TRIBUNALENS DOM (fjärde avdelningen)
5 februari 2013(*)
”Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder mot Iran i syfte att hindra kärnvapenspridning – Frysning av tillgångar – Motiveringsskyldighet – Rätten till försvar – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Uppenbart oriktig bedömning”
I mål T‑494/10,
Bank Saderat Iran, Teheran (Iran), inledningsvis företrädd av S. Gadhia och S. Ashley, solicitors, D. Anderson, QC, och R. Blakeley, barrister, därefter av Gadhia, Ashley, Blakeley och D. Wyatt, QC, och slutligen av Ashley, Blakeley, Wyatt, S. Jeffrey och A. Irvine, solicitors,
sökande,
mot
Europeiska unionens råd, företrätt av M. Bishop och R. Liudvinaviciute-Cordeiro, båda i egenskap av ombud,
svarande,
med stöd av
Europeiska kommissionen, företrädd av S. Boelaert och M. Konstantinidis, båda i egenskap av ombud,
intervenient,
angående en talan om ogiltigförklaring av rådets beslut 2010/413/Gusp av den 26 juli 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2007/140/Gusp (EUT L 195, s. 39), av rådets genomförandeförordning (EU) nr 668/2010 av den 26 juli 2010 om genomförande av artikel 7.2 i förordning (EG) nr 423/2007 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 195, s. 25), av rådets beslut 2010/644/Gusp av den 25 oktober 2010 om ändring av beslut 2010/413 (EUT L 281, s. 81), av rådets förordning (EU) nr 961/2010 av den 25 oktober 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning nr 423/2007 (EUT L 281, s. 1), av rådets beslut 2011/783/Gusp av den 1 december 2011 om ändring av beslut 2010/413 (EUT L 319, s. 71), av rådets genomförandeförordning (EU) nr 1245/2011 av den 1 december 2011 om genomförande av förordning nr 961/2010 (EUT L 319, s. 11), och av rådets förordning (EU) nr 267/2012 av den 23 mars 2012 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning nr 961/2010 (EUT L 88, s. 1), i den del som dessa rättsakter rör sökanden,
meddelar
TRIBUNALEN (fjärde avdelningen),
sammansatt av ordföranden I. Pelikánová (referent) samt domarna K. Jürimäe och M. van der Woude,
justitiesekreterare: handläggaren N. Rosner,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 23 maj 2012,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
1 Sökanden, Bank Saderat Iran, är en iransk affärsbank.
2 Det nu aktuella målet rör de restriktiva åtgärder som införts för att utöva påtryckningar på Islamiska republiken Iran för att denna ska upphöra med sin spridningskänsliga kärntekniska verksamhet och med att utveckla kärnvapenbärare (nedan kallad kärnvapenspridning).
3 Den 26 juli 2010 upptogs sökanden i förteckningen över enheter som stöder iransk kärnvapenspridning. Denna förteckning ingår i bilaga II till rådets beslut 2010/413/Gusp av den 26 juli 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2007/140/Gusp (EUT L 195, s. 39).
4 Följaktligen upptogs sökanden i förteckningen i bilaga V till rådets förordning (EG) nr 423/2007 av den 19 april 2007 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 103, s. 1), i enlighet med rådets genomförandeförordning (EU) nr 668/2010 av den 26 juli 2010 om genomförande av artikel 7.2 i förordning nr 423/2007 (EUT L 195, s. 25). Detta ledde till att sökandens tillgångar och ekonomiska resurser frystes.
5 I beslut 2010/413 angav Europeiska unionens råd följande skäl:
”Bank Saderat är en iransk statsägd bank (till 94 % ägd av IRN-regeringen). Bank Saderat har stått till tjänst med finansiella tjänster för enheter som gör inköp för Irans kärntekniska program och program för ballistiska robotar, däribland enheter som tas upp i resolution 1737 från FN:s säkerhetsråd. Bank Saderat hanterade betalningar och remburser för DIO (föremål för sanktioner enligt resolution 1737 från FN:s säkerhetsråd) och Iran Electronics Industries så sent som i mars 2009. 2003 hanterade Bank Saderat remburser på det till iransk kärnenergi relaterade företaget Mesbah Energy Company:s vägnar (senare föremål för sanktioner enligt resolution 1737 från FN:s säkerhetsråd).”
6 Skälen i genomförandeförordning nr 668/2010 är desamma som i beslut 2010/413.
7 Genom skrivelse av den 27 juli 2010 informerade rådet sökanden om att sökanden hade upptagits i förteckningen i bilaga II till beslut 2010/413 och i bilaga V till förordning nr 423/2007.
8 Genom skrivelser av den 18 och den 25 augusti 2010 samt av den 2, den 9 och den 30 september 2010 hemställde sökanden om att rådet skulle redogöra för grunderna för de restriktiva åtgärderna gentemot sökanden. Genom skrivelse av den 15 september 2010 begärde sökanden även att rådet skulle ompröva beslutet att uppta sökanden i förteckningarna i bilaga II till beslut 2010/413 och bilaga V till förordning nr 423/2007.
9 Beslutet att uppta sökanden i bilaga II till beslut 2010/413 vidhölls genom rådets beslut 2010/644/Gusp av den 25 oktober 2010 om ändring av beslut 2010/413 (EUT L 281, s. 81). Följande skäl anges för beslutet:
”Bank Saderat är en iransk bank delvis ägd av Irans regering. Bank Saderat har stått till tjänst med finansiella tjänster för enheter som gör inköp för Irans kärntekniska program och program för ballistiska robotar, däribland enheter som tas upp i resolution 1737 från FN:s säkerhetsråd. Bank Saderat hanterade betalningar och remburser för DIO (föremål för sanktioner enligt resolution 1737 från FN:s säkerhetsråd) och Iran Electronics Industries så sent som i mars 2009. 2003 hanterade Bank Saderat remburser på det till iransk kärnenergi relaterade företaget Mesbah Energy Company:s vägnar (senare föremål för sanktioner enligt resolution 1737 från FN:s säkerhetsråd).”
10 Förordning nr 423/2007 upphävdes genom rådets förordning (EU) nr 961/2010 av den 25 oktober 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 281, s. 1). Rådet upptog sökanden i bilaga VIII till sistnämnda förordning. Följaktligen frystes sökandens tillgångar och ekonomiska resurser i enlighet med artikel 16.2 i nämnda förordning.
11 Skälen i förordning nr 961/2010 är desamma som i beslut 2010/644.
12 Genom skrivelse av den 28 oktober 2010 besvarade rådet sökandens skrivelse av den 24 september 2010. Rådet uppgav sig då ha omprövat sitt beslut men funnit att sökandens begäran om att bli struken från förteckningarna i bilaga II till beslut 2010/413 och bilaga VIII till förordning nr 961/2010 skulle avslås. Rådet preciserade härvid att det inte delar sökandens ståndpunkt att dess hantering av remburser inte kan tänkas bidra till kärnvapenspridning. Sökanden begärde att få tillgång till handlingarna i ärendet och rådet sände sökanden kopior av två förslag till beslut om restriktiva åtgärder som presenterats av olika medlemsstater.
