Mål T-34/02

EURL Le Levant 001 m.fl.

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Statligt stöd – Begreppet berörd part – Föreläggande att yttra sig – Beslut att inleda förfarandet enligt artikel 88.2 EG – Åtgärd för skatteavdrag för vissa investeringar utanför Europa – Utvecklingsstöd till varvsindustrin – Bedömning i förhållande till artikel 87.1 EG – Motiveringsskyldighet”

Sammanfattning av domen

1.      Förfarande – Talan som väcks av en privaträttslig juridisk person – Ansökan genom vilken talan anhängiggjorts

(Förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 44.5)

2.      Förfarande – Talan som väcks av en fysisk person – Ansökan genom vilken talan anhängiggjorts

(Förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 44.3)

3.      Statligt stöd – Administrativt förfarande – Skyldighet för kommissionen att förelägga berörda parter att yttra sig

(Artikel 88.2 EG, rådets förordning nr 659/1999, artiklarna 1 h, 6.1 och 14.1)

4.      Statligt stöd – Administrativt förfarande – Skyldighet för kommissionen att förelägga berörda parter att yttra sig

(Artiklarna 86.1 EG och 87.1 EG, rådets förordning nr 659/1999, artikel 6.1)

5.      Statligt stöd – Förbud – Undantag – Stöd till varvsindustrin – Direktiv 90/684

(Artiklarna 87.1 EG, 87.3 EG och 253 EG, rådets direktiv 90/684, artikel 4.7)

6.      Statligt stöd – Administrativt förfarande – Kommissionens beslut – Domstolsprövning – Gränser

(Artiklarna 88.2 EG och 230 EG)

1.      Den omständigheten att den fullmakt som utställts av sökanden till advokaten inte har daterats innebär inte att talan skall avvisas enligt artikel 44.5 i rättegångsreglerna, då fullmakten, som bilagts ansökan, måste ha utställts innan den gavs in.

(se punkterna 54–55)

2.      Det följer av artikel 44.3 i förstainstansrättens rättegångsregler att advokaten inte behöver visa en formellt riktig fullmaktshandling för att väcka talan, förutom om fullmakten ifrågasätts. Enligt förstainstansrättens rättegångsregler kan alltså fysiska personer representeras av en advokat utan att advokaten måste förete någon fullmakt, trots att detta är fallet för en juridisk person. Det är i princip tillräckligt att fysiska personers advokater lägger fram en legitimationshandling som intygar att vederbörande är medlem i advokatsamfundet i någon medlemsstat.

(se punkterna 62–64)

3.      Av artikel 88.2 första stycket EG följer att kommissionen skall ha gett berörda parter tillfälle att yttra sig innan den slår fast att ett statligt stöd är oförenligt med den gemensamma marknaden. Omfånget för denna skyldighet bestäms i artikel 1 h i förordning nr 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [88] EG, där ”intresserad part” definieras enligt följande: ”en medlemsstat eller en person, ett företag eller en företagssammanslutning, vars intressen kan påverkas av att stöd beviljas, framför allt stödmottagaren, konkurrerande företag och branschorganisationer”. Om det formella granskningsförfarandet avser ett olagligt statligt stöd som verkställts, blir det viktigt att bestämma vem som är att betrakta som mottagare av stödet. I artikel 14.1 i förordning nr 659/1999 föreskrivs nämligen att vid ett ”negativt beslut”, enligt vilket det fastställs att stödet är oförenligt med den gemensamma marknaden, skall kommissionen ”besluta att den berörda medlemsstaten skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva stödet från mottagaren”.

Därför skall, inom ramen för prövningen av ett stöd som verkställts medelst skattelättnader, de investerare som erhållit stödet föreläggas att yttra sig under det administrativa förfarandet då de, i det slutliga beslut från kommissionen enligt vilket det fastställs att stödet är oförenligt med den gemensamma marknaden, utpekas som direkta stödmottagare och eftersom det rör sig om ”berörda parter” i enlighet med den ovannämnda definitionen. Avgörandet av vem som är stödmottagare utgör ofrånkomligen en ”relevant sak- och rättsfråga” i den mening som avses i första meningen i artikel 6.1 i förordning nr 659/1999, som enligt denna bestämmelse bör läggas fram i beslutet att inleda förfarandet, om det är möjligt på detta stadium i förfarandet, eftersom det är på grundval av denna bedömning som kommissionen kan komma att fatta beslut att stödet skall återkrävas. Utan att ha blivit informerad om sin egenskap av mottagare av det omtvistade stödet, vare sig i beslutet att inleda förfarandet eller på ett senare stadium i det formella granskningsförfarande som föregår det slutliga beslutet att stödet är oförenligt med den gemensamma marknaden, kan en berörd part av detta slag nämligen inte anses på ett lämpligt sätt ha getts tillfälle att yttra sig, eftersom parten inte utpekas som mottagare av det stöd som skall återkrävas och därför på goda grunder kan tro att det inte är nödvändigt att yttra sig.

