TRIBUNALENS DOM (nionde avdelningen)
den 27 april 2022 (*)
”Gemenskapsformgivning – Ogiltighetsförfarande – Registrerad gemenskapsformgivning för en duschränna – Tidigare formgivning efter ansökan om ogiltighetsförklaring – Artikel 28.1 b v i förordning (EG) nr 2245/2002 – Överklagandenämndens utrymme för skönsmässig bedömning – Tillämpningsområde – Artikel 63.2 i förordning (EG) nr 6/2002 – Muntlig förhandling och åtgärder för bevisupptagning – Artiklarna 64 och 65 i förordning nr 6/2002 – Ogiltighetsgrund – Särprägel – Artikel 6 och artikel 25.1 b i förordning nr 6/2002 – Identifiering av tidigare formgivning – Den kompletta formgivningens företräde i tiden – Fastställande av den omstridda formgivningens utmärkande egenskaper – Övergripande jämförelse”
i mål T‑327/20,
Group Nivelles NV, Gingelom (Belgien), företrätt av J. Jonkhout, avocat,
klagande,
mot
Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO), företrädd av A. Folliard-Monguiral och G. Predonzani, i egenskap av ombud,
motpart,
varvid motparten i förfarandet vid EUIPO:s överklagandenämnd, som intervenerat vid tribunalen, var
Easy Sanitary Solutions BV, Oldenzaal (Nederländerna), företrätt av F. Eijsvogels, avocat,
angående ett överklagande av det beslut som meddelades av EUIPO:s tredje överklagandenämnd den 17 mars 2020 (ärende R 2664/2017–3) i ett ogiltighetsförfarande mellan Group Nivelles och Easy Sanitary Solutions,
meddelar
TRIBUNALEN (nionde avdelningen),
sammansatt av ordföranden M.J. Costeira, samt domarna M. Kancheva (referent) och T. Perišin,
justitiesekreterare: handläggaren A. Juhász-Tóth,
med beaktande av överklagandet, som inkom till tribunalens kansli den 28 maj 2020,
med beaktande av EUIPO:s svarsskrivelse, som inkom till tribunalens kansli den 29 september 2020,
med beaktande av intervenientens svarsskrivelse, som inkom till tribunalens kansli den 2 oktober 2020,
med beaktande av utnämningen av en annan domare till avdelningen eftersom en av avdelningens domare var förhindrad att tjänstgöra,
efter förhandlingen den 13 oktober 2021,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
1 Intervenienten, Easy Sanitary Solutions BV, ingav den 28 november 2003 en ansökan om registrering av en gemenskapsformgivning till Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) i enlighet med rådets förordning (EG) nr 6/2002 av den 12 december 2001 om gemenskapsformgivning (EGT L 3, 2002, s. 1).
2 Registreringsansökan avsåg följande omstridda formgivning:
25.1
25.2
25.3
3 De produkter som den omstridda formgivningen är avsedd att ingå i omfattas av klass 23–02 i Locarnoöverenskommelsen av den 8 oktober 1968 om upprättande av en internationell klassificering för mönster, i dess ändrade lydelse, och motsvarar följande beskrivning: ”Duschrännor” (shower drains).
4 Den omstridda formgivningen registrerades den 9 mars 2004 som gemenskapsformgivning under nummer 107834–0025 och offentliggjordes samma dag i Bulletinen för gemenskapsformgivningar nr 19/2004. Registreringen har förnyats flera gånger, bland annat den 16 juni 2018.
5 Den 3 september 2009 ingav I‑Drain BVBA, Group Nivelles NV:s rättsliga föregångare, en ansökan om ogiltighetsförklaring av den omstridda formgivningen med stöd av artikel 52 i förordning nr 6/2002.
6 Till stöd för sin ansökan åberopade bolaget de ogiltighetsgrunder som anges i artikel 25.1 b i förordning nr 6/2002, jämförd med artiklarna 4–9 i samma förordning.
7 Till sin ansökan om ogiltighetsförklaring bifogade I‑Drain en kopia av den internationella registreringen DM/059828 (nedan kallad registreringen DM/059828 eller formgivningen DM/059828), som intervenienten ingav och registrerade den 2 april 2002, och som offentliggjordes den 30 juni 2002 enligt följande:
8 Den 2 april 2010 ingav I‑Drain, i sitt svar på intervenientens yttrande och efter det att bolaget ingett sin ansökan om ogiltighetsförklaring, nya handlingar avseende andra formgivningar, bland annat utdrag ur två produktkataloger från företaget Blücher från år 1998 respektive år 2000, vilka båda innehöll följande bild på sidan 33, i mitten av vilken en täckande platta återgavs (nedan kallad den täckande plattan i Blücher-katalogerna):
9 Den 30 augusti 2010 övertog klaganden I‑Drains rättigheter och skyldigheter efter en fusion genom absorption. I‑Drain upphörde därigenom att existera såsom juridisk person.
10 Genom beslut av den 23 september 2010 biföll annulleringsenheten ansökan om ogiltighetsförklaring av den omstridda formgivningen på grundval av artikel 25.1 b i förordning nr 6/2002, eftersom den ansåg att den omstridda formgivningen inte var ny i den mening som avses i artikel 5 i samma förordning, i förhållande till den täckande plattan i Blücher-katalogen.
11 Den 15 oktober 2010 överklagade intervenienten annulleringsenhetens beslut vid EUIPO med stöd av artiklarna 55–60 i förordning nr 6/2002.
12 Genom beslut av den 4 oktober 2012 (nedan kallat det första beslutet) biföll EUIPO:s tredje överklagandenämnd överklagandet och upphävde annulleringsenhetens beslut i den del detta grundade sig på artikel 25.1 b i förordning nr 6/2002, jämförd med artiklarna 4.1 och 5 i samma förordning, det vill säga i den del annulleringsenheten hade funnit att den omstridda formgivningen inte var ny. Överklagandenämnden återförvisade ärendet till annulleringsenheten för att denna på nytt skulle pröva ansökan om ogiltighetsförklaring i den del denna grundades på artikel 25.1 b i nämnda förordning, jämförd med artiklarna 4.1 och 6 i samma förordning, det vill säga på grund av att den omstridda formgivningen saknade särprägel.
13 Den 7 januari 2013 överklagade klaganden det första beslutet till tribunalen med stöd av artikel 61 i förordning nr 6/2002.
14 Genom dom av den 13 maj 2015, Group Nivelles/harmoniseringskontoret – Easy Sanitary Solutions (Duschränna) (T‑15/13, EU:T:2015:281) (nedan kallad tribunalens första dom), ogiltigförklarade tribunalen det första beslutet och ogillade överklagandet i övrigt. I likhet med EUIPO:s dittillsvarande uppfattning betraktade tribunalen den täckande plattan i Blücher-katalogerna, såsom (en del av) den tidigare formgivningen, men inte formgivningen DM/059828.
15 Den 11 juli och den 24 juli 2015 överklagade intervenienten och EUIPO tribunalens första dom till domstolen.
16 Genom dom av den 21 september 2017, Easy Sanitary Solutions och EUIPO/Group Nivelles (C‑361/15 P och C‑405/15 P, EU:C:2017:720) (nedan kallad domen i målet om överklagande), ogillade domstolen överklagandena, dock efter att i punkterna 72 och 134 i den domen ha konstaterat att tribunalen i två avseenden hade gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning. För det första fann domstolen att tribunalen, i punkterna 77–79 och 84 i sin första dom, hade gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att kräva att EUIPO, vid bedömningen av huruvida den omstridda formgivningen skulle betraktas som ny, skulle kombinera de olika beståndsdelarna i en eller flera tidigare formgivningar i olika utdrag ur de Blücher-kataloger som bifogats ansökan om ogiltighetsförklaring, trots att det bolag som ansökt om ogiltighetsförklaring inte hade återgett den åberopade formgivningen i dess helhet. För det andra fann domstolen att tribunalen, i punkt 132 i sin första dom, hade gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att, vid bedömningen av den omstridda formgivningens särprägel, kräva att en kunnig användare av denna formgivning skulle uppfatta den produkt som den tidigare formgivningen ingår i eller används för. Eftersom överklagandena emellertid hade ogillats, vann ogiltigförklaringen av det första beslutet genom domslutet i tribunalens första dom laga kraft och målet återförvisades till EUIPO.
17 Den 19 december 2017 informerades parterna vid EUIPO om att överklagandet av annulleringsenhetens beslut hade överlämnats till tredje överklagandenämnden, i en ny sammansättning, under nummer R 2664/2017–3.
