DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL (första avdelningen)
den 12 december 2013 (*)
”Personalmål – Ackrediterade parlamentsassistenter – Förtida uppsägning av ett anställningsavtal – Ansökan om bistånd – Mobbning”
I mål F‑129/12,
angående en talan enligt artikel 270 FEUF, vilken är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a,
CH, ackrediterad parlamentsassistent vid Europaparlamentet, Bryssel (Belgien), företrädd av advokaterna L. Levi, C. Bernard-Glanz och A. Tymen,
sökande,
mot
Europaparlamentet, företrätt av S. Alves och E. Taneva, båda i egenskap av ombud,
svarande,
meddelar
PERSONALDOMSTOLEN (första avdelningen),
sammansatt av ordföranden H. Kreppel samt domarna E. Perillo och R. Barents (referent),
justitiesekreterare: handläggaren J. Tomac,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 9 juli 2013,
följande
Dom
1 CH har, genom ansökan som inkom till personaldomstolens kansli den 31 oktober 2012, yrkat ogiltigförklaring av Europaparlamentets beslut av den 19 januari 2012 om att säga upp CH:s avtal om anställning som ackrediterad parlamentsassistent, ogiltigförklaring av beslutet av den 15 mars 2012 att avslå CH:s ansökan om bistånd och, vid behov, ogiltigförklaring av besluten att avslå klagomålen mot dessa beslut, samt att parlamentet förpliktas betala 120 000 euro i skadestånd till CH.
Tillämpliga bestämmelser
2 Tillämpliga bestämmelser i detta mål är artiklarna 12a och 24 i tjänsteföreskrifterna för Europeiska unionens tjänstemän (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) samt artiklarna 2 c, 127, 130 och 139.1 d i anställningsvillkoren för övriga anställda (nedan kallade anställningsvillkoren).
3 Artikel 31 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna har rubriken ”Rättvisa arbetsförhållanden”. Punkt 1 däri lyder som följer:
”Varje arbetstagare har rätt till hälsosamma, säkra och värdiga arbetsförhållanden.”
4 Artikel 41 i stadgan har rubriken ”Rätt till god förvaltning” och lyder som följer:
”1. Var och en har rätt att få sina angelägenheter behandlade opartiskt, rättvist och inom skälig tid av unionens institutioner, organ och byråer.
2. Denna rättighet innebär bl.a. att
a) var och en har rätt att bli hörd innan en enskild åtgärd som skulle beröra honom eller henne negativt vidtas mot honom eller henne,
…”
5 I artikel 9.2 i Europaparlamentets arbetsordning, i dess lydelse vid tiden för de faktiska omständigheterna, anges följande:
”Ledamöternas uppträdande ska präglas av ömsesidig respekt baserad på de värderingar och principer som fastställs i Europeiska unionens grundläggande rättsakter, och ledamöterna ska slå vakt om parlamentets värdighet och uppträda på ett sätt som inte stör parlamentets arbete eller ordningen i någon av parlamentets byggnader. …”
6 Artikel 20.2 i tillämpningsföreskrifterna för avdelning VII i anställningsvillkoren, vilka fastställts i beslut av parlamentets presidium av den 9 mars 2009 och senast ändrats genom beslut av parlamentets presidium av den 13 december 2010 (nedan kallade tillämpningsföreskrifterna), har följande lydelse:
”När assistenten, ledamoten eller den grupp av ledamöter som vederbörande biträder önskar avsluta anställningsavtalet i förtid, ska assistenten eller kontaktledamoten skriftligen inge en begäran om detta hos behörig avdelning vid generalsekretariatet, med uppgift om skälen till att en förtida uppsägning av avtalet begärs.
Efter att ha prövat begäran ska den myndighet som har behörighet att sluta anställningsavtal säga upp avtalet antingen med tillämpning av artikel 139.1 d i [anställningsvillkoren], med iakttagande av föreskriven uppsägningstid, eller med tillämpning av artikel 139.3 i [anställningsvillkoren], med iakttagande av föreskrivna villkor.”
Bakgrund till tvisten
7 Sökanden anställdes den 1 oktober 2004 som parlamentsassistent av parlamentsledamoten B., på grundval av ett anställningsavtal som skulle löpa ut vid utgången av valperioden 2004/2009. Sedan B:s mandat upphört under år 2007 anställdes sökanden som parlamentsassistent av en annan parlamentsledamot, P., från den 1 december 2007 till utgången av nämnda valperiod 2009. Från den 1 augusti 2009 var sökanden anställd av parlamentet som ackrediterad parlamentsassistent, i den mening som avses i artikel 5a i anställningsvillkoren, för att bistå P. till utgången av valperioden 2009/2014. I sökandens avtal angavs att vederbörande placerades i lönegrad 14 i tjänstegrupp II.
8 Med verkan från den 1 september 2010 ersattes nämnda avtal av ett nytt, enligt vilket sökanden omplacerades i lönegrad 11 i tjänstegrupp II.