13 Rådet delgav som bilaga till sin duplik sökanden en kopia av ett tredje förslag till beslut om restriktiva åtgärder som presenterats av en medlemsstat.
14 Beslutet att uppta sökanden i bilaga II till beslut 2010/413 och i bilaga VIII till förordning nr 961/2010 påverkades inte av att rådets beslut 2011/783/Gusp av den 1 december 2011 om ändring av beslut 2010/413 (EUT L 319, s. 71) och rådets genomförandeförordning (EU) nr 1245/2011 av den 1 december 2011 om genomförande av förordning nr 961/2010 (EUT L 319, s. 11) trädde i kraft.
15 När förordning nr 961/2010 upphävdes genom rådets förordning (EU) nr 267/2012 av den 23 mars 2012 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 88, s. 1), upptog rådet sökanden i bilaga IX till sistnämnda förordning. Skälen är desamma som i beslut 2010/644. Följaktligen frystes sökandens tillgångar och ekonomiska resurser i enlighet med artikel 23.2 i nämnda förordning.
Förfarandet och parternas yrkanden
16 Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 7 oktober 2010.
17 Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 5 november 2010 justerade sökanden sina yrkanden med anledning av att beslut 2010/644 och förordning nr 961/2010 antagits.
18 Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 14 januari 2011 ansökte Europeiska kommissionen om att få intervenera till stöd för rådet. Ordföranden på tribunalens fjärde avdelning beslutade den 8 mars 2011 att bifalla ansökan.
19 Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 10 februari 2012 justerade sökanden sina yrkanden med anledning av att beslut 2011/783 och genomförandeförordning nr 1245/2011 antagits och yrkade att de angripna rättsakterna i förekommande fall ska ogiltigförklaras med omedelbar verkan.
20 Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 27 april 2012 justerade sökanden sina yrkanden med anledning av att förordning nr 267/2012 antagits.
21 Tribunalen (fjärde avdelningen) beslutade, på grundval av referentens rapport, att inleda det muntliga förfarandet. Tribunalen anmodade, som en åtgärd för processledning enligt artikel 64 i dess rättegångsregler, parterna att inge vissa handlingar och besvara vissa frågor. Parterna efterkom respektive anmodan.
22 Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 23 maj 2012.
23 Genom tribunalens beslut (fjärde avdelningen) av den 4 september 2012 återupptogs det muntliga förfarandet för att till handlingarna i målet lägga sökandens synpunkter på domstolens ordförandes beslut av den 19 juli 2012 i mål C‑110/12 P(R) (Akhras mot rådet, ej publicerat i rättsfallssamlingen) och inhämta övriga parters anmärkningar. Det muntliga förfarandet avslutades på nytt den 4 oktober 2012.
24 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara punkt 7 i tabell B i bilaga II till beslut 2010/413, punkt 5 i tabell B i bilagan till genomförandeförordning nr 668/2010, punkt 7 i tabell B i avsnitt I i bilagan till beslut 2010/644, punkt 7 i tabell B i bilaga VIII till förordning nr 961/2010, beslut 2011/783, genomförandeförordning nr 1245/2011 och punkt 7 i tabell B i avsnitt I i bilaga IX till förordning nr 267/2012, i de delar som dessa rättsakter rör sökanden, och detta med omedelbar verkan, samt
– förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.
25 Kommissionen och rådet har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
26 Sökanden har anfört tre grunder. Den första grunden rör åsidosättande av motiveringsskyldigheten, av rätten till försvar och av rätten till ett effektivt domstolsskydd. I den andra grunden har sökanden gjort gällande att rådet har gjort sig skyldigt till uppenbart oriktig bedömning när det antog de restriktiva åtgärderna mot sökanden. I den tredje grunden har sökanden gjort gällande att rådet ha åsidosatt sökandens äganderätt och proportionalitetsprincipen.
27 Rådet och kommissionen har bestritt sökandens grunder. De menar att sökanden, som en del av iranska staten, inte kan åberopa skydd och garantier som är knutna till de grundläggande rättigheterna.
28 Innan tribunalen tar ställning till parternas olika grunder och argument, kommer rätten först att avgöra huruvida sökanden får justera sina yrkanden.
Sökandens justeringar av sina yrkanden
29 Såsom framgår av punkterna 9, 10 och 15 ovan har förteckningen i bilaga II till beslut 2010/413, efter det att talan väcktes, ersatts av en ny förteckning, som stadfästs i beslut 2010/644, varvid förordning nr 423/2007, i dess lydelse enligt genomförandeförordning nr 668/2010, upphävts och ersatts av förordning nr 961/2010, vilken i sin tur ersatts och upphävts av förordning nr 267/2012. Rådet har dessutom i skälen till beslut 2011/783 och till genomförandeförordning nr 1245/2011 uttryckligen konstaterat att det fullständigt har omprövat förteckningen i bilaga II till beslut 2010/413 och bilaga VIII till förordning nr 961/2010, varvid rådet kommit till slutsatsen att de personer, enheter och organ som uppräknas i dessa rättsakter, däribland sökanden, även fortsättningsvis ska vara föremål för restriktiva åtgärder. Sökanden har justerat sina ursprungliga yrkanden så, att dennes talan om ogiltigförklaring nu, förutom beslut 2010/413 och genomförandeförordning nr 668/2010, även omfattar beslut 2010/644, förordning nr 961/2010, beslut 2011/783, genomförandeförordning nr 1245/2011 och förordning nr 267/2012 (nedan tillsammans kallade de angripna rättsakterna). Rådet och kommissionen har inte riktat några invändningar mot denna justering.
30 Tribunalen erinrar härvid om att när ett beslut eller en förordning som direkt och personligen berör en enskild under förfarandets gång ersätts med en annan rättsakt med samma föremål, ska detta betraktas som en ny omständighet som ger sökanden möjlighet att anpassa sina yrkanden och grunder. Det skulle nämligen strida mot god rättskipning och processekonomiska krav att tvinga sökanden att väcka en ny talan. Det skulle dessutom vara oskäligt om institutionen i fråga − för att undslippa den kritik mot en rättsakt som framförts i en ansökan som getts in till unionsdomstolen − skulle kunna ändra rättsakten eller byta ut den mot en annan och under förfarandet åberopa denna ändring eller detta byte för att frånta motparten möjligheten att utvidga sina ursprungliga yrkanden och grunder till att avse den senare rättsakten, eller att anföra ytterligare yrkanden och grunder gentemot denna (se, analogt, förstainstansrättens dom av den 23 oktober 2008 i mål T‑256/07, People’s Mojahedin Organization of Iran mot rådet, REG 2008, s. II‑3019, punkt 46 och där angiven rättspraxis).
31 Samma slutsats gör sig gällande för rättsakter som, i likhet med beslut 2011/783 och genomförandeförordning nr 1245/2011, konstaterar att ett beslut eller en förordning även fortsättningsvis direkt och personligen ska omfatta vissa enskilda, efter ett omprövningsförfarande som genomförts i enlighet med vad som uttryckligen föreskrivs i samma beslut eller samma förordning.