18 Den 24 juli 2018 skickade överklagandenämndens referent ett meddelande till parterna vid EUIPO om att den tidigare formgivning som ingetts till överklagandenämnden var formgivningen DM/059828, som var den enda formgivning som nämndes i ansökan om ogiltighetsförklaring, till skillnad från den täckande plattan i Blücher-katalogerna. Referenten hade nämligen, efter att på nytt undersökt handlingarna i målet efter domstolens återförvisning, konstaterat att den tidigare formgivning som granskats av de instanser som tidigare hade avgjort ärendet inte fanns med i ansökan om ogiltighetsförklaring och att ingen annan formgivning heller nämndes i denna ansökan. Parterna gavs en frist på två månader att inkomma med sina yttranden.
19 Den 21 september 2018 inkom klaganden med sitt yttrande.
20 Genom beslut av den 17 mars 2020 (nedan kallat det överklagade beslutet) biföll EUIPO:s tredje överklagandenämnd intervenientens överklagande, upphävde annulleringsenhetens beslut och avslog ansökan om ogiltighetsförklaring. Överklagandenämnden konstaterade inledningsvis att klaganden i ansökan om ogiltighetsförklaring endast hade angett formgivningen DM/059828 som tidigare formgivning och att övriga formgivningar, såsom de som förekom i Blücher-katalogerna, först hade åberopats senare, i kompletterande yttranden. Överklagandenämnden erinrade emellertid om att artikel 63.2 i förordning nr 6/2002 inte gav klaganden rätt att utvidga föremålet för förfarandet genom att grunda sin ansökan på nya tidigare formgivningar.
21 Vad gäller den omstridda formgivningen och dess synliga egenskaper fann överklagandenämnden att registreringen avsåg duschrännor bestående av ett avlopp, en vattenlåsinsats och en täckande platta och, i synnerhet, att den produkt som återges i den omstridda formgivningen var försedd med fåror längs med sidorna och ytterkanterna, medan hela den täckande plattans yta var dekorerad med ett prickmönster. Överklagandenämnden erinrade om att det av punkt 49 i tribunalens första dom framgår att efter det att den ”[duschränna] (shower drain)” som den omstridda formgivningen avser har installerats, det vill säga när den har integrerats i duschgolvet, är det inte enbart plattans ovansida som är synlig utan även de båda fårorna längs med plattans sidor samt den övre delen av vattenlåsinsatsens kant.
22 Vad gäller den tidigare formgivningen konstaterade överklagandenämnden att den var skyldig att göra en fullständig prövning av den bevisning som lagts fram för att fastställa exakt vad denna bestod i, eftersom det efter domen i målet om överklagande och tribunalens första dom inte kunde röra sig om den täckande platta som återges i mitten på bilden på sidan 33 i Blücher-katalogerna, som inte utgjorde en komplett golvränna. Efter att ha erinrat om att föremålet för förfarandet definierades i ansökan om ogiltighetsförklaring, och att detta framgick dels av den omstridda formgivningen, dels av de åberopade tidigare formgivningarna, fann överklagandenämnden att klaganden i förevarande fall hade grundat sin ansökan om ogiltighetsförklaring på formgivningen DM/059828 (som återges i punkt 7 ovan).
23 Vad gäller den omstridda formgivningens tekniska funktion fann överklagandenämnden att ingen av formgivningens utmärkande egenskaper uteslutande var betingade av dess tekniska funktion och följaktligen inte kunde uteslutas från skyddet eller ha en väsentligt begränsad betydelse för den övergripande jämförelsen. Överklagandenämnden uppgav även att utformningen hade ett betydande estetiskt inslag.
24 Vad gäller den omstridda formgivningens särprägel fann överklagandenämnden för det första att en kunnig användare var en person som kände till de grundläggande egenskaperna och konfigurationerna hos de duschrännor som fanns att tillgå i handeln och att dessa användare bestod av både fackmän (bestående av exempelvis detaljhandlare som säljer duschrännor till tredje man, rörmokare som installerar dem eller inredningsarkitekter som letar efter och väljer ut duschrännor för sina kunder med hänsyn till deras estetiska utseende) och den breda allmänheten, till vilken även slutanvändarna hör, som själva väljer ut och köper dessa rännor för att installera eller använda dem i en viss sektor eller miljö. För det andra ansåg överklagandenämnden att formgivaren hade en relativt stor frihet, eftersom duschrännornas yttre utseende kunde variera beträffande bland annat form, material, storlek och proportioner, då det inte fanns några andra specifika begränsningar än att vattnet måste kunna rinna undan – även om den kunniga användaren kände till att duschrännorna, för att fylla sin bortledningsfunktion, måste vara försedda med en vattenlåsinsats med sidoväggar och ändar, ett avlopp kopplat till vattenledningarna och ett eller flera galler eller en täckande platta med springor eller öppningar genom vilka vattnet kunde rinna undan. Efter att ha fastställt de särskiljande egenskaperna hos den omstridda formgivningen och de tidigare formgivningar som offentliggjorts separat, och därefter jämfört helhetsintrycket av dem, (se punkterna 117–127 nedan), fann överklagandenämnden att den omstridda formgivningen hade särprägel och i än högre grad skulle anses vara ny, och därmed var giltig.
Parternas yrkande
25 Klaganden har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara det överklagade beslutet,
– med rättelse av skälen förklara Easy Sanitary Solutions BV:s gemenskapsformgivning ogiltig, och
– förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.
26 EUIPO har yrkat att tribunalen ska
– ogilla överklagandet, och
– förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.
27 Intervenienten har yrkat att tribunalen ska
– slå fast att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första, den andra, den fjärde, den femte och den sjätte grunden, och
– förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
28 Till stöd för sitt överklagande har klaganden åberopat sex grunder, i vilka klaganden i huvudsak har anfört att överklagandenämnden har gjort sig skyldig till oriktiga bedömningar, för det första i punkt 24 i det överklagade beslutet (samt i de två första styckena på den andra sidan i referentens meddelande av den 24 juli 2018, till vilka det hänvisas i denna punkt), för det andra i punkt 26 i samma beslut, för det tredje i punkterna 38 och 39 i detta beslut, jämförda med punkterna 58 och 62–65 i beslutet, för det fjärde i punkterna 98–110 och 112 i det överklagade beslutet, för det femte i punkt 111 i samma beslut, jämförd med punkterna 29 och 30 i beslutet, och för det sjätte i punkterna 114–117 i detta beslut.
29 Tribunalen anser att det är lämpligt att först pröva den tredje och den första grunden, vilka avser identifieringen av den tidigare formgivningen, därefter den andra grunden, vilken avser fastställandet av den omstridda formgivningens utmärkande egenskaper, och slutligen den fjärde, den femte och den sjätte grunden, vilka avser jämförelsen av de motstående formgivningarna och bedömningen av den omstridda formgivningens särprägel.
Den första och tredje grunden: Identifiering av den tidigare formgivningen
Den tredje grunden
30 Genom den tredje grunden har klaganden gjort gällande att överklagandenämnden gjorde fel och åsidosatte artikel 63.2 i förordning nr 6/2002 när den, i punkterna 38 och 39 i det överklagade beslutet, och i punkterna 58 och 62–65 i samma beslut, fann att endast de bevis som lämnats in inom ramen för ansökan om ogiltighetsförklaring vid annulleringsenheten, i förevarande fall klagandens rättsliga föregångares ansökan av den 3 september 2009, kunde beaktas vid bedömningen av ogiltigheten. Klaganden anser att EUIPO har befogenhet att bedöma de faktiska omständigheter och den bevisning som åberopats i ett ogiltighetsförfarande om och i den mån EUIPO ska fatta beslut i samma förfarande. Enligt klaganden kan denna befogenhet däremot inte åberopas med avseende på omständigheter och bevisning som lagts fram i ett förfarande där EUIPO redan har avgjort ärendet och fattat ett lagakraftvunnet beslut.
31 Enligt klaganden rör förevarande mål förfaranden vilka redan resulterat i ett lagakraftvunnet beslut, nämligen det förfarande vid EUIPO:s annulleringsenhet som ledde fram till annulleringsenhetens beslut av den 23 september 2010 och det förfarande vid EUIPO:s överklagandenämnd som ledde fram till det första beslutet av den 4 oktober 2012. Dessa båda förfaranden ledde till slutsatsen att samtliga omständigheter och all bevisning kunde beaktas. I de efterföljande förfarandena vid tribunalen och domstolen har frågan huruvida de omständigheter och den bevisning som parterna åberopat i tidigare förfaranden vid annulleringsenheten och överklagandenämnden kan tas upp till sakprövning varken tagits upp eller ifrågasatts, varken ex officio eller på annat sätt. I synnerhet har referenten i sitt meddelande av den 24 juli 2018 dragit en felaktig slutsats av domen i målet om överklagande, enligt vilken det även är omöjligt att anföra fotografiet på sidan 33 i Blücher-katalogerna som bevisning. Intervenienten och EUIPO har aldrig bestritt annulleringsenhetens och överklagandenämndens konstateranden i detta avseende, vare sig vid tribunalen eller vid domstolen.
