BESLUT AV FÖRSTAINSTANSRÄTTENS ORDFÖRANDE
den 5 juli 2005 (*)
”Interimistiskt förfarande – Ansökan om uppskov med verkställigheten – Direktiv 92/43/EEG – Krav på skyndsamhet – Föreligger inte”
I mål T‑117/05 R,
Andreas Rodenbröker, Hövelhof (Förbundsrepubliken Tyskland), och 81 andra sökande vars namn finns upptagna i bilagan till detta beslut, företrädda av advokaten H. Glatzel,
sökande,
mot
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av M. van Beek och B. Schima, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,
svarande,
angående en ansökan om uppskov med verkställigheten av kommissionens beslut av den 7 december 2004 om antagande av en lista över områden av gemenskapsintresse i den atlantiska biogeografiska regionen, i enlighet med rådets direktiv 92/43/EEG (EGT L 387, s. 1),
meddelar
FÖRSTAINSTANSRÄTTENS ORDFÖRANDE
följande
Beslut
Tillämpliga bestämmelser och bakgrund till ansökan om interimistiska åtgärder
1 Den 21 maj 1992 antog rådet direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (EGT L 206, s. 7; svensk specialutgåva, område 15, volym 11, s. 114) (nedan kallat direktivet).
2 Enligt artikel 2.1 i direktivet är syftet med detsamma att bidra till att säkerställa den biologiska mångfalden genom bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter i medlemsstaternas territorium som omfattas av fördraget.
3 I artikel 2.2 i direktivet anges närmare att åtgärder som vidtas i enlighet med detsamma skall syfta till att bibehålla eller återställa en gynnsam bevarandestatus hos livsmiljöer samt arter av vilda djur och växter av gemenskapsintresse.
4 Enligt sjätte skälet i direktivet är det, för att säkerställa att en gynnsam bevarandestatus återställs eller upprätthålls hos livsmiljöer och arter av gemenskapsintresse, nödvändigt att utse särskilda bevarandeområden för att kunna skapa ett sammanhängande europeiskt ekologiskt nät enligt en fastställd tidsplan.
5 Enligt artikel 3.1 i direktivet skall detta nät, som har beteckningen Natura 2000, bestå av särskilda bevarandeområden och särskilda skyddsområden som medlemsstaterna har utsett i enlighet med rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar (EGT L 103, s.1; svensk specialutgåva, område 15, volym 2, s. 161).
6 Enligt artikel 1.l i direktivet definieras särskilt bevarandeområde som ”ett område av gemenskapsintresse som medlemsstaterna har utsett genom lagar och andra författningar eller genom avtal, och där nödvändiga åtgärder genomförs för att bibehålla eller återställa en gynnsam bevarandestatus hos livsmiljöerna eller populationerna av de arter för vilka området utsetts”.
7 I artikel 4 i direktivet föreskrivs ett förfarande i tre etapper för att utse särskilda bevarandeområden. Enligt artikel 4.1 skall varje medlemsstat föreslå en lista över områden och ange vilka livsmiljötyper i bilaga 1 och vilka på dess territorium inhemska arter i bilaga 2 som finns inom dessa områden. Listan skall tillsammans med upplysningar om varje område överlämnas till kommissionen inom tre år efter anmälan av direktivet.
8 Enligt artikel 4.2 i direktivet skall kommissionen på grundval av de kriterier som anges i bilaga 3, i samförstånd med varje medlemsstat, med utgångspunkt i medlemsstaternas listor upprätta ett utkast till en lista över områden av gemenskapsintresse. Listan över de områden som har valts ut som områden av gemenskapsintresse skall antas av kommissionen i enlighet med förfarandet i artikel 21 i direktivet. Denna lista skall i enlighet med artikel 4.3 upprättas inom sex år efter anmälan av direktivet.
9 I artikel 4.4 i direktivet föreskrivs att när ett område av gemenskapsintresse har valts ut i enlighet med förfarandet i punkt 2 skall den berörda medlemsstaten så snart som möjligt och senast inom sex år utse området till särskilt bevarandeområde, varvid prioriteringar skall fastställas mot bakgrund av den betydelse området har för att möjliggöra att en gynnsam bevarandestatus hos en livsmiljötyp i bilaga 1 eller en art i bilaga 2 bibehålls eller återställs, och för att Natura 2000 skall bli sammanhängande, och mot bakgrund av den risk för försämring eller förstörelse som området är utsatt för.
10 I artikel 4.5 i direktivet anges närmare att så snart ett område har förts upp på den lista över områden av gemenskapsintresse som upprättats av kommissionen skall det omfattas av bestämmelserna i artikel 6.2–6.4.
11 Artikel 6 i direktivet har följande lydelse:
”1. För de särskilda bevarandeområdena skall medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för bevarande, vilket om så krävs innefattar utarbetande av lämpliga skötsel- och förvaltningsplaner särskilt för områdena eller integrerade i andra utvecklingsplaner, samt lämpliga lagar och andra författningar eller avtal, som motsvarar de ekologiska behoven hos de livsmiljötyper i bilaga 1 och de arter i bilaga 2 som finns i områdena.
2. Medlemsstaterna skall i de särskilda bevarandeområdena vidta lämpliga åtgärder för att förhindra försämring av livsmiljöerna och habitaten för arterna samt störningar av de arter för vilka områdena har utsetts, om sådana störningar kan [få] betydande konsekvenser för målen med detta direktiv.
3. Alla planer eller projekt som inte direkt hänger samman med eller är nödvändiga för skötseln och förvaltningen av ett område, men som enskilt eller i kombination med andra planer eller projekt kan påverka området på ett betydande sätt, skall på lämpligt sätt bedömas med avseende på konsekvenserna för målsättningen vad gäller bevarandet av området. Med ledning av slutsatserna från bedömningen av konsekvenserna för området och om inte annat följer av punkt 4, skall de behöriga nationella myndigheterna godkänna planen eller projektet först efter att ha försäkrat sig om att det berörda området inte kommer att ta skada och, om detta är lämpligt, efter att ha hört allmänhetens åsikt.
