå följande upptagandena av bolaget i förteckningarna över personer med kopplingar till IRISL:s verksamhet. Rådet avslog denna begäran genom skrivelse av den 16 oktober 2015.

11      Sökanden väckte talan vid tribunalen genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 25 november 2015 och yrkade att tribunalen skulle

–        förplikta rådet att till sökanden utge skadestånd med 2 513 221,50 euro för den ekonomiska och ideella skada sökanden lidit genom att upptas på förteckningarna över personer, enheter och organ i bilaga V till förordning nr 423/2007 och i bilaga VIII till förordning nr 961/2010 (nedan tillsammans kallade de omtvistade förteckningarna),

–        förplikta rådet att betala dröjsmålsränta enligt en räntesats som är två procentenheter högre än den ränta som Europeiska centralbanken tillämpar på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner, räknat från den 17 oktober 2015, samt

–        förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

12      Tribunalens kansli registrerade talan under målnummer T‑692/15.

13      Rådet yrkade att talan delvis skulle avvisas och i vart fall ogillas och att sökanden skulle förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

14      Europeiska kommissionen ansökte genom handling som inkom till tribunalens kansli den 5 april 2016 om att få intervenera till stöd för rådets yrkanden. Genom beslut av den 13 maj 2016 beviljade ordföranden på tribunalens sjunde avdelning denna ansökan i enlighet med artikel 144.4 i tribunalens rättegångsregler.

15      Den 30 augusti 2016 delgavs parterna underrättelse om att det skriftliga förfarandet hade avslutats. Parterna framställde inte någon begäran om muntlig förhandling inom de tre veckor räknat från delgivningen som föreskrivs i artikel 106.2 i rättegångsreglerna.

16      Genom beslut av tribunalens ordförande av den 5 oktober 2016 tilldelades målet en ny referent på tredje avdelningen.

17      Genom beslut av den 8 juni 2017 som delgavs parterna följande dag, beslutade tribunalen, då den ansåg sig ha tillräckligt underlag för att avgöra målet på handlingarna och parterna inte hade gjort någon framställan om muntlig förhandling, att den skulle avgöra målet utan att inleda den muntliga delen av förfarandet i enlighet med artikel 106.3 i rättegångsreglerna.

18      Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 12 juni 2017, begärde sökanden emellertid muntlig förhandling med anledning av att domstolen meddelat domen av den 30 maj 2017, Safa Nicu Sepahan/rådet (C‑45/15 P, EU:C:2017:402). Sökanden begärde också att tribunalen, som en åtgärd för processledning, skulle höra bolagets verkställande direktör och ena bolagsman, Naser Bateni, särskilt angående omfattningen av den påstådda ekonomiska och ideella skada som bolaget lidit.

19      Genom beslut av den 20 juni 2017 fastställde tribunalen först sitt beslut av den 8 juni 2017. Tribunalen fann nämligen att sökandens begäran om muntlig förhandling hade framställts efter utgången av den föreskrivna fristen och konstaterade även att det saknades nya omständigheter som i förekommande fall kunde motivera en muntlig förhandling. Tribunalen fann att domen av den 30 maj 2017, Safa Nicu Sepahan/rådet (C‑45/15 P, EU:C:2017:402), endast hade fastställt domen av den 25 november 2014, Safa Nicu Sepahan/rådet (T‑384/11, EU:T:2014:986). Följaktligen kunde denna dom inte utgöra skäl att inleda ett muntligt förfarande. Domstolen avslog därefter begäran om åtgärder för processledning avseende hörande av Naser Bateni, med motiveringen att den bedömde att handlingarna i målet och relevant rättspraxis på området för bedömning av en skada som uppkommit till följd av en rättsstridig restriktiv åtgärd utgjorde tillräckligt underlag.

20      Genom dom av den 13 december 2017, HTTS/rådet (T‑692/15, EU:T:2017:890) (nedan kallad den ursprungliga domen), ogillade tribunalen sökandens skadeståndstalan och förpliktade sökanden att ersätta rättegångskostnaderna. Tribunalen fann att talan inte kunde vinna bifall såvitt avsåg den första och den andra grunden, vilka avsåg ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten respektive ett åsidosättande av de materiella villkoren för upptagande i de omtvistade förteckningarna.

21      Sökanden överklagade den ursprungliga domen genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 13 februari 2018. Överklagandet registrerades under målnummer C‑123/18 P. Genom dom av den 10 september 2019, HTTS/rådet (C‑123/18 P, EU:C:2019:694) (nedan kallad domen i målet om överklagande), upphävde domstolen den ursprungliga domen och återförvisade målet till tribunalen i enlighet med artikel 61 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol. Domstolen förordnade även om att beslut om rättegångskostnader skulle anstå.

22      Domstolen slog fast att tribunalen hade gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att i punkterna 49 och 50 i den ursprungliga domen slå fast att rådet kunde åberopa alla relevanta omständigheter som inte hade beaktats vid upptagandet av sökanden i de omtvistade förteckningarna och, i synnerhet, genom att, i punkt 60 i domen, slå fast att det framgick av en rad omständigheter, som angavs i punkt 59 i domen, att rådet inte hade gjort sig skyldigt till en tillräckligt klar överträdelse av en unionsrättslig bestämmelse i samband med bedömningen av omfattningen av de kommersiella relationerna mellan sökanden och IRISL, eftersom dessa indicier som visade att sökanden var ett bolag ”som ägs eller kontrolleras” av IRISL inte var kända av rådet vid tidpunkten för sökandens upptagande i de omtvistade förteckningarna, såsom framgår av punkterna 51 och 56–86 i domen i målet om överklagande.

 Förfarandet och parternas yrkanden efter återförvisning

23      Det återförvisade målet registrerades vid tribunalens kansli under målnummer T‑692/15 RENV och tilldelades den 19 september 2019 den första avdelningen, i enlighet med artikel 216.1 i rättegångsreglerna.

24      Parterna anmodades att i enlighet med artikel 217.1 i rättegångsreglerna yttra sig om vilka slutsatser som bör dras av domen i målet om överklagande i det nu aktuella målet. Parterna inkom med sina yttranden inom de fastställda fristerna.

