FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM
(andra avdelningen i utökad sammansättning)
den 10 juli 1997(1)
[234s"Konkurrens - Passivitetstalan - Anledning saknas att döma i målet -
Skadeståndstalan - Avvisning"[s
I mål T-38/96,
Guérin automobiles, bolag bildat enligt fransk rätt som sedermera har försatts i
konkurs, Alençon (Frankrike), företrätt av advokaten Jean-Claude Fourgoux, Paris
och Bryssel, delgivningsadress: Advokatbyrån Pierrot Schiltz, 4, rue Béatrix de
Bourbon, Luxemburg,
sökande,
mot
Europeiska gemenskapernas kommission, inledningsvis företrädd av Francisco
Enrique González Díaz, rättstjänsten, och Guy Charrier, nationell tjänsteman med
förordnande vid kommissionen, båda i egenskap av ombud, därefter av juridiske
rådgivaren Giuliano Marenco och Guy Charrier, delgivningsadress: Rättstjänsten,
Carlos Gómez de la Cruz, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,
svarande,
angående en talan om dels fastställelse av att kommissionen har underlåtit att rikta
meddelande om anmärkningar mot bolaget Nissan France, dels ersättning för den
skada som sökanden har lidit på grund av denna underlåtenhet,
meddelar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN
(andra avdelningen i utökad sammansättning)
sammansatt av ordföranden C.W. Bellamy samt domarna C.P. Briët och
A. Kalogeropoulos,
justitiesekreterare: byrådirektören A. Mair,
med hänsyn till det skriftliga förfarandet och efter det muntliga förfarandet den 20
november 1996,
följande
Dom
Bakgrund och förfarande
- Sökanden, vars verksamhet bestod i att köpa och sälja motorfordon, försattes i
konkurs genom beslut av Tribunal de commerce d'Alençon den 22 maj 1995.
- Sökanden hade tidigare, den 27 maj 1994, framställt ett klagomål till kommissionen
mot Nissan France SA, som importerar fordon av märket Nissan och som är den
japanske tillverkarens dotterbolag (nedan kallat Nissan France).
- Sökanden uppgav i detta klagomål att den hade varit återförsäljare för Nissan
France som i början av år 1991 ensidigt sade upp återförsäljaravtalet med verkan
från början av år 1992. Nissan France hade efter denna uppsägning "fortsatt att
tillämpa sitt ensamåterförsäljarsystem och därigenom nekat Guérin all ersättning,
på ett diskriminerande sätt gynnat en annan återförsäljare samt flera gånger vägrat
att sälja till Guérin". Sökanden ifrågasatte vidare om det standardavtal avseende
ensamrätt till återförsäljning som användes av Nissan France var förenligt med
kommissionens förordning (EEG) nr 123/85 av den 12 december 1984 om
tillämpning av fördragets artikel 85.3 på vissa grupper av försäljnings- och
serviceavtal för motorfordon (EGT nr L 15, s. 16). Sökanden, som hävdade att
avtalets verkningar hindrade att avtalet omfattades av artikel 85.3 i fördraget, angav
att den "[förlitade] sig på kommissionen, som [var] behörig att uttala sig om
Nissans verksamhet, eftersom denna enligt artikel 10 i förordning nr 123/85 [kunde]
förklara att undantaget inte [skulle] tillämpas". Sökanden påtalade i detta
sammanhang åtskilliga klausuler i standardavtalet och därav föranledd praxis, som
tillämpades av Nissan France, och förklarade att den grundade sitt klagomål på att
artikel 85.1 i fördraget hade överträtts.
- Kommissionen översände genom skrivelse av den 30 juni 1994 en kopia av
ovannämnda klagomål till Nissan France och anmodade bolaget att ta ställning till
de anförda omständigheterna. Kommissionen underrättade samma dag sökanden
om denna åtgärd. Två månader senare skickade Nissan France sitt svar till
kommissionen, som i september 1994 underrättade sökanden om detsamma.
- Genom skrivelse av den 21 februari 1995 meddelade sökanden kommissionen sina
synpunkter på svaren från Nissan France. Sökanden ansåg särskilt att "redan
jämförelsen mellan bevisuppgifterna som Guérin automobiles hade gjort till stöd
för klagomålet, granskningen av de två avtalsversionerna och Nissans svar skulle
göra det möjligt för kommissionen att lämna ett meddelande om anmärkningar".