4. Om en plan eller ett projekt, på grund av att alternativa lösningar saknas, trots en negativ bedömning av konsekvenserna för området måste genomföras av tvingande orsaker som har ett väsentligt allmänintresse, inbegripet orsaker av social eller ekonomisk karaktär, skall medlemsstaten vidta alla nödvändiga kompensationsåtgärder för att säkerställa att Natura 2000 totalt sett förblir sammanhängande. Medlemsstaten skall underrätta kommissionen om de kompensationsåtgärder som vidtagits.
Om det berörda området innehåller en prioriterad livsmiljötyp eller en prioriterad art, är de enda faktorer som får beaktas sådana som berör människors hälsa eller den allmänna säkerheten, betydelsefulla konsekvenser för miljön eller, efter ett yttrande från kommissionen, andra tvingande orsaker som har ett allt överskuggande allmänintresse.”
12 I artikel 7 i direktivet föreskrivs att ”från och med dagen för genomförandet” av direktivet skall förpliktelser som uppstår till följd av artikel 6.2–6.4 i detsamma ersätta alla förpliktelser som uppstår till följd av artikel 4.4 första meningen i direktiv 79/409.
13 Området DE4118401 Vogelschutzgebiet Senne mit Teutoburger Wald är ett skyddat område i enlighet med direktiv 79/409.
14 Kommissionens beslut 2004/813/EG av den 7 december 2004 om antagande av en lista över områden av gemenskapsintresse i den atlantiska biogeografiska regionen, i enlighet med direktivet (EGT L 387, s. 1) (nedan kallat det ifrågasatta beslutet) antogs på grundval av artikel 4.2 tredje stycket i direktivet. Denna lista omfattar följande områden:
– DE4117301 Sennebäche,
– DE4117302 Holter Wald,
– DE4118301 Senne mit Stapelager Senne.
Förfarandet och parternas yrkanden
15 Andreas Rodenbröker och de andra 81 sökandena, vars namn finns upptagna i bilagan till detta beslut, har genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 9 mars 2005, med stöd av artikel 230 fjärde stycket EG väckt talan om ogiltigförklaring av det ifrågasatta beslutet.
16 Genom särskild handling som inkom till förstainstansrättens kansli den 25 mars samma år, ingav sökandena med stöd av artikel 104 i förstainstansrättens rättegångsregler och artiklarna 242 EG och 243 EG förevarande ansökan om interimistiska åtgärder.
17 I ansökan delade sökandena upp sig i sex kategorier enligt följande:
– Andreas Rodenbröker, Bernhard Bröckling, Johannes Bröckling, Hedwig Bröckling, Josef Flüter, Karl-Heinz Fritze, Heinz Göke, Alwine Griffiths, Dieter Johannesmeier, Reinhard Jostwerner, Meinolf Kirchhoff, Ursula Klausfehring, Gerhard Korsmeier, Raimund Korsmeier, Mike Leuschner, Jürgen Linse, Martin Steffens, Hartwig Pollmeier, Anton Rampsel, Irene Rampsel, Franz-Josef Regenhard, Johannes Relard, Karl-Heinz Relard, Hubert Rodehutscord och Heinz Schlotmann (nedan kallade invånarna i Haustenbach),
– Norbert Altemeyer, Beate Beckamnn, Gerhard Benteler, Rainer Benteler, Carl-Stefan Biermeier, Josef Biermeier, Manfred Block, Ludwig Brinkmann, Karl-Heinz Deppe, Friedhelm Dirks, Siegfried Engelns, Wilhelm Ennekens, Johannes Evers, Elke Furlkröger, Reinhard Furlmeier, Andreas Gutsche, Franz Hachmann, Heinz Meermeier, Barbera Meermeier, Heike Meuser, Ferdinand Brock, Maria Brock, Monika Plasshenrich, Heinrich Plasshenrich, Manfred Jürgenliemke, Ludwig Teichmann, Ute Teichmann, Senne Großwild Safari-Land GmbH, Renate Henning, Udo Henning, Karl-Heinz Kleinemeier, Hubert Sander och Elisabeth Kipshagen (nedan kallade invånarna i Furlbach),
– Meinolf Benteler, Richard Berens, Hans-Josef Joachim, Inge Jostameling, Rudolf Jürgenliemke, Edmund Jürgenliemke, Kunigunde Jürgenliemke, Franz-Josef Kipshagen, Heidrun Kreyer, Werner Lienen, Ulrich Wend, Monika Winter, Christiane Füchtemeier och Frank Röllke (nedan kallade invånarna i Wehr‑Wapelbach),
– Gabriele Berenbrinker, Josef Delker, Josef Dresselhaus, Norbert Hunke, Heribert Rodenbecken-Schnieder et Josef Ewers (nedan kallade invånarna i Rodenbach, Roden- och Wapelbach och Nördliche Moosheide),
– Gemeinde Hövelhof (nedan kallad kommunen),
– Bussemas & Pollmeier GmbH & Co. KG, Reinhard Goldkuhle och Meinolf Maasjost (nedan kallade invånarna i Holter Wald).
18 I denna ansökan om interimistiska åtgärder har sökandena yrkat att kommissionen skall förpliktas att
– för det första, bevilja uppskov med verkställigheten av det ifrågasatta beslutet, till dess att målet rörande huvudsaken har avgjorts, avseende klassificeringen av områdena DE4117301 Sennebäche, DE4118301 Senne mit Stapelager Senne, DE4118401 Vogelschutzgebiet Senne mit Teutoburger Wald och DE4117302 Holter Wald (nedan kallade de omtvistade områdena),
– för det andra, till Förbundsrepubliken Tyskland anmäla att den har beviljat uppskov med verkställigheten av det ifrågasatta beslutet i den del det avser de omtvistade områdena,
– för det tredje, ersätta rättegångskostnaderna.