25      Sökanden tog i sitt yttrande, som inkom till tribunalens kansli den 11 november 2019, ställning till vilka verkningar domen i målet om överklagande bör få i det nu aktuella målet. Sökanden har vidhållit sina yrkanden i den ansökan genom vilken talan väcktes och som syftar till att rådet ska förpliktas att utge ersättning till sökanden för den ekonomiska och ideella skada sökanden lidit.

26      Rådet har i sitt yttrande, som inkom till tribunalens kansli den 19 november 2019, yrkat att tribunalen ska

–        avvisa talan i den del den inte kan tas upp till sakprövning och i vart fall ogilla den, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna vid tribunalen i målen T‑692/15 och T‑692/15 RENV och ersätta rättegångskostnaderna i överklagandet vid domstolen i mål C‑123/18 P.

27      Kommissionen har i sitt yttrande, som inkom till tribunalens kansli den 19 november 2019, yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

28      Sökanden och rådet begärde den 29 respektive den 30 januari 2020 att en förhandling skulle hållas.

29      På förslag av referenten biföll tribunalen dessa yrkanden och inledde den muntliga delen av förfarandet.

30      Genom beslut av den 30 juni 2020 beslutade ordföranden på första avdelningen, efter att ha hört parterna, att i enlighet med artikel 68.1 i rättegångsreglerna förena det nu aktuella målet med mål T‑455/17, Bateni/rådet, vad gäller den muntliga delen av förfarandet.

31      Efter det att förhandlingen hade skjutits upp flera gånger på grund av hälsokrisen i samband med covid-19, utvecklade parterna sin talan och svarade på tribunalens muntliga frågor vid förhandlingen den 20 november 2020, vilken med sökandens samtycke genomfördes genom en videokonferens.

 Rättslig bedömning

 Invändning om rättegångshinder på grund av preskription av sökandens skadeståndstalan

32      Rådet har i dupliken i det ursprungliga målet gjort gällande att talan delvis inte kan tas upp till sakprövning på grund av att preskriptionstiden i artikel 46 i stadgan för Europeiska unionens domstol har löpt ut.

33      Rådet har anfört att den talan som väcktes av sökanden den 25 november 2015 grundades på rättsakter som antagits mer än fem år tidigare, det vill säga den 26 juli 2010 i fråga om genomförandeförordning nr 668/2010 och den 25 oktober 2010 i fråga om förordning nr 961/2010.

34      Rådet anser att talan i vart fall delvis inte kan tas upp till sakprövning på grund av att sökandens rätt att väcka skadeståndstalan har preskriberats såvitt avser den påstådda skada som uppkommit före den 25 november 2010, det vill säga fem år innan sökanden väckte talan om skadestånd vid tribunalen, vilket ägde rum den 25 november 2015.

35      Rådet har vidhållit detta argument i sitt yttrande som inkom till tribunalens kansli den 19 november 2019 och har anfört att ”[d]omen av den 10 september 2019 [inte påverkar] argumentet att tribunalen delvis saknar behörighet, eftersom de rättigheter som görs gällande inom ramen för talan delvis är preskriberade”.

36      Vid förhandlingen erinrade sökanden, på anmodan om att ta ställning till detta argument, om att sökanden begärde ersättning av rådet före domstolsförfarandet, innan den femåriga preskriptionstiden hade löpt ut.

37      Tribunalen erinrar inledningsvis om att det föreskrivs i artikel 46 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som enligt artikel 53 första stycket i stadgan är tillämplig på förfarandet vid tribunalen, att en talan mot Europeiska unionen om ansvar i utomobligatoriska rättsförhållanden preskriberas fem år efter den händelse som föranleder ansvarstalan. Preskription ska avbrytas genom att talan väcks vid domstolen eller genom att den skadelidande dessförinnan gör framställning hos en av unionens behöriga institutioner. I sistnämnda fall ska talan väckas inom den frist av två månader som anges i artikel 263 FEUF. Bestämmelserna i artikel 265 andra stycket FEUF ska tillämpas i förekommande fall.

38      Den frist på två månader som föreskrivs i artikel 263 FEUF är vidare tillämplig när ett beslut om avslag på en föregående ansökan till den behöriga institutionen har delgetts den person som framställt ansökan, medan den tvåmånadersfrist som föreskrivs i artikel 265 andra stycket FEUF är tillämplig för det fall den berörda institutionen inte har tagit ställning inom två månader från denna begäran (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 4 maj 2005, Holcim (Frankrike)/kommissionen, T‑86/03, EU:T:2005:157, punkt 38, och dom av den 21 juli 2016, Nutria/kommissionen, T‑832/14, ej publicerad, EU:T:2016:428, punkt 36).

39      I det nu aktuella fallet offentliggjordes det första upptagandet i Europeiska unionens officiella tidning den 27 juli 2010. Sökanden skickade en begäran om ersättning till rådet genom ett faxmeddelande av den 23 juli 2015. Efter utgången av tvåmånadersfristen, som utgjorde ett underförstått beslut om avslag på denna begäran, återkallade rådet detta beslut genom att avslå begäran genom en skrivelse av den 16 oktober 2015 (se, analogt, dom av den 11 juni 2019, Frank/kommissionen, T‑478/16, EU:T:2019:399, punkt 78 och där angiven rättspraxis). Sökanden väckte talan om skadestånd den 25 november 2015 och därmed inom två månader från mottagandet av rådets skrivelse om avslag (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 april 1997, Hartmann/rådet och kommissionen, T‑20/94, EU:T:1997:55, punkt 134).

40      Följaktligen kan preskriptionstiden i detta fall anses ha avbrutits den 23 juli 2015, det vill säga mindre än fem år efter den 27 juli 2010. Talan kan därför tas upp till sakprövning.

 Grunden avseende åsidosättande av motiveringsskyldigheten

41      Sökanden har gjort gällande att unionen har ådragit sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar på grund av att sökanden togs upp i de omtvistade förteckningarna genom ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten.

42      Enligt artikel 61 andra stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol är tribunalen vid en återförvisning bunden av domstolens beslut i rättsfrågor.