Sökanden förklarade, efter att i detalj ha kommenterat svaren från Nissan France,
att den på nytt begärde att kommissionen skulle lämna Nissan ett meddelande om
de anmärkningar som klart framgick vid en granskning av ärendet.
- Denna skrivelse lämnades obesvarad.
- Den 17 oktober 1995 väckte sökanden talan och yrkade dels med stöd av artikel
175 i EG-fördraget fastställelse av att kommissionen har underlåtit att vidta
åtgärder, dels med stöd av artikel 215 i fördraget att kommissionen skulle förpliktas
att ersätta den skada som sökanden har lidit genom nämnda underlåtenhet.
- Genom beslut av den 11 mars 1996 i mål T-195/95, Guérin automobiles mot
kommissionen (REG 1996, s. II-171) avvisade förstainstansrätten talan i den del
den avsåg fastställelse av att kommissionen hade underlåtit att vidta åtgärder.
Invändningen om rättegångshinder skulle - såvitt avsåg skadeståndsyrkandet -
prövas i samband med att målet avgjordes slutligt.
- Genom förstainstansrättens dom av den 6 maj 1997 i mål T-195/95 (ännu inte
publicerad i rättsfallssamlingen) avvisades skadeståndsyrkandet.
- Den 2 januari 1996 skickade sökanden en ny skrivelse till kommissionen och
anmodade denna att vidta åtgärder, varvid det avsågs att anmärkningar skulle riktas
till Nissan France. Denna skrivelse lämnades obesvarad.
- Genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 15 mars 1996 väckte
sökanden denna talan.
- På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten (andra avdelningen
i utökad sammansättning) att inleda det muntliga förfarandet utan föregående
bevisupptagning.
- Parterna utvecklade sin talan och besvarade förstainstansrättens muntliga frågor vid
det offentliga sammanträde som ägde rum den 20 november 1996 inför en
avdelning som var sammansatt av ordföranden C.W. Bellamy samt domarna
H. Kirschner, C.P. Briët, A. Kalogeropoulos och A. Potocki. Under sammanträdet
tilläts parterna att inge en skrivelse som kommissionen hade skickat till sökanden
den 25 juli 1996, enligt artikel 6 i kommissionens förordning nr 99/63/EEG av den
25 juli 1963 om sådana förhör som avses i artikel 19.1 och 19.2 i rådets förordning
nr 17 (EGT nr 127, 1963, s. 2268, nedan kallad förordning nr 99/63), sökandens
svar på denna skrivelse från den 29 augusti 1996 samt domen från Tribunal de
commerce de Versailles i ett mål där sökanden hade väckt talan mot Nissan France
den 22 oktober 1992.
- Efter domaren Kirschners bortgång den 6 februari 1997 deltog de tre domare som
har undertecknat denna dom i överläggningen, i enlighet med artikel 32.1 i
rättegångsreglerna.
Parternas yrkanden
- Sökanden har yrkat att förstainstansrätten skall
- fastställa att kommissionen har underlåtit att vidta åtgärder, och
- med stöd av artikel 215 i fördraget fastställa att kommissionen därigenom
har ådragit sig ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar gentemot sökanden,
och till denna skall utge skadestånd med ett belopp av 1 660 912 FRF, eller
237 273 ecu.
- Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten skall
- avvisa eller, i andra hand, ogilla talan, och
- förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
Yrkandet om fastställelse av att kommissionen har underlåtit att vidta åtgärder
Parternas argument
- Sökanden anser att kommissionens svarsinlaga i mål T-195/95 bekräftar
kommissionens ovilja att avsluta detta ärende och ta ställning, vilket skulle göra det
möjligt för sökanden - som har drabbats av den överträdelse som hänför sig till
avtalet, vilket har gjorts gällande mot sökanden vid de nationella domstolarna - att
lättare få ett erkännande av sina rättigheter.
