DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)
den 7 november 2019 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Konsumentskydd – Direktiv 93/13/EEG – Artikel 3.1 – Artikel 6.1 – Artikel 7.1 – Direktiv 2008/48/EG – Artikel 10.2 – Konsumentkreditavtal – Lagenligheten av en säkerhet för fordran enligt detta avtal som ställts genom en egen växel in blanco – Begäran om betalning av växelskuld – Omfattningen av domstolens prövning ex officio”
I de förenade målen C‑419/18 och C‑483/18,
angående beslut att begära förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, från Sąd Rejonowy dla Warszawy Pragi-Południe w Warszawie (Distriktsdomstolen i Warszawa Praga-Syd, Polen) och av Sąd Okręgowy w Opolu, II Wydział Cywilny Odwoławczy (Regionala domstolen i Opole, andra avdelningen för tvistemål, Polen), av den 13 februari och den 3 juli 2018, som inkom till domstolen den 26 juni respektive den 24 juli 2018, i målen
Profi Credit Polska SA.
mot
Bogumiła Włostowska,
Mariusz Kurpiewski,
Kamil Wójcik,
Michał Konarzewski,
Elżbieta Kondracka-Kłębecka,
Monika Karwowska,
Stanisław Kowalski,
Anna Trusik,
Adam Lizoń,
Włodzimierz Lisowski (C‑419/18),
och
Profi Credit Polska SA.
mot
OH (C‑483/18),
meddelar
DOMSTOLEN (första avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden J.-C. Bonichot, domstolens vice ordförande R. Silva de Lapuerta samt domarna M. Safjan, L. Bay Larsen och C. Toader (referent),
generaladvokat: H. Saugmandsgaard Øe,
justitiesekreterare: Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,
– Tjeckiens regering, genom M. Smolek, J. Vláčil och S. Šindelková, samtliga i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom G. Goddin, K. Herbout-Borczak och N. Ruiz García, samtliga i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 3.1, 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 85, volym 12, s. 169) samt bestämmelser i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 2008, s. 66 och rättelser i EUT L 207, 2009, s. 14, EUT L 199, 2010, s. 40, EUT L 234, 2011, s. 46, EUT L 36, 2015, s. 15 och EUT L 81, 2018, s. 85).
2 Respektive begäran har framställts dels i mål mellan Profi Credit Polska SA, å ena sidan, och Bogumiła Włostowska, Mariusz Kurpiewski, M. Elżbieta Kondracka-Kłębecka, Monika Karwowska, Stanisław Kowalski, Anna Trusik, Adam Lizoń och Włodzimierz Lisowski, å andra sidan, dels i mål mellan Profi Credit Polska SA och OH, angående ansökningar om betalning av växelskulder avseende fordringar, som uppkommit till följd av låneavtal, på grundval av egna växlar som svarandena i respektive mål utfärdat in blanco.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Direktiv 93/13
3 Skälen 20 och 24 i direktiv 93/13 har följande lydelse:
”Avtalen skall formuleras på ett klart och begripligt språk och konsumenten skall ha en reell möjlighet att granska alla villkoren. I tveksamma fall skall den för konsumenten mest gynnsamma tolkningen gälla.
…
Medlemsstaternas domstolar eller förvaltningsmyndigheter måste förfoga över lämpliga och effektiva medel för att förhindra fortsatt tillämpning av oskäliga villkor i konsumentavtal.”
4 I artikel 1.1 i direktivet föreskrivs följande:
”Syftet med detta direktiv är att närma medlemsstaternas lagar och andra författningar till varandra i fråga om oskäliga villkor i avtal som sluts mellan en näringsidkare och en konsument.”
5 I artikel 3.1 i direktivet föreskrivs följande:
”Ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling skall anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.”
6 Artikel 4.2 i direktiv 93/13 har följande lydelse:
”Bedömningen av avtalsvillkors oskälighet skall inte avse vare sig beskrivningen av avtalets huvudföremål eller å ena sidan förhållandet mellan pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster eller varor; detta gäller i den mån dessa villkor är klart och begripligt formulerade.”
7 Artikel 5 i direktivet har följande lydelse:
”I avtal där alla eller vissa villkor som erbjuds konsumenten är i skriftlig form skall dessa villkor alltid vara klart och begripligt formulerade. Vid tveksamhet om ett avtalsvillkors innebörd skall den för konsumenten mest gynnsamma tolkningen gälla. …”
8 I artikel 6.1 i direktivet anges följande:
”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”
9 I artikel 7.1 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.”
Direktiv 2008/48
10 Enligt artikel 1 i direktiv 2008/48 är syftet med detta direktiv att harmonisera vissa aspekter av medlemsstaternas lagar och andra författningar om kreditavtal för konsumenter.
11 Artikel 10.2 i detta direktiv räknar särskilt upp de uppgifter som kreditavtal på ett klart och kortfattat sätt ska innehålla.
12 I artikel 14 i direktivet införs, inom ramen för kreditavtalet och till förmån för konsumenten, en ångerrätt utan att konsumenten behöver ange några skäl.