32 Klaganden har således gjort gällande att överklagandenämnden, genom sin slutsats i de aktuella punkterna i det överklagade beslutet, ändrade tidigare lagakraftvunna beslut. Detta strider mot de allmänna principer om god förvaltningssed och reglering av tvister som föreskrivs i artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, samt mot rättssäkerhetsprincipen, principen om skydd för berättigade förväntningar och principen om processeffektivitet. Klagandens slutsats är att överklagandenämnden inte kunde utöva sin befogenhet enligt artikel 63.2 i förordning nr 6/2002 med retroaktiv verkan.
33 EUIPO har bestritt klagandens argument.
34 Intervenienten har överlåtit åt tribunalen att bedöma den rättsfråga som klaganden har anfört inom ramen för denna grund.
35 I punkterna 38 och 39 i det överklagade beslutet fann överklagandenämnden att eftersom domstolen i domen i målet om överklagande hade funnit att den i det första beslutet hade beaktat en olämplig tidigare formgivning var det nödvändigt att undersöka de övriga tidigare formgivningar som klaganden åberopat. I ansökan om ogiltighetsförklaring hade klaganden angett formgivningen DM/059828, och ingen annan formgivning. Klagandebolagets rättsliga föregångare hade senare åberopat de övriga formgivningarna i sina kompletterande yttranden. Överklagandenämnden tillade att hänsyn måste tas till att artikel 63.2 i förordning nr 6/2002 inte gav en sökande rätt att utvidga föremålet för förfarandet genom att grunda sin ansökan på nya tidigare formgivningar, eftersom ett sådant synsätt skulle få till följd att förfarandet förlängdes och att föremålet för förfarandet ändrades. De nya formgivningarna, som klagandens rättsliga föregångare hade åberopat i sina senare yttranden, det vill säga de formgivningar som återgavs i Blücher-katalogerna, hade emellertid inte åberopats som tidigare formgivningar i ansökan om ogiltighetsförklaring.
36 I punkt 58 i det överklagade beslutet erinrade överklagandenämnden om att den i flera tidigare beslut hade beslutat att en ansökan om ogiltighetsförklaring definierade föremålet för förfarandet, vilket framgick dels av den omstridda formgivningen, dels av de tidigare formgivningar som åberopats, och att det därför inte längre var möjligt att i förfarandet föra in andra tidigare formgivningar som kunde utgöra hinder för den omstridda formgivningens nyhet eller särprägel efter det att ansökan lämnats in.
37 I punkt 62 i det överklagade beslutet påpekade överklagandenämnden att den täckande platta som återges i mitten av bilden på sidan 33 i Blücher-katalogerna, vilken av klagandens rättsliga föregångare betecknats som den eller en av de tidigare formgivningar som antas visa att den omstridda formgivningen inte var ny och saknade särprägel, endast hade återgetts som svar på intervenientens yttrande. Överklagandenämnden preciserade att den omständigheten att de instanser som tidigare hade meddelat beslut ansåg att nämnda platta utgjorde en tidigare formgivning som kunde prövas i sak stred mot ovannämnda principer, enligt vilka föremålet för ogiltighetsförfarandet definierades i ansökan och att det inte var tillåtet att införa andra tidigare formgivningar i detta förfarande efter det att ansökan om ogiltighetsförklaring lämnats in.
38 I punkt 63 i det överklagade beslutet påpekade överklagandenämnden, för fullständighetens skull, att frågan huruvida omständigheter, bevis och andra kompletterande handlingar avseende tidigare formgivningar som redan avsågs i ansökan om ogiltighetsförklaring kan tas upp till sakprövning omfattas av det utrymme för skönsmässig bedömning som annulleringsenheten har enligt artikel 63.2 i förordning nr 6/2002. Denna bestämmelse gjorde det emellertid inte möjligt för den som ansöker om ogiltighetsförklaring att utvidga föremålet för förfarandet genom att basera ansökan på nya tidigare formgivningar, eftersom ett sådant synsätt leder till att förfarandet förlängs och föremålet för talan ändras. Eftersom de formgivningar som nämns i bland annat de bifogade handlingarna 3a och 3b, det vill säga i Blücher-katalogerna, inte nämndes i ansökan om ogiltighetsförklaring, hade varken annulleringsenheten eller överklagandenämnden något utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende. De formgivningar som förekommer i dessa handlingar kan därför inte anses utgöra känd teknik som kan tas upp till sakprövning i förevarande ogiltighetsförfarande. I punkt 64 i samma beslut konstaterade överklagandenämnden, av samma skäl, att de handlingar och fotografier som klaganden tagit upp i sitt yttrande som svar på referentens meddelande, och som avsåg andra formgivningar än dem som ingick i formgivningen DM/059828, inte kunde anses utgöra känd teknik som kunde tas upp till sakprövning.
39 I punkt 65 i det överklagade beslutet fann överklagandenämnden således att i enlighet med referentens meddelande var den enda tidigare formgivningen i förevarande mål formgivningen DM/059828.
40 Genom den tredje grunden har klaganden gjort gällande att överklagandenämnden gjorde fel och åsidosatte artikel 63.2 i förordning nr 6/2002 när den grundade sitt beslut enbart på de tidigare formgivningar som återgavs i ansökan om ogiltighetsförklaring, och inte tog hänsyn till de bevis, såsom Blücher-katalogerna, som lämnats in efter det att ansökan om ogiltighetsförklaring hade lämnats in och som överklagandenämnden endast grundade sig på i sitt första beslut, som vunnit laga kraft.
41 Tribunalen konstaterar till att börja med att frågan om identifieringen av de tidigare formgivningar som ska jämföras med den omstridda formgivningen aldrig slutgiltigt har avgjorts under de tidigare förfarandena vid EUIPO, tribunalen och domstolen.
42 Överklagandenämndens första beslut, i vilket det för övrigt inte uttryckligen prövades huruvida de handlingar som klaganden ingett efter det att ansökan om ogiltighetsförklaring hade lämnat kunde tillåtas som bevisning, ogiltigförklarades nämligen genom tribunalens första dom, som vunnit laga kraft (se punkterna 14 och 16 ovan). Enligt fast rättspraxis har en dom om ogiltigförklaring retroaktiv verkan (ex tunc) och undanröjer således retroaktivt den ogiltigförklarade rättsakten från rättsordningen (se dom av den 27 juni 2013, Beifa Group/harmoniseringskontoret – Schwan-Stabilo Schwanhäußer (Skrivredskap), T‑608/11, ej publicerad, EU:T:2013:334, punkt 32 och där angiven rättspraxis, och dom av den 23 september 2020, CEDC International/EUIPO – Underberg (Formen på ett grönbrunt grässtrå i en flaska), T‑796/16, EU:T:2020:439, punkt 72 (ej publicerad) och där angiven rättspraxis). Överklagandenämndens första beslut har således försvunnit från Europeiska unionens rättsordning och på inget sätt vunnit laga kraft.
43 I tribunalens första dom (se punkt 14 ovan) uttalade sig tribunalen inte heller om huruvida dessa handlingar kunde tillåtas som bevisning, och än mindre om föremålet för de tidigare formgivningar som skulle jämföras med den omstridda formgivningen. Denna fråga har nämligen varken tagits upp av parterna eller prövats av tribunalen ex officio. Domen i målet om överklagande (se punkt 16 ovan) var dessutom begränsad till de rättsfrågor som togs upp i överklagandena. Frågan om identifieringen av de tidigare formgivningar som låg till grund för ansökan om ogiltighetsförklaring och frågan om hur relevanta de handlingar var som senare ingavs för att definiera vilka tidigare formgivningar som avsågs, prövades därför varken i tribunalens första dom eller i domen i målet om överklagande.
44 Tribunalen konstaterar vidare att förevarande grund vilar på premissen att artikel 63.2 i förordning nr 6/2002 är tillämplig på omständigheterna i förevarande mål. Det är således nödvändigt att pröva huruvida denna bestämmelse är tillämplig i förevarande fall, åtminstone med avseende på frågan om identifiering av den tidigare formgivningen, särskilt mot bakgrund av artikel 28.1 b v och vi i kommissionens förordning (EG) nr 2245/2002 av den 21 oktober 2002 om tillämpning av rådets förordning (EG) nr 6/2002 om gemenskapsformgivning (EGT L 341, 2002, s. 28).
