TRIBUNALENS DOM (första avdelningen i utökad sammansättning)
den 6 mars 2019 (*)
”Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism – Frysning av tillgångar – Huruvida myndighet i tredje land kan anses vara en behörig myndighet i den mening som avses i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp – Faktaunderlag för beslut om frysning av tillgångar – Motiveringsskyldighet – Oriktig bedömning – Rätt till egendom”
I mål T‑289/15,
Hamas, Doha (Qatar), företrädd av advokaten L. Glock,
sökande,
mot
Europeiska unionens råd, inledningsvis företrätt av B. Driessen och N. Rouam, därefter av B. Driessen, F. Naert och A. Sikora-Kalėda, samtliga i egenskap av ombud,
svarande,
med stöd av
Europeiska kommissionen, inledningsvis företrädd av F. Castillo de la Torre och R. Tricot, därefter av F. Castillo de la Torre, L. Baumgart och C. Zadra, samtliga i egenskap av ombud,
intervenient,
angående en ansökan som grundas på artikel 263 FEUF och som avser ogiltigförklaring dels av rådets beslut (Gusp) 2015/521 av den 26 mars 2015 om uppdatering och ändring av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av beslut 2014/483/Gusp (EUT L 82, 2015, s. 107), dels av rådets genomförandeförordning (EU) 2015/513 av den 26 mars 2015 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av genomförandeförordning (EU) nr 790/2014 (EUT L 82, 2015, s. 1), i den mån dessa rättsakter berör sökanden,
meddelar
TRIBUNALEN (första avdelningen i utökad sammansättning)
sammansatt av ordföranden I. Pelikánová samt domarna V. Valančius, P. Nihoul, (referent), J. Svenningsen och U. Öberg,
justitiesekreterare: förste handläggaren J. Palacio González,
efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 12 juli 2018,
följande
Dom
Bakgrund
Förenta nationernas säkerhetsråds resolution 1373 (2001)
1 Den 28 september 2001 antog Förenta nationernas säkerhetsråd resolution 1373 (2001), i vilken omfattande strategier lades fram för att med alla medel bekämpa terrorism och i synnerhet finansieringen av terrorism. I punkt 1 c i denna resolution föreskrevs bland annat att alla stater utan dröjsmål skulle frysa alla penningmedel, andra finansiella tillgångar och ekonomiska resurser för personer som begår eller försöker begå terroristhandlingar eller som deltar i eller underlättar genomförandet av terroristhandlingar, för enheter som ägs eller kontrolleras av sådana personer, och för personer eller enheter som handlar på sådana personers eller enheters vägnar eller under deras ledning.
2 I nämnda resolution finns inte någon förteckning över personer, enheter eller grupper på vilka dessa åtgärder skulle tillämpas.
Unionsrätt
3 Europeiska unionens råd ansåg att det var nödvändigt att Europeiska unionen vidtog åtgärder för att genomföra resolution 1373 (2001) och antog därför, den 27 december 2001, gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism (EGT L 344, 2001, s. 93). I artikel 2 i gemensam ståndpunkt 2001/931 föreskrevs att penningmedel, andra finansiella tillgångar och ekonomiska resurser skulle frysas för personer, grupper och enheter som deltar i terroristhandlingar och finns förtecknade i bilagan till denna gemensamma ståndpunkt.
4 För att på unionsnivå genomföra de åtgärder som anges i gemensam ståndpunkt 2001/931, antog rådet samma dag förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism (EGT L 344, 2001, s. 70) och beslut 2001/927/EG om upprättande av den förteckning som avses i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 (EGT L 344, 2001, s. 83).
5 Namnet ”Hamas-Izz al-Din al-Qassem (Hamas terroristgren)” fanns upptagen i den förteckning som bilagts gemensam ståndpunkt 2001/931 och i den som tagits in i beslut 2001/927. Dessa två rättsakter har uppdaterats regelbundet med tillämpning av artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001, med namnet ”Hamas-Izz al-Din al-Qassem” fortsatt upptaget i förteckningarna.
6 Den 12 september 2003 antog rådet dels gemensam ståndpunkt 2003/651/Gusp om uppdatering av gemensam ståndpunkt 2001/931 och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2003/482/Gusp (EUT L 229, 2003, s. 42), dels beslut 2003/646/EG om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och om upphävande av beslut 2003/480/EG (EUT L 229, 2003, s. 22). Det namn på organisationen som upptogs i förteckningarna tillhörande dessa rättsakter var ”Hamas (inklusive Hamas-Izz al-Din al-Qassem)”.
7 Namnet på organisationen har fortsatt att vara upptaget i de förteckningar som bifogats senare rättsakter.
Angripna rättsakter
8 Den 20 februari 2015 delgav rådet sökandens advokat skälen för att rådet övervägde att fortsätta att uppta sökanden i förteckningarna avseende frysning av tillgångar och angav att sökanden fram till och med den 6 mars 2015 kunde yttra sig över detta och ge in styrkande handlingar.
9 Sökanden svarade inte på denna skrivelse.
10 Den 26 mars 2015 antog rådet beslut (Gusp) 2015/521 om uppdatering och ändring av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 (EUT L 82, 2015, s. 107) samt genomförandeförordning (EU) 2015/513 om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och om upphävande av genomförandeförordning (EU) nr 790/2014 (EUT L 82, 2015, s. 1) (nedan gemensamt kallade de angripna rättsakterna). Namnet ”Hamas (inklusive Hamas-Izz al-Din al-Qassem)” var fortsatt upptaget i förteckningarna i bilagorna till dessa rättsakter (nedan kallade de omtvistade förteckningarna).
11 Genom en skrivelse av den 27 mars 2015 angav rådet till sökandens ombud skälen för att fortsätta att uppta namnet ”Hamas (inklusive Hamas-Izz al-Din al-Qassem)” i de omtvistade förteckningarna, och upplyste om möjligheten att ansöka om en översyn av dessa förteckningar i enlighet med artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931.
12 Sökanden svarade inte på denna skrivelse.
13 I redogörelsen för skälen i skrivelsen av den 27 mars 2015 (nedan kallad redogörelsen för skälen för de angripna rättsakterna) grundade sig rådet på följande nationella beslut: för det första beslutet av Secretary of State for the Home Department (Förenade kungarikets inrikesminister, nedan kallad Home Secretary) av den 29 mars 2001 om ändring av UK Terrorism Act 2000 (Förenade kungarikets lag från år 2000 om terrorism) och om förbud mot Hamas-Izz al-Din al-Qassam såsom varande en organisation inblandad i terrorism (nedan kallad Home Secretarys beslut), för det andra ett beslut av United States Secretary of State (den amerikanska utrikesministern, Förenta staterna) av den 8 oktober 1997, i vilket Hamas klassades som en utländsk terroristorganisation i den mening som avses i Immigration and Nationality Act (Förenta staternas lag om immigration och medborgarskap, nedan kallad INA) (nedan kallat 1997 års amerikanska beslut), för det tredje ett beslut av den amerikanska utrikesministern av den 31 oktober 2001, fattat med stöd av Executive Order nr 13224 (presidentdekret nr 13224) (nedan kallat 2001 års amerikanska beslut) och, för det fjärde, ett beslut av den 23 januari 1995 fattat med stöd av Executive Order nr 12947 (presidentdekret 12947) (nedan kallat 1995 års amerikanska beslut).
14 I den centrala delen i redogörelsen för skälen för de angripna rättsakterna anförde rådet att vart och ett av dessa nationella beslut utgjorde ett beslut av en behörig myndighet i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och att besluten alltjämt gällde. Rådet angav därefter att det hade undersökt huruvida det hade tillgång till uppgifter om omständigheter som talade för att sökanden skulle tas bort från de omtvistade förteckningarna, men att det inte hade några sådana uppgifter. Slutligen angav rådet att de omständigheter som motiverade beslutet att uppta Hamas i de omtvistade förteckningarna fortfarande gällde och kom fram till att Hamas skulle fortsätta att upptas i de omtvistade förteckningarna.
15 Redogörelsen för skälen för de angripna rättsakterna innehöll vidare en bilaga A rörande ”beslutet från den behöriga myndigheten i Förenade kungariket” och en bilaga B rörande ”besluten från de behöriga myndigheterna i Förenta staterna”. Dessa bilagor innehöll en beskrivning av respektive nationell lagstiftning med stöd av vilken respektive nationell myndighets beslut antagits, de definitioner av terrorism som använts i dessa lagar, en beskrivning av förfaranden för översyn av sådana beslut, en beskrivning av de sakomständigheter som dessa myndigheter hade grundat sig på och konstaterandet att dessa sakomständigheter utgjorde terroristhandlingar i den mening som avses i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931.
