FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
PAOLO MENGOZZI
föredraget den 29 oktober 20091(1)
Mål C‑462/08
Ümit Bekleyen
mot
Land Berlin
(begäran om förhandsavgörande från Oberverwaltungsgericht Berlin‑Brandenburg (Tyskland))
”Associeringsavtalet EEG–Turkiet – Fri rörlighet för arbetstagare – Artikel 7 andra stycket i associeringsrådets beslut nr 1/80 – Rätten för ett barn till en turkisk arbetstagare att anta varje erbjudande om anställning i värdmedlemsstaten där barnet har fullgjort en yrkesutbildning – Situationen för ett barn som påbörjar sin utbildning vid en tidpunkt när föräldrarna, efter mer än tre års reguljär anställning i värdmedlemsstaten, har lämnat denna stat sedan tio år – Artikel 59 i tilläggsprotokollet – Förmånligare behandling än vad som gäller för medborgare i medlemsstaterna”
I – Inledning
1. Oberverwaltungsgericht Berlin‑Brandenburg (Tyskland) har genom förevarande begäran om förhandsavgörande, som framställts i beslut av den 6 februari 2008, begärt en tolkning av artikel 7 andra stycket i associeringsrådets(2) beslut av den 19 september 1980 om utveckling av associationen (nedan kallat beslut nr 1/80)(3). Frågan har uppkommit inom ramen för en talan som anhängiggjorts av den turkiska medborgaren Ümit Bekleyen mot Land Berlins beslut att vägra henne uppehållstillstånd enligt artikel 7 andra stycket i associeringsrådets beslut nr 1/80.
2. Domstolen ges i förevarande mål tillfälle att klargöra arten av de rättigheter som denna bestämmelse ger barnet till en turkisk arbetstagare och precisera villkoren för att förvärva sådana rättigheter.
II – Tillämpliga bestämmelser
3. Beslut nr 1/80 antogs med tillämpning av artikel 36 i tilläggsprotokollet(4) till associationsavtalet. I denna artikel föreskrivs att den fria rörligheten för arbetstagare mellan gemenskapens medlemsstater och Turkiet ska genomföras etappvis enligt principerna i artikel 12 i associeringsavtalet, enligt vilket parterna har kommit överens om att hämta ledning i artiklarna 48 EG, 49 EG och 50 EG.
4. Under rubriken ”Sociala bestämmelser” till kapitel 2 behandlas i avsnitt 1 i beslut nr 1/80 diverse ”Frågor avseende anställning och fri rörlighet för arbetstagare”, bland annat den som handlar om turkiska medborgares tillträde till arbetsmarknaden i en medlemsstat. Särskilt två bestämmelser kan ge dem en sådan rätt, dels deras ställning som arbetstagare på den reguljära arbetsmarknaden (artikel 6), dels deras ställning som familjemedlem till en turkisk arbetstagare som uppfyller ett sådant villkor (artikel 7).
5. I artikel 6 i beslut nr 1/80, som ger en turkisk arbetstagare successivt tillträde till arbetsmarknaden beroende på hur länge personen har haft en reguljär anställning i en medlemsstat, anges följande:
”1. Med undantag för bestämmelserna i artikel 7 om familjemedlemmars rätt till anställning har en turkisk arbetstagare som tillhör den reguljära arbetsmarknaden i en medlemsstat
– rätt att efter ett års reguljär anställning i denna medlemsstat få sitt arbetstillstånd förnyat hos samma arbetsgivare om han har anställning,
– rätt att efter tre års reguljär anställning, med förbehåll för det företräde som ska ges arbetstagare från gemenskapens medlemsstater, i denna medlemsstat inom samma yrke anta erbjudanden om anställning från valfri arbetsgivare som görs under normala förhållanden och som registrerats hos arbetsförmedlingen i denna medlemsstat,
– rätt att efter fyra års reguljär anställning i denna medlemsstat utöva valfri avlönad verksamhet.
2. Semesterperioder och föräldraledighet samt frånvaro på grund av arbetsskada eller kortvarig sjukdom skall jämställas med perioder av reguljär anställning. Perioder av ofrivillig arbetslöshet, som i vederbörlig ordning bekräftats av behöriga myndigheter, samt frånvaro med anledning av långvarig sjukdom skall inte inskränka de rättigheter som erhållits med anledning av den föregående anställningsperioden utan att de därmed jämställs med perioder av reguljär anställning.
…”
6. I artikel 7 i beslut nr 1/80 görs en åtskillnad mellan å ena sidan familjemedlemmar som har fått tillstånd att förena sig med arbetstagaren i värdmedlemsstaten, och som har varit lagligt bosatta där under en bestämd period (första stycket), och å andra sidan barn till en sådan arbetstagare som har genomgått en yrkesutbildning i den berörda medlemsstaten (andra stycket). I artikel 7 föreskrivs följande:
”När en turkisk arbetstagare tillhör den reguljära arbetsmarknaden i en medlemsstat har dennes familjemedlemmar, under förutsättning att de har fått tillstånd att förena sig med honom,
– rätt att efter minst tre års laglig bosättning i den medlemsstaten, och med förbehåll för den företrädesrätt som tillkommer arbetstagare från gemenskapens medlemsstater, anta erbjudanden om anställning,
– rätt att efter minst fem års laglig bosättning i den medlemsstaten utöva valfri avlönad verksamhet.
Barn till turkiska arbetstagare som har genomgått en yrkesutbildning i värdstaten kan, oavsett hur länge de har varit bosatta i den medlemsstaten, anta erbjudanden om anställning i den medlemsstaten, på villkor att en av föräldrarna har varit reguljärt anställd i åtminstone tre år i sagda medlemsstat.”
III – Tvisten i målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
7. Ümit Bekleyen är född i Berlin 1975 och bodde fram till och med det år hon fyllde 14 år med sin familj i Tyskland. Hennes föräldrar är turkiska medborgare och var båda anställda i Förbundsrepubliken Tyskland sedan år 1971. År 1989 återvände Ümit Bekleyen med hela sin familj till Turkiet och avslutade där sin skolgång samt studerade landskapsarkitektur.
8. I januari år 1999 återvände Ümit Bekleyen med samtycke från Land Berlin utan sin familj till Förbundsrepubliken Tyskland för att fortsätta sina studier. I mars år 1999 fick hon ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som förlängdes vid flera tillfällen, slutligen i form av ett uppehållstillstånd till och med den 31 december 2005. Under sommaren år 2005 avslutade hon sina studier vid Berlins tekniska universitet och erhöll examen som landskapsarkitekt.