45 Enligt artikel 63.2 i förordning nr 6/2002 behöver EUIPO inte beakta omständigheter eller bevis som de berörda parterna inte har lämnat in i rätt tid. Denna bestämmelse ger således såväl annulleringsenheten som EUIPO:s överklagandenämnd ett utrymme för skönsmässig bedömning.
46 Enligt fast rättspraxis följer det av lydelsen i artikel 63.2 i förordning nr 6/2002 att parterna – som regel och såvida inget annat föreskrivs – har möjlighet att åberopa omständigheter och förete bevis även efter utgången av de tidsfrister som gäller enligt bestämmelserna i förordning nr 6/2002, och att EUIPO inte på något sätt är förhindrad att beakta omständigheter och bevis som således har lämnats in för sent. Genom att det anges att EUIPO i ett sådant fall inte ”behöver” beakta sådana bevis tillerkänns EUIPO enligt denna bestämmelse ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att besluta huruvida dessa bevis ska beaktas, under förutsättning att beslutet motiveras (se dom av den 5 juli 2017, Gamet/EUIPO – ”Metal-Bud II” Robert Gubała (Dörrhandtag), T‑306/16, ej publicerad, EU:T:2017:466, punkterna 15 och 16 och där angiven rättspraxis).
47 Vad gäller EUIPO:s utrymme för skönsmässig bedömning av huruvida bevis som lämnats in för sent eventuellt ska beaktas, kan det särskilt vara motiverat att EUIPO, när den prövar en ogiltighetsansökan, beaktar bevis som lämnats in för sent när den anser att dessa vid ett första påseende har en faktisk inverkan på utgången av den ansökan om ogiltighetsförklaring som lämnats in vid EUIPO, och att i vilket skede av förfarandet bevisen lämnas in och tillhörande omständigheter inte utgör hinder för att beakta dessa bevis. Härav följer att det ankommer på tribunalen att bedöma huruvida överklagandenämnden på ett effektivt sätt utnyttjade sitt stora utrymme för skönsmässig bedömning för att, med angivande av en motivering och med vederbörlig hänsyn till samtliga relevanta omständigheter, avgöra huruvida de bevis som för första gången åberopats vid nämnden ska beaktas när den fattar sitt beslut. Det ankommer dessutom på tribunalen att kontrollera att överklagandenämnden har använt sitt utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 63.2 i förordning nr 6/2002 på ett lämpligt sätt (se dom av den 5 juli 2017, Dörrhandtag, T‑306/16, ej publicerad, EU:T:2017:466, punkterna 17 och 18 och där angiven rättspraxis).
48 Av rättspraxis följer även att det är möjligt att inkomma med bevis som kompletterar bevis som lämnats in inom den frist som EUIPO fastställt för detta ändamål efter utgången av nämnda frist och att det inte på något sätt är förbjudet för EUIPO att beakta sådan kompletterande bevisning som inkommit för sent (se dom av den 14 mars 2018, Crocs/EUIPO – Gifi Diffusion (Skodon), T‑651/16, ej publicerad, EU:T:2018:137, punkt 33 och där angiven rättspraxis, se även, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den du 26 september 2013, Centrotherm Systemtechnik/harmoniseringskontoret och centrotherm Clean Solutions, C‑610/11 P, EU:C:2013:593, punkt 88).
49 Tribunalen erinrar emellertid även om att det i artikel 52.2 i förordning nr 6/2002 föreskrivs att en ansökan om ogiltighetsförklaring ska ges in skriftligen och vara motiverad. I artikel 28.1 b i och vi i förordning nr 2245/2002 preciseras att en ansökan om ogiltighetsförklaring ska innehålla en redogörelse för grunderna för ansökan om ogiltighetsförklaring och uppgifter om de fakta, bevis och skäl som framförs till stöd för dessa grunder. I artikel 28.1 b v i den sistnämnda förordningen föreskrivs bland annat att om ansökan ogiltighetsförklaring grundas på att formgivningen inte är ny eller saknar särprägel ska ansökan innehålla uppgifter om och återgivning av de tidigare formgivningar som kan utgöra ett hinder för den registrerade gemenskapsformgivningens nyhet och särprägel, samt handlingar som styrker existensen av dessa tidigare formgivningar.
50 Enligt rättspraxis ankommer det på den part som ingett ansökan om ogiltighetsförklaring att tillhandahålla EUIPO nödvändiga upplysningar, i synnerhet att exakt och fullständigt identifiera och återge den formgivning som påstås ha gjorts tillgänglig för EUIPO, för att visa att den omstridda formgivningen inte kunde registreras på ett giltigt sätt. Det ankommer således inte på EUIPO utan på den som ansöker om ogiltighetsförklaring att inkomma med uppgifter som visar att en sådan ogiltighetsgrund föreligger (domen i målet om överklagande, punkterna 59 och 65; se även dom av den 17 september 2019, Aroma Essence/EUIPO – Refan Bulgaria (Tvättsvamp), T‑532/18, ej publicerad, EU:T:2019:609, punkt 25 och där angiven rättspraxis).
51 Tribunalen preciserar att bevis för förekomsten och identifieringen av tidigare formgivningar ska företes för var och en av de ogiltighetsgrunder som klaganden har åberopat. Tribunalen fann i detta avseende att varken EUIPO eller den som ansökt om ogiltighetsförklaring till stöd för avsaknaden av särprägel (artikel 6 i förordning nr 6/2002) kunde grunda sig på att vissa av de tidigare formgivningar som åberopats, om det av ansökan om ogiltighetsförklaring framgick att de tidigare formgivningarna endast hade åberopats till stöd för en annan ogiltighetsgrund, såsom avsaknaden av nyhet (artikel 5 i samma förordning) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 mars 2018, Gifi Diffusion/EUIPO – Crocs (Skodon), T‑424/16, ej publicerad, EU:T:2018:136, punkterna 46–48).
52 Enligt artikel 63.1 i förordning nr 6/2002 ska EUIPO:s prövning i ärenden om ogiltighetsförklaring vara begränsad till vad parterna åberopat och yrkat. Det ankommer på den sökande att försäkra sig om att samtliga tidigare formgivningar som åberopats tydligt identifieras och upprepas, eftersom ogiltighetsförfarandet ingår bland förfarandena inter partes. Vid prövningen av ansökan om ogiltighetsförklaring ska EUIPO således endast beakta de formgivningar som den sökande uttryckligen har åberopat i sin ansökan om ogiltighetsförklaring och inte i en senare handling (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 september 2019, Tvättsvamp, T‑532/18, ej publicerad EU:T:2019:609, punkterna 30 och 36).
53 I artikel 28.1 b v i förordning nr 2245/2002 (se punkt 49 ovan) förutsätts således att den tidigare formgivningen identifieras redan när ansökan om ogiltighetsförklaring ges in, eftersom den definierar föremålet för tvisten och för att innehavaren av den omstridda formgivningen ska kunna ta ställning till huruvida ansökan är välgrundad. Ett korrekt genomförande av förfarandet och upprätthållandet av det legitima intresse som innehavaren av den omstridda formgivningen har av att inte behöva omfattas av en tvist vars föremål ständigt förändras utgör nämligen hinder för en sökande att, av fri vilja, åberopa andra formgivningar som föregått ogiltighetsförfarandet. Av denna anledning utgör iakttagandet av denna bestämmelse ett villkor för att ansökan om ogiltighetsförklaring ska kunna tas upp till sakprövning enligt artikel 30.1 i samma förordning.
54 Tribunalen finner följaktligen, i likhet med EUIPO, att logiken bakom artikel 28.1 b v i förordning nr 2245/2002 är att föreskriva en i förväg fastställd frist eller preklusionsfrist, det vill säga en frist vars åsidosättande utgör en invändning om rättegångshinder, för ingivande av bevisning avseende de väsentliga delarna i ansökan om ogiltighetsförklaring genom vilken de rättsliga ramarna för ansökan fastställs och avgränsas. Såvitt EUIPO inte kräver en rättelse av ansökan enligt artikel 30.1 i samma förordning får nya bevis avseende uppgifter om och återgivning av tidigare formgivningar inte längre lämnas in, eftersom detta skulle utvidga den rättsliga ramen för ansökan om ogiltighetsförklaring.
55 Av artikel 28.1 b v i förordning nr 2245/2002 följer således att föremålet för tvisten definieras i ansökan om ogiltighetsförklaring, vilket framgår dels av den omstridda formgivningen, dels av de tidigare formgivningar som åberopats. Efter det att ansökan om ogiltighetsförklaring har lämnats in är det således inte längre möjligt att låta andra tidigare formgivningar omfattas av förfarandet som kan utgöra hinder för den omstridda formgivningens nyhet eller särprägel.