16 I punkt 15 i bilaga A till redogörelsen för skälen för de angripna rättsakterna angav rådet att i Förenade kungariket hade förbudet, i oktober 2014, setts över av den ministerieövergripande gruppen för översyn av förbud och att den gruppen utifrån de angivna omständigheterna konstaterade att det rimligen kunde antas att Hamas-Izz al-Din al-Qassem alltjämt var inblandad i terrorism.
17 I punkt 17 i bilaga B till redogörelsen för skälen för de angripna rättsakterna angav rådet de olika omständigheter som inträffade mellan åren 2003 och 2011 på vilka de amerikanska myndigheterna grundat sitt beslut att klassificera sökanden som en utländsk terroristorganisation, utan att specificera i vilka beslut dessa omnämns.
Förfarandet och parternas yrkande
18 Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 2 juni 2015.
19 Genom beslut av tribunalens ordförande den 18 juni 2015 fördelades förevarande mål till sjätte avdelningen.
20 Genom beslut av den 28 juli 2015 av ordföranden på tribunalens sjätte avdelning vilandeförklarades målet enligt artikel 69 d i rättegångsreglerna i avvaktan på domstolens avgöranden i mål C‑599/14 P, rådet/LTTE, och C‑79/15 P, rådet/Hamas.
21 Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 16 september 2015 ansökte Europeiska kommissionen om att få intervenera i målet till stöd för rådets yrkanden.
22 Den 3 oktober 2016 omfördelades förevarande mål till den första avdelningen.
23 Genom en skrivelse av den 27 juli 2017 uppmanades parterna att yttra sig över de slutsatser som kan dras av dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE (C‑599/14 P, EU:C:2017:583), och dom av den 26 juli 2017, rådet/Hamas (C‑79/15 P, EU:C:2017:584), i förevarande mål.
24 Rådet besvarade denna skrivelse den 14 september 2017.
25 Rådet gav in sitt svaromål den 27 november 2017.
26 Genom beslut av den 6 december 2017 av ordföranden på tribunalens första avdelning tilläts kommissionen intervenera. Kommissionen gav in sin inlaga och parterna yttrade sig över densamma inom de fastställda fristerna.
27 Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 12 juli 2018.
28 Sökanden yrkar att tribunalen ska
– ogiltigförklara de angripna rättsakterna, i den del de berör sökanden, ”inklusive Hamas-Izz al-Din al-Qassam”, och
– förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.
29 Rådet har, med stöd av kommissionen, yrkat att tribunalen ska
– ogilla sökandens talan i dess helhet, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
30 Sökanden har åberopat sju grunder, avseende
– åsidosättande av artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931,
– felaktig bedömning av sakomständigheterna,
– felaktig bedömning när det gäller frågan huruvida Hamas är en terroristorganisation,
– åsidosättande av principen om icke-inblandning,
– åsidosättande av motiveringsskyldigheten,
– åsidosättande av rätten till försvar och av rätten till ett effektivt domstolsskydd i nationella förfaranden, och
– åsidosättande av rätten till egendom.
31 Den femte grunden ska prövas i andra hand.
Den första grunden, avseende åsidosättande av artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931
32 Inom ramen för den första grunden har sökanden, efter att ha framfört sina synpunkter på identifieringen av de organisationer som omfattas av besluten från de brittiska och de amerikanska myndigheterna, gjort gällande att rådet har åsidosatt artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 genom att anse dessa beslut vara sådana beslut som har fattats av behöriga myndigheter i den mening som avses i denna bestämmelse.
33 Beslutet att fortsätta att uppta en person eller enhet i förteckningen över dem vars tillgångar ska frysas utgör i sak en förlängning av det ursprungliga upptagandet och förutsätter således att risken för att den berörda personen eller enheten är inblandad i terroristverksamhet, såsom den inledningsvis fastställts av rådet med stöd av det nationella beslut som låg till grund för det ursprungliga uppförandet, kvarstår (dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 61, och dom av den 26 juli 2017, rådet/Hamas, C‑79/15 P, EU:C:2017:584, punkt 39).
34 Grunden är således relevant.
35 Det är lämpligt att, efter att ha fastställt vilka organisationer som omfattas av de beslut som antagits av rådet, först pröva de invändningar som enbart avser besluten från de amerikanska myndigheterna och därefter de invändningar som avser både de amerikanska myndigheternas och de brittiska myndigheternas beslut.
Identifiering av organisationer som omfattas av de brittiska och de amerikanska myndigheternas beslut
36 Sökanden har anfört att enligt den redogörelse för skälen som rådet översände grundades de angripna rättsakterna på ett beslut av Home Secretary, som förbjuder den militära grenen av Hamas, Hamas-Izz al-Din al-Qassem, och på tre amerikanska beslut som avser Hamas utan närmare specificering.
37 Sökanden har ifrågasatt om de amerikanska myndigheterna har avsett att uppta Hamas i dess helhet i förteckningarna och har gjort gällande att rådet, genom att anse att så var fallet, har gjort en extensiv tolkning av deras beslut, vilket inte tydligt följer av de förteckningar som dessa myndigheter har offentliggjort.
38 Tribunalen konstaterar att de amerikanska besluten uttryckligen omnämner ”Hamas” och att denna benämning berikades i 1997 års amerikanska beslut med ett dussintal andra namn – däribland ”Izz al-Din al-Qassam-brigaderna” – under vilka denna rörelse också varit känd.
39 Denna omständighet kan inte, såsom sökanden gjort gällande, tolkas så, att den innebär att de amerikanska myndigheterna avsåg att begränsa utpekandet till att endast avse ”Hamas-Izz al-Din al-Qassam”. Bland dessa kompletterande benämningar återfinns sådana som hänvisar till Hamas som helhet, såsom ”Islamic Resistance Movement”, som är den engelska översättningen av ”Harakat Al-Muqawama Al-Islamia”, som är en annan benämning som förekommer i texten och för vilken ”Hamas” är en förkortning. Omnämnandet av dessa olika benämningar syftar endast till att säkerställa den konkreta effektiviteten av de åtgärder som vidtagits mot Hamas, så att Hamas träffas i alla sina kända benämningar och delar.
40 Således avsåg Home Secretarys beslut Hamas-Izz al-Din al-Qassem, medan de amerikanska besluten avsåg Hamas, innefattande Hamas-Izz al-Din al-Qassem.
Kritiken mot de amerikanska myndigheternas beslut
41 Sökanden har gjort gällande att rådet inte kunde grunda de angripna rättsakterna på besluten från de amerikanska myndigheterna eftersom Förenta staterna utgör ett tredjeland och sådana staters myndigheter i princip inte är ”behöriga myndigheter” i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931.
42 Sökanden har i första hand gjort gällande att det system som införts genom artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 grundas på förtroendet för de nationella myndigheterna, vilket bygger på principen om lojalt samarbete mellan rådet och unionens medlemsstater, gemensamma värderingar som fastställts i fördragen, och iakttagande av gemensamma normer, däribland konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950, och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Något förtroende på sådan grund finns inte för myndigheter i tredjeland.
43 Det följer av domstolens praxis att begreppet ”behörig myndighet” i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 inte är begränsat till medlemsstaternas myndigheter, utan i princip även kan omfatta myndigheter i tredjeländer (dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 22).
44 Domstolens tolkning motiveras dels av lydelsen av artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, där begreppet ”behöriga myndigheter” inte begränsas till enbart medlemsstaternas myndigheter, dels av ändamålet med denna gemensamma ståndpunkt, som antogs för att genomföra Förenta nationernas säkerhetsråds resolution 1373 (2001), vilken syftar till att intensifiera kampen mot terrorism på global nivå genom systematiskt och nära samarbete mellan världens alla stater (dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 23).
45 Sökanden har i andra hand, om det godtas att en myndighet i ett tredjeland kan vara en behörig myndighet i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, gjort gällande att giltigheten av rättsakter som antagits av rådet även är avhängig de kontroller som rådet utför för att säkerställa i synnerhet att den amerikanska lagstiftningen är förenlig med rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd.
46 I förevarande fall har rådet, i skälen i de angripna rättsakterna, begränsat sig till att beskriva förfaranden för översyn och konstaterat att det finns möjligheter att överklaga, utan att pröva om rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd faktiskt säkerställts.
47 Tribunalen konstaterar att när rådet grundar sig på ett beslut från ett tredjeland ska det, enligt domstolen, pröva om det beslutet fattats med iakttagande av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd (se, för ett liknande synsätt, dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 31).
48 Rådet ska i redogörelser för skälen för sina rättsakter lämna sådana uppgifter som talar för att rådet förvissat sig om att dessa rättigheter har iakttagits (se, för ett liknande synsätt, dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 31).
49 Det är i detta avseende tillräckligt att rådet, i redogörelsen för skälen, anger på vilka grunder det anser att beslutet från tredjeland som rådet grundar sitt ställningstagande på har antagits med iakttagande av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd (dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 33).
