FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
VERICA TRSTENJAK
föredraget den 28 november 2012(1)
Mål C‑645/11
Land Berlin
mot
Ellen Mirjam Sapir,
Michael J. Busse,
Mirjam M Birgansky,
Gideon Rumney,
Benjamin Ben-Zadok,
Hedda Brown m.fl.
(begäran om förhandsavgörande från Bundesgerichtshof (Tyskland))
”Förordning (EG) nr 44/2001– Artikel 1.1 – Artikel 6.1 – Begreppet privaträttens område – Rättsligt ogrundad utbetalning av en statlig myndighet – Återkrav av betalningen i ett domstolsförfarande – Behörig domstol i förevarande mål – Nära samband mellan käromål – Svarande med hemvist i ett tredjeland”
Innehållsförteckning
I – Inledning
II – Tillämpliga bestämmelser
A – Unionsrätt
B – Nationella bestämmelser
1. Lag om reglering av olösta egendomsfrågor (nedan kallad lagen om egendom)
2. Lag om företräde för investeringar i samband med krav på återlämnande enligt lagen om egendom (nedan kallad lagen om företräde för investeringar)
III – Tvisten i målet vid den nationella domstolen
IV – Tolkningsfrågor
V – Förfarandet vid domstolen
VI – Parternas argument
A – Den första tolkningsfrågan
B – Den andra tolkningsfrågan
C – Den tredje tolkningsfrågan
VII – Rättslig bedömning
A – Den första tolkningsfrågan
1. Behovet av en självständig tolkning av begreppet privaträttslig
2. Relevansen av rättspraxis avseende artikel 1 i Brysselkonventionen för tolkningen av artikel 1 i förordning nr 44/2001
3. Rättspraxis avseende artikel 1 i Brysselkonventionen för tolkningen av artikel 1 i förordning nr 44/2001
a) Domen i målet LTU
b) Domen i målet Rüffer
c) Domen i målet Sonntag
d) Domen i målet Baten
e) Domen i målet Préservatrice foncière TIARD
f) Sammanfattande bedömning av rättspraxis avseende artikel 1 i Brysselkonventionen
4. Fasthållande vid den rättspraxis som utvecklats avseende artikel 1 i Brysselkonventionen efter ikraftträdandet av förordning nr 44/2001
a) Domen i målet Apostolides
b) Domen i målet Realchemie Nederland
5. Tillämpning av de kriterier som utvecklats i rättspraxis på omständigheterna i målet vid den nationella domstolen
a) Karaktären på rättsförhållandet mellan parterna
b) Föremål för tvisten
6. Slutsats i denna del
B – Den andra tolkningsfrågan
1. Domstolens rättspraxis avseende begreppet nära samband i den mening som avses i artikel 6.1 i Brysselkonventionen samt artikel 6.1 i förordning nr 44/2001
a) Självständig och strikt tolkning av begreppet nära samband
b) Tillräckligt nära samband och risk för oförenliga domar
c) Kriteriet att svaranden ska kunna förutse domstols behörighet under de omständigheter som föreligger
2. Tillämpning av kriterierna i rättspraxis på omständigheterna i målet vid den nationella domstolen
a) Tillräckligt nära samband och risk för oförenliga domar
b) Kriteriet att svaranden ska kunna förutse domstols behörighet under de omständigheter som föreligger
3. Slutsats i denna del
C – Den tredje tolkningsfrågan
1. Tolkning av artikel 6.1 i förordning nr 44/2001
a) Ordalydelsen i artikel 6.1 i förordning nr 44/2001
b) Den plats som artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 har i systematiken i förordning nr 44/2001
c) Ändamålet med artikel 6.1 i förordning nr 44/2001
2. Huruvida en analog tillämpning av artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 på fall avseende tredjeland är möjlig
3. Slutsats i denna del
VIII – Förslag till avgörande
I – Inledning
1. Den historiska bakgrunden till förevarande begäran om förhandsavgörande från Bundesgerichtshof av den 18 november 2011 går tillbaka till det så kallade Tredje riket. Vid denna tidpunkt utsattes många tyskar för förföljelser, och de var, ofta innan de utvandrade till utlandet, tvungna att sälja sin egendom till ett pris som låg långt under dess värde. Deras egendom förvärvades dels av privatpersoner,(2) dels tillföll den statliga myndigheter.