56 Mot bakgrund av artikel 28.1 b v i förordning nr 2245/2002 är tribunalens slutsats således att EUIPO i ett ogiltighetsförfarande endast ska pröva de tidigare formgivningar som identifierats i ansökan om ogiltighetsförklaring, och inte andra formgivningar som senare åberopas som tidigare formgivningar.
57 Vidare är det nödvändigt att precisera tillämpningsområdet för artikel 28.1 b vi i förordning nr 2245/2002, i vilken det föreskrivs att ansökan om ogiltighetsförklaring ska innehålla ”uppgifter om de fakta, bevis och skäl som framförs till stöd för dessa grunder”, och följaktligen tillämpningsområdet för EUIPO:s utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 63.2 i förordning nr 6/2002.
58 I detta avseende ska det, i likhet med vad EUIPO har gjort gällande, understrykas att det i artikel 28.1 b v och vi i förordning nr 2245/2002 görs en grundläggande åtskillnad mellan bevis avseende ”uppgift om och återgivning av tidigare formgivningar”, som krävs enligt artikel 28.1 b v i nämnda förordning, och de andra ”fakta och bevis” som avses i artikel 28.1 b vi i samma förordning, exempelvis de faktiska omständigheter och bevis som avser offentliggörandet av en tidigare formgivning (artikel 7 i förordning nr 6/2002) eller bevis rörande den omstridda formgivningens funktion (artikel 8 i förordning nr 6/2002).
59 Härav följer att det utrymme för skönsmässig bedömning som EUIPO enligt artikel 63.2 i förordning nr 6/2002 har när det gäller att ”beakta omständigheter eller bevis som de berörda parterna inte har lämnat in i rätt tid” endast kan tillämpas på de ”fakta och bevis” som avses i artikel 28.1 b vi i förordning nr 2245/2002, och inte på ”de uppgifter om och återgivning av tidigare formgivningar” som krävs enligt artikel 28.1 b v i samma förordning. I synnerhet är artikel 63.2 i förordning nr 6/2002 inte tillämplig på frågan om identifiering av den tidigare formgivningen.
60 Även om artikel 63.2 i förordning nr 6/2002 gör det möjligt att beakta kompletterande bevisning (se punkt 48 ovan), exempelvis en exaktare återgivning eller ett bevis på offentliggörande av en formgivning som redan åberopats i ansökan om ogiltighetsförklaring, är det inte möjligt att utvidga den rättsliga ramen för denna ansökan genom att inkomma med helt nya bevis, som tillåter en sökande att grunda sin ansökan på andra tidigare formgivningar, eftersom ett sådant förfarande skulle ändra föremålet för tvisten, och även förlänga förfarandet.
61 Överklagandenämnden gjorde således en riktig bedömning när den i punkt 39 i det överklagade beslutet bland annat slog fast att artikel 63.2 i förordning nr 6/2002 inte ger den som ansöker om ogiltighetsförklaring rätt att utvidga föremålet för förfarandet genom att grunda sin ansökan på nya tidigare formgivningar.
62 I förevarande fall är det utrett att den formgivning som återges i Blücher-katalogerna, såsom överklagandenämnden konstaterade i punkt 61 i det överklagade beslutet, efter att ha anmodat parterna att yttra sig, varken åberopades eller återgavs i samband med ansökan om ogiltighetsförklaring av den 3 september 2009, utan endast i svaret på intervenientens yttrande av den 2 april 2010 (se punkterna 7 och 8 ovan).
63 Denna formgivning är emellertid inte identisk med den formgivning som ursprungligen åberopades i ansökan om ogiltighetsförklaring, eftersom den täckande platta som återges där skiljer sig från de tidigare formgivningar som är föremål för registreringen DM/059828. Det rör sig således inte alls om ”en och samma tidigare formgivning”, i den mening som avses i tribunalens rättspraxis (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 juni 2010, Shenzhen Taiden/harmoniseringskontoret – Bosch Security Systems (Kommunikationsutrustning), T‑153/08, EU:T:2010:248, punkt 25). Det var för övrigt inte nödvändigt att vidta någon rättelse enligt artikel 30.1 i förordning nr 2245/2002, eftersom klagandens rättsliga föregångare hade gjort en korrekt identifiering av de tidigare formgivningar som åberopats till stöd för ansökan om ogiltighetsförklaring, det vill säga de formgivningar som omfattades av registreringen DM/059828.
64 Under dessa omständigheter finner tribunalen, i likhet med EUIPO, att ett eventuellt beaktande av de bevis som inkommit efter det att ansökan om ogiltighetsförklaring lämnats in, enligt artikel 63.2 i förordning nr 6/2002 endast kan tillåtas för att illustrera det sätt på vilket de konkreta produkter som de jämförda formgivningarna ingår i används eller för att stödja någon annan omständighet eller något annat påstående som redan åberopats i ansökan om ogiltighetsförklaring. Överklagandenämnden har dock inte helt avfärdat möjligheten att tillåta nämnda bevis, såvitt avsikten är att komplettera argument avseende den tidigare formgivning som identifierats i ansökan om ogiltighetsförklaring.
65 Att sådana bevis rent formellt är tillåtna innebär enligt artikel 28.1 b v i förordning nr 2245/2002 emellertid inte att det är tillåtet att lägga till en ny tidigare formgivning till den formgivning som ursprungligen åberopades i ansökan om ogiltighetsförklaring. Från detta perspektiv kan den omständigheten att Blücher-katalogerna lämnades in efter det att ansökan om ogiltighetsförklaring lämnades in likställas med inlämnandet av helt ”ny” bevisning, i motsats till ”kompletterande” bevisning, i den mening som avses i domstolens och tribunalens praxis angående artikel 63.2 i förordning nr 6/2002 (se punkt 48 ovan).
66 Överklagandenämnden gjorde således en riktig bedömning när den, i punkt 63 i det överklagade beslutet, fann att även om beaktandet av kompletterande bevisning visserligen kunde leda till att de faktiska omständigheterna i ansökan om ogiltighetsförklaring kompletterades med andra bevis avseende redan åberopade tidigare formgivningar, kunde överklagandenämnden emellertid inte utvidga den rättsliga ramen för ansökan till att omfatta tidigare formgivningar som redan åberopats, eftersom omfattningen av ansökan om ogiltighetsförklaring slutgiltigt hade fastställts av klagandens rättsliga föregångare vid tidpunkten för ansökans ingivande då de tidigare formgivningar som åberopades till stöd för den aktuella ansökan angavs.
67 Överklagandenämnden gjorde även en riktig bedömning när den, i punkterna 65 och 66 i det överklagade beslutet, slog fast att den enda tidigare formgivning som i vederbörlig ordning hade åberopats i förevarande fall var formgivningen DM/059828, vilken hade gjorts tillgänglig för allmänheten, i den mening som avses i artikel 7 i förordning nr 6/2002, före den dag då ansökan om registrering av den omstridda formgivningen lämnades in. Det har för övrigt inte bestritts att detta tillgängliggörande verkligen ägde rum före detta datum.
68 Tribunalen finner följaktligen, i motsats till vad klaganden har gjort gällande, att överklagandenämnden inte på något sätt har ändrat sina tidigare lagakraftvunna beslut och inte har åsidosatt någon av de allmänna principer som avses i punkt 32 ovan och vidare att överklagandenämnden inte har åsidosatt artikel 63.2 i förordning nr 6/2002, utan tillämpat artikel 28.1 b v i förordning nr 2245/2002 på ett korrekt sätt.
69 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.
Den första grunden
70 Genom den första grunden, som består av tre delar, har klaganden gjort gällande att överklagandenämnden begick flera fel i punkt 24 i det överklagade beslutet, jämfört med referentens meddelande av den 24 juli 2018.
71 I den första delgrunden har klaganden kritiserat överklagandenämnden för att felaktigt ha funnit att referenten i sitt meddelande hade bedömt att den enda tidigare formgivningen som skulle beaktas var formgivningen DM/059828, eftersom denna formgivning var den enda som nämndes i ansökan om ogiltighetsförklaring.
72 I den andra delgrunden har klaganden kritiserat överklagandenämnden för att felaktigt ha funnit att fotografiet på sidan 33 i Blücher-katalogerna inte ska beaktas av det skälet att domen i målet om överklagande utgör hinder för att detta används som exempel på en tidigare formgivning i ogiltighetsförfarandet. Enligt klaganden drog överklagandenämnden en slutsats av denna dom som inte var underbyggd. I motsats till punkt 71 i domen i målet om överklagande vidtog EUIPO dessutom inte några åtgärder för bevisupptagning.