50 Domstolen har fastslagit att de uppgifter som ska lämnas i redogörelsen för skälen för denna bedömning i förekommande fall kan vara kortfattade (dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 33).
51 Det är mot bakgrund av den rättspraxis som redovisats i punkterna 47–50 ovan som tribunalen ska pröva de argument sökanden framfört avseende dels principen om iakttagande av rätten till försvar, dels rätten till ett effektivt domstolsskydd.
52 Vad gäller rätten till försvar har sökanden gjort gällande att rådet i redogörelsen för skälen för de angripna rättsakterna inte har lämnat några uppgifter om skälen till att det efter sin prövning kommit fram till att denna rätt säkerställts i de administrativa förfaranden i Förenta staterna som lett till att vissa organisationer utpekats som terroristorganisationer.
53 I den amerikanska lagstiftningen ställs varken krav på delgivning eller motivering av de beslut på detta område som antagits av de behöriga myndigheterna i fråga. Även om artikel 219 INA, som ligger till grund för 1997 års amerikanska beslut, enligt sökanden innehåller en skyldighet att offentliggöra beslutet om utpekande som terroristorganisation i det federala registret, så gäller detta inte för presidentdekret nr 13224, som låg till grund för 2001 års amerikanska beslut, där det inte finns något krav på åtgärder av detta slag.
54 Rätten till försvar innebär enligt rättspraxis ett krav på att de personer till vilka ett beslut som på ett påtagligt sätt påverkar deras intressen riktas ska ges tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt bemöta de uppgifter som anförs mot dem och som ligger till grund för det omtvistade beslutet (se, för ett liknande synsätt, dom av den 26 september 2013, Texdata Software, C‑418/11, EU:C:2013:588, punkt 83 och där angiven rättspraxis).
55 När det gäller ett beslut om upptagande av personer eller enheter i en förteckning avseende frysning av tillgångar innebär denna princip att den berörda personen eller enheten underrättas om skälen för åtgärden samtidigt som eller omedelbart efter det att beslutet antas (se, för ett liknande synsätt, dom av den 21 december 2011, Frankrike/People’s Mojahedin Organization of Iran, C‑27/09 P, EU:C:2011:853, punkt 61).
56 Rådet har, såsom det gjort beträffande rätten till ett effektivt domstolsskydd, i punkt 16 i bilaga B till redogörelsen för skälen för de angripna rättsakterna anfört följande:
”När det gäller översynsförfarandena och beskrivningen av de rättsmedel som står till förfogande anser rådet att den relevanta lagstiftningen i Förenta staterna säkerställer ett skydd för rätten till försvar …”
57 Den information som rådet lämnade i redogörelsen för skälen för de angripna rättsakterna skiljer sig därefter åt beroende på vilket av de amerikanska besluten som avses.
58 När det, å ena sidan, gäller presidentdekreten nr 12947 och nr 13224, på vilka de amerikanska besluten från 1995 och 2001 grundas, nämns i den beskrivning som rådet lämnat inte någon skyldighet för de amerikanska myndigheterna att upplysa berörda parter om beslutsskälen eller ens att offentliggöra dessa beslut.
59 Härav följer att iakttagandet av rätten till försvar inte kontrollerats för dessa två beslut, och att dessa följaktligen, i enlighet med den rättspraxis som redovisats i punkterna 47–50 ovan, inte kan ligga till grund för de angripna rättsakterna.
60 När det, å andra sidan, gäller 1997 års amerikanska beslut har rådet visserligen anfört att enligt INA ska ett utpekande av utländska terroristorganisationer eller beslut efter ett upphävande av ett sådant utpekande offentliggöras i det federala registret. Rådet har emellertid inte lämnat någon uppgift om huruvida offentliggörandet av 1997 års amerikanska beslut innehöll några skäl. För övrigt framgår det inte av redogörelsen för skälen för de angripna rättsakterna att en motivering av något slag, utöver artikeldelen i beslutet, har lämnats sökanden på något sätt.
61 Det ska mot denna bakgrund prövas huruvida den omständigheten att ett beslut offentliggörs i en officiell tidning i tredjeland räcker för att rådet ska anses ha uppfyllt sin skyldighet att kontrollera huruvida, i förevarande mål, rätten till försvar har iakttagits i det tredjeland som antagit de beslut som ligger till grund för de angripna rättsakterna, i enlighet med den rättspraxis som angetts i punkterna 47–50 ovan.
62 I detta syfte finns det skäl att hänföra sig till de mål som avgjordes genom domen av den 26 juli 2017, rådet/LTTE (C‑599/14 P, EU:C:2017:583), och domen av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet (T-208/11 och T-508/11, EU:T:2014:885). I de målen hade rådet, i skälen i en av de aktuella rättsakterna, anfört att beslut av myndigheterna i berört tredjeland hade offentliggjorts i den officiella tidningen i detta tredjeland, utan att lämna någon ytterligare information (dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T-208/11 och T-508/11, EU:T:2014:885, punkt 145).
63 I domen av den 26 juli 2017, rådet/LTTE (C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkterna 36 och 37) ansåg domstolen att de hänvisningar till beslut från myndigheterna i tredjeland som gjorts i skälen i rådets förordning sammantagna inte var tillräckliga för att rådet skulle anses ha genomfört den prövning som krävs när det gäller iakttagandet av rätten till försvar i detta tredjeland.
64 Samma slutsats gör sig, av samma skäl, gällande i förevarande mål, där det i redogörelsen för skälen för de angripna rättsakterna endast har uppgetts att 1997 års amerikanska beslut offentliggjorts i det federala registret i den staten.
65 Av dessa skäl, och utan att det är nödvändigt att pröva frågan om rätten till ett effektivt domstolsskydd har iakttagits, kan det konstateras att i förevarande fall är de skäl som anförts beträffande de amerikanska besluten otillräckliga, varför de sistnämnda inte kan ligga till grund för de angripna åtgärderna.
66 I artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 krävs inte att rådets rättsakter grundar sig på flera beslut av behöriga myndigheter, varför de angripna rättsakterna hade kunnat grundas enbart på Home Secretarys beslut. Den fortsatta prövningen av förevarande talan ska således begränsas på så sätt att den ska ske med utgångspunkt i att de angripna rättsakterna grundat sig på det beslutet.
Kritiken som avser såväl de amerikanska myndigheternas beslut som de brittiska myndigheternas beslut
67 Sökanden har anfört tre skäl för att de amerikanska och de brittiska myndigheternas beslut, på vilka de angripna rättsakterna grundas, inte utgör ”beslut av behöriga myndigheter” i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931.
68 Vad sökanden anfört i denna del kommer, i enlighet med vad som angetts i punkt 66 ovan, att prövas med utgångspunkt i Home Secretarys beslut.
– Företräde för rättsliga myndigheter
69 Sökanden har gjort gällande att enligt artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 kan rådet endast grunda sig på administrativa beslut när rättsliga myndigheter inte har någon behörighet i frågor om kampen mot terrorism. Så är emellertid inte fallet här, eftersom rättsliga myndigheter i Förenade kungariket har behörighet på detta område. Rådet kunde således inte grunda de angripna rättsakterna på Home Secretarys beslut.
70 Rådet har bestritt detta argument.
71 Tribunalen konstaterar att det framgår av rättspraxis att den omständigheten att detta beslut utgjorde ett administrativt beslut och inte ett domstolsavgörande inte i sig är avgörande för tillämpningen av artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, eftersom det av lydelsen av denna bestämmelse framgår att en icke-rättslig myndighet kan utgöra en behörig myndighet i den mening som avses i den bestämmelsen (dom av den 23 oktober 2008, People’s Mojahedin Organization of Iran/rådet, T-256/07, EU:T:2008:461, punkterna 144 och 145, samt dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T-208/11 och T-508/11, EU:T:2014:885, punkt 105).
72 Även om det av artikel 1.4 andra stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931 framgår att beslut från rättsliga myndigheter är att föredra, utgör artikeln inget hinder mot att beakta beslut från administrativa myndigheter när dessa dels, enligt nationell rätt, de facto har behörighet att vidta restriktiva åtgärder mot grupper som är inblandade i terrorism, dels trots att de endast är administrativa myndigheter, ändå kan anses vara ”likvärdiga” med rättsliga myndigheter (dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T-208/11 och T-508/11, EU:T:2014:885, punkt 107).
73 Enligt rättspraxis ska administrativa myndigheter likställas med rättsliga myndigheter om deras beslut kan prövas av domstol (dom av den 23 oktober 2008, People’s Mojahedin Organization of Iran/rådet, T-256/07, EU:T:2008:461, punkt 145).