13 I artikel 17 i direktiv 2008/48, med rubriken ”Överlåtelse av rättigheter”, föreskrivs följande i punkt 1:
”Om kreditgivarens rättigheter enligt ett kreditavtal eller avtalet i sig överlåts till en tredje man ska konsumenten ha rätt att göra gällande samma invändningar gentemot den nye fordringsägaren som han kunde ha gjort gentemot den ursprungliga kreditgivaren, inklusive kvittningsrätt när detta medges i den berörda medlemsstaten.”
14 I artikel 19 i direktivet anges hur den effektiva räntan för konsumentkrediter ska beräknas.
15 I artikel 22 i detta direktiv, med rubriken ”Harmonisering och detta direktivs tvingande karaktär”, föreskrivs följande:
”1. I den mån detta direktiv innehåller harmoniserade bestämmelser får medlemsstaterna inte behålla eller införa andra bestämmelser i sin nationella lagstiftning som skiljer sig från vad som fastställs i detta direktiv.
2. Medlemsstaterna ska se till att konsumenterna inte kan avsäga sig de rättigheter som de ges genom bestämmelser i nationell lagstiftning vilka införs för att genomföra eller som motsvarar detta direktiv.
3. Medlemsstaterna ska också säkerställa att de bestämmelser de antar för att genomföra detta direktiv inte kan kringgås genom det sätt på vilket avtal formuleras, t.ex. genom att integrera sådana kreditutnyttjanden eller kreditavtal som omfattas av tillämpningsområdet i detta direktiv i kreditavtal vars karaktär eller syfte skulle göra det möjligt att undvika tillämpning av direktivet.
4. Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som behövs för att se till att konsumenterna inte berövas det skydd som de ges enligt detta direktiv genom att lagen i ett tredje land väljs som tillämplig lag på kreditavtalet, i de fall då kreditavtalet har nära anknytning till en eller flera medlemsstaters territorium.”
16 I artikel 23 i detta direktiv, med rubriken ”Sanktioner”, föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna ska fastställa bestämmelser om sanktioner som ska tillämpas vid överträdelse av de nationella bestämmelser som antas enligt detta direktiv och vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa att de genomförs. De sanktioner som föreskrivs ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.”
Polsk rätt
17 I artikel 10 i ustawa prawo wekslowe (växellag) av den 28 april 1936, i ändrad lydelse (Dz. U. 2016, position 160) (nedan kallad växellagen), anges att om en växel, som utställts i ofullständigt skick, blivit utfylld på ett sätt som strider mot träffad överenskommelse, må denna omständighet inte åberopas emot växelinnehavaren, med mindre han eller hon vid växelns förvärvande var i ond tro eller förfor med grov vårdslöshet.
18 Denna bestämmelse ska tillämpas på egna växlar i enlighet med artikel 103.2 i nämnda lag.
19 Enligt artikel 17 i nämnda lag får personer mot vilka talan på grund av egen växel väcks, inte mot innehavaren framställa invändningar som grundar sig på deras personliga förhållande till utställaren eller till föregående innehavare, med mindre innehavaren vid den egna växelns förvärvande uppsåtligen handlat till gäldenärens förfång.
20 Artikel 101 i växellagen har följande lydelse:
”Egen växel ska innehålla
1) benämningen ’egen växel’ införd i själva texten och uttryckt på det språk, varpå handlingen är avfattad;
2) ovillkorlig anmodan att betala visst penningbelopp;
3) uppgift om förfallodag;
4) uppgift om den ort, där betalningen skall erläggas;
5) namnet på den, till vilken eller till vars order betalningen skall erläggas;
6) uppgift om dag och ort för växelns undertecknande;
7) underskrift av den, som utställer den egna växeln.”
21 Enligt artikel 233.1 och 233.2 i Kodeks postępowania cywilnego (lag om civilprocess) av den 17 november 1964, konsoliderad version, i ändrad lydelse (Dz. U. 2018, position 155) (nedan kallad kpc) ska domstolen, på grundval av en fördjupad analys av de samlade omständigheterna, bedöma trovärdigheten och värdet av den framlagda bevisningen. Domstolen ska på samma sätt bedöma hur en parts vägran att lämna ut ett bevis eller en rättsakt som medför hinder för att utreda det mål som den har att pröva, ska tolkas.
22 Enligt artikel 248.1 kpc är var och en skyldig att, på begäran av domstolen, inom den utsatta fristen och på angiven plats, lämna ut handlingar som den har i sin besittning och som utgör bevis för en omständighet som är relevant för att avgöra målet, med undantag för det fall att handlingen innehåller konfidentiella uppgifter.
23 Det framgår av artikel 321.1 kpc att det är förbjudet för domstolen att ”uttala sig om ett anspråk som inte omfattats av yrkandet och att döma utöver vad som har yrkats av parterna (ultra petita)”.
24 I enlighet med artikel 339.1 och 339.2 i denna lag ska tredskodom meddelas när svaranden inte närvarade vid förhandlingen och inte har yttrat sig muntligen eller skriftligen. I ett sådant fall ska de uppgifter som lämnats av käranden anses vara korrekta påståenden som grundar sig på de omständigheter som anförts i ansökan eller i inlagor som har skickats till svaranden före förhandlingen, med undantag för det fall att de ger upphov till tvivel eller anses syfta till ett kringgående av lagen.