32 Sökanden ska därför i förevarande fall anses kunna yrka ogiltigförklaring av beslut 2010/644, av förordning nr 961/2010, av beslut 2011/783, av genomförandeförordning nr 1245/2011 och av förordning nr 267/2012, i den del som dessa rättsakter rör sökanden (se, för ett liknande resonemang och analogt, domen i det ovan i punkt 30 nämnda målet People’s Mojahedin Organization of Iran mot rådet, punkt 47).
Frågan huruvida sökanden kan åberopa skydd och garantier som är knutna till de grundläggande rättigheterna
33 Rådet och kommissionen har gjort gällande att när det gäller unionsrätten kan juridiska personer som är organ som kan hänföras till staten i tredje länder inte åberopa skydd och garantier som är knutna till de grundläggande rättigheterna. Eftersom sökanden, enligt dessa institutioners mening, är ett organ som kan hänföras till iranska staten, ska denna regel tillämpas på sökanden.
34 Tribunalen påpekar härvid inledningsvis att varken Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EUT C 83, 2010, s. 389) eller fördragen innehåller bestämmelser om att juridiska personer som är organ som kan hänföras till staten inte omfattas av skyddet för de grundläggande rättigheterna. Bestämmelserna i nämnda stadga är tvärtom relevanta i förhållande till sökandens grunder och särskilt artiklarna 17, 41 och 47, med garantier för ”[v]ar och en”, vilket är en formulering som även omfattar juridiska personer som sökanden.
35 Rådet och kommissionen har i detta sammanhang ändå åberopat artikel 34 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen). I nämnda bestämmelse föreskrivs att Europadomstolen inte kan uppta en talan som väcks av ett regeringsorgan till sakprövning.
36 Artikel 34 i Europakonventionen är emellertid en processuell bestämmelse som inte är tillämplig på förfaranden vid unionsdomstolen. Enligt Europadomstolens praxis är syftet med denna bestämmelse dessutom att förhindra att en stat som är part i Europakonventionen både är klagande och motpart i ett mål vid Europadomstolen (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolens dom av den 13 december 2007 i målet Compagnie de navigation de la République islamique d’Iran mot Turkiet, Recueil des arrêts et décisions, 2007-V, § 81). Detta resonemang är inte tillämpligt i förevarande fall.
37 Rådet och kommissionen har även gjort gällande att den regel som de har åberopat är motiverad av den omständigheten att en stat står som garant för att de grundläggande rättigheterna iakttas inom dess territorium, men inte själv kan åtnjuta sådana rättigheter.
38 Tribunalen menar dock att även om man anser att denna rättfärdigandegrund även gäller för en helt intern situation, måste det konstateras att den omständigheten att staten är garant för att de grundläggande rättigheterna iakttas inom dess territorium saknar relevans för omfattningen av de rättigheter som de juridiska personer som är organ som kan hänföras till samma stat kan göra gällande i tredje länder.
39 Av det ovanstående följer att unionsrätten inte innehåller någon regel som hindrar en juridisk person som är ett organ som kan hänföras till staten i ett tredjeland från att åberopa skydd och garantier som är knutna till de grundläggande rättigheterna. Nämnda personer kan således åberopa sådana rättigheter vid unionsdomstolen, om detta är förenligt med deras egenskap av juridiska personer.
40 Rådet och kommissionen har hursomhelst inte anfört några omständigheter som visar att sökanden verkligen är ett organ som kan hänföras till iranska staten, det vill säga en enhet som deltar i utövandet av den offentliga makten eller som styr en offentlig förvaltning under myndigheternas kontroll (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolens dom i det ovan i punkt 38 nämnda målet Compagnie de navigation de la République islamique d’Iran mot Turkiet, § 79).
41 Rådet har härvid hävdat att sökanden styr en offentlig förvaltning under de iranska myndigheternas kontroll där sökanden tillhandahåller banktjänster som är nödvändiga för den iranska ekonomins funktion. Rådet har emellertid inte bestritt sökandens påstående att nämnda tjänster utgör näringsverksamhet på en konkurrensutsatt marknad och regleras av allmänna rättsregler. Den omständigheten att nämnda verksamhet är nödvändig för en stats ekonomiska funktion innebär således inte i sig att den ska anses ingå i den offentliga förvaltningen.
42 Kommissionen har vidare hävdat att den omständigheten att sökanden är inblandad i kärnvapenspridning visar att denne deltar i utövandet av den offentliga makten. Detta innebär att kommissionen använder en omständighet som sökanden bestrider, och som är den viktigaste frågan för tribunalens prövning i förevarande mål, som en etablerad sanning. Dessutom utgör sökandens eventuella inblandning i kärnvapenspridning, såsom denna beskrivs i de angripna rättsakterna, inte offentlig maktutövning, utan kommersiella transaktioner i förhållande till enheter som deltar i kärnvapenspridning. Detta påstående innebär således inte att sökanden ska ses som ett organ som kan hänföras till iranska staten.
43 Kommissionen anser slutligen att sökanden är ett organ som kan hänföras till iranska staten på grund av nämnda stats ägandeandel. Tribunalen konstaterar emellertid att − förutom att det enligt sökandens uppgifter, som inte bestritts av rådet och kommissionen, endast är fråga om en minoritetspost − en sådan ägandeandel inte i sig innebär att sökanden deltar i utövandet av den offentliga makten eller styr en offentlig förvaltning.
44 Med hänsyn till vad som anförts ovan finner tribunalen att sökanden kan åberopa skydd och garantier som är knutna till de grundläggande rättigheterna.
Den första grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten, av sökandens rätt till försvar och av sökandens rätt till ett effektivt domstolsskydd
45 Sökanden har i den första grunden gjort gällande att rådet har åsidosatt motiveringsskyldigheten, sökandens rätt till försvar och sökandens rätt till ett effektivt domstolsskydd. Rådet har nämligen inte lämnat sökanden tillräckliga upplysningar för att sökanden på ett verksamt sätt ska kunna uttala sig om de restriktiva åtgärder som planeras mot denne och för att säkerställa att sökandens fall får en rättvis prövning. Vidare begicks flera fel både under det förfarande som föregick beslutet om restriktiva åtgärder mot sökanden och under senare återkommande omprövningar av samma åtgärder.
46 Rådet, som stöds av kommissionen, har hävdat att sökandens argument inte kan vinna framgång. Rådet har särskilt hävdat att sökanden inte kan åberopa principen om iakttagande av rätten till försvar.
47 Tribunalen vill inledningsvis erinra om att skyldigheten att motivera en rättsakt som går någon emot − vilken föreskrivs i artikel 296 andra stycket FEUF och, vilket är av särskild vikt i förevarande fall, i artikel 24.3 i beslut 2010/413, i artikel 15.3 i förordning nr 423/2007, i artikel 36.3 i förordning nr 961/2010 och i artikel 46.3 i förordning nr 267/2012 − syftar till att dels ge den som berörs av en sådan rättsakt tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma om den är välgrundad, eller om den eventuellt är behäftad med ett fel som gör att dess giltighet kan ifrågasättas vid unionsdomstolen, dels göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva rättsaktens lagenlighet. Denna motiveringsskyldighet utgör en grundläggande unionsrättslig princip från vilken undantag endast får göras på grund av tvingande hänsyn. Den berörde ska därför i princip underrättas om skälen för rättsakten samtidigt som den underrättas om antagandet av den rättsakt som går vederbörande emot. En bristfällig motivering kan inte rättas till genom att den berörde får kännedom om skälen för rättsakten under förfarandet vid unionsdomstolen (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 14 oktober 2009 i mål T‑390/08, Bank Melli Iran mot rådet, REG 2009, s. II‑3967, punkt 80 och där angiven rättspraxis).
