Talan väckt den 4 juni 2010 - Italien mot kommissionen

(Mål T-257/10)

Rättegångsspråk: italienska

Parter

Sökande: Republiken Italien (ombud: P. Gentili, avvocato dello Stato)

Svarande: Europeiska kommissionen

Sökandens yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

Ogiltigförklara kommissionens beslut C(2010) 1711 slutligt av den 24 mars 2010, som avser statligt stöd nr C 4/2003 (f.d. NN 102/2002), och

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Republiken Italien har väckt talan vid Europeiska unionens tribunal mot kommissionens beslut C(2010) 1711 slutligt av den 24 mars 2010, som avser statligt stöd nr C 4/2003 (f.d. NN 102/2002), delgivet den 25 mars 2010 genom brev SG Greffe (2010) D/4224. Beslutet fattades efter domstolens dom i mål C-494/06 P, kommissionen mot Italien och WAM, där kommissionens överklagande av förstainstansrättens dom ogillades. Förstainstansrätten hade bifallit talan i de mål som anhängiggjorts av Italien och WAM gällande kommissionens beslut 2006/177/EG angående statligt stöd C 4/2003 (f.d. NN 102/2002) som Italien beviljat WAM. Enligt beslutet ansågs de stödåtgärder beträffande räntefötter som beviljats WAM S.p.A. enligt lagen 394/81 för italiensk export åren 1995 och 2000 vara oförenliga med den gemensamma marknaden.

Till stöd för sin talan gör Republiken Italien gällande följande:

Den första grunden avser åsidosättande av artikel 4.5 i förordning EG 659/99¹ och principen ne bis in idem. Härvid hävdas att kommissionens tidigare beslut som fattades år 2004 beträffande samma stöd har ogiltigförklarats i sin helhet och retroaktivt av förstainstansrätten och domstolen. Detta utgjorde ett tyst godkännande av stödet från tidpunkten för beslutet att inleda den formella granskningen i januari 2003. Dessutom gör sig principen ne bis in idem gällande.

Den andra grunden avser åsidosättande av artikel 108.2 och 108.3 i FEUF och artiklarna 4, 6, 7, 10, 13 och 20 i förordning EG 659/99. Enligt Republiken Italien innehåller det nya beslutet en helt ny granskning av det aktuella stödet. Detta beslut borde alltså ha fattats före inledandet av ett formellt kontradiktoriskt granskningsförfarande mot medlemsstaten och berörda parter.

Den tredje grunden avser åsidosättande av rättskraften. För sökanden innebär förstainstansrättens och domstolens domar angående det aktuella stödet att det föreligger rättskraft såvitt avser den omständigheten att stödet inte underlättar export, även om det underlättar vad avser kostnader för etablering på marknader i tredjeländer, och den omständigheten att allmänna hänvisningar till principer på området för statliga stöd, som har en direkt påverkan på den inre marknaden, inte utgör tillräckliga skäl för ett beslut beträffande ett stöd som har en direkt påverkan på en marknad i tredjeland, och som dessutom uppgår till ett obetydligt belopp. Kommissionen har dock kringgått det som dömts i sitt nya beslut genom att uppenbarligen stödja sig endast på dessa principer.

Den fjärde grunden avser åsidosättande av den kontradiktoriska principen och artikel 20 i förordning EG 659/99, samt bristfällig utredning. Sökanden gör härvid gällande att det nya beslutet fattades med en universitetsstudie från 2009 om företag som tar emot stöd som underlag. Berörda parter fick inte del av denna studie och kommissionen diskuterade den inte heller med berörda parter före det att det nya beslutet fattades.

Den femte grunden avser åsidosättande av artikel 107.1 i FEUF, artikel 1.1 d och 1.2 i förordning EG nr 1998/2006 och av vad som fastslagits i domen. Sökanden anser dessutom att beslutet är motsägelsefullt. Enligt Republiken Italien omfattades de aktuella stöden av tillämpningsområdet för förordning 1998/2006 om stöd av mindre betydelse eftersom de understeg 200 000 euro under en treårsperiod. Av den anledningen utgjorde de inte statliga stöd och behövde inte anmälas. Nämnda förordning var tillämplig eftersom det var avgjort att det inte rörde sig om exportstöd.

Den sjätte grunden avser åsidosättande av artikel 107.3 c och e i FEUF och artikel 4.1 och 4.2 i förordning EG nr 70/2001. I vart fall rörde det sig om stöd som är förenliga med den inre marknaden i den mening som avses i artikel 107.3 c i FEUF, eftersom de avsåg att gynna internationaliseringen av företag i gemenskapen. Denna prövning har inte gjorts i beslutet.

Den sjunde grunden avser åsidosättande av artikel 14 i förordning EG nr 659/99 och proportionalitetsprincipen. I vart fall är det stöd som ska återkrävas för högt beräknat. Det faktiska stödet utgörs av skillnaden mellan referensräntan vid tidpunkten för varje delutbetalning av det ekonomiska stödet och den reducerade räntesatsen, och inte av skillnaden mellan referensräntan som gällde vid den (mycket tidigare) tidpunkt då utbetalningarna beviljades och den ovannämnda reducerade räntesatsen.

Republiken Italien gör även gällande att motiveringsskyldigheten och principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts.

____________

¹ - Rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (EGT L 83, s. 1)