Mål C‑494/12

Dixons Retail plc

mot

Commissioners for Her Majesty’s Revenue and Customs

(begäran om förhandsavgörande från First-tier Tribunal (Tax Chamber))

”Direktiv 2006/112/EG – Mervärdesskatt – Leverans av varor – Begrepp – Bedräglig användning av ett bankkort”

Sammanfattning – Domstolens dom (andra avdelningen) av den 21 november 2013

1.        Harmonisering av skattelagstiftning – Gemensamt system för mervärdesskatt – Leverans av varor – Begrepp – Fysisk leverans av en vara till en köpare, som på ett bedrägligt sätt använder ett bankkort som betalningsmedel – Omfattas

(Rådets direktiv 77/388, artiklarna 2 led 1 och 5.1, och 2006/112, artiklarna 2.1 a och 14.1)

2.        Harmonisering av skattelagstiftning – Gemensamt system för mervärdesskatt – Beskattningsunderlag – Leverans av varor och tillhandahållande av tjänster – Begrepp – Försäljning från en leverantör till en köpare som betalar med bankkort – Betalningen görs av tredje man, som är det kortutställande företaget, i enlighet med ett avtal som ingåtts med leverantören – Betalning som utgör ett vederlag – Omfattas

(Rådets direktiv 77/388, artikel 11 A 1 a, och 2006/112, artikel. 73)

1.        Artiklarna 2 led 1 och 5.1 sjätte direktivet 77/388 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter och artiklarna 2.1 a och 14.1 i direktiv 2006/112 om ett gemensamt system för mervärdesskatt, ska tolkas så, att när det föreligger ett avtal mellan tredje man och varuleverantören, genom vilket tredje man har åtagit sig att betala varuleverantören för varor som denne sålt till köpare som använder ett bankkort som betalningsmedel, efter avdrag för kortavgift, ska den fysiska leveransen av en vara till en köpare som på ett bedrägligt sätt använder ett sådant kort som betalningsmedel anses vara en leverans av varor.

Begreppet ”leverans av varor” hänför sig nämligen inte till en äganderättsövergång i enlighet med de formkrav som uppställts i den tillämpliga nationella rätten, utan begreppet innefattar samtliga transaktioner avseende överföringar av egendom från en part till en annan, vilka ger mottagaren rätt att faktiskt förfoga över egendomen som om vederbörande var ägare till densamma.

Nämnda begrepp har en objektiv karaktär och det är tillämpligt oavsett de berörda transaktionernas syfte och resultat, utan att skattemyndigheten behöver genomföra undersökningar för att utröna vilken avsikt som funnits hos den berörda beskattningsbara personen eller hos en annan näringsidkare än den personen, som har deltagit i samma leveranskedja.

Den omständigheten att ett bankkort använts som betalningsmedel på ett bedrägligt sätt i samband med dessa transaktioner hindrar således inte att dessa kan anses som leveranser av varor, eftersom en bedräglig användning inte omfattas av de objektiva kriterier som detta begrepp bygger på, utan på avsikten hos den person som deltagit i de aktuella transaktionerna som förvärvare samt vilka åtgärder vederbörande har vidtagit för att förverkliga sin avsikt.

Det måste göras åtskillnad mellan en sådan situation och en stöld av varor, som inte omfattas av begreppet ”leverans av varor”, eftersom en stöld av varor inte leder till att den som har begått gärningen får rätt att förfoga över varorna på samma villkor som ägaren.

(se punkterna 17, 20, 21, 26, 28, 29 och 38 samt domslutet)

2.        Artikel 11 A.1 a i sjätte direktivet 77/388 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter och artikel 73 i direktiv 2006/112 om ett gemensamt system för mervärdesskatt, ska tolkas så, att en fysisk leverans av en vara till en köpare, som på ett bedrägligt sätt använder ett bankkort som betalningsmedel, utgör en leverans av varor. I samband med en sådan leverans ska tredje mans betalning enligt ett avtal mellan tredje man och varuleverantören, genom vilket tredje man har åtagit sig att betala varuleverantören för varor som denne sålt till köpare som använder ett bankkort som betalningsmedel, anses utgöra ett vederlag.

När en köpare betalar för en vara med ett kreditkort, så är det nämligen fråga om två transaktioner: För det första säljer en leverantör denna vara, varvid denne i det totala försäljningspriset även inkluderar den mervärdesskatt som köparen ska betala som slutkonsument och som leverantören uppbär för skattemyndighetens räkning. För det andra är det fråga om ett tillhandahållande av tjänster från det kortutställande företaget till leverantören.

Sjätte direktivet och direktiv 2006/112 kräver härvid inte att vederlaget för leverans av varor eller ett tillhandahållande av tjänster ska komma direkt från tjänste- eller varumottagaren för att leveransen eller tillhandahållandet ska anses ha skett mot vederlag. Enligt artikel 11 A.1 a i sjätte direktivet och artikel 73 i direktiv 2006/112 kan nämligen vederlaget för en leverans av varor, förutom av köparen, även betalas av tredje man, i förevarande fall det kortutställande företaget.

(se punkterna 34, 35 och 38 samt domslutet)