25 Bestämmelserna i direktiv 2008/48 har införlivats med polsk rätt genom ustawa o kredycie konsumenckim (lag om konsumentkrediter) av den 12 maj 2011, konsoliderad version, i ändrad lydelse (Dz. U 2016, position 1528) (nedan kallad konsumentkreditlagen). I artikel 41 i denna lag anges följande:
”1. [E]n egen växel som överlämnas av en konsument till kreditgivaren för fullgörelse eller som säkerhet för ett åtagande som följer av ett konsumentkreditavtal måste innehålla formuleringen ’icke till order’ eller en annan liknande formulering.
2. Om kreditgivaren tar emot en egen växel … som inte innehåller formuleringen ’icke till order’ och om växeln … överlämnas till en annan person, är kreditgivaren skyldig att ersätta konsumentens skada till följd av betalningen av den egna växeln …
3. Andra punkten tillämpas även om den egna växeln eller checken har hamnat i en annan persons besittning mot kreditgivarens vilja.
…”
Målen vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
Mål C‑419/18
26 Profi Credit Polska är ett bolag etablerat i Polen, vars huvudsakliga verksamhetsföremål består i att bevilja krediter. Bolaget har med var och en av gäldenärerna ingått ett konsumentkreditavtal, för vilka betalningen av fordran säkerställts genom utfärdande av en ofullständig egen växel, kallad egen växel in blanco, på vilken något belopp ursprungligen inte angetts. På grund av att låntagarna underlåtit att fullgöra sina avtalsenliga skyldigheter, kompletterade Profi Credit Polska, som också är mottagare av växlarna, dessa genom att skriva in ett belopp.
27 Profi Credit Polska har sedan år 2016 väckt talan vid den hänskjutande domstolen i samband med olika krav på betalning av belopp som angetts i dessa egna växlar.
28 Den hänskjutande domstolen har angett att i samtliga mål som är anhängiggjorda vid denna domstol, har Profi Credit Polskas indrivning av sina fordringar skett enbart på grundval av egna växlar (nedan kallat det växelrättsliga förhållandet). Eftersom Profi Credit Polska inte företer kreditavtalet, är det bara i det första av målen vid den hänskjutande domstolen som nämnda domstol, tack vare svaranden i det målet, har tillgång till det avtal som utgör det rättsförhållande som grundar den växelrättsliga skyldigheten (nedan kallat det materiella rättsförhållandet). I de andra målen har svarandena inte angett sin inställning. Denna domstol beslutade därför att inte bifalla Profi Credit Polskas begäran att målen ska avgöras genom ett förfarande för betalningsföreläggande, utan beslutade att pröva dem i ett ordinarie förfarande.
29 Den hänskjutande domstolen vill för det första få klarhet i huruvida, enligt direktiven 93/13 och 2008/48, en näringsidkare som är långivare för återbetalning av en fordran som följer av ett konsumentkreditavtal lagligen får kräva att en låntagare som är konsument ska ställa ut en egen växel in blanco.
30 Den hänskjutande domstolen har angett att en abstrakt skyldighet uppkommer som en följd av utställandet av en egen växel. Det följer av den nationella lagstiftningen att omfattningen av domstolens prövning, vid en begäran om betalning på grundval av en egen växel, är begränsad till det växelrättsliga förhållandet och att det inte kan inbegripa det materiella rättsförhållande som ligger till grund för det växelrättsliga förhållandet. Den hänskjutande domstolen anser att det förhållandet att det inte är möjligt att ex officio pröva huruvida villkoren i det avtal som utgör det materiella rättsförhållandet bakom den växelrättsliga skyldigheten kan anses oskäliga, inte är en följd av de gränser som gäller för förfarandet, utan endast är en följd av det särskilda bevisvärdet för en egen växel såsom det skuldebrev som grundar gäldenärens skyldighet.
31 Den hänskjutande domstolen har angett att en egen växel in blanco, för att uppfylla de krav som följer av artiklarna 10 och 103 i växellagen, alltid innefattar ett avtal mellan utställaren och växelmottagaren om hur den egna växeln ska fyllas i (nedan kallat ”växelöverenskommelse”). Enligt nationell rättspraxis är verkan av detta avtal att ”gäldenären har rätt att invända” mot den första borgenären ”att denne inte har fyllt i den egna växeln i enlighet med bestämmelserna i överenskommelsen, vilket särskilt medför en försvagning av den egna växelns abstrakta karaktär”.
32 Enligt nämnda domstol råder det således inget tvivel om att den domstol vid vilken sådana mål som de aktuella är anhängiggjorda endast får undersöka om den egna växeln har ifyllts i enlighet med överenskommelsen för det fall gäldenären har framställt en invändning. I växelrättsliga förfaranden saknar således den nationella domstolen rättslig grund för att ex officio undersöka det materiella rättsförhållandet om inte svaranden har framställt invändningar, vilket får till följd att tvisten utvidgas på ett sådant sätt att även det materiella rättsförhållandet inkluderas.