74 Den omständigheten att domstolarna i den berörda staten är behöriga i frågor rörande kampen mot terrorism hindrar således inte att rådet beaktar beslut från en nationell administrativ myndighet som är behörig att anta åtgärder i fråga om kampen mot terrorism (se, för ett liknande synsätt, dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T-208/11 och T-508/11, EU:T:2014:885, punkt 108).
75 I förevarande fall framgår det av upplysningar som lämnats av rådet att Home Secretarys beslut kan överklagas till Proscribed Organisations Appeal Commission (överklagandenämnd rörande förbjudna organisationer, Förenade kungariket), som beslutar med tillämpning av principer för domstolsprövning och vars avgörande part kan överklaga till en appellationsdomstol efter tillstånd från överklagandenämnden eller, om den inte meddelar sådant tillstånd, appellationsdomstolen (se, för ett liknande synsätt, dom av den 12 december 2006, People’s Mojahedin Organization of Iran/rådet, T-228/02, EU:T:2006:384, punkt 2).
76 Det framgår av dessa omständigheter att Home Secretarys beslut kan bli föremål för domstolsprövning. Enligt den rättspraxis som redovisats i punkterna 72 och 73 ovan ska denna myndighet därmed likställas med en rättslig myndighet och således, såsom rådet gjort gällande, anses vara en behörig myndighet i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och i enlighet med den rättspraxis där detta slagits fast vid flera tidigare tillfällen (dom av den 23 oktober 2008, People’s Mojahedin Organization of Iran/rådet, T-256/07, EU:T:2008:461, och dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T-208/11 och T-508/11, EU:T:2014:885).
77 Sökanden har medgett att tribunalen i flera domar har godtagit att Home Secretary var en behörig myndighet, men understrukit att i de fallen meddelades förutom besluten även ett domstolsavgörande, vilket inte var fallet här.
78 Tribunalen konstaterar att i de mål som rört rättsakter som grundats på Home Secretarys beslut åtföljdes inte vart och ett av dessa beslut av domstolsavgöranden, tvärtemot vad sökanden hävdat. Till exempel förekom inte något sådant avgörande i det mål som gav upphov till dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet (T-208/11 och T-508/11, EU:T:2014:885). I det mål som ledde fram till domen av den 23 oktober 2008, People’s Mojahedin Organization of Iran/rådet (T-256/07, EU:T:2008:461), hänvisade tribunalen till, förutom det administrativa beslutet, ett domstolsavgörande. Denna hänvisning gjordes emellertid i ett mycket speciellt sammanhang, där det administrativa beslutet hade angripits på nationell nivå av sökanden, vilket inte är fallet här.
79 Det följer av det ovan anförda att de angripna rättsakterna inte kan ogiltigförklaras enbart av det skälet att rådet i redogörelsen för skälen hänvisade till ett beslut av Home Secretary, som är en administrativ myndighet.
– Den omständigheten att Home Secretarys beslut innebär ett upprättande av en förteckning över terroristorganisationer
80 Sökanden har gjort gällande att de åtgärder som de behöriga myndigheter som aktualiseras genom de angripna rättsakterna, bland vilka Home Secretary ingår, vidtar i praktiken är att upprätta förteckningar över terroristorganisationer för att införa restriktioner för dem. Behörigheten att upprätta förteckningar utgör inte en behörighet att vidta straffrättsliga åtgärder såsom ”inledande av undersökningar eller rättsliga åtgärder” eller meddelande av en ”dom”, för att citera de befogenheter som en ”behörig myndighet” har enligt artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931.
81 Rådet har bestritt detta argument.
82 Enligt rättspraxis finns det i gemensam ståndpunkt 2001/931 inte något krav på att den behöriga myndighetens beslut ska fattas inom ramen för ett straffrättsligt förfarande i egentlig mening. Det som krävs är, med hänsyn till de syften som eftersträvas med gemensam ståndpunkt 2001/931 vid genomförandet av Förenta nationernas säkerhetsråds resolution 1373 (2001), att det nationella förfarandet i fråga syftar till att bekämpa terrorism i vid bemärkelse (dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T-208/11 och T-508/11, EU:T:2014:885, punkt 113).
83 Domstolen har slagit fast att skyddet för de berörda personerna inte försvagas av att den nationella myndigheten inte har fattat sitt beslut inom ramen för ett förfarande som syftar till att straff ska utdömas, utan i ett förfarande som endast kan utmynna i att preventiva åtgärder vidtas (dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa, C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 70).
84 I förevarande mål innebär Home Secretarys beslut ett förbud mot organisationer som anses vara terroristorganisationer, och det är därmed ett beslut som, såsom krävs enligt rättspraxis, fattas i ett nationellt förfarande vars huvudsakliga syfte är att vidta förebyggande eller repressiva åtgärder mot sökanden inom ramen för terroristbekämpning (se, för ett liknande synsätt, dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T-208/11 och T-508/11, EU:T:2014:885, punkt 115).
85 När det gäller den omständigheten att myndighetens ifrågavarande verksamhet leder till upprättandet av en förteckning över personer eller enheter som är inblandade i terrorism understryker tribunalen att det inte i sig innebär att myndigheten inte har gjort en individuell bedömning av var och en av dessa personer eller enheter innan de upptas i dessa förteckningar eller att dessa bedömningar nödvändigtvis är godtyckliga eller grundlösa (se, för ett liknande synsätt, dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T-208/11 och T-508/11, EU:T:2014:885, punkt 118).
86 Det som ska prövas i målet är inte i första hand att den aktuella myndighetens verksamhet utmynnar i ett upptagande i en förteckning över personer, grupper eller enheter som är inblandade i terrorism, utan huruvida denna verksamhet utövas under iakttagande av tillräckliga garantier för att rådet ska kunna stödja sig på denna i syfte att fatta ett eget beslut om upptagande i en förteckning (se, för ett liknande synsätt, dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T-208/11 och T-508/11, EU:T:2014:885, punkt 118).
87 Sökandens påstående om att denna behörighet att upprätta sådana förteckningar i princip skulle vara oförenlig med gemensam ståndpunkt 2001/931 är således inte korrekt.
88 De argument som sökanden i övrigt har fört fram leder inte till någon annan bedömning.
89 Sökanden har för det första gjort gällande att enligt artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 får bara förteckningar som upprättats av Förenta nationernas säkerhetsråd beaktas av rådet.
90 Detta argument kan inte godtas. Syftet med den sista meningen i artikel 1.4 första stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931 är endast att ge rådet en ytterligare möjlighet att uppta en person, grupp eller enhet i förteckningen, vid sidan av dess möjlighet att besluta om upptagande med stöd av beslut från nationella behöriga myndigheter.
91 Sökanden har för det andra anfört att i den mån som unionens förteckningar återger de förteckningar som föreslås av behöriga myndigheter utgör unionsförteckningen endast en förteckning över förteckningar och utvidgar därigenom tillämpningsområdet för antagna nationella administrativa åtgärder, som i vissa fall antagits av myndigheter i tredjeland, utan att informera berörda personer om detta och utan att ge dem möjligheter till ett effektivt försvar.
92 Tribunalen konstaterar att, såsom sökanden anfört, rådet grundar sitt beslut på bedömningar som gjorts av andra myndigheter när det identifierar personer eller enheter som ska vara föremål för frysning av tillgångar.
93 Inom ramen för gemensam ståndpunkt 2001/931 har det införts en särskild form av samarbete mellan medlemsstaternas myndigheter och unionens institutioner, som innebär en skyldighet för rådet att i så stor utsträckning som möjligt godta den bedömning som gjorts av den behöriga nationella myndigheten (se, för ett liknande synsätt, dom av den 23 oktober 2008, People’s Mojahedin Organization of Iran/rådet, T-256/07, EU:T:2008:461, punkt 133, och dom av den 4 december 2008, People’s Mojahedin Organization of Iran/rådet, T-284/08, EU:T:2008:550, punkt 53).
94 Det ankommer i princip inte på rådet att pröva om den berördes grundläggande rättigheter har respekterats av medlemsstaternas myndigheter, då detta uteslutande är nationella domstolars sak att pröva (se, för ett liknande synsätt, dom av den 11 juli 2007, Sison/rådet, T-47/03, ej publicerad, EU:T:2007:207, punkt 168).
95 Det är endast undantagsvis, när sökanden med stöd av konkreta bevis gör gällande att medlemsstaternas myndigheter inte har respekterat grundläggande rättigheter, som tribunalen ska pröva om dessa verkligen har respekterats.
96 När det däremot gäller myndigheter i tredjeland är rådet, enligt vad som anges i punkterna 47 och 48 ovan, skyldigt att på eget initiativ förvissa sig om att dessa rättigheter faktiskt respekterats och att motivera sitt beslut i detta avseende.