43      I domen i målet om överklagande fastställdes nämligen, såsom rådet och kommissionen har understrukit och som sökanden medgav vid förhandlingen, den slutsats som drogs i punkt 88 i den ursprungliga domen, enligt vilken unionen i princip inte kan ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar på grund av ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten. Domstolen underströk för övrigt att sökandens anmärkningar, även om det antas att sökanden har lagt fram bevis för att genomförandeförordning nr 668/2010 är rättsstridig på grund av bristande motivering, inte skulle kunna leda till fastställandet av en sådan tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten för att unionen ska ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar (se, för ett liknande resonemang, domen i målet om överklagande, punkterna 102 och 103).

44      Grunden avseende åsidosättande av motiveringsskyldigheten kan av samma skäl inte godtas.

 Grunden avseende en tillräckligt klar överträdelse av de materiella villkoren för upptagande i de omtvistade förteckningarna

45      Sökanden har anfört två anmärkningar till stöd för denna grund. Genom den första anmärkningen har sökanden gjort gällande att rådet inte med stöd av tillräcklig bevisning har visat att sökanden kontrollerades av IRISL. Genom den andra anmärkningen har sökanden gjort gällande att skälen till att sökanden togs upp i de omtvistade förteckningarna, nämligen IRISL:s och HDSL:s deltagande i spridning av kärnmaterial, var oriktiga mot bakgrund av domen av den 16 september 2013, Islamic Republic of Iran Shipping Lines m.fl./rådet (T‑489/10, EU:T:2013:453).

46      Sökanden har också gjort gällande att genomförandeförordning nr 668/2010 är rättsstridig. Sökanden menar att även om domstolen anser att ogiltigförklaringen av förordning nr 961/2010, i den del den rör sökanden, inte automatiskt innebär att nämnda genomförandeförordning ska ogiltigförklaras, har dessa rättsakter antagits på grundval av otillräckliga faktiska omständigheter varför de är ogiltiga. Om det vid tidpunkten för det andra upptagandet inte fanns tillräcklig bevisning för att ta upp sökandens namn i en förteckning, anser sökanden därför att detta i än högre grad borde gälla för det första upptagandet.

47      Vad gäller den första anmärkningen har sökanden anfört att det första och det andra upptagandet (nedan tillsammans kallade de omtvistade upptagandena), som motiverades med angivelsen att sökanden ”agerar för HDSL i Europa” och ”kontrolleras av [eller] agerar för HDSL” inte grundades på några faktiska omständigheter, eftersom rådet bland annat medgav, vid förhandlingen i domstolen den 5 mars 2019, att rådet, vid tidpunkten för dessa upptaganden, inte förfogade över de uppgifter som anges i punkt 59 i den ursprungliga domen och inte hade använt sig av dessa uppgifter då ärendet bereddes.

48      Vad gäller den andra anmärkningen har sökanden anfört att rådets överträdelse är särskilt betydande, eftersom de skäl som låg till grund för sökandens upptagande i de omtvistade förteckningarna, det vill säga IRISL:s och HDSL:s deltagande i spridning av kärnmaterial, redan var oriktiga mot bakgrund av domen av den 16 september 2013, Islamic Republic of Iran Shipping Lines m.fl./rådet (T‑489/10, EU:T:2013:453), varför de omtvistade upptagandena var behäftade med ett ”dubbelfel”. Sökanden har anfört dels att IRISL och HDSL inte har deltagit i spridning av kärnmaterial, dels att det inte fanns någon koppling mellan sökanden och dessa bolag som gjorde att de kunde påverka sökandens ekonomiska beslut.

49      Rådet och kommissionen har bestritt samtliga sökandens anmärkningar.

 Rättspraxis avseende unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar

50      Tribunalen erinrar om att en skadeståndstalan är ett självständigt rättsmedel, som inte syftar till ogiltigförklaring av en bestämd åtgärd, utan snarare till att få ersättning för den skada som orsakats av en institution (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 december 1971, Zuckerfabrik Schöppenstedt/rådet, 5/71, EU:C:1971:116, punkt 3). En talan om ogiltigförklaring utgör inte ett inledande villkor för att kunna väcka skadeståndstalan vid tribunalen.

51      Det framgår vidare av domstolens praxis att unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar förutsätter att flera villkor är uppfyllda, nämligen att det föreligger en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan åsidosättandet av den skyldighet som åligger den som vidtagit rättsakten och den skada som de drabbade personerna har lidit (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 april 2012, Artegodan/kommissionen, C‑221/10 P, EU:C:2012:216, punkt 80 och där angiven rättspraxis, och domen i målet om överklagande, punkt 32).

52      Villkoren för att unionen ska ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar, i den mening som avses i artikel 340 andra stycket FEUF, är enligt fast rättspraxis kumulativa (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 december 2010, Fahas/rådet, T‑49/07, EU:T:2010:499, punkt 93, och beslut av den 17 februari 2012, Dagher/rådet, T‑218/11, ej publicerat, EU:T:2012:82, punkt 34). Det innebär att när ett av dessa villkor inte är uppfyllt ska talan ogillas i sin helhet, utan att det är nödvändigt att pröva de andra villkoren (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 1999, Lucaccioni/kommissionen, C‑257/98 P, EU:C:1999:402, punkt 14, och dom av den 26 oktober 2011, Dufour/ECB, T‑436/09, EU:T:2011:634, punkt 193).

53      Det följer av fast rättspraxis att det inte räcker att det till exempel i samband med en skadeståndstalan fastställs att en unionsrättsakt är rättsstridig, hur beklagansvärd denna rättsstridighet än är, för att unionen automatiskt ska ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar för en unionsinstitutions rättsstridiga agerande. För att detta villkor ska var uppfyllt krävs nämligen enligt rättspraxis att sökanden ska styrka att institutionen i fråga inte enbart har begått en rättsstridig handling utan att den rättsregel som har överträtts har till syfte att ge enskilda rättigheter (se dom av den 5 juni 2019, Bank Saderat/rådet, T‑433/15, ej publicerad, EU:T:2019:374, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

54      Kravet på bevis för en tillräckligt klar överträdelse syftar till, särskilt såvitt avser området för restriktiva åtgärder, att förhindra att det uppdrag i unionens och dess medlemsstaters intresse som den berörda institutionen har att fullgöra, inte hindras av risken för att denna institution slutligen måste ersätta skada som de personer som berörs av dessa rättsakter eventuellt kan lida, dock utan att dessa enskilda därigenom tvingas bära de materiella och immateriella konsekvenserna av flagranta och oursäktliga underlåtelser som den berörda institutionen gjort sig skyldig till (se dom av den 5 juni 2019, Bank Saderat/rådet, T‑433/15, ej publicerad, EU:T:2019:374, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

55      Det övergripande målet att bevara freden och stärka den internationella säkerheten i enlighet med målen för unionens yttre åtgärder som anges i artikel 21 FEU kan i själva verket motivera att beslut att genomföra rättsakter som antagits av unionen för att förverkliga detta grundläggande mål får negativa konsekvenser, även betydande sådana, för vissa ekonomiska aktörer (dom av den 5 juni 2019, Bank Saderat/rådet, T‑433/15, ej publicerad, EU:T:2019:374, punkt 50).