33 För det andra önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i omfattningen av den nationella domstolens prövning ex officio när det gäller en talan om betalning som väckts av en näringsidkare mot en konsument på grundval av en egen växel. Mot bakgrund av EU-domstolens rättspraxis om de nationella domstolarnas befogenheter och skyldigheter i fråga om tvister som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 93/13, och i synnerhet skyldigheten att ex officio pröva huruvida ett villkor i ett avtal som den har att bedöma är oskäligt, önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida denna rättspraxis även är tillämplig på villkor i ett avtal som har ingåtts av en konsument i ett mål där näringsidkaren driver in sin fordran på grundval av en egen växel som ställts ut in blanco och som utgör säkerhet för fullgörandet av denna fordran. Den hänskjutande domstolens frågor avser även betydelsen av en sådan prövning i förhållande till dispositionsprincipen, såsom den anges i artikel 321.1 kpc, enligt vilken domstolen inte får pröva ett yrkande som saknar samband med yrkandena i talan eller döma utöver vad parterna har yrkat (ultra petita).
34 Mot denna bakgrund beslutade Sąd Rejonowy dla Warszawy Pragi-Południe w Warszawie (Distriktsdomstolen i Warszawa Praga-Syd, Polen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:
”1) Utgör artiklarna 3.1, 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 samt direktiv 2008/48, inbegripet särskilt artiklarna 10, 14, 17.1 och 19 i sistnämnda direktiv, hinder mot en nationell bestämmelse enligt vilken det som säkerhet för en fordran från en yrkesmässig kreditgivare gentemot en låntagare som är konsument är tillåtet med en (ofullständig) egen växel utställd in blanco?
2) Ska artiklarna 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13 tolkas så, att de medför en skyldighet för den domstol som ska avgöra ett mål såsom det som anges i första frågan att ex officio pröva huruvida det avtal som reglerar det materiella rättsförhållande som ligger till grund för växelförhållandet innehåller otillbörliga avtalsvillkor, även om näringsidkaren uteslutande grundar sitt krav på den egna växeln?”
Mål C‑483/18
35 Tvisten i målet vid den nationella domstolen mellan Profi Credit Polska och OH rör omständigheter som är jämförbara med dem som är i fråga i mål C‑419/18.
36 Genom dom av den 15 maj 2017 ogillade Sąd Rejonowy de Opole (Distriktsdomstolen i Opole, Polen) den talan som Profi Credit Polska väckte mot OH avseende betalningen av 9 494,21 polska zloty (PLN) (cirka 2 211,69 euro).
37 Även om de nödvändiga villkoren för att meddela en tredskodom var uppfyllda, ogillade domstolen i första instans Profi Credit Polskas talan, eftersom den hyste tvivel angående det faktiska innehållet i avtalsförhållandet mellan parterna, med hänsyn till att den inte hade kunnat bedöma villkoren i låneavtalet. Trots att nämnda domstol hade krävt att Profi Credit Polska skulle inkomma med såväl växelöverenskommelsen som låneavtalet, lämnades denna begäran obesvarad. Det framgår i övrigt av andra standardavtal som detta bolag har ingått att det finns en betydande skillnad mellan lånebeloppet och det belopp som ska återbetalas.
38 Profi Credit Polska ansåg att bolaget för att kunna inkassera en egen växel endast var skyldigt att ge in växeln vederbörligen ifylld och undertecknad. Bolaget överklagade därför domen från domstolen i första instans.
39 Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida en domstol som har att pröva en talan som väckts av en näringsidkare (nedan kallad betalningsmottagaren) mot en konsument och som grundar sig på en egen växel, kan pröva invändningarna angående det materiella förhållandet ex officio, när domstolen förfogar över uppgifter om eventuella oegentligheter i detta förhållande, utan att för den skull ha tillgång till konsumentkreditavtalet. Efter att ha erinrat om att det i nationell rättspraxis fästs särskilt stor vikt vid växelöverenskommelsen när det gäller en egen växel som utfärdats in blanco, har den hänskjutande domstolen understrukit att växelskyldigheten har sin grund i detta avtal, även om skyldigheten och den rättighet som är knuten till den uppkommer först efter det att betalningsmottagaren har fyllt i den egna växeln.
40 Mot denna bakgrund beslutade Sąd Okręgowy w Opolu, II Wydział Cywilny Odwoławczy (regional domstol i Opole, andra avdelningen för civilmål, Polen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:
”Ska bestämmelserna i direktiv 93/13, särskilt artiklarna 3.1 och 3.2, 6.1 och 7.1, samt bestämmelserna i direktiv 2008/48, särskilt artikel. 22.3, tolkas på så sätt att de utgör hinder för en tolkning av artikel 10 jämförd med artikel 17 i växellagen, enligt vilken en domstol inte får handla ex officio om den på grundval av uppgifter som inte härrör från parterna i målet är fast och på goda grunder övertygad om att det avtal på vilket det materiella förhållandet vilar är åtminstone delvis ogiltigt och käranden hävdar en fordran grundad på en egen växel utställd in blanco samtidigt som svaranden inte protesterar och inte agerar?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Inledande synpunkter
41 Det ska inledningsvis påpekas att det i direktiv 2008/48 inte har skett någon harmonisering av användningen av egen växel som säkerhet för betalning av en fordran till följd av en konsumentkredit, vilket innebär att artikel 22 i detta direktiv inte är tillämplig under sådana omständigheter som dem i det nationella målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2018, Profi Credit Polska, C‑176/17, EU:C:2018:711, punkterna 34–37).
