Mål T‑493/10

(publication par extraits)

Persia International Bank plc

mot

Europeiska unionens råd

”Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder mot Iran för att hindra spridning av kärnvapen – Frysning av penningmedel – Motiveringsskyldighet – Rätten till försvar – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Oriktig bedömning”

Sammanfattning – Tribunalens dom (fjärde avdelningen) av den 6 september 2013

1.      Europeiska unionens rättsordning – Principer – Rätten till försvar – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Restriktiva åtgärder mot Iran – Frysning av penningmedel för personer, enheter eller organ som deltar i eller stödjer spridning av kärnvapen – Skyldighet att delge bevisning som är till nackdel för den berörde – Räckvidd

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47, rådets beslut 2010/413/GUSP och 2010/644/GUSP, rådets förordningar nr 668/2010 och nr 961/2010)

2.      Europeiska unionen – Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder mot Iran – Frysning av penningmedel för personer, enheter eller organ som deltar i eller stödjer spridning av kärnvapen – Skyldighet att utöka denna åtgärd till att gälla enheter som innehas eller kontrolleras av en sådan enhet – Den innehavda eller kontrollerade enhetens ställning – Enbart ägande – Omfattas inte

(Rådets beslut 2010/413/GUSP, artikel 20.1 b, rådets förordningar nr 423/2007, artikel 7.2 d, nr 961/2010, artikel 16.2, och nr 267/2012, artikel 23.2 a)

1.      Principen om iakttagande av rätten till försvar kräver att de omständigheter som läggs den berörda enheten till last och som utgör grund för den rättsakt som går nämnda enhet emot har delgetts vederbörande. Vidare krävs att enheten ges möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt göra sin inställning gällande avseende dessa omständigheter.

När rådet har för avsikt att grunda sig på omständigheter som kommer från en medlemsstat för att vidta restriktiva åtgärder mot en enhet, måste rådet, innan det vidtar nämnda åtgärder, försäkra sig om att dessa uppgifter kan meddelas den berörda enheten i god tid dessförinnan, så att enheten kan yttra sig över uppgifterna på ett verksamt sätt. Det faktum att rådet i ett sent skede meddelat en handling som den grundat sig på för att anta eller bibehålla restriktiva åtgärder utgör endast ett åsidosättande av rätten till försvar som motiverar ogiltigförklaring av rättsakter som antagits dessförinnan om det är visat att de aktuella restriktiva åtgärderna inte hade kunnat antas eller bibehållas med giltig verkan om det skulle bortses från den handling som meddelats för sent såsom bevisning till nackdel för sökanden.

Vad gäller underrättelse om bevisning är rådet, i enlighet med principen om iakttagande av rätten till försvar, inte skyldigt att lämna andra upplysningar än dem som ingår i handlingarna i ärendet vid rådet.

(se punkterna 50–56 och 84-87)

2.      När tillgångarna hos en enhet om vilken det har fastställts att den deltar i kärnvapenspridning fryses, föreligger det en icke försumbar risk för att denna enhet utövar påtryckningar på de enheter som den äger eller kontrollerar, eller som tillhör den, för att kringgå verkan av de åtgärder som vidtagits mot den. Rådets åtgärd att frysa dessa enheters tillgångar, såsom den framgår av artikel 7.2 d i förordning nr 423/2007 om restriktiva åtgärder mot Iran, artikel 20.1 b i beslut 2010/413 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2007/140, artikel 16.2 i förordning nr 961/2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning nr 423/2007, och artikel 23.2 a i förordning nr 267/2012 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning (EU) nr 961/2010 är således nödvändig och ändamålsenlig när det gäller att säkerställa att åtgärderna är effektiva och att de inte kringgås. Så snart det står klart att en enhet är helägd av en enhet som anses vara inblandad i kärnvapenspridning enligt vad som föreskrivs i artikel 23.2 a i förordning nr 267/2012 är villkoret om ägande i artikel 20.1 b i beslut 2010/413 och artikel 16.2 a i förordning nr 961/2010 uppfyllt.

Det faktum att en enhet som anses delta i kärnvapenspridning äger 60 procent av kapitalet i en annan enhet gör det inte möjligt att anse att kravet på ”ägande” eller ”tillhörande”, vilket föreskrivs i artikel 7.2 d i förordning nr 423/2007, artikel 20.1 b i beslut 2010/413, artikel 16.2 i förordning nr 961/2010 och artikel 23.2 a i förordning nr 267/2012, är uppfyllt. Det förhållandet att 60 procent av en enhets kapital tillhör en enhet som anses delta i kärnvapenspridning motiverar inte, ensamt, att restriktiva åtgärder vidtas och bibehålls gentemot den förstnämnda enheten.

(se punkterna  103, 104, 118 och 119)