73 I den tredje delgrunden har klaganden gjort gällande att överklagandenämnden gjorde en felaktig bedömning när den fann att endast formgivningen DM/059828, såsom denna hade framställts av klaganden i ansökan om ogiltighetsförklaring, kunde prövas som en tidigare formgivning, eftersom referenten hade konstaterat att ”den tidigare formgivning som granskades av de instanser som tidigare hade avgjort ärendet” inte fanns med i den ansökan om ogiltighetsförklaring som klagandens rättsliga föregångare lämnade in den 3 september 2009. Denna slutsats går längre än slutsatsen i referentens meddelande, i vilket det inte på något sätt angavs att den tidigare formgivning som granskats av de instanser som tidigare hade avgjort ärendet inte nämndes i ansökan om ogiltighetsförklaring.
74 EUIPO och intervenienten har bestritt klagandens argument.
75 I punkt 24 i det överklagade beslutet erinrade överklagandenämnden om att referenten den 24 juli 2018 hade skickat ett meddelande till parterna om att den tidigare formgivning som lämnats in till överklagandenämnden var formgivningen DM/059828, vilken var den enda formgivning som nämndes i ansökan om ogiltighetsförklaring. Överklagandenämnden uppgav att referenten, när denne efter domstolens återförvisning på nytt undersökte handlingarna i målet, hade konstaterat att den tidigare formgivning som granskats av de instanser som tidigare hade avgjort ärendet inte fanns med i ansökan om ogiltighetsförklaring och att ingen annan formgivning nämndes i ansökan.
76 I den första delgrunden har klaganden kritiserat referenten och överklagandenämnden för att de, i referentens meddelande av den 24 juli 2018 respektive i punkt 24 i det överklagade beslutet från överklagandenämnden, inte har motiverat varför endast de formgivningar som är föremål för registreringen DM/059828 (se punkt 7 ovan) ska beaktas, med undantag av den illustration som återges i punkt 8 ovan.
77 Tribunalen erinrar om att enligt artikel 62 första meningen i förordning nr 6/2002 ska EUIPO:s beslut innehålla grunderna för beslutet. Denna motiveringsskyldighet har samma räckvidd som den som följer av artikel 296 FEUF, enligt vilken det klart och tydligt ska framgå hur den som har antagit en rättsakt har resonerat. Denna skyldighet har ett dubbelt syfte, nämligen dels att göra det möjligt för dem som berörs av en åtgärd att få kännedom om skälen till denna så att de kan göra gällande sina rättigheter, dels att göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva beslutets lagenlighet. Bedömningen av om motiveringen av ett beslut uppfyller dessa krav ska inte ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och reglerna på det ifrågavarande området (se dom av den 13 juni 2019, Visi/one/EUIPO – EasyFix (Informationshållare för fordon), T‑74/18, EU:T:2019:417, punkt 57 och där angiven rättspraxis).
78 I förevarande fall ska det för det första påpekas att motiveringsskyldigheten endast avser det överklagade beslutet och inte referentens meddelande i ärendet, vilket inte är en rättsakt mot vilken talan kan väckas. Av rättspraxis framgår nämligen att ett beslut av överklagandenämnden kan överklagas till unionsdomstolen om det har ”bindande rättsverkningar” för parten i förfarandet vid EUIPO (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 mars 2009, Laytoncrest/harmoniseringskontoret – Erico (TRENTON), T‑171/06, EU:T:2009:70, punkt 21). Så är inte fallet med referentens meddelande till överklagandenämnden.
79 Av prövningen av den tredje grunden (se punkterna 30–69 ovan) framgår det vidare att överklagandenämnden, i punkterna 38, 39 och 53–67 i det överklagade beslutet, tydligt förklarade varför endast en tidigare formgivning, av vilken en illustration bifogats till stöd för en ansökan om ogiltighetsförklaring, kunde beaktas vid prövningen av de krav som föreskrivs i artiklarna 5 och 6 i förordning nr 6/2002. Överklagandenämnden grundade sig i synnerhet på en tolkning av artikel 63.2 i förordning nr 6/2002 mot bakgrund av artikel 28.1 b i, v och vi i förordning nr 2245/2002 som för övrigt inte var felaktig, vilket konstaterades vid prövningen av den tredje grunden. Detta ingående resonemang uppfyller helt och hållet den motiveringsskyldighet som föreskrivs i artikel 62 första meningen i förordning nr 6/2002.
80 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den första grundens första del.
81 I den andra delgrunden har klaganden kritiserat överklagandenämnden för att inte ha beaktat illustrationerna i Blücher-katalogerna, i synnerhet den illustration som återges i punkt 8 ovan, trots att den sistnämnda illustrationens upptagande till sakprövning och relevans efter domen i målet om överklagande omfattas av rättskraft.
82 Tribunalen erinrar om att enligt artikel 61.6 i förordning nr 6/2002 ska EUIPO vidta de åtgärder som krävs för att följa domen från Europeiska unionens domstol.
83 Enligt fast praxis ska institutionen, för att rätta sig efter domen och följa den fullt ut, respektera såväl domslutet i domen som de domskäl som föranlett domslutet och som utgör det nödvändiga stödet för detta, på så sätt att domskälen är nödvändiga för att fastställa den exakta innebörden av domslutet. Det är nämligen i domskälen som den bestämmelse anges som anses vara rättsstridig, och som de exakta skälen redovisas för den rättsstridighet som fastslås i domslutet (se dom av den 27 juni 2013, Skrivredskap, T‑608/11, ej publicerad, EU:T:2013:334, punkt 33 och där angiven rättspraxis).
84 I förevarande fall ska det påpekas att domstolen i punkterna 69–71 i sin dom i målet om överklagande slog fast följande:
”69 Det kan emellertid inte krävas av EUIPO att den myndigheten, bland annat inom ramen för bedömningen av om den omstridda formgivningen ska betraktas som ny, ska kombinera de olika beståndsdelarna hos den tidigare formgivningen [det vill säga den vattenlåsinsats och den täckande platta som återges i punkt 8 ovan]. Det ankommer nämligen på den som ansöker om ogiltigförklaring att förebringa en fullständig återgivning av nämnda tidigare formgivning. Att kombinera de olika beståndsdelarna är dessutom, såsom generaladvokaten angett i punkt 152 i sitt förslag till avgörande, en bristfällig lösning såtillvida att den med nödvändighet skulle innebära approximationer.
70 Under dessa omständigheter, vilket EUIPO med rätta anfört och till skillnad från vad tribunalen slog fast i punkt 78 i den överklagade domen, är den omständigheten att den omstridda formgivningen endast består av en kombination av formgivningar som redan gjorts tillgängliga för allmänheten och med avseende på vilka det redan har angetts att de är avsedda att användas tillsammans, inte relevant vid prövningen av om formgivningen ska betraktas som ny i den mening som avses i artikel 5 i förordning nr 6/2002, om inte den påstått tidigare formgivningen angetts och återgetts på ett fullständigt sätt.
71 Det ska härvidlag tilläggas att den omständigheten, som tribunalen framhöll i punkt 68 i den överklagade domen, att ESS, som var intervenient i förfarandet vid tribunalen, förebringat utdrag ur en katalog från företaget Blücher som skiljer sig från dem som Group Nivelles inkommit med i sin ansökan om ogiltigförklaring – utdrag som innehöll en bild av en täckande platta såsom den som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 23 i förevarande dom, som placerats på en vattenlåsinsats med ett utlopp på undersidan – inte kan anses uppväga avsaknaden av en exakt angivelse eller återgivning av den tidigare formgivning som Group Nivelles gjort gällande. Även om EUIPO hade möjlighet att beakta en sådan omständighet i samband med bevisupptagningen, på grundval av artikel 65.1 i förordning nr 6/2002, ankom det emellertid inte på EUIPO att kombinera de olika beståndsdelarna i en eller flera formgivningar, vilka tillgängliggjorts för allmänheten separat i olika utdrag ur kataloger som bifogats ansökan om ogiltigförklaring, i syfte att erhålla en fullständig bild av den tidigare formgivningen. Det saknas således anledning att pröva EUIPO:s argument att de faktiska omständigheterna i punkterna 68 och 76 i den överklagade domen missuppfattats. Det räcker nämligen att konstatera att tribunalen i den domen inte alls har angett att den bild som ESS har förebringat utgör en fullständig bild av just den tidigare formgivningen, vilken Group Nivelles har påstått vara en tidigare formgivning.”
