Mål T‑359/19
Daimler AG
mot
Europeiska kommissionen
Tribunalens dom (andra avdelningen i utökad sammansättning) av den 15 september 2021
”Miljö – Förordning (EG) nr 443/2009 – Genomförandeförordning (EU) nr 725/2011 – Genomförandebeslut (EU) 2015/158 – Genomförandebeslut (EU) 2019/583 – Koldioxidutsläpp – Testmetod – Personbilar”
1. Miljö – Luftföroreningar – Förordning nr 443/2009 – Utsläppsnormer för nya personbilar – Minskning av koldioxidutsläpp tack vare innovativ teknik – Förfarande för godkännande och certifiering av nämnda teknik – Kommissionens kontroll på ad hoc-basis – Användning av en annan testmetod än den som användes vid förfarandet för godkännande – Otillåtet – Åsidosättande av principen om likabehandling och rättssäkerhetsprincipen
(Europaparlamentets och rådets förordning nr 443/2009; kommissionens förordning nr 725/2011, skäl 13 och artiklarna 10.2 och 12; kommissionens beslut 2015/158)
(se punkterna 70–77)
2. Miljö – Luftföroreningar – Förordning nr 443/2009 – Utsläppsnormer för nya personbilar – Minskning av koldioxidutsläpp tack vare innovativ teknik – Förfarande för godkännande och certifiering av nämnda teknik – Kommissionens kontroll på ad hoc-basis – Skillnad mellan den koldioxidminskning som intygats av behöriga nationella myndigheter och den minskning som kommissionen har uppmätt – Rätt för kommissionen att inte beakta den intygade koldioxidminskingen för det kalenderår som föregår kontrollen – Otillåtet
(Europaparlamentets och rådets förordning nr 443/2009, artikel 8.4 och 8.5; kommissionens förordning nr 725/2012, artikel 12.2 och 12.3)
(se punkterna 87–93)
Resumé
Inom ramen för tillämpningen av förordning nr 443/2009(1), som syftar till att minska koldioxidutsläppen från lätta fordon, ska samtliga personbilstillverkare ansvara för att deras koldioxidutsläpp inte överstiger tillverkarens specifika utsläppsmål.(2) Förordningen syftar även till att stimulera investeringar i ny teknik, och i förordningen föreskrivs bland annat att minskningar av koldioxidutsläpp som uppnåtts tack vare användning av innovativ teknik ska dras av från de specifika koldioxidutsläppen från fordon i vilka sådan teknik används.(3) Europeiska kommissionen har i detta syfte antagit en genomförandeförordning(4) om inrättandet av ett förfarande för godkännande och certifiering av innovativ teknik.
År 2015 godkände kommissionen, genom genomförandebeslut 2015/158(5), två modeller av högeffektiva generatorer som miljöinnovationer, vilka gjorde det möjligt att minska koldioxidutsläppen från personbilar. I syfte att godkänna dem hade vissa av de aktuella generatorerna varit föremål för preparering enligt olika metoder, vilka betecknades med den generiska termen förkonditionering.
Daimler AG, en tysk biltillverkare som utrustar vissa personbilar med högeffektiva generatorer, begärde och erhöll från de behöriga tyska myndigheterna intyg om de koldioxidminskningar som erhållits genom användning av nämnda generatorer.
Under år 2017 konstaterade kommissionen emellertid, efter en kontroll på ad hoc-basis av dessa intyg, att de sålunda intygade minskningarna med tillämpning av en testmetod med förkonditionering var mycket större än de som kunde styrkas med tillämpning av den metod som föreskrivs i genomförandebeslut 2015/158,(6) vilken enligt kommissionens mening inte inbegriper en förkonditionering. I genomförandebeslut 2019/583(7) (nedan kallat det angripna beslutet) fann kommissionen följaktligen att de utsläppsminskningar som tillskrivits Daimler AG:s miljöinnovationer inte skulle beaktas vid beräkningen av bolagets genomsnittliga specifika koldioxidutsläpp för år 2017.(8)
Daimler AG väckte därefter talan om ogiltigförklaring av det angripna beslutet i den del det, såvitt avser bolaget, undantar genomsnittliga specifika koldioxidutsläpp och koldioxidminskningar som tillskrivits miljöinnovationer. Tribunalens andra avdelning i utökad sammansättning bifaller talan i sin dom, eftersom den finner att kommissionen har åsidosatt genomförandeförordningen vid kontrollen på ad hoc-basis av intygen om koldioxidminskningar.
Tribunalens bedömning
Tribunalen konstaterar för det första att kommissionen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att vid sin kontroll på ad hoc-basis av intygen om koldioxidminskningar utesluta användningen av en sådan testmetod med förkonditionering som den som användes inom ramen för förfarandet för godkännande av de aktuella generatorerna. Ett sådant tillvägagångssätt är inte förenligt med artikel 12 i tillämpningsförordningen, i vilken det bland annat föreskrivs hur denna kontroll ska gå till.
Genom att använda en annan testmetod än den som användes vid förfarandet för godkännande av de aktuella generatorerna har kommissionen gjort det omöjligt att jämföra de intygade utsläppsminskningarna med de minskningar som följer av genomförandebeslut 2015/158.
Vad gäller kommissionens argument att dess synsätt är motiverat med hänsyn till principerna om likabehandling och rättssäkerhet, erinrar tribunalen om att likabehandlingsprincipen innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika. Härvidlag påpekar tribunalen att kommissionens testmetod, som inte tar hänsyn till varje generators specifika teknik och det sätt på vilket den har förkonditionerats, riskerar att vara till fördel för vissa biltillverkare och vara till nackdel för andra.
Vidare anser tribunalen att den sistnämnda metoden inte föreskrivs på ett klart och precist sätt i någon lagtext och att den inte utgör gängse praxis inom industrin. Den kan därför inte anses som ett lämpligt medel för att säkerställa att rättssäkerhetsprincipen iakttas.
Vad beträffar kommissionens invändningar avseende användningen av förkonditionering, vilket är gängse praxis inom industrin, drar tribunalen slutsatsen att det är under förfarandet för godkännande av generatorerna och inte vid kontrollen på ad hoc-basis som kommissionen har rätt att framställa invändningar eller begära ytterligare preciseringar beträffande testmetoden.
Vad för det andra gäller tolkningen av artikel 12.2 i genomförandeförordningen, i vilken det föreskrivs att kommissionen på vissa villkor har rätt att inte beakta ”den intygade koldioxidminskningen vid beräkningen av tillverkarens genomsnittliga specifika utsläpp för det följande [året]”, förtydligar tribunalen att denna rätt endast avser kalenderåret efter det år ad hoc-kontrollen genomfördes. Tribunalen påpekar härvidlag att uttrycket ”följande kalenderåret” inte kan tolkas så, att det i själva verket avser kalenderåret före det år ad hoc-kontrollen genomfördes, såsom kommissionen har förespråkat. En sådan tolkning strider nämligen mot bestämmelsens klara och otvetydiga lydelse och ger upphov till tvivel med avseende på rättssäkerhetsprincipen, eftersom det angripna beslutet retroaktivt får kännbara följder för Daimler AG, trots att detta endast borde ha skett för det ”följande kalenderåret”.
Slutligen finner tribunalen att den aktuella bestämmelsen i genomförandeförordningen är klar och otvetydig, vilket innebär att en tolkning som är förenlig med grundförordningen, det vill säga förordning nr 443/2009, i motsats till vad kommissionen har anfört inte är nödvändig.