– Avsaknaden av uppgifter om de bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier som legat till grund för Home Secretarys beslut
97 Sökanden har i huvudsak gjort gällande att rådet, eftersom det lagt ett administrativt beslut och inte ett rättsligt avgörande till grund för sin rättsakt, måste bevisa att beslutet var ”grundat på bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier”, såsom föreskrivs i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931.
98 Detta argument rör inte frågan huruvida det rör sig om ”beslut som fattats av behöriga myndigheter” i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, vilket är föremålet för tribunalens prövning i denna del, utan motiveringen av de angripna rättsakterna. Argumentet kommer därför att prövas inom ramen för den femte grunden, där det också görs gällande.
Slutsats
99 Det följer av punkterna 47–65 ovan att de angripna rättsakterna inte kan grundas på de amerikanska besluten, eftersom rådet inte har uppfyllt sin motiveringsskyldighet när det gäller kontrollen av huruvida rätten till försvar har iakttagits i Förenta staterna.
100 Det framgår vidare av punkterna 38–40 ovan att de amerikanska myndigheternas ifrågavarande beslut avsåg hela Hamas, medan de brittiska myndigheternas beslut enbart avsåg Hamas-Izz al-Din al-Qassem.
101 Enligt sökanden innebär detta att de angripna rättsakterna ska ogiltigförklaras såvitt gäller Hamas och endast kan bestå såvitt gäller Hamas-Izz al-Din al-Qassem.
102 Rådet har anfört att det inte kan göras någon åtskillnad mellan dessa två ”rörelser” eller ”delar av rörelser”, då sökanden i sin ansökan i målet den 14 december 2018 Hamas/rådet (T-400/10 RENV, EU:T:2018:966) presenterat sin organisation så, att den omfattar dem båda.
103 Rådet har härvid hänvisat till punkterna 7 och 8 i nämnda ansökan:
”Hamas omfattar en politisk och en väpnad gren: Brigaderna Ezzedine Al-Qassam [= Hamas IDQ]. Ledningen för Hamas är tvehövdad. Den interna ledningen är uppdelad mellan Västbanken och Gazaremsan och den externa ledningen finns i Syrien … Även om den militära grenen är relativt oberoende, omfattas den alltjämt av de allmänna strategier som utvecklas av den politiska ledningen. Den politiska ledningen fattar beslut som den militära grenen respekterar, till följd av den starka solidaritet som rörelsens religiösa komponent ger upphov till.”
104 Såsom domstolen har slagit fast i punkt 293 i domen av den 14 december 2018, Hamas/rådet (T-400/10 RENV, EU:T:2018:966), har detta påstående ett betydande bevisvärde, eftersom det, såsom rådet har påpekat, dels kommer från sökanden, dels gjorts till stöd för sökandens argument i sin ansökan i det mål som ledde fram till den domen.
105 Sökanden har i sina inlagor gjort gällande att dessa ”rörelser” eller ”delar av rörelser” inte ska förväxlas eller associeras med varandra, eftersom de uppträder helt oberoende av varandra.
106 Tribunalen uppmanade sökanden, som en processledande åtgärd, att lägga fram bevis för sina påståenden, vilket inte har skett.
107 Mot den bakgrunden kan Hamas-Izz al-Din al-Qassem, inom ramen för bedömningen av den första grunden i förevarande mål, inte anses vara en organisation som är skild från Hamas (se, för ett liknande synsätt, dom av den 29 april 2015, Bank of Industry and Mine/rådet, T-10/13, EU:T:2015:235, punkterna 182, 183 och 185, samt dom av den 29 april 2015, National Iranian Gas Company/rådet, T-9/13, EU:T:2015:236, punkterna 163 och 164).
108 Detta gäller i än högre grad då Hamas, trots att åtgärder för frysning av tillgångar vidtagits mot den organisationen sedan flera år, inte har försökt att visa för rådet att organisationen inte var inblandad i de handlingar som föranledde antagandet av dessa åtgärder genom att, på ett sätt som skingrar alla tvivel, ta avstånd från Hamas-Izz al-Din al-Qassam, som enligt Hamas ensamt var ansvarig för dessa handlingar.
109 Av detta följer att talan inte ska bifallas på denna grund.
Den femte grunden, avseende åsidosättande av motiveringsskyldigheten
110 Såsom redan har påpekats i punkt 97 ovan har sökanden hävdat att rådet i skälen i de angripna rättsakterna borde ha angett de ”bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier” som låg till grund för besluten från behöriga myndigheter.
111 Rådet har, med stöd av kommissionen, bestritt detta argument.
112 Mot bakgrund av vad som fastslagits i punkt 66 ovan kan denna grund endast prövas såvitt gäller Home Secretarys beslut.
113 Tribunalen konstaterar att det som sökanden påstått är felaktigt i sak. Rådet har nämligen, i punkt 14 i bilaga A till redogörelsen för skälen för de angripna rättsakterna, angett de omständigheter som legat till grund för Home Secretarys beslut.
114 Under alla omständigheter saknar argumentationen grund.
115 I artikel 1.4 första stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931 föreskrivs att förteckningar avseende frysning av tillgångar ska upprättas på grundval av exakta uppgifter eller fakta i det relevanta ärendet, som visar att ett beslut har fattats av en behörig myndighet beträffande de personer, grupper eller enheter som avses, oavsett om det gäller inledande av undersökningar eller rättsliga åtgärder i fråga om en terroristhandling, eller försök att begå, delta i eller underlätta en sådan handling, ”grundat på bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier”, eller på en dom om ansvar för sådana handlingar.
116 Det följer av den allmänna systematiken i denna bestämmelse att kravet på att rådet, innan det för upp personer eller enheter i förteckningar avseende frysning av tillgångar med stöd av beslut som fattats av behöriga myndigheter, ska kontrollera att beslutet är ”grundat på bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier”, endast rör beslut om inledande av undersökningar eller rättsliga åtgärder och inte gäller fällande domar (se, för ett liknande synsätt, dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa, C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 64).
117 Den åtskillnad som således gjorts mellan de två typerna av avgöranden följer av tillämpningen av principen om lojalt samarbete mellan institutionerna och medlemsstaterna. Det är mot bakgrund av denna princip som restriktiva åtgärder antas för att bekämpa terrorism och det är enligt denna som rådet ska grunda uppförandet av personer eller enheter, som utövar terrorism i förteckningarna avseende frysning av tillgångar, på beslut som fattats av nationella myndigheter utan att vara skyldig eller ens ha möjlighet att ifrågasätta dessa.
118 Den sålunda definierade principen om lojalt samarbete är tillämplig på nationella fällande domar, vilket får till följd att rådet inte får kontrollera, innan det för upp personer eller enheter i förteckningar avseende frysning av tillgångar, att dessa beslut grundas på bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier och att rådet på denna punkt ska godta den bedömning som gjorts av den nationella myndigheten.
119 Vad gäller nationella beslut om inledande av undersökningar eller rättsliga åtgärder fattas dessa till sin natur i början av eller under ett förfarande som ännu inte har avslutats. Det har, för att säkerställa att kampen mot terrorismen kan föras effektivt, ansetts ändamålsenligt att rådet kan grunda sig p sådana beslut när den antar restriktiva åtgärder, även om besluten endast har förberedande karaktär, samtidigt som det, för att säkerställa skyddet av de personer som är föremål för dessa förfaranden, har föreskrivits att rådet ska kontrollera att besluten grundas på bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier.
120 I detta fall var Home Secretarys beslut slutgiltigt i den meningen att det inte skulle följas av någon utredning. Såsom framgår av rådets svar på en fråga från tribunalen avsåg beslutet att förbjuda sökanden i Förenade kungariket med straffrättsliga konsekvenser för de personer som har band, även avlägsna sådan, till sökanden.
121 Home Secretarys beslut var således inte ett beslut om inledande av undersökningar eller rättsliga åtgärder utan ska likställas med en fällande dom, vilket innebär att rådet vid tillämpning av artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 inte var skyldigt att i redogörelsen för skälen för de angripna rättsakterna ange de bevis och allvarliga indicier som denna myndighets beslut grundat sig på.
122 Den omständigheten att Home Secretary är en förvaltningsmyndighet saknar betydelse eftersom, såsom framgår av punkterna 75 och 76 ovan, dess beslut kan bli föremål för rättslig prövning, varför den ska likställas med en rättslig myndighet.
123 Talan ska således inte bifallas på den femte grunden.
Den andra grunden, avseende felaktig bedömning av omständigheterna
124 I punkt II.7 i redogörelsen för skälen för de angripna rättsakterna har rådet anfört att de beslut av behöriga myndigheter som det lagt till grund för att uppta sökanden i de omtvistade förteckningarna alltjämt gällde.
