Mål T‑314/06

Whirlpool Europe Srl

mot

Europeiska unionens råd

”Dumpning – Import av vissa kylfrysar från Sydkorea – Definition av den berörda produkten – Rätten till försvar – Rådgivande kommitté – Motiveringsskyldighet – Val av metod för att definiera den berörda produkten – Artikel 15.2 och artikel 20.5 i förordning (EG) nr 384/96 (nu artikel 15.2 och artikel 20.5 i förordning (EG) nr 1225/2009)”

Sammanfattning av domen

1.      Förfarande – Intervention – Omfattningen av intervenientens rättigheter i förfarandet är kopplade till den tidpunkt då interventionsansökan inkom

(Tribunalens rättegångsregler, artiklarna 115.1 och 116.6)

2.      Unionsrätten – Principer – Rätten till försvar – Iakttagande i administrativa förfaranden – Antidumpning

(Rådets förordningar nr 384/96, artikel 20, och nr 1225/2009, artikel 20)

3.      Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Undersökning – Samråd med medlemsstaterna i den rådgivande kommittén

(Rådets förordningar nr 384/96, artikel 15. 2, och nr 1225/2009, artikel 15. 2)

4.      Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Omfattning – Förordningar om införande av antidumpningstullar

(Artikel 296 FEUF)

5.      Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Undersökning – Definition av den berörda produkten

(Rådets förordning nr 384/96, artikel 1)

1.      Enligt artikel 116.6 i rättegångsreglerna har en intervenient, som inte har inkommit med sin interventionsansökan inom den tidsfrist på sex veckor som föreskrivs i artikel 115.1 i dessa regler – vilken börjar gälla den dag då meddelandet om talans väckande publiceras i Europeiska unionens officiella tidning – endast rätt att delta i det muntliga förfarandet, att tillställas förhandlingsrapporten och att, på grundval av denna, yttra sig vid förhandlingen.

(se punkt 59)

2.      Iakttagandet av rätten till försvar är en grundläggande princip i unionsrätten. Enligt den ska de företag som berörs av en undersökning, som mynnar ut i ett antagande av en antidumpningsförordning, ha getts tillfälle att under det administrativa förfarandet framföra sina synpunkter på huruvida de påstådda omständigheterna och förhållandena verkligen föreligger och är relevanta. Detta krav har införts i artikel 20 i grundförordning nr 384/96 (nu artikel 20 i förordning nr 1225/2009).

När kommissionen har överlämnat den reviderade slutliga upplysningshandlingen till sökanden och gett denne en tidsfrist för att yttra sig, denne har lämnat sina synpunkter inom fristen och kommissionen därefter lämnat förslaget till slutgiltig förordning till rådet, flera dagar efter det att sökanden har fått den reviderade slutliga upplysningshandlingen, kan något åsidosättande av sökandens rätt till försvar inte anses föreligga. Det är dessutom så att sökanden inte fråntas sin möjlighet att yttra sig på ett ändamålsenligt sätt genom att ett utkast till ett förslag till slutgiltig förordning, som har inlämnats till rådet, distribueras inom kommissionen i enlighet med ett skriftligt förfarande för att inhämta samtycke från ledamöterna vid institutionen, eftersom kommissionen vid behov kan stoppa det skriftliga förfarandet eller ändra sitt utkast till förslag till följd av inlämnade synpunkter från berörda parter.

(se punkterna 74–78)

3.      Den omständigheten att tidsfristen som föreskrivs i artikel 15.2 i grundförordningen inte har iakttagits kan inte i sig utgöra ett sådant åsidosättande av väsentliga formföreskrifter som medför att medlemsstaternas samrådsförfarande inom ramen för den rådgivande kommittén är rättsstridigt, och därmed även definitionen av berörda produkter i en förordning varigenom en slutlig antidumpningstull fastställs.

Enligt skäl 17 i förordning nr 461/2004, genom vilken förordning nr 384/96 har ändrats i detta avseende, ”bör” nämligen information som lämnas till medlemsstaterna i rådgivande kommittén överföras senast tio dagar före den dag för ett möte som fastställts av ordföranden i rådgivande kommittén, ”för att medlemsstaterna skall ha tillräckligt med tid för att granska denna information”. Det följer av detta skäls lydelse, särskilt av att konditionalisformen (”bör”) har använts, att det förhållandet att den aktuella tidsfristen inte har iakttagits inte innebär att medlemsstaternas samrådsförfarande i rådgivande kommittén blir ogiltigt. Det är snarare så att kraven enligt artikel 15.2 i förordning nr 384/96 kan uppfyllas först när medlemsstaterna faktiskt har fått tillräckligt med tid för att granska den information de har fått från ordföranden i rådgivande kommittén.