(se punkterna 77–83)

4.      I ett förfarande för prövning av statliga stöd, om beslut inte fattats avseende den berördes ansökan om förlängning enligt artikel 6.1 sista meningen i förordning nr 659/1999 av den tidsfrist om en månad som beviljats intresserade parter för att lämna sina synpunkter på beslutet att inleda förfarandet, och om vederbörande inte getts tillstånd att yttra sig beträffande beslutet utan att ange skälen till varför ansökan inte var vederbörligen berättigad, har kommissionen åsidosatt artikel 6.1 sista meningen.

Kommissionen kan, när det gäller statligt stöd, inte förskansa sig bakom en formalistisk tolkning av sina skyldigheter, eftersom det här är viktigt att en enskild, gentemot vilken kommissionen förbereder ett beslut där den enskilde utpekas som mottagare av ett olagligt stöd och som den från vilken stödet skall återkrävas, har möjlighet att göra sina synpunkter gällande före det att beslutet fattas enligt den allmänna rättsprincip enligt vilken alla mot vilka ett betungande beslut kan komma att meddelas ges tillfälle att på ett lämpligt sätt framföra sina synpunkter avseende de omständigheter som kommissionen lägger vederbörande till last och som ligger till grund för nämnda beslut.

(se punkterna 92–97)

5.      Prövningen av ett stöd till varvsindustrin får inte begränsas till att endast avse artikel 4.7 i sjunde direktivet 90/684 om stöd till varvsindustrin. Det krävs att det först undersöks på vilket sätt de villkor som uppställs i artikel 87.1 EG för att slå fast att stödet är oförenligt med den gemensamma marknaden var uppfyllda, eftersom det är absolut nödvändigt att villkoren i nämnda bestämmelse är uppfyllda för att ett statligt stöd skall kunna anses oförenligt med den gemensamma marknaden. Om ett stöd är förenligt med den gemensamma marknaden på grund av att inte alla villkor i artikel 87.1 EG är uppfyllda, är sjunde direktivet – som antagits på grundval av artikel 87.3 e EG – nämligen inte tillämpligt, eftersom detta direktiv oundvikligen förutsätter, med stöd av artikel 87.1 EG, att det aktuella stödet är oförenligt med den gemensamma marknaden.

Vid avsaknad av förklaringar till varför det ifrågavarande stödet uppfyller samtliga villkor i artikel 87.1 EG, skall kommissionens beslut ogiltigförklaras eftersom kommissionen åsidosatt sin motiveringsskyldighet enligt artikel 253 EG.

(se punkterna 112–123 och 132)

6.      Om det inom ramen för en talan mot ett kommissionsbeslut om statligt stöd ges in handlingar som sökandena inte förelagts att ge in under det formella prövningsförfarandet och som innehåller uppgifter om faktiska omständigheter som skulle kunna tala emot de faktiska omständigheter som kommissionen hade tillgång till under det administrativa förfarandet och som legat till grund för det omtvistade beslutet, kan gemenskapsdomstolen inte ersätta kommissionens bedömning av vilken ekonomisk eller juridisk betydelse som dessa omständigheter skulle kunna ha fått för kommissionens analys med sin egen bedömning. Om gemenskapsdomstolen bedömer dessa omständigheter på detta sätt, innebär det att rätten gör en egen bedömning och drar sin egen slutsats av de nya åberopade omständigheterna, i stället för att bedöma det omtvistade beslutets lagenlighet. Detta är emellertid inte gemenskapsdomstolens uppgift. Om gemenskapsdomstolen inte kan ersätta den bedömning av omständigheterna som gjorts av den institution som fattat beslutet med sin egen bedömning, och framför allt inte på det ekonomiska planet, kan den ännu mindre göra en alldeles ny bedömning utifrån omständigheter som inte utgjorde processmaterial under det administrativa förfarandet vid kommissionen.

(se punkterna 138–139)