Mål T‑262/10
Microban International Ltd och
Microban (Europe) Ltd
mot
Europeiska kommissionen
”Folkhälsa – Förteckning över tillsatser som får användas vid tillverkning av material och produkter av plast som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel – Den ursprunglige sökanden drar tillbaka sin ansökan att en tillsats ska upptas på förteckningen – Kommissionens beslut att inte uppta 2,4,4’-triklor-2’-hydroxydifenyleter i förteckningen – Talan om ogiltigförklaring – Upptagande till sakprövning – Regleringsakt – Villkoret direkt berörd – Inga genomförandeåtgärder – Rättslig grund”
Sammanfattning av domen
1. Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Regleringsakt i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF – Alla rättsakter med allmän räckvidd, med undantag för lagstiftningsakter
(Artikel 263 fjärde stycket FEUF)
2. Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Rättsakter som berör dem direkt och personligen – Villkoret direkt berörd – Kriterier
(Artikel 230 fjärde stycket EG; artikel 263 fjärde stycket FEUF)
3. Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Rättsakter som berör dem direkt – Kommissionens beslut att inte uppta en tillsats i förteckningen över tillåtna tillsatser enligt direktiv 2002/72 – Talan väckt av företag som använder den aktuella tillsatsen för att tillverka sina varor – Upptagande till sakprövning
(Artikel 263 fjärde stycket FEUF)
4. Tillnärmning av lagstiftning – Material och produkter av plast som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel – Kommissionsbeslut att inte uppta en tillsats i förteckningen över godkända tillsatser enligt direktiv 2002/72 – Rättslig grund – Artikel 11.3 i förordning nr 1935/2004 – Otillåtlighet
(Europaparlamentets och rådets förordning nr 1073/2004, artikel 11.3; kommissionens direktiv 2002/72)
5. Tillnärmning av lagstiftning – Material och produkter av plast som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel – Kommissionsbeslut att inte uppta en tillsats i förteckningen över godkända tillsatser enligt direktiv 2002/72 – Beslutet fattas till följd av att den ursprunglige sökanden har dragit tillbaka sin ansökan
(Europaparlamentets och rådets förordning nr 1935/2004; kommissionens direktiv 2002/72)
1. Med begreppet regleringsakt i artikel 263 fjärde stycket FEUF förstås alla rättsakter med allmän räckvidd, med undantag för lagstiftningsakter.
Ett kommissionsbeslut att inte uppta en tillsats i förteckningen över tillsatser som, i enlighet med direktiv 2002/72 om material och produkter av plast som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel, får användas vid tillverkning av sådana material och produkter, vilket fattats med stöd av artikel 11.3 i förordning nr 1935/2004 om material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel och om upphävande av direktiven 80/590/EEG och 89/109/EEG, utgör en regleringsakt, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF. Kommissionen antar nämligen ett sådant beslut inom ramen för sina genomförandebefogenheter och inte inom ramen för sina lagstiftningsbefogenheter. Om ett sådant beslut är tillämpligt på alla fysiska eller juridiska personer som ägnar sig åt att tillverka och/eller saluföra denna tillsats och på alla material och produkter som innehåller detta ämne, har detta beslut allmän räckvidd, eftersom det är tillämplig på objektivt bestämda situationer och medför rättsverkningar för en allmänt och abstrakt angiven personkrets.
(se punkterna 21–25)
2. Enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF får alla fysiska eller juridiska personer väcka talan mot en akt som är riktad till dem eller som direkt och personligen berör dem samt mot en regleringsakt som direkt berör dem och som inte medför genomförandeåtgärder.
Vad rör frågan huruvida en sökande berörs direkt av ett beslut ska det anmärkas att villkoret ”direkt berör dem” förekommer två gånger i artikel 263 fjärde stycket FEUF. I denna bestämmelse upprepas en formulering från artikel 230 fjärde stycket EG, och det hänvisas till ”akt som … direkt … berör dem”. Genom artikel 263 fjärde stycket FEUF introduceras även begreppet ”regleringsakt som direkt berör dem och som inte medför genomförandeåtgärder”.
Villkoret i artikel 230 fjärde stycket EG att sökanden måste vara direkt berörd innebär ett krav dels att den angripna rättsakten har direkt inverkan på den enskildes rättsliga ställning, dels att rättsakten inte lämnar något utrymme för skönsmässig bedömning för dem till vilka den riktar sig, och som ska genomföra den, vilket innebär att genomförandet måste vara av rent automatisk karaktär och endast följa av den angripna lagstiftningen utan att några mellanliggande regler tillämpas. Syftet med att i artikel 263 fjärde stycket FEUF tillåta att en fysisk eller juridisk person väcker talan mot en regleringsakt som direkt berör denne och som inte medför genomförandeåtgärder är att mildra villkoren för att väcka direkt talan. Villkoret direkt berörd, såsom det nyligen införts i denna bestämmelse, ska således i vart fall inte tolkas mer restriktivt än villkoret direkt berörd i artikel 230 fjärde stycket EG. Detta innebär att om det har fastställts att sökanden är direkt berörd av ett kommissionsbeslut, i den mening som detta villkor förstods i artikel 230 fjärde stycket EG, ska sökanden även anses direkt berörd av detta beslut, i den mening som detta i artikel 263 fjärde stycket FEUF nyligen införda villkor ska förstås.
(se punkterna 18, 26, 27 och 32)
3. Ett kommissionsbeslut att inte uppta en tillsats i förteckningen över tillsatser som, i enlighet med direktiv 2002/72 om material och produkter av plast som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel, får användas vid tillverkning av sådana material och produkter, och som har till följd att det är förbjudet att saluföra material och produkter som innehåller denna tillsats, ska anses ha direkt inverkan på den rättsliga ställningen för de företag som köper denna tillsats och använder den vid tillverkningen av en produkt som skyddar mot bakterier och mikrober, vilken därefter säljs för att användas vid tillverkning av material och produkter av plast som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel.
(se punkterna 28 och 30)
4. Ett kommissionsbeslut att inte uppta en tillsats i förteckningen över tillsatser som, i enlighet med direktiv 2002/72 om material och produkter av plast som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel, får användas vid tillverkning av sådana material och produkter, och som innebär att kommissionen förbjuder saluföring av en viss tillsats som tillsats vid tillverkning av material och produkter som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel, varvid kommissionen, för att kunna göra detta, dels vägrat att ta upp denna tillsats i den positiva förteckningen, dels strukit detta ämne från den temporära förteckningen, kan inte grundas på artikel 11.3 i förordning nr 1935/2004 om material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel och om upphävande av direktiven 80/590/EEG och 89/109/EEG. Artikel 11.3 i förordning nr 1935/2004 avser nämligen endast fall där kommissionen har för avsikt att godkänna att ett ämne som införlivats i material och produkter, vilka är avsedda att komma i kontakt med livsmedel, används och saluförs i unionen.
(se punkterna 46–48)
5. Kommissionen åsidosätter det förfarande som föreskrivs i förordning nr 1935/2004 om material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel och om upphävande av direktiven 80/590/EEG och 89/109/EEG och i direktiv 2002/72 om material och produkter av plast som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel, om den, till följd av att den ursprunglige sökanden har dragit tillbaka sin ansökan om att en tillsats ska upptas i förteckningen över godkända tillsatser, antar ett beslut att inte uppta denna tillsats i förteckningen över tillsatser som, i enlighet med direktiv 2002/72, får användas vid tillverkning av material och produkter av plast som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel, om kommissionen inte har fattat ett beslut om riskhantering, i den mening som avses i skäl 14 i förordning nr 1935/2004.
(se punkterna 67 och 69)