TRIBUNALENS DOM (första avdelningen)

den 10 april 2019 (*)

”Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Särskilda restriktiva åtgärder mot personer, grupper och enheter i syfte att bekämpa terrorism – Frysning av tillgångar – Möjligheten att beteckna en myndighet i en tredjestat som behörig myndighet i den mening som avses i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp – Faktabas för beslut om frysning av tillgångar – Motiveringsskyldighet – Bestyrkande av rådets rättsakter”

I mål T‑643/16,

Al-Gama’a al - Islamiyya Egypt, företrätt av L. Glock, advokat,

sökande,

mot

Europeiska unionens råd, inledningsvis företrätt av G. Étienne och H. Marcos Fraile, därefter av H. Marcos Fraile, B. Driessen och V. Piessevaux och slutligen av H. Marcos Fraile, B. Driessen och A. Sikora-Kalėda, samtliga i egenskap av ombud,

svarande,

med stöd av

Europeiska kommissionen, inledningsvis företrädd av J. Norris-Usher, L. Havas, R. Tricot och L. Baumgart, därefter av R. Tricot, C. Zadra och A. Tizzano, samtliga i egenskap av ombud,

intervenient,

angående en ansökan grundad på artikel 263 FEUF om, för det första, ogiltigförklaring av rådets beslut (Gusp) 2016/1136 av den 12 juli 2016, om uppdatering av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av beslut (Gusp) 2015/2430 (EUT L 188, 2016, s. 21) och av rådets genomförandeförordning (EU) 2016/1127 av den 12 juli 2016 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av genomförandeförordning (EU) 2015/2425 (EUT L 188, 2016, s. 1), för det andra, ogiltigförklaring av rådets beslut (Gusp) 2017/154 av den 27 januari 2017 om uppdatering av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism, och om upphävande av beslut 2016/1136 (EUT L 23, 2017, s. 21) och rådets genomförandeförordning (EU) 2017/150 av den 27 januari 2017 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism, och om upphävande av genomförandeförordning 2016/1127 (EUT L 23, 2017, s. 3), för det tredje ogiltigförklaring av rådets beslut (Gusp) 2017/1426 av den 4 augusti 2017 om uppdatering av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism, och om upphävande av beslut 2017/154 (EUT L 204, 2017, s. 95), och rådets genomförandeförordning (EU) 2017/1420 av den 4 augusti 2017 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism, och om upphävande av genomförandeförordning 2017/150 (EUT L 204, 2017, s. 3), för det fjärde, ogiltigförklaring av rådets beslut (Gusp) 2018/475 av den 21 mars 2018 om uppdatering av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism, och om upphävande av beslut 2017/1426 (EUT L 79, 2018, s. 26), och rådets genomförandeförordning (EU) 2018/468 av den 21 mars 2018 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism samt om upphävande av genomförandeförordning 2017/1420 (EUT L 79, 2018, s. 7), samt, för det femte, ogiltigförklaring av rådets beslut (Gusp) 2018/1084 av den 30 juli 2018 om uppdatering av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av beslut 2018/475 (EUT L 194, 2018, s. 144) och rådets genomförandeförordning (EU) 2018/1071 av den 30 juli 2018 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av genomförandeförordning 2018/468 (EUT L 194, 2018, s. 23), i den utsträckning dessa rättsakter berör sökanden,

meddelar

TRIBUNALEN (första avdelningen)

sammansatt av ordföranden I. Pelikánová samt domarna P. Nihoul (referent) och J. Svenningsen,

justitiesekreterare: handläggaren L. Ramette,

efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 6 november 2018,

följande

Dom

 Bakgrund till tvisten och faktiska omständigheter sedan talan väckts

 Förenta nationernas säkerhetsråds resolution 1373 (2001)

1        Den 28 september 2001 antog Förenta nationernas säkerhetsråd resolution 1373 (2001), i vilken omfattande strategier läggs fram för att bekämpa terrorism och i synnerhet finansieringen av terrorism. I punkt 1 c i denna resolution föreskrivs bland annat att alla stater utan dröjsmål ska frysa alla penningmedel och andra finansiella tillgångar eller ekonomiska resurser för personer som begår eller försöker begå terroristhandlingar eller som deltar i eller underlättar genomförandet av terroristhandlingar, för enheter som ägs eller kontrolleras av sådana personer och för personer eller enheter som agerar på sådana personers eller enheters vägnar eller under deras ledning.

2        I nämnda resolution finns inte någon förteckning över personer, enheter eller grupper på vilka dessa åtgärder skulle tillämpas.

 Unionsrätt

3        Europeiska unionens råd ansåg att det var nödvändigt att Europeiska unionen vidtog åtgärder för att genomföra resolution 1373 (2001) och antog därför, den 27 december 2001, gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism (EGT L 344, 2001, s. 93). I artikel 2 i gemensam ståndpunkt 2001/931 föreskrivs att penningmedel, andra finansiella tillgångar och ekonomiska resurser skulle frysas för personer, grupper och enheter som deltar i terroristhandlingar och finns förtecknade i bilagan till den gemensamma ståndpunkten.

4        För att på unionsnivå genomföra de åtgärder som anges i gemensam ståndpunkt 2001/931 antog rådet samma dag förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism (EGT L 344, 2001, s. 70) och beslut 2001/927/EG om upprättande av den förteckning som avses i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 (EGT L 344, 2001, s. 83).

5        Den 2 maj 2002 tog rådet upp namnet ”Gama’a al-Islamiyya” (alias ”Al Gama’a al-Islamiyya”) (”Islamic Group”–”IG”) i den förteckning som bifogades gemensam ståndpunkt 2002/340/Gusp om uppdatering av gemensam ståndpunkt 2001/931 (EGT L 116, 2002, s. 75) och i den företckning som bifogades beslut 2002/334/EG om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och om upphävande av beslut 2001/927 (EGT L 116, 2002, s. 33).

6        Dessa förteckningar har uppdaterats i enlighet med artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001,

7        Den 21 december 2015 behöll rådet sökandens namn i dessa förteckningar genom beslut (Gusp) 2015/2430 om uppdatering och ändring av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och om upphävande av beslut (Gusp) 2015/1334 (EUT L 334, 2015, s. 18) och genomförandeförordning (EU) 2015/2425 om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och om upphävande av genomförandeförordning (EU) 2015/1325 (EUT L 334, 2015, s. 1).

8        Den 22 december 2015 offentliggjorde rådet i Europeiska unionens officiella tidning ett meddelande till personer, grupper och enheter i den förteckning som anges i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 (EUT C 430, 2015, s. 5). I detta meddelande underrättades personer, grupper och enheter om att deras namn hade behållits i förteckningarna avseende frysning av tillgångar och att de kunde framställa en begäran till rådet om att få ta del av redogörelsen för de skäl som motiverade att respektive namn kvarstod.

9        Den 20 maj 2016 framställde sökandens ombud en begäran till rådet om översändande av redogörelsen för skälen till att klienten från början upptagits i förteckningarna avseende frysning av tillgångar och sedan behållits i dessa förteckningar i kraft av genomförandeförordning 2015/2425 och ifrågasatte samtidigt att dessa förteckningar verkligen avsåg klienten.

10      Den 26 maj 2016 översände rådet elva skäl och förklarade följande:

”Härmed bifogas redogörelserna för skälen till att Er klient upptagits och behållits på förteckningen i [genomförande]förordning 2015/2425 … om genomförande av artikel 2.3 i förordning … nr 2580/2001.”

 Angripna rättsakter

 Rättsakterna från juli 2016

11      Den 12 juli 2016 antog rådet beslut (Gusp) 2016/1136 om uppdatering av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och om upphävande av beslut 2015/2430 (EUT L 188, 2016, s. 21) samt genomförandeförordning (EU) 2016/1127 om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och om upphävande av genomförandeförordning 2015/2425 (EUT L 188, 2016, s. 1) (nedan gemensamt kallade rättsakterna från juli 2016). Sökandens namn behölls på de till rättsakten bifogade förteckningarna (nedan kallade de omtvistade förteckningarna från juli 2016).

12      Genom en skrivelse av den 13 juli 2016 angav rådet till sökandens ombud skälen för att fortsatt uppta namnet på denna organisation i de omtvistade förteckningarna från juli 2016 och upplyste om möjligheten att ansöka om en översyn av dessa förteckningar i enlighet med artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931. I skrivelsen har rådet dessutom angett följande:

”Rådet har funnit att det inte föreligger några nya omständigheter i ärendet som skulle motivera en ändring av rådets ståndpunkt. Rådet anser därför att de skäl som rådet tidigare meddelat Er per brev av den 26 maj 2016 alltjämt är gällande.”

13      Det framgår av redogörelsen för skälen i rättsakterna från juli2016 att upptagandet av sökandens namn i de omtvistade förteckningarna vilade på fyra nationella beslut.

14      Det första nationella beslutet var Secretary of State for the Home Departments (inrikesministeriet, Förenade kungariket, nedan kallat Home Secretary) beslut nr 1261 av den 29 mars 2001 om ändring av UK Terrorism Act 2000 (Förenade kungarikets lag av år 2000 om terrorism) och om förbud riktade mot sökanden, vilken betraktades som en organisation delaktig i terroristdåd nedan kallat Home Secretarys beslut).

15      Det andra nationella beslutet var ett beslut av United States Secretary of State (Förenta staternas utrikesminister) av den 8 oktober 1997, i vilket sökanden betecknades som ”utländsk terroristorganisation” i enlighet med Immigration and Nationality Act (Förenta staternas lag om invandring och medborgarskap) (nedan kallat det amerikanska beslutet av år 1997).

16      Det tredje nationella beslutet härrörde från Förenta staternas utrikesminister och fattades den 31 oktober 2001 i enlighet med Executive Order nr 13224 (presidentdekret nr 13224) (nedan kallat det amerikanska beslutet av år 2001).

17      Det fjärde nationella beslutet var daterat den 23 januari 1995 och hade fattats i enlighet med Executive Order nr 12947 (presidentdekret nr 12947) (nedan kallat det amerikanska beslutet av år 1995).