9 Sökanden blev den 27 september 2011 sjukskriven. Sjukskrivningen förlängdes till den 19 april 2012.
10 Den 26 oktober 2011 upprättade sökandens behandlande läkare, A. G., ett intyg i vilket sökandens ångestdepressiva tillstånd slogs fast, liksom att sökanden hade återkommande perioder av ”själsligt grubblande” och ätstörningar. I intyget hänvisades till sökandens uppgifter om att hon hade varit utsatt för mobbning på sin arbetsplats. Neuropsykiatrikern Y. G. konstaterade i ett utlåtande av den 20 november 2011 till A. G. att de ångestdepressiva störningarna kvarstod. Den 22 november 2011 drog läkaren J. de M., ansvarig för specialistenheten för medicinsk psykologi vid universitetssjukhuset Brugmann i Bryssel (Belgien), slutsatsen att det rörde sig om reaktionsutmattningssyndrom och förklarade att sökandens ångestdepressiva besvär hade sitt ursprung i en ”upplevd mobbning på arbetsplatsen”.
11 Den 28 november 2011 underrättade sökanden den av parlamentet inrättade rådgivande kommittén för handläggning av klagomål om trakasserier och för förebyggande av trakasserier på arbetsplatsen (nedan kallad rådgivande kommittén) om sin situation och om P:s uppträdande gentemot henne. Den 6 december 2011 förhörde sig sökanden hos samtliga ledamöter i rådgivande kommitté om hur ett klagomål avseende mobbning skulle inges. Sökanden vidarebefordrade per e-post den 12 december 2011 till samtliga ledamöter i nämnda kommitté och till parlamentets generalsekreterare det e-postmeddelande som samma dag hade skickats till P., i vilket sökandens hälsotillstånd efter det att hon utsatts för P:s mobbning beskrevs. Den 21 december 2011 vände sig sökanden per e-post till nämnda kommittés ordförande med begäran om ett möte.
12 Sökanden lämnade via sina ombud den 22 december 2011 in en ansökan om bistånd i enlighet med artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, i vilken hon gjorde gällande att hon var utsatt för mobbning av P. Sökanden begärde även att ett beslut om omplacering skulle antas och en administrativ utredning inledas.
13 Den 6 januari 2012 skickade P. en skriftlig begäran om att anställningsavtalet med sökanden skulle sägas upp till enheten för anställning och omplacering av personal inom direktoratet för personalutveckling vid parlamentets generalsekretariats generaldirektorat för personal. Den 18 januari 2012 bekräftade P. denna begäran.
14 Sökandens anställningsavtal sades upp genom beslut av den 19 januari 2012, med verkan från den 19 mars 2012, med motiveringen att förtroendet hade brustit (nedan kallat uppsägningsbeslutet). Sökanden befriades från arbetsskyldighet under uppsägningstiden. I en skrivelse som bifogats beslutet underrättade chefen för den behöriga enheten sökanden om att en begäran från P. om uppsägning av anställningsavtalet hade mottagits den 18 januari 2012. P. ansåg för det första att sökanden inte hade den kompetens som krävdes för att delta i arbetet vid de parlamentsutskott i vilka hon ingick och, för det andra, att sökanden hade ett uppträdande som ibland var oacceptabelt såväl i förhållande till henne själv som i förhållande till andra ledamöter och assistenter. Av dessa skäl hyste P. inte längre det förtroende som fordrades för att sökanden skulle fortsätta att bistå henne.
15 Sökandens ombud begärde i skrivelse av den 23 januari 2012 att få en kopia av uppsägningsbeslutet såsom det hade avfattats av P. Som svar på denna begäran översände den behöriga enheten vid parlamentet i skrivelse av den 2 februari 2012 en icke uttömmande förteckning över exempel på hur förtroendet mellan sökanden och P. brustit.
16 I skrivelse av den 7 februari 2012 erinrade sökandens ombud om att sökandens begäran om bistånd inte hade besvarats.
17 Läkaren Y. G. konstaterade i en skrivelse av den 4 mars 2012 till läkaren A. G. att sökandens ångestdepressiva besvär hade tilltagit dels på grund av att parlamentet inte hade erkänt den ”upplevda mobbningen”, dels på grund av uppsägningsbeslutet.
18 I skrivelse av den 15 mars 2012, avseende sökandens begäran om bistånd, förklarade sig den behörige generaldirektören vid parlamentet inte ta ställning till huruvida artikel 24 i tjänsteföreskrifterna var tillämplig, eftersom ändamålet med begäran hade förfallit genom att sökandens anställningsavtal sagts upp och genom sökandens förlängda sjukfrånvaro (nedan kallat beslutet att avslå begäran om bistånd).
19 Den 30 mars 2012 ingav sökanden ett klagomål mot uppsägningsbeslutet med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna. Den 22 juni 2012 ingav sökanden med stöd av samma bestämmelse ett klagomål mot beslutet att avslå begäran om bistånd.
20 Parlamentets generalsekreterare biföll i skrivelse av den 20 juli 2012 delvis klagomålet mot uppsägningsbeslutet genom att besluta att senarelägga datumet för upphörandet av sökandens anställningsavtal till den 20 juni 2012 med hänvisning till att sökanden varit sjukskriven till den 19 april 2012, i enlighet med artikel 139.1 d sista meningen i anställningsvillkoren.
21 Genom beslut av den 8 oktober 2012 avslog parlamentets generalsekreterare klagomålet mot beslutet att avslå begäran om bistånd.