85 Tribunalen erinrar till att börja med om att den inom ramen för prövningen av den tredje grunden redan har konstaterat att frågan om identifieringen av de tidigare formgivningar som ska jämföras med den omstridda formgivningen aldrig slutgiltigt har avgjorts under de tidigare förfarandena vid EUIPO, tribunalen och domstolen (se punkterna 41–43 ovan). Skyldigheten att iaktta rättskraftsprincipen gäller således inte just denna fråga.
86 Tribunalen konstaterar vidare att det avsnitt i domen i målet om överklagande som klaganden har hänvisat till endast avser skyldigheten att förebringa ”fullständiga återgivningar” av en tidigare formgivning. Domstolen uttalade sig däremot inte om möjligheten att förebringa en sådan ”fullständig återgivning” efter det att ansökan om ogiltighetsförklaring lämnats in. Skyldigheten att iaktta rättskraftsprincipen gäller således inte just denna fråga.
87 I den mån klaganden har kritiserat överklagandenämnden för att inte ha vidtagit åtgärder för bevisupptagning med stöd av artikel 65 i förordning nr 6/2002 kan denna kritik dessutom inte godtas. I sitt yttrande av den 21 september 2018 begärde klaganden faktiskt att vittnen skulle höras, men har inte preciserat på vilket sätt underlåtenhet att vidta sådana åtgärder för bevisupptagning utgör en oriktig bedömning. Det är riktigt att sådana vittnen skulle ha kunnat stödja påståendet att formgivningar som ligger nära den omstridda formgivningen redan var kända vid den tidpunkt då formgivningen lämnades in. Ett sådant bidrag skulle emellertid ha varit verkningslöst, eftersom den grundläggande fråga som överklagandenämnden avgjorde, nämligen identifieringen av de tidigare formgivningar som skulle beaktas vid bedömningen av huruvida den omstridda formgivningen var ny och särpräglad, hade kunnat avgöras på grundval av en tolkning av artikel 63.2 i förordning nr 6/2002 mot bakgrund av artikel 28.1 b i, v och vi i förordning nr 2245/2002. De faktiska vittnesmålen från sakkunniga på området saknade således under alla omständigheter helt relevans i ett sådant sammanhang.
88 Det ska slutligen understrykas att varken tribunalen eller domstolen har tagit ställning till huruvida dessa åtgärder för bevisupptagning var nödvändiga och att varken tribunalen eller domstolen hade behörighet att rikta förelägganden till EUIPO, bland annat för att besluta om sådana åtgärder för bevisupptagning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 februari 2017, Mast-Jägermeister/EUIPO (Bägare), T‑16/16, EU:T:2017:68, punkt 27).
89 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den första grundens andra del.
90 I den tredje delgrunden har klaganden riktat kritik mot referentens meddelande av den 24 juli 2018.
91 I detta avseende räcker det att konstatera att den tredje delgrunden inte kan tas upp till sakprövning, eftersom de grunder för ogiltigförklaring som anförts i ansökan endast kan avse det överklagade beslutet och inte en tidigare processhandling som inte i sig har några rättsverkningar och som utgör en rättsakt mot vilken talan inte kan väckas (se punkt 77 ovan), såsom referentens meddelande.
92 Av de skäl som redan angetts i punkterna 41–43 och 84–89 ovan kan överklagandet dessutom inte vinna bifall såvitt avser den tredje delgrunden i den mån denna avser rättskraften hos domstolens och tribunalens domar.
93 Den första grundens tredje del ska således avvisas.
94 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser någon del av den första grunden.
Den andra grunden: Fastställande av formgivningens utmärkande egenskaper
95 Genom den andra grunden har klaganden gjort gällande att överklagandenämnden i punkt 26 i det överklagade beslutet begick ett fel när den fastställde den omstridda formgivningens utmärkande egenskaper. Genom att på nytt stödja sig på punkt 69 i domen i målet om överklagande (se punkt 84 ovan) har klaganden gjort gällande att det inte kan krävas av EUIPO att denna, vid bedömningen av huruvida den omstridda formgivningen ska betraktas som ny, ska kombinera olika beståndsdelar (i förevarande fall en vattenlåsinsats och en täckande platta) för att erhålla en fullständig bild av formgivningen. Enligt klaganden är den relevanta frågan huruvida den omstridda formgivningen har en ”särskiljande egenskap”. Av intervenientens yttrande av den 8 december 2009 framgår emellertid att denne i själva verket inte ville registrera utseendet på en duschränna, utan endast utseendet på en täckande platta till rektangulära och avlånga golvrännor. Det framgår även av två domar som meddelats av de nederländska domstolarna att den enda ”särskiljande egenskapen” hos den omstridda formgivningen var ”den släta täckande plattan” eller ”golvgallret”, det vill säga ”ett galler utan hål, genom vilket vattnet kan ledas bort via fåror längs med gallrets båda sidor”. På samma sätt fann EUIPO:s annulleringsenhet att den enda synliga delen av den omstridda formgivningen vid normal användning var ovansidan av plattan.
96 Enligt klaganden är det fullt logiskt att annulleringsenheten, efter att ha kommit fram till denna slutsats, grundade sitt resonemang på en jämförelse mellan utseendet på den släta täckande plattan till den omstridda formgivningen och utseendet på alla andra tidigare täckande plattor, bland annat de täckande plattorna på sidan 33 i Blücher-katalogerna. Den omständigheten att dessa täckande plattor, i förekommande fall, är avsedda att användas tillsammans med en rektangulär och avlång vattenlåsinsats, som tillsammans bildar en duschränna, har mindre betydelse i detta avseende, eftersom dessa detaljer enligt intervenienten inte ska anses vara särskiljande, nya eller särpräglade och den rektangulära och avlånga vattenlåsinsatsen, och tillhörande detaljer, inte är synliga vid normal användning av golvrännan.
97 EUIPO och intervenienten har bestritt klagandens argument.
98 I punkt 26 i det överklagade beslutet erinrade överklagandenämnden om att klaganden den 21 september 2018 hade begärt att få yttra sig och framföra sina synpunkter på de olika argument som överklagandenämnden räknat upp. Klaganden hade i synnerhet hänvisat till de förklaringar som lämnats under det föregående förfarandet, vilka enligt klaganden visade att specialister på området kände till att det fanns formgivningar av duschrännor vars utseende bestod av en avlång rektangulär brunn eller vattenlåsinsats försedd med samma släta täckande platta. Klaganden hade bland annat hänvisat till de bifogade handlingarna 5–7 och begärt att överklagandenämnden skulle höra dessa vittnen.
99 Genom den andra grunden har klaganden gjort gällande att överklagandenämnden gjorde fel när den fastställde den omstridda formgivningens utmärkande egenskaper. Det var fel av överklagandenämnden att beakta vissa utmärkande egenskaper hos den omstridda formgivningen, såsom längsgående fåror, trots att intervenienten endast åberopat ensamrätt till ”utseende av en täckande platta till en golvränna som är avsedd att användas tillsammans med rektangulära och avlånga (dusch)rännor”. Med andra ord omfattas inte duschrännans form, det vill säga att den är rektangulär och avlång, och fårorna längs med sidorna, av den omstridda formgivningens skyddsomfång. Endast formen på den täckande plattan till duschrännan kan särskilja denna formgivning från tidigare formgivningar.
100 Tribunalen påpekar inledningsvis att punkt 26 i det överklagade beslutet inte ingår i ”skälen till beslutet” (punkterna 27–116), utan i ”sammanfattningen av de faktiska omständigheterna” (punkterna 1–26), eftersom det rör sig om en sammanfattning av klagandens argument och inte om överklagandenämndens bedömning.
101 Enligt rättspraxis ska grunder som inte syftar till att ifrågasätta de skäl på grundval av vilka överklagandenämnden avslog överklagandet anses verkningslösa (se beslut av den 16 oktober 2020, L. Oliva Torras/EUIPO – Mecánica del Frío (Kopplingar till fordon), T‑629/19, ej publicerad, EU:T:2020:506, punkt 26 och där angiven rättspraxis). Så är fallet i förevarande mål.
102 I likhet med EUIPO erinrar tribunalen dessutom om att föremålet för en omstridd formgivning och dess utmärkande egenskaper uteslutande ska fastställas med hänvisning till de återgivningar som förebringats till stöd för registreringsansökan.
103 Vid bedömningen av huruvida den omstridda formgivningen är ny eller särpräglad ska formgivningen nämligen jämföras med de tidigare formgivningarna i den form dessa registrerats (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 8 december 2005, Castellblanch/harmoniseringskontoret – Champagne Roederer (CRISTAL CASTELLBLANCH), T‑29/04, EU:T:2005:438, punkt 57, och dom av den 21 april 2021, Chanel/EUIPO – Huawei Technologies (Återgivning av en cirkel med två sammanflätade båglinjer), T‑44/20, ej publicerad, EU:T:2021:207, punkt 25).