18      I den centrala delen i redogörelsen för skälen för rättsakterna från juli 2016 anförde rådet att vart och ett av dessa nationella beslut utgjorde ett beslut av en behörig myndighet i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och att besluten alltjämt gällde. Rådet angav därefter att det hade undersökt huruvida det hade tillgång till uppgifter som talade för att sökanden skulle avföras från de omtvistade förteckningarna från juli 2016, men att det inte hade några sådana uppgifter. Rådet angav även att det ansåg att de skäl som motiverade att sökanden togs upp i förteckningarna om frysning av tillgångar fortfarande var giltiga och fann således att sökanden borde kvarstå i de omtvistade förteckningarna från juli 2016.

19      Redogörelsen för skälen för rättsakterna från juli 2016 innehöll vidare en bilaga A rörande ”beslutet från den behöriga myndigheten i Förenade kungariket” och en bilaga B rörande ”besluten från de behöriga myndigheterna i Förenta staterna”. Var och en av dessa bilagor innehöll en beskrivning av respektive nationell lagstiftning med stöd av vilken respektive nationell myndighets beslut antagits, de definitioner av terrorism som använts i dessa lagar, en beskrivning av förfaranden för översyn av sådana beslut, en beskrivning av de sakomständigheter som dessa myndigheter hade grundat sig på och konstaterandet att dessa sakomständigheter utgjorde terroristhandlingar i den mening som avses i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

20      I punkt 16 i bilaga A till redogörelsen för skälen i fråga om rättsakterna från juli 2016 förklarade rådet att Home Secretary i november 2013 på grundval av tillgängligt bevismaterial hade funnit att ”gruppen på annat sätt var delaktig i terrorism och att förbudet därför skulle bibehållas”.

21      I punkt 10 i bilaga B till rättsakterna från juli 2016 angav rådet att den senaste översynen i Förenta staterna av upptagandet i förteckningen av sökanden såsom utländsk terroristorganisation hade fullbordats den 15 december 2010 och att den amerikanska regeringen hade funnit att upptagandet skulle kvarstå. I punkt 18 i bilaga B hänvisade rådet dessutom till ”det amerikanska utrikesministeriets administrativa ärende (’administrative records’) Gama’a al-Islamiyya från åren 2010 och 2003”.

 Rättsakterna från januari 2017

22      Den 27 januari 2017 antog rådet beslut (Gusp) 2017/154 om uppdatering av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, och om upphävande av beslut 2016/1136 (EUT L 23, 2017, s. 21), samt genomförandeförordning (EU) 2017/150 om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och om upphävande av genomförandeförordning 2016/1127 (EUT L 23, 2017, s. 3) (nedan gemensamt kallade rättsakterna från januari 2017). Sökandens namn behölls i de förteckningar som bifogades dessa rättsakter (nedan kallade de omtvistade förteckningarna från januari 2017).

23      Genom en skrivelse av den 30 januari 2017 angav rådet till sökandens ombud skälen för att fortsatt uppta sökanden i de omtvistade förteckningarna från januari 2017 och upplyste om möjligheten att ansöka om en översyn av dessa förteckningar i enlighet med artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

24      Denna redogörelse för skälen var densamma som i fråga om rättsakterna från juli 2016.

25      Sökanden svarade inte på denna skrivelse.

 Rättsakterna från augusti 2017

26      Den 4 augusti 2017 antog rådet beslut (Gusp) 2017/1426 om uppdatering av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och om upphävande av beslut 2017/154 (EUT L 204, 2017, s. 95) samt genomförandeförordning (EU) 2017/1420 om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och om upphävande av genomförandeförordning 2017/150 (EUT L 204, 2017, s. 3) (nedan gemensamt kallade rättsakterna från augusti 2017). Sökandens namn behölls i de förteckningar som bifogades dessa rättsakter (nedan kallade de omtvistade förteckningarna från augusti 2017).

27      Genom en skrivelse av den 7 augusti 2017 angav rådet till sökandens ombud skälen för att fortsatt uppta sökanden i de omtvistade förteckningarna från augusti 2017 och upplyste om möjligheten att ansöka om en översyn av dessa förteckningar i enlighet med artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

28      Denna redogörelse för skälen var densamma som i fråga om rättsakterna från juli 2016 och januari 2017.

29      Sökanden svarade inte på denna skrivelse.

 Rättsakterna från mars 2018

30      Den 21 mars 2018 antog rådet beslut (Gusp) 2018/475 om uppdatering av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, och om upphävande av beslut 2017/1426 (EUT L 79, 2018, s 26) samt genomförandeförordning (EU) 2018/468 om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och om upphävande av genomförandeförordning 2017/1420 (EUT L 79, 2018, s. 7) (nedan gemensamt kallade rättsakterna från mars 2018). Sökandens namn behölls i de förteckningar som bifogades dessa rättsakter (nedan kallade de omtvistade förteckningarna från mars 2018).

31      Genom en skrivelse av den 22 mars 2018 angav rådet till sökandens ombud skälen för att fortsatt uppta sökanden i de omtvistade förteckningarna från mars 2018 och upplyste om möjligheten att ansöka om en översyn av dessa förteckningar i enlighet med artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

32      Denna redogörelse för skälen var densamma som i fråga om rättsakterna från juli 2016 samt rättsakterna från januari och augusti 2017.

33      Sökanden svarade inte på denna skrivelse.

 Rättsakterna från juli 2018

34      Den 30 juli 2018 antog rådet beslut (Gusp) 2018/1084 om uppdatering av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och om upphävande av beslut 2018/475 (EUT L 194, 2018, s. 144) samt genomförandeförordning (EU) 2018/1071 om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och om upphävande av genomförandeförordning 2018/468 (EUT L 194, 2018, s. 23) (nedan gemensamt kallade rättsakterna från juli 2018). Sökandens namn behölls i de förteckningar som bifogades dessa rättsakter (nedan kallade de omtvistade förteckningarna från juli 2018).

35      Genom en skrivelse av den 31 juli 2018 angav rådet till sökandens ombud skälen för att fortsatt uppta sökanden i de omtvistade förteckningarna från juli 2018 och upplyste om möjligheten att ansöka om en översyn av dessa förteckningar i enlighet med artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

36      Denna redogörelse för skälen var densamma som i fråga om rättsakterna från juli 2016, rättsakterna från januari och augusti 2017 samt rättsakterna från mars 2018, med undantag för några formella skillnader och en hänvisning i punkt 16 i bilaga B till ”rätt till effektivt domstolsskydd” och inte som tidigare ”rätt till domstolsskydd”.

37      Sökanden svarade inte på denna skrivelse.

 Förfarandet och parternas yrkanden

38      Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 11 september 2016 väckte sökanden talan om ogiltigförklaring av rättsakterna från juli 2016, i den del dessa avser sökanden.

39      Målet tilldelades den 18 oktober 2016 tribunalens femte avdelning.

40      Den 2 december 2016 vilandeförklarade ordföranden på tribunalens femte avdelning målet i enlighet med artikel 69 d i rättegångsreglerna i avvaktan på domstolens avgöranden i mål C‑599/14 P, rådet/LTTE, och C‑79/15 P, rådet/Hamas.

41      Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 21 december 2016 ansökte Europeiska kommissionen om att få intervenera i förevarande mål till stöd för rådets yrkanden.

42      Genom separat handling som inkom till tribunalens kansli den 27 mars 2017 justerade sökanden talan med stöd av artikel 86 i rättegångsreglerna i syfte att beakta rättsakterna från januari 2017, i den utsträckning dessa berör sökanden.

43      Genom en skrivelse av den 16 augusti 2017 uppmanades parterna att yttra sig över de slutsatser som i förevarande mål kan dras av dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE (C‑599/14 P, EU:C:2017:583), och dom av den 26 juli 2017, rådet/Hamas (C‑79/15 P, EU:C:2017:584).

44      Den 3 september 2017 efterkom sökanden denna begäran.

45      Den 18 september 2017 inkom rådet med svaromålet, som dessutom innehöll svaret på inlagan om justering av talan av den 27 mars 2017 och det yttrande som avses i punkt 43 ovan.

46      Ordföranden på tribunalens femte avdelning tillät genom beslut av den 26 september 2017 kommissionen att intervenera.

47      Genom separat handling som inkom till tribunalens kansli den 3 oktober 2017 justerade sökanden talan med stöd av artikel 86 i rättegångsreglerna i syfte att beakta rättsakterna från augusti 2017.

48      Den 12 oktober 2017 besvarade rådet på tribunalens uppmaning inlagan om justering av talan av den 3 oktober 2017.

49      Den 8 november 2017 inkom sökanden med sin replik.

50      Den 9 november 2017 ingav kommissionen sin interventionsinlaga.

51      Den 28 november 2017 inkom rådet på tribunalens uppmaning med sitt yttrande över kommissionens interventionsinlaga.

52      Den 15 januari 2018 ingav rådet en duplik.

53      Med tillämpning av artikel 27.2 i rättegångsreglerna omfördelade tribunalens ordförande den 13 april 2018 målet till en annan referent som tillhörde första avdelningen, på grund av att det hade samband med andra mål.

54      Genom separat handling som inkom till tribunalens kansli den 13 maj 2018 justerade sökanden talan med stöd av artikel 86 i rättegångsreglerna i syfte att beakta rättsakterna från mars 2018.

55      Genom handlingar av den 4 och 19 juni 2018 besvarade rådet och kommissionen på tribunalens uppmaning inlagan om justering av talan av den 13 maj 2018.

56      Genom separat handling som inkom till tribunalens kansli den 14 september 2018 justerade sökanden talan med stöd av artikel 86 i rättegångsreglerna i syfte att beakta rättsakterna från juli 2018.

57      Genom handlingar av den 27 september och den 17 oktober 2018 besvarade rådet och kommissionen på tribunalens uppmaning inlagan om justering av talan av den 14 september 2018.

58      På förslag av referenten beslutade tribunalens första avdelning att inleda den muntliga delen av förfarandet.

59      Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 6 november 2018.