48 Om inte tvingande hänsyn hänförliga till unionens eller dess medlemsstaters säkerhet eller till upprätthållandet av deras internationella relationer utgör hinder för att uppge vissa omständigheter, är rådet följaktligen skyldigt att underrätta en enhet som omfattas av restriktiva åtgärder om de specifika och konkreta skäl som enligt rådet gör att åtgärderna bör vidtas. Rådet ska sålunda ange de faktiska och rättsliga omständigheter som utgör den rättsliga grunden för de aktuella åtgärderna samt de överväganden som har fått rådet att vidta desamma (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 49 nämnda målet Bank Melli Iran mot rådet, punkt 81 och där angiven rättspraxis).
49 Motiveringen ska dessutom vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet och till det sammanhang i vilket den antagits. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av huruvida en motivering är tillräcklig inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse, utan även utifrån sammanhanget och samtliga rättsregler på det ifrågavarande området. En rättsakt som går någon emot ska anses vara tillräckligt motiverad om den har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den berörde, så att denne har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtas gentemot honom eller henne (se domen i det ovan i punkt 47 nämnda målet Bank Melli Iran mot rådet, punkt 82 och där angiven rättspraxis).
50 Enligt fast rättspraxis utgör iakttagandet av rätten till försvar, och särskilt rätten att yttra sig, i alla förfaranden som inleds mot en enhet som kan leda till en rättsakt som går enheten emot, dessutom en grundläggande princip i unionsrätten som ska iakttas även om förfarandet i fråga inte är reglerat (domen i det ovan i punkt 47 nämnda målet Bank Melli Iran mot rådet, punkt 91).
51 Principen om iakttagande av rätten till försvar kräver dels att den berörda enheten underrättas om omständigheter som görs gällande gentemot den till stöd för den rättsakt som går enheten emot, dels att det är möjligt för enheten att göra gällande sin ståndpunkt i detta avseende (se, analogt, förstainstansrättens dom av den 12 december 2006 i mål T‑228/02, Organisation des Modjahedines du peuple d’Iran mot rådet, REG 2006, s. II‑4665, punkt 93).
52 Vad avser en första rättsakt med beslut om att en enhets tillgångar ska frysas, ska − om inte tvingande hänsyn till unionens eller dess medlemsstaters säkerhet, eller deras internationella relationer, utgör hinder därför − de omständigheter som läggs den berörde till last anges samtidigt som den aktuella rättsakten antas eller så snart som möjligt därefter. Den berörda enheten har även rätt att, på begäran, yttra sig över dessa omständigheter när väl rättsakten har antagits. Med samma reservationer måste varje därpå följande beslut om frysning av tillgångar i princip föregås av en upplysning om de nya omständigheter som läggs den berörde till last och en ny möjlighet för densamme att yttra sig (se, analogt, domen i det ovan i punkt 51 nämnda målet Organisation des Modjahedines du peuple d’Iran mot rådet, punkt 137).
53 Tribunalen erinrar vidare om att när tillräckligt exakta uppgifter som ger den berörda enheten möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt tillkännage sin ståndpunkt beträffande de omständigheter som rådet har gjort gällande mot denna har meddelats, innebär inte principen om iakttagande av rätten till försvar att rådet har en skyldighet att självmant ge tillgång till handlingarna i ärendet. Det är endast på begäran av den berörda parten som rådet är skyldigt att ge tillgång till samtliga administrativa icke konfidentiella handlingar som rör åtgärden i fråga (se domen i det ovan i punkt 47 nämnda målet Bank Melli Iran mot rådet, punkt 97 och där angiven rättspraxis).
54 Principen om ett effektivt domstolsskydd är vidare en allmän princip i unionsrätten. Den har sitt ursprung i medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och har stadfästs i artiklarna 6 och 13 i Europakonventionen och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. För att domstolsprövningen ska vara effektiv krävs det att den aktuella unionsmyndigheten i så stor utsträckning som möjligt upplyser den berörda enheten om skälen för den restriktiva åtgärden, antingen vid den tidpunkt när åtgärden beslutas eller i vart fall så snart som möjligt efter nämnda tidpunkt, i syfte att göra det möjligt för den berörda enheten att inom föreskriven frist utöva sin rätt att väcka talan. Iakttagandet av skyldigheten att upplysa om sådana skäl är nödvändigt för att de personer till vilka de restriktiva åtgärderna riktar sig ska kunna ta till vara sina rättigheter under bästa möjliga förutsättningar och, med kännedom om samtliga omständigheter, kunna avgöra huruvida det finns anledning att väcka talan vid unionsdomstolen. Iakttagandet av denna skyldighet är även nödvändigt för att unionsdomstolen fullt ut ska kunna genomföra den legalitetskontroll av den aktuella rättsakten som det åligger den att göra (se, för ett liknande resonemang och analogt, domstolens dom av den 3 september 2008 i de förenade målen C‑402/05 P och C‑415/05 P, Kadi och Al Barakaat International Foundation mot rådet och kommissionen, REG 2008, s. I‑6351, punkterna 335−337 och där angiven rättspraxis).
55 Tribunalen anser med hänsyn till nämnda rättspraxis att parternas argument avseende den första grunden ska prövas i nedan beskrivna fem steg. Först kommer tribunalen att pröva rådets och kommissionens inledande argument att sökanden inte får åberopa rätten till försvar. För det andra prövas argumenten rörande motiveringsskyldigheten och påståendet att sökandens rätt till försvar har åsidosatts, vad rör den ursprungliga upplysningen om vilka omständigheter som lades sökanden till last. För det tredje kommer rätten att pröva argumentet att sökandens rätt till försvar har åsidosatts i samband med dennes begäran om tillgång till handlingarna i ärendet vid rådet. För det fjärde prövas argumenten om att sökandens rätt till försvar har åsidosatts, vad rör dennes möjlighet att yttra sig, och om att sökandens rätt till ett effektivt domstolsskydd har åsidosatts. För det femte kommer tribunalen att pröva argumenten om de fel som rådet påstås ha begått i sin första prövning och därpå följande omprövning.
Sökandens möjlighet att åberopa principen om iakttagande av rätten till försvar
56 Rådet och kommissionen har bestritt att principen om iakttagande av rätten till försvar skulle vara tillämplig i förevarande fall. Med hänvisning till tribunalens dom av den 19 maj 2010 i mål T‑181/08, Tay Za mot rådet (REU 2010, s. II‑1965), punkterna 121−123, har de gjort gällande att sökanden inte är föremål för restriktiva åtgärder på grund av dennes egen verksamhet, utan på grund av att sökanden ingår i den allmänna kategorin av personer och enheter som har gett understöd till kärnvapenspridning. Förfarandet för att införa restriktiva åtgärder inleddes således inte gentemot sökanden i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 50 ovan, och sökanden kan således inte åberopa rätten till försvar eller kan endast åberopa denna rätt i begränsad omfattning.