 Redogörelse för de principer som fastställdes i domen i målet om överklagande

56      I punkt 33 i domen i målet om överklagande erinrade domstolen om att det föreligger en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter när överträdelsen innebär att den berörda institutionen uppenbart och allvarligt har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Bland de omständigheter som härvidlag ska beaktas återfinns bland annat komplexiteten i de situationer som ska regleras, graden av klarhet och precision hos den rättsregel som överträtts, liksom omfattningen av det utrymme för skönsmässig bedömning som unionsinstitutionen ges genom den regel som överträtts.

57      Domstolen underströk för det första, i punkt 34 i domen i målet om överklagande, att kravet på en tillräckligt klar överträdelse av en unionsrättslig bestämmelse följer av behovet av en avvägning mellan, å ena sidan, skyddet av enskilda gentemot institutionernas rättsstridiga handlande och, å andra sidan, det handlingsutrymme som de sistnämnda ska tillerkännas för att deras åtgärder inte ska lamslås och att denna avvägning är särskilt viktig på området för restriktiva åtgärder, där de svårigheter som rådet möter i fråga om tillgång till information ofta medför att den bedömning som rådet ska göra är särskilt svår.

58      I punkt 43 i domen i målet om överklagande angav domstolen för det andra att det endast är när det konstaterats föreligga en oegentlighet, som under liknande omständigheter inte skulle ha begåtts av en normalt försiktig och aktsam administration, som unionen kan ådra sig skadeståndsansvar.

59      I punkterna 44 och 46 i domen i målet om överklagande ansåg domstolen för det tredje att de parametrar som anges ovan i punkt 56 och som ska beaktas vid bedömningen av en tillräckligt klar överträdelse av en unionsrättslig bestämmelse, i samtliga fall hänförde sig till tidpunkten då den berörda institutionen antog beslutet eller uppträdde på visst sätt och att frågan huruvida det föreligger en tillräckligt klar överträdelse av en unionsrättslig bestämmelse följaktligen ska bedömas utifrån de omständigheter med stöd av vilka institutionen agerade vid tidpunkten för åsidosättandet.

60      I punkt 41 i domen i målet om överklagande slog domstolen för det fjärde fast att den första delen av det första villkoret för att unionen skulle ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar, det vill säga en överträdelse av en unionsrättslig bestämmelse som syftar till att ge enskilda rättigheter, var uppfyllt i fråga om förordning nr 961/2010, i och med att det andra upptagandet hade ogiltigförklarats genom domen av den 7 december 2011, HTTS/rådet (T‑562/10, EU:T:2011:716), vilken hade vunnit laga kraft.

61      I punkterna 99 och 100 i domen i målet om överklagande angav domstolen för det femte att domen av den 7 december 2011, HTTS/rådet (T‑562/10, EU:T:2011:716), i vilken en bristande motivering fastställdes, inte kunde läggas till grund för att även anse förordning nr 668/2010 vara rättsstridig på grund av samma fel och att det ankom på sökanden, som inte hade bestritt lagenligheten av det första upptagandet genom att väcka talan om ogiltigförklaring, att visa att denna genomförandeförordning var rättsstridig, i och med att unionsinstitutionernas rättsakter presumeras vara lagenliga och har rättsverkan så länge de inte har återkallats, eller förklarats vara ogiltiga efter en talan om ogiltigförklaring eller till följd av en begäran om förhandsavgörande eller invändning om rättsstridighet.

62      När det närmare bestämt gäller de kriterier för upptagande med avseende på vilka sökanden har åberopat ett allvarligt och uppenbart åsidosättande, angav domstolen för det sjätte i punkt 69 i domen i målet om överklagade att användningen av termerna ”ägs” och ”kontrolleras av”, det vill säga de kriterier för upptagande som anges i förordning nr 423/2007 och förordning nr 961/2010 och som låg till grund för de omtvistade upptagandena, avsåg behovet av att göra det möjligt för rådet att vidta effektiva åtgärder mot alla personer, enheter eller organ som är knutna till spridning av kärnmaterial. Domstolen menade att det av detta följde att ägandet eller kontrollen kunde vara direkt eller indirekt. Om detta samband endast skulle fastställas på grundval av det direkta innehavet eller kontrollen av dessa juridiska personer, skulle nämligen åtgärderna kunna kringgås genom ett stort antal möjligheter att utöva en avtalsrättslig eller faktisk kontroll, vilket ger ett bolag lika omfattande möjligheter som ett direkt innehav eller kontroll att utöva inflytande över andra enheter.

63      Domstolen angav därför, i punkt 70 i domen i målet om överklagande, att begreppet ”bolag som ägs eller kontrolleras”, som tribunalen erinrade om i den ursprungliga domen, således inte hade samma räckvidd på området för restriktiva åtgärder som det som i allmänhet avsågs i bolagsrätten när det var fråga om att identifiera ett bolags kommersiella ansvar då det i rättsligt hänseende stod under en annan kommersiell enhets beslutsbefogenhet.

64      I punkt 75 i domen i målet om överklagande bekräftade domstolen således att ett bolag kunde kvalificeras som ett ”bolag som ägs eller kontrolleras av en annan enhet”, eftersom nämnda enhet befann sig i en situation där den kunde påverka de val som det berörda bolaget gjorde, även om det inte fanns något rättsligt band i form av äganderätt eller andel i kapitalet mellan dessa båda ekonomiska enheter.