60      Sökanden har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara rättsakterna från juli 2016, januari och augusti 2017 samt från mars och juli 2018, i den utsträckning dessa berör sökanden (nedan gemensamt kallade de angripna rättsakterna), och

–        förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

61      Rådet har, med stöd av kommissionen, yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

62      Sökanden har åberopat åtta grunder, avseende

–        åsidosättande av artikel 1.5 i gemensam ståndpunkt 2001/931,

–        åsidosättande av artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931,

–        felaktig bedömning av sakomständigheterna,

–        felaktig bedömning av sökandens egenskap av ”terroristgrupp”,

–        åsidosättande av artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931,

–        åsidosättande av motiveringsskyldigheten,

–        åsidosättande av rätten till försvar och rätten till domstolsskydd,

–        avsaknad av bestyrkande av redogörelserna för skälen.

63      Tribunalen finner det lämpligt att pröva den första, den andra, den tredje och den sjätte grunden i det att sökanden gjort gällande att rådet i de angripna rättsakterna inte har angett bevisen eller de allvarliga och trovärdiga indicierna i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 samt den åttonde grunden.

64      Den sjätte grunden kommer att prövas efter den andra grunden.

 Den första grunden: Åsidosättande av artikel 1.5 i gemensam ståndpunkt 2001/931

65      Sökanden anser att rådet har åsidosatt artikel 1.5 i gemensam ståndpunkt 2001/931 då det inte i sin beskrivning av organisationens namn i de omtvistade förteckningarna från juli 2016, från januari och augusti 2017 samt från mars och juli 2018 (nedan kallade de omtvistade förteckningarna) har angett var organisationen är etablerad, nämligen i Egypten. Sökanden påpekar att beskrivningen under årens lopp har ändrats i rådets rättsakter samt att det finns många grupper med liknande beteckningar som sökandens. Dessa skiljer sig åt endast genom några bokstäver och skulle alla betyda ”islamisk grupp”. Sökanden hävdar att organisationen på grund av denna avsaknad av exakthet har befunnit sig i ovisshet vad gäller om det är sökanden som är den organisation som avses i de omtvistade förteckningarna.

66      Rådet har, med stöd av kommissionen, bestritt att det finns fog för denna grund.

67      Det måste inledningsvis anges att talan endast avser de angripna rättsakterna, varför denna grund endast ska prövas i den utsträckning den hänför sig till dessa.

68      Det bör härvidlag noteras att det i artikel 1.5 i gemensam ståndpunkt 2001/931 föreskrivs följande:

”Rådet skall se till att namnen på fysiska eller juridiska personer, grupper eller enheter i förteckningen i bilagan förses med tillräckliga detaljer för att enskilda individer, juridiska personer, enheter eller organ med säkerhet skall kunna identifieras och att de som har samma eller liknande namn lättare skall kunna rentvås.”

69      I det aktuella fallet har rådet i alla de angripna rättsakterna betecknat sökanden på följande sätt: ”’Gama’a al-Islamiyya’ (alias ’Al Gama’a al-Islamiyya’) (’Islamic Group’–’IG’)”.

70      Som sökanden har framhållit innehåller inte denna beskrivning någon angivelse av organisationens etableringsort.

71      En sådan angivelse krävs dock inte i den bestämmelse som anges i punkt 68 ovan, eftersom det endast krävs att den angivelse som rådet tillämpar ska vara tillräckligt exakt för att undvika förväxling med andra organisationer med samma eller liknande namn.

72      I det aktuella fallet är sökandens namn i de angripna rättsakterna, och enligt punkt 69 ovan, tillräckligt utpräglat, eftersom det, åtminstone till viss del, skiljer sig från namnet på grupper och enheter som, enligt sökanden, skulle kunna förväxlas med denna organisation, nämligen ”Al-Jamâ’h al-Islâmiyah”, ”Jemaah Islamiyah”, ”Al-Jama’ah Al-Islamiyah”, ”Jamaat al-Islamiya” och ” Jamaa Islamiya”.

73      Även om en risk för förväxling föreligger, har, som rådet påpekar, denna risk inte kunnat drabba sökanden, eftersom sökanden har kunnat ta del av de angripna rättsakterna och förstått att de gäller sökanden, så som det framgår av rådets skrivelser av den 13 juli 2016, den 30 januari och den 7 augusti 2017 samt av den 22 mars och den 31 juli 2018 (se punkterna 12, 23, 27, 31 och 35 ovan) och de inlagor genom vilka sökanden har ansökt om ogiltigförklaring.

74      Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.

 Den andra grunden: Åsidosättande av artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931

75      Sökanden väcker talan mot rådet för att ha åsidosatt artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 genom att beteckna Home Secretarys beslut och de amerikanska besluten från 1995, 1997 och 2001 (nedan gemensamt kallade de amerikanska besluten) som beslut som fattats av behöriga myndigheter i den mening som avses i denna bestämmelse.

76      Beslutet att fortsätta att uppta en person eller enhet i förteckningen över dem vars tillgångar ska frysas utgör i sak en förlängning av det ursprungliga upptagandet och förutsätter således att risken för att den berörda personen eller enheten är inblandad i terroristverksamhet kvarstår, såsom den inledningsvis fastställts av rådet med stöd av det nationella beslut som låg till grund för det ursprungliga uppförandet (dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 61, och dom av den 26 juli 2017, rådet/Hamas, C‑79/15 P, EU:C:2017:584, punkt 39).

77      Grunden är således relevant.

78      Det bestridande som gäller de amerikanska myndigheternas beslut bör undersökas innan man undersöker det som gäller både de amerikanska och de brittiska myndigheternas beslut.

 Det bestridande som gäller de amerikanska myndigheternas beslut

79      Sökanden har i första hand gjort gällande att rådet inte fick grunda de angripna rättsakterna på besluten från de amerikanska myndigheterna eftersom Förenta staterna är ett tredjeland och sådana staters myndigheter i princip inte är ”behöriga myndigheter” i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

80      Sökanden har gjort gällande att det system som införts genom artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 grundas på förtroendet för de nationella myndigheterna, vilket bygger på principen om lojalt samarbete mellan rådet och unionens medlemsstater, gemensamma värderingar som fastställts i fördragen, och iakttagande av gemensamma normer, däribland konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950, och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Något förtroende på sådan grund finns inte för myndigheter i tredjeland.

81      Det följer dock av domstolens praxis att begreppet ”behörig myndighet” i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 inte är begränsat till medlemsstaternas myndigheter, utan i princip även kan omfatta myndigheter i tredjeländer (dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 22).

82      Domstolens tolkning motiveras dels av lydelsen av artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, där begreppet ”behöriga myndigheter” inte begränsas till enbart medlemsstaternas myndigheter, dels av ändamålet med denna gemensamma ståndpunkt, som antogs för att genomföra Förenta nationernas säkerhetsråds resolution 1373 (2001), vilken syftar till att intensifiera kampen mot terrorism på global nivå genom systematiskt och nära samarbete mellan världens alla stater (dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 23).

83      Sökanden har i andra hand, om det godtas att en myndighet i ett tredjeland kan vara en behörig myndighet i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, gjort gällande att giltigheten av rättsakter som antagits av rådet även är avhängig av de kontroller som rådet utför för att i synnerhet försäkra sig om att den amerikanska lagstiftningen är förenlig med rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd.

84      I förevarande fall har rådet, i skälen i de angripna rättsakterna, begränsat sig till att beskriva förfaranden för översyn och konstaterat att det finns möjligheter att överklaga, utan att pröva om rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd faktiskt säkerställts.

85      Det bör här framhållas att domstolen funnit att rådet, om det stöder sig på ett beslut av en tredjestat, på förhand ska kontrollera om detta beslut har antagits med iakttagande av rätten till försvar och rätten till effektivt domstolsskydd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 31).

86      I redogörelserna för skälen ska rådet i fråga om sina egna rättsakter inkomma med uppgifter som talar för att rådet förvissat sig om att dessa rättigheter har iakttagits. (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 31).

87      Det är i detta avseende tillräckligt att rådet, i redogörelsen för skälen, anger på vilka grunder det anser att beslutet från tredjeland som rådet grundar sitt ställningstagande på har antagits med iakttagande av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd (dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 33).

88      Enligt rättspraxis kan de uppgifter som ska ingå i redogörelserna för skälen till benämningen i tillämpliga fall vara kortfattade (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 33).

89      Det är mot bakgrund av den rättspraxis som redovisats i punkterna 85–88 ovan som tribunalen ska pröva de argument sökanden framfört avseende dels principen om rätt till ett effektivt domstolsskydd, dels rätten till effektivt försvar.

90      Tribunalen anser att det är lämpligt att pröva den andra frågan först.

91      Vad gäller rätten till effektivt försvar har sökanden gjort gällande att rådet i redogörelsen för skälen för de angripna rättsakterna inte har lämnat några uppgifter om skälen till att det efter sin prövning kommit fram till att denna rätt säkerställts i de administrativa förfaranden i Förenta staterna som lett till att vissa organisationer utpekats som terroristorganisationer.

92      I den amerikanska lagstiftningen ställs enligt sökanden för övrigt varken krav på delgivning eller motivering av de beslut på detta område som antagits av myndigheterna i fråga. Trots att artikel 219 i Förenta staternas lag om invandring och medborgarskap, som ligger till grund för det amerikanska beslutet av år 1997, innehåller en skyldighet att offentliggöra beslutet om upptagandet i förteckningen i den federala förteckningen, gäller detta, enligt sökanden, inte i fråga om presidentdekret nr 13224, som ligger till grund för det amerikanska beslutet av år 2001 och det föreskrivs ingen åtgärd av motsvarande slag.

93      Det bör erinras om att principen om iakttagande av rätten till försvar i enlighet med rättspraxis kräver att de personer som är föremål för beslut som på ett påtagligt sätt påverkar deras intressen ska ges tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt bemöta de uppgifter som anförs mot dem och som ligger till grund för ifrågavarande beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 september 2013, Texdata Software, C‑418/11, EU:C:2013:588, punkt 83 och där angiven rättspraxis).