42 Vidare omfattas inte ångerrätten eller beräkningen av den effektiva räntan av de aktuella tvisterna i de nationella målen, vilket innebär att artiklarna 14 och 19 i direktivet inte heller är tillämpliga under sådana omständigheter.
43 Slutligen är inte heller artikel 17 i direktivet relevant, eftersom tolkningsfrågorna inte avser överlåtelse av långivarens rättigheter till en tredje man såsom avses i denna artikel.
44 Eftersom artiklarna 14, 17, 19 och 22 i direktiv 2008/48 inte är relevanta för de aktuella tvisterna i de nationella målen, kommer domstolen endast att besvara de frågor som rör artikel 3.1, artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13 och artikel 10 i direktiv 2008/48.
Den första frågan i mål C‑419/18
45 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 3.1, 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 och artikel 10 i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att de utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i de nationella målen, enligt vilken det är tillåtet att som säkerhet för betalning av en fordran som följer av ett konsumentkreditavtal, som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument, ställa ut en egen växel in blanco.
46 Det ska inledningsvis påpekas att i unionens politik har skyddet av konsumenterna, vilka har en svagare ställning i förhållande till näringsidkare, eftersom de ska anses vara mindre informerade, ekonomiskt svagare och juridiskt mindre erfarna än sina avtalsparter, fastställts i artikel 169 FEUF och i artikel 38 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (dom av den 27 mars 2019, slewo, C‑681/17, EU:C:2019:255, punkt 32 och där angiven rättspraxis).
47 Det ska i detta sammanhang erinras om att det enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13 ankommer på de hänskjutande domstolarna att underlåta att tillämpa oskäliga villkor så att de inte får bindande verkan för konsumenten, såvida inte konsumenten motsätter sig detta (dom av den 26 mars 2019, Abanca Corporación Bancaria och Bankia, C‑70/17 och C‑179/17, EU:C:2019:250, punkt 52 och där angiven rättspraxis). Enligt artikel 7.1 i direktiv 93/13, jämförd med skäl 24 i direktivet, ska medlemsstaterna säkerställa att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter (dom av den 3 april 2019, Aqua Med, C‑266/18, EU:C:2019:282, punkt 42 och där angiven rättspraxis).
48 Det ska för det första påpekas att även om det enligt den aktuella nationella lagstiftningen är tillåtet att ställa ut en egen växel för att säkerställa betalning av en fordran som följer av ett konsumentkreditavtal, följer skyldigheten att ställa ut en sådan växel inte av denna lagstiftning, utan av de kreditavtal som parterna har ingått.
49 Det ska även framhållas att de egna växlar som är i fråga i de nationella målen har särskilda egenskaper. Det kan nämligen konstateras att växlarna inledningsvis var ofullständiga, eftersom de ställdes ut in blanco, det vill säga utan att något belopp angetts. Beloppen fylldes senare ensidigt i av näringsidkaren.
50 I detta hänseende framgår det av artiklarna 10 och 101 i växellagen, att även om en uppgift om det belopp som ska betalas normalt utgör ett villkor för att en egen växel ska vara giltig, är det möjligt att ställa ut en egen växel in blanco under förutsättning att det i enväxelöverenskommelse fastställs hur växeln på ett rättsenligt sätt i ett senare skede kan kompletteras av långivaren.
51 Enligt artikel 1.1 och artikel 3.1 i direktiv 93/13 ska direktivet tillämpas på villkor i avtal som sluts mellan en näringsidkare och en konsument som inte har varit föremål för individuell förhandling (dom av den 9 september 2004, kommissionen/Spanien, C‑70/03, EU:C:2004:505, punkt 31, dom av den 9 november 2010, VB Pénzügyi Lízing, C‑137/08, EU:C:2010:659, punkt 50, och beslut av den 14 september 2016, Dumitraș, C‑534/15, EU:C:2016:700, punkt 25 och där angiven rättspraxis).
52 Eftersom betalningen av den fordran som följer av ett konsumentkreditavtal garanteras genom en klausul som kräver att en egen växel in blanco ska utställas och eftersom det enligt den nationella lagstiftningen krävs att en växelöverenskommelse ingås, kan denna bestämmelse och denna överenskommelse omfattas av direktiv 93/13.
53 Vidare kräver direktiv 93/13 att medlemsstaterna inrättar en mekanism som säkerställer att alla avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling kan prövas så att det kan avgöras om de är oskäliga. I detta sammanhang ankommer det på den nationella domstolen att, med beaktande av de kriterier som anges i artiklarna 3.1 och 5 i direktiv 93/13, avgöra huruvida ett sådant villkor, med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet, uppfyller de krav på god sed, balans i avtalsförhållandet och transparens som uppställs i direktivet (dom av den 26 mars 2019, Abanca Corporación Bancaria och Bankia, C‑70/17 och C‑179/17, EU:C:2019:250, punkt 50 och där angiven rättspraxis).