57 Detta argument kan inte godtas.
58 För det första har domstolen nämligen, i dom av den 13 mars 2012 i mål C‑376/10 P, Tay Za mot rådet, efter överklagande upphävt tribunalens dom i det ovan i punkt 56 nämnda målet Tay Za mot rådet i dess helhet. Tribunalens konstateranden i nämnda dom ingår således inte längre i unionens rättsbildning och kan därför inte åberopas av rådet och kommissionen.
59 I artikel 24.3 och 24.4 i beslut 2010/413, artikel 15.3 i förordning nr 423/2007, artikel 36.3 och 36.4 i förordning nr 961/2010 och artikel 46.3 och 46.4 i förordning nr 267/2012 föreskrivs dessutom bestämmelser om skydd för rätten till försvar för enheter mot vilka restriktiva åtgärder vidtas med stöd av dessa rättsakter. Unionsdomstolen prövar sedan huruvida dessa rättigheter har iakttagits (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 47 nämnda målet Bank Melli Iran mot rådet, punkt 37).
60 Tribunalen finner därför att sökanden i förevarande fall kan åberopa principen om iakttagande av rätten till försvar, såsom denna princip framgår av punkterna 52−55 ovan.
Motiveringsskyldigheten och den ursprungliga upplysningen om vilka omständigheter som lades sökanden till last
61 Tribunalen anmärker inledningsvis följande. För att bedöma huruvida motiveringsskyldigheten och skyldigheten att meddela den berörda enheten vilka omständigheter som läggs den till last ska – förutom de skäl som anges i de angripna rättsakterna – hänsyn tas till de tre förslag till beslut om restriktiva åtgärder som rådet har sänt till sökanden.
62 Det framgår nämligen av dessa förslag, i den lydelse som meddelats sökanden, att förslagen presenterats för medlemsstaternas delegationer i samband med planeringen av de restriktiva åtgärderna gentemot sökanden och att de således ingår i underlaget för dessa åtgärder.
63 Det tre förslagen sändes till sökanden efter det att talan väckts eller, vad avser det förslag som bifogats dupliken, till och med efter det att yrkandena justerats på grund av att beslut 2010/644 och förordning nr 961/2010 antogs. De kan således inte anses komplettera motiveringarna till beslut 2010/413, genomförandeförordning nr 668/2010, samt, vad avser det förslag som bifogats dupliken, beslut 2010/644 och förordning nr 961/2010. De kan dock beaktas vid bedömningen av huruvida senare rättsakter är lagenliga. Det rör sig härvid om beslut 2011/783, genomförandeförordning nr 1245/2011 och förordning nr 267/2012, vad rör de tre förslagen, samt beslut 2010/644 och förordning nr 961/2010, vad rör de förslag som delgetts den 28 oktober 2010.
64 I de angripna rättsakterna anges följande fyra skäl vad rör sökanden:
– Sökanden ägs av den iranska staten; antingen till 94 procent, enligt beslut 2010/413 och genomförandeförordning nr 668/2010, eller delvis, enligt senare rättsakter.
– Sökanden tillhandahåller banktjänster åt enheter som gör inköp som är avsedda för Irans kärnteknikprogram och missilprogram. Bland dessa enheter förekommer enheter som avses i FN:s säkerhetsråds resolution 1737 (2006).
– Så sent som i mars 2009 hanterade sökanden fortfarande betalningar och remburser åt Defense Industries Organisation (försvarsindustriorganisationen, nedan kallad DIO) och Iran Electronics Industries (nedan kallat IEI), vilka omfattas av restriktiva åtgärder.
– I mars 2003 hanterade sökanden remburser på Mesbah Energy Companys vägnar. Detta bolag är knutet till det iranska kärnteknikprogrammet.
65 De skäl som nämns i förslagen till beslut om restriktiva åtgärder, som bifogats rådets skrivelse av den 28 oktober 2010, är helt desamma som de skäl som nämns i de angripna rättsakterna.
66 Det tredje förslaget till restriktiva åtgärder, vilket bifogats dupliken, innehåller ett ytterligare femte skäl, som går ut på att sökanden tillhandahållit banktjänster åt Sanam Industria Group.
67 Sökanden har hävdat att denna motivering inte innehåller tillräckliga förklaringar till varför restriktiva åtgärder vidtagits mot sökanden. Sökanden anser att denna brist medför att dess rätt till försvar har åsidosatts.
68 Rådet, som stöds av kommissionen, har bestritt sökandens argument.
69 Tribunalen finner att det första skälet är tillräckligt preciserat, eftersom det gör det möjligt för sökanden att förstå att rådet vänder sig mot att iranska staten är delägare i sökanden.
70 Vad rör det andra skälet ska det anmärkas att det är oklart huruvida det är fråga om ett allmänt påstående som kompletteras och illustreras av följande skäl eller om ett självständigt skäl. Eftersom det inte lämnats någon uttrycklig förklaring till hur de olika grunderna förhåller sig till varandra, kommer tribunalen att utgå från den andra tolkningen av skälen till de angripna rättsakterna.
71 Vid denna tolkning är dock det andra skälet alldeles för vagt, eftersom det inte innehåller några preciseringar om namnen på de enheter till vilka sökanden tillhandahållit dessa banktjänster.
72 De tredje, fjärde och femte skälen är tillräckligt detaljerade, eftersom de innehåller uppgifter om de berörda enheternas namn, samt, vad rör de två första skälen, vilken typ av banktjänst som tillhandahållits och tidpunkten därför.
73 Mot denna bakgrund anser tribunalen att rådet har åsidosatt motiveringsskyldigheten och skyldigheten att meddela sökanden, som berörd enhet, vilka omständigheter som läggs denne till last vad rör det andra skälet. Dessa skyldigheter har däremot uppfyllts vad avser de andra skälen.
Frågan om tillgång till handlingarna i ärendet
74 Såsom konstaterats i punkterna 12 och 13 ovan har rådet, den 28 oktober 2010, sänt sökanden två förslag från medlemsstaterna om restriktiva åtgärder, och senare ett tredje förslag, vilket bifogades dupliken.
75 Sökanden har invänt att denna delgivning skedde för sent, eftersom den inte fick tillgång till aktuella upplysningar i rätt tid.
76 Rådet, som stöds av kommissionen, har till sitt försvar invänt att det sände de aktuella förslagen till sökanden, så snart det hade erhållit de berörda medlemsstaternas samtycke.
77 Tribunalen finner dock att rådet inte kan vinna framgång med detta argument. När rådet har för avsikt att grunda sig på omständigheter som kommer från en medlemsstat för att vidta restriktiva åtgärder mot en enhet, måste rådet, innan det vidtar nämnda åtgärder, försäkra sig om att dessa uppgifter kan meddelas den berörda enheten i god tid dessförinnan, så att enheten kan yttra sig över uppgifterna på ett verksamt sätt.
78 I förevarande fall ska det anmärkas att den tidsfrist som rådet hade beviljat sökanden för att yttra sig över beslut 2010/413 och genomförandeförordning nr 668/2010 gick ut den 15 september 2010.