125 I punkt 15 i bilaga A till nämnda redogörelse har rådet anfört att förbudet mot sökanden i Förenade kungariket varit föremål för en översyn av den myndighetsövergripande gruppen för översyn av förbud och att den utmynnat i att Hamas-Izz al-Din al-Qassem alltjämt var inblandad i terrorism, utifrån omständigheter som den angett som exempel.
126 Dessa omständigheter kan beskrivas enligt följande. Under konflikten mellan Israel och Gaza sommaren 2014 dödades sex israeliska civila och en thailändsk medborgare i samband med raketattacker, och ett tyskt kryssningsfartyg utsattes för raketattacker. Hamas använde dessutom sociala medier för att utfärda varningar till bland annat flygbolag i Förenade kungariket om att Hamas avsåg att attackera flygplatsen Ben Gurion i Tel Aviv (Israel), vilket skulle ha kunnat orsaka civila dödsoffer. Hamas försökte också att attackera flygplatsen, i juli 2014.
127 Rådet har, i svar på en fråga från tribunalen, bekräftat att översynen av Home Secretarys beslut av den myndighetsövergripande gruppen för översyn av förbud inte ledde till att något nytt beslut fattades.
128 I punkt 10 i bilaga B till redogörelsen för skälen för de angripna rättsakterna konstaterade rådet vidare att den senaste översynen av 1997 års amerikanska beslut om att kvalificera Hamas som en utländsk terroristorganisation hade slutförts den 27 juli 2012 med resultatet att regeringen konstaterade att de omständigheter som låg till grund för det beslutet inte hade förändrats på ett sätt som motiverade att utpekandet upphävdes.
129 I punkt 17 i bilaga B till redogörelsen för skälen för de angripna rättsakterna har rådet angett olika omständigheter som inträffat mellan åren 2003 och 2011, på vilka de amerikanska myndigheterna grundat sin kvalificering av sökanden som en utländsk terroristorganisation, utan att ange exakt varifrån dessa uppgifter kom.
130 Rådet anförde som svar på tribunalens fråga att vissa av dessa omständigheter härrörde från en översyn av 1997 års amerikanska beslut år 2008, vilken inte nämnts i redogörelsen för skälen för de angripna rättsakterna.
131 I punkt 17 i bilaga B till redogörelsen för skälen för de angripna rättsakterna anges följande omständigheter:
– Hamas tog på sig ansvaret för en självmordsattack som utfördes i september 2003, under vilken nio soldater i den israeliska armén dödades och trettio personer skadades utanför sjukhuset Assaf Harofeh och militärbasen Tzrifin (Israel).
– I januari 2004 i Jerusalem förstörde en självmordsbombare en buss i närheten av premiärministerns residens, varvid elva civila dödades och trettio skadades. Denna attack har Hamas och al-Aqsa-martyrernas brigad gemensamt tagit på sig ansvaret för.
– I januari 2005 detonerade terrorister en sprängladdning på den palestinska sidan av gränsövergången Karni, vilket skapade en öppning som gjorde det möjligt för palestinska beväpnade män att komma in på den israeliska sidan. De dödade sex israeliska civila och skadade fem. Denna handling har Hamas och al-Aqsa-martyrernas brigad tagit på sig ansvaret för.
– I januari 2007 tog Hamas på sig ansvaret för kidnappningen av tre barn på Gazaremsan.
– I januari 2008 dödade en palestinsk krypskytt från Gazaremsan en 21-årig ecuadoriansk volontär som arbetade på fälten i kibbutzen Ein Hashlosha (Israel). Denna handling har Hamas tagit på sig ansvaret för.
– I februari 2008 dödade en självmordsbombare från Hamas en äldre kvinna och skadade 38 personer i ett köpcentrum i Dimona (Israel). En polis sköt en andra terrorist till döds innan han hann detonera sitt bombbälte. Hamas betecknade attentatet som ”hjältemodigt”.
– Den 14 juni 2010 i Hebron (Västbanken) besköt beväpnade gärningsmän en polisbil, varvid en polis dödades och ytterligare två skadades. Genom en gemensam insats av Israels säkerhetstjänst, israelisk polis och Tsahal kunde angriparna fångas den 22 juni 2010. Under förhören angav den Hamasgrupp som var ansvarig för attacken att gruppen hade bildats flera år tidigare och att den utrustat sig med vapen, bland annat Kalasjnikov-karbiner och andra automatkarbiner. Under förhöret visade det sig också att gruppen planerade att utföra andra attacker, inbegripet bortförandet av en soldat och en civilperson i Etzion-blocket norr om berget Hebron.
– I april 2011 avfyrade Hamas en Kornet-missil som träffade en israelisk skolbuss. En 16-årig skolpojke skadades allvarligt. Busschauffören blev lindrigt skadad. Den stridsspets som användes i attacken kan tränga igenom armeringen på en modern stridsvagn.
– Den 20 augusti 2011 avfyrade gärningsmän raketer mot befolkningen i Ofakim (Israel). Två barn och en annan civilperson skadades. Denna handling har Hamas tagit på sig ansvaret för.
132 I punkt 32 i domen av den 26 juli 2017, rådet/Hamas, C‑79/15 P, EU:C:2017:584), slog domstolen fast att eftersom, såsom är fallet i förevarande mål, enbart den omständigheten, att det nationella beslut som låg till grund för det ursprungliga uppförandet alltjämt gäller, inte kan leda till slutsatsen att risken för att berörd person eller enhet är inblandad i terrorism kvarstår, måste rådet grunda det fortsatta upptagandet av denna person eller enhet i förteckningen på en aktuell bedömning av situationen, med beaktande av senare inträffade omständigheter som visar att den risken kvarstår.
133 I förevarande fall kan det, mot bakgrund av vad som anförts i punkterna 124–131 ovan, konstateras att rådet grundade det fortsatta upptagandet av sökanden i de omtvistade förteckningarna dels på beslut som ansetts vara beslut av behöriga myndigheter i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, dels på de omständigheter som nämns i punkt 15 i bilaga A och punkt 17 i bilaga B till redogörelsen för skälen för de angripna rättsakterna, vilka omständigheter utgör de senaste uppgifter som rådet självt har åberopat och som enligt rådet visade att risken för att Hamas alltjämt är inblandat i terroristorganisationer kvarstod.
134 Sökanden har inom ramen för sin andra grund gjort gällande dels att rådet genom att grunda sin bedömning på de omständigheter som anges i de angripna rättsakterna har åsidosatt motiveringsskyldigheten, dels att rådet gjort en felaktig bedömning av sakomständigheterna.
135 Med hänsyn till den bedömning som gjorts vid prövningen av den femte grunden och till de omständigheter som anges i punkterna 115–122 och 133 ovan ska denna grund prövas endast såvitt avser de omständigheter som nämns i punkt 15 i bilaga A och punkt 17 i bilaga B till redogörelsen för skälen för de angripna rättsakterna.
Åsidosättande av motiveringsskyldigheten
136 Sökanden har gjort gällande att de omständigheter som anges i punkt 15 av bilaga A och punkt 17 i bilaga B till redogörelsen för skälen för de angripna rättsakterna är oklara, eftersom de inte innehåller uppgifter om tid och plats och rådet inte förklarat hur de har tillskrivits Hamas.
137 Domstolen har fastslagit att unionsdomstolarna är skyldiga att särskilt kontrollera efterlevnaden av den motiveringsskyldighet som föreskrivs i artikel 296 FEUF och därmed att de anförda skälen är tillräckligt precisa och konkreta (dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 70, och dom av den 26 juli 2017, rådet/Hamas, C‑79/15 P, EU:C:2017:584, punkt 48).
138 Enligt fast rättspraxis ska det av den motivering som krävs enligt artikel 296 FEUF klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att den som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att behörig domstol ges möjlighet att utföra sin prövning (se dom av den 15 november 2012, rådet/Bamba, C‑417/11 P, EU:C:2012:718, punkt 50 och där angiven rättspraxis).
139 Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av huruvida en motivering är tillräcklig inte ska ske endast utifrån rättsaktens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området (dom av den 15 november 2012, rådet/Bamba, C‑417/11 P, EU:C:2012:718, punkt 53, och dom av den 14 oktober 2009, Bank Melli Iran/rådet, T-390/08, EU:T:2009:401, punkt 82).
140 I synnerhet är ett beslut som går någon emot tillräckligt motiverat om det har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den berörde, så att denne har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtas gentemot honom (dom av den 15 november 2012, rådet/Bamba, C‑417/11 P, EU:C:2012:718, punkt 54, och dom av den 14 oktober 2009, Bank Melli Iran/rådet, T-390/08, EU:T:2009:401, punkt 82).
141 I förevarande mål kan det konstateras att de omständigheter som rådet hänvisat till i punkt 15 i bilaga A och punkt 17 i bilaga B till redogörelsen för skälen för de angripna rättsakterna, eftersom de förekommer i ett sammanhang som är känt för sökanden, beskrivs tillräckligt precist och konkret för att kunna bestridas av sökanden och kontrolleras av tribunalen, även om det inte uttryckligen anges exakta uppgifter om tid eller plats eller varför omständigheterna tillskrivits Hamas.