9. Den 19 december 2005 ansökte Ümit Bekleyen om uppehållstillstånd med hänvisning till de högre studier hon fullbordat i Förbundsrepubliken Tyskland. Till stöd för sin ansökan åberopade hon artikel 7 andra stycket i beslut nr 1/80. Land Berlin avslog denna ansökan genom beslut av den 21 september 2006 med motiveringen att villkoren för uppehållsrätten enligt associeringsavtalet inte var uppfyllda. Land Berlin gjorde gällande att det enligt bestämmelsen i artikel 7 andra stycket i beslut nr 1/80 ska finnas ett tidsmässigt samband mellan föräldrarnas och barnets vistelse, vilket saknades i förevarande fall. Rubriken och syftet med denna bestämmelse i beslut nr 1/80 förutsätter att åtminstone en av föräldrarna fortfarande bor i värdmedlemsstaten när barnet påbörjar sin yrkesutbildning för att en rätt att ta en anställning och en uppehållsrätt ska föreligga.
10. I maj 2007 fick Ümit Bekleyen på grundval av artikel 6.1 första strecksatsen i beslut nr 1/80 ett tidsbegränsat uppehållstillstånd fram till och med den 13 maj 2009 med hänsyn till att hon hade anställts av ett tyskt företag.
11. Genom talan som väcktes i juli år 2006, som inledningsvis väcktes som en passivitetstalan och som utvidgades till att omfatta beslutet från den 21 september 2006, begärde Ümit Bekleyen att hennes uppehållsrätt enligt artikel 7 andra stycket i beslut nr 1/80 skulle bekräftas.
12. Verwaltungsgericht Berlin ogillade talan i dom av den 9 augusti 2007. Som motivering angavs i huvudsak följande. Talan kunde visserligen tas upp till sakprövning eftersom Ümit Bekleyen trots sin bekräftade uppehållsrätt enligt artikel 6.1 i beslut nr 1/80 hade ett berättigat intresse av att få saken prövad. Om hon hade tillerkänts uppehållsrätt enligt artikel 7 andra stycket i beslut nr 1/80 hade hon nämligen fritt tillträde till arbetsmarknaden i Förbundsrepubliken Tyskland. Talan var emellertid ogrundad eftersom Ümit Bekleyens långvariga vistelse i Turkiet medförde att hon hade förlorat sin uppehållsrätt enligt artikel 7 andra stycket i beslut nr 1/80.
13. Ümit Bekleyen överklagade beslutet till den hänskjutande domstolen.
14. Oberverwaltungsgericht Berlin‑Brandenburg fann under dessa omständigheter att målet krävde en tolkning av gemenskapsrätten och beslutade att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:
”Ska artikel 7 andra stycket i beslut nr 1/80 … om utveckling av associeringen tolkas på så sätt att rätten avseende tillträde till arbetsmarknaden i värdmedlemsstaten och den därtill knutna uppehållsrätten, som följer av en avslutad yrkesutbildning i värdmedlemsstaten, även kan göras gällande när det barn som har fötts i värdmedlemsstaten, efter att ha återvänt till den gemensamma ursprungsstaten med sin familj, efter att ha blivit myndig självt återvänder till den berörda medlemsstaten för att genomgå en yrkesutbildning vid en tidpunkt då det förflutit tio år sedan dess föräldrar, som är turkiska medborgare och som varit anställda i den berörda medlemsstaten, varaktigt flyttade från denna medlemsstat?”
IV – Bedömning
15. Den hänskjutande domstolen har ställt frågan om artikel 7 andra stycket ska tolkas så, att rätten avseende tillträde till arbetsmarknaden och den därtill knutna uppehållsrätten, som ett barn till en turkisk arbetstagare åtnjuter efter avslutad yrkesutbildning i värdmedlemsstaten, kan göras gällande när barnets förälder har flyttat definitivt från denna värdmedlemsstat före den tidpunkt då barnet återvänder till värdmedlemsstatens territorium och där påbörjar sin yrkesutbildning.
16. För att kunna ge ett användbart svar på tolkningsfrågan ska det för det första erinras om rättspraxis avseende artikel 7 andra stycket i beslut nr 1/80.
17. Domstolen har tidigare uttalat att artikel 7 första stycket i beslut nr 1/80 har direkt effekt i medlemsstaterna, vilket medför att turkiska medborgare som uppfyller de där föreskrivna villkoren direkt kan göra gällande de rättigheter som de tillerkänns i denna bestämmelse.(5)
18. Vidare gäller att de rättigheter som enligt artikel 7 andra stycket i beslut nr 1/80 tillerkänns en turkisk arbetstagares barn vad avser anställning i den berörda medlemsstaten med nödvändighet – för att rätten att ta en anställning på arbetsmarknaden och faktiskt utöva avlönad verksamhet inte ska förlora sin ändamålsenliga verkan – förutsätter att den berörda personen har en motsvarande uppehållsrätt.(6)
19. Artikel 7 andra stycket i beslut nr 1/80 kan slutligen inte tolkas så, att den endast omfattar en omyndig person som är barn till en turkisk arbetstagare som tillhör eller har tillhört den reguljära arbetsmarknaden i värdmedlemsstaten, utan även en myndig person som är barn till en sådan arbetstagare.(7)
20. I rättspraxis beträffande tolkningen av artikel 7 andra stycket i beslut nr 1/80 spelar domen i det ovannämnda målet Akman, som den hänskjutande domstolen uttryckligen hänvisar till i sin begäran om förhandsavgörande, en central roll.
21. I målet Akman gavs Haydar Akman år 1980 tillstånd att resa in i Förbundsrepubliken Tyskland, där hans far var reguljärt anställd, för att där studera till ingenjör. Efter avlagd ingenjörsexamen år 1993 ansökte Haydar Akman om permanent uppehållstillstånd. Haydar Akman nekades detta tillstånd med hänvisning till att hans far hade återvänt till Turkiet år 1986.
22. I domen i målet Akman konstaterade domstolen att rätten att anta varje erbjudande om anställning i värdmedlemsstaten för turkiska arbetstagares barn enligt artikel 7 andra stycket är underkastad två villkor, nämligen för det första att barnet har genomgått en yrkesutbildning i medlemsstaten i fråga och för det andra att en av barnets föräldrar har varit reguljärt anställd i åtminstone tre år i sagda medlemsstat.(8)
23. Eftersom domstolen ansåg att det första villkoret att ha fullgjort en yrkesutbildning var uppfyllt i det nämnda målet riktade domstolen in sig på att undersöka det andra villkoret avseende kravet att en av föräldrarna ska ha varit anställd under tre års tid.