54 Enligt artikel 3.1 i nämnda direktiv ska ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.
55 Enligt fast rättspraxis ska den nationella domstolen, för att få klarhet i huruvida ett villkor kan anses vara ”oskäligt”, kontrollera om näringsidkaren, genom att handla lojalt och rättvist mot konsumenten, rimligen kunde förvänta sig att konsumenten skulle godta ett sådant villkor efter en förhandling (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 mars 2013, Aziz, C‑415/11, EU:C:2013:164, punkt 69, beslut av den 22 februari 2018, Lupean, C‑119/17, ej publicerat, EU:C:2018:103, punkt 30 och där angiven rättspraxis).
56 Det ska även påpekas att varken klausulen om att låntagaren är skyldig att ställa ut en egen växel in blanco för att säkerställa långivarens fordran enligt avtalet eller växelöverenskommelsen kan anses röra definitionen av avtalets huvudföremål eller förhållandet mellan å ena sidan pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster eller varor i den mening som avses i artikel 4.2 i direktiv 93/13.
57 Bedömning av huruvida denna bestämmelse och växelöverenskommelsen eventuellt är oskäliga ska i övrigt göras med beaktande av såväl kravet på väsentlig obalans som kravet på transparens som följer av artikel 5 i direktiv 93/13. Enligt EU-domstolens fasta praxis är det av grundläggande betydelse för konsumenten att denne före ingåendet av ett avtal underrättas om villkoren och följderna av att avtalet ingås. Det är bland annat mot bakgrund av de uppgifterna som konsumenten avgör om han eller hon vill vara bunden av de villkor som näringsidkaren utformat i förväg (dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl., C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkt 50 och där angiven rättspraxis).
58 Av detta följer att en nationell domstol som har att avgöra sådana tvister som de aktuella ska fastställa huruvida konsumenten har erhållit alla uppgifter som kan inverka på omfattningen av hans eller hennes skyldigheter och som gör det möjligt för konsumenten att bland annat bedöma de processuella följderna av den säkerhet för fordringar som följer av konsumentkreditavtalet som ställts genom att ställa ut en egen växel in blanco och möjligheten att senare driva in fordran enbart på grundval av denna växel. Vid denna bedömning, och i enlighet med tjugonde skälet i direktiv 93/13, är den avgörande frågan huruvida avtalsvillkoret i fråga är formulerat på ett klart och begripligt sätt och huruvida konsumenten faktiskt har haft möjlighet att ta del av innehållet i det.
59 Det ska även erinras om att domstolen redan har slagit fast att artikel 10.2 i direktiv 2008/48 innebär att en nationell domstol, som ska pröva ett mål avseende fordringar som grundas på ett kreditavtal i den mening som avses i direktivet, är skyldig att ex officio undersöka huruvida informationsskyldigheten enligt denna bestämmelse har uppfyllts och fastställa vilka följderna blir enligt nationell rätt av att denna skyldighet har åsidosatts, under förutsättning att sanktionerna uppfyller kraven i artikel 23 i nämnda direktiv (dom av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová, C‑377/14, EU:C:2016:283, punkt 74).
60 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan i mål C‑419/18 besvaras enligt följande. Artiklarna 1.1, 3.1, 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i de nationella målen, vilken tillåter, som säkerhet för betalning av den fordran som följer av ett konsumentkreditavtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument, att det i detta avtal föreskrivs en skyldighet för låntagaren att ställa ut en egen växel in blanco, och vilken kräver, för att utställandet av en sådan växel ska vara giltigt, att en växelöverenskommelse först ingås i vilken det anges hur växeln får kompletteras, dock under förutsättning, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva, att denna klausul och denna överenskommelse uppfyller kraven i artiklarna 3 och 5 i detta direktiv samt artikel 10 i direktiv 2008/48.
Den andra frågan i mål C‑419/18 och frågan i mål C‑483/18
61 De hänskjutande domstolarna har ställt den andra frågan i mål C‑419/18 och frågan i mål C‑483/18 för att få klarhet i huruvida artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 och artikel 10 i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att när en nationell domstol, under sådana omständigheter som de i de nationella målen, hyser allvarliga tvivel om huruvida ett betalningskrav är välgrundat då kravet grundar sig på en egen växel som utgör säkerhet för den fordran som följer av ett konsumentkreditavtal, och denna växel ursprungligen utställts in blanco av utställaren och senare kompletterats av betalningsmottagaren, ska denna domstol ex officio pröva om de villkor som parterna kommit överens om är oskäliga, och kan i detta avseende kräva att näringsidkaren företer det skriftliga innehållet i dessa villkor, så att nämnda domstol kan säkerställa att konsumenternas rättigheter enligt dessa direktiv iakttas.
62 I förevarande fall rör de hänskjutande domstolarnas fråga två olika fall, eftersom den nationella domstolen i det första målet inom ramen för mål C‑419/18 förfogar över konsumentkreditavtalet, medan så inte är fallet i de övriga nationella målen.