2. Tvisten i målet vid den nationella domstolen i Tyskland avseende förevarande begäran om förhandsavgörande har uppkommit mellan rättsinnehavarna efter offret för sådana förföljelser, vilka utgör svarande i målet (majoriteten av dem har hemvist i utlandet), och delstaten Berlin, som är klagande i målet. Materielrättsligt ger tvisten bland annat upphov till frågor avseende omfattningen av den ersättning som tillkommer efterträdande rättsinnehavare.
3. I Förbundsrepubliken Tysklands interna rättsordning föreskrivs ett komplicerat förfarande för att gottgöra en sådan orättvis behandling i samband med förföljelser. Förfarandet ska delvis genomföras av en förvaltningsmyndighet, delvis av behörig domstol och avser, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, återbördande av egendom, betalning till de skadelidande av intäkten från försäljningen av egendomens eller längre gående ersättning.
4. Begäran om förhandsavgörande avser emellertid inte de materielrättsliga frågorna, utan grundläggande frågor om huruvida den domstol vid vilken talan väckts är behörig och om det materiella tillämpningsområdet för rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.(3)
5. Konkret rör det sig om vilka mål som ska klassificeras som mål som rör ”privaträttens område” i den mening som avses i artikel 1.1 i förordning nr 44/2001. I begäran om förhandsavgörande tas dessutom frågan om tillämpningsområdet för artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 upp. Om en person är en av flera svarande, ska enligt denna bestämmelse talan kunna väckas ”vid domstol där någon av svarandena har hemvist,” förutsatt att det finns ett ”nära samband” mellan käromålen för att en gemensam handläggning och dom ska vara påkallad. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i vilken betydelse denna bestämmelse har och huruvida den är tillämplig i situationer där inte alla svarande har hemvist i en medlemsstat i Europeiska unionen.
II – Tillämpliga bestämmelser
A – Unionsrätt
6. I skälen 9, 11, 12, 15 och 19 i förordning nr 44/2001 föreskrivs följande:
”(9) Svarande som inte har hemvist i en medlemsstat omfattas i allmänhet av nationella behörighetsregler som gäller i den medlemsstat där talan väcks, och svarande som har hemvist i en medlemsstat som inte är bunden av denna förordning måste även i fortsättningen omfattas av Brysselkonventionen.
(11) Behörighetsbestämmelserna måste uppfylla kravet på förutsebarhet och bygga på den allmänna principen om svarandens hemvist, och det måste alltid kunna gå att bestämma vilken domstol som är behörig utifrån denna princip, utom i vissa bestämda fall när tvistens art eller hänsynen till partsautonomin gör det berättigat att använda någon annan anknytning. …
(12) Principen om att domstolen där svaranden har hemvist är behörig bör kompletteras med alternativa behörighetsregler i de fall där det finns en nära koppling mellan domstolen och tvisteföremålet eller då detta krävs för att underlätta rättskipningen.
(15) För att rättskipningen skall fungera väl, måste man minimera möjligheten för samtidiga förfaranden och se till att oförenliga domar inte meddelas i två medlemsstater. …
(19) Kontinuiteten mellan Brysselkonventionen och denna förordning bör säkerställas, och övergångsbestämmelser bör därför införas. Likaså måste kontinuitet råda när det gäller EG‑domstolens tolkning av bestämmelserna i Brysselkonventionen, …”
7. I artikel 1.1 i förordning nr 44/2001 föreskrivs följande:
”Denna förordning är tillämplig på privaträttens område, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om. Den omfattar i synnerhet inte skattefrågor, tullfrågor och förvaltningsrättsliga frågor.”
8. Artikel 4.1 i förordning nr 44/2001 har följande lydelse:
”Om svaranden inte har hemvist i en medlemsstat bestäms domstolarnas behörighet i varje medlemsstat i enlighet med den medlemsstatens lag, om inte annat följer av bestämmelserna i artiklarna 22 och 23.”
9. I artikel 6 i förordning nr 44/2001 föreskrivs följande:
”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat kan även väckas i följande fall:
1) Om han är en av flera svarande, vid domstol där någon av svarandena har hemvist, förutsatt att det finns ett tillräckligt nära samband mellan käromålen för att en gemensam handläggning och dom skall vara påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar.