24. Vad beträffar det andra villkoret fann domstolen att artikel 7 andra stycket i beslut nr 1/80 inte kan tolkas så, att rätten för ett barn till en turkisk arbetstagare att anta ett erbjudande om anställning är avhängig av att dennes förälder är bosatt i medlemsstaten i fråga vid den tidpunkt då barnet har för avsikt att ta anställning efter avslutad yrkesutbildning.(9) Till stöd för denna uppfattning anförde domstolen att ett barn till en migrerande turkisk arbetstagare som varit reguljärt anställd i en medlemsstat i minst tre år, som lagligen är bosatt i samma medlemsstat och som efter avslutad yrkesutbildning där erbjuds en anställning, inte längre kan anses vara beroende av sin förälders närvaro vid denna tidpunkt, eftersom barnet genom att träda in på arbetsmarknaden inte längre kommer att vara beroende av sina föräldrar för sin försörjning utan kan försörja sig självt.(10)
25. Domstolen drog med hänsyn till ifrågavarande bestämmelses anda och ändamål, och med hänsyn till det sammanhang i vilket den ingår, slutsatsen att det andra villkoret i artikel 7 andra stycket i beslut nr 1/80 ska förstås så, att det endast krävs att föräldern i minst tre år har varit reguljärt anställd i värdmedlemsstaten någon gång före det att hans barn avslutar sin yrkesutbildning.(11)
26. I förevarande mål avser kärnan i den fråga som har ställts av den hänskjutande domstolen huruvida den rättspraxis som har etablerats med domen i det ovannämnda målet Akman också är tillämplig när den turkiska arbetstagaren som har varit anställd, sedan tio år inte längre är bosatt i den berörda medlemsstaten vid den tidpunkt när arbetstagarens barn påbörjar sin yrkesutbildning.
27. För att med detta synsätt kunna ge ett användbart svar på den ställda frågan förefaller det mig viktigt att identifiera de faktiska omständigheter som skiljer sig mellan målet vid den nationella domstolen och målet Akman.
28. För det första fick Haydar Akman tillstånd att resa in i Förbundsrepubliken Tyskland för att förenas med sin far och för att påbörja sina studier när fadern fortfarande hade ställning som turkisk arbetstagare enligt artikel 7.1 i beslut nr 1/80, eftersom fadern då fortfarande tillhörde den reguljära arbetsmarknaden i den medlemsstaten. Det var inte förrän Haydar Akman hade fullgjort sin yrkesutbildning och försökte att ta en anställning genom att göra gällande en rätt att anta varje erbjudande om anställning enligt artikel 7 andra stycket i nämnda beslut, som fadern inte längre tillhörde den reguljära arbetsmarknaden i värdmedlemsstaten.
29. I förevarande mål var emellertid Ümit Bekleyens föräldrar inte bosatta i Förbundsrepubliken Tyskland vare sig när hon påbörjade sin yrkesutbildning eller när hon avslutade sina universitetsstudier.
30. Det som på ett rättsligt plan skiljer förevarande mål från målet Akman är nära förbundet till denna faktiska omständighet.
31. Såsom jag har betonat ovan i punkt 22 i detta förslag till avgörande slog domstolen i det ovannämnda målet Akman fast att den rätt att anta erbjudanden om anställning i värdmedlemsstaten som turkiska arbetstagares barn åtnjuter enligt artikel 7 andra stycket i beslut nr 1/80 är förenad med två villkor, nämligen för det första att barnet har genomgått en yrkesutbildning i medlemsstaten i fråga och för det andra att en av barnets föräldrar har varit reguljärt anställd i åtminstone tre år i sagda medlemsstat.
32. I detta hänseende bör noteras domstolens tolkning av artikel 7 andra stycket i det ovan nämnda målet Akman beträffande de två villkor som ska vara uppfyllda av turkiska medborgare som avser att göra gällande anställningsrättigheter på grundval av denna bestämmelse.
33. Det synes viktigt att understryka att det rör sig om tre och inte två kumulativa villkor som ska vara uppfyllda för en rätt att fritt kunna ta en anställning på grundval av artikel 7 andra stycket i beslut nr 1/80. Den berörda personen måste 1) ha genomgått en yrkesutbildning i värdmedlemsstaten, 2) kunna visa att en av föräldrarna ”har varit reguljärt anställd i åtminstone tre år i sagda medlemsstat” och 3) vara barn till en turkisk arbetstagare.(12)
34. I förevarande mål är det första villkoret otvivelaktigt uppfyllt eftersom Ümit Bekleyen har avslutat sina universitetsstudier och avlagt examen som landskapsarkitekt i värdmedlemsstaten.
35. Vad beträffar det andra villkoret som anges i artikel 7 andra stycket har parterna inte bestritt att även detta är uppfyllt i förevarande mål eftersom Ümit Bekleyens föräldrar är turkiska medborgare som båda två har haft reguljära anställningar i Förbundsrepubliken Tyskland under längre tid än tre år.
36. Följaktligen är det tredje villkoret, gällande ställningen som barn till en turkisk arbetstagare, som är kärnfrågeställningen i det förevarande målet.
37. Identifieringen av denna fråga som skillnaden mellan det förevarande målet och det ovannämnda målet Akman möjliggör för mig att bättre avgränsa denna fråga. Den nationella domstolen har nämligen i sak ställt sig frågande till om det är nödvändigt att det föreligger ett tidssamband mellan förälderns ställning som turkisk arbetstagare i den mening som avses i beslut nr 1/80 och tidpunkten när barnet påbörjar och när barnet fullgör sin yrkesutbildning, för att barnet ska få de rättigheter som följer av artikel 7 andra stycket i beslut nr 1/80.
38. Den danska och den nederländska regeringen har gjort gällande att artikel 7 andra stycket i beslut nr 1/80 inte är tillämpligt på ett barn till turkiska arbetstagare när barnet inte påbörjar sina studier i värdmedlemsstaten förrän vid en tidpunkt när föräldrarna redan har varaktigt lämnat denna stats territorium. Dessa regeringar är av uppfattningen att rätten i artikel 7 andra stycket i det nämnda beslutet att fritt kunna ta en anställning – och uppehållsrätten som följer av den förstnämnda rätten – är avhängiga villkoret att det finns en viss tidsmässig överensstämmelse mellan den tid föräldrarna har vistats och haft arbete i värdmedlemsstaten och möjligheten för barnet att kunna ta en anställning i värdmedlemsstaten efter att barnet har genomfört en yrkesutbildning där.