94      I fråga om åtgärder som innebär att namnen på personer eller enheter tas upp i en förteckning avseende frysning av tillgångar, innebär denna princip att berörda personer eller enheter ska underrättas om skälen för åtgärden samtidigt som eller omedelbart efter det att beslutet antas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2011, Frankrike/People’s Mojahedin Organization of Iran, C‑27/09 P, EU:C:2011:853, punkt 61).

95      I punkt 16 i bilaga B till redogörelsen för skälen i fråga om de angripna rättsakterna anger rådet följande:

”När det gäller översynsförfarandena och beskrivningen av de rättsmedel som står till förfogande anser rådet att den relevanta lagstiftningen i Förenta staterna säkerställer ett skydd för rätten till försvar ….”

96      Den information som rådet lämnade i redogörelsen för skälen för de angripna rättsakterna skiljer sig därefter åt beroende på vilket av de amerikanska besluten som avses.

97      När det, å ena sidan, gäller presidentdekreten nr 12947 och nr 13224, på vilka de amerikanska besluten från 1995 och 2001 grundas, nämns i den allmänna beskrivning som rådet lämnat inte någon skyldighet för de amerikanska myndigheterna att upplysa berörda parter om beslutsskälen eller ens att offentliggöra dessa beslut.

98      Härav följer att iakttagandet av rätten till försvar inte säkerställts för dessa två beslut, och att dessa följaktligen, i enlighet med den rättspraxis som redovisats i punkterna 85–88 ovan, inte kan ligga till grund för de angripna rättsakterna.

99      Vad gäller det amerikanska beslutet av år 1997 framgår det å andra sidan visserligen av punkterna 10 och 11 i bilaga B till de angripna rättsakterna att upptagandet i förteckningen av utländska terroristorganisationer eller beslut om att tillmötesgå begäran om återkallande av sådana upptaganden i enlighet med Förenta staternas lag om invandring och medborgarskap ska offentliggöras i det federala registret. Rådet har emellertid i förevarande fall inte lämnat någon uppgift om huruvida offentliggörandet av 1997 års amerikanska beslut innehöll några skäl. För övrigt framgår det heller inte av redogörelsen för skälen för de angripna rättsakterna att en motivering av något slag, utöver artikeldelen i beslutet, har lämnats sökanden på något sätt.

100    Det ska mot denna bakgrund prövas huruvida den omständigheten att ett beslut offentliggjorts i en officiell tidning i tredjeland räcker för att rådet, i förevarande mål, ska anses ha uppfyllt sin skyldighet att kontrollera huruvida rätten till försvar har iakttagits i de tredjeländer som antagit de beslut som ligger till grund för de angripna rättsakterna, i enlighet med den rättspraxis som angetts i punkterna 85–88 ovan.

101    I detta syfte finns det skäl att hänföra sig till de mål som avgjordes genom dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE (C‑599/14 P, EU:C:2017:583), och dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet (T-208/11 och T-508/11, EU:T:2014:885). I de målen hade rådet, i skälen i en av de aktuella rättsakterna, anfört att beslut av myndigheterna i berört tredjeland hade offentliggjorts i den officiella tidningen i detta tredjeland, utan att lämna någon ytterligare information (dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T-208/11 och T-508/11, EU:T:2014:885, punkt 145).

102    I domen av den 26 juli 2017, rådet/LTTE (C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkterna 36 och 37) ansåg domstolen att de hänvisningar till beslut från myndigheterna i tredjeland som gjorts i skälen i rådets förordning sammantagna inte var tillräckliga för att rådet skulle anses ha genomfört den prövning som krävs när det gäller iakttagandet av rätten till försvar i detta tredjeland.

103    Samma slutsats gör sig, av samma skäl, gällande i förevarande mål, där det i redogörelsen för skälen för de angripna rättsakterna endast har uppgetts att 1997 års amerikanska beslut offentliggjorts i det federala registret i Förenta staterna.

104    Av dessa skäl, och utan att det är nödvändigt att pröva frågan om rätten till ett effektivt domstolsskydd har iakttagits, kan det konstateras att i förevarande fall är de skäl som anförts beträffande de amerikanska besluten otillräckliga, varför dessa sistnämnda inte kan ligga till grund för de angripna rättsakterna.

105    Eftersom det inte i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 krävs att rådets rättsakter ska vara grundade på flera olika beslut av de behöriga myndigheterna, har det i de angripna rättsakterna, vad gäller upptagandet av sökandens namn i de omtvistade förteckningarna, kunnat hänvisas endast till Home Secretarys beslut, varför det är lämpligt att granska talan genom att begränsa denna till de angripna rättsakterna, som från början är grundade på detta beslut.

 Det bestridande som gäller både de brittiska och de amerikanska myndigheternas beslut

106    Sökanden har anfört tre skäl för att de amerikanska och de brittiska myndigheternas beslut, på vilka de angripna rättsakterna grundas, inte utgör ”beslut av behöriga myndigheter” i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

107    Vad sökanden anfört i denna del kommer, i enlighet med vad som angetts i punkt 105 ovan, att prövas med utgångspunkt i Home Secretarys beslut.

–       Företräde för de rättsliga myndigheterna

108    Sökanden har gjort gällande att rådet enligt artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 endast kan grunda sig på administrativa beslut när rättsliga myndigheter inte har någon behörighet i frågor om kampen mot terrorism. Så är emellertid inte fallet här, eftersom rättsliga myndigheter i Förenade kungariket har behörighet på detta område. Rådet fick således inte grunda de angripna rättsakterna på Home Secretarys beslut.

109    Rådet har, med stöd av kommissionen, bestritt detta argument.

110    Tribunalen konstaterar att det framgår av rättspraxis att det förhållandet att detta beslut var ett administrativt beslut och inte ett domstolsavgörande inte i sig är avgörande för tillämpningen av artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, eftersom det av lydelsen av denna bestämmelse framgår att en icke-rättslig myndighet kan utgöra en behörig myndighet i den mening som avses i den bestämmelsen (dom av den 23 oktober 2008, People’s Mojahedin Organization of Iran/rådet, T-256/07, EU:T:2008:461, punkterna 144 och 145, samt dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T-208/11 och T-508/11, EU:T:2014:885, punkt 105).

111    Även om det av artikel 1.4 andra stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931 framgår att beslut från rättsliga myndigheter är att föredra, utgör artikeln inget hinder mot att beakta beslut från administrativa myndigheter när dessa dels, enligt nationell rätt, de facto har behörighet att vidta restriktiva åtgärder mot grupper som är inblandade i terrorism, dels ändå, trots att de endast är administrativa myndigheter, kan anses vara ”likvärdiga” med rättsliga myndigheter (dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T-208/11 och T-508/11, EU:T:2014:885, punkt 107).

112    Enligt rättspraxis ska administrativa myndigheter likställas med rättsliga myndigheter om deras beslut kan prövas av domstol (dom av den 23 oktober 2008, People’s Mojahedin Organization of Iran/rådet, T-256/07, EU:T:2008:461, punkt 145).

113    Att den berörda statens domstolar är behöriga i fråga om bekämpande av terrorism hindrar således inte rådet från att ta hänsyn till de beslut som fattats av den nationella förvaltningsmyndighet som ansvarar för antagandet av restriktiva åtgärder med avseende på terrorism (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T-208/11 och T-508/11, EU:T:2014:885, punkt 108).

114    I det aktuella fallet framgår av de uppgifter som rådet lämnat att Home Secretarys beslut kan överklagas vid Proscribed Organisations Appeal Commission (kommission som prövar överklaganden beträffande förbjudna organisationer, Förenade kungariket), som ska avgöra tvisten enligt principerna för domstolskontroll, och att alla parter vid en appellationsdomstol kan överklaga det beslut som nämnda kommission meddelar i en rättsfråga rörande förbjudna organisationer, om kommissionen så medger, eller annars efter medgivande från appellationsdomstolen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 2006, Organisation des Modjahedines du peuple d’Iran/rådet, T-228/02, EU:T:2006:384, punkt 2).

115    Det framgår mot denna bakgrund att Home Secretarys beslut kan överklagas till domstol, varför denna förvaltningsmyndighet med tillämpning av den rättspraxis som redovisas i punkterna 111 och 112 ovan kan betraktas som likställd med en rättslig myndighet och därmed som en behörig myndighet, så som rådet hävdar, i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 i enlighet med rättspraxis som redan vid ett flertal tillfällen har tillämpats för detta ändamål (dom av den 23 oktober 2008, People’s Mojahedin Organization of Iran/rådet, T-256/07, EU:T:2008:461, punkt 144, och dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T-208/11 och T-508/11, EU:T:2014:885, punkterna 120–123).

116    Det följer av det ovan anförda att de angripna rättsakterna inte kan ogiltigförklaras av det skälet att rådet i redogörelsen för skälen hänvisat till ett beslut av Home Secretary, som är en administrativ myndighet.

–       Home Secretarys beslut utgörs av en förteckning över terroristorganisationer

117    Sökanden har gjort gällande att de åtgärder som vidtas av de behöriga myndigheter som berörs av de angripna rättsakterna, däribland Home Secretary, i praktiken består i att upprätta förteckningar över terroristorganisationer för att införa restriktioner för dem. Behörigheten att upprätta förteckningar utgör inte en behörighet att vidta straffrättsliga åtgärder såsom ”inledande av undersökningar eller rättsliga åtgärder” eller meddelande av en ”dom”, för att citera de befogenheter som en ”behörig myndighet” har enligt artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

118    Rådet har, med stöd av kommissionen, bestritt detta argument.

119    Enligt rättspraxis finns det i gemensam ståndpunkt 2001/931 inte något krav på att den behöriga myndighetens beslut ska fattas inom ramen för ett straffrättsligt förfarande i egentlig mening. Det som krävs är, med hänsyn till de syften som eftersträvas med gemensam ståndpunkt 2001/931 vid genomförandet av Förenta nationernas säkerhetsråds resolution 1373 (2001), att det nationella förfarandet i fråga syftar till att bekämpa terrorism i vid bemärkelse (dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T-208/11 och T-508/11, EU:T:2014:885, punkt 113).