104 Dessutom går det inte att låta parterna fritt avgöra vilka slutsatser som ska dras i fråga om en omstridd formgivnings föremål och utmärkande egenskaper (se, för ett liknande resonemang, angående den rättsliga kvalificeringen av den handling i vilken offentliggörandet skedde, dom av den 23 oktober 2018, Mamas and Papas/EUIPO – Wall-Budden (Spjälskydd för barnsängar), T‑672/17, ej publicerad, EU:T:2018:707, punkt 60).
105 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden eftersom denna är verkningslös.
Den fjärde, den femte och den sjätte grunden: Jämförelse av motstående formgivningar och bedömning av den omstridda formgivningens särprägel
Lagstiftning och rättspraxis
106 Enligt artikel 25.1 b i förordning nr 6/2002 får en gemenskapsformgivning förklaras ogiltig endast om den inte uppfyller kraven i artiklarna 4–[9] i den förordningen, bland annat kraven på nyhet och särprägel.
107 Enligt artikel 6.1 b i förordning nr 6/2002 ska en registrerad formgivning anses ha särprägel om det helhetsintryck som en kunnig användare får av formgivningen, skiljer sig från det helhetsintryck en sådan användare får av en formgivning som har gjorts tillgänglig för allmänheten före den dag då en ansökan om registrering lämnades in eller, om prioritet åberopas, före den dag från vilken prioritet räknas. I artikel 6.2 i samma förordning preciseras bland annat att vid prövning av en formgivnings särprägel ska den grad av frihet formgivaren har haft vid utvecklingen av formgivningen beaktas.
108 Bedömningen av en gemenskapsformgivnings särprägel består i huvudsak av en undersökning i fyra steg. Undersökningen syftar till att fastställa, för det första, till vilken sektor de produkter som formgivningen är avsedd att ingå i eller användas för hör, för det andra, vem den kunniga användaren av dessa produkter är med utgångspunkt i produkternas avsedda användning samt denna användares kunskaper om formgivningens ståndpunkt och nivån av uppmärksamhet på likheter och skillnader vid en jämförelse av de aktuella formgivningarna, för det tredje, den grad av frihet som formgivaren har haft vid utvecklingen av formgivningen, varvid inverkan på särprägeln går i motsatt riktning, samt, för det fjärde, resultatet av, den om möjligt direkta, jämförelsen av de helhetsintryck som en kunnig användare får av den omstridda formgivningen och, individuellt, av varje äldre formgivning som gjorts tillgänglig för allmänheten (se dom av den 13 juni 2019, Informationshållare för fordon, T‑74/18, EU:T:2019:417, punkt 66 och där angiven rättspraxis).
109 Vad gäller tidigare formgivningar ska bedömningen av en formgivnings särprägel göras i jämförelse med en eller flera äldre formgivningar, bedömda var för sig bland de formgivningar som tidigare har gjorts tillgängliga för allmänheten och inte i förhållande till en kombination av enskilda delar av flera äldre formgivningar (dom av den 19 juni 2014, Karen Millen Fashions, C‑345/13, EU:C:2014:2013, punkterna 25 och 35, och dom av den 13 juni 2019, Informationshållare för fordon, T‑74/18, EU:T:2019:417, punkt 84, se även för ett liknande resonemang, domen i målet om överklagande, punkt 61). För att betraktas som en tidigare formgivning måste ”den kompletta” formgivningen, eller ”varje beståndsdel av” formgivningen, således ha företräde i tiden och får inte vara resultatet av en kombination av enskilda delar av flera äldre formgivningar.
110 Det är nödvändigt att EUIPO:s instanser har tillgång till en bild av den tidigare formgivningen som ska göra det möjligt att utröna hur den produkt i vilken formgivningen ingår ser ut som en slutlig helhet och att säkert och exakt identifiera den tidigare formgivningen, så att de i enlighet med artiklarna 5–7 i förordning nr 6/2002 kan bedöma huruvida den omstridda formgivningen är ny och särpräglad och vidta den jämförelse av formgivningarna i fråga som är nödvändig för bedömningen. Det är uppenbart att prövningen av huruvida den omstridda formgivningen faktiskt inte är ny eller saknar särprägel kräver tillgång till en precis och bestämd tidigare formgivning. Dessutom ankommer det på den part som ingett en ansökan om ogiltighetsförklaring att tillhandahålla EUIPO nödvändiga uppgifter och särskilt att exakt och fullständigt identifiera och återge den påstått tidigare formgivningen, i syfte att visa att den omstridda formgivningen inte kan vara föremål för en giltig registrering. Det kan däremot inte krävas av EUIPO att den myndigheten, bland annat inom ramen för bedömningen av om den omstridda formgivningen ska betraktas som ny, ska kombinera de olika beståndsdelarna hos den tidigare formgivningen. Det ankommer nämligen på den som ansöker om ogiltighetsförklaring att förebringa en fullständig återgivning av nämnda tidigare formgivning (se, för ett liknande resonemang, punkterna 64, 65 och 69 i domen i målet om överklagande).
111 Tribunalen understryker dessutom att det saknar betydelse inom vilken sektor de produkter som avses i registreringsansökan är kända när det gäller åberopandet av den tidigare formgivningen i ett ogiltighetsförfarande, liksom, för övrigt, när det gäller formgivningens skyddsomfång i ett mål om intrång, mot bakgrund av artikel 36.6 i förordning nr 6/2002. Enligt domstolens praxis krävs det således inte att den kunniga användaren av den omstridda formgivningen känner till den produkt som den tidigare formgivningen ingår i eller används för (se, för ett liknande resonemang, punkt 134 i domen i målet om överklagande). Med andra ord utgör en tidigare formgivning som ingår i en annan produkt än den som den omstridda formgivningen avser i princip en tidigare formgivning som är relevant för bedömningen av den omstridda formgivningens särprägel i den mening som avses i artikel 6 i förordning nr 6/2002.
112 Vad gäller den omstridda formgivningen kan de detaljer i produkten som inte är synliga, vilka inte kan hänföras till dess utseende, inte beaktas vid bedömningen av om formgivningen kan vara föremål för skydd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 2014, Biscuits Poult/harmoniseringskontoret – Banketbakkerij Merba (Kaka), T‑494/12, EU:T:2014:757, punkt 29).
113 Vad gäller jämförelsen av motstående formgivningar följer enligt fast rättspraxis en formgivnings särprägel av att en kunnig användare får ett helhetsintryck av skillnad eller avsaknad av ”déjà vu” i förhållande till tidigare formgivningar, utan att hänsyn tas till övriga skillnader som, även om de är mer än obetydliga detaljer, inte är tillräckligt framträdande för att påverka nämnda helhetsintryck, men med hänsyn tagen till skillnader som är tillräckligt framträdande för att skapa olika helhetsintryck (se dom av den 13 juni 2019, Informationshållare för fordon, T‑74/18, EU:T:2019:417, punkt 83 och där angiven rättspraxis).
114 Den jämförelse som ska göras av de motstående formgivningarnas helhetsintryck ska vara syntetisk och får inte bestå enbart av en analytisk jämförelse av ett antal uppräknade likheter och skillnader. Denna jämförelse ska grunda sig på de utmärkande egenskaper hos den omstridda formgivningen som offentliggjorts och ska enbart avse de delar som faktiskt åtnjuter skydd, med bortseende av de, bland annat tekniska, detaljer som inte omfattas av skyddet. Jämförelsen ska avse formgivningarna såsom de har registrerats och det kan inte krävas att den som ansökt om ogiltighetsförklaring ska inge en grafisk framställning av den åberopade formgivningen, som är jämförbar med den framställning som finns i ansökan om registrering av den omstridda formgivningen (se dom av den 13 juni 2019, Informationshållare för fordon, T‑74/18, EU:T:2019:417, punkt 84 och där angiven rättspraxis).
115 Det är mot bakgrund av denna rättspraxis som klagandens fjärde, femte och sjätte grund ska prövas, efter att de motstående formgivningarna har återgetts var för sig och det erinrats om överklagandenämndens bedömning i punkterna 98–112 i det överklagade beslutet.
Individuell återgivning av motstående formgivningar och det överklagade beslutet
116 De motstående formgivningarna återges på följande sätt, där de sex formgivningar som är föremål för registreringen DM/059828 ska betraktas var för sig, med beaktande av att var och en, med förbehåll för prövningen av den fjärde grunden (se punkterna 128–147 nedan), i dess helhet utgör en tidigare formgivning (se punkt 109 ovan):
25.1 25.2 25.3 | |