Language of document : ECLI:EU:T:2000:186

FÖRSTAINSTANSRÄTTENS BESLUT (fjärde avdelningen)

den 11 juli 2000 (1)

”Talan om ogiltigförklaring - Uppenbart att talan skall avvisas”

I mål T-35/00,

Anthony Goldstein, bosatt i Harrow, Middlesex (Förenade kungariket), företrädd av R. St John Murphy, solicitor, 3 King's Bench Walk, Inner Temple, London, (Förenade kungariket),

sökande,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av R. Lyal, rättstjänsten, i egenskap av ombud, delgivningsadress: rättstjänsten, C. Gómez de la Cruz, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,

svarande,

angående en talan om ogiltigförklaring av det beslut som kommissionen påstås ha fattat genom skrivelse av den 21 januari 2000 adresserad till sökandens ombud,

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (fjärde avdelningen)

sammansatt av ordföranden V. Tiili samt domarna R.M. Moura Ramos och P. Mengozzi,

justitiesekreterare: H. Jung,

följande

Beslut

1.
    Sökanden är brittisk medborgare och bosatt i Förenade kungariket. Han är läkare specialiserad på reumatologiska sjukdomar. Genom skrivelse av den 1 november 1994 erinrade sökandens ombud kommissionen om att Court of Justice (England och Wales), Queen's Bench Division i en tvist mellan sökanden och den myndighet som är behörig vad gäller specialistläkares utbildning och legitimation i Förenade kungariket, General Medical Council, begärt att kommissionen skulle lämna vissa upplysningar.

2.
    Kommissionen lämnade genom skrivelse av den 7 december 1994 upplysningar som svar på den nationella domstolens begäran. Genom ansökan, som inkom till förstainstansrättens kansli den 26 oktober 1999, väckte sökanden sedan talan om skadestånd för den skada som kommissionen orsakat denne genom att inte lämna de av den nationella domstolen begärda upplysningarna. Denna talan om skadestånd avvisades av förstainstansrätten då det enligt förstainstansrätten var uppenbart att talan helt saknade rättslig grund (förstainstansrättens beslut av den 16 mars 2000 i mål T-262/99, Goldstein mot kommissionen, inte publicerat i rättsfallssamlingen).

3.
    Genom skrivelser av den 12 respektive 29 maj 1998 fäste sökandens ombud ånyo kommissionens uppmärksamhet på dennas skyldighet att lämna de upplysningar som den nationella domstolen begärt år 1994. Kommissionen svarade genom skrivelse av den 30 juli 1998 att den redan hade behandlat den nationella domstolens begäran och att den nationella domstolen inte ansett att begäran besvarats otillräckligt.

4.
    Genom skrivelse av den 3 december 1999 fäste sökandens ombud, genom att erinra om sin skrivelse av den 1 november 1994 , åter kommissionens uppmärksamhet på dennas skyldighet att översända upplysningar till den nationella domstolen.

5.
    Genom skrivelse av den 21 januari 2000 svarade kommissionen enligt följande:

”Angående Er skrivelse ... av den 3 december 1999 till kommissionens generalsekreterare angående den brittiska nationella domstolens begäran i enlighet med artikel 10 EG som översänts till mig för svar.

Jag skulle vilja fästa Er uppmärksamhet på att den skrivelse av den 30 juli 1998 Ni tidigare erhållit av Trojan ... redan behandlat denna fråga.

Om Ni anser att kommissionen har ytterligare upplysningar vad gäller förfarandet vid den nationella domstolen vore det korrekta förfaringssättet att Dr. Goldstein ber High Court att begära att få dessa upplysningar ...

Jag hoppas att ovanstående klargör situationen.

...”

6.
    Sökanden har genom ansökan, som inkom till förstainstansrättens kansli den 23 februari 2000, väckt talan om ogiltigförklaring av det beslut som nämnda skrivelse av den 21 januari 2000 påstås innehålla. Sökanden har även yrkat att förstainstansrätten skall förklara vissa av kommissionens förfaranderegler rättsstridiga.