…
3) Vid genkäromål som grundar sig på samma avtal eller omständigheter som huvudkäromålet, vid den domstol där huvudkäromålet är anhängigt.
…”
10. I artikel 22 i förordning nr 44/2001 föreskrivs följande:
”Följande domstolar skall, oberoende av parternas hemvist, ha exklusiv behörighet:
1) Om talan avser sakrätt i fast egendom eller nyttjanderätt till fast egendom, domstolarna i den medlemsstat där egendomen är belägen.
…
2) Om talan avser giltighet, ogiltighet eller upplösning av bolag eller andra juridiska personer eller giltighet av beslut av deras organ, domstolarna i den medlemsstat där den juridiska personen har sitt säte; …
3) Om talan avser giltigheten av inskrivningar i offentliga register, domstolarna i den medlemsstat där registret förs.
4) Om talan avser registrering eller giltighet av patent, varumärken, mönster och liknande rättigheter för vilka krävs deposition eller registrering, domstolarna i den medlemsstat där deposition eller registrering har begärts eller har ägt rum eller på grund av bestämmelserna i en gemenskapsrättsakt eller en internationell konvention anses ha ägt rum.
…
5. Om talan avser verkställighet av domar, domstolarna i den medlemsstat där domen har verkställts eller skall verkställas. …”
11. I artikel 23.1 i förordning nr 44/2001 föreskrivs följande:
”Om parterna har träffat avtal om att en domstol eller domstolarna i en medlemsstat skall vara behöriga att avgöra en redan uppkommen tvist eller framtida tvister i anledning av ett bestämt rättsförhållande, och minst en av parterna har hemvist i en medlemsstat, skall endast den domstolen eller domstolarna i den medlemsstaten ha behörighet. …”
B – Nationella bestämmelser
1. Lag om reglering av olösta egendomsfrågor (nedan kallad lagen om egendom)(4)
12. I 1 § första stycket lagen om egendom fastställs lagens tillämpningsområde enligt följande:
”I denna lag regleras förmögenhetsrättsliga anspråk avseende egendom som konfiskerats utan ersättning och förstatligats …”
13. I 1 § sjätte stycket lagen om egendom föreskrivs följande:
”Denna lag är på motsvarande sätt tillämplig på förmögenhetsrättsliga anspråk som framställs av medborgare och föreningar som från och med den 30 januari 1933 till och med den 8 maj 1945 förföljts på grund av ras, politik, religion eller trosuppfattning och av det skälet förlorat sin egendom till följd av tvångsförsäljning, konfiskation eller på annat sätt …”
14. I 3 § första stycket lagen om egendom anges följande avseende återbördande av egendom:
”Egendom som omfattades av de åtgärder som anges i 1 § och som förstatligats eller sålts till en utomstående ska på begäran återbördas till de berättigade, såvida detta inte … är uteslutet … .”
2. Lag om företräde för investeringar i samband med krav på återlämnande enligt lagen om egendom (nedan kallad lagen om företräde för investeringar)(5)
15. 1 § lagen om företräde för investeringar har följande lydelse:
”Fastigheter … som omfattas eller kan omfattas av krav på återbördande enligt lagen om egendom får enligt följande bestämmelser helt eller delvis användas i investeringssyfte. Den berättigade erhåller i det fallet kompensation i enlighet med denna lag.”
16. I 16 § första stycket i lagen om företräde för investeringar föreskrivs följande:
”Om det inte är möjligt att återbörda egendomen så kan var och en som är berättigad, efter det att det fastställts att vederbörande är berättigad eller detta styrkts, kräva betalning av ett belopp som uppgår till värdet av den egendom som vederbörande har rätt till enligt avtalet. Beslut om detta krav ska fattas av myndigheten för reglering av olösta egendomsfrågor. Om en utbetalning inte har skett … [eller] om beloppet av denna understiger det marknadsvärde som egendomen har vid den tidpunkt vid vilken beslutet om företräde för investeringar kan verkställas, … så kan den som är berättigad inom ett år vid domstol göra gällande att marknadsvärdet ska utbetalas. …”
III – Tvisten i målet vid den nationella domstolen
17. Julius Busse ägde en fastighet i Berlin. Under Tredje riket förföljdes han av den nationalsocialistiska regimen och tvingades sälja sin fastighet till en utomstående. Fastigheten exproprierades sedermera av DDR och lades samman med flera andra statliga fastigheter. Den därigenom uppkomna samlade arealen kom efter Tysklands återförening att till en del tillhöra delstaten Berlin och till en del Förbundsrepubliken Tyskland. Dessa sålde nämnda sammanlagda fastighet till en investerare den 19 december 1997.