Parternas yrkanden
22 Sökanden har yrkat att personaldomstolen ska
– ogiltigförklara uppsägningsbeslutet,
– ogiltigförklara beslutet att avslå begäran om bistånd,
– vid behov, ogiltigförklara de beslut som fattades av Europaparlamentets generalsekreterare den 20 juli 2012, om att avslå sökandens klagomål av den 30 mars 2012 mot uppsägningsbeslutet, och den 8 oktober 2012, om att avslå klagomålet av den 22 juni 2012 mot beslutet att avslå begäran om bistånd,
– förplikta parlamentet att betala skadestånd till sökanden med ett belopp om 120 000 euro, och
– förplikta parlamentet att ersätta rättegångskostnaderna.
23 Parlamentet har yrkat att personaldomstolen ska
– ogilla talan, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
Yrkandena om ogiltigförklaring av besluten att avslå klagomålen
24 Enligt fast rättspraxis får yrkanden om ogiltigförklaring som formellt framställs mot ett beslut att avslå ett klagomål, om detta beslut saknar självständigt innehåll, till följd att den rättsakt som klagomålet avsåg ska prövas av personaldomstolen (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 17 januari 1989 i mål 293/87, Vainker mot parlamentet, punkt 8, och personaldomstolens dom av den 9 juli 2009 i mål F-104/07, Hoppenbrouwers mot kommissionen, punkt 31). Eftersom beslutet av den 20 juli 2012, om att avslå sökandens klagomål av den 30 mars 2012 mot uppsägningsbeslutet, liksom beslutet av den 8 oktober 2012, om att avslå klagomålet av den 22 juni 2012 mot beslutet att avslå begäran om bistånd, saknar självständigt innehåll, ska yrkandena om ogiltigförklaring således anses vara riktade endast mot uppsägningsbeslutet och mot beslutet att avslå begäran om bistånd.
Yrkandena om ogiltigförklaring av uppsägningsbeslutet och av beslutet att avslå begäran om bistånd.
Parternas argument
– Sökandens argument
25 Det föreligger enligt sökanden ett direkt samband mellan den aktuella mobbningen, mobbaren och uppsägningsbeslutet, eftersom beslutet grundades på en begäran av den som utfört mobbningen, det vill säga P. Sökanden har påpekat att de omständigheter som utgör mobbningen har beskrivits på ett klart och noggrant sätt och, så gott det går, dokumenterats i begäran om bistånd och i klagomålen, varför P. inte kunde påstå sig vara ovetande om situationen. Vad gäller P:s uppträdande har sökanden gjort gällande att detta visade prov på ett konstant missnöje som tog sig uttryck i ett systematiskt nedsvärtande av det arbete sökanden utförde och av sökandens förmågor, en oavbruten sårande och icke konstruktiv kritik inför sökanden eller inför andra personer, samt ett ständigt ifrågasättande av sökandens arbete. Enligt sökanden var det inte endast arbetets kvalitet som ifrågasattes, utan även sökandens personliga egenskaper och värdighet.
26 Sökanden har vidare givit konkreta exempel på uppträdande från P:s sida gentemot henne som hon bedömer som skymfande, bland annat nedsvärtande inför andra personer. Sökanden har, med tillämpning av personaldomstolens dom av den 24 februari 2010 i mål F-2/09, Menghi mot Enisa, dragit slutsatsen att uppsägningsbeslutet tillkom genom maktmissbruk och att det bör ogiltigförklaras. Beslutet fattades nämligen inte i syfte att möjliggöra för P. att skiljas från en assistent för vilken förtroendet brutit, utan i syfte att ”göra sig av med” en assistent vars begäran om bistånd hade kunnat skada henne. Sökanden har tillagt att det ankom på den myndighet som har befogenhet att sluta anställningsavtal (nedan kallad anställningsmyndigheten) att, när den mottog begäran om uppsägning, pröva giltigheten av de skäl som anfördes av P. Anställningsmyndigheten kan inte begränsa sig till att godkänna varje begäran från en ledamot om uppsägning av dennes assistent, än mindre då den sistnämnda har lämnat in en begäran om bistånd. Vad gäller beslutet att avslå klagomålet mot uppsägningsbeslutet, har sökanden anfört att parlamentet inte endast vägrade upphäva ett beslut som uppenbarligen hade tillkommit genom maktmissbruk, utan även underlät att uppfylla sin motiveringsskyldighet genom att strunta i de indicier som med fog påtalats och genom att avstå från att uttala sig i frågan om maktmissbruk. Sökanden har även påpekat att vidmakthållandet av uppsägningsbeslutet sedermera gjorde det möjligt för parlamentet att motivera beslutet att avslå begäran om bistånd, med hänvisning till att ändamålet med den hade förfallit till följd av uppsägningen. Slutligen bör uppsägningsbeslutet ogiltigförklaras på grund av att det strider mot artikel 12a i tjänsteföreskrifterna och mot den garanti som den artikeln ger anställda som anmäler mobbning.