- Enligt kommissionen följer av fast rättspraxis att den inte är skyldig att utreda, och
än mindre att skicka meddelande om anmärkningar för att i förekommande fall
konstatera att artiklarna 85 och 86 i fördraget har överträtts, eftersom den inte har
exklusiv behörighet. Sökandens skrivelse av den 2 januari 1996, i vilken det inte
begärs att det skall meddelas ett beslut om avslag på klagomålet och inte heller att
det skall tas ställning till detta, skulle under dessa omständigheter inte kunna anses
uppfylla de villkor som uppställs i artikel 175 i fördraget. Kommissionen har dragit
slutsatsen att denna passivitetstalan inte kan tas upp till sakprövning, mot bakgrund
av att det inte har framställts någon giltig anmodan, vilket är ett nödvändigt villkor
för att talan skall kunna väckas med stöd av artikel 175 i fördraget.
- Sökanden har svarat att anmodan att vidta åtgärder som skickades till
kommissionen inte är underkastad något formkrav. Det räcker att denna anmodan
är tillräckligt klar och precis.
- Det skulle i artikel 175 inte uppställas något krav på att klaganden skall begära att
kommissionen avslår klagomålet. Det vore orimligt att kräva att klaganden utrycker
sin misströstan genom att begära att institutionen fattar ett beslut som går
klaganden emot.
- Den rättspraxis som kommissionen har nämnt, enligt vilken denna inte skulle vara
skyldig att utreda ett klagomål, skulle i själva verket vara mycket mer subtil och
skulle endast innebära att kommissionen förbehålls en möjlighet att, i fråga om ett
konkret gemenskapsintresse, bestämma ärendenas prioritetsordning.
- Enligt sökanden har de nationella domstolarna inte någon behörighet inom ramen
för artikel 85.3 och kommissionen har exklusiv behörighet. Det skulle redan vid
upprepade tillfällen ha ansetts att myndighetens arbetsbörda inte är en ursäkt för
att inte skydda de enskildas intressen som är skyddade enligt fördraget.
Förstainstansrättens bedömning
- Inledningsvis finns det anledning att klargöra syftet med denna passivitetstalan.
Ansökan syftar till att få fastställt att kommissionen har underlåtit att vidta
åtgärder, varvid underlåtenheten förklaras genom hänvisning (punkt 14 i ansökan)
till den skriftliga anmodan av den 2 januari 1996. I denna begärs endast att det
skall skickas ett meddelande om anmärkningar till Nissan France.
- I detta hänseende finns det anledning att konstatera att det genom artikel 175 i
fördraget ges en möjlighet för de i artikeln åsyftade personerna att göra
invändningar mot att parlamentet, rådet eller kommissionen underlåter att vidta
åtgärder. Dessa personer kan emellertid inte kräva att institutionen i fråga handlar
på ett sätt som de själva bestämmer. I synnerhet gäller att institutionen kan vidta
åtgärder eller ta ställning genom att anta en annan rättsakt än den som den
berörde personen skulle ha önskat eller ansett vara nödvändig (domstolens dom av
den 13 juli 1971 i mål 8/71, Deutscher Komponistenverband mot kommissionen,
Rec. 1971, s. 705, punkt 2, och av den 24 november 1992 i de förenade målen
C-5/91 och C-108/91, Buckl m.fl. mot kommissionen, Rec. 1992, s. I-6061, punkt 17,
samt förstainstansrättens beslut av den 12 november 1996 i mål T-47/96, SDDDA
mot kommissionen, punkt 40, ännu inte publicerat i rättsfallssamlingen).
- Kommissionen skall i ett fall som det förevarande, i vilket ett klagomål har
framställts enligt artikel 3 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1992 - Första
förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 (EGT 1962, 13 s. 20),
inleda en förberedande behandling och insamla uppgifter som gör det möjligt för
den att bedöma vilka åtgärder som föranleds av klagomålet. Den skall därefter ta
ställning till klagomålet inom skälig tid (se förstainstansrättens dom av den 18
september 1992 i mål T-28/90, Asia Motor France m.fl. mot kommissionen, Rec.
1992, s. II-2285, punkt 29). Om klagomålet är välgrundat skall den således inleda
förfarandet avseende överträdelser genom att skicka ett meddelande om
anmärkningar till det eller de företag som avses med klagomålet. Om det saknas
grund för klagomålet skall den enligt artikel 6 i förordning nr 99/63 skicka
klaganden en skrivelse med skälen till det avslag som övervägs samt anmoda
klaganden att inkomma med ytterligare skriftliga synpunkter. Efter att dessa
synpunkter har inkommit skall kommissionen anta det slutliga beslutet (se
förstainstansrättens dom av den 18 maj 1994 i mål T-37/92, BEUC och NCC mot
kommissionen, Rec. 1994, s. II-285, punkt 29, och av den 24 januari 1995 i mål T-74/92, Ladbroke mot kommissionen, REG 1995, s. II-115, punkt 61, samt
domstolens dom av den 18 mars 1997 i mål C-282/96 P, Guérin automobiles mot
kommissionen, ännu inte publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 36).