39. Av detta synsätt, med betoning på betydelsen av det tredje villkoret avseende ställningen som ”barn till en turkisk arbetstagare”, kan utläsas att en av föräldrarna med turkiskt medborgarskap måste behålla sin ställning som turkisk arbetstagare i den mening som avses i beslut nr 1/80 när det berörda barnet påbörjar och fortföljer sina studier för att det ska kunna ta en anställning i värdmedlemsstaten efter att det har slutfört sin yrkesutbildning.
40. Vad beträffar ställningen som ”barn till en turkisk arbetstagare”, i den mening som avses i artikel 7 andra stycket i beslut nr 1/80, som den turkiske medborgaren måste ha för att efter sin yrkesutbildning ha rätt att ta en anställning bör det noteras att detta stycke, i motsats till vad som uttryckligen anges i artikel 6 och artikel 7 första stycket i samma beslut inte kräver att den turkiska arbetstagaren, vars barn avser göra gällande en uppehållsrätt, måste tillhöra den reguljära arbetsmarknaden i en medlemsstat. Detta ytterligare villkor gäller dock för dessa två sistnämnda bestämmelser.
41. Det problem som belyses av denna skrivning i artikel 7 andra stycket, avser fastställandet av huruvida det var gemenskapslagstiftarens vilja att upprepa begreppet turkisk arbetstagare i de andra bestämmelserna – artikel 6 och artikel 7 första stycket – eller om det rör sig om ett val att differentiera tillämpningsvillkoren för den aktuella bestämmelsen jämfört med de villkor som gäller för de andra bestämmelserna.
42. För att klargöra betydelsen av ordalydelsen i denna bestämmelse för det ifrågavarande målet måste man utgå från de domar som domstolen har meddelat i målen Bozkurt(13) och Tetik(14). I den första av dessa domar undersökte domstolen de villkor som anges i artikel 6.2 i beslut nr 1/80 enligt vilken vissa perioder av frånvaro ska jämställas med en reguljär anställning. I bestämmelsen anges att ”[s]emesterperioder och föräldraledighet samt frånvaro på grund av arbetsskada eller kortvarig sjukdom skall jämställas med perioder av reguljär anställning. Perioder av ofrivillig arbetslöshet, som i vederbörlig ordning bekräftats av behöriga myndigheter, samt frånvaro med anledning av långvarig sjukdom skall inte inskränka de rättigheter som erhållits med anledning av den föregående anställningsperioden utan att de därmed jämställs med perioder av reguljär anställning”. Domstolen fick anledning att på grundval av denna bestämmelse pröva om en turkisk arbetstagare, som Ahmet Bozkurt, fortfarande hade rätt att uppehålla sig på värdmedlemsstatens territorium efter att han hade råkat ut för ett olycksfall i arbetet som gjort honom permanent arbetsoförmögen.
43. Domstolen slog fast att med hänsyn till att ändamålet med beslut nr 1/80 är att stärka ställningen för turkiska arbetstagare som redan har arbete, ska rätten att uppehålla sig i landet vara knuten till arbetstagarens anställning så att arbetstagaren, om anställningen avbryts, endast kan stanna kvar om avbrottet är begränsat i tiden. Domstolen ansåg att denna tolkning överensstämde med lydelsen av artikel 6.2 i beslut nr 1/80 som endast avser tillfällig frånvaro och inte att arbetstagaren lämnar yrkeslivet. I fall av långvarig arbetsoförmåga är arbetstagaren däremot inte alls tillgänglig på arbetsmarknaden och det finns inget objektivt rättfärdigat intresse att garantera honom rätt till tillgång till arbetsmarknaden och en därtill knuten rätt att uppehålla sig i landet.(15)
44. Enligt domstolen ”reglerar [artikel 6 i beslut nr 1/80] inte situationen för en turkisk arbetstagare som slutgiltigt lämnat arbetsmarknaden i en [medlems]stat”(16). Domstolen drog av detta slutsatsen att ”[i] frånvaro av en speciell bestämmelse som tillerkänner turkiska arbetstagare rätt att vistas på en medlemsstats territorium efter att där ha utövat ett arbete, är det så att … uppehållsrätten för en turkisk medborgare … försvinner … om han senare blir helt och fullständigt arbetsoförmögen”.(17)
45. Genom domen i det ovannämnda målet Tetik bekräftades vad domstolen hade uttalat i domen i det ovannämnda målet Bozkurt ”att en turkisk arbetstagare, som har haft laglig anställning under mer än fyra år inom en medlemsstats område och av egen vilja beslutar sig för att lämna sin anställning för att inom samma medlemsstat söka nytt arbete men inte omedelbart lyckas ingå ett nytt anställningsförhållande, har rätt att under en skälig tidsperiod uppehålla sig i denna stat för att där söka en ny avlönad anställning, under förutsättning att han alltjämt tillhör den lagliga arbetsmarknaden i den aktuella medlemsstaten och i förekommande fall rättar sig efter gällande föreskrifter i denna medlemsstat, exempelvis genom att anmäla sig som arbetssökande och ställa sig till arbetsmarknadens förfogande”.(18)
46. Mot bakgrund av dessa två domar menar den danska och den nederländska regeringen att skrivningen i artikel 7 andra stycket i beslut nr 1/80 innebär att bestämmelsen ska tolkas på det första av de två alternativa sätten i punkt 41 i detta förslag till avgörande, nämligen att det var gemenskapslagstiftarens vilja att upprepa begreppet turkisk arbetstagare som används i första stycket i samma artikel.
47. Enligt deras uppfattning ska följaktligen a) beaktas att Ümit Bekleyens föräldrar, som har lämnat Förbundsrepubliken Tysklands territorium och inte har bott där sedan tio år, definitivt har lämnat arbetsmarknaden i värdmedlemsstaten, b) ur detta härledas att föräldrarna vid tidpunkten när Ümit Bekleyen påbörjade sin yrkesutbildning, under utbildningen och när utbildningen avslutades i Förbundsrepubliken Tyskland inte hade ställning som turkiska arbetstagare i den mening som avses i artikel 7 i beslut nr 1/80 och c) lösa problemet som uppkommit vid den hänskjutande domstolen genom att fastställa att en person som befinner sig i Ümit Bekleyens situation inte, när hennes yrkesutbildning har avslutats, fritt kan ta en anställning och därmed inte göra gällande rättigheter i fråga om anställning eller en uppehållsrätt på grundval av artikel 7 andra stycket i nämnda beslut.