27 Vad gäller den uppenbart oriktiga bedömningen, har sökanden ifrågasatt de skäl som anförts till stöd för uppsägningsbeslutet och parlamentets vägran att vidgå detta misstag. Sökanden har erinrat om att P. efter nästan två års samarbete valde att ha kvar henne i sin tjänst i enlighet med det första anställningsavtalet. Avseende det argument som anförts till stöd för uppsägningsbeslutet, om att sökanden uppträdde på ett oacceptabelt sätt mot sina kolleger, har sökanden påpekat att det påståendet inte styrktes av någon bevisning.
28 Vad beträffar beslutet att avslå begäran om bistånd har sökanden nämnt personaldomstolens dom av den 8 februari 2011 i mål F-95/09, Skareby mot kommissionen, och understrukit att ett uppsägningsbeslut inte i kraft av själva sakförhållandet (ipso facto) kan medföra att ändamålet med en begäran om bistånd förfaller. Även om hon har vidgått att de åtgärder för omplacering som hon hade begärt förlorade sin mening i och med uppsägningen, hävdar hon att artikel 24 i tjänsteförskrifterna är tillämplig på ackrediterade parlamentsassistenter och att hon således inte kunde nekas att få bistånd och, följaktligen, att en undersökning inleddes.
– Parlamentets argument
29 Parlamentet har inledningsvis gjort vissa påpekanden avseende ackrediterade parlamentsassistenters ställning. För det första har det hävdat att rättspraxis rörande uppsägning av tillfälligt anställda enligt artikel 2 c i anställningsvillkoren kan tillämpas analogt på uppsägning av ackrediterade parlamentsassistenter, eftersom det ömsesidiga förtroendet är en väsentlig beståndsdel i båda dessa typer av avtal. Parlamentet hänvisar i detta avseende till förstainstansrättens dom av den 17 oktober 2006 i mål T‑406/04, Bonnet mot domstolen, och till personaldomstolens dom av den 7 juli 2010 i de förenade målen F-116/07, F‑13/08 och F‑31/08, Tomas mot parlamentet. Vad gäller förfarandet för uppsägning av ett avtal enligt artikel 139.1 d i anställningsvillkoren och enligt artikel 20.2 i tillämpningsföreskrifterna har parlamentet förklarat att då den behöriga anställningsmyndigheten mottagit en begäran från en ledamot om en förtida uppsägning av en ackrediterad parlamentsassistents anställningsavtal med hänvisning till att förtroendet brustit, kan nämnda myndighet endast notera det brustna förtroendet och efterkomma begäran om uppsägning. Anställningsmyndigheten har nämligen inte något utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller genomförandet av den begärda uppsägningen. Beträffande anställningsmyndighetens prövning av en dylik begäran enligt artikel 20.2 andra stycket i tillämpningsföreskrifterna, har parlamentet närmare angivit att det endast rör sig om en administrativ handläggning i syfte att förbereda uppsägningen och att genomföra förfarandet med iakttagande av den uppsägningstid som föreskrivs i artikel 139.1 d i anställningsvillkoren. Anställningsmyndigheten har således inte, alltjämt enligt parlamentet, något utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller genomförandet av en begärd uppsägning av en ackrediterad parlamentsassistent på grundval av brustet förtroende. Den befogenhet som anställningsmyndigheten hade var således knuten till syftet att säga upp sökandens avtal, på begäran av P., med hänvisning till att det förtroende som krävs för en fortsatt arbetsrelation mellan henne och sökanden hade brustit.
30 Vad gäller maktmissbruk och mobbning har parlamentet påpekat att sökandens påståenden och anklagelser inte åtföljts av någon handling eller omständighet med bevisverkan som gjort det möjligt att bedöma deras sanningshalt och att påståendet att uppsägningsbeslutet tillkommit genom maktmissbruk, på grund av att det antagits i syfte att mobba henne, är grundlöst och därför ska förkastas. Parlamentet har tillagt att den omständigheten att det i de medicinska utlåtanden som bifogats ansökan anges att de ångestdepressiva besvären hade sitt ursprung i en ”upplevd mobbning på arbetsplatsen” inte innebär att förekomsten av en sådan mobbning är styrkt. Dessa utlåtanden var nämligen baserade på sökandens subjektiva beskrivning av sina arbetsförhållanden. Parlamentet har även påpekat att P. hade kontaktat den behöriga enheten för första gången mellan den 28 november och den 5 december 2011 avseende det förfarande som skulle följas vid en uppsägning av sökanden, således i god tid innan sökanden ingav sin begäran om bistånd. Härav följer, fortfarande enligt parlamentet, att anställningsmyndigheten inte antog uppsägningsbeslutet för att ”göra sig av med” sökanden efter det att denna ingivit sin begäran om bistånd. Slutligen har parlamentet förnekat att beslutet om avslag på klagomålet mot uppsägningsbeslutet är bristfälligt motiverat, såsom påståtts.