142 Talan ska således inte bifallas på den andra grundens första del.
Felaktig bedömning av sakomständigheterna
143 Sökanden har gjort gällande att det ankommer på rådet att bevisa att de sakomständigheter som nämns i punkt 15 i bilaga A och punkt 17 i bilaga B till redogörelsen för skälen för de angripna rättsakterna är korrekta. Rådet har inte gjort det i förevarande fall.
144 Sökanden har särskilt bestritt de omständigheter som rör januari 2004, som nämns i punkt 17 i bilaga B, rörande en sprängning av en buss, eftersom Hamas inte tagit på sig ansvaret för den händelsen, för vilken al-Aqsa-martyrernas brigader, den väpnade grenen av Fatah, tagit på sig ansvaret.
145 Vid förhandlingen uppgav sökandens advokat att Hamas ifrågasatte samtliga uppgifter som nämns av rådet i de angripna rättsakterna.
146 Som svar på tribunalens fråga lade rådet fram en rad artiklar och publikationer som syftar till att visa att dessa sakomständigheter är korrekt angivna.
147 När det gäller påföljande beslut om frysning av tillgångar har domstolen fastslagit att unionsdomstolarna är skyldiga att pröva, förutom att motiveringsskyldigheten har fullgjorts, vilket har prövats i punkterna 136–142 ovan, även huruvida motiveringen är välgrundad (dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 70, och dom av den 26 juli 2017, rådet/Hamas, C‑79/15 P, EU:C:2017:584, punkt 48).
148 Domstolen har vidare slagit fast att den berörda personen eller enheten, inom ramen för en talan mot beslutet om fortsatt upptagande i den omtvistade förteckningen, kan bestrida samtliga omständigheter rådet har åberopat för att styrka att risken för att denna person eller enhet deltar i terroristverksamhet kvarstår, oavsett om dessa omständigheter härrör från ett nationellt beslut som antagits av en behörig myndighet eller från andra källor (dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 71, och dom av den 26 juli 2017, rådet/Hamas, C‑79/15 P, EU:C:2017:584, punkt 49).
149 Vid ett sådant bestridande ankommer det på rådet att visa att det finns grund för de omständigheter som läggs den berörda personen eller enheten till last och på unionsdomstolarna att kontrollera att dessa omständigheter är materiellt riktiga (dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 71, och dom av den 26 juli 2017, rådet/Hamas, C‑79/15 P, EU:C:2017:584, punkt 49).
150 Det framgår av rättspraxis att den part som bestrider bevisning som den andra parten åberopat ska uppfylla två kumulativa villkor.
151 För det första får bestridandet inte vara allmänt hållet, utan ska vara konkret och underbyggt av sakomständigheter (se, för ett liknande synsätt, dom av den 16 september 2013, Duravit m.fl./kommissionen, T-364/10, ej publicerad, EU:T:2013:477, punkt 55).
152 För det andra måste ett bestridande av att sakomständigheter är materiellt riktiga ske klart i den första inlagan rörande den angripna rättsakten (se, för ett liknande synsätt, dom av den 22 april 2015, Tomana m.fl./rådet och kommissionen, T-190/12, EU:T:2015:222, punkt 261). Detta innebär att det i förevarande fall endast är de bestridanden som gjorts i ansökan som kan beaktas.
153 Dessa krav är avsedda att göra det möjligt för svaranden att i skedet för ansökan få preciserade upplysningar om de invändningar som sökanden gör och därmed att kunna förbereda sitt försvar på ett lämpligt sätt.
154 I förevarande fall har, bland de sakomständigheter som anges i punkt 15 i bilaga A och i punkt 17 i bilaga B till redogörelsen för skälen för de angripna rättsakterna, endast händelsen i januari 2004 angetts relativt klart och precist i ansökan, medan andra påståenden om händelser inte varit föremål för någon särskild kritik i detta skede av förfarandet. Övriga påstådda händelser ifrågasattes först vid förhandlingen genom att sökanden allmänt angav att sökanden bestrider att ”de sakomständigheter som rådet lagt fram för att motivera det fortsatta upptagandet av denna organisation i förteckningen över terroristorganisationer kan tillskrivas Hamas politiska gren”.
155 Tribunalen konstaterar att dessa bestridanden är allmänt hållna, har framförts i ett sent skede av förfarandet och inte uppfyller de villkor som enligt rättspraxis gäller för att de ska kunna beaktas. När det gäller invändningen avseende händelsen i januari 2004 är den, även om den skulle vara korrekt, under alla omständigheter irrelevant eftersom de övriga händelser som rådet nämnt i punkt 15 i bilaga A och punkt 17 i bilaga B till redogörelsen för skälen för de angripna rättsakterna kan beaktas för att motivera slutsatsen att det alltjämt finns en risk för att sökanden deltar i terroristverksamhet.
156 Bland dessa omständigheter är de som rör perioden 2011–2014 tillräckligt aktuella för att motivera de angripna rättsakterna.
157 Talan ska således inte bifallas på den andra grunden.
Den tredje grunden, avseende felaktig bedömning när det gäller frågan huruvida Hamas är en terroristorganisation
158 Sökanden har gjort gällande att rådet har gjort en felaktig bedömning av huruvida sökanden är en terroristorganisation. Sökanden anser att tribunalen är behörig att pröva den kvalificering som rådet har gjort av de sakomständigheter som det påstått vara terroristhandlingar och att denna prövning ska avse såväl de händelser som rådet självt har åberopat som de omständigheter som åberopats i besluten från behöriga myndigheter.
Besluten från behöriga myndigheter
159 När det gäller de sakomständigheter som angetts i besluten från behöriga myndigheter ska tribunalen enligt sökanden pröva om den kvalificering som dessa myndigheter gjort grundar sig på definitionen av terrorism i gemensam ståndpunkt 2001/931. I förevarande fall kan en sådan prövning inte ske eftersom rådet inte har lämnat uppgifter om denna kvalificering.
160 Med hänsyn till bedömningen inom ramen för den första grunden kan denna grund endast prövas såvitt avser Home Secretarys beslut.
161 Vid bedömningen av den femte grunden konstaterade tribunalen att den bevisning och de indicier som ligger till grund för beslutet inte behöver redovisas i redogörelsen för skälen för de angripna rättsakterna. Det kan då inte krävas att rådet prövar den kvalificering av dessa uppgifter som de nationella myndigheterna har gjort och anger resultatet av den prövningen i de angripna rättsakterna.
162 Detta gäller i än högre grad då, som i detta fall, beslutet härrör från en medlemsstat, för vilken det i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 införts en särskild form av samarbete med rådet, som innebär en skyldighet för rådet att i så stor utsträckning som möjligt godta den bedömning som gjorts av den behöriga nationella myndigheten (dom av den 23 oktober 2008, People’s Mojahedin Organization of Iran/rådet, T-256/07, EU:T:2008:461, punkt 133, och dom av den 4 december 2008, People’s Mojahedin Organization of Iran/rådet, T-284/08, EU:T:2008:550, punkt 53).
De omständigheter som rådet självt har åberopat
163 I redogörelsen för skälen för de angripna rättsakterna har rådet gjort en kvalificering av dels de omständigheter som nämns i punkt 15 i bilaga A som terroristhandlingar enligt artikel 1.3 iii a, d, f, g och i) i gemensam ståndpunkt 2001/931, vilka har utförts för att uppnå sådana syften som anges i artikel 1.3 i och ii i samma gemensamma ståndpunkt, dels de omständigheter som anges i punkt 17 i bilaga B som terroristhandlingar enligt artikel 1.3 iii a, b, c och f i gemensam ståndpunkt 2001/931, vilka har utförts för att uppnå sådana mål som anges i artikel 1.3, punkterna i och ii i samma gemensamma ståndpunkt.
164 Sökanden har gjort gällande att rådet gjort en felaktig bedömning när det ansett dessa handlingar vara terroristhandlingar. Den omständigheten att händelserna i fråga ägde rum i samband med kriget rörande den israeliska ockupationen av Palestina borde ha föranlett rådet att inte kvalificera dem som terroristhandlingar för Hamas del. Även om dessa händelser skulle anses vara bevisade innebär detta vidare inte att de begåtts i de syften som rådet angett och som avses i artikel 1.3 i, ii och iii i gemensam ståndpunkt 2001/931.
165 Dessa två argument rör i själva verket frågan huruvida rådet vid kvalificeringen av de omständigheter som anges i punkt 15 i bilaga A och punkt 17 i bilaga B till redogörelsen för skälen för de angripna rättsakterna borde ha beaktat att den israelisk-palestinska konflikten är en väpnad konflikt.
