Mål C‑415/11

Mohamed Aziz

mot

Caixa d’Estalvis de Catalunya, Tarragona i Manresa (Catalunyacaixa)

(begäran om förhandsavgörande från Juzgado de lo Mercantil nº 3 de Barcelona)

”Direktiv 93/13/EEG – Konsumentavtal – Avtal om hypotekslån – Förfarande för utmätning av intecknad egendom – Befogenheter för den nationella domstol som dömer i målet om fastställelse – Oskäliga avtalsvillkor – Bedömningskriterier”

Sammanfattning – Domstolens dom (första avdelningen) av den 14 mars 2013

1.        Begäran om förhandsavgörande – Domstolens behörighet – Gränser – Frågor som uppenbarligen saknar relevans och hypotetiska frågor som ställts i ett sammanhang i vilket inget användbart svar kan lämnas – Frågor som saknar samband med saken i målet vid den nationella domstolen – Domstolen saknar behörighet

(Artikel 267 FEUF)

2.        Konsumentskydd – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13 – Den nationella domstolens skyldighet att ex officio bedöma huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt – Räckvidd

(Rådets direktiv 93/13)

3.        Konsumentskydd – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13 – Mål

(Rådets direktiv 93/13, artikel 6.1)

4.        Konsumentskydd – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13 – Betalningsföreläggande – Avsaknad av möjlighet för den nationella domstolen att ex officio bedöma huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt när konsumenten inte har inkommit med bestridande – Otillåtet

(Rådets direktiv 93/13)

5.        Unionsrätten – Direkt effekt – Processrättsliga nationella regler – Villkor för tillämpning – Iakttagande av principerna om likvärdighet och effektivitet

6.        Konsumentskydd – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13 – Utmätningsförfarande – Avsaknad av möjlighet för den nationella domstolen att förordna om säkerhetsåtgärder – Otillåtet – Ej förenligt med effektivitetsprincipen

(Rådets direktiv 93/13)

7.        Konsumentskydd – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13 – Oskäligt villkor enligt artikel 3 – Den nationella domstolens bedömning av huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt – Kriterier

(Rådets direktiv 93/13, artikel 3.1 och 4.1)

1.        Se domen.

(se punkterna 34, 35 och 39)

2.        Se domen.

(se punkterna 41, 46 och 47)

3.        Se domen.

(se punkterna 44 och 45)

4.        Se domen.

(se punkt 48)

5.        Se domen.

(se punkterna 50 och 53)

6.        Direktiv 93/13/EEG om oskäliga villkor i konsumentavtal ska tolkas så, att det utgör hinder för en sådan lagstiftning i en medlemsstat som innebär att samtidigt som det inom ramen för utsökningsförfarandet inte finns någon möjlighet att till grund för en invändning åberopa att ett avtalsvillkor som legat till grund för en exekutionstitel är oskäligt, får den domstol som dömer i målet om fastställelse, och som är behörig att pröva huruvida ett sådant avtalsvillkor är oskäligt, inte förordna om säkerhetsåtgärder, som till exempel inhibition av exekutionsförfarandet i fråga, när ett sådant förordnande behövs för att säkerställa att domstolens slutliga avgörande får full verkan.

Avsaknaden av en sådan möjlighet innebär nämligen, i samtliga de fall där utmätningen av den intecknade fastigheten har genomförts innan den domstol som dömer i målet om fastställelse har meddelat ett avgörande med innebörd att det avtalsvillkor som låg till grund för hypoteket är oskäligt och utmätningsförfarandet således ogiltigt, att domstolsavgörandet enbart kan ge konsumenten rättsligt skydd i efterhand i form av en ren skadeersättning, ett skydd som är ofullständigt och otillräckligt och som inte utgör ett lämpligt eller effektivt medel för att hindra fortsatt användning av villkoret, vilket strider mot bestämmelsen i artikel 7.1 i direktiv 93/13. Särskilt starka skäl talar för en sådan bedömning i de fall där den intecknade egendomen utgör bostad för den skadelidande konsumenten och vederbörandes familj, eftersom detta konsumentskydd är begränsat till skadestånd och inte gör det möjligt att förhindra en definitiv och oåterkallelig förlust av bostaden. Ett sådant processuellt system är ägnat att äventyra effektiviteten av det skydd som eftersträvas med direktivet.

(se punkterna 59–61 och 64, samt punkt 1 i domslutet)

7.        Artikel 3.1 i direktiv 93/13 om oskäliga villkor i konsumentavtal ska tolkas på följande sätt:

– Begreppet ”betydande obalans” till nackdel för konsumenten ska tolkas med beaktande av de nationella regler som är tillämpliga om inget har avtalats mellan parterna, för att avgöra om, och i så fall i vilken grad, avtalet försätter konsumenten i ett sämre läge än vad som följer av gällande nationell rätt. Det är likaså av relevans i detta sammanhang att undersöka konsumentens rättsliga ställning vad gäller de medel som enligt den nationella lagstiftningen står till hans eller hennes förfogande för att hindra fortsatt användning av oskäliga avtalsvillkor.

– Vid bedömningen av om en sådan obalans har uppkommit ”i strid med kravet på god sed” ska en prövning göras av huruvida näringsidkaren, som förutsätts ha handlat lojalt och rättvist mot konsumenten, rimligen kunde utgå från att konsumenten skulle godta det aktuella avtalsvillkoret efter en individuell avtalsförhandling.

Artikel 3.3 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den bilaga till vilken det hänvisas i denna bestämmelse endast innehåller en vägledande, inte uttömmande, lista på villkor som kan anses oskäliga.

Frågan huruvida ett visst avtalsvillkor är oskäligt eller inte ska dessutom enligt artikel 4.1 i direktivet bedömas med beaktande av vilken typ av varor eller tjänster som avtalet avser och med hänsyn tagen, vid tiden för avtalets ingående, till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks. Av detta följer att det i detta sammanhang även ska bedömas vilka konsekvenser avtalsvillkoret kan ha enligt den lag som är tillämplig på avtalet, vilket kräver en undersökning av det nationella rättssystemet.

(se punkterna 68–71 och 76, samt punkt 2 i domslutet)