7.
    Svaranden har yrkat att förstainstansrätten skall avvisa talan eller, i andra hand, ogilla den samt förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

8.
    Enligt fast rättspraxis är det endast sådana åtgärder vilka har tvingande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen genom att väsentligt förändra dennes rättsliga ställning som utgör rättsakter eller beslut som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring i den mening som avses i artikel 230 EG (förstainstansrättens dom av den 18 december 1997 i mål T-178/94, ATM mot kommissionen, REG 1997, s. II-2529, punkt 53, förstainstansrättens beslut av den 16 mars 1998 i mål T-235/95, Goldstein mot kommissionen, REG 1998, s. II-523, punkt 37). Följaktligen skall en talan om ogiltigförklaring av ett beslut som enbart utgör en bekräftelse på ett beslut som inte överklagats inom tidsfristen avvisas (domstolens beslut av den 21 november 1990 i mål C-12/90, Infortec mot kommissionen, REG 1990, s. I-4265, punkt 10, domstolens dom av den 11 januari 1996 i mål C-480/93 P, Zunis Holding m.fl. mot kommissionen, REG 1996, s. I-1, punkt 14). Ett beslut är enbart en bekräftelse av ett tidigare beslut om det inte innehåller några nya omständigheter i förhållande till en äldrerättsakt och inte har föregåtts av en omprövning av situationen (beslutet av den 16 mars 1998 i det ovannämnda målet Goldstein mot kommissionen, punkt 42).

9.
    Det kan konstateras att skrivelsen av den 21 januari 2000 som kommissionen skickat till sökandens ombud endast å ena sidan, utan omprövning av situationen, bekräftar den inställning som institutionen intagit i en skrivelse av den 30 juli 1998 avseende frågan om de upplysningar som skulle lämnas till den berörda nationella domstolen, å andra sidan informerar sökanden om de förfaringssätt som hädanefter bör användas om denne önskar att kommissionen skall översända ytterligare upplysningar till en nationell domstol. Således kan skrivelsen av den 21 januari 2000 inte anses som en rättsakt som har tvingande rättsverkningar som väsentligt förändrar sökandens rättsliga ställning. Den första delen av skrivelsen är endast bekräftande och den andra delen innehåller endast uppgifter av informativ art, vilket sökanden själv medgivit i punkt 21 i sin ansökan.

10.
    Med hänsyn till det ovan anförda önskar förstainstansrätten erinra om att regeln enligt vilken talan inte kan föras mot ett beslut som enbart utgör en bekräftelse på ett tidigare beslut är baserad på den omständigheten att redan passerade tidsfrister inte åter skall börja löpa (förstainstansrättens dom av den 16 september 1998 i mål T-188/95, Waterleiding Maatschappij mot kommissionen, REG 1998, s. II-3713, punkt 108). I förevarande fall har dock sökandens ombud, i stället för att väcka talan om ogiltigförklaring mot den inställning som kommissionen tidigare intagit vad gällde den nationella domstolens begäran om upplysningar som nämns i den skrivelse av den 1 november 1994 som sökandens ombud sänt till kommissionen, ytterligare en gång, genom skrivelsen av den 3 december 1999, hänvisat till nämnda begäran utan att ange att en ny begäran gjorts av den nationella domstolen. Följaktligen utgör skrivelsen av den 3 december 1999 avseende kommissionens påstådda skyldighet att översända upplysningar till den nationella domstolen endast en ytterligare erinran till institutionen om en äldre begäran att lämna upplysningar som kommissionen redan besvarat. Då skrivelsen av den 3 december 1999 inte utgör en ny omständighet, kan inte skrivelsen av den 21 januari 2000 ses som en följd av att en ny begäran prövats.