79 Tribunalen finner därför att rådet inte har gett sökanden tillgång till handlingarna i dess ärende i rätt tid när det sände sökanden de tre förslagen först efter det att denna tidsfrist hade gått ut. Rådet har således åsidosatt sökandens rätt till försvar.
Frågan huruvida sökanden har beretts tillfälle att yttra sig på ett verksamt sätt och huruvida sökandens rätt till ett effektivt domstolsskydd har iakttagits
80 Sökanden har för det första gjort gällande att den inte har beretts tillfälle att yttra sig på ett verksamt sätt och att rådet hursomhelst inte har beaktat vad sökanden ändå lyckades framföra till rådet.
81 Rådet, som stöds av kommissionen, har bestritt sökandens argument.
82 Tribunalen konstaterar inledningsvis att sökanden – efter det att de första rättsakterna om frysning av dess tillgångar hade antagits den 26 juli 2010 – den 15 september 2010 sände en skrivelse till rådet. I nämnda skrivelse redogjorde sökanden för sin ståndpunkt och begärde att de restriktiva åtgärderna avseende detta bolag skulle upphävas. Rådet besvarade skrivelsen den 28 oktober 2010. Innan beslut 2011/783 och genomförandeförordning nr 1245/2011 antogs yttrade sig sökanden till rådet genom skrivelse av den 29 juli 2011. Rådet besvarade denna skrivelse den 5 december 2011. Sökanden yttrade sig slutligen den 10 februari 2012, det vill säga innan förordning nr 267/2012 antogs, sökanden på nytt till rådet. Rådet besvarade denna skrivelse den 24 april 2012.
83 Tribunalen anser därför att sökanden beretts tillfälle att yttra sig på ett verksamt sätt utom vad rör rådets andra skäl, vilket är alltför vagt (se punkt 70 ovan), och vad rör de tre förslagen till beslut om restriktiva åtgärder, i den del sökanden inte hade tillgång till dessa den 15 september 2010.
84 Vad rör frågan huruvida rådet har beaktat sökandens anmärkningar anser tribunalen visserligen att rådets svar på sökandens argument, i rådets skrivelser av den 28 oktober 2010, den 5 december 2011 och den 24 april 2012, är mycket kortfattade. Rådet har dock i skrivelse av den 28 oktober 2010 preciserat att den inte delar sökandens ståndpunkt att dennes verksamhet avseende remburser inte kan tänkas bidra till kärnvapenspridning. Rådet upprepade denna ståndpunkt i sina skrivelser av den 5 december 2011 och av den 24 april 2012.
85 Det är dessutom ostridigt att rådet har rättat till uppgiften om den iranska statens ägarandel i sökanden, vilken sökanden har bestritt.
86 Tribunalen anser därför att sökandens anmärkningar har beaktats av rådet vid dess omprövning, tvärtemot vad som påståtts av sökanden.
87 Sökanden har för det andra hävdat att dess rätt till ett effektivt domstolsskydd har kränkts genom att otillräckliga uppgifter och upplysningar har delgetts densamme.
88 Rådet, som stöds av kommissionen, har bestritt detta argument.
89 Tribunalen anser, i likhet med vad som framgår av punkt 83 ovan, att sökandens rätt till ett effektivt domstolsskydd har iakttagits i den del som sökanden individuellt har meddelats en tillräckligt preciserad motivering, det vill säga vad avser rådets första, fjärde och femte skäl.
90 Sökandens rätt till ett effektivt domstolsskydd har däremot åsidosatts genom att rådets andra skäl är för vagt och genom att rådet alltför sent har meddelat sökanden de tre förslagen om restriktiva åtgärder.
Fel i rådets prövning
91 Sökanden har hävdat att rådet inte har gjort någon verklig prövning av de faktiska omständigheterna i ärendet, utan i stället endast antagit de förslag som lämnats av medlemsstaterna. Detta fel vidrör både den föregående prövning som ska ske innan restriktiva åtgärder vidtas och den återkommande omprövningen av samma åtgärder.
92 Enligt sökanden framgår det vidare av elektronisk diplomatpost som offentliggjorts med hjälp av organisationen Wikileaks (nedan kallade diplomattelegrammen) att medlemsstaterna, och särskilt Förenade kungariket, har utsatts för påtryckningar från den amerikanska regeringen i syfte att få dem att vidta restriktiva åtgärder gentemot iranska enheter. Denna omständighet väcker tvivel huruvida de antagna åtgärderna är lagenliga och hur det gick till när de antogs.
93 Rådet, som stöds av kommissionen, har bestritt sökandens argument. Rådet har särskilt hävdat att det saknas anledning att beakta diplomattelegrammen.
94 För det första anmärker tribunalen att rättsakterna med beslut om restriktiva åtgärder gentemot enheter som påstås vara inblandade i kärnvapenspridning är rättsakter som har antagits av rådet. Rådet måste således försäkra sig om att det finns godtagbara skäl för dessa rättsakter. Rådet måste således när det antar en första rättsakt med beslut om sådana åtgärder undersöka om tillgängliga upplysningar och bevishandlingar är relevanta och korrekta, när dessa i enlighet med artikel 23.2 i beslut 2010/413 har ingetts av en medlemsstat eller av unionens höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik. När flera rättsakter efter varandra rör samma enhet måste rådet, i enlighet med artikel 24.4 i samma beslut, ompröva huruvida åtgärderna måste behållas med hänsyn till vad denna enhet har anfört.
95 I förevarande fall innehåller handlingarna i ärendet inga uppgifter som tyder på att rådet har undersökt huruvida inkomna uppgifter rörande sökanden är relevanta och korrekta innan rådet antog beslut 2010/413 och genomförandeförordning nr 668/2010. Tvärtom tyder den felaktiga uppgiften i dessa rättsakter om att sökanden är en statsägd bank, på att ingen sådan kontroll har skett. Rådet har inte bestritt att förstnämnda uppgift är felaktig.
96 Det framgår vidare av punkterna 84−86 ovan att rådet, när det antog de senare angripna rättsakterna, gjort en omprövning av de faktiska omständigheterna med hänsyn till sökandens anmärkningar. Rådet har nämligen rättat uppgiften om den iranska statens ägarandel i sökanden och uttalat sig angående sökandens argument om dess verksamhet avseende remburser.
97 Vad rör diplomattelegrammen innebär den eventuella omständigheten att vissa medlemsstater har utsatts för diplomatiska påtryckningar inte i sig att dessa påtryckningar har påverkat de angripna rättsakternas innehåll eller rådets prövning när rättsakterna antogs.
98 Tribunalen finner således att sökanden har stöd för sina argument angående felaktigheter i rådets prövning vad rör beslut 2010/413 och genomförandeförordning nr 668/2010, och att sökandens argument i övrigt saknar stöd.
99 Med hänsyn till vad som anförts ovan ska det inledningsvis anmärkas att rådet har åsidosatt sökandens rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd genom att inte i god tid delge sökanden de tre förslagen till restriktiva åtgärder (se punkterna 79, 83 och 90 ovan). Eftersom rådet har beaktat dessa förslag som grund för alla de angripna rättsakterna som rör sökanden, och eftersom förslagen har delgetts sökanden så sent, innebär detta fel att beslut 2010/413, genomförandeförordning nr 668/2010, beslut 2010/644 och förordning nr 961/2010 ska anses som rättsstridiga, i de delar som dessa rättsakter rör sökanden.