- I detta fall är den tid som har förflutit mellan det att klagomålet ingavs (den 27 maj
1994) och den tidpunkt då anmodan skickades (den 2 januari 1996) tillräckligt lång
för att sökanden skall ha haft rätt att kräva att kommissionen tar ställning (se
domen i det ovan nämnda målet Asia Motor France m.fl. mot kommissionen, punkt
29) och, följaktligen, att den åtminstone får ett meddelande enligt artikel 6 i
förordning nr 99/63.
- Av detta följer att passivitetstalan kunde tas upp till sakprövning vid den tidpunkt
då talan väcktes.
- Det finns emellertid anledning att undersöka om ett ställningstagande som
kommissionen har gjort under rättegången senare kan ha medfört att talan har
blivit ändamålslös.
- Det är i detta hänseende ostridigt att kommissionen den 25 juli 1996 skickade
sökanden en skrivelse, vars rubrik innehöll en uttrycklig hänvisning till artikel 6 iförordning nr 99/63. Genom denna skrivelse meddelades klaganden skälen till
varför kommissionen avsåg att avslå klagomålet samt utsattes en tidsfrist om en
månad inom vilken klaganden kunde inkomma med ytterligare skriftliga synpunkter.
- Denna skrivelse skall anses utgöra ett meddelande enligt artikel 6 i förordning nr
99/63.
- Av fast rättspraxis framgår att en skrivelse som har riktats till klaganden och som
uppfyller villkoren i artikel 6 i förordning nr 99/63 utgör ett ställningstagande i den
mening som avses i artikel 175 andra stycket i fördraget. En sådan skrivelse innebär
följaktligen att kommissionens passivitet upphör och att den passivitetstalan som
har väckts mot institutionen blir ändamålslös (domstolens dom av den 18 oktober
1979 i mål 125/78, Gema mot kommissionen, Rec. 1979, s. 3173, punkt 21, och den
ovan nämnda domen i målet Guérin automobiles mot kommissionen, punkterna 30
och 31).
- Skrivelsen av den 25 juli 1996 har följaktligen bringat den påstådda
underlåtenheten att vidta åtgärder att upphöra, i motsats till den ståndpunkt som
sökanden gjorde gällande vid sammanträdet och som innebar att underlåtenheten
består till dess att kommissionen har meddelat ett slutligt beslut genom vilket
klagomålet avslås.
- Det finns anledning att understryka att det är först efter det att kommissionen har
skickat en skrivelse enligt artikel 6 i förordning nr 99/63, och under förutsättning
att klaganden har avgett ytterligare skriftliga synpunkter på denna skrivelse, som
det uppkommer en skyldighet för kommissionen att antingen inleda ett förfarande
mot den person som avses med klagomålet, eller fatta ett slutligt beslut genom att
avslå detta (den ovan nämnda domen i målet Guérin mot kommissionen, punkt 38).
- Av det ovan anförda följer att kommissionens skrivelse av den 25 juli 1996, som
skickades efter det att talan hade väckts, har medfört att yrkandet om fastställelse
av att kommissionen har underlåtit att vidta åtgärder har blivit ändamålslöst. Det
saknas följaktligen anledning att döma i denna del av målet (se den ovan nämnda
domen i målet Asia Motor France m.fl., punkt 38).
Skadeståndsyrkandet
Parternas argument
- Sökanden har gjort gällande att kommissionens underlåtenhet att vidta åtgärder
medförde att bolaget försattes i konkurs med ett underskott om sammanlagt
1 289 128,10 FRF. Denna situation har förorsakats av förseningen i utgivandet av
skadestånd till sökanden och skall således tillskrivas kommissionen och Nissan
France solidariskt, varvid den förra alltid skulle kunna ha regressrätt mot den
senare. Sökanden har uppgett att förfarandet gällande uppsägningen av
återförsäljaravtalet avser ett skadeståndsbelopp om 2 420 676 FRF. Till följd av
förseningen i utgivandet av detta skadestånd skall ränta utgå från maj 1994 till den
8 oktober 1995 med ett belopp om 288 060,43 FRF, jämte ett belopp som avser
dröjsmålsränta för perioden från den 9 oktober 1995 till dagen då ansökan ingavs,
nämligen 84 723,66 FRF, med förbehåll för den ränta som löper till dess att
underlåtenheten har undanröjts.