120    Domstolen har slagit fast att skyddet för de berörda personerna inte försvagas av att den nationella myndigheten inte har fattat sitt beslut inom ramen för ett förfarande som syftar till att straff ska utdömas, utan i ett förfarande som endast kan utmynna i att preventiva åtgärder vidtas (dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa, C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 70).

121    I det aktuella fallet föreskrivs i Home Secretarys beslut förbud riktade mot organisationer som betraktas som terroristorganisationer och det ingår således, så som rättspraxis kräver, i ett nationellt förfarande vars huvudsakliga syfte är att vidta förebyggande eller repressiva åtgärder mot sökanden inom ramen för terroristbekämpning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T-208/11 och T-508/11, EU:T:2014:885, punkt 115).

122    Vad gäller att den berörda myndighetens verksamhet utmynnar i upprättande av en förteckning över personer eller enheter som är inblandade i terrorism, bör det framhållas att detta inte i sig innebär att myndigheten inte har gjort en individuell bedömning av var och en av dessa personer eller enheter innan vederbörande upptogs i förteckningarna och heller inte att denna bedömning med nödvändighet skulle vara godtycklig eller grundlös (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T-208/11 och T-508/11, EU:T:2014:885, punkt 118).

123    Det avgörande är inte att den aktuella myndighetens verksamhet utmynnar i ett upptagande i en förteckning över personer eller enheter som är inblandade i terrorism, utan att denna verksamhet utövas under iakttagande av tillräckliga skyddsregler för att rådet ska kunna stödja sig på dessa i syfte att fatta ett eget beslut om upptagande i en förteckning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T-208/11 och T-508/11, EU:T:2014:885, punkt 118).

124    Tribunalen godtar således inte sökandens påstående om att om det godtas att denna behörighet att upprätta förteckningar i princip innebär att det är fråga om en behörig myndighet så skulle det vara oförenligt med gemensam ståndpunkt 2001/931.

125    De argument som sökanden i övrigt har fört fram leder inte till någon annan bedömning.

126    Sökanden har för det första gjort gällande att enligt artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 får bara förteckningar som upprättats av Förenta nationernas säkerhetsråd beaktas av rådet.

127    Detta argument kan inte godtas. Syftet med den sista meningen i artikel 1.4 första stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931 är endast att ge rådet en ytterligare möjlighet att uppta en person, grupp eller enhet i förteckningen, vid sidan av dess möjlighet att besluta om upptagande med stöd av beslut från nationella behöriga myndigheter.

128    Sökanden har för det andra anfört att i den mån som unionens förteckning återger de förteckningar som föreslås av behöriga myndigheter utgör unionsförteckningen endast en förteckning över förteckningar och utvidgar därigenom tillämpningsområdet för antagna nationella administrativa åtgärder, som i vissa fall antagits av myndigheter i tredjeland, utan att berörda personer informerats om detta och utan att ge dem möjligheter till ett effektivt försvar.

129    Tribunalen konstaterar, såsom sökanden anfört, att rådet grundar sitt beslut på bedömningar som gjorts av andra myndigheter när det identifierar personer eller enheter som ska vara föremål för frysning av tillgångar.

130    Genom gemensam ståndpunkt 2001/931 införs en särskild form av samarbete mellan medlemsstaternas myndigheter och de europeiska institutionerna, vilket vid tillämpning av dessa bestämmelser medför en skyldighet för rådet att i så stor utsträckning som möjligt godta den bedömning som gjorts av de behöriga nationella myndigheterna se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 oktober 2008, People’s Mojahedin Organization of Iran/rådet, T-256/07, EU:T:2008:461, punkt 133, och dom av den 4 december 2008, People’s Mojahedin Organization of Iran/rådet, T-284/08, EU:T:2008:550, punkt 53).

131    I princip ankommer det inte på rådet att utlåta sig över medlemsstaternas myndigheters iakttagande av de berördas grundläggande rättigheter, utan denna befogenhet tillkommer behöriga nationella domstolar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2007, Sison/rådet, T-47/03, ej publicerad, EU:T:2007:207, punkt 168).

132    Det är endast undantagsvis, när sökanden med stöd av konkreta bevis gör gällande att medlemsstaternas myndigheter inte har respekterat grundläggande rättigheter, som tribunalen ska pröva om dessa verkligen har respekterats (se analogt dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (brister i domstolssystemet), C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 36).

133    När det däremot gäller myndigheter i tredjeland är rådet, enligt vad som anges i punkterna 85 och 86 ovan, skyldigt att på eget initiativ förvissa sig om att dessa skyddsregler faktiskt respekterats och att motivera sitt beslut i detta avseende.

–       Avsaknaden av bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier till grund för Home Secretarys beslut

134    Sökanden har gjort gällande att rådet, eftersom det lagt ett administrativt beslut och inte ett rättsligt avgörande till grund för sin rättsakt, måste bevisa att beslutet var ”grundat på bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier”, såsom föreskrivs i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

135    Eftersom denna argumentering inte berör ”beslut fattat av behöriga myndigheter” i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, som är föremålet för denna grund, kommer den att prövas inom den andra och den sjätte grunden i den utsträckning dessa berör bevisen eller de allvarliga och trovärdiga indicierna i den mening som avses i denna bestämmelse.

136    Mot bakgrund av ovanstående – och med förbehåll för prövningen av de argument som anges i punkt 134 ovan – finner tribunalen att sökanden inte kan vinna framgång med den andra grunden.

 Den andra och den sjätte grunden, i den utsträckning dessa berör bevisen eller de allvarliga och trovärdiga indicierna i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931

137    I den andra och den sjätte grunden har sökanden hävdat att rådet i skälen i de angripna rättsakterna borde ha angett de ”bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier” som låg till grund för besluten från de behöriga myndigheterna. Sakomständigheter anges visserligen. Dessa är dock vagt och abstrakt angivna.

138    Som framgår av punkt 134 ovan anser sökanden vidare, inom den andra grunden, att rådet inte redovisat några bevis för de sakomständigheter som anges i de angripna rättsakterna.

139    Mot bakgrund av vad som fastslagits i punkt 105 ovan kan denna grund endast prövas såvitt gäller Home Secretarys beslut.

140    Det bör här anges att de aktuella förteckningarna rörande frysning av tillgångar enligt artikel 1.4 första stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931 ska upprättas på grundval av exakta uppgifter eller fakta i det relevanta ärendet som visar att ett beslut har fattats av en behörig myndighet beträffande de personer och enheter som avses, oavsett om det gäller inledande av undersökningar eller rättsliga åtgärder i fråga om en terroristhandling, försök att begå, deltaga i eller underlätta en sådan handling, ”grundat på bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier”, eller en dom om ansvar för sådana handlingar.

141    Det följer av den allmänna systematiken i denna bestämmelse att kravet på att rådet, innan det för upp personer eller enheter i förteckningar avseende frysning av tillgångar med stöd av beslut som fattats av behöriga myndigheter, ska kontrollera att beslutet är ”grundat på bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier”, endast rör beslut om inledande av undersökningar eller rättsliga åtgärder och inte gäller fällande domar

142    Den åtskillnad som således gjorts mellan de två typerna av avgöranden följer av tillämpningen av principen om lojalt samarbete mellan institutionerna och medlemsstaterna. Det är mot bakgrund av denna princip som restriktiva åtgärder antas för att bekämpa terrorism och det är enligt denna som rådet ska grunda uppförandet av personer eller enheter som ägnar sig åt terrorism i förteckningarna avseende frysning av tillgångar, på beslut som fattats av nationella myndigheter utan att vara skyldigt eller ens ha möjlighet att ifrågasätta dessa.

143    Den sålunda definierade principen om lojalt samarbete är tillämplig på nationella fällande domar, vilket får till följd att rådet inte, innan det för upp personer eller enheter i förteckningar avseende frysning av tillgångar, får kontrollera att dessa beslut grundas på bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier och att rådet på denna punkt ska godta den bedömning som gjorts av den nationella myndigheten.

144    Vad gäller nationella beslut om inledande av undersökningar eller rättsliga åtgärder fattas dessa till sin natur i början av eller under ett förfarande som ännu inte har avslutats. Det har, för att säkerställa att kampen mot terrorismen kan föras effektivt, ansetts ändamålsenligt att rådet kan grunda sig på sådana beslut när det antar restriktiva åtgärder, även om besluten endast har förberedande karaktär, samtidigt som det, för att säkerställa skyddet för de personer som är föremål för dessa förfaranden, har föreskrivits att rådet ska kontrollera att besluten grundas på bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier.

145    I detta fall var Home Secretarys beslut slutgiltigt i den meningen att det inte skulle följas av någon utredning. Det syftar dessutom till att förbjuda sökanden i Förenade kungariket med straffrättsliga konsekvenser för personer som på nära eller långt håll upprätthåller förbindelser med sökanden.

146    Home Secretarys beslut var således inte ett beslut om inledande av undersökningar eller rättsliga åtgärder, utan det ska likställas med en fällande dom, vilket innebär att rådet vid tillämpning av artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 inte var skyldigt att i redogörelsen för skälen för de angripna rättsakterna ange de bevis och allvarliga indicier som denna myndighets beslut grundat sig på.

147    Den omständigheten att Home Secretary är en förvaltningsmyndighet saknar betydelse eftersom dess beslut, såsom framgår av punkterna 114 och 115 ovan, kan bli föremål för prövning vid domstol, varför den ska likställas med en rättslig myndighet.

148    Således kan kritik inte riktas mot rådet för att det inte i redogörelserna för skälen i fråga om de angripna rättsakterna har angett ”de bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier” som låg till grund för Home Secretarys beslut.

149    Eftersom dessa omständigheter inte måste anges behöver de i än mindre grad bevisas.

150    Sökanden kan därmed inte vinna framgång med den andra och den sjätte grunden i den utsträckning de berör bevisen eller de allvarliga och trovärdiga indicierna i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

 Den tredje grunden: Felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna

151    Sökanden bestrider de sakomständigheter som rådet angett i redogörelserna för skälen i fråga om de angripna rättsakterna med motiveringen att de saknar den exakthet som krävs, att de inte är fastställda samt att de ligger alltför långt tillbaka i tiden för att kunna motivera att dess namn kvarstår i de omtvistade förteckningarna.

152    Den tredje grunden bör endast prövas i den utsträckning den berör de sakomständigheter som rådet åberopar för att behålla sökandens namn i de omtvistade förteckningarna. Som framgår av prövningen av föregående grund måste nämligen inte de sakomständigheter som ligger till grund för Home Secretarys beslut anges i de angripna rättsakterna.

153    Vad gäller att sökandens namn kvarstår i de omtvistade förteckningarna, har rådet i punkt 7 i redogörelsen för skälen i fråga om de angripna rättsakterna anfört att de beslut av de behöriga myndigheterna på vilka rådet grundade sig för det ursprungliga upptagandet alltjämt var gällande i det aktuella fallet.

154    Det framgår av rättspraxis att om en betydande tidrymd förflutit mellan det nationella beslut som legat till grund för det ursprungliga upptagandet och antagandet av rättsakter som syftar till att bibehålla upptagandet, får rådet inte för att fastställa risken för att den berörda personen eller enheten är delaktig i terroristverksamhet begränsa sig till att konstatera att beslutet alltjämt är gällande utan ska göra en förnyad bedömning av situationen med beaktande av nyare fakta, vilka visar att risken kvarstår (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkterna 54 och 55, och dom av den 26 juli 2017, rådet/Hamas, C‑79/15 P, EU:C:2017:584, punkterna 32 och 33).

155    Det framgår också av den rättspraxis som anges i punkt 154 ovan att de nyare fakta som ligger till grund för att namnet på en person eller en enhet behålls i förteckningarna avseende frysning av tillgångar kan komma från andra källor än nationella beslut som antagits av behöriga myndigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 72, och dom av den 26 juli 2017, rådet/Hamas, C‑79/15 P, EU:C:2017:584, punkt 50).

156    I det aktuella fallet är Home Secretarys ursprungliga beslut från år 2001, medan de angripna rättsakterna antogs mellan juli 2016 och juli 2018.

157    Med hänsyn till att den period som skiljer Home Secretarys ursprungliga beslut från de angripna rättsakterna och som varierar mellan femton och sjutton år är betydande, kunde rådet inte med tillämpning av den rättspraxis som framhålls i punkt 154 begränsa sig till att konstatera att Home Secretarys beslut alltjämt var gällande, utan att hänvisa till nyare material som visar att risken för att sökanden är delaktig i terroristverksamhet kvarstod.

158    Vad gäller sådant material förklarade rådet för det första följande i punkt 16 i bilaga A till redogörelsen för skälen i fråga om de angripna rättsakterna med avseende på det översynsförfarande som genomfördes i Förenade kungariket år 2013:

”I november 2013 konstaterade Home Secretary på grundval av tillgängligt bevismaterial att gruppen på annat sätt var delaktig i terrorism eftersom den innehade vapen och var fast besluten att bruka våld för att uppnå sitt mål att upprätta en islamisk stat … .”

159    Enligt sökanden saknar det ovannämnda tillräcklig exakthet för att motivera att dess namn kvarstår i de omtvistade förteckningarna.

160    När det gäller påföljande beslut om frysning av tillgångar har domstolen fastslagit att unionsdomstolen är skyldig att pröva, förutom att den motiveringsskyldighet som föreskrivs i artikel 296 FEUF har fullgjorts, även huruvida motiveringen är välgrundad (dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 70, och dom av den 26 juli 2017, rådet/Hamas, C‑79/15 P, EU:C:2017:584, punkt 48).

161    När det gäller motiveringsskyldigheten följer det av fast rättspraxis att det av den motivering som krävs enligt artikel 296 FEUF klart och tydligt ska framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att behörig domstol ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt (se dom av den 15 november 2012, rådet/Bamba, C‑417/11 P, EU:C:2012:718, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

162    Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av huruvida en motivering är tillräcklig inte ska ske endast utifrån rättsaktens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området (dom av den 15 november 2012, rådet/Bamba, C‑417/11 P, EU:C:2012:718, punkt 53, och dom av den 14 oktober 2009, Bank Melli Iran/rådet, T-390/08, EU:T:2009:401, punkt 82).

163    I synnerhet är ett beslut som går någon emot tillräckligt motiverat om det har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den berörde, så att denne har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtas gentemot honom eller henne (dom av den 15 november 2012, rådet/Bamba, C‑417/11 P, EU:C:2012:718, punkt 54, och dom av den 14 oktober 2009, Bank Melli Iran/rådet, T-390/08, EU:T:2009:401, punkt 82).

164    I det aktuella fallet måste det konstateras att rådet, när detta i punkt 16 i bilaga A till redogörelsen för skälen i fråga om de angripna rättsakterna anger att ”[sökanden] innehade vapen och var fast besluten att bruka våld för att uppnå sitt mål att upprätta en islamisk stat”, inte uppfyllde motiveringsskyldigheten på sätt som angetts ovan.

165    Rådet begränsar sig nämligen till att i allmänna ordalag anföra förekomst av vapeninnehav utan att ange vare sig tid eller plats. Rådet tillskriver dessutom sökanden en avsikt som inte är konstaterat faktum och som inte ens kan fastställas.

166    I fråga om nämnda förhållanden blir det därmed för sökanden omöjligt att ens med hjälp av sammanhanget avgöra vad denna anklagas för och tribunalen kan av samma skäl omöjligen utöva den kontroll som krävs av domstolen.

167    Motiveringen av ovannämnda omständighet uppfyller således inte de villkor som krävs i den rättspraxis som anförs i punkterna 160–163 ovan

168    För det andra har rådet i punkt 18 i bilaga B till redogörelsen för skälen i fråga om de angripna rättsakterna redovisat de sakomständigheter som härrör från ”det amerikanska utrikesministeriets administrativa ärende (’administrative records’) Gama’a l-Islamiyya från åren 2010 och 2003”, genom att i punkt 10 i denna bilaga ange att den senaste prövningen av upptagandet i förteckningen av sökanden såsom utländsk terroristorganisation fullbordades den 15 december 2010.

169    Dessa handlingar är följande:

–        ”[sökanden] påtog sig försöket i juni 1995 att mörda Egyptens president Hosni Mubarak.”

–        ”1997 angrep [sökanden] turister i Luxor (Egypten), vilket krävde 58 människoliv.”

–        ”I en rapport från 2006 underrättades myndigheterna av [Federal Bureau of Investigation (FBI, Federala utredningsbyrån, Amerikas förenta stater] om att Rahman, en ledare [inom sökandens organisation], hade riktat en uppmaning till attentat såsom vedergällning om han skulle dö i fängelse. I rapporten angavs hans sista vilja, och Rahmans testamente spreds i samband med en konferens som al-Qaida höll 1998.”

170    Som framgår av den rättspraxis som framhålls i punkterna 154 och 155 ovan kan sådana sakomständigheter motivera att sökandens namn behållits i förteckningen avseende frysning av tillgångar, varvid det saknar betydelse vilken källa som använts för detta, eftersom det väsentliga för rådet är innehav av material som är tillräckligt nytt för att kunna hävda sin ståndpunkt.

171    Av dessa sakomständigheter föregick de två första Home Secretarys beslut som ligger till grund för det ursprungliga upptagandet av sökanden. De kan därför inte beaktas för att motivera att sökandens namn kvarstår.

172    I fråga om den tredje omständigheten gör sökanden gällande att denna är alltför ungefärlig och framför allt att den som kallas Rahman inte är tydligt och klart identifierad. Sökanden tillägger att de uttalanden som han gjort inte kan hänföras till sökandens organisation och att denna sakomständighet, liksom de övriga som anges i de angripna rättsakterna, ligger alltför långt tillbaka i tiden.

173    Det bör erinras om att utförligheten i den motivering som rådet måste ge ska bedömas i förhållande till den angripna rättsaktens sammanhang och den kännedom som sökanden kan ha om sammanhanget. I det aktuella fallet är det allmänt känt att Omar Abdel Rahman var en av ledarna för sökandens organisation, att han fängslades i Förenta staterna 1993 till följd av attentat som förövats på amerikanskt territorium och att han förblev i fängelse fram till sin död 2017.

174    Med tanke på det kända sammanhanget kan det konstateras att sakomständigheten har redovisats med tillräcklig exakthet för att motiveringsskyldigheten ska anses ha uppfyllts.

175    Nämnde Rahman kunde med lätthet identifieras och det var med tanke på hans position inte orimligt att hänföra hans uttalanden till sökanden.

176    Detta är emellertid otillräckligt för att i sig motivera att sökandens namn behålls i de omtvistade förteckningarna.

177    Den presskonferens under vilken Omar Abdel Rahmans sista vilja skulle ha tillkännagetts ut hölls nämligen 1998 och föregår således Home Secretarys beslut, vilket antogs 2001. FBI:s rapport utsändes 2006, det vill säga tio år före antagandet av de angripna rättsakterna.

178    Denna bedömning bestrids av rådet, som anser att tribunalen inte kan utöva sin kontroll enligt punkt 160 ovan med avseende på de sakomständigheter som anges i redogörelsen för skälen i fråga om de angripna rättsakterna, eftersom dessa härrör från beslut som fattades av behöriga nationella myndigheterna inom ramen för översynen av beslut som ursprungligen fattades av dessa myndigheter för att vid det första tillfället uppta sökanden i förteckningen.

179    Enligt rådet bör dessa beslut om översyn likställas med de beslut som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, varför de sakomständigheter som ligger till grund för dessa beslut inte skulle behöva kontrolleras av tribunalen vad gäller motiveringen och deras riktighet, ens om dessa bestrids.

180    Detta argument saknar stöd i de faktiska omständigheterna och även rättsligt stöd.

181    Vad för det första gäller de sakomständigheter som tas upp i punkt 16 i bilaga A till redogörelsen för skälen i fråga om de angripna rättsakterna kan det först och främst konstateras att rådet i samband med de frågor som ställdes av tribunalen förklarade att Home Secretarys beslut i november 2013 hade setts över av den interministeriella arbetsgruppen med ansvar för översyn av förbuden. Vid förhandlingen angav dock rådet formellt att denna översyn inte hade föranlett de brittiska myndigheterna att anta en särskild rättsakt som kunde läggas fram för tribunalen. Det finns således inte något beslut som kan likställas med ett beslut av en behörig myndighet i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

182    Vad vidare gäller de sakomständigheter som anges i punkt 18 i bilaga B till redogörelsen för skälen i fråga om de angripna rättsakterna bör det påpekas att någon exakt plats inte tydligt har fastställts med ett beslut om översyn som fattats i Förenta staterna. I punkt 18 anges nämligen endast sakomständigheter som konstaterats i ”administrative records” utan att det närmare anges vilken ställning dessa har i förhållande till den översyn som anges i punkt 10 i samma bilaga och det datum som getts ett av dessa ”records” är inte detsamma som datum för översynen.

183    Det bör dessutom framhållas att de amerikanska beslut som rådet hänvisar till i de angripna rättsakterna inte kan ligga till grund för dessa rättsakter, eftersom rådet inte i redogörelsen för skälen har kontrollerat att kraven i fråga om rätten till försvar är uppfyllda i enlighet med domstolens praxis.

184    Det framgår av dessa olika faktorer att rådet inte kan åberopanationella beslut om översyn som skulle uppfylla villkoren i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

185    Även om översynen av de beslut av de behöriga myndigheterna vilka låg till grund för det ursprungliga upptagandet skulle ha varit föremål för beslut som uppfyllde villkoren i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, måste det, för det andra, konstateras att dessa beslut i alla händelser inte grundar sig på det första upptagandet i den mening som avses i denna bestämmelse utan på ett beslut om behållande i den mening som avses i artikel 1.6 i den gemensamma ståndpunkten.

186    Domstolen har vidare slagit fast att den berörda personen eller enheten, inom ramen för en talan mot beslutet om fortsatt upptagande i den omtvistade förteckningen, kan bestrida samtliga omständigheter rådet har åberopat för att styrka att risken för att denna person eller enhet deltar i terroristverksamhet kvarstår, oavsett om dessa omständigheter härrör från ett nationellt beslut som antagits av en behörig myndighet eller från andra källor (dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 71, och dom av den 26 juli 2017, rådet/Hamas, C‑79/15 P, EU:C:2017:584, punkt 49).

187    Att de sakomständigheter som anges i punkt 16 i bilaga A och i punkt 18 i bilaga B till redogörelserna för skälen för de angripna rättsakterna skulle ligga till grund för senare beslut av de nationella myndigheterna som uppfyller villkoren i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 upphäver inte sökandens rätt att bestrida motiveringen av dessa och och deras riktighet samt skyldigheten för tribunalen att kontrollera dem i enlighet med den rättspraxis som framhålls i punkt 160 ovan.

188    Det finns således skäl att i punkterna 161–177 ovan pröva motiveringen och riktigheten rörande de sakomständigheter som åberopats av rådet för bibehållande av sökandens namn i förteckningarna avseende frysning av tillgångar, även om dessa härrör från ett nationellt beslut om översyn.

189    Av denna prövning framgår att de sakomständigheter som rådet angett i redogörelserna för skälen i fråga om de angripna rättsakterna i det aktuella fallet inte kan motivera att sökandens namn behölls i de omtvistade förteckningarna.

190    Talan, såvitt den avser den tredje grunden, ska således bifallas.

191    Tribunalen finner det dock lämpligt att här fortsätta med prövningen av den åttonde grunden.

 Den åttonde grunden: Avsaknad av bestyrkande i redogörelserna för skälen i de angripna rättsakterna

192    I sin talan påpekar sökanden att de redogörelser för skälen i fråga om de angripna rättsakterna som översänts till sökandens ombud genom rådets skrivelser av den 26 maj och den 13 juli 2016, den 30 januari och den 7 augusti 2017 samt av den 22 mars och den 31 juli 2018 inte var undertecknade av rådets ordförande och därmed inte hade bestyrkts så som det krävs i artikel 15 i rådets arbetsordning, antagen genom beslut 2009/937/EU av den 1 december 2009 (EUT L 325, 2009, s. 35).

193    Sökanden hävdar att denna i avsaknad av sådant bestyrkande inte kan vara förvissad om att de redogörelser för skälen som översänts till sökanden helt och fullt överensstämmer med dem som rådet antagit samt att de har återgetts i sin helhet utan att ha ändrats efter det att de antogs.

194    Sökanden påpekar att de redogörelser för skälen som tillställts denna organisation per brev av den 26 maj 2016 alla var daterade den 24 maj 2016, vilket innebär att de har ändrats, åtminstone vad avser datering, eftersom de antogs vid olika tillfällen, utan att man kan fastställa om denna ändring är den enda som införts.

195    Det måste inledningsvis konstateras att denna grund endast är helt relevant i den utsträckning den berör redogörelserna för skälen i fråga om de angripna rättsakterna. De redogörelser för skälen som översänts genom skrivelsen av den 26 maj 2016, vilken hänförde sig till handlingar som föregick redogörelserna, kan därför inte beaktas på ändamålsenligt sätt.

196    I sak finns det skäl att erinra om att det i artikel 297.2 första stycket FEUF anges följande:

”Icke-lagstiftningsakter som antas i form av förordningar, direktiv och sådana beslut som inte anger till vem eller vilka de riktar sig ska undertecknas av ordföranden för den institution som har antagit dem.”

197    Dessutom föreskrivs i artikel 15 i rådets arbetsordning följande:

”Texten till sådana akter som antas av … rådet … ska undertecknas av den ordförande som tjänstgör vid tidpunkten för antagandet och av generalsekreteraren. Generalsekreteraren får delegera sin undertecknanderätt till generaldirektörer vid generalsekretariatet.”

198    I dom av den 15 juni 1994, kommissionen/BASF m.fl. (C‑137/92 P, EU:C:1994:247, punkt 75), som anges av sökanden, har domstolen med anledning av ett beslut av kommissionen funnit att det bestyrkande som anges i kommissionens arbetsordning inte är en ren formalitet enbart av betydelse för kommissionens memorial utan har till syfte att trygga rättssäkerheten genom att på de giltiga språken fastställa den text som kollegiet har antagit.

199    Domstolen har funnit att det bestyrkande som anges i kommissionens arbetsordning gör det möjligt att i händelse av tvist kontrollera de delgivna eller offentliggjorda texternas exakta överensstämmelse med den antagna texten och därmed med upphovsmannens vilja (dom av den 15 juni 1994, kommissionen/BASF m.fl., C‑137/92 P, EU:C:1994:247, punkt 75).

200    Domstolen fann att det härav följer att det bestyrkande som angavs i kommissionens arbetsordning utgjorde en väsentlig formföreskrift i den mening som avses i artikel 263 FEUF och att en överträdelse av denna kan ge anledning till en talan om ogiltigförklaring (dom av den 15 juni 1994, kommissionen/BASF m.fl., C‑137/92 P, EU:C:1994:247, punkt 76).

201    Dessa regler, vilka anges i dom av 15 juni 1994, kommissionen/BASF m.fl. (C‑137/92 P, EU:C:1994:247, punkterna 75 och 76), med avseende på kommissionens rättsakter, äger även tillämpning på rådets rättsakter.

202    Liksom i fråga om kommissionens rättsakter kräver nämligen rättssäkerhetsprincipen att utomstående kan kontrollera att rådets offentliggjorda eller delgivna rättsakter är desamma som de som har antagits.

203    Trots att rådet till skillnad från kommissionen inte utgör ett kollegium förhåller det sig på samma sätt för rådet. I dom av den 15 juni 1994, kommissionen/BASF m.fl. (C‑137/92 P, EU:C:1994:247), har domstolen nämligen för att motivera skyldigheten att bestyrka rättsakter framför allt grundat sig på behovet att trygga rättssäkerheten genom att i händelse av tvist kontrollera de delgivna eller offentliggjorda texternas exakta överensstämmelse med den text kommissionen antagit. Rättssäkerheten är dock en allmän rättsprincip tillämplig på samtliga institutioner oberoende av deras art, i synnerhet när de, så som i förevarande mål, antar rättsakter avsedda att skapa rättsverkningar för juridiska eller fysiska personer.

204    Liksom i fråga om kommissionen omfattas dessutom rådets rättsakter, bland annat i enlighet med artikel 215 FEUF, av bestämmelser angående majoritetsbeslut, vars efterlevnad man måste kunna kontrollera.

205    I det aktuella fallet står det klart att de redogörelser för skälen i fråga om de angripna rättsakterna som översändes till sökanden saknade underskrift och var maskinskrivna dokument utan dokumenthuvud och utan någon uppgift, ens ett datum, som gjorde det möjligt att identifiera dem som rättsakter från rådet och att fastställa vilket datum de antogs.

206    Rådet har i svaromålet anfört att de redogörelser för skälen som meddelades sökanden var utdrag ur de noter som ställts till Ständiga representanternas kommitté (Coreper) inför rådets godkännande av de angripna rättsakterna i enlighet med det tillämpliga förfarandet. Rådet har för övrigt lagt fram bilaga B 25 som innehöll följande:

–        I not 10272/16, översänd till Coreper den 17 juni 2016, återfanns i bilagan redogörelsen för skälen i fråga om rättsakterna från juli 2016.

–        I den preliminära dagordningen för det 2591:e mötet i Coreper den 21 och 22 juni 2016: i punkt 25 i den preliminära dagordningen för mötet den 21 juni 2016 återfanns bland I-punkterna utkasten till rättsakterna från juli 2016 med hänvisning till not 10272/16 och till andra handlingar.

–        I dagordningen för rådets 3480:e möte, den 12 juli 2016, angavs följande i fråga om A-punkterna: I punkt 21 i denna dagordning återfanns utkasten till rättsakterna från juli 2016 med en hänvisning till not 10272/16 och till de handlingar som angavs i Corepers dagordning samt till andra handlingar.

207    Genom en åtgärd för processledning begärde tribunalen den 29 juni 2018 att rådet skulle översända de angripna rättsakterna undertecknade i enlighet med artikel 297.2 första stycket FEUF och artikel 15 i rådets arbetsordning.

208    Den 20 juli 2018 översände rådet till tribunalen de angripna rättsakterna, daterade samt undertecknade av rådets ordförande och generalsekreterare, utan att dessa rättsakter dock innehåller redogörelser för skälen till deras antagande.

209    Till sist medgav rådet vid förhandlingen att redogörelserna för skälen i fråga om de angripna rättsakterna inte hade undertecknats av dess ordförande och generalsekreterare.

210    Det framgår därmed att en väsentlig formföreskrift har åsidosatts vid antagandet av de angripna rättsakterna och att de angripna rättsakterna därför ska ogiltigförklaras.

211    Rådet motsätter sig denna bedömning.

212    Rådet förklarar för det första att rättsakterna har undertecknats så som det föreskrivs i dess arbetsordning och att undertecknandet endast saknas i redogörelserna för skälen. Eftersom formföreskriften hade iakttagits i fråga om rättsakterna ska inte dessa behöva ogiltigförklaras.

213    Det bör här anges att rådet i sin argumentation gör en åtskillnad som inte kan godtas mellan rättsakterna och motiven för dessa.

214    Enligt artikel 296 FEUF ska de rättsakter som rådet antar vara motiverade, varvid denna bestämmelse i enlighet med fast rättspraxis kräver att ifrågavarande institution redovisar skälen till att rättsakten antagits, så att den som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att behörig domstol ges möjlighet att utföra sin prövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2012, rådet/Bamba, C‑417/11 P, EU:C:2012:718, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

215    Själva beslutet kan bara förstås och dess räckvidd bara bedömas mot bakgrund av motiveringen. Eftersom själva beslutet och motiveringen utgör en odelbar helhet (dom av den 15 juni 1994, kommissionen/BASF m.fl., C‑137/92 P, EU:C:1994:247, punkt 67, och dom av den 18 januari 2005, Confédération Nationale du Crédit Mutuel/kommissionen, T-93/02, EU:T:2005:11, punkt 124), är det institutonen som har att anta båda delarna samtidigt.

216    Med beaktande av dessa överväganden får ingen åtskillnad göras mellan motiven och artikeldelen i en rättsakt vad avser tillämpningen av de bestämmelser som kräver ett bestyrkande. Om, som i det aktuella fallet, rättsakten och redogörelsen för skälen föreligger i separata dokument ska båda bestyrkas, så som krävs i dessa bestämmelser, och ett undertecknande av den ena får inte ge upphov till en presumtion, som får eller inte får motbevisas, att också den andra har bestyrkts.

217    För det andra gör rådet gällande att den faktiska situationen i detta mål är annorlunda än situationen i det mål som avgjordes genom domen av den 15 juni 1994, kommissionen/BASF m.fl. (C‑137/92 P, EU:C:1994:247), då i förevarande mål de angripna rättsakterna och de därtill hörande redogörelserna för skälen har antagits som en helhet av den berörda institutionen.

218    Det måste härvidlag anges att själva underlåtenheten att bestyrka en rättsakt utgör, enligt rättspraxis, ett åsidosättande av en väsentlig formföreskrift, utan att det är nödvändigt att därutöver fastställa att rättsakten är behäftad med andra felaktigheter eller att avsaknaden av bestyrkande har medfört skada för den som har åberopat felaktigheten (dom av den 6 april 2000, kommissionen/ICI, C‑286/95 P, EU:C:2000:188, punkt 42, och dom av den 6 april 2000, kommissionen/Solvay, C‑287/95 P och C‑288/95 P, EU:C:2000:189, punkt 46).

219    Eftersom redogörelsen för skälen inte är bestyrkt, har en väsentlig formföreskrift åsidosatts, vilket ska medföra att de angripna rättsakterna ogiltigförklaras, utan att det är nödvändigt att undersöka om de handlingar som delgetts sökanden är helt identiska med dem som rådet antagit.

220    För det tredje hävdar rådet att rådet enligt rättspraxis är ålagt att inom ramen för gemensam ståndpunkt 2001/931 skilja redogörelserna för skälen från själva rättsakterna. I fråga om de restriktiva åtgärder som rådet vidtar är det således rättspraxis i sig som skulle lett till den aktuella situationen, där rättsakterna undertecknats men inte redogörelserna för skälen, varför rådet inte skulle kunna anklagas på denna punkt och rättsakterna därför inte skulle kunna ogiltigförklaras.

221    Det måste påpekas att alla rättsakter i enlighet med artikel 296 andra stycket FEUF ska vara motiverade och att, som det angetts i punkt 215 ovan, själva beslutet och motiveringen utgör en odelbar helhet.

222    Med hänsyn till att en detaljerad publicering av de omständigheter som görs gällande mot de berörda personerna och enheterna skulle kunna vara oförenlig med tvingande hänsyn till allmänintresset och inverka menligt på de berördas legitima intressen, har det godtagits att det är tillräckligt att endast artikeldelen och allmänt avfattade beslutsskäl för beslutet om frysning av penningmedel offentliggörs i EUT, förutsatt att den specifika och konkreta motiveringen av beslutet ska formaliseras och delges de berörda på annat lämpligt sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 2006, Organisation des Modjahedines du peuple d’Iran/rådet, T-228/02, EU:T:2006:384, punkt 147).

223    Nämnda tolerans gäller dock endast offentliggörandet av rättsakterna och inte rättsakterna själva och därmed skyldigheten i enlighet med artikel 15 i rådets arbetsordning att underteckna dessa.

224    För det fjärde hävdar rådet att det arbetsförfarande som tillämpats i det aktuella fallet gjorde det möjligt att på annat sätt än genom ett undertecknande kontrollera att de redogörelser för skälen som tillställts sökandens ombud var desamma som de som hade antagits.

225    Rådet anser sig ha påvisat detta genom att den 5 oktober 2018, som svar på de frågor som tribunalen ställt till rådet, ange det förfarande som tillämpats i rådet för att anta rättsakterna från juli 2016 och översända en rad handlingar rörande dessa rättsakter, utifrån vilka rådet slutit sig till att de redogörelser för skälen som översänts till sökanden var desamma som de det antagit.

226    Det framgår av detta resonemang att rådet anser att institutionerna kan tillämpa ett alternativ till undertecknande om de finner detta ändamålsenligt eller nödvändigt.

227    Ett sådant argument kan inte godtas.

228    När fördraget och en institutions arbetsordning kräver att institutionen ska fullgöra en viss formalitet i ett särskilt sammanhang, kan inte institutionen ersätta detta krav med förfaranden som inte är föreskrivna i tillämpliga bestämmelser. Inom en rättsgemenskap får inte institutionerna, vilka dessa än är, lösgöra sig från de bestämmelser som är tillämpliga på institutionerna.

229    I alla händelser har inte rådet påvisat att utomstående kan förvissa sig om att de redogörelser för skälen som tillställs vederbörande är desamma som de som antagits.

230    Mot bakgrund av ovanstående ska talan bifallas såvitt avser den tredje och den åttonde grunden, och de angripna rättsakterna ska ogiltigförklaras i den utsträckning dessa berör sökanden, utan att det är nödvändigt att pröva den fjärde, femte och sjunde grunden liksom de delar av den sjätte grunden som inte berör bevisen eller de allvarliga och trovärdiga indicierna i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

 Rättegångskostnader

231    Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

232    Sökanden har yrkat att rådet ska ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom rådet har tappat målet, ska sökandens yrkande bifallas.

233    Dessutom ska i enlighet med artikel 138.1 i rättegångsreglerna de institutioner som har intervenerat i målet bära sina egna rättegångskostnader.

234    Kommissionen ska således bära sina egna rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (första avdelningen)

följande:

1)      Rådets beslut (Gusp) 2016/1136 av den 12 juli 2016 om uppdatering av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av beslut (Gusp) 2015/2430, rådets genomförandeförordning (EU) 2016/1127 av den 12 juli 2016 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av genomförandeförordning (EU) 2015/2425, rådets beslut (Gusp) 2017/154 av den 27 januari 2017 om uppdatering av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism, och om upphävande av beslut 2016/1136, rådets genomförandeförordning (EU) 2017/150 av den 27 januari 2017 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism, och om upphävande av genomförandeförordning 2016/1127, rådets beslut (Gusp) 2017/1426 av den 4 augusti 2017 om uppdatering av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism, och om upphävande av beslut 2017/154, rådets genomförandeförordning (EU) 2017/1420 av den 4 augusti 2017 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism, och om upphävande av genomförandeförordning 2017/150, rådets beslut (Gusp) 2018/475 av den 21 mars 2018 om uppdatering av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism, och om upphävande av beslut 2017/1426, rådets genomförandeförordning (EU) 2018/468 av den 21 mars 2018 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism samt om upphävande av genomförandeförordning 2017/1420, rådets beslut (Gusp) 2018/1084 av den 30 juli 2018 om uppdatering av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av beslut 2018/475 och rådets genomförandeförordning (EU) 2018/1071 av den 30 juli 2018 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av genomförandeförordning 2018/468 ogiltigförklaras, i den utsträckning dessa rättsakter berör ”Gama’a al-Islamiyya” (alias ”Al Gama’a al-Islamiyya”) (”Islamic Group”–”IG”).

2)      Europeiska unionens råd ska bära sina egna rättegångskostnader och de rättegångskostnader som uppkommit för Al-Gama’a al – Islamiyya Egypt.

3)      Europeiska kommissionen ska bära sina egna rättegångskostnader.

Pelikánová Nihoul Svenningsen

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 10 april 2019.

Underskrifter

*      Rättegångsspråk: franska.