48. Mot en sådan lösning finns tre skäl kopplade till a) syftena med associationsavtalet och beslut nr 1/80, b) skillnaden i innehåll mellan artikel 7 andra stycket i beslut nr 1/80 jämfört med första stycket av samma artikel och c) inverkan av artikel 59 i tilläggsprotokollet på tolkningen av artikel 7 andra stycket i beslut nr 1/80.
A – Syftena med associeringsavtalet och beslut nr 1/80
49. Som domstolen tydligt har angett preciseras i artikel 12 i associeringsavtalet att detta avtal a) ”syftar … till att främja en fortlöpande och balanserad förbättring av de ekonomiska och kommersiella förhållandena mellan de avtalsslutande parterna, även på arbetsmarknadsområdet, bland annat genom att stegvis genomföra fri rörlighet för arbetstagare”(19), och b) förverkligandet av detta mål bör ”i möjligaste mån” ske genom ett införlivande vid tillämpningen av bestämmelserna och principerna om fri rörlighet för arbetstagare inom gemenskapen av associeringsavtalets bestämmelser(20) och ”i syfte att höja det turkiska folkets levnadsstandard och underlätta Republiken Turkiets framtida anslutning till gemenskapen (fjärde skälet i ingressen och artikel 28)”(21).
50. Detta syfte måste nödvändigtvis påverka tolkningen av beslut nr 1/80 som enligt det första och det tredje skälet i ingressen har antagits med beaktande av ”säregenheten i det associeringsförhållande som förenar gemenskapen och Turkiet” och som syftar till att ”genomföra [avtalets] bestämmelser … om utbyte av unga arbetstagare”.
51. Med hänsyn till att de bestämmelser som ska tolkas, nämligen artikel 6, artikel 7 första och andra styckena, hör hemma i ett sammanhang där gemenskapen eftersträvar stegvis fri rörlighet för arbetstagare med särskild uppmärksamhet åt att ge unga turkiska arbetstagare tillträde till gemenskapens arbetsmarknad, är det nödvändigt att tolka och skilja mellan det generella ändamålet gemensamt för dessa bestämmelser och respektive bestämmelses specifika funktion.
52. Ett generellt ändamål som är gemensamt för alla tre bestämmelserna är att de syftar till att främja ett stegvist förverkligande av fri rörlighet för turkiska arbetstagare mellan varje medlemsstat i gemenskapen och Turkiet.
53. Artikel 6 i beslut nr 1/80 är avsedd att specificera det sätt på vilket den stegvisa integrationen av turkiska arbetstagare ska förverkligas på arbetsmarknaden i en av gemenskapens medlemsstater.
54. Artikel 7 första och andra styckena i nämnda beslut är lika allmänt hållna som det system i vilka de ingår, eftersom det däri föreskrivs att familjemedlemmar ska ha tillträde till arbetsmarknaden i värdmedlemsstaten. Detta allmänna gemensamma ändamål har bekräftats i domen i det ovannämnda målet Derin enligt vilken syftet med artikel 7 i beslut nr 1/80 är att göra det möjligt för dessa arbetstagares familjemedlemmar att ”gradvis befästa sin ställning i den berörda medlemsstaten genom att ge dem möjlighet att, efter en viss tid, leva ett självständigt liv i denna stat”.(22)
55. Detta tillträde till arbetsmarknaden i värdmedlemsstaten för den turkiske arbetstagarens familjemedlemmar består av en rätt att – med förbehåll för den företrädesrätt som ska ges arbetstagare från gemenskapens medlemsstater – ta varje anställning när familjemedlemmen sedan minst tre år har laglig bosättning i värdmedlemsstaten (artikel 7 första stycket första strecksatsen) och i en rätt att utöva varje avlönad verksamhet när familjemedlemmarna har laglig bosättning i värdmedlemsstaten sedan minst fem år (andra strecksatsen i andra stycket). Om det rör sig om ett barn (och inte endast en familjemedlem) består rätten i en möjlighet att ta varje anställning under förutsättning att en av föräldrarna har haft ett reguljärt arbete under minst tre år och att barnet har fullgjort en yrkesutbildning i denna medlemsstat (artikel 7 andra stycket).
56. Det särskilda syftet med artikel 7 första stycket i beslut nr 1/80 är att integrera turkiska arbetstagare på arbetsmarknaden i värdmedlemsstaten genom att tillgodose deras intresse av att förenas med sina familjemedlemmar på ett sätt som är ändamålsenligt med hänsyn till deras önskemål om att kunna ta en anställning på arbetsmarknaden. Detta är skälet till att det har angetts att familjemedlemmarnas rättigheter är beroende av att dessa arbetstagare tillhör och fortsätter att tillhöra den reguljära arbetsmarknaden i värdmedlemsstaten.
57. Som domstolen bekräftade i domen i målet Kadiman(23) är syftet med detta första stycke att a) ”en turkisk arbetstagare, som tillhör en medlemsstats lagliga arbetsmarknad, skall gynnas i sin anställning och sin vistelse genom att upprätthållandet av familjeband säkerställs”(24), b) tillerkänna dessa familjemedlemmar rätten att efter en viss tid utöva en avlönad verksamhet i denna medlemsstat ”[f]ör att den turkiske arbetstagarens kärnfamilj skall kunna etablera sig på ett mer varaktigt sätt i värdmedlemsstaten”(25), och c) ”att skapa gynnsamma förutsättningar för familjeåterförening i värdmedlemsstaten, för det första genom att tillåta den migrerande arbetstagarens familjemedlemmar att uppehålla sig tillsammans med denne och för det andra genom att förstärka deras ställning i den staten genom att tillerkänna dem rätten att tillträda en anställning i medlemsstaten”.(26)
58. Syftet med artikel 7 andra stycket är å andra sidan inte att skapa gynnsamma förutsättningar för familjeåterföreningar i värdmedlemsstaten(27), utan i stället att underlätta inträdet på arbetsmarknaden i värdmedlemsstaten för barn till turkiska arbetstagare som har fullgjort en yrkesutbildning för att stegvis förverkliga fri rörlighet för arbetstagare(28). Av detta skäl är inte tillämpningen av detta stycke nära knutet till syftet att i värdmedlemsstaten integrera föräldrarna till ett turkiskt barn och denna bestämmelse kräver inte att dessa föräldrar tillhör den reguljära arbetsmarknaden i denna medlemsstat när detta barn avser att anta ett erbjudande om anställning.
