Mål C‑527/16
Salzburger Gebietskrankenkasse
och
Bundesminister für Arbeit, Soziales und Konsumentenschutz
mot
Alpenrind GmbH m.fl.
(begäran om förhandsavgörande från Verwaltungsgerichtshof)
”Begäran om förhandsavgörande – Social trygghet – Förordning (EG) nr 987/2009 – Artiklarna 5 och 19.2 – Arbetstagare som är utsända till en annan medlemsstat än den där deras arbetsgivare normalt utövar sin verksamhet – A1‑intyg utfärdat av ursprungsmedlemsstaten efter det att värdmedlemsstaten fastställt att arbetstagaren omfattas av värdmedlemsstatens system för social trygghet – Administrativa kommissionens yttrande – Felaktigt utfärdande av A1‑intyg – Fastställande – Sådana intygs bindande och retroaktiva verkan – Förordning (EG) nr 883/2004 – Tillämplig lagstiftning – Artikel 12.1 – Begreppet person som ’sänds ut för att ersätta en annan person’”
Sammanfattning – Domstolens dom (första avdelningen) av den 6 september 2018
1. Social trygghet – Migrerande arbetstagare – Tillämplig lagstiftning – Arbetstagare som är utsända till en annan medlemsstat än den där arbetsgivaren är etablerad – A1‑intyg utfärdat av behörig myndighet i etableringsmedlemsstaten – Bevisvärde i förhållande till såväl institutioner som ansvarar för social trygghet i andra medlemsstater som domstolarna i dessa stater
(Europaparlamentets och rådets förordningar nr 883/2004, artikel 12.1, och nr 987/2009, artiklarna 5.1 och 19.2)
2. Social trygghet – Migrerande arbetstagare – Tillämplig lagstiftning – Arbetstagare som är utsända till en annan medlemsstat än den där arbetsgivaren är etablerad – A1‑intyg utfärdat av behörig myndighet i etableringsmedlemsstaten – Bevisvärde i förhållande till såväl institutioner som ansvarar för social trygghet i andra medlemsstater som domstolarna i dessa stater – Villkor – Intyg som varken har dragits tillbaka eller förklarats ogiltigt – Administrativa kommissionen för social trygghet som, i ett förlikningsförfarande, fastställer att intyget har utfärdats felaktigt och måste återkallas – Intyg utfärdat efter det att värdmedlemsstaten har fastställt att den berörda arbetstagaren omfattas av dess socialförsäkringssystem – Bevisvärdet påverkas inte – Intygens retroaktiva verkan – Tillåtlighet
(Europaparlamentets och rådets förordningar nr 883/2004, artikel 12.1, och nr 987/2009, artiklarna 5, 19.2 och 89.3)
3. Social trygghet – Migrerande arbetstagare – Tillämplig lagstiftning – Arbetstagare som är utsända till en annan medlemsstat än den där arbetsgivaren är etablerad – Begreppet person som ”sänds ut för att ersätta en annan person” – Utsänd arbetstagare som ersätts med en annan utsänd arbetstagare – Omfattas – Båda de berörda arbetstagarnas arbetsgivare har sina säten i samma medlemsstat – Förekomsten av eventuella kopplingar mellan dessa arbetsgivare i fråga om personal och/eller i organisatoriskt hänseende – Saknar betydelse
(Europaparlamentets och rådets förordning nr 883/2004, artikel 12.1)
1. Artikel 5.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 av den 16 september 2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004, i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EU) nr 1244/2010, jämförd med artikel 19.2 i förordning nr 987/2009, i dess lydelse enligt förordning nr 1244/2010, ska tolkas så, att ett A1-intyg som har utfärdats av en behörig institution i en medlemsstat i enlighet med artikel 12.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen, i dess lydelse enligt förordning nr 1244/2010, är bindande inte bara för institutionerna i den medlemsstat där arbetet utförs utan även för domstolarna i denna medlemsstat.
(se punkt 47 samt punkt 1 i domslutet)
2. Artikel 5.1 i förordning nr 987/2009, i dess lydelse enligt förordning nr 1244/2010, jämförd med artikel 19.2 i förordning nr 987/2009, i dess lydelse enligt förordning nr 1244/2010, ska tolkas så, att ett A1-intyg som en behörig institution i en medlemsstat utfärdar i enlighet med artikel 12.1 i förordning nr 883/2004, i dess lydelse enligt förordning nr 1244/2010, är bindande för såväl institutioner för social trygghet i den medlemsstat där arbetet utförs som för domstolarna i denna medlemsstat så länge som det inte dras tillbaka eller förklaras ogiltigt av den utfärdande medlemsstaten, trots att behöriga myndigheter i sistnämnda medlemsstat och i den medlemsstat där arbetet utförs har vänt sig till administrativa kommissionen som kommit fram till att intyget har utfärdats felaktigt och borde dras tillbaka.
Artikel 5.1 i förordning nr 987/2009, i dess lydelse enligt förordning nr 1244/2010, jämförd med artikel 19.2 i förordning nr 987/2009, i dess lydelse enligt förordning nr 1244/2010, ska tolkas så, att ett A1-intyg som en behörig institution i en medlemsstat utfärdar i enlighet med artikel 12.1 i förordning nr 883/2004, i dess lydelse enligt förordning nr 1244/2010, är bindande för såväl institutioner för social trygghet i den medlemsstat där arbetet utförs som för domstolarna i denna medlemsstat, i förekommande fall retroaktivt, trots att intyget har utfärdats först efter det att nämnda medlemsstat fastställt att den berörda arbetstagaren omfattas av den obligatoriska försäkringen enligt den medlemsstatens lagstiftning.
Domstolen konstaterar därför att administrativa kommissionens roll i det förfarande som avses i artikel 5.2–5.4 i förordning nr 987/2009 begränsar sig till att jämka samman de ståndpunkter som medlemsstaters behöriga myndigheter ger uttryck för.
Denna slutsats påverkas inte av artikel 89.3 i förordning nr 987/2009, enligt vilken de behöriga myndigheterna ska se till att deras institutioner är informerade om och tillämpar alla unionsbestämmelser, oavsett om det rör sig om lagstiftning eller inte, inklusive beslut av administrativa kommissionen, inom de områden som täcks av och enligt de villkor som föreskrivs i förordning nr 883/2004 och förordning nr 987/2009, eftersom denna bestämmelse inte har till syfte att ändra administrativa kommissionens roll i det förfarande som avses i föregående punkt, och därmed inte heller det rättsliga värdet av dess slutsatser i detta förfarande, som är av rådgivande karaktär.
(se punkterna 62–64 och 77 samt punkt 2 i domslutet)
3. Artikel 12.1 i förordning nr 883/2004, i dess lydelse enligt förordning nr 1244/2010, ska tolkas så, att när en arbetstagare, som har sänts ut av sin arbetsgivare för att utföra ett arbete i en annan medlemsstat, ersätts av en annan arbetstagare som har sänts ut av en annan arbetsgivare, ska sistnämnda arbetstagare anses ha ”[sänts] ut för att ersätta någon annan person” i den mening som avses i denna bestämmelse, vilket innebär att vederbörande inte omfattas av den särskilda regeln i denna bestämmelse för att fortsatt omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där arbetsgivaren normalt utövar sin verksamhet.
Det faktum att båda de berörda arbetstagarnas arbetsgivare har sina säten i samma medlemsstat och att det föreligger eventuella kopplingar mellan dessa arbetsgivare i fråga om personal och/eller i organisatoriskt hänseende är inte relevant i det avseendet.
(se punkt 100 samt punkt 3 i domslutet)