19 I det skriftliga yttrande som kommissionen ingav till förstainstansrättens kansli den 13 april 2005 yrkade kommissionen huvudsakligen att ansökan skulle ogillas och att beslut om rättegångskostnaderna skulle meddelas senare.
20 Den 21 april 2005 ingav sökandena till förstainstansrättens kansli på eget initiativ ett yttrande över kommissionens yttrande.
21 Genom beslut av förstainstansrättens ordförande den 21 april 2005 togs sökandenas kompletterande yttrande upp i akten och kommissionen anmodades att ge in ett nytt yttrande över detta före den 29 april 2005.
22 Den 27 april 2005 informerade kommissionen ordföranden om att den inte skulle avge något yttrande över det kompletterande yttrande som sökandena hade gett in.
Bedömning
23 Förstainstansrätten har enligt artiklarna 242 EG och 243 EG jämförda med artikel 225.1 EG rätt att, om den anser att omständigheterna så kräver, förordna om uppskov med verkställigheten av den omtvistade rättsakten eller föreskriva nödvändiga interimistiska åtgärder.
24 I artikel 104.2 i rättegångsreglerna föreskrivs att en ansökan om interimistiska åtgärder skall ange föremålet för talan, de omständigheter som ställer krav på skyndsamhet och de faktiska och rättsliga grunder på vilka den begärda åtgärden omedelbart framstår som befogad (fumus boni juris). Dessa villkor är kumulativa och en ansökan om interimistiska åtgärder skall avslås när ett av dem inte är uppfyllt (beslut av domstolens ordförande den 14 oktober 1996 i mål C‑268/96 P (R), SCK och FNK mot kommissionen, REG 1996, s. I‑4971, punkt 30).
25 Mot bakgrund av de omständigheter som framgår av handlingarna i målet, anser förstainstansrätten att den förfogar över tillräckliga uppgifter för att kunna pröva förevarande ansökan om interimistiska åtgärder, utan att det är nödvändigt att dessförinnan höra parterna.
Parternas argument
Upptagande till sakprövning
26 Sökandena har hävdat att deras ansökan om uppskov med verkställigheten uppfyller samtliga villkor i artikel 104.2 i rättegångsreglerna och att talan kan tas upp till sakprövning. Vad gäller den senare frågan har sökandena gjort gällande att äganderätten till deras egendom påverkas direkt och personligen genom det ifrågasatta beslutet och att det senare inte kan klassificeras som en förberedande åtgärd. Enligt dem ger tvärtom offentliggörandet av det ifrågasatta beslutet uttryck för kommissionens vilja att ge detta beslut en rättsligt bindande verkan.
27 Vad gäller frågan huruvida de är direkt berörda har sökandena gjort gällande att tillämpningen av de gemenskapsrättsliga bestämmelserna i fråga inte lämnar något utrymme för skönsmässig bedömning. Deras rättsverkningar följer automatiskt och enbart av gemenskapsrätten. Enligt sökandena följer denna automatiska karaktär tydligt av direktivet självt, men även av nationella bestämmelser som har antagits för att införliva det och som inte uppvisade några skillnader i sak jämfört med de gemenskapsrättsliga bestämmelserna.
28 Rättsverkningarna av artikel 4.5 i direktivet, och särskilt förbudet mot försämring av livsmiljöerna och habitaten för arterna i artikel 6.2 i direktivet, samt den skyldighet som föreskrivs i artikel 6.3 att bedöma konsekvenserna av alla planer eller projekt avseende området, är redan nu direkt tillämpliga på sökandenas marker. Vad gäller planerna eller projekten för dessa marker måste medlemsstaterna i enlighet med den sistnämnda bestämmelsen göra en lämplig bedömning av konsekvenserna för att utesluta betydande negativa konsekvenser. Om det inte är möjligt att utesluta sådana negativa konsekvenser är de skyldiga att vidta kompensationsåtgärder i enlighet med artikel 6.4 i direktivet.
29 Vidare har sökandena gjort gällande att artikel 6 i direktivet inte begränsar tillämpningen av förbudet mot försämringar och av skyldigheten att göra en lämplig bedömning av konsekvenserna för de markegendomar som ligger inom de särskilda bevarandeområdena och de särskilda skyddsområdena, utan även åsyftar skydd av dessa områdens omgivningar. Följaktligen omfattas samtliga deras markegendomar av direktivets tillämpningsområde.
30 I detta hänseende har sökandena åberopat exemplet Manfred Jürgenliemke, som är en av invånarna i Furlbach. Denna sökande hade erhållit ett beslut av den behöriga nationella myndigheten avseende en ansökan om att få uppföra en bostad på sin mark, som befinner sig omkring 85 meter söder om ett av de omtvistade områdena. Enligt beslutet av den nationella behöriga myndigheten är samtliga handlingar förbjudna som kan leda till att det skyddade området förstörs, skadas eller förändras, eller som kan leda till en varaktig störning av området eller åverkan på det.
31 Slutligen har sökandena påpekat att det i artikel 6 i direktivet, för tillämpningen av denna bestämmelse, inte görs någon åtskillnad mellan sakrätt, såsom till exempel äganderätt, och kontraktuella rättigheter, såsom till exempel en rätt som härrör från ett hyresavtal. Sökandena har betonat att hyresgästerna påverkas på samma sätt som ägarna av det ifrågasatta beslutet.