59. Vidare skulle den tolkning som föreslås av den danska och den nederländska regeringen, vilken förutsätter föräldrarnas faktiska närvaro i värdmedlemsstaten och att de tillhör den reguljära arbetsmarknaden i den staten, helt förta den ändamålsenliga verkan med artikel 7 andra stycket i beslut nr 1/80, eftersom detta stycke då inte skulle tillföra något utöver det första stycket, som avser återförening i vidare bemärkelse av ”familjens medlemmar”.
60. Eftersom artikel 7 andra stycket i beslut nr 1/80 inte särskilt syftar till familjeåterförening kan den följaktligen inte anses innehålla ett villkor om vistelse och anställning för föräldrarna på så sätt att föräldrarna och barnet måste ha gemensam bosättning när barnets yrkesutbildning påbörjas och under utbildningen.
B – Skillnaden i innehåll mellan artikel 7 andra stycket i beslut nr 1/80, jämförd med första stycket i samma artikel
61. Om artikel 7 första stycket i beslut nr 1/80 till sitt innehåll ska tolkas så, att det ger familjemedlemmar till en turkisk arbetstagare som tillhör den reguljära arbetsmarknaden i en medlemsstat en rätt härledd från denne arbetstagare att förena sig med arbetstagaren, gäller däremot med hänsyn till de specifika funktioner som skiljer sig åt mellan första och andra stycket i nämnda lagrum att andra stycket däri ska tolkas så, att det när de där uppställda villkoren är uppfyllda innebär en självständig rätt för barnen.
62. Föreställningen om en rätt avseende tillträde till arbetsmarknaden i en medlemsstat för barn till turkiska arbetstagare som en självständig rättighet och inte en härledd rättighet, som följer av en annan rättighet, motsägs inte av det faktum att, såsom jag har betonat ovan i punkt 31 i detta förslag till avgörande, artikel 7 andra stycket i beslut nr 1/80 anger att denna rätt gäller för just ”barn till turkiska arbetstagare … på villkor att en av föräldrarna har varit reguljärt anställd i åtminstone tre år i sagda medlemsstat”.
63. Denna omständighet antyder utan tvekan att rätten för ett barn till turkiska arbetstagare att få fritt tillträde till arbetsmarknaden i värdmedlemsstaten har sitt ursprung i det arbete som dessa arbetstagare har utfört i denna stat i det förflutna. Den funktion som artikel 7 andra stycket i det nämnda beslutet har, medför emellertid att denna omständighet inte ska beaktas på ett sådant sätt att det ses som en förutsättning för tillämpningen av denna artikel att en av föräldrarna behåller sin ställning som turkisk arbetstagare under barnets utbildning. Nämnda omständighet ska, tillsammans med det faktum att barnet har erhållit examen som visar att det har genomgått en yrkesutbildning, ses som en sakomständighet som ska beaktas för att fastställa att barnet har integrerats till en viss lägsta nivå i värdmedlemsstaten. Denna lägsta nivå har i beslut nr 1/80 och i associeringsavtalets anda enligt vad som angetts i punkterna 40 och 50 ovan ansetts nödvändig för att barnet ska kunna tilldelas en privilegierad ställning jämfört med varje annan tredjelandsmedborgare och de övriga familjemedlemmarna i samma familj.
64. Det är uppenbarligen mot bakgrund av detta övervägande om ställningen som barn till en turkisk arbetstagare som en historisk uppgift med sociologisk innebörd som domstolen, i punkt 30 i domen i det ovannämnda målet Akman, lade tyngdpunkten på att artikel 7 andra stycket i nämnda beslut innehåller verbet ”vara” i förfluten tid. Denna formulering står i motsats till användningen av presens i första stycket i artikelns första stycke(29), där det föreskrivs att den aktuella rätten gäller ”på villkor att en av föräldrarna har varit reguljärt anställd i åtminstone tre år i sagda medlemsstat”. Domstolen tog således fasta på denna omständighet när den yttrade att denna formulering ”således [tyder] på att det krav som uppställs … skall ha uppfyllts när som helst före den dag som barnet avslutar sin yrkesutbildning”(30).
65. Såsom jag har betonat ovan i punkt 61 i detta förslag till avgörande tillerkänns genom beslut nr 1/80 ett barn till en turkisk arbetstagare en självständig rätt avseende tillträde till arbetsmarknaden i en av gemenskapens medlemsstater inte endast på grund av den omständighet att barnet är barn till en arbetstagare som har varit reguljärt anställd i åtminstone tre år i en medlemsstat, utan också för att barnet har erhållit en examen efter att ha fullgjort en yrkesutbildning i denna medlemsstat.
66. Det är genom dessa två villkor som principen om ”stegvist förverkligande av fri rörlighet för turkiska arbetstagare” genomförts via beslut nr 1/80, vilken princip tjänat som förebild för associeringsavtalet. För det första jämställs inte i beslut nr 1/80 barn till turkiska arbetstagare med gemenskapens arbetstagare, eftersom barnen endast får tillträde till arbetsmarknaden i den medlemsstat där en av deras föräldrar har varit reguljärt anställd i minst tre år. För det andra får barnen tillträde till denna arbetsmarknad endast om de har visat en förmåga att kunna integrera sig i samhället i denna stat i sådan grad att de kunnat erhålla examen efter en fullgjord yrkesutbildning.
67. Det följer av samtliga ovanstående överväganden att artikel 7 andra stycket i beslut nr 1/80 ska tolkas så, om inte tillämpningen av artikel 59 i tilläggsprotokollet leder till en annan slutsats, att ett barn till en turkisk arbetstagare vilken har varit reguljärt anställd i värdmedlemsstaten i minst tre år och barnet i denna medlemsstat har fullgjort en yrkesutbildning, kan göra gällande en rätt avseende fritt tillträde till arbetsmarknaden i denna medlemsstat och en därtill knuten uppehållsrätt, trots att barnets föräldrar har lämnat denna medlemsstat permanent före det att barnet har anlänt till denna medlemsstats territorium och före det att barnet har påbörjat sin yrkesutbildning.