18. Svarandena 1–10 i tvisten i målet vid den nationella domstolen har inträtt i stället för Julius Busse. Svarandena 3, 6, 7 och 9 har hemvist i Israel, svaranden 5 i Förenade kungariket och svaranden 10 i Spanien.
19. Enligt den nationella lagstiftningen skulle fastigheten visserligen inte återbördas till svarandena 1–10, utan försäljningsintäkten från den samlade arealen skulle utskiftas proportionellt, dock skulle minst marknadsvärdet i pengar utbetalas. Den behöriga myndigheten fattade ett förvaltningsbeslut avseende denna betalningsskyldighet.
20. Denna myndighet anmodade delstaten Berlin, klaganden i tvisten i målet vid den nationella domstolen, att till svarandena 1–10 utskifta den del av försäljningsintäkten som belöpte på den andel av den samlade arealen som Julius Busses fastighet utgjorde. Vid denna utskiftning begick delstaten Berlin ett misstag. Den överförde till den advokat som företrädde svarandena 1–10 i tvisten i målet vid den nationella domstolen, det vill säga svarande nummer 11 i tvisten i målet vid den nationella domstolen, nämligen inte bara denna del av köpeskillingen utan hela köpeskillingen, vilken advokaten fördelade mellan svarandena 1–10.
21. Tvisten i målet vid den nationella domstolen avser delstaten Berlins talan med yrkande om att svarandena 1–10 ska betala tillbaka det för mycket utbetalda beloppet, vilket uppgår till 2,5 miljoner euro. Delstaten Berlin har stämt samtliga svarande – även svarande nummer 11 som enligt delstaten Berlin har företagit en otillåten handling genom att betala beloppet vidare – vid Landgericht Berlin, Tyskland. Svarandena i tvisten i målet vid den nationella domstolen har häremot invänt att Landgericht Berlin saknar internationell behörighet för några av svarandena, nämligen nummer 3, 5–7, 9 och 10. För övrigt kan dessa kräva att ett större belopp än den aktuella delen av försäljningsintäkten betalas, eftersom denna understeg områdets marknadsvärde (nedan kallade längre gående ersättningsanspråk).
22. Landgericht har i deldom avvisat talan mot svarandena 3, 5–7, 9 och 10. Klaganden har överklagat domen utan framgång. Med sitt överklagande i mål om revisionstalan söker klaganden fastställelse av att Landgericht även är behörig att pröva klagandens anspråk mot dessa svaranden.
23. Enligt den domstol som har att handlägga överklagandet saknar tyska domstolar internationell behörighet för att pröva talan mot svarandena 3, 5–7, 9 och 10 i tvisten i målet vid den nationella domstolen, eftersom förordning nr 44/2001 inte är tillämplig. Målet avser nämligen inte någon civilrättlig tvist utan en offentligrättslig sådan, för vilken förordningen enligt artikel 1.1 inte gäller. Betalningen får nämligen inte betraktas isolerat. Avgörande är i stället att utbetalningen har skett på grund av beslutet om fastställelse av svarandenas anspråk.
IV – Tolkningsfrågor
24. Mot denna bakgrund beslutade Bundesgerichtshof att genom en begäran om förhandsavgörande hänskjuta följande frågor till domstolen:
1. Är ett krav på återbetalning av en rättsligt ogrundad utbetalning att anse som privaträttsligt i den mening som avses i artikel 1.1 i förordning nr 44/2001, även när en delstat fått i uppdrag av en myndighet att såsom gottgörelse utbetala en del av köpeskillingen enligt ett avtal om fastighetsförvärv till skadelidande, men i stället av misstag överför hela köpeskillingen till dessa skadelidande?
2. Är kravet i artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 på nära samband mellan käromålen uppfyllt även när svarandena åberopar längre gående ersättningsanspråk med avseende på vilka endast ett enhetligt beslut kan fattas?
3. Är artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 även tillämplig på svarande som saknar hemvist i Europeiska unionen? Om svaret är jakande, gäller detta då även när det är möjligt att domen – med stöd av bilaterala avtal med den stat som meddelat domen – inte erkänns i svarandens hemviststat på grund av bristande behörighet?