- Den totala skada som kommissionen skall ersätta skulle följaktligen uppgå till
1 576 188,53 FRF + 84 723,66 FRF = 1 660 912,19 FRF, eller 237 273 ecu.
- Kommissionen har understrukit att grunderna avseende såväl den påstådda skadans
förekomst som uppskattningen av denna inte är tillräckligt klara för att det skall
vara möjligt för den att åberopa sina rättigheter. Ansökan uppfyller inte de villkor
som uppställs i artikel 19 i domstolens stadga (EG) och i artikel 44.1 c i
förstainstansrättens rättegångsregler, enligt vilka det krävs att ansökan, utöver
tvisteföremålet, bland annat innehåller en "kort framställning av grunderna för
talan". För att dessa bestämmelser skall kunna iakttas är sökanden skyldig att
inkomma med tillräckliga uppgifter för att kommissionen skall kunna ta ställning
till saken och för att gemenskapsdomstolarna skall kunna utföra sin kontroll.
- Det är i detta fall enligt kommissionen inte tillräckligt att sökanden grundar sig på
rena antaganden genom att åberopa en konkurs, och utan motivering gör
kommissionen ansvarig för underskottet i bolaget, samtidigt som ett belopp tilläggs
som beräknas proportionellt i förhållande till tiden och som anses motsvara
förseningen i utgivandet av det hypotetiska skadestånd som sökanden har
uppskattat inom ramen för en uppsägning av ett avtal.
- Kommissionen har dessutom understrukit att den endast kan komma att ådra sig
skadeståndsansvar om det visas att det finns ett orsakssamband mellan skadan -
bolaget Guérins automobiles konkurs - och kommissionens påstådda underlåtenhet
att vidta åtgärder. Motsvarande bevisning måste föregås av bevisning om
kommissionens skadeståndsgrundande handlande och om den påstådda skadan. Det
ankommer på sökanden att visa att dessa förutsättningar är uppfyllda, vilket inte
har gjorts i detta fall.
- Kommissionen har tillagt att om en talan som grundas på reglerna om konkurrens
är lämplig och nödvändig, är det tillåtet för klaganden att vända sig till den
nationella domstol som, enligt principen om decentralisering av dessa reglers
tillämpning, är behörig att fatta ett beslut.
Förstainstansrättens bedömning
- Enligt artikel 19 i domstolens stadga och artikel 44.1 c i förstainstansrättens
rättegångsregler skall varje ansökan innehålla uppgifter om tvisteföremålet samt en
kort framställning av grunderna för talan. Dessa uppgifter skall vara tillräckligt
klara och precisa för att göra det möjligt för svaranden att förbereda sitt försvar
och för förstainstansrätten att avgöra talan, i förekommande fall utan några andra
uppgifter till stöd för denna. För att säkerställa rättssäkerhet och en god förvaltning
av den dömande verksamheten krävs för att en talan skall kunna tas upp till
sakprövning att de faktiska och rättsliga omständigheter som denna grundas på,
åtminstone kortfattat, på ett sammanhängande och begripligt sätt framgår av själva
ansökans lydelse (se till exempel förstainstansrättens beslut av den 29 november
1993 i mål T-56/92, Koelman mot kommissionen, Rec. 1993, s. II-1267, punkt 21).
- För att en ansökan om ersättning för skada som har vållats av en
gemenskapsinstitution skall uppfylla dessa krav måste den innehålla uppgifter som
gör det möjligt att fastslå vilket handlande sökanden lägger institutionen till last,
och skälen till att han anser att det finns ett orsakssamband mellan detta handlande
och den skada som han påstår sig ha lidit, samt arten och omfattningen av denna
skada (se förstainstansrättens dom av den 18 september 1996, i mål T-387/94, Asia
Motor France m.fl. mot kommissionen, REG 1996, s. II-961, punkt 107).