C – Inverkan av artikel 59 i tilläggsprotokollet på tolkningen av artikel 7 andra stycket i beslut nr 1/80
68. Den hänskjutande domstolen önskar få klarhet i om den tolkning som anges i föregående punkt är förenlig med artikel 59 i tilläggsprotokollet enligt vilken gäller att ”[i]nom de områden som omfattas av detta protokoll får Turkiet inte beviljas en förmånligare behandling än den som medlemsstaterna beviljar varandra på grundval av Fördraget om upprättandet av gemenskapen” och om det därför fordras en jämförelse för att fastställa att inte lösningen på det aktuella problemet i föregående punkt får till följd att ett barn till en turkisk arbetstagare, i ett sådant fall som i målet vid den nationella domstolen, behandlas förmånligare än ett barn till en arbetstagare från gemenskapen. En sådan jämförelse framstår som än mer nödvändig eftersom den hänskjutande domstolen är av uppfattningen att ett barn till en unionsmedborgare inte behåller sin rätt till följd av en tidigare vistelse i värdmedlemsstaten när barnet återvänder dit själv för att påbörja en yrkesutbildning, efter att ha lämnat denna stat tillsammans med sina föräldrar.
69. För en ändamålsenlig sådan jämförelse är det nödvändigt att göra två inledande iakttagelser.
70. För det första framgår det av fast rättspraxis att beslut nr 1/80 inte inkräktar på medlemsstaternas befogenhet att reglera vare sig turkiska medborgares inresa till deras territorium eller villkoren för deras första anställning.(31)
71. Vad beträffar situationen för familjemedlemmarna till en turkisk arbetstagare bekräftade domstolen i domen i målet Ergat att medlemsstaterna, trots antagandet av beslut nr 1/80, har behållit behörigheten att reglera såväl hur en familjemedlem till en turkisk arbetstagare får resa in i staten som villkoren för hans vistelse under den inledande perioden på tre år som föregår den period under vilken han har rätt att anta varje erbjudande om arbete.(32)
72. Denna behörighet för medlemsstaterna innebär även en behörighet att reglera återflyttning och återinträde för en familjemedlem till en turkisk arbetstagare som tidigare har förvärvat de rättigheter som anges i artikel 7 i beslut nr 1/80, men som har förlorat denna rättsliga ställning till följd av att denna arbetstagare har lämnat värdmedlemsstaten för en avsevärd period utan legitima skäl. Domstolen bekräftade följaktligen att den berörda medlemsstaten för det fall att en familjemedlem till en turkisk arbetstagare senare önskar flytta tillbaka till denna stat, kan kräva att han inkommer med en ny ansökan för att på nytt få tillstånd att förena sig med denna arbetstagare om han fortfarande är beroende av honom eller att han får tillstånd att resa in i denna medlemsstat för att arbeta med stöd av artikel 6 i beslut nr 1/80.(33)
73. Det ska i detta avseende preciseras att den tolkning av artikel 7 andra stycket i beslut nr 1/80 som jag föreslår i punkt 67 i detta förslag till avgörande inte inkräktar på medlemsstaternas behörighet att göra återinträdet för ett barn till en turkisk arbetstagare, som permanent har lämnat värdmedlemsstaten, beroende av att barnet beviljas ett nytt inresetillstånd i de fall barnet önskar studera i denna medlemsstat.(34)
74. Vad för det andra avser jämförelsen mellan situationen för ett barn till en turkisk arbetstagare och ett barn till en arbetstagare från gemenskapen i ett sådant fall som är föremål för tvisten i målet vid den nationella domstolen, ska det beaktas att den rätt för Ümit Bekleyen att uppehålla sig i Förbundsrepubliken Tyskland, vilken hon tillerkändes efter att hon återvänt till denna medlemsstat för sin yrkesutbildning, baserades på nationell rätt och inte på beslut nr 1/80.
75. Mot bakgrund av denna uppgift ska för nämnda jämförelse, i motsats till vad den danska regeringen har anfört i sitt yttrande och vad som har angetts i begäran om förhandsavgörande, Ümit Bekleyens situation när hon avslutade sin yrkesutbildning och önskade få tillträde till arbetsmarknaden i värdmedlemsstaten med stöd av artikel 7 andra stycket i beslut nr 1/80 beaktas, och inte hennes situation vid tidpunkten när hon kom till denna medlemsstat och påbörjade sina universitetsstudier. Hennes situation utmärker sig genom att föräldrarna inte längre var bosatta i värdmedlemsstaten vare sig när hon återvände till denna medlemsstat eller under hennes yrkesutbildning. Följaktligen tillhör hennes fall inte kategorin familjeåterförening. Det rör sig således om ett myndigt barn som efter sina universitetsstudier är att betrakta som en självständig person.(35) Följaktligen ska hennes rättigheter enligt beslut nr 1/80 jämföras med dem som ett barn till en arbetstagare från gemenskapen har när det avser att få tillträde till arbetsmarknaden i en annan medlemsstat efter sin yrkesutbildning i denna stat och dennes föräldrar inte befinner sig i den aktuella medlemsstaten.(36)
76. Det bör noteras att barnet till en unionsmedborgare inte, i motsats till vad den hänskjutande domstolen funnit, omfattas av artikel 7.1 d i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (nedan kallat direktiv 2004/38)(37), och heller inte av artikel 12.1 i detta direktiv(38).
77. Enligt artikel 7.1 d i direktiv 2004/38 har familjemedlemmar till en unionsmedborgare som följer med eller ansluter sig till denna unionsmedborgare rätt att uppehålla sig på en annan medlemsstats territorium under längre tid än tre månader om denna unionsmedborgare har ställning som arbetstagare (punkt 1 a), har tillräckliga tillgångar (punkt 1 b) eller studerar (punkt 1 c).
78. Av uttrycket ”följer med eller ansluter sig till”, som används i artikel 7.1 d i direktiv 2004/38, följer även att syftet med bestämmelsen är familjeåterförening genom kravet på att minst en av det aktuella barnets föräldrar befinner sig i värdmedlemsstaten för att barnet ska kunna åtnjuta denna uppehållsrätt. Såsom jag har betonat ovan i punkt 75 i detta förslag till avgörande ska emellertid undersökningen enligt artikel 59 i tilläggsprotokollet ske genom en jämförelse mellan situationen för ett barn till en turkisk arbetstagare, som i det förevarande målet, och situationen för ett barn till en unionsmedborgare vars föräldrar inte längre är bosatta i värdmedlemsstaten vid tidpunkten när barnet gör gällande en rätt avseende fritt tillträde till arbetsmarknaden i denna medlemsstat.
79. I artikel 12.1 i direktiv 2004/38 föreskrivs att familjemedlemmar till en unionsmedborgare behåller sin uppehållsrätt om unionsmedborgaren avlider eller lämnar staten. Följaktligen måste det konstateras att denna bestämmelse inte kan beaktas vid en jämförelse på grundval av artikel 59 i tilläggsprotokollet med hänsyn till att denna jämförelse ska göras utifrån en situation där föräldrarna till barnet inte längre bor i värdmedlemsstaten när barnet återvänder dit eller under barnets hela vistelse där.