31 Vad gäller en uppenbart felaktig bedömning har parlamentet gjort gällande att sökanden, som bland annat var ansvarig för att bedöma huruvida ändringar skulle föreslås i ärendet rörande Europeiska byrån för nät- och informationssäkerhet (Enisa), inte har vederlagt att de föreslagna ändringarna var ”sådana som inte kunde läggas fram”. Sökanden har följaktligen inte visat att anställningsmyndigheten begått ett sådant fel. Vidare hade parlamentet inte i uppsägningsbeslutet anklagat sökanden för en dålig uppföljning av arbetet inom utskottet för ekonomi och valutafrågor. Parlamentet har i det avseendet understrukit att sökanden, som tillhörde tjänstegrupp II, huvudsakligen hade uppgifter som rörde utarbetande av texter och rådgivning. I en skrivelse av den 2 februari 2012 angav emellertid anställningsmyndigheten att även om sökanden ”tveklöst [kunde] utföra sekretariatssysslor, [hade] hon inte [visat] prov på ett sådant politiskt omdöme som kräv[de]s för att bistå [P.] på ett effektivt sätt vid uppföljningen av arbetet inom parlamentsutskotten”.
32 Beträffande beslutet att avslå begäran om bistånd har parlamentet inledningsvis påpekat att artiklarna 12a och 24 i tjänsteföreskrifterna inte är tillämpliga på ledamöter. Därefter har parlamentet hävdat att två skäl låg bakom avslaget på begäran om att en administrativ utredning skulle inledas. Det första gäller den omständigheten att ändamålet med begäran hade förfallit genom uppsägningen av sökanden, det andra avser att artikel 24 i tjänsteföreskrifterna inte är tillämplig på ledamöter. Parlamentet anser således att anställningsmyndigheten inte kunde bifalla begäran om bistånd. Den grund som avser ett åsidosättande av artikel 24 i tjänsteföreskrifterna måste följaktligen, fortfarande enligt parlamentet, förkastas. Parlamentet har tillagt att det under alla omständigheter är uteslutet att ändra sökandens tjänsteplacering, eftersom det enligt artikel 5a i anställningsvillkoren är ledamöterna själva som begär att administrationen ska anställa de assistenter de valt.
Personaldomstolens bedömning
– Uppsägningen av sökandens anställningsavtal
33 Enligt artikel 41.2 a i stadgan har var och en rätt att bli hörd innan en enskild åtgärd som skulle beröra honom eller henne negativt vidtas mot honom eller henne.
34 Det har inte bestritts att uppsägningsbeslutet i förevarande fall utgör en enskild åtgärd som berör sökanden negativt.
35 Det följer emellertid av handlingarna i målet att anställningsmyndigheten inte hörde sökanden innan hennes avtal sades upp. Detta bekräftades uttryckligen av parlamentet på förfrågan vid förhandlingen.
36 Enligt parlamentet följer det av rättspraxis rörande uppsägning av tillfälligt anställda enligt artikel 2 c i anställningsvillkoren, vilken enligt parlamentet kan tillämpas analogt på uppsägningar av ackrediterade parlamentsassistenter, att anställningsmyndigheten inte är skyldig att höra en ackrediterad parlamentsassistent innan den antar ett beslut om uppsägning av dennes avtal.
37 I den mån parlamentet avser åberopa rättspraxis från personaldomstolen och från tribunalen, enligt vilken det inte föreskrivs några rättssäkerhetsgarantier till förmån för den berörda personen – såsom rätten att bli hörd under det administrativa förfarandet – när ett beslut om uppsägning fattas till följd av brustet förtroende, räcker det att notera att alltsedan Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009 ska bestämmelserna i stadgan beaktas. Dessa bestämmelser har samma rättsliga värde som fördragen.
38 För att ett åsidosättande av rätten att bli hörd i förevarande fall ska kunna leda till att uppsägningsbeslutet ogiltigförklaras måste det emellertid även prövas huruvida förfarandet hade kunnat få en annan utgång utan denna oegentlighet. Personaldomstolen ska pröva frågan i punkt 48 i denna dom.
39 Därefter ska personaldomstolen pröva parlamentets argument att en behörig anställningsmyndighet som mottar en begäran från en ledamot om en förtida uppsägning av en ackrediterad parlamentsassistents anställningsavtal till följd av brustet förtroende endast kan notera det brustna förtroendet och efterkomma begäran om uppsägning, eftersom den inte har något utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller genomförandet av den begärda uppsägningen.
40 Det ska härvid påpekas att enligt artikel 20.2 i tillämpningsföreskrifterna är den ledamot som begär att en ackrediterad parlamentsassistents anställningsavtal ska sägas upp skyldig att lämna ”uppgift om skälen”, och att enligt andra stycket säger anställningsmyndigheten upp avtalet ”[e]fter att ha prövat begäran”. Det följer således av denna bestämmelse att anställningsmyndigheten är skyldig att åtminstone pröva om begäran om uppsägning är rättsenlig. Om så inte vore fallet skulle ledamotens skyldighet att lämna ”uppgift om skälen” och anställningsmyndighetens skyldighet att pröva begäran sakna mening.
41 Följaktligen, och utan att personaldomstolen behöver uttala sig om omfattningen av den prövning som anställningsmyndigheten ska göra enligt artikel 20.2 i tillämpningsföreskrifterna, räcker det att konstatera att det enligt artikelns lydelse krävs att anställningsmyndigheten kontrollerar om de skäl som eventuellt angivits i detta avseende inte i sak strider mot de grundläggande rättigheterna (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Bonnet mot domstolen, punkt 52) och ej heller mot de bestämmelser som reglerar arbetsförhållandena mellan unionen och dess anställda, tolkade mot bakgrund av dessa rättigheter. Det ska påpekas att parlamentet vid förhandlingen förklarade att den inom ramen för den prövning som föreskrivs i nämnda artikel faktiskt prövade huruvida begäran om uppsägning av avtalet var förenlig med de grundläggande rättigheterna.