32 Vad gäller frågan huruvida sökandena är personligen berörda har de senare påstått att de uppfyller denna förutsättning då de omtvistade områdena skiljer sig från andra områden som omfattas av det ifrågasatta beslutet, på den grunden att de är de enda som inte uppfyller kriterierna i direktivet. Enligt sökandena är det inte bara ägarna utan även hyrestagarna, kommunen och invånarna i Holter Wald som är personligen berörda.
33 Kommissionen har som svar på detta hävdat att förevarande ansökan skall avvisas dels eftersom den inte uppfyller villkoren i artikel 104.2 i rättegångsreglerna, dels då talan om ogiltigförklaring av det ifrågasatta beslutet, på vilken förevarande ansökan grundar sig, då det är uppenbart att talan inte kan tas upp till sakprövning. Med undantag av kommunen är nämligen ingen av sökandena direkt berörd av det ifrågasatta beslutet. De kan vidare inte heller vara personligen berörda av detta beslut.
34 Vad beträffar villkoren i artikel 104 i rättegångsreglerna har kommissionen gjort gällande att sökandena inte har visat att det föreligger ett samband mellan den ifrågasatta delen av beslutet och påståendet att de berörs av densamma. Kommissionen anser att denna avsaknad av samband i ansökan om interimistiska åtgärder inte gör det möjligt att av ansökan dra slutsatsen att sökandena har ett berättigat intresse av att få saken prövad. Kommissionen har dragit slutsatsen att denna avsaknad utgör ett åsidosättande av artikel 104 i rättegångsreglerna.
35 Kommissionen har hävdat att denna ansökan, i vilken sökandena har åberopat rättsverkningarna av beslutet avseende området DE4118401, vid första anblicken inte kan tas upp till sakprövning, eftersom det senare inte nämns i bilagan till det ifrågasatta beslutet.
36 Vidare har kommissionen påpekat att ansökan inte gör det möjligt att identifiera de av invånarna i Haustenbach som är direkt berörda på grund av att deras egendomar befinner sig inom området DE4118301 som omfattas av det ifrågasatta beslutet, och de som skulle vara det på grund av att deras egendomar befinner sig inom området DE4118401, vilket inte omfattas av det ifrågasatta beslutet. Under dessa omständigheter har kommissionen dragit slutsatsen att det vid första anblicken inte är möjligt att fastställa vilka av invånarna i Haustenbach som har ett berättigat intresse i målet rörande huvudsaken.
37 I enlighet med artikel 7 i direktivet skall förpliktelser som uppstår till följd av artikel 6.2–6.4 vara tillämpliga från och med dagen för genomförandet av direktivet eller den dag då en medlemsstat i enlighet med direktiv 79/409 har klassificerat eller erkänt ett område, om den dagen infaller senare. Enligt kommissionen har det ifrågasatta beslutet inga rättsverkningar för sökandena. Härav följer att sökandenas tolkning, enligt vilken direktivet tillämpas på området DE4118401 från den dag då gemenskapslistan antogs, är felaktig.
38 Vad beträffar sökandenas talerätt anser kommissionen inledningsvis att det är uppenbart att de inte är direkt berörda, med undantag för kommunen.
39 Kommissionen har understrukit att det är nödvändigt att skilja frågan huruvida bestämmelserna i fråga är av sådan karaktär att de kan tillämpas direkt från frågan huruvida enskilda är direkt berörda av dem. I förevarande fall är bestämmelserna i direktivet i förening med det ifrågasatta beslutet av sådan karaktär att de nationella myndigheterna direkt åläggs att agera.
40 Kommissionen har tillagt att det avgörande kriteriet i detta hänseende är frågan huruvida de nationella myndigheterna har något utrymme för skönsmässig bedömning, varvid sökandena endast kan anses direkt berörda om det inte finns något sådant utrymme.
41 I detta hänseende har kommissionen gjort gällande att medlemsstaterna genom artikel 6.2 i direktivet åläggs en skyldighet att undvika att försämra och störa området. I artikel 6.3 och 6.4 i detta direktiv föreskrivs ett förfarande för godkännande av de planer och projekt som kan påverka området. I båda fallen rör det sig om skyldigheter som åligger medlemsstaterna och inte de enskilda.
42 Vad först gäller artikel 6.2 i direktivet anmodas medlemsstaterna genom denna bestämmelse att vidta lämpliga åtgärder för att inom de särskilda bevarandeområdena förhindra försämring av livsmiljöerna och habitaten för arterna samt störningar av de arter för vilka områdena har utsetts, om sådana störningar kan ha betydande konsekvenser för målen med direktivet.
43 Enligt kommissionen ges medlemsstaterna genom denna bestämmelse utrymme för skönsmässig bedömning på åtminstone två punkter avseende, för det första, frågan huruvida en störning kan ha betydande konsekvenser, och, för det andra, frågan om lämpliga åtgärder för att förhindra försämringar och störningar. Kommissionen har påpekat att så länge en medlemsstat inte har använt sitt utrymme för skönsmässig bedömning är det omöjligt att fastställa om och på vilket sätt sökandenas rättsliga ställning kan påverkas.
44 För det andra, vad gäller villkoret personligen berörd, har kommissionen erinrat om att sökandena fortfarande är skyldiga att visa att var och en med hänsyn till sin ställning är personligen berörd av direktivet.
45 Enligt kommissionen har detta dock inte visats.
46 I detta hänseende har kommissionen bestridit argumentet att hyrestagarna berörs av direktivet på samma sätt som ägarna. Kommissionen har påpekat att de överväganden som sökandena har framfört är kortfattade och att de för övrigt inte innehåller några argument avseende hur de sökande som har en hyresrätt påverkas. Kommissionen har härav dragit slutsatsen att det vid första anblicken inte är möjligt att fastställa vilka av sökandena som är personligen berörda.
Kravet på skyndsamhet
47 Sökandena anser att de kommer att orsakas en allvarlig och irreparabel skada om inte uppskov med verkställigheten av det ifrågasatta beslutet beviljas.