V – Förfarandet vid domstolen
25. Begäran om förhandsavgörande av den 18 november 2011 inkom till domstolens kansli den 16 december 2011.
26. Den tyska och den portugisiska regeringen samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga synpunkter inom den frist som anges i artikel 23 i domstolens stadga.
27. Då ingen av parterna har framställt någon begäran om muntlig förhandling är målet efter domstolens allmänna sammanträde den 25 september 2012 färdigt för detta förslag till avgörande.
VI – Parternas argument
28. Parterna i målet har huvudsakligen samma åsikt om hur frågorna bör besvaras.
29. Samtliga parter anser att ett krav på återbetalning av en rättsligt ogrundad utbetalning som gjorts gällande i tvisten i målet vid den nationella domstolen är att anse som privaträttsligt i den mening som avses i artikel 1.1 i förordning nr 44/2001. Parterna anser att det finns ett nära samband mellan flera käromål, såsom krävs enligt artikel 6 i förordning nr 44/2001, även när svarandena åberopar längre gående ersättningsanspråk med avseende på vilka endast ett enhetligt beslut kan fattas. De anser dessutom att artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 inte är tillämplig på svarande som saknar hemvist i Europeiska unionen.
A – Den första tolkningsfrågan
30. Parterna i målet har anfört att begreppet privaträttslig ska fastställas självständigt med tillämpning av de tolkningsmetoder som utvecklats i domstolens rättspraxis. Avgörande är om det rör sig om utövande av offentliga maktbefogenheter eller inte.
31. Den tyska regeringen har anfört att ett krav på återbetalning omfattas av begreppet privaträttslig när en delstat på grund av ett krav som fastställts av en myndighet enbart borde ha utbetalat en del av den köpeskilling som erhållits vid försäljning av en fastighet, men i stället av misstag överfört hela köpeskillingen, såvida det krav som ligger till grund för utbetalningen anknyter till delstatens privaträttsliga ställning som ägare.
32. Den portugisiska regeringen har med avseende på tvistens karaktär och föremål gjort gällande att den enbart avser krav på återbetalning av en rättsligt ogrundad utbetalning. Klaganden skiljer sig således inte från ett privaträttsligt rättssubjekt.
33. Kommissionen har framhållit att ett krav på återbetalning av ett för stort utbetalt belopp ska göras gällande vid allmänna domstolar och att klaganden såtillvida inte har några särskilda rättigheter. Klaganden agerar snarare som en privatperson som befinner sig i en jämförbar situation.
B – Den andra tolkningsfrågan
34. Avgörande för huruvida det föreligger ett krav på återbetalning på grund av obehörig vinst är enligt den tyska regeringen huruvida det föreligger en rättslig grund för utbetalning för svarandena. En sådan rättslig grund i form av längre gående ersättningsanspråk kan enbart följa av lagen om egendom och lagen om företräde för investeringar, vilket fastställs för samtliga svarande utifrån samma rättsläge och för vilka endast ett enhetligt beslut kan fattas. Såväl talan som det försvar som gjorts gällande mot denna, det vill säga att det finns längre gående ersättningsanspråk, bygger på samma rättsliga grund. Det ”nära samband” som krävs enligt artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 föreligger således.
35. Också den portugisiska regeringen anser att det finns ett så nära samband mellan kravet på återbetalning och det längre gående ersättningsanspråk som åberopats häremot att gemensam dom är påkallad i denna fråga för att undvika att oförenliga domar meddelas. Den omständigheten att käromålen bygger på olika grunder innebär inte att inte artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 kan tillämpas.
36. Kommissionen har inledningsvis fastställt att det i målet vid den nationella domstolen inte väckts något genkäromål avseende längre gående ersättningsanspråk och att artikel 6.3 i förordning nr 44/2001 följaktligen inte kommer i fråga. Såvida längre gående ersättningsanspråk enbart gjorts gällande som försvar mot klagandens krav på återbetalning på grund av obehörig vinst innebär detta inte att det nära samband mellan käromål som krävs enligt artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 och som föreligger oberoende av de olika grunder för talan som åberopats, nämligen återbetalning på grund av obehörig vinst och på grund av rättsstridiga handlingar, bortfaller eftersom de rör en och samma situation.