42 Anställningsmyndigheten var således verkligen skyldig att pröva huruvida det fanns ett samband mellan P:s begäran av den 6 januari 2012 om uppsägning av sökandens anställningsavtal och den omständigheten att den sistnämnda, den 22 december 2011, hade ingivit en begäran om bistånd i enlighet med artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, vilken rörde P:s påstådda mobbning av sökanden och en eventuell administrativ undersökning.
43 Parlamentet har härvidlag gjort gällande att så inte kan vara fallet, eftersom P. hade kontaktat de behöriga avdelningarna mellan den 28 november och den 5 december 2011, det vill säga i god tid innan sökanden gav in sin begäran om bistånd, för att få viss information om sökandens avtal. Det kan emellertid konstateras att parlamentet inte har inkommit med någon som helst bevisning för detta.
44 Det är vidare utrett att anställningsmyndigheten den 6 januari 2012, det vill säga det datum då P. begärde att sökandens avtal skulle sägas upp, kände till de medicinska utlåtanden som sökanden inkommit med och av vilka det utan någon som helst tvekan framgår att hennes besvär, vilka inneburit att hon måst vara sjukledig sedan den 27 september 2011, enligt de konsulterade läkarna hade uppkommit genom mobbning som hon utsatts för på sin arbetsplats. Det är likaså utrett att sökanden den 12 december 2011 sände ett e-postmeddelande till P., i vilket hon påtalade att hon var överansträngd ”till följd av den dagliga mobbning [hon var] utsatt för ”, samt att sökanden samma dag hade skickat en kopia av detta e-postmeddelande till parlamentets generalsekreterare och till rådgivande kommittén. Det kan slutligen konstateras att P. den 19 december 2011 skickade ett e-postmeddelande till den behöriga avdelningen, i vilket hon hänvisade till sökandens e-postmeddelande av den 12 december 2011 som hon fann vara ”mycket förolämpande”. I samma e-postmeddelande efterfrågade P. även information om hur ackrediterade parlamentsassistenters avtal sägs upp.
45 Personaldomstolen finner att de omständigheter som här har angivits sammantagna borde ha fått anställningsmyndigheten att, inom ramen för sin prövning enligt artikel 20.2 i tillämpningsföreskrifterna, undersöka huruvida begäran om uppsägning av sökandens avtal kunde ha haft något samband med den begäran om bistånd som sökanden hade framställt den 22 december 2011. Anställningsmyndigheten skulle, med hänsyn tagen till att denna prövning till sin natur är både svår och delikat, genom att förfara på så sätt till fullo ha kunnat säkerställa att artikel 31.1 i stadgan, enligt vilken varje arbetstagare har rätt till hälsosamma, säkra och värdiga arbetsförhållanden, iakttogs i detta fall.
46 Det kan emellertid konstateras att enligt parlamentets förklaringar vid förhandlingen avstod anställningsmyndigheten, efter att den 6 januari 2012 ha mottagit P:s begäran om uppsägning av sökandens avtal, från att pröva denna begäran och inväntade bekräftelse av densamma, vilken inkom den 18 januari samma år. Personaldomstolen finner även att anställningsmyndighetens underlåtelse att göra den prövning som föreskrivs i artikel 20.2 i tillämpningsföreskrifterna bekräftas av den omständigheten att sökandens avtal sades upp dagen efter det att begäran hade bekräftats, det vill säga den 19 januari 2012, och detta trots att anställningsmyndigheten mycket väl kände till att sökanden var sjukledig.
47 Det är uppenbart att anställningsmyndigheten efter P:s begäran inte ens gjorde en minimal kontroll för att försäkra sig om efterlevnaden i förevarande fall av bestämmelserna i sista meningen i artikel 139.1 d i anställningsvillkoren, i enlighet med vilka den uppsägningstid på två månader som sökanden hade rätt till skulle ha skjutits upp till den 19 april 2012. Personaldomstolen konstaterar även att anställningsmyndigheten korrigerade detta misstag först i svaret av den 20 juli 2012 på klagomålet av den 30 mars 2012.
48 Slutligen ska personaldomstolen även pröva huruvida utgången skulle ha kunnat bli en annan om sökanden hade hörts innan uppsägningsbeslutet antogs. Härvidlag finner personaldomstolen att om sökanden hade hörts skulle anställningsmyndigheten ha kunnat få mer underlag för sin prövning av huruvida begäran om uppsägning av sökandens avtal kunde ha haft något samband med den begäran om bistånd som sökanden hade framställt och, såsom påpekas i punkt 45 i förevarande dom, därigenom till fullo ha kunnat säkerställa att artikel 31.1 i stadgan iakttogs.