48 För det första åsidosätts sökandenas äganderätt genom det ifrågasatta beslutet, eftersom de inte längre fritt kan exploatera sin mark. Sökandena anser att varje påverkan på deras exploateringsfrihet, oavsett om den sker direkt genom det förbud mot försämringar som föreskrivs i artikel 6.2 i direktivet eller på grund av exploateringsbegränsningar, med beaktande av den aktuella ekonomiska situationen kan leda till att jordbruk, skogsbruk eller fiskeodlingar eller till och med småskalig industri inte längre är vinstgivande och av det skälet måste läggas ned, vilket skulle innebära en risk att dessa verksamheter försvinner och att arbetstillfällen förloras.
49 För det andra innebär det ifrågasatta beslutet ett åsidosättande av kommunens behörighet avseende markplanering, vilken är skyddad enligt tysk konstitutionell rätt.
50 För det tredje har sökandena hävdat att det är nödvändigt att ge uppskov med verkställigheten av det ifrågasatta beslutet med hänsyn till efterföljande förfaranden, för att göra det möjligt för dem att ge in bevisning om att de skyddade djur‑ och växtarterna för närvarande inte förekommer inom de omtvistade områdena.
51 Kommissionen å sin sida anser att sökandenas två första argument är formulerade i allmänna, hypotetiska och vaga termer och att det inte finns någon bevisning som stödjer dem.
52 Vad gäller sökandenas tredje och sista argument anser kommissionen att de förra har möjlighet att inge bevisningen i fråga under förfarandet i huvudsaken och att deras argumentation således inte visar att situationen är sådan att kravet på skyndsamhet är uppfyllt.
Förstainstansrättens bedömning
Inledande synpunkter avseende möjligheten att ta upp ansökan till sakprövning
53 Förstainstansrätten erinrar om att enligt fast praxis skall enligt artikel 104.2 i rättegångsreglerna de mest väsentliga omständigheter och rättsregler på vilka ansökan grundas framgå på ett konsekvent och begripligt sätt av ansökan om interimistiska åtgärder (beslut av förstainstansrättens ordförande av den 7 maj 2002 i mål T‑306/01 R, Aden m.fl. mot rådet och kommissionen, REG 2002, s. II‑2387, punkt 52, och av den 10 november 2004 i mål T‑303/04 R, European Dynamics mot kommissionen, REG 2004, s. II‑0000, punkterna 63 och 64).
54 I förevarande fall skall det fastställas, såsom kommissionen med fog har anfört, att ansökan innehåller få omständigheter som möjliggör för förstainstansrättens ordförande att pröva om det framstår som omedelbart befogat att bevilja åtgärden. Ansökan innehåller, trots att den är oklar, och otydligt framställd, icke desto mindre ett antal grunder och argument som syftar till att fastställa att villkoren för att den omedelbart skall framstå som befogad (fumus boni juris) föreligger och att kravet på skyndsamhet är uppfyllt, vilket innebär att kommissionen har kunnat framlägga sina synpunkter och att förstainstansrättens ordförande kan avgöra frågan. Under dessa omständigheter kan det inte fastställas att ansökan skall avvisas på grund av att den inte uppfyller kraven i artikel 104.2 i rättegångsreglerna.
Frågan om upptagande till sakprövning av talan rörande huvudsaken
55 Enligt fast rättspraxis skall frågan huruvida talan kan tas upp till sakprövning i princip inte prövas i ett interimistiskt förfarande för att inte föregripa prövningen av målet rörande huvudsaken. Det kan emellertid visa sig nödvändigt att fastställa om vissa omständigheter föreligger som gör det möjligt att vid första anblicken avgöra huruvida talan rörande huvudsaken, till vilken ansökan om interimistiska åtgärder hänför sig, kan tas upp till sakprövning, när det, såsom i förevarande fall, har hävdats att det är uppenbart att en sådan talan skall avvisas (beslut av förstainstansrättens ordförande av den 15 februari 2000 i mål T‑1/00 R, Hölzl m.fl. mot kommissionen, REG 2000, s. II‑251, punkt 21, och av den 8 augusti 2002 i mål T‑155/02 R, VVG International m.fl. mot kommissionen, REG 2002, s. II‑3239, punkt 18).
56 Enligt artikel 230 fjärde stycket EG ”[får] [v]arje fysisk eller juridisk person … väcka talan mot ett beslut som är riktat till honom eller mot ett beslut som, även om det utfärdats i form av en förordning eller ett beslut riktat till en annan person, direkt och personligen berör honom.” Även om det i artikel 230 fjärde stycket EG inte uttryckligen anges att en talan om ogiltigförklaring av ett direktiv som väcks av enskilda kan upptas till sakprövning, framgår det av rättspraxis att enbart detta förhållande inte är tillräckligt för att en sådan talan skall avvisas (förstainstansrättens dom av den 17 juni 1998 i mål T-135/96, UEAPME mot rådet, REG 1998, s. II‑2335, punkt 63, och förstainstansrättens beslut av den 10 september 2002 i mål T‑223/01, Japan Tobacco och JT International mot parlamentet och rådet, REG 2002, s. II‑3259, punkt 28).
57 Vidare har en rättsakt enligt fast rättspraxis allmän giltighet om den är tillämplig på objektivt bestämda situationer och medför rättsverkningar för en allmänt och abstrakt angiven personkrets (se domstolens dom av den 10 juli 1996 i mål T‑482/93, Weber mot kommissionen, REG 1996, s. II‑609, punkt 55, och förstainstansrättens beslut av den 15 december 2000 i mål T‑113/99, Galileo och Galileo International mot rådet, REG 2000, s. II‑4141, punkt 45).