C – Den tredje tolkningsfrågan
37. Den tyska regeringen har anfört att det av ordalydelsen i artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 framgår att bestämmelsen enbart är tillämplig på svarande som har hemvist i en medlemsstat. Lagstiftningens systematik utgör hinder mot en tolkning som går utöver ordalydelsen i nämnda bestämmelse. Den omständigheten att bestämmelsen är av undantagskaraktär förutsätter i stället en snäv tolkning. Dessutom innehåller artikel 4.1 i förordning nr 44/2001 en särskild bestämmelse för svarande som inte har hemvist i en medlemsstat.
38. Den portugisiska regeringen har anfört att artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 inte är tillämplig på en medsvarande som har sitt hemvist utanför Unionen och har i detta avseende hänvisat till domen i målet Réunion européenne m.fl.(6), enligt vilken ”artikel 6.1 i [Bryssel]konventionen skall tolkas så, att talan inte kan väckas mot en svarande med hemvist inom en konventionsstats territorium i en annan konventionsstat vid den domstol där talan anhängiggjorts mot en annan svarande som inte har hemvist i någon konventionsstat på den grunden att tvisterna är odelbara och inte bara har ett samband med varandra”.
39. Kommissionen har gjort gällande att det av bestämmelserna i artiklarna 3.1 och 4.1 i förordning nr 44/2001 framgår att talan inte kan väckas mot dem som inte har hemvist i en medlemsstat på grundval av artikel 6.1 i nämnda förordning.
VII – Rättslig bedömning
A – Den första tolkningsfrågan
40. Den hänskjutande domstolen har ställt sin första tolkningsfråga för att få klarhet i huruvida kravet på återbetalning av en rättsligt ogrundad utbetalning som gjorts av en delstat, under sådana omständigheter som dem i målet vid den nationella domstolen, är att anse som privaträttsligt i den mening som avses i artikel 1.1 i förordning nr 44/2001, även när delstaten fått i uppdrag av en myndighet att såsom gottgörelse utbetala en del av köpeskillingen enligt ett avtal om fastighetsförvärv till skadelidande, men i stället av misstag överför hela köpeskillingen till dessa skadelidande och väcker talan vid domstol om återbetalning av det för mycket utbetalda beloppet.
41. För besvarandet av denna fråga ska det inledningsvis klargöras vad som avses med privaträttsligt i den mening som avses i förordning nr 44/2001. I detta sammanhang ska domstolens rättspraxis avseende detta kriterium granskas och de slutsatser som dras av dessa ska sedan tillämpas på omständigheterna i målet vid den nationella domstolen.
1. Behovet av en självständig tolkning av begreppet privaträttslig
42. Begreppet privaträttslig ska i motsats till framför allt ”förvaltningsrättsliga frågor” som också anges i artikel 1 i förordning nr 44/2001 tolkas självständigt i unionsrätten. Det är inte lagstiftningen i de medlemsstater som deltar i det konkreta fallet som är avgörande utan regelverkets ändamål och systematik, samt de allmänna principer som kan härledas ur de nationella rättsordningarna som helhet.(7)
43. Det ska härvid beaktas att det vad gäller avgränsningen mellan privaträtt och offentlig rätt är allt svårare att utarbeta allmänna rättsprinciper för samtliga medlemsstater till följd av de skillnader i utformningen och det stora antalet nationella rättsordningar som finns. (8)
44. Domstolens rättspraxis avseende artikel 1 i Brysselkonventionen ger således vägledning vad gäller tolkningen av innebörden av begreppet privaträttslig.
2. Relevansen av rättspraxis avseende artikel 1 i Brysselkonventionen för tolkningen av artikel 1 i förordning nr 44/2001
45. Enligt skäl 19 i förordning nr 44/2001 utgår unionslagstiftaren från en ”kontinuitet mellan Brysselkonventionen [(9)] och … förordning [nr 44/2001]”. Detta innebär att motsvarande rättspraxis avseende Brysselkonventionen kan beaktas vid tolkningen av förordning nr 44/2001, om begreppen överensstämmer.(10)
46. Eftersom begreppet privaträttslig hänför sig till artikel 1 i Brysselkonventionen ska domstolens rättspraxis avseende denna bestämmelse och dess utveckling bedömas mot bakgrund av förordning nr 44/2001 och överföras på förevarande mål.