63 I det första fallet följer det av EU-domstolens rättspraxis att när den aktuella domstolen har tillgång till nödvändiga uppgifter om rättsliga och faktiska omständigheter, är nämnda domstol skyldig att ex officio pröva de villkor som kan vara oskäliga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2018, Profi Credit Polska, C‑176/17, EU:C:2018:711, punkt 42 och där angiven rättspraxis).
64 I det andra fallet, vad särskilt gäller den hänskjutande domstolens påpekanden i mål C‑483/18, där det anges att den inte har tillgång till det avtal som binder parterna i tvisten vid den nationella domstolen, men att den har kännedom om innehållet i andra avtal som näringsidkaren vanligtvis använder, ska det erinras om att enligt artikel 3.1 i direktiv 93/13 ska direktivet tillämpas på villkor som inte har varit föremål för individuell förhandling, vilket inbegriper bland annat standardavtal. Det kan därför inte anses att en domstol ”har tillgång till uppgifter om faktiska och rättsliga omständigheter”, i den mening som avses i ovannämnda rättspraxis, enbart av det skälet att den har kännedom om vissa avtalsmodeller som näringsidkaren använder, utan att den nationella domstolen förfogar över den handling som fastställer det avtal ingåtts mellan parterna i det mål som är anhängigt vid den (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2018, Profi Credit Polska, C‑176/17, EU:C:2018:711, punkt 47).
65 I detta avseende har den polska regeringen, i sitt yttrande till domstolen, preciserat att det inte är ovanligt att växelöverenskommelsen, även om den utgör ett separat avtal i förhållande till kreditavtalet, återges i kreditavtalet.
66 Under alla omständigheter framgår det av domstolens fasta praxis att den nationella domstolen är skyldig att ex officio vidta åtgärder för bevisupptagning i syfte att fastställa huruvida ett villkor i det avtal som har slutits mellan en näringsidkare och en konsument, och som är föremål för den tvist som den har att avgöra, faller inom direktivets tillämpningsområde och, om så är fallet, bedöma huruvida ett sådant villkor eventuellt är oskäligt (dom av den 9 november 2010, VB Pénzügyi Lízing, C‑137/08, EU:C:2010:659, punkt 56, dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito, C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 44, och dom av den 21 februari 2013, Banif Plus Bank, C‑472/11, EU:C:2013:88, punkt 24). I avsaknad av en effektiv kontroll av huruvida det eventuellt föreligger oskäliga avtalsvillkor i det berörda avtalet, kan nämligen iakttagandet av de rättigheter som följer av direktiv 93/13 inte säkerställas (dom av den 13 september 2018, Profi Credit Polska, C‑176/17, EU:C:2018:711, punkt 62 och där angiven rättspraxis).
67 Av detta följer att när en nationell domstol har att pröva en talan som grundar sig på en egen växel som ursprungligen utfärdats in blanco och som senare kompletterats – i syfte att utgöra säkerhet för en fordran som följer av ett konsumentkreditavtal – och denna domstol hyser allvarliga tvivel beträffande huruvida en sådan talan är välgrundad, krävs det enligt artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 att nämnda domstol har möjlighet att kräva att de handlingar som ligger till grund för talan ska företes, inbegripet växelöverenskommelsen, när ett sådant avtal enligt den nationella lagstiftningen utgör ett villkor för att ställa ut sådana växlar.
68 Det ska även understrykas att de föregående övervägandena inte strider mot dispositionsprincipen, vilken den hänskjutande domstolen har hänvisat till. Den omständigheten att en nationell domstol kräver att käranden företer innehållet i eller handlingar som ligger till grund för talan hänför sig nämligen endast till bevisprövningen i förfarandet, eftersom ett sådant krav endast syftar till att säkerställa grunden för talan.
69 Vad avser artikel 10.2 i direktiv 2008/48 gäller att om en nationell domstol ex officio har konstaterat att denna bestämmelse har åsidosatts, är den skyldig att – utan att invänta att konsumenten framställer ett yrkande om detta – vidta alla nödvändiga åtgärder enligt nationell rätt med anledning av ett sådant åsidosättande, med förbehåll för att den kontradiktoriska principen iakttas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová, C‑377/14, EU:C:2016:283, punkt 71 och där angiven rättspraxis).
70 För det fall den nationella domstolen – efter att på grundval av de faktiska och rättsliga omständigheter som den har tillgång till eller som den har erhållit kännedom om efter åtgärder för bevisupptagning som den vidtagit ex officio i detta syfte – har fastställt att ett villkor omfattas av direktivets tillämpningsområde och den, efter en prövning som den har gjort ex officio, finner att detta villkor är oskäligt, är den som huvudregel skyldig att underrätta parterna om detta och bereda dem tillfälle att i ett kontradiktoriskt förfarande yttra sig däröver i enlighet med de nationella processuella bestämmelserna (dom av den 21 februari 2013, Banif Plus Bank, C‑472/11, EU:C:2013:88, punkt 31).