58 Det är emellertid inte uteslutet att fysiska eller juridiska personer kan vara direkt och personligen berörda av en bestämmelse som på grund av sin beskaffenhet och räckvidd har en allmän karaktär (domstolens dom av den 18 maj 1994 i mål C‑309/89, Codorniu mot rådet, REG 1994, s. I‑1853, punkt 19, svensk specialutgåva, volym 15, s. I‑141, och av den 22 november 2001 i mål C‑451/98, Antillean Rice Mills mot rådet, REG 2001, s. I‑8949, punkt 46).
59 Det framgår vidare av fast rättspraxis att det, för att en fysisk eller juridisk person skall vara direkt berörd av det beslut som är föremål för talan, fordras att den påtalade gemenskapsrättsakten har direkt inverkan på den enskildes rättsliga ställning och att den inte lämnar dem till vilka den riktar sig och som skall genomföra den något utrymme för skönsmässig bedömning, eftersom genomförandet har en rent automatisk karaktär och endast följer av gemenskapslagstiftningen utan att några mellanliggande regler skall tillämpas (se, bland annat, dom av den 5 maj 1998 i mål C‑386/96 P, Dreyfus mot kommissionen, REG 1998, s. II‑2309, punkt 43 och där angiven rättspraxis, och förstainstansrättens beslut av den 15 mars 2004 i mål T‑139/02, Institouto N. Avgerinopoulou m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. II‑0000, punkt 62, och där angiven rättspraxis).
60 När det gäller det personliga intresset skall det påpekas att en allmänt tillämplig rättsakt, såsom ett direktiv, kan anses personligen beröra fysiska eller juridiska personer endast om den angår dem på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för dem eller på grund av en faktisk situation som särskiljer dem från alla andra personer och därigenom försätter dem i en ställning som motsvarar den som gäller för en person som ett beslut är riktat till (domstolens dom av den 16 maj 1991 i mål C‑358/89, Extramet Industrie mot rådet, REG 1991, s. I‑2501, punkt 16, domen i det ovan i punkt 58 nämnda målet Codorniu mot rådet, punkt 20, domen i det ovan i punkt 58 nämnda målet, Antillean Rice Mills mot rådet, punkt 49, och dom av den av den 25 juli 2002 i mål C‑50/00 P, Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, REG 2002, s. I-6677, punkt 36).
61 Om en talan väcks av flera sökanden kan den tas upp till sakprövning om en av dem har talerätt. Under sådana omständigheter är det inte nödvändigt att undersöka de andra sökandenas talerätt (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 24 mars 1993 i mål C‑313/90, CIRFS m.fl. mot kommissionen, REG 1993, s. I‑1125, punkterna 30 och 31; svensk specialutgåva, volym 14, s. I‑83).
62 I förevarande fall skall situationen för invånarna i Haustenbach, Furlbach, Wehr-Wapelbach, Rodenbach, Roden- och Wapelbach och Nördliche Moosheide och Holter Wald (nedan kallade invånarna) undersökas skilt från kommunens situation.
63 För det första föreligger det, med beaktande av parternas argument, allvarliga tvivel avseende möjligheten att invånarna är direkt och personligen berörda av det ifrågasatta beslutet. Enligt den rättspraxis som nämns ovan i punkt 59 ankommer det på invånarna att visa bland annat att de berörs direkt av det ifrågasatta beslutet. I förevarande fall följer det inte vid första anblicken av handlingarna att direktivet, vilket ligger till grund för godkännandet av det ifrågasatta beslutet, inte ger de tyska myndigheter, som ansvarar för tillämpningen av den nationella lagstiftning genom vilken direktivet införlivades, något utrymme för skönsmässig bedömning.
64 För det andra är det, vad gäller kommunen, ostridigt att den senare är direkt berörd av det ifrågasatta beslutet.
65 Härav följer att talan kan tas upp till sakprövning om kommunen kan visa att det ifrågasatta beslutet påverkar den på ett sätt som särskiljer den från alla andra personer.
66 Kommunen har emellertid inte gett in någon bevisning som syftar till att visa att det ifrågasatta beslutet, av särskilda skäl jämfört med de andra sökandena, angår den på ett sådant sätt att den särskiljer sig tillräckligt för att anses personligen berörd.
67 Vad gäller de omständigheter som har nämnts i detta avseende i ansökan och som avser samtliga sökande utan åtskillnad, skall det för det första konstateras att påståendet att de omtvistade områdena är de enda områdena i det ifrågasatta beslutet som inte uppfyller kriterierna i direktivet inte vid första anblicken är tillräckligt för att anse att kommunen är personligen berörd av detta beslut.
68 För det andra skall det noteras att det allmänna intresse som en juridisk person som kommunen, såsom behörig enhet i ekonomiska frågor inom sitt område, kan ha av en utgång som är gynnsam för det ekonomiska välståndet inom området inte i sig är tillräckligt för att den skall anses vara berörd i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG (domstolens dom av den 10 april 2003 i mål C‑142/00, kommissionen mot Nederlandse Antillen, REG 2003, s. I‑3483, punkt 69).
69 Följaktligen föreligger det, med beaktande av de argument som parterna har anfört i detta skede av förfarandet, allvarliga tvivel rörande möjligheten att kommunen skulle vara personligen berörd av det ifrågasatta beslutet.
70 För övrigt anser förstainstansrättens ordförande att det under omständigheterna i förevarande fall inte är nödvändigt att fullfölja prövningen av huruvida talan om ogiltigförklaring vid första anblicken kan tas upp till sakprövning. Sökandena har nämligen under alla omständigheter inte visat att det föreligger krav på att skyndsamt besluta om de begärda interimistiska åtgärderna.