3. Rättspraxis avseende artikel 1 i Brysselkonventionen för tolkningen av artikel 1 i förordning nr 44/2001
a) Domen i målet LTU(11)
47. Ett grundläggande uttalande om begreppet privaträttslig återfinns i punkt 5 i domen i målet LTU, i vilket det rörde sig om vägavgifter för att utnyttja flygsäkerhetstjänster som en internationell flygplansövervakningsorganisation fick ta ut av lufttrafikföretag. Organisationen väckte talan om uttag av sådana avgifter vid en belgisk handelsdomstol och yrkade att domen skulle läggas till grund för verkställighet i Tyskland.
48. Domstolen slog i detta avseende fast följande: ”[E]tt avgörande som meddelas i en tvist mellan en offentlig myndighet och en privatperson, där den offentliga myndigheten utövat en offentligrättslig befogenhet, [ska] undantas från konventionens tillämpningsområde.”
49. Avgörande var härvid således om en av parterna utövat en ”offentligrättslig befogenhet” som negativt avgränsningskriterium för att förneka förekomsten av ett mål av privaträttslig natur och följaktligen för att utesluta användningen av Brysselkonventionen.
50. I domen i målet LTU saknas visserligen en abstrakt allmän definition av begreppet samband, men konkret slog domstolen fast att det i målet vid den nationella domstolen kan utgås från att en offentligrättslig befogenhet har utövats av det skälet att ” det … i målet … är fråga om indrivning av avgifter som ett privat rättssubjekt skall erlägga till ett nationellt eller internationellt offentligt organ för utnyttjande av detta organs utrustning och tjänster …” Detta gäller än mer när avgifterna, beräkningssättet och förfarandet för indrivning fastställs ensidigt gentemot användarna …”.(12)
51. Domstolen har därmed i det fallet inledningsvis gett det mycket långtgående begreppet(13) samband, som har en mycket öppen betydelse, ett innehåll i form av exempel och anknutit det till myndighetsutövning.(14)
b) Domen i målet Rüffer(15)
52. Domstolen har i domen i målet Rüffer såtillvida anslutit sig till de bedömningar som gjordes i domen i målet LTU. Till grund för målet vid den nationella domstolen låg en regresstalan som väckts av Nederländerna mot tyska ägare till ett fartyg som sjunkit i nederländskt inre farvatten om ersättning för bärgningskostnaderna.(16)
53. Domstolen inordnade inte denna talan under begreppet mål av privaträttslig natur, eftersom det rörde sig om en flodpolisiär åtgärd som allmänt klassificeras som myndighetsutövning.(17) Det förhållandet att en person agerar med stöd av ett anspråk som har sin grund i ett utövande av offentligrättsliga befogenheter räcker för att talan om ersättning för kostnader inte ska anses omfattas av tillämpningsområdet för Brysselkonventionen.(18)
c) Domen i målet Sonntag(19)
54. I domen i målet Sonntag agerade en person med stöd av ett skadeståndsanspråk i Italien mot en lärare vid en tysk statlig skola som hade sin grund i att läraren brustit i sin skyldighet att hålla uppsikt vilket ledde till att en elev omkom under en skolutflykt.
55. Även här anknöt domstolen till de värderingar som kom till uttryck i de ovannämnda domarna LTU och Rüffer men slog fast att det i det konkreta fallet inte förelåg ett tillräckligt samband med myndighetsutövning.
56. Domstolen fastställde att en situation nämligen inte enbart ska anses omfattas av tillämpningsområdet för Brysselkonventionen när den skadevållare mot vilken talan har väckts ska anses som offentlig myndighet som har utövat offentliga maktbefogenheter. Även om en tjänsteman har agerat å statens vägnar så utövar han inte alltid offentliga maktbefogenheter. I de flesta av de konventionsslutande staternas rättsordningar innebär inte ett ingrepp av en lärare vid en statlig skola inom ramen för det ansvar för elever som överlåtits på vederbörande vid en skolutflykt ett utövande av maktbefogenheter, eftersom läraren inte utövar befogenheter som avviker från de rättsregler som gäller i förhållandet mellan enskilda. Även om lagstiftningen i den konventionsslutande stat från vilken den berörda läraren härrör klassificerar lärarens skyldighet att hålla uppsikt över sina elever som myndighetsutövning så saknar detta betydelse för klassificeringen av den ursprungliga tvisten med avseende på Brysselkonventionen.(20)
57. Därmed konkretiseras begreppet privaträttslig i domen i målet Sonntag på så sätt att avgörande enligt denna dom är om särskilda offentliga maktbefogenheter utövas eller om de aktuella uppgifterna och befogenheterna inte skiljer sig från dem som utövas av enskilda. I det sistnämnda fallet är Brysselkonventionen tillämplig även om ett vagt samband med statens agerande kan fastställas, men detta inte karaktäriseras av att särskilda offentliga maktbefogenheter utövas.