49 När anställningsmyndigheten antog uppsägningsbeslutet åsidosatte den följaktligen, under de omständigheter som här är aktuella, sina skyldigheter enligt artikel 31.1 och artikel 41.2 a i stadgan, samt enligt artikel 20.2 i tillämpningsföreskrifterna. Nämnda beslut ska således ogiltigförklaras.
– Avslaget på begäran om bistånd
50 Personaldomstolen ska inledningsvis pröva parlamentets argument om att artikel 12a i tjänsteföreskrifterna inte är tillämplig på institutionens ledamöter och att den därför inte kunde bifalla sökandens begäran om bistånd.
51 Detta argument måste tillbakavisas. Det är förvisso riktigt att artikel 12a.1 i tjänsteföreskrifterna endast är tillämplig på tjänstemän. Det är dock även så att det i andra punkten i samma artikel hänvisas till ”tjänsteman som har utsatts för mobbning”, utan att någon närmare förklaring avseende mobbningens ursprung ges. Härav följer att den första punkten i bestämmelsen i sig inte hindrar att parlamentet agerar, när den förmodade mobbaren är ledamot av institutionen.
52 Det ska härefter prövas huruvida parlamentets argument om att ändamålet med begäran om bistånd som ingavs den 22 december 2011 hade förfallit i och med uppsägningen av sökandens avtal.
53 Personaldomstolen finner att detta argument är obegripligt. Om sökanden före det datum då avtalet sades upp verkligen hade varit utsatt för mobbning från P:s sida, skulle detta vara ett konstaterat faktum och uppsägningen av avtalet skulle i så fall inte utplåna denna mobbning. Om det antas att parlamentet med detta argument vill göra gällande att skyldigheten att bistå upphör i det ögonblick då den berörda tjänstemannen lämnar sin tjänst, ska det påpekas att en sådan tolkning är uppenbart oförenlig med avsikten med och omfattningen av nämnda skyldighet. Mot bakgrund av artikel 31.1 i stadgan, enligt vilken ”[v]arje arbetstagare har rätt till hälsosamma, säkra och värdiga arbetsförhållanden”, ska det nämligen påpekas att det inte endast är tjänstens intresse som ger skyldigheten att bistå dess existensberättigande, utan även, såsom framgår av artikelns lydelse, den berördes intresse. Detta gäller så mycket mer då begäran om bistånd kommer från en tjänsteman som påstår sig vara utsatt för mobbning och för vilken konsekvenserna kan finnas kvar efter det att vederbörande har lämnat tjänsten. Parlamentet förklarade dessutom vid förhandlingen att detta argument, att ändamålet med begäran om bistånd hade förfallit i och med uppsägningen av sökandens avtal, inte var välformulerat.
54 Parlamentet har även gjort gällande att artikel 24 i tjänsteföreskrifterna inte är tillämplig i förevarande fall, eftersom den påstådda mobbaren är en ledamot.
55 Det räcker härvid att konstatera att detta argument grundas på en uppenbart felaktig tolkning av artikel 24 i tjänsteföreskrifterna. Enligt artikelns lydelse är dess syfte att skydda tjänstemännen mot gärningar begångna av utomstående. I förevarande fall är den påstådda mobbaren en ledamot som, då hon inte tillhör parlamentets personal, i förhållande till det påstådda offret för hennes agerande är en utomstående.
56 Parlamentet har vidare gjort gällande att artikel 24 i tjänsteföreskrifterna inte är tillämplig i P:s fall, eftersom den inte förfogar över några tvångsmedel mot sina ledamöter.
57 Även detta argument vittnar om en uppenbart felaktig tolkning av artikeln. I den mån det handlar om att skydda en tjänsteman mot utomståendes gärningar och då institutionerna i princip inte förfogar över några tvångsmedel mot utomstående personer, stadgas nämligen i tjänsteföreskrifterna en biståndsskyldighet som gör det möjligt för administrationen att bistå en tjänsteman när denne söker skydd genom de rättsmedel som finns i den medlemsstat där de påstådda gärningarna ägt rum.
58 Slutligen, och utan att personaldomstolen behöver uttala sig avseende det argument som parlamentet framförde vid förhandlingen, om att P., på grund av sin ställning som ledamot, inte kan anses vara en utomstående gentemot sökanden, ska det erinras om att enligt artikel 9.2 i parlamentets arbetsordning, i dess lydelse vid tiden för de faktiska omständigheterna, ska ”ledamöternas uppträdande … präglas av ömsesidig respekt baserad på de värderingar och principer som fastställs i … unionens grundläggande rättsakter, och ledamöterna ska slå vakt om parlamentets värdighet …”. Det finns således ingenting som hindrar att parlamentet, med hänvisning till nämnda bestämmelse, uppmanar P. att medverka i en administrativ undersökning, i syfte att utreda den mobbning som P. påstås ha gjort sig skyldig till och som sökanden har hävdat att hon utsatts för.