166 Enligt fast rättspraxis utesluter förekomsten av en väpnad konflikt i den mening som avses i internationell humanitär rätt inte tillämpningen av bestämmelser i unionsrätten om förebyggande av terrorism, såsom gemensam ståndpunkt 2001/931 och förordning nr 2580/2001, på eventuella terroristhandlingar som begåtts i ett sådant sammanhang (dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T-208/11 och T-508/11, EU:T:2014:885, punkt 57; se även, för ett liknande synsätt, dom av den 14 mars 2017, A m.fl., C‑158/14, EU:C:2017:202, punkterna 95–98).
167 Det görs nämligen i gemensam ståndpunkt 2001/931 ingen skillnad i fråga om tillämpningsområde beroende på om handlingen i fråga har begåtts i samband med en sådan väpnad konflikt i den mening som avses i internationell humanitär rätt. Vidare är ett av målen för Europeiska unionen och dess medlemsstater att bekämpa terrorism, oberoende av uttrycksform, i överensstämmelse med målen i gällande internationell rätt (dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T-208/11 och T-508/11, EU:T:2014:885, punkt 58).
168 Rådet antog gemensam ståndpunkt 2001/931 (se skälen 5–7 i denna gemensamma ståndpunkt) och därefter, i enlighet med denna gemensamma ståndpunkt, förordning nr 2580/2001 (se skälen 3, 5 och 6 i denna förordning) i syfte att på unionsnivå genomföra Förenta nationernas säkerhetsråds resolution 1373 (2001), vari ”nödvändigheten av att med alla medel, i överensstämmelse med Förenta nationernas stadga, bekämpa de hot mot internationell fred och säkerhet som är en följd av terroristhandlingar” bekräftas och ”staternas skyldighet att komplettera det internationella samarbetet genom att vidta ytterligare åtgärder för att på sitt territorium med alla lagliga medel förebygga och hindra finansiering och förberedelse av alla slags terroristhandlingar” framhålls (dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T-208/11 och T-508/11, EU:T:2014:885, punkt 59).
169 Talan ska således inte bifallas på den tredje grunden.
Den fjärde grunden, avseende åsidosättande av principen om icke-inblandning
170 Sökanden har gjort gällande att rådet genom att anta de angripna rättsakterna åsidosatt principen om icke-inblandning, vilken följer av artikel 2 i Förenta nationernas stadga och utgör en tvingande allmän princip i folkrätten (jus cogens) som följer av alla staters suveräna likställdhet i internationell rätt och som hindrar att en stat eller regeringen i en stat kan betraktas som en terroristgrupp.
171 Sökanden är inte någon icke-statlig organisation, och än mindre en informell rörelse, utan en laglig politisk rörelse som vann valet i Palestina och som utgör kärnan i den palestinska regeringen. Hamas har kommit att utföra uppgifter som går utöver dem som utförs av ett vanligt politiskt parti. De handlingar som Hamas utfört i Gaza är i själva verket likvärdiga med dem som en statlig myndighet utför och de kan därför inte kvalificeras utifrån regler mot terrorism. Sökanden är den enda av de personer och enheter vars namn finns upptagna i de omtvistade förteckningarna som befinner sig i en sådan situation.
172 Tribunalen framhåller att principen om icke-inblandning, vilken är en princip enligt internationell sedvanerätt och även kallas principen om icke-ingripande, innebär en rätt för varje suverän stat att utföra sina uppgifter utan extern inblandning och utgör en naturlig följd av principen om alla staters suveräna likställdhet.
173 Såsom rådet har anfört, infördes denna princip i internationell rätt till skydd för suveräna stater och inte till skydd för grupper eller rörelser (dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T-208/11 och T-508/11, EU:T:2014:885, punkt 69 och där angiven rättspraxis).
174 Eftersom Hamas varken är en stat eller en regering i en stat kan organisationen inte omfattas av principen om icke-inblandning.
175 Talan ska således inte bifallas på den fjärde grunden.
Den sjätte grunden, avseende åsidosättande av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd i nationella förfaranden
176 Sökanden har gjort gällande att dess processuella rättigheter inte har iakttagits under de nationella förfarandena, eftersom sökanden inte har informerats om de amerikanska besluten och beslutet av Home Secretary, trots att Hamas har säte i Doha (Qatar) och Gaza. Underlåtenheten att underrätta sökanden och avsaknaden av motivering samt konsekvensen att det varit omöjligt för sökanden att lägga fram synpunkter har medfört att eventuellt till buds stående rättsmedel inte kan anses ha varit effektiva.
177 Sökanden har gjort gällande att om rådet inte visar att regeringarna i Förenta staterna och Förenade kungariket har försökt att underrätta Hamas men misslyckats av skäl som ligger utanför dess kontroll, ska de angripna rättsakterna ogiltigförklaras på grund av åsidosättande av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd.
178 Mot bakgrund av den slutsats som redovisats i punkt 66 ovan ska denna grund endast prövas i förhållande till Home Secretarys beslut.
179 Vid förhandlingen förklarade sökanden sig frånfalla sin sjätte grund, såvitt avser det beslutet.
180 Det saknas således skäl att pröva den sjätte grunden.
Den sjunde grunden, avseende åsidosättande av rätten till egendom
181 Sökanden har gjort gällande att frysning av tillgångar utgör en kränkning av sökandens rätt till egendom som inte är berättigad, eftersom de angripna rättsakterna är rättsstridiga av de skäl som angetts i de föregående grunderna.
182 Rådet har, med stöd av kommissionen, bestritt denna grund.
183 Då talan inte ska bifallas på någon av tidigare åberopade grunder kan den heller inte bifallas på denna grund.
184 Under alla förhållanden omfattar de grundläggande rättigheterna, inklusive rätten till egendom, inte något absolut skydd enligt unionsrätten. Begränsningar kan införas vad avser utövandet av dessa rättigheter, under förutsättning för det första att de är vederbörligen motiverade av mål av allmänintresse som unionen eftersträvar och, för det andra, inte utgör ett oproportionerligt eller oacceptabelt ingrepp i förhållande till dessa mål, i själva kärnan i dessa rättigheter (se, för ett liknande synsätt, dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa, C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 121 och där angiven rättspraxis).
185 När det gäller det första villkoret framgår det av rättspraxis att frysning av penningmedel, andra finansiella tillgångar och ekonomiska resurser som tillhör de personer som i enlighet med förordning nr 2580/2001 och gemensam ståndpunkt 2001/931 har identifierats som personer som är inblandade i finansiering av terrorism syftar till att uppnå ett mål av allmänintresse, eftersom denna frysning är ett led i kampen mot de hot mot internationell fred och säkerhet som terroristhandlingar innebär (se, för ett liknande synsätt, dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa, C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 123 och där angiven rättspraxis).
186 När det gäller det andra villkoret framstår åtgärder för frysning av tillgångar och, i synnerhet, det fortsatta upptagandet av sökanden i de omtvistade förteckningarna, inte som oproportionerliga eller oacceptabla eller som innebärande ett ingrepp i själva kärnan i alla eller vissa av de grundläggande rättigheterna.
187 Denna typ av åtgärder är nämligen nödvändiga i ett demokratiskt samhälle för att bekämpa terrorism (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 oktober 2008, People’s Mojahedin Organization of Iran/rådet, T-256/07, EU:T:2008:461, punkt 129 och där angiven rättspraxis).
188 Vidare är åtgärderna för frysning av tillgångar inte utan undantag, utan ger möjlighet dels att tillåta användning av frysta penningmedel för att tillgodose grundläggande behov eller uppfylla vissa förpliktelser, dels att bevilja särskilda tillstånd för att, under vissa särskilda omständigheter, frigöra penningmedel, andra finansiella tillgångar eller andra ekonomiska resurser (se dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa, C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 127 och där angiven rättspraxis).
189 Frågan huruvida personer och enheter ska fortsätta att vara upptagna i förteckningen avseende frysning av tillgångar är för övrigt föremål för regelbunden översyn för att säkerställa att de personer och enheter som inte längre uppfyller de relevanta kriterierna tas bort (dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa, C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 129).
190 Mot denna bakgrund ska talan inte bifallas på den sjunde grunden.
Rättegångskostnader
191 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
192 Rådet har yrkat att sökanden ska förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta rådets rättegångskostnader. Eftersom sökanden har tappat målet, ska rådets yrkande bifallas.
193 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska institutioner som har intervenerat bära sina rättegångskostnader.
194 Kommissionen ska således bära sina rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (första avdelningen i utökad sammansättning)
följande:
1) Talan ogillas.
2) Hamas ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Europeiska unionens råd.
3) Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader.
Pelikánová | Valančius | Nihoul |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 6 mars 2019.
Underskrifter