Kravet på skyndsamhet
71 Det skall erinras om att frågan huruvida en ansökan om uppskov med verkställigheten ställer krav på skyndsamhet skall bedömas med beaktande av om det är nödvändigt att fatta ett interimistiskt beslut för att undvika att den som ansöker om den interimistiska åtgärden orsakas allvarlig och irreparabel skada (beslut av domstolens ordförande av den 6 februari 1986 i mål 310/85 R, Deufil mot kommissionen, REG 1986, s. 537, punkt 15, och beslut av förstainstansrättens ordförande av den 30 juni 1999 i mål T-13/99 R, Pfizer Animal Health mot rådet, REG 1999, s. II-1961, punkt 134). Det ankommer på sökanden att styrka att den inte kan avvakta utgången av målet i huvudsaken utan att behöva lida sådan skada (beslut av domstolens ordförande av den 8 maj 1991 i mål C‑356/90 R, Belgien mot kommissionen, REG 1991, s. I‑2423, punkt 23, och beslut av förstainstansrättens ordförande av den 15 november 2001 i mål T‑151/01 R, Duales System Deutschland mot kommissionen, REG 2001, s. II‑3295, punkt 187).
72 Det är riktigt att det för att styrka en allvarlig och irreparabel skada inom ramen för ett förfarande om interimistiska åtgärder inte behöver uppställas krav på att sökanden med absolut säkerhet skall styrka att skadan kommer att inträffa och att det räcker med att skadan är förutsebar med en tillräcklig grad av sannolikhet. Sökanden är dock skyldig att bevisa de omständigheter som ligger till grund för antagandet att han kommer att lida en sådan allvarlig och irreparabel skada för att domstolen skall kunna bedöma sannolikheten för detta (beslut av domstolens ordförande av den 29 juni 1993 i mål C‑280/93 R, Tyskland mot rådet, REG 1993, s. I‑3667, punkt 34, och beslut av domstolens ordförande av den 14 december 1999 i mål C-335/99 P(R), HFB m.fl. mot kommissionen, REG 1999, s. I-8705, punkt 67).
73 I förevarande fall skall det först göras en åtskillnad mellan den skada som invånarna, vilka enligt sökandena med stöd av det ifrågasatta beslutet omfattas av direktivet, påstår sig ha lidit och den skada som kommunen påstår sig ha lidit.
74 Vad gäller åsidosättandet av invånarnas fria utövande av sina rättigheter, antingen i egenskap av ägare eller i egenskap av hyresgäster, rör det sig om vaga och hypotetiska risker. Inga konkreta bevis åtföljde ansökan, i vilken det inte heller förklarades vari dessa risker bestod. Vidare utgör inte de påstådda omständigheterna någon aktuell risk, utan en framtida risk som är osäker och slumpmässig.
75 I den mån sökandenas argument beträffande den skada som det ifrågasatta beslutet påstås ha inneburit för vissa arbetstillfällen kan förstås på så sätt att det är andra personer än sökandena som har drabbats av den påstådda skadan, konstaterar förstainstansrättens ordförande att en sådan skada inte med framgång kan åberopas. Den skada som förmodas ligga till grund för kravet på skyndsamhet måste nämligen drabba den som ansöker om interimistiska åtgärder (beslutet i det ovan i punkt 71 nämnda målet Pfizer Animal Health mot rådet, punkt 136).
76 I den mån argumentationen avseende åsidosättande av invånarnas rättigheter, inklusive förlusten av deras egna anställningar, kan förstås som att den påstådda skadan är av ekonomisk art, kan det erinras om att en skada av sådan art inte kan anses vara irreparabel, eller ens svår att avhjälpa, förutom i undantagsfall, eftersom den kan avhjälpas genom ekonomisk ersättning vid ett senare tillfälle (se beslutet i det ovan i punkt 71 nämnda målet Pfizer Animal Health mot rådet, punkt 137 och där angiven rättspraxis). I förevarande fall har emellertid sökandena inte åberopat några omständigheter som kan anses utgöra undantagsfall.
77 Vad beträffar det påstådda åsidosättandet av kommunens behörighet beträffande markplanering, är kommunens påståenden hypotetiska. Såsom kommunen själv har understrukit rör dessa påståenden projekt för framtida utveckling. Vidare innehåller ansökan endast outvecklade förklaringar om dessa projekt. Den åtföljs inte av några konkreta bevis och det anges inte på vilket sätt den påstådda skadan skulle vara allvarlig och dessutom irreparabel. Sådana påståenden visar inte att det föreligger en aktuell skada, utan en framtida skada som är osäker och slumpmässig.
78 Vad beträffar sökandenas tredje argument avseende möjligheten att ge in bevisning om att skyddade djur och växter inte finns inom de omtvistade områdena, var det korrekt av kommissionen att göra gällande att detta argument inte kan påvisa förekomsten av en allvarlig och irreparabel skada.
79 Under dessa förhållanden skall det konstateras att det på grundval av de omständigheter som sökandena har åberopat, vilka, såsom har påpekats ovan, är av allmän karaktär, vaga och hypotetiska, och vilka inte stöds av tillräcklig bevisning, inte är möjligt att med tillräcklig säkerhet fastställa att sökandena skulle lida en allvarlig och irreparabel skada om de begärda interimistiska åtgärderna inte beviljades.
80 Av detta följer att sökandena inte har styrkt att kravet på skyndsamhet är uppfyllt. Följaktligen skall ansökan om interimistiska åtgärder avslås, utan att det är nödvändigt att pröva huruvida de andra villkoren för beviljande av interimistiska åtgärder är uppfyllda.
På dessa grunder fattar
FÖRSTAINSTANSRÄTTENS ORDFÖRANDE
följande beslut:
1) Ansökan om interimistiska åtgärder avslås.
2) Beslut om rättegångskostnader kommer att meddelas senare.