100 När rådet antog beslut 2010/413 och genomförandeförordning nr 668/2010 iakttog rådet inte heller skyldigheten att pröva huruvida inkomna upplysningar och bevishandlingar rörande sökanden var relevanta och välgrundade, varför nämnda rättsakter är rättsstridiga.
101 Rådet har slutligen åsidosatt motiveringsskyldigheten, sökandens rätt till försvar och sökandens rätt till ett effektivt domstolsskydd vad rör det andra skälet som åberopats mot sökanden (se punkterna 70, 73, 83 och 90 ovan). Med hänsyn till att de olika skäl som har åberopats av rådet är självständiga i förhållande till varandra och att andra skäl är tillräckligt preciserade, utgör denna omständighet emellertid inte grund för att ogiltigförklara beslut 2011/783, genomförandeförordning nr 1245/2011 och förordning nr 267/2012. Detta innebär endast att det andra skälet inte kan beaktas vid prövningen av den andra grunden, vilken rör frågan huruvida de restriktiva åtgärderna mot sökanden var välgrundade.
102 Tribunalen finner således att sökanden kan vinna framgång med den första grunden i den del som rör ogiltigförklaring av beslut 2010/413, genomförandeförordning nr 668/2010, beslut 2010/644 och förordning nr 961/2010, i den del som dessa rättsakter rör sökanden. Den första grunden kan i övriga delar inte godtas.
Den andra grunden: Uppenbart oriktig bedömning när de restriktiva åtgärderna vidtogs gentemot sökanden
103 Sökanden har hävdat att de skäl som rådet har åberopat (se punkterna 64−66 ovan) inte uppfyller villkoren i beslut 2010/413, förordning nr 423/2007, förordning nr 961/2010 och förordning nr 267/2012, och inte styrks av någon bevisning. Rådet har således gjort sig skyldigt till uppenbart oriktig bedömning genom att anta restriktiva åtgärder mot sökanden med stöd av dessa skäl.
104 Rådet, som stöds av kommissionen, har bestritt sökandens argument.
105 Tribunalen gör följande bedömning. Domstolsprövningen av en rättsakts laglighet, när rättsakten innebär att restriktiva åtgärder vidtas mot en enhet, omfattar enligt rättspraxis dels bedömningen av de fakta och omständigheter som har åberopats som grund för beslutet, dels prövningen av den bevisning och de uppgifter som ligger till grund för nämnda bedömning. Om rättsakten ifrågasätts ankommer det på rådet att ange dessa fakta och omständigheter, så att unionsdomstolen kan pröva dem (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 47 nämnda målet Bank Melli Iran mot rådet, punkterna 37 och 107).
106 Med hänsyn till denna rättspraxis och bristen på motivering till det andra skälet som rådet har åberopat gentemot sökanden (se punkt 101 ovan), kommer tribunalen endast att pröva det första, det tredje, det fjärde och det femte skälet.
107 Vad rör det första skälet har det sedermera konstaterats att den iranska staten inte har en ägarandel på 94 procent i sökanden, utan en minoritetspost. Detta skäl bygger således på en felaktig uppgift avseende de faktiska omständigheterna vad rör beslut 2010/413 och genomförandeförordning nr 668/2010.
108 Den omständigheten att iranska staten är delägare i sökanden innebär dessutom inte i sig att sökanden främjar kärnvapenspridning. Rådets första skäl motiverar således inte att restriktiva åtgärder vidtas mot sökanden på den grunden att sökanden har lämnat sådant stöd.
109 Vad rör det fjärde skälet har sökanden bestritt att denne tillhandahållit tjänster åt Mesbah Energy Company. Rådet har inte anfört någon bevisning eller några upplysningar som visar att sådana tjänster har tillhandahållits, eller ens att sökanden var medveten om att Mesbah Energy Company var inblandat i kärnvapenspriding. Sistnämnda bolag omfattades ännu inte av restriktiva åtgärder år 2003. Den fjärde grunden motiverar således inte heller att restriktiva åtgärder vidtas mot sökanden.
110 Samma konstaterande gör sig gällande vad rör det femte skälet, i den mån det görs gällande att beslut 2011/783, genomförandeförordning nr 1245/2011 och förordning nr 267/2012 är rättsstridiga. Sökanden har bestritt att denne tillhandahållit banktjänster åt Sanam Industria Group efter det att detta företag blivit föremål för restriktiva åtgärder, men rådet har ändå inte anfört någon omständighet som talar för motsatsen eller för att sökanden var medveten om att Sanam Industria Group var inblandat i kärnvapenspridning redan innan restriktiva åtgärder vidtogs mot detta företag.
111 Vad slutligen rör det tredje skälet har sökanden inte bestritt att DIO och IEI deltar i kärnvapenspridning. Sökanden bestrider inte heller att sökanden hanterat remburser åt dessa två enheter.
112 Sökanden har däremot bestritt att de tjänster som sökanden har tillhandahållit DIO och IEI motiverar de restriktiva åtgärderna mot sökanden. Sökanden har härvid gjort gällande att det rörde sig om banktjänster som tidigare tillhandahållits vad avser exportremburser, vilka utställts av andra banker, och inte om transaktioner som är knutna till kärnvapenspridning.
113 För att kunna pröva huruvida det finns stöd för dessa argument bad tribunalen rådet att lämna detaljerade upplysningar om de remburser som sökanden hanterat för DIO:s och IEI:s räkning.
114 Rådet inkom inte med några sådana uppgifter som svar på tribunalens begäran. Rådet har i detta sammanhang hävdat att sökanden inte heller lämnat sådana upplysningar, trots att sökanden borde ha kunnat och borde ha gjort det.
115 Detta argument kan inte godtas. Såsom framgår av den rättspraxis som anges i punkt 105 ovan ankommer det på rådet och inte på den enhet mot vilken restriktiva åtgärder vidtas att, om invändning görs, inkomma med den bevisning och de upplysningar det grundat sig på för att vidta dessa åtgärder. Eftersom rådet har stött sig på uppgifter om att sökanden hanterat angivna remburser för DIO:s och IEI:s räkning, ankommer det på rådet att förse tribunalen med detaljerna i frågan.
116 Mot denna bakgrund kan det inte hållas emot sökanden att det är omöjligt att avgöra huruvida sökandens argument att tjänsterna som sökanden tillhandahållit DIO och IEI inte motiverar de restriktiva åtgärderna mot sökanden är välgrundade. Eftersom denna omöjlighet är resultatet av att rådet inte uppfyllt sin skyldighet att ange relevant bevisning och relevanta upplysningar, ska talan tvärtom bifallas såvitt avser den andra grunden.
117 Mot bakgrund av samtliga ovan anförda omständigheter ska de angripna rättsakterna således ogiltigförklaras i den del som de rör sökanden. Det saknas därvid anledning för tribunalen att pröva den tredje grunden, som rör åsidosättande av proportionalitetsprincipen.