59 För fullständighetens skull påpekar personaldomstolen att parlamentets tolkning av artiklarna 12a och 24 i tjänsteföreskrifterna i förhållande till de bestämmelser som reglerar de ackrediterade parlamentsassistenternas avtal, enligt vilken anställningsmyndigheten varken kan inleda en administrativ undersökning för att utreda ett mobbningsfall där den påstådda förövaren är en ledamot eller bistå en ackrediterad parlamentsassistent mot en sådan ledamots gärningar, skulle få till följd att nämnda artiklar förlorade sin ändamålsenliga verkan och att all form av kontroll, även en begränsad sådan, i förevarande fall av uppsägningsbesluts lagenlighet och av avslaget på begäran om bistånd, var utesluten. Personaldomstolen finner att en sådan tolkning står i uppenbar motsättning till artikel 31.1 i stadgan, i vilken det uttryckligen anges att varje arbetstagare har rätt till hälsosamma, säkra och värdiga arbetsförhållanden.
60 Av detta följer att beslutet att avslå begäran om bistånd ska ogiltigförklaras.
61 Eftersom uppsägningsbeslutet och beslutet att avslå begäran om bistånd ogiltigförklaras saknas skäl att pröva övriga grunder.
Skadeståndsyrkandet
Parternas argument
62 Sökanden har yrkat att parlamentet ska förpliktas att ersätta den medicinska, ekonomiska och ideella skada hon lidit till följd av besluten om uppsägning och om avslag på begäran om bistånd med ett sammanlagt belopp, i överensstämmelse med rätt och billighet (ex aequo et bono), om 120 000 euro.
63 Parlamentet anser att yrkandet ska ogillas.
Personaldomstolens bedömning
64 Det ska inledningsvis påpekas att sökanden, med beaktande av hennes skrivelser och argument, då hon yrkar ersättning för ekonomisk och ideell skada ska anses yrka ekonomisk ersättning för den ideella skada hon åsamkats genom de hot mot hennes hälsa och yrkesmässiga anseende som de aktuella besluten medfört. Enligt fast rättspraxis kan ogiltigförklaring av en rättsstridig rättsakt i sig utgöra en lämplig och i princip tillräcklig gottgörelse för den ideella skada som orsakats av rättsakten i fråga (domstolens dom av den 9 juli 1987 i de förenade målen 44/85, 77/85, 294/85 och 295/85, Hochbaum och Rawes mot kommissionen, punkt 22, förstainstansrättens dom av den 9 november 2004 i mål T‑116/03, Montalto mot rådet, punkt 127, och personaldomstolens dom av den 8 maj 2008 i mål F‑6/07, Suvikas mot rådet, punkt 151), förutom om sökanden visar att vederbörande har lidit ideell skada som kan särskiljas från den rättsstridighet som ligger till grund för ogiltigförklaringen och som inte kan gottgöras fullt ut genom att beslutet ogiltigförklaras (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 7 februari 1990 i mål C‑343/87, Culin mot kommissionen, punkterna 27 och 28, och förstainstansrättens dom av den 6 juni 2006 i mål T‑10/02, Girardot mot kommissionen, punkt 131).
65 Personaldomstolen erinrar om att det är vedertaget att den känsla av orättvisa som uppstår och det lidande som vållas hos en person av att behöva genomgå ett administrativt förfarande, och därefter ett domstolsförfarande, för att få sina rättigheter erkända, utgör en skada som kan härledas från den enda omständigheten att administrationen har begått rättsstridiga handlingar. Eftersom sådan skada kan ersättas när den inte gottgörs av den tillfredsställelse som följer av att de angripna besluten ogiltigförklaras (se, för ett liknande resonemang, personaldomstolens dom av den 11 juli 2013 i mål F-9/12, CC mot parlamentet, punkt 128), beslutar personaldomstolen, med hänsyn till de ytterst klandervärda förhållanden under vilka uppsägningsbeslutet och beslutet att avslå begäran om bistånd tillkom, att det under de särskilda omständigheterna i förevarande fall är skäligt att, i överensstämmelse med rätt och billighet (ex aequo et bono), fastställa ersättningen för den ideella skada som sökanden lidit till ett belopp om 50 000 euro.
66 Av vad anförts följer att parlamentet ska förpliktas betala sökanden ett belopp om 50 000 euro.
Rättegångskostnader
67 Enligt artikel 87.1 i rättegångsreglerna ska, om inte annat följer av bestämmelserna i kapitel 8 i avdelning II i rättegångsreglerna, tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 87.2 får personaldomstolen, om så anses skäligt, besluta att en tappande part endast delvis, eller inte alls, ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.
68 Av domskälen ovan framgår att parlamentet har tappat målet. Sökanden har dessutom uttryckligen yrkat att parlamentet ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom omständigheterna i förevarande mål inte motiverar en tillämpning av bestämmelserna i artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska parlamentet bära sina rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostnader som sökanden förorsakats.
Mot denna bakgrund beslutar
PERSONALDOMSTOLEN (första avdelningen)
följande:
1) Europaparlamentets beslut av den 19 januari 2012 om uppsägning av CH:s anställningsavtal som ackrediterad parlamentsassistent ogiltigförklaras.
2) Europaparlamentets beslut av den 15 mars 2012 om avslag på CH:s begäran om bistånd av den 22 december 2011 ogiltigförklaras.
3) Europaparlamentet ska betala ett belopp om 50 000 euro till CH.
4) Europaparlamentet ska bära sina rättegångskostnader och ersätta CH:s rättegångskostnader.
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 12 december 2013.
Justitiesekreterare | | Ordförande |