- En ansökan som saknar nödvändig precision skall avvisas, och en överträdelse av
artikel 19 i domstolens stadga och av artikel 44.1 c i förstainstansrättens
rättegångsregler tillhör de rättegångshinder som förstainstansrätten när som helst
får beakta på eget initiativ med stöd av artikel 113 i de nämnda rättegångsreglerna
(se domen av den 18 september 1996 i det ovan nämnda målet Asia Motor France
m.fl. mot kommissionen, punkt 108).
- I förevarande fall är det på grundval av ansökan, även då den betraktas i sin
helhet, inte möjligt att med den grad av klarhet och precision som krävs påvisa ett
orsakssamband mellan kommissionens påstådda underlåtenhet att vidta åtgärder
och den skada som sökanden har gjort gällande.
- Enligt sökanden består skadan huvudsakligen i att bolaget försattes i konkurs den
22 maj 1995 med ett underskott om 1 289 128,10 FRF. Även om det skulle
fastställas att det föreligger en sådan underlåtenhet från kommissionens sida mellan
den 27 maj 1994 (dagen då klagomålet ingavs), eller den 21 februari 1995 (dagen
då sökanden sände sin sista skrivelse till kommissionen innan bolaget försattes i
konkurs), eller den 22 maj 1995 (dagen då sökanden försattes i konkurs), har
sökanden dock i sin ansökan inte framlagt någon uppgift som kan förklara i vilken
omfattning kommissionen skulle ha varit ansvarig för den skada som har
uppskattats till detta belopp. Gemenskapsdomstolarna kan följaktligen inte
kontrollera hur en underlåtenhet att vidta åtgärder skulle ha kunnat bidra till att
öka underskottet i bolaget Guérin automobiles, och därigenom till bolagets
konkurs.
- Detsamma gäller den skada, som uppgår till 288 060,43 FRF, som sökanden påstår
sig ha lidit med anledning av förseningen i utgivandet av det skadestånd som
sökanden skulle ha rätt till på grund av att Nissan France sade upp bolagets
återförsäljaravtal. Inte heller här framläggs i ansökan någon uppgift som gör det
möjligt att finna ett orsakssamband mellan å ena sidan de begärda summorna om
288 060,43 FRF och 84 723,66 FRF och å andra sidan en påstådd underlåtenhet
att vidta åtgärder från kommissionens sida.
- Av detta följer att skadeståndsyrkandet skall avvisas.
Rättegångskostnader
- Enligt artikel 87.6 i förstainstansrättens rättegångsregler skall rätten, i mål där det
inte finns anledning att döma i saken, besluta om kostnader enligt vad den finner
skäligt. Enligt artikel 87.3 i samma rättegångsregler kan den dessutom, om parterna
ömsom tappar målet på en eller flera punkter eller om särskilda omständigheter
motiverar det, besluta att kostnaderna skall delas eller att vardera parten skall bära
sin kostnad.
- I detta fall har kommissionen genom sin inställning i stor utsträckning bidragit till
att sökanden väckte talan. Kommissionen har inom den tidsfrist som föreskrivs i
artikel 175 i fördraget inte vidtagit någon åtgärd med anledning av den anmodan
som sökanden hade skickat till kommissionen den 2 januari 1996, trots att
kommissionen sedan maj 1994 vederbörligen var underrättad om klagomålets
innehåll. Dessutom var det inte förrän den 25 juli 1996, det vill säga efter det att
denna talan hade väckts, som kommissionen meddelade sökanden sitt
ställningstagande med anledning av klagomålet, i enlighet med artikel 6 i förordning
nr 99/63.
- Vid en riktig bedömning av omständigheterna i målet skall därför fastställas att
kommissionen skall bära sin rättegångskostnad samt förpliktas att ersätta hälften
av sökandens rättegångskostnad.
På dessa grunder beslutarFÖRSTAINSTANSRÄTTEN
(andra avdelningen i utökad sammansättning)
följande dom:
- Anledning saknas att döma i målet såvitt avser yrkandet om fastställelse
av att kommissionen har underlåtit att vidta åtgärder.
- Ansökans yrkanden i övrigt avvisas.
- Kommissionen skall bära sin rättegångskostnad och skall ersätta hälften
av sökandens rättegångskostnad.
BellamyBriët
Kalogeropoulos
|
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 10 juli 1997.
H. Jung
C.W. Bellamy
Justitiesekreterare
Ordförande
1: Rättegångsspråk: franska.