Luxemburg den 5 juli 2005
Justitiesekreterare | | Ordförande |
BILAGA
Bernhard Bröckling, Hövelhof (Tyskland),
Johannes Bröckling, Hövelhof (Tyskland),
Hedwig Bröckling, Hövelhof (Tyskland),
Josef Flüter, Hövelhof (Tyskland),
Karl-Heinz Fritze, Hövelhof (Tyskland),
Heinz Göke, Hövelhof (Tyskland),
Alwine Griffiths, Hövelhof (Tyskland),
Dieter Johannesmeier, Hövelhof (Tyskland),
Reinhard Jostwerner, Hövelhof (Tyskland),
Meinolf Kirchhoff, Hövelhof (Tyskland),
Ursula Klausfehring, Hövelhof (Tyskland),
Gerhard Korsmeier, Hövelhof (Tyskland),
Raimund Korsmeier, Hövelhof (Tyskland),
Mike Leuschner, Hövelhof (Tyskland),
Jürgen Linse, Hövelhof (Tyskland),
Martin Steffens, Hövelhof (Tyskland),
Hartwig Pollmeier, Hövelhof (Tyskland),
Anton Rampsel, Hövelhof (Tyskland),
Irene Rampsel, Hövelhof (Tyskland),
Franz-Josef Regenhard, Hövelhof (Tyskland),
Johannes Relard, Hövelhof (Tyskland),
Karl-Heinz Relard, Hövelhof (Tyskland),
Hubert Rodehutscord, Hövelhof (Tyskland),
Heinz Schlotmann, Hövelhof (Tyskland),
Norbert Altemeyer, Hövelhof (Tyskland),
Beate Beckmann, Schloß Holte Stukenbrock (Tyskland),
Gerhard Benteler, Schloß Holte Stukenbrock (Tyskland),
Rainer Benteler, Schloß Holte Stukenbrock (Tyskland),
Carl-Stefan Biermeier, Schloß Holte Stukenbrock (Tyskland),
Josef Biermeier, Schloß Holte Stukenbrock (Tyskland),
Manfred Block, Hövelhof (Tyskland),
Ludwig Brinkmann, Schloß Holte Stukenbrock (Tyskland),
Karl-Heinz Deppe, Schloß Holte Stukenbrock (Tyskland),
Friedhelm Dirks, Schloß Holte Stukenbrock (Tyskland),
Siegfried Engelns, Hövelhof (Tyskland),
Wilhelm Ennekens, Hövelhof (Tyskland),
Johannes Evers, Schloß Holte Stukenbrock (Tyskland),
Elke Furlkröger, Hövelhof (Tyskland),
Reinhard Furlmeier, Hövelhof (Tyskland),
Andreas Gutsche, Hövelhof (Tyskland),
Franz Hachmann, Schloß Holte Stukenbrock (Tyskland),
Heinz Meermeier, Hövelhof (Tyskland),
Barbera Meermeier, Hövelhof (Tyskland),
Heike Meuser, Schloß Holte Stukenbrock (Tyskland),
Ferdinand Brock, Schloß Holte Stukenbrock (Tyskland),
Maria Brock, Schloß Holte Stukenbrock (Tyskland),
Monika Plasshenrich, Schloß Holte Stukenbrock (Tyskland),
Heinrich Plasshenrich, Schloß Holte Stukenbrock (Tyskland),
Manfred Jürgenliemke, Schloß Holte Stukenbrock (Tyskland),
Ludwig Teichmann, Schloß Holte Stukenbrock (Tyskland),
Ute Teichmann, Schloß Holte Stukenbrock (Tyskland),
Senne Großwild Safari-Land GmbH, Schloß Holte Stukenbrock (Tyskland),
Renate Henning, Schloß Holte Stukenbrock (Tyskland),
Udo Henning, Schloß Holte Stukenbrock (Tyskland),
Karl-Heinz Kleinemeier, Schloß Holte Stukenbrock (Tyskland),
Hubert Sander, Schloß Holte Stukenbrock (Tyskland),
Elisabeth Kipshagen, Schloß Holte Stukenbrock (Tyskland),
Meinolf Benteler, Schloß Holte Stukenbrock (Tyskland),
Richard Berens, Hövelhof (Tyskland),
Hans-Josef Joachim, Schloß Holte Stukenbrock (Tyskland),
Inge Jostameling, Schloß Holte Stukenbrock (Tyskland),
Rudolf Jürgenliemke, Schloß Holte Stukenbrock (Tyskland),
Edmund Jürgenliemke, Schloß Holte Stukenbrock (Tyskland),
Kunigunde Jürgenliemke, Schloß Holte Stukenbrock (Tyskland),
Franz-Josef Kipshagen, Schloß Holte Stukenbrock (Tyskland),
Heidrun Kreyer, Schloß Holte Stukenbrock (Tyskland),
Werner Lienen, Schloß Holte Stukenbrock (Tyskland),
Ulrich Wend, Schloß Holte Stukenbrock (Tyskland),
Monika Winter, Schloß Holte Stukenbrock (Tyskland),
Christiane Füchtemeier, Schloß Holte Stukenbrock (Tyskland),
Frank Röllke, Schloß Holte Stukenbrock (Tyskland),
Gabriele Berenbrinker, Schloß Holte Stukenbrock (Tyskland),
Josef Delker, Schloß Holte Stukenbrock (Tyskland),
Josef Dresselhaus, Verl (Tyskland),
Norbert Hunke, Schloß Holte Stukenbrock (Tyskland),
Heribert Rodenbecken-Schnieder, Verl (Tyskland),
Josef Ewers, Schloß Holte Stukenbrock (Tyskland),
Gemeinde Hövelhof, Hövelhof (Tyskland),
Bussemas & Pollmeier GmbH & Co. KG, Verl (Tyskland),
Reinhard Goldkuhle, Schloß Holte Stukenbrock (Tyskland),
Meinolf Maasjost, Verl (Tyskland).