DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(första avdelningen)

den 5 november 2013

Mål F‑104/12

Ingo Hanschmann

mot

Europeiska polisbyrån (Europol)

”Personalmål – Anställda vid Europol – Beslut att inte förnya ett kontrakt – Beslut att inte tillsvidareanställa – Tribunalens ogiltigförklaring – Åtgärder för att följa personaldomstolens dom”

Saken:      Talan väckt enligt artikel 270 FEUF, varigenom Ingo Hanschmann bland annat yrkar ogiltigförklaring av Europols beslut av den 28 november 2011, som fattats för att följa personaldomstolens dom av den 29 juni 2010 i mål F-27/09, Hanschmann mot Europol (nedan kallad domen av den 29 juni 2010), genom vilket beslut Europol tillerkände sökanden 13000 euro.

Avgörande:      Beslutet av den 28 november 2011, genom vilket Europeiska polisbyrån tillerkände Ingo Hanschmann 13000 euro för att följa personaldomstolens dom av den 29 juni 2010 i mål F-27/09, Hanschmann mot Europol, ogiltigförklaras. Europeiska polisbyrån ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Ingo Hanschmanns rättegångskostnader.

Sammanfattning

Talan väckt av tjänstemän – Dom om ogiltigförklaring – Verkningar – Skyldighet att vidta åtgärder för att följa domen – Principen om god förvaltning – Särskilda svårigheter – Skälig ersättning för de olägenheter som sökanden åsamkats med anledning av det ogiltigförklarade beslutet – Villkor

(Artikel 266 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41)

Reglerna om hur domar om ogiltigförklaring ska följas ska även – särskilt när det gäller domar i personalmål – läsas mot bakgrund av artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna rörande principen om god förvaltning, och då i synnerhet mot bakgrund av punkten 1. I artikel 41.1 föreskrivs att var och en har rätt att få sina angelägenheter behandlade opartiskt, rättvist och inom skälig tid av unionens institutioner, organ och byråer.

Det är endast då det finns särskilda svårigheter att följa en dom om ogiltigförklaring som den berörda institutionen får fatta ett beslut så att de berörda får skälig ersättning för de olägenheter som de åsamkats med anledning av det ogiltigförklarade beslutet. I ett sådant fall kan administrationen diskutera med dem för att försöka nå en överenskommelse som ger dem en skälig ersättning för de rättsstridiga handlingar de utsatts för.

När unionsdomstolen ogiltigförklarar ett beslut med anledning av att administrationen åsidosatt sökandens rätt till försvar, ankommer det på administrationen att visa att samtliga åtgärder vidtagits som kan undanröja verkningarna av de rättsstridiga handlingarna. Administrationen kan således inte endast ange att det inte längre är möjligt att försätta den vars grundläggande rättigheter åsidosatts i en situation där han eller hon kan göra gällande sin rätt till försvar, vilket dessutom beror på åtgärder som administrationen själv vidtagit på samma område. Om det vore möjligt för administrationen att agera på detta sätt, så skulle det innebära att ändamålet med skyldigheten att iaktta rätten till försvar, och ändamålet med skyldigheten att följa domar vari det anges att denna skyldighet har åsidosatts, gick förlorat. Det är först när det är objektivt sett svårt, eller till och med omöjligt, och dessutom av skäl som inte går att hänföra till administrationen, att undanröja verkningarna av administrationens åsidosättande av rätten till försvar (som blivit föremål för prövning i domen om ogiltigförklaring) som denna dom kan utgöra grund för ersättning.

(se punkterna 38, 39 och 50)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 24 juni 2008, Andres m.fl. mot ECB, F‑15/05, punkt 132, och där angiven rättspraxis