11.
    Av vad anförts följer att skrivelsen av den 21 januari 2000 inte utgör ett beslut mot vilket talan kan föras i enlighet med artikel 230 EG. Såsom sökanden för övrigt på ett korrekt sätt påtalat i punkterna 13-15 i sin ansökan, är den invändning om rättsstridighet som sökanden gjort enligt artikel 241 EG vad gäller vissa av kommissionens förfaranderegler endast avsedd som stöd för begäran om ogiltigförklaring av det beslut som skrivelsen av den 21 januari 2000 påstås innehålla. Invändningen kan således endast tas upp till prövning om själva talan om ogiltigförklaring kan tas upp till prövning.

12.
    Således skall talan, i enlighet med artikel 111 i förstainstansrättens rättegångsregler, avvisas i sin helhet eftersom det är uppenbart att den inte kan prövas i sak.    

Rättegångskostnader

13.
    Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Svaranden har yrkat att sökanden skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet, skall svarandens yrkande bifallas.

14.
    I enlighet med artikel 87.3 andra stycket i förstainstansrättens rättegångsregler kan förstainstansrätten, om den finner att en part, även om det är den vinnande parten, i onödan eller mot bättre vetande vållat motparten kostnader, förplikta honom att ersätta dessa. Hit räknas kostnader som uppkommit till följd av ett förfarande som i sig är onödigt eller inletts mot bättre vetande. Det kan konstateras att förevarande talan synes väckt mot bättre vetande. Talan är först och främst synnerligen obetänksam, eftersom den syftar till att uppnå att de upplysningar som kommissionen lämnat på begäran av en nationell domstol skall förklaras bristfälliga, trots att institutionens ifrågasatta beteende går tillbaka till år 1994 och sökanden, mot bakgrund av tidigare förfaranden som sökanden varit inblandad i, visste eller i alla fall borde ha vetat att bekräftande ställningstaganden av kommissionen inte kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring inför förstainstansrätten (se särskilt beslutet av den 16 mars 1998 i det ovannämnda målet Goldstein mot kommissionen). Vidare ger bakgrunden till förevarande talan stöd för antagandet att sökanden agerat mot bättre vetande då denne fortsatt att skicka skrivelser till kommissionen med i huvudsak samma innehåll trots att institutionen sedan länge tydligt tagit ställning till den fråga som dessa skrivelser berörde. Att förevarande talan väckts i onödan understryks slutligen ytterligare av det faktum att denna utgör en följd av en serie förfaranden som sökanden inlett på samma ogenomtänkta sätt och vilka syftar till att uppnå dels ett skadestånd uppskattat till 100 000 euro för den skada som kommissionens påstådda bristande samarbete med den nationella domstolen orsakat, dels interimistiska åtgärder gentemot kommissionens ifrågasatta handlande (beslutet av den 16 mars 2000 i det ovannämnda målet Goldstein mot kommissionen, förstainstansrättens ordförandes beslut av den 15 december 1999 i mål T-262/99 R I, Goldstein mot kommissionen, av den 24 januari 2000 i mål T-262/99 R II, Goldstein mot kommissionen, samt av den 10 april 2000 i mål T-262/99 R III, Goldstein mot kommissionen, inte publicerade i rättsfallssamlingen).

15.
    Under dessa omständigheter skall sökanden förpliktas att ersätta samtliga kostnader som kommissionen haft för att handlägga sökandens begäran (se ovan punkterna 3-6).

På dessa grunder fattar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (fjärde avdelningen)

följande beslut:

1.
    Talan avvisas eftersom det är uppenbart att den inte kan prövas i sak.

2.
    Sökanden skall ersätta rättegångskostnaderna samt ersätta kommissionen för samtliga kostnader denna haft för att handlägga sökandens begäran som ligger bakom och är föremål för förevarande talan.

Luxemburg den 11 juli 2000

H. Jung

V. Tiili

Justitiesekreterare

Ordförande


1: Rättegångsspråk: engelska.