65      Slutligen konstaterade domstolen, i punkterna 77–79 i domen i målet om överklagande, att det för vidtagandet av åtgärder ska anses jämförbart att någon agerar under en persons eller enhets kontroll eller för en sådan persons eller enhets räkning. Domstolen angav att denna slutsats hade stöd av syftet med artikel 16.2 d i förordning nr 961/2010, vilket var att göra det möjligt för rådet att vidta effektiva åtgärder mot fysiska och juridiska personer som är inblandade i spridning av kärnmaterial och att undvika att sådana åtgärder kringgås. Domstolen angav också att denna slutsats även stöddes av en analys av det sammanhang i vilket denna bestämmelse ingick.

 Tribunalens bedömning

66      Tribunalen ska mot bakgrund av de principer som anges ovan i punkterna 50–65 pröva huruvida villkoren för att unionen ska ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar är uppfyllda i det nu aktuella fallet och, i synnerhet, huruvida det föreligger en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter.

67      Inledningsvis angav domstolen, mot bakgrund av vad som erinras om ovan i punkt 60, att i och med att det andra upptagandet hade ogiltigförklarats genom domen av den 7 december 2011, HTTS/rådet (T‑562/10, EU:T:2011:716), vilken hade vunnit laga kraft, var den första delen av det första villkoret för att unionen ska ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar, det vill säga en överträdelse av en unionsrättslig regel som har till syfte att ge enskilda rättigheter, uppfylld vad gäller förordning nr 961/2010.

68      Däremot konstaterar tribunalen, i fråga om det första upptagandet, att domen av den 7 december 2011, HTTS/rådet (T‑562/10, EU:T:2011:716), i vilken en bristande motivering fastställdes, som tribunalen erinrar om ovan i punkt 61, inte kunde läggas till grund för att även betrakta förordning nr 668/2010 som rättsstridig på grund av samma fel och att det ankom på sökanden, som inte hade bestritt lagenligheten av det första upptagandet genom att väcka talan om ogiltigförklaring, att visa att denna genomförandeförordning var rättsstridig, i och med att unionsinstitutionernas rättsakter presumeras vara lagenliga.

69      Även om det första upptagandet var rättsstridigt ska tribunalen i vart fall bedöma, både vad gäller detta upptagande och det andra, om de omständigheter som sökanden har fört fram och som erinras om ovan i punkterna 47 och 48, gör det möjligt att visa att dessa upptaganden utgör en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter.

–       Den första anmärkningen: rådet har inte lagt fram faktiska omständigheter till stöd för slutsatsen att sökanden kontrollerades av IRISL

70      Sökanden har anfört att rådet gjorde sig skyldigt till ett allvarligt och uppenbart åsidosättande av de materiella villkoren för upptagande genom att anse att sökanden kontrollerades av IRISL eller agerade på dess vägnar utan att ha någon bevisning för detta.

71      Sökanden har gjort gällande att rådet vid de omtvistade upptagandena inte gjorde några efterforskningar för att visa hur IRISL kontrollerade sökanden, inte förfogade över någon bevisning och agerade på grundval av uppgifter från medlemsstaterna. Detta förfarandesätt betecknade tribunalen som en ”uppenbart oriktig bedömning” i domen av den 12 juni 2013, HTTS/rådet (T‑128/12 och T‑182/12, ej publicerad, EU:T:2013:312). Sökanden har vidare bestritt rådets agerande efter ogiltigförklaringen av det andra upptagandet, vilket bestod i att besluta om ett nytt upptagande med en något ändrad motivering. Sökandens slutsats är att rådet på ett betydande och uppenbart sätt överskred gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning och flagrant åsidosatte de materiella villkoren för upptagande.

72      Sökanden har också gjort gällande, bland annat med stöd av domen av den 25 november 2014, Safa Nicu Sepahan/rådet (T‑384/11, EU:T:2014:986), att rådet inte hade något utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om skyldigheten att styrka att de omtvistade upptagandena var välgrundade och att rådet, precis som i det mål som avgjordes genom den domen, gjorde sig skyldigt till ett allvarligt och uppenbart åsidosättande genom att besluta om dessa upptaganden utan att förfoga över några uppgifter eller bevisning. Sökanden har också anfört att rådet inte kunde motivera ett sådant handlande med komplexiteten i de omständigheter som skulle regleras eller med svårigheten att tillämpa eller tolka unionens regelverk på området, eftersom ett så pass flagrant åsidosättande inte orsakades av nämnda komplexitet och svårighet.

73      Tribunalen ska i detta avseende kontrollera, mot bakgrund av domen i målet om överklagande, huruvida rådet, vid tidpunkten för de omtvistade upptaganden, mot bakgrund av enbart den bevisning som rådet förfogade över vid denna exakta tidpunkt, gjorde sig skyldigt till en tillräckligt klar överträdelse av de materiella villkoren för upptagande.

74      Tribunalen framhåller för det första, beträffande sökandens argument att rådet företog de omtvistade upptagandena utan någon bevisning och på grundval av uppgifter som härrörde från medlemsstaterna, att rådet vid förhandlingen preciserade innebörden av sitt uttalande vid förhandlingen vid domstolen den 5 mars 2019 – enligt vilket rådet vid tidpunkten för dessa upptaganden inte förfogade över de uppgifter som anges i punkt 59 i den ursprungliga domen – genom att ange att det inte förfogade över samtliga dessa uppgifter.

75      Rådet angav i synnerhet att det första upptagandet grundades på att sökanden hade sitt säte på Schottweg 7 i Hamburg (Tyskland), och att IRISL Europe, IRISL:s europeiska dotterbolag, hade sitt säte på Schottweg 5 i Hamburg. Tribunalen framhåller att rådet, precis som det har gjort gällande, vid tidpunkten för detta upptagande faktiskt förfogade över denna uppgift om sökandens adress och adressen till IRISL Europe, som framgår av identifieringsuppgifterna för företagen på förteckningen i bilaga V till förordning nr 423/2007, i versionen enligt del III, punkt 1 d och j i bilagan till genomförandeförordning nr 668/2010.