d) Domen i målet Baten(21)
58. Domen i målet Baten är i linje med domstolens rättspraxis. En regresstalan som ett offentligt organ har väckt mot ett privat rättssubjekt för att återfå belopp som det har erlagt såsom socialt bistånd till denna persons tidigare maka och till hans barn, omfattas av Brysselkonventionen, såvida grunderna för talan och de närmare bestämmelserna om hur talan i fråga ska väckas och föras regleras genom allmänna bestämmelser om underhållsskyldighet. Såvida regresstalan väcks med stöd av bestämmelser genom vilka lagstiftaren har gett det offentliga organet en särskild befogenhet kan talan inte anses vara hänförlig till privaträttens område. (22)
59. Kriteriet privaträttlig ska följaktligen prövas med beaktande av de faktorer som är utmärkande för rättsförhållandet mellan parterna i tvisten eller föremålet för tvisten,(23) varvid det avgränsande kriteriet huruvida det rör sig om en myndighets egna särskilda befogenheter eller inte är avgörande.
e) Domen i målet Préservatrice foncière TIARD(24)
60. Detta bekräftas även i domen i målet Préservatrice foncière TIARD. En talan som en konventionsstat har väckt mot ett privaträttsligt subjekt om fullgörande av ett privaträttsligt borgensavtal, vilket ingåtts för att göra det möjligt för en annan person att ställa en av staten krävd och definierad säkerhet, omfattas av begreppet privaträttens område. Detta gäller under förutsättning att rättsförhållandet mellan borgenären och borgensmannen, såsom det följer av borgensavtalet, inte innebär ett utövande av maktbefogenheter som avviker från de rättsregler som gäller i förhållanden mellan enskilda. (25)
f) Sammanfattande bedömning av rättspraxis avseende artikel 1 i Brysselkonventionen
61. Betraktar man utvecklingen av rättspraxis avseende begreppet privaträttslig i den mening som avses i artikel 1 i Brysselkonventionen kan man fastställa att domstolen har fastställt tillämpningsområdet för Brysselkonventionen i första hand utifrån de faktorer som är utmärkande för rättsförhållandet mellan parterna i tvisten eller föremålet för tvisten.(26) Domstolen har därvid enbart på restriktiva villkor fastställt att det föreligger ett ”samband med utövandet av offentliga maktbefogenheter” i den mening som avses i den rättspraxis som utvecklats i domen i målet LTU(27), vilket innebär att det inte föreligger ett mål av privaträttslig natur och, därmed, att Brysselkonventionen inte är tillämplig, varvid enbart ett vagt samband med statligt agerande utan särskild myndighetsprägel inte räcker. (28)
62. Den centrala frågan härvid är om de uppgifter och befogenheter som är aktuella i målet och som en myndighet utövar i funktionellt hänseende skiljer sig från de uppgifter och befogenheter som utövas av enskilda, det vill säga om staten utnyttjar särskilda rättigheter.(29) Om det förhåller sig på det sättet, såsom till exempel med avseende på de flodpolisiära åtgärderna i domen i målet Rüffer, så är Brysselkonventionen inte tillämplig. Om det inte förhåller sig på det sättet, såsom i domen i målet Sonntag, vid den påstådda bristen på uppsyn hos läraren vid en statlig skola, vilket ska bedömas enligt samma kriterier som när det gäller privaträttsliga rättsförhållanden, så är Brysselkonventionen tillämplig och målet ska anses vara av privaträttslig natur.
4. Fasthållande vid den rättspraxis som utvecklats avseende artikel 1 i Brysselkonventionen efter ikraftträdandet av förordning nr 44/2001
63. Efter ikraftträdandet av förordning nr 44/2001 överfördes ovannämnda rättspraxis som utvecklats avseende artikel 1 i Brysselkonventