TRIBUNALENS BESLUT (avdelningen för överklaganden)

den 20 juni 2011

Mål T‑256/10 P

Luigi Marcuccio

mot

Europeiska kommissionen

”Överklagande − Personalmål − Tjänstemän − Flytt av personliga ägodelar − Tyst respektive uttryckligt avslag på sökandens begäran − Motiveringsskyldighet − Uppenbart att överklagandet i vissa delar inte kan upptas till sakprövning och i övriga delar är ogrundat”

Saken:      Överklagande av det beslut som fattats av Europeiska unionens personaldomstol (första avdelningen) den 25 mars 2010 i mål F‑102/08, Marcuccio mot kommissionen, med yrkande att detta beslut ska upphävas.

Avgörande:      Överklagandet ogillas. Luigi Marcuccio ska bära sina egna rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader i denna instans.

Sammanfattning

1.      Överklagande – Grunder – Otillräcklig eller motsägelsefull motivering – Upptagande till sakprövning – Motiveringsskyldighetens omfattning – Omfattningen av tribunalens prövning av personaldomstolens avgöranden

(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 76)

2.      Överklagande – Grunder – Felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen – Avvisning – Tribunalens prövning av bedömningen av de faktiska omständigheterna och bevisningen – Ej möjlig utom vid missuppfattning

(Artikel 257 FEUF; domstolens stadga, bilaga I, artikel 11.1)

3.      Överklagande – Grunder – Den åberopade felaktiga rättstillämpningen går inte att identifiera – Uppenbart att talan ska avvisas

(Domstolens stadga, bilaga I, artikel 11; Förstainstansrättens rättegångregler, artiklarna 138.1 första stycket c)

4.      Talan om ogiltigförklaring – Unionsdomstolens behörighet – Yrkande att ett åläggande ska utfärdas gentemot en institution – Yrkande att en fastställelsedom ska meddelas – Avvisning

(Artikel 263 FEUF)

1.      Frågan huruvida domskälen i en dom från personaldomstolen är motsägelsefulla eller otillräckliga är en rättsfråga och kan i denna egenskap åberopas i ett mål om överklagande.

Det ska härvid göras åtskillnad mellan frågan huruvida personaldomstolen har uppfyllt sin motiveringsskyldighet enligt artikel 78 i dess rättegångsregler, i ett beslut där denna förklarar är uppenbart att talan inte kan tas upp till sakprövning eller att den helt saknar rättslig grund, och frågan huruvida motiveringen är välgrundad, eftersom sistnämnda fråga berör beslutets lagenlighet i materiellt hänseende. Motiveringen av ett beslut består nämligen i att man formellt anger vilka skäl beslutet grundar sig på. Om dessa skäl innehåller felaktigheter, inverkar detta på beslutets lagenlighet i materiellt hänseende, men inte på motiveringen av beslutet, som kan vara tillräcklig trots att den innehåller felaktiga skäl. Att rätten i första instans i själva sakfrågan kommit fram till en annan slutsats än klaganden innebär inte i sig att den överklagade beslutet har en bristande motivering.

(se punkterna 23, 25 och 26)

Hänvisning till: Domstolen den 11 januari 2007, Technische Glaswerke Ilmenau mot kommissionen, C‑404/04 P, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 90 och där angiven rättspraxis; domstolen den 10 juli 2008, Bertelsmann och Sony Corporation of America mot Impala, C‑413/06 P, REG 2008, s. I‑4951, punkt 181 och där angiven rättspraxis; domstolen den 20 maj 2010, Gogos mot kommissionen, C‑583/08 P, REU 2010, s. I‑4469, punkt 35 och där angiven rättspraxis; Hänvisning till förstainstansrätten den 18 oktober 2010, T‑516/09 P, Marcuccio mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkterna 53 och 54

2.      Till stöd för ett överklagande får endast sådana grunder åberopas som avser åsidosättande av rättsregler och inte sådana som avser bedömningen av de faktiska omständigheterna. Personaldomstolen är ensam behörig att dels fastställa de faktiska omständigheterna, utom i fall då det framgår av handlingarna i målet att dessa konstateranden är materiellt felaktiga, dels att göra bedömningar utifrån dessa faktiska omständigheter och göra en bevisvärdering, utom i fall denna missuppfattat de faktiska omständigheterna eller bevisningen. Personaldomstolen är dessutom ensam behörig att avgöra huruvida det föreligger ett eventuellt behov av att komplettera de upplysningar som den har tillgång till i anhängiggjorda mål.

När personaldomstolen har fastställt eller bedömt de faktiska omständigheterna, är tribunalen enligt artikel 257 FEUF emellertid behörig att pröva personaldomstolens rättsliga bedömning av dessa omständigheter och de rättsliga följderna därav. Tribunalens behörighet att överpröva personaldomstolens slutsatser beträffande de faktiska omständigheterna omfattar således bland annat oriktigheter i sak som framgår av handlingarna i målet, missuppfattningar av bevisningen, den rättsliga kvalificeringen av denna och frågan huruvida gällande regler om bevisbörda och bevisföring har följts.

(se punkterna 33, 35, 36 och 38)

Hänvisning till: Domstolen den 10 juli 2001, C‑315/99 P, Ismeri Europa mot revisionsrätten, REG 2001, s. I‑5281, punkt 19 domstolen den 11 november 2003, Martinez mot parlamentet, C‑488/01 P, REG 2003, s. I‑13355, punkt 53, och där angiven rättspraxis; domstolen den 25 januari 2007, Sumitomo Metal Industries och Nippon Steel mot kommissionen, C‑403/04 P och C‑405/04 P, REG 2007, s. I‑729, punkt 39 och där angiven rättspraxis; Förstainstansrätten den 20 oktober 2008, Marcuccio mot kommissionen, T‑278/07 P, REGP 2008, s. I‑B-1‑59 och II‑B-1‑407, punkt 20; Tribunalen den 8 juli 2010, Marcuccio mot kommissionen, T‑166/09 P, punkt 20 och där angiven rättspraxis

3.      Det framgår av artikel 11 i bilaga I till domstolens stadga och artikel 138.1 första stycket c i tribunalens rättegångsregler att det i ett överklagande tydligt ska anges på vilka punkter det avgörande som det yrkas upphävning av ifrågasätts samt de rättsliga argument som framförts till stöd för yrkandet. Om ett överklagande inte innehåller några rättsliga argument med syfte att visa hur personaldomstolen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning, utan endast upprepar en grund som framförts vid personaldomstolen, utan närmare förklaring, ska det förklaras att det är uppenbart att överklagandet inte kan upptas till sakprövning och att det därför ska avvisas. Ett sådant argument utgör endast ett försök att få till stånd en ny prövning av talan i första instans, i strid med kraven i domstolens stadga och i tribunalens rättegångsregler.

(se punkterna 51-53)

Hänvisning till: Domstolen den 13 september 2007, Il Ponte Finanziaria mot harmoniseringsbyrån, C‑234/06 P, REG 2007, s. I‑7333, punkterna 45 och 46; Tribunalen den 19 mars 2010, Bianchi mot ETF, T‑338/07 P, REU, punkt 59; tribunalen den 16 december 2010, Lebedef mot kommissionen, T‑52/10 P, REUP 2010, punkt 36 och där angiven rättspraxis

4.      Unionsdomstolen är vid sin laglighetsprövning inte behörig att meddela en fastställelsedom eller utfärda ålägganden, och detta oberoende av den angripna rättsaktens art eller innehåll. Argumentet att detta endast gäller om den berörda institutionen har rätt att fatta beslut påverkar inte denna slutsats.

(se punkterna 27 och 66)

Hänvisning till: Domstolen 22 januari 2004, Mattila mot rådet och kommissionen, C‑353/01 P, REG 2004, s. I‑1073, punkt 15; Förstainstansrätten den 4 februari 2009, Omya mot kommissionen, T‑145/06, REG 2009, s. II‑145, punkt 23 och där angiven rättspraxis