76      Rådet gjorde också gällande att det även förfogade över FN:s säkerhetsråds resolution 1803 (2008) och resolution 1929 (2010) av den 3 mars 2008 respektive den 9 juni 2010 om IRISL samt över rapporten från säkerhetsrådets sanktionskommitté, i vilken fastställdes att IRISL hade gjort sig skyldigt till tre uppenbara överträdelser av det vapenembargo som infördes genom säkerhetsrådets resolution 1747 (2007) av den 24 mars 2007. Bevis för att dessa handlingar verkligen var i rådets ägo framgår, såsom rådet mycket riktigt har framhållit, av att de anges i motiveringen angående upptagandet av IRISL i del III i bilaga II till beslut 2010/413 och i del III i bilagan till genomförandeförordning nr 668/2010.

77      Att de tre överträdelser av vapenembargot som fastställdes i rapporten från FN:s säkerhetsråds sanktionskommitté faktiskt har ägt rum har vidare aldrig ifrågasatts, och inte heller att rapportens innehåll är riktigt i den del det framgår av rapporten att IRISL hade inlett verksamhet för att kringgå de åtgärder som vidtagits genom att överföra sin verksamhet till andra företag och att dess säte i Europa låg nära sökandens säte. Såsom rådet har påpekat rörde det sig här om indicier för sökandens upptagande i de omtvistade förteckningarna, eftersom detta upptagande var en direkt följd av upptagandet av IRISL, och för övrigt även av HDSL, i och med att det sistnämnda bolaget, vilket HTTS agerade för, hade tagits upp i del III i bilaga II till beslut 2010/413 och i del III i bilagan till genomförandeförordning nr 668/2010 som ett bolag som själv agerade för IRISL räkning.

78      Det ska för övrigt påpekas att sökanden inte har bestritt den geografiska närheten mellan IRISL Europes och sökandens säten. Sökanden medgav till och med vid förhandlingen, angående denna närhet, att HTTS vid tiden för de omtvistade upptagandena, och därmed också vid tiden för det första upptagandet, kunde ta hjälp av anställda vid IRISL Europe som hade ställt en del av sin personal till förfogande.

79      Rådet gjorde gällande att även det andra upptagandet grundades på exakta och obestridda omständigheter, vilka hade medgetts av sökanden i två skrivelser, av den 10 och den 13 september 2010, genom vilka sökanden begärde att rådet skulle ompröva beslutet att föra upp sökandens namn i de omtvistade förteckningarna. Såsom rådet mycket riktigt gjorde gällande framgår det av dessa skrivelser att sökanden, vid tiden för de omtvistade upptagandena, var aktiv som fartygsmäklare åt HDSL som ansågs ha nära band till IRISL, i och med att det också hade tagits upp i förteckningarna över enheter som misstänktes underlätta spridning av kärnmaterial i Iran den 26 juli 2010 av det skälet att det ”[handlade] på IRISL:s vägnar genom att utföra containeroperationer med fartyg som äg[de]s av IRISL”, och att Naser Bateni hade varit IRISL:s direktör till 2008, för att sedan etablera sig i Europa och grunda sökandebolaget.

80      Tribunalen påpekar vidare, i fråga om de omtvistade upptagandena, att det vid tidpunkten för dessa upptaganden förelåg offentliga informationskällor, som rådet mycket riktigt framhöll vid förhandlingen, bland annat en artikel i New York Times av den 7 juni 2010 med rubriken ”Companies Linked to IRISL”, vilken innehöll en förteckning över 66 företag, däribland sökanden och HDSL, som hade en koppling till IRISL och till vilka det sistnämnda bolaget hade överfört fartyg.

81      Tribunalen framhåller dessutom, vad gäller det andra upptagandet, att de skrivelser av den 10 och den 13 september 2010 som anges ovan i punkt 79 riktade sig direkt till rådet. Det har inte bestritts att rådet hade mottagit dem vid tidpunkten för detta upptagande. Dessa skrivelser nämndes också i domen av den 7 december 2011, HTTS/rådet (T‑562/10, EU:T:2011:716), och beaktades således av tribunalen i det mål som avgjordes genom den domen.

82      Tribunalen ogiltigförklarade visserligen det andra upptagandet genom domen av den 7 december 2011 HTTS/rådet (T‑562/10, EU:T:2011:716), men verkningarna av denna ogiltigförklaring sköts upp, eftersom tribunalen i punkterna 41–43 i nämnda dom konstaterade att det inte var uteslutet att det i sak kunde visa sig att det fanns grund för att besluta om restriktiva åtgärder mot sökanden. Tribunalen medgav således att även om det andra upptagandet förtjänade att ogiltigförklaras, kunde en ogiltigförklaring med omedelbar verkan av nämnda förordning allvarligt och oåterkalleligt inverka på effektiviteten av de restriktiva åtgärder som vidtagits genom denna förordning mot Islamiska republiken Iran, i och med att det fanns skäl att tro att sökandens upptagande på de omtvistade förteckningarna, på grundval av de uppgifter som rådet förfogade över, kunde visa sig vara välgrundat.

83      Beträffande sökandens argument att rådets förfarandesätt hade betecknats som en ”uppenbart oriktig bedömning” av tribunalen i domen av den 12 juni 2013, HTTS/rådet (T‑128/12 och T‑182/12, ej publicerad, EU:T:2013:312), vill tribunalen framhålla följande.

84      Som rådet har framhållit ska det göras åtskillnad mellan en uppenbart oriktig bedömning som grund till stöd för en talan om ogiltigförklaring och ett uppenbart och allvarligt överskridande av gränserna för ett utrymme för skönsmässig bedömning som åberopas i en skadeståndstalan för att fastställa en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter.

85      Den omständigheten, som sökanden har anfört, att tribunalen i domen av den 12 juni 2013, HTTS/rådet (T‑128/12 och T‑182/12, ej publicerad, EU:T:2013:312), även fann att sökandens upptagande i förteckningen i förordning nr 267/2012 den 23 mars 2012, som grundades på samma skäl som låg till grund för det andra upptagandet, var rättsstridigt på grund av att det förelåg en uppenbart oriktig bedömning, gör det mot den bakgrunden inte möjligt att automatiskt slå fast, som sökanden har föreslagit, att rådet gjort sig skyldigt till en tillräckligt klar överträdelse av materiella villkor för upptagande.

86      Samtliga de parametrar som ska beaktas vid bedömningen av en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter ska i vart fall hänföra sig till den tidpunkt då den berörda institutionen antog beslutet eller uppträdde på visst sätt, såsom framgår av punkt 44 i domen i målet om överklagande.