71 Enligt den polska regeringen hindrar inte artikel 10 i växellagen i förevarande fall att en nationell domstol kan konstatera att den fordran som grundar sig på en egen växel inte existerar såvitt avser det belopp som överstiger det belopp som följer av växelöverenskommelsen. Ett sådant konstaterande kan göras inte bara till följd av en invändning från konsumenten utan även, med tillämpning av EU-domstolens praxis på området, ex officio. Eftersom växelöverenskommelsen dessutom utgör ett villkor för utställandet av en egen växel in blanco och som senare kompletteras, är skälet bakom detta villkor just den möjlighet som överenskommelsen ger att kontrollera användningen av denna typ av växel och det belopp som senare anges på växeln.
72 Enligt de hänskjutande domstolarna kan dessa domstolar emellertid endast kontrollera om den egna växeln har ifyllts i enlighet med det ingångna avtalet om gäldenären har framställt en invändning.
73 Det ska härvidlag erinras om att en medlemsstats skyldighet att vidta alla de åtgärder som är nödvändiga för att uppnå de resultat som föreskrivs i ett direktiv är en tvingande skyldighet enligt såväl artikel 288 tredje stycket FEUF som direktivet som sådant. Denna skyldighet att vidta alla allmänna eller särskilda åtgärder gäller för medlemsstaternas samtliga myndigheter, inbegripet de dömande myndigheterna inom ramen för deras behörighet (dom av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová, C‑377/14, EU:C:2016:283, punkt 76 och där angiven rättspraxis).
74 I förevarande fall följer det av fast rättspraxis att skyldigheten att ex officio pröva huruvida vissa villkor är oskäliga och att obligatoriska informationsuppgifter angetts i ett konsumentkreditavtal är en processuell norm som ska iakttas av de dömande instanserna (dom av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová, C‑377/14, EU:C:2016:283, punkt 77 och där angiven rättspraxis).
75 Vid tillämpning av nationell rätt är de nationella domstolarna således skyldiga att i möjligaste mån tolka den nationella rätten mot bakgrund av ordalydelsen i och syftet med det berörda direktivet för att uppnå det resultat som avses i detta (dom av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová, C‑377/14, EU:C:2016:283, punkt 79 och där angiven rättspraxis).
76 I detta sammanhang följer det av domstolens rättspraxis att de nationella domstolarna, om det inte är möjligt att tolka och tillämpa de nationella bestämmelserna i enlighet med kraven i direktiv 93/13, är skyldiga att ex officio pröva huruvida de villkor som parterna kommit överens om är oskäliga, genom att vid behov underlåta att tillämpa alla nationella bestämmelser eller rättspraxis som hindrar en sådan prövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juni 2009, Pannon GSM, C‑243/08, EU:C:2009:350, punkterna 32, 34 och 35, dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito, C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 42 och där angiven rättspraxis, och dom av den 18 februari 2016, Finanmadrid EFC, C‑49/14, EU:C:2016:98, punkt 46).
77 Av detta följer att den andra frågan i mål C‑419/18 och den fråga som ställts i mål C‑483/18 ska besvaras på följande sätt. Artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 och artikel 10.2 i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att när en nationell domstol, under sådana omständigheter som dem i de nationella målen, hyser allvarliga tvivel om huruvida ett betalningskrav är välgrundat, då kravet grundar sig på en egen växel som utgör säkerhet för den fordran som följer av ett konsumentkreditavtal, och denna växel ursprungligen utställts in blanco av utställaren och senare kompletterats av betalningsmottagaren, ska denna domstol ex officio pröva om de villkor som parterna kommit överens om är oskäliga och kan i detta avseende kräva att näringsidkaren företer det skriftliga innehållet i dessa villkor, så att nämnda domstol kan säkerställa att konsumenternas rättigheter enligt dessa direktiv iakttas.
Rättegångskostnader
78 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:
1) Artiklarna 1.1, 3.1, 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i de nationella målen, vilken tillåter, som säkerhet för betalning av den fordran som följer av ett konsumentkreditavtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument, att det i detta avtal föreskrivs en skyldighet för låntagaren att ställa ut en egen växel in blanco, och vilken kräver, för att utställandet av en sådan växel ska vara giltigt, att en växelöverenskommelse först ingås i vilken det anges hur växeln får kompletteras, dock under förutsättning, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva, att denna klausul och denna överenskommelse uppfyller kraven i artiklarna 3 och 5 i detta direktiv samt artikel 10 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG.
2) Artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 och artikel 10.2 i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att när en nationell domstol, under sådana omständigheter som dem i de nationella målen, hyser allvarliga tvivel om huruvida ett betalningskrav är välgrundat, då kravet grundar sig på en egen växel som utgör säkerhet för den fordran som följer av ett konsumentkreditavtal, och denna växel ursprungligen utställts in blanco av utställaren och senare kompletterats av betalningsmottagaren, ska denna domstol ex officio pröva om de villkor som parterna kommit överens om är oskäliga och kan i detta avseende kräva att näringsidkaren företer det skriftliga innehållet i dessa villkor, så att nämnda domstol kan säkerställa att konsumenternas rättigheter enligt dessa direktiv iakttas.
Underskrifter