När det inte har visats att medlemsstaterna inte har fått den tid som de behöver för att på ett ändamålsenligt sätt kunna ta del av uppgifterna om kommissionens nya definition av den berörda produkten eller att rådgivande kommittén av denna anledning inte har kunnat yttra sig med full kännedom om saken, utan medlemsstaternas företrädare tvärtom har haft ingående diskussioner om definitionen av den berörda produkten vid olika sammanträden som rådgivande kommittén har hållit under undersökningsförfarandet och att definitionsfrågan bland annat har behandlats i handlingarna avseende de definitiva åtgärderna, vilka kommissionen har översänt till medlemsstaterna mer än tio arbetsdagar före den rådgivande kommitténs samråd, kan den omständigheten att tidsfristen i artikel 15.2 i förordningen nr 384/96 inte har iakttagits följaktligen inte ha haft någon inverkan på samrådsförfarandets utgång och därmed inte heller på den definition som slutligen fastställdes för den berörda produkten i den angripna förordningen.

(se punkterna 91–96)

4.      När en förordning om införande av slutgiltiga antidumpningstullar ingår i ett systematiskt sammanhang i ett åtgärdspaket, kan det inte krävas att de olika faktiska och rättsliga aspekter som behandlats i den, vilka ibland är både många och komplicerade, tas upp i detalj i dess motivering. Institutionerna är inte heller skyldiga att ta ställning till samtliga argument som åberopats av berörda parter. Det är tvärtom tillräckligt att rättsaktens upphovsman redovisar de faktiska omständigheter och rättsliga överväganden som är av väsentlig betydelse för utformningen av den omtvistade förordningen.

Motiveringen i en förordning om införande av antidumpningstullar måste visserligen bedömas med hänsyn bland annat till de upplysningar som unionens institutioner lämnat till berörda parter och till de synpunkter som dessa lagt fram under undersökningsförfarandet. Institutionerna är emellertid inte skyldiga att särskilt motivera varför olika argument som anförts av berörda parter inte har beaktats. Det är tillräckligt att förordningen innehåller en klar motivering av de viktigaste omständigheterna i deras analys, eftersom en sådan motivering kan klargöra skälen till att institutionerna avfärdat de relevanta argument som parterna anfört under det administrativa förfarandet.

Vidare behöver en förordning om införande av antidumpningstullar, som följer på ett undersökningsförfarande, motiveras endast i förhållande till samtliga faktiska och rättsliga omständigheter som är relevanta för bedömningen av den. Syftet med motiveringen till en sådan rättsakt är inte att förklara hur institutionernas ståndpunkt har utvecklats under det administrativa förfarandet och avsikten med den är således inte att motivera olikheter mellan den lösning som har valts i den slutliga rättsakten och den preliminära ståndpunkt som framställts i handlingar som sänts till de berörda parterna under förfarandet för att de ska få möjlighet att inkomma med synpunkter. Motiveringsskyldigheten innebär således inte heller att institutionerna måste förklara på vilket sätt en ståndpunkt som beaktades under ett visst skede av det administrativa förfarandet eventuellt saknade grund.

(se punkterna 114–116)

5.      Syftet med definitionen av den berörda produkten i en antidumpningsundersökning är att en förteckning över vilka produkter som eventuellt kommer att omfattas av antidumpningstullar ska kunna upprättas. Institutionerna kan för detta ändamål beakta faktorer som till exempel produkternas fysiska, tekniska och kemiska egenskaper, deras användningsområde, deras utbytbarhet, konsumenternas uppfattning av dem, distributionskanaler, tillverkningsprocess, tillverkningskostnader och kvalitet.

Uppfattningen om att fysiska skillnader kan utgöra ett skäl för att göra åtskillnad mellan produkterna endast när dessa har betydelse för konsumenterna kan i detta avseende inte godtas. Unionens institutioner får nämligen beakta en rad olika faktorer när de definierar en produkt, bland vilka produkternas fysiska, tekniska och kemiska egenskaper självklart spelar en betydelsefull roll, dock utan att nödvändigtvis ha prioritet. Det kan således inte antas att skillnaderna vad gäller de fysiska eller tekniska egenskaperna endast är relevanta när de återspeglas i den uppfattning som konsumenterna har.

(se punkterna 138 och 141)