87      Sökandens argument om domen av den 12 juni 2013, HTTS/rådet (T‑128/12 och T‑182/12, ej publicerad, EU:T:2013:312), angående sökandens upptagande i förteckningen i förordning nr 267/2012 den 23 mars 2012, alltså efter det andra upptagandet, kan således inte beaktas som en uppgift som var tillgänglig vid tidpunkten för det sistnämnda upptagandet när det gäller att bedöma huruvida rådet gjorde sig skyldigt till en allvarlig och uppenbar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter i fråga om nämnda upptagande.

88      Vad gäller sökandens argument att rådet har uppträtt på samma sätt i det nu aktuella målet som i det mål som avgjordes genom domen av den 25 november 2014, Safa Nicu Sepahan/rådet (T‑384/11, EU:T:2014:986), vill tribunalen precisera att tribunalen i den domen visserligen fann att rådet hade handlat rättsstridigt, då det inte hade något utrymme för skönsmässig bedömning, men att detta avsåg den omständigheten att rådet vid tidpunkten för vidtagandet av de aktuella restriktiva åtgärderna inte förfogade över uppgifter eller bevisning som kunde stödja motiveringen till de restriktiva åtgärderna med avseende på sökanden och att det således hade åsidosatt en skyldighet som, vid tidpunkten för antagandet av bestämmelserna i fråga, redan följde av domstolens fasta rättspraxis och mot bakgrund av vilken rådet inte hade något utrymme för skönsmässig bedömning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2019, Bank Saderat/rådet, T‑433/15, ej publicerad, EU:T:2019:374, punkt 69 och där angiven rättspraxis).

89      I det nu aktuella målet är det emellertid inte fråga om rådets iakttagande av skyldigheten att lägga fram bevisning till stöd för sökandens upptagande i de omtvistade förteckningarna. I detta fall ska tribunalen nämligen fastställa huruvida rådet genom att besluta om de omtvistade upptagandena med stöd av de bevisuppgifter som rådet hade i sin ägo vid tidpunkten för dessa upptaganden, bland annat de uppgifter som anges ovan i punkterna 74–81, gjorde sig skyldigt till en tillräckligt klar överträdelse för att unionen ska ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar. I detta hänseende ska hänsyn tas till rådets utrymme för skönsmässig bedömning av de indicier som användes till stöd för de restriktiva åtgärderna.

90      Tribunalen påpekar att även om det framgår av domen av den 7 december 2011, HTTS/rådet (T‑562/10, EU:T:2011:716), att tribunalen ogiltigförklarade det andra upptagandet på grund av bristande motivering, är det uppenbart att begreppet bolag som ”ägs eller kontrolleras av en annan enhet” vid tidpunkten för de omtvistade upptagandena gav rådet ett utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om de restriktiva åtgärderna.

91      I domen i målet om överklagande klargjorde domstolen visserligen innebörden av orden ”ägs” och ”kontrolleras”, men det ska framhållas att domstolen i punkt 70 i den domen bekräftade det som tribunalen hade erinrat om i den ursprungliga domen, nämligen att begreppet ”bolag som ägs eller kontrolleras”, på området för restriktiva åtgärder, inte hade samma räckvidd som det som i allmänhet avses i bolagsrätten när det är fråga om att fastställa det ekonomiska ansvaret för ett bolag vars beslut i juridiskt hänseende kontrolleras av en annan ekonomisk enhet. Domstolen gav en ganska vid definition av kontrollbegreppet i samband med restriktiva åtgärder och gjorde inte någon strikt definition av begreppen ”ägs” och ”kontrolleras”, såsom framgår av punkterna 74 och 75 i domen i målet om överklagande.

92      Tribunalen anser således, i likhet med rådet och kommissionen, att det vid tidpunkten för de omtvistade upptagandena kunde råda osäkerhet om den exakta innebörden av begreppet ”bolag som ägs eller kontrolleras av en annan enhet” och att rådet följaktligen hade ett visst utrymme för en skönsmässig bedömning av de omständigheter som kunde styrka att sökanden ägdes eller kontrollerades av ett bolag som är engagerat i, direkt knutet till eller ger stöd till Irans kärntekniska verksamhet.

93      Det framgår av det ovan anförda att rådet, i motsats till vad sökanden har gjort gällande i sin första anmärkning, lade fram uppgifter som det vid tidpunkten för både det första och det andra upptagandet ansåg var ägnade att fastställa arten av bandet mellan sökanden och IRISL.

94      Även om rådet i samband med de omtvistade upptagandena gjorde en oriktig bedömning genom att grunda sig på de omständigheter som åberopades, kan detta fel under dessa förutsättningar därmed inte anses vara så flagrant och oursäktligt att en normalt försiktig och aktsam administration inte skulle ha begått samma fel under liknande omständigheter (se, analogt, dom av den 5 juni 2019, Bank Saderat/rådet, T‑433/15, ej publicerad, EU:T:2019:374, punkt 73).

95      Av detta följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den första anmärkningen, att rådet inte hade styrkt, med stöd av tillräcklig bevisning, att sökanden kontrollerades av IRISL.

–       Den andra anmärkningen: oriktigt upptagande av sökanden i de omtvistade förteckningarna på grund av IRISL:s och HDSL:s deltagande i spridning av kärnmaterial

96      Sökanden har anfört att rådets åsidosättande får anses allvarligare, eftersom de skäl som låg till grund för sökandens upptagande i de omtvistade förteckningarna, det vill säga IRISL:s och HDSL:s deltagande i spridning av kärnmaterial, redan var oriktiga med hänsyn till domen av den 16 september 2013, Islamic Republic of Iran Shipping Lines m.fl./rådet (T‑489/10, EU:T:2013:453). Sökanden har också gjort gällande att genomförandeförordning nr 668/2010 och förordning nr 961/2010 är behäftade med ett ”dubbelfel”, eftersom IRISL och HDSL inte har deltagit i spridning av kärnmaterial och det inte fanns någon koppling mellan sökanden och dessa enheter som gjorde att de kunde påverka sökandens ekonomiska beslut.

97      Sökandens första argument syftar till att göra gällande att de omtvistade upptagandena är rättsstridiga till följd av att upptagandena av IRISL, SAPID och HDSL ogiltigförklarades genom domen av den 16 september 2013, Islamic Republic of Iran Shipping Lines m.fl./rådet (T‑489/10, EU:T:2013:453), eftersom det följer av den domen att IRISL och HDSL inte har deltagit i spridning av kärnmaterial.