80. Vad beträffar ett barn till en unionsmedborgare som själv har detta medborgarskap måste artiklarna 18 EG, 39 EG och artikel 7.1 a i direktiv 2004/38 beaktas liksom domstolens praxis avseende artikel 39 EG.
81. Enligt artikel 18.1 EG gäller att ”[v]arje unionsmedborgare skall ha rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, om inte annat följer av de begränsningar och villkor som föreskrivs i detta fördrag och i bestämmelserna om genomförande av fördraget”.
82. I artikel 39.1 EG anges att fri rörlighet för arbetstagare ska säkerställas inom gemenskapen, medan det i artikel 39.2 EG anges att denna fria rörlighet innebär att all diskriminering av arbetstagare från medlemsstaterna på grund av nationalitet ska avskaffas vad gäller anställning, lön och övriga arbets- och anställningsvillkor. Den fria rörligheten för arbetstagare innefattar enligt artikel 39.3 a och b EG en rätt att anta faktiska erbjudanden om anställning och förflytta sig fritt inom medlemsstaternas territorium för detta ändamål.
83. Dessutom anges i artikel 7.1 a i direktiv 2004/38 att varje unionsmedborgare ska ha rätt att uppehålla sig inom en annan medlemsstats territorium under längre tid än tre månader om den berörda personen är anställd eller egenföretagare i den mottagande medlemsstaten.
84. I domstolens rättspraxis avseende artikel 39 EG har klargjorts att begreppet arbetstagare har en gemenskapsrättslig betydelse och inte ska tolkas restriktivt(39). Domstolen har vid tolkningen av detta begrepp, vilken också gör sig gällande för begreppet arbetstagare i den mening som avses i artikel 7.1 a i direktiv 2004/38, preciserat att begreppet omfattar inte bara en person som beger sig till en annan medlemsstat för att anta ett erbjudande om anställning utan även en person som beger sig till en annan medlemsstat för att söka en anställning.(40)
85. Det följer av det anförda att en medborgare i en medlemsstat, som är myndigt barn till unionsmedborgare och som har fullgjort sina universitetsstudier i en annan medlemsstat inte endast åtnjuter en självständig rätt att uppehålla sig i värdmedlemsstaten utan också har en rätt avseende fritt tillträde till arbetsmarknaden i samma medlemsstat. Denna rätt enligt artikel 39.3 EG kan endast begränsas med hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa.
86. När det gäller barn till turkiska arbetstagare kan det däremot konstateras att turkiska medborgare som har rätt att ta en anställning och uppehållsrätt enligt artikel 7 i beslut nr 1/80, i motsats till unionsmedborgare, inte har rätt att röra sig fritt inom gemenskapen utan enbart åtnjuter vissa rättigheter i värdmedlemsstaten.(41)
87. Därtill ska som jag har betonat ovan i punkt 33 i detta förslag till avgörande ett barn till en turkisk arbetstagare uppfylla tre kumulativa villkor för att fritt kunna ta en anställning med en motsvarande uppehållsrätt på grundval av artikel 7 andra stycket i beslut nr 1/80. Dessa villkor avser att barnet 1) är barn till en turkisk arbetstagare, 2) kan visa att en av dess föräldrar ”har varit reguljärt anställd i åtminstone tre år i sagda medlemsstat” och 3) har fullgjort en yrkesutbildning i värdmedlemsstaten.
88. Det följer av det anförda att ett barn till en turkisk arbetstagare, till skillnad från en unionsmedborgare, inte har en ovillkorlig rätt avseende tillträde till arbetsmarknaden i en medlemsstat och en därtill knuten uppehållsrätt, eftersom ett barn till en turkisk arbetstagare måste uppfylla flera villkor för att få dessa rättigheter. Vad därtill avser omfattningen av de rättigheter som dessa barn har fått genom artikel 7 i beslut nr 1/80, innebär dessa rättigheter betydande nackdelar, vilket har konstaterats i de föregående punkterna i detta förslag till avgörande (nämligen frånvaro av rätt till fri rörlighet inom gemenskapen, att inresan i en medlemsstat är underkastad nationell rätt i denna medlemsstat) i förhållande till de rättigheter som gäller för en medborgare i någon av gemenskapens medlemsstater enligt fördragets bestämmelser om fri rörlighet för arbetstagare och de rättsakter i sekundärrätten som har antagits för att genomföra fördragets bestämmelser.
89. Av det ovan anförda följer att den föreslagna tolkningen av de rättigheter som följer av artikel 7 andra stycket i beslut nr 1/80 inte får till effekt att ett barn till en turkisk arbetstagare behandlas förmånligare enligt fördraget än ett barn till en unionsmedborgare.
90. Mot bakgrund av dessa överväganden anser jag att tolkningen av artikel 7 andra stycket i beslut nr 1/80 att ett barn till en turkisk arbetstagare, vilken har varit reguljärt anställd i värdmedlemsstaten i minst tre år, som i denna medlemsstat har fullgjort en yrkesutbildning, kan göra gällande en rätt avseende fritt tillträde till arbetsmarknaden i denna medlemsstat och en därtill knuten uppehållsrätt, trots att barnets föräldrar har lämnat denna medlemsstat permanent före det att barnet har anlänt till denna medlemsstats territorium och före det att barnet har påbörjat sin yrkesutbildning, inte strider mot artikel 59 i tilläggsprotokollet.
V – Förslag till avgörande
91. Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen ska besvara den tolkningsfråga som har ställts av Oberverwaltungsgericht Berlin‑Brandenburg på följande sätt:
Artikel 7 andra stycket i beslut nr 1/80 av den 19 september 1980 om utveckling av associationen, antaget av associeringsrådet inrättat genom associeringsavtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Republiken Turkiet, ska tolkas så att ett barn till en turkisk arbetstagare, vilken har varit reguljärt anställd i värdmedlemsstaten i minst tre år, som i denna medlemsstat har fullgjort en yrkesutbildning, kan göra gällande en rätt avseende fritt tillträde till arbetsmarknaden i denna medlemsstat och en därtill knuten uppehållsrätt, trots att barnets föräldrar har lämnat denna medlemsstat permanent före det att barnet har anlänt till denna medlemsstats territorium och före det att barnet har påbörjat sin yrkesutbildning.