Verkningarna i tiden av ogiltigförklaringen av de angripna rättsakterna
118 Vad rör rättsverkningar i tiden av förevarande dom om ogiltigförklaring av de angripna rättsakterna, ska det påpekas att genomförandeförordning nr 668/2010, genom vilken förteckningen i bilaga V till förordning nr 423/2007 har ändrats, inte längre har några rättsverkningar sedan sistnämnda förordning har upphävts genom förordning nr 961/2010. Förordning nr 961/2010, i dess lydelse enligt genomförandeförordning nr 1245/2011, har i sin tur upphävts genom förordning nr 267/2012. Ogiltigförklaringen av genomförandeförordning nr 668/2010, av förordning nr 961/2010 och av genomförandeförordning nr 1245/2011 berör således endast dess rättsverkningar under tiden mellan deras antagande och deras upphävande.
119 Vad gäller förordning nr 267/2012 erinrar tribunalen om att det i artikel 60 andra stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol föreskrivs att ett avgörande av tribunalen varigenom en förordning förklaras ogiltig, med avvikelse från artikel 280 FEUF, ska gälla först efter utgången av den överklagandetid som anges i artikel 56 första stycket i stadgan eller, om ett överklagande har skett inom den tiden, efter det att överklagandet har ogillats (se, analogt, tribunalens dom av den 16 september 2011 i mål T‑316/11, Kadio Morokro mot rådet, REU 2011, s. II‑293, punkt 38).
120 Sökanden vill genom sin hänvisning till det ovan i punkt 23 nämnda beslutet Akhras mot rådet göra gällande att förordning nr 267/2012 i förhållande till sökanden utgör ett beslut som meddelats i form av en förordning och inte en förordning i verklig mening. Artikel 60 andra stycket i stadgan är således inte tillämplig i förevarande fall.
121 Detta argument kan inte godtas.
122 Det framgår nämligen av punkt 29 i det ovan i punkt 23 nämnda beslutet Akhras mot rådet att domstolens ordförande inte i detalj har prövat huruvida artikel 60 andra stycket i stadgan är tillämpligt på förordningar med föreskrifter om restriktiva åtgärder, eftersom det endast konstateras att även om sökandens argument i denna fråga i mål C‑110/12 P(R) inte är ”helt grundlösa”, så är de däremot verkningslösa.
123 Med hänsyn till domstolens praxis anser tribunalen å andra sidan att förordning nr 267/2012, bilaga IX inbegripen, har karaktär av en förordning, eftersom det i artikel 51 första stycket i förordningen föreskrivs att förordningen är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater, vilket överensstämmer med de rättsverkningar som föreskrivs för förordningar i artikel 288 FEUF (se, analogt, domstolens dom av den 16 november 2011 i mål C‑548/09 P, Bank Melli Iran mot rådet, REU 2011, s. I‑11381, punkt 45).
124 Artikel 60 andra stycket i domstolens stadga är således tillämpligt i förevarande mål.
125 Rådet förfogar över en period om två månader, förlängd med tio dagar med hänsyn till avstånd, räknad från delgivningen av förevarande dom, för att rätta till de åsidosättanden som konstaterats, i förekommande fall genom att vidta nya restriktiva åtgärder gentemot sökanden. Risken för att effektiviteten hos de restriktiva åtgärder som införts genom förordning nr 267/2012 allvarligt och oåterkalleligt skulle kunna påverkas, framstår inte som tillräckligt hög för att det, med hänsyn till den betydande inverkan som dessa åtgärder har på sökandebolagets fri- och rättigheter, ska vara motiverat att låta verkningarna av den angripna förordningen bestå under en längre tidsperiod än den som föreskrivs i artikel 60 andra stycket i domstolens stadga (se, analogt, tribunalens dom i det ovan i punkt 119 nämnda målet Kadio Morokro mot rådet, punkt 38).
126 Vad slutligen gäller verkningarna i tiden av ogiltigförklaringen av beslut 2010/413, i dess lydelse enligt beslut 2010/644 och beslut 2011/783, erinrar tribunalen om att den enligt artikel 264 andra stycket FEUF, om den anser det nödvändigt, får ange vilka verkningar av en ogiltigförklarad rättsakt som ska betraktas som bestående. I förevarande fall kan den omständigheten att ogiltigförklaringen av förordning nr 267/2012 får rättsverkningar ett annat datum än ogiltigförklaringen av beslut 2010/413, i dess lydelse enligt beslut 2010/644 och beslut 2011/783, allvarligt påverka rättssäkerheten, eftersom dessa två rättsakter föreskriver identiska åtgärder mot sökanden. Verkningarna av beslut 2010/413, i dess lydelse enligt beslut 2010/644 och beslut 2011/783, ska därför bestå gentemot sökanden fram till dess att ogiltigförklaringen av förordning nr 267/2012 får rättsverkningar (se, analogt, domen i det ovan i punkt 119 nämnda målet Kadio Morokro mot rådet, punkt 39).
Rättegångskostnader
127 Enligt artikel 87.2 i tribunalens rättegångsregler ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Sökanden har yrkat att rådet ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom rådet i huvudsak har tappat målet, ska sökandens yrkande bifallas.
128 Enligt artikel 87.4 första stycket i rättegångsreglerna ska de institutioner som har intervenerat i ett mål bära sina rättegångskostnader. Kommissionen ska följaktligen bära sina rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)
följande:
1) Följande rättsakter ogiltigförklaras i den del de avser Bank Saderat Iran:
– punkt 7 i tabell B i bilaga II till rådets beslut 2010/413/Gusp av den 26 juli 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2007/140/Gusp,
– punkt 5 i tabell B i bilagan till rådets genomförandeförordning (EU) nr 668/2010 av den 26 juli 2010 om genomförande av artikel 7.2 i förordning (EG) nr 423/2007 om restriktiva åtgärder mot Iran,
– punkt 7 i tabell B i avsnitt I i bilagan till rådets beslut 2010/644/Gusp av den 25 oktober 2010 om ändring av beslut 2010/413,
– punkt 7 i tabell B i bilaga VIII till rådets förordning (EU) nr 961/2010 av den 25 oktober 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning nr 423/2007,
– rådets beslut 2011/783/Gusp av den 1 december 2011 om ändring av beslut 2010/413,
– rådets genomförandeförordning (EU) nr 1245/2011 av den 1 december 2011 om genomförande av förordning nr 961/2010, och
– punkt 7 i tabell B i avsnitt I i bilaga IX till rådets förordning (EU) nr 267/2012 av den 23 mars 2012 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning nr 961/2010.
2) Verkningarna av beslut 2010/413, i dess lydelse enligt beslut 2010/644 och beslut 2011/783, ska bestå gentemot Bank Saderat Iran fram till dess att ogiltigförklaringen av förordning nr 267/2012 får rättsverkningar.
3) Talan ogillas i övrigt.
4) Europeiska unionens råd ska bära sina rättegångskostnader samt ersätta Bank Saderat Iran för dess rättegångskostnader.
5) Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader.
Pelikánová | Jürimäe | Van der Woude |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 5 februari 2012.
Underskrifter