98      Tribunalen framhåller för det första att ogiltigförklaringen av IRISL:s upptagande i de omtvistade förteckningarna enligt vad som följer av den rättspraxis som anges ovan i punkt 53, inte i sig kan betraktas som en tillräcklig omständighet för att fastställa att de omtvistade upptagandena utgjorde en tillräckligt klar överträdelse för att unionen ska ådra sig skadeståndsansvar.

99      Tribunalen erinrar för det andra om att lagenligheten av de angripna rättsakterna i det nu aktuella målet ska bedömas utifrån de faktiska omständigheterna och den befintliga lagstiftningen då rättsakten antogs, såsom framgår av punkt 46 i domen i målet om överklagande, och att IRISL:s, SAPID:s och HDSL:s upptagande i förteckningarna över enheter som anklagas för att gynna spridning av kärnmaterial i Iran ännu inte hade ogiltigförklarats vid tidpunkten för de omtvistade upptagandena. Dessa upptaganden presumerades vara lagenliga och fullt giltiga i enlighet med vad som erinras om ovan i punkt 61.

100    Tribunalen konstaterar i vart fall, som domstolen påpekade i punkt 48 i domen av den 31 januari 2019, Islamic Republic of Iran Shipping Lines m.fl./rådet (C‑225/17 P, EU:C:2019:82), att det aldrig ifrågasattes i domen av den 16 september 2013, Islamic Republic of Iran Shipping Lines m.fl./rådet (T‑489/10, EU:T:2013:453), att de tre överträdelserna av vapenembargot som infördes genom resolution 1747 (2007) faktiskt hade ägt rum. I denna dom ansåg tribunalen i punkt 66 att ”det [kunde] förefalla motiverat att anse att det faktum att IRISL [hade] varit inblandat i tre incidenter avseende transport av militär materiel i strid med förbudet i punkt 5 i resolution 1747 (2007) öka[de] risken för att IRISL även [varit] inblandat i transport av materiel som ha[de] samband med kärnvapenspridning”.

101    Den omständigheten att upptagandet av IRISL, SAPID och HDSL ogiltigförklarades efter de omtvistade upptagandena innebär således inte att rådet gjorde sig skyldigt till en överträdelse av de materiella villkoren för upptagande som gör att unionen ska ådra sig ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar. Sökandens första argument kan således inte godtas.

102    I fråga om det andra argumentet, att det inte finns några band mellan IRISL och HDSL, å ena sidan, och sökanden, å andra sidan, som ger IRISL och HDSL möjlighet att påverka sökandens ekonomiska beslut, kan detta hänföras till de argument som prövas ovan inom ramen för sökandens första anmärkning och ska underkännas av samma skäl som anges ovan i punkterna 70–95.

103    Under dessa förhållanden kan rådet inte kritiseras för att – genom att lägga de band som finns mellan sökanden och IRISL till grund för upptagandet av sökanden på de omtvistade förteckningarna – ha gjort sig skyldigt till en oegentlighet som inte skulle ha begåtts under liknande omständigheter av en normalt försiktig och aktsam administration vilken genom fördraget anförtrotts specifika befogenheter, till exempel att vidta restriktiva åtgärder som betraktas som nödvändiga inom ramen för unionens agerande för att upprätthålla fred och internationell säkerhet (se, analogt, dom av den 5 juni 2019, Bank Saderat/rådet, T‑433/15, ej publicerad, EU:T:2019:374, punkterna 73 och 74).

104    Sökanden kan följaktligen inte vinna framgång med den andra anmärkningen, att sökandens upptagande i de omtvistade förteckningarna på grund av IRISL:s och HDSL:s deltagande i spridning av kärnmaterial var felaktigt.

105    Eftersom sökandens två anmärkningar ska underkännas ska talan ogillas i sin helhet, utan att det är nödvändigt att pröva huruvida de övriga villkoren är uppfyllda för att unionen ska ådra sig ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar.

 Rättegångskostnader

106    Enligt artikel 219 i rättegångsreglerna ska tribunalen – i avgöranden som meddelas efter upphävande och återförvisning – besluta om rättegångskostnader som uppkommit under rättegången dels i målet vid tribunalen, dels i målet om överklagande vid domstolen. Eftersom domstolen i domen i målet om överklagande upphävde den ursprungliga domen och förordnade om att beslut om rättegångskostnader skulle anstå, ankommer det på tribunalen att i denna dom besluta om samtliga rättegångskostnader som är hänförliga till målet vid tribunalen och om rättegångskostnaderna i målet om överklagande, C‑123/18 P.

107    Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

108    Enligt artikel 135.1 i rättegångsreglerna får tribunalen, om så anses skäligt, undantagsvis besluta att en tappande rättegångsdeltagare – förutom att bära sina rättegångskostnader – endast delvis, eller inte alls, ska ersätta en annan deltagares rättegångskostnader.

109    Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska medlemsstater och institutioner som har intervenerat bära sina rättegångskostnader.

110    I det nu aktuella målet har rådet yrkat att sökanden ska förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta rådets rättegångskostnader i detta mål och i mål T‑692/15. Eftersom sökanden har tappat målet, ska rådets yrkande bifallas.

111    I frågan om sökandens och rådets rättegångskostnader i målet om överklagande vid domstolen, anser tribunalen att det är skäligt att förplikta vardera parten att bära sina rättegångskostnader i målet om överklagande, med beaktande av att domstolen genom domen i målet om överklagande biföll sökandens överklagande.

112    Kommissionen ska bära sina rättegångskostnader avseende såväl förfarandet i första instans som förfarandet för överklagande.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (första avdelningen)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      HTTS Hanseatic Trade Trust & Shipping GmbH ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostnader som uppkommit för Europeiska unionens råd i såväl detta mål som i mål T692/15.

3)      Vardera parten ska bära sina rättegångskostnader i målet C123/18 P.

4)      Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader i detta mål, i mål T692/15 \/och i mål C123/18 P.

Kanninen

Jaeger

Porchia

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 7 juli 2021.

Underskrifter


Innehållsförteckning




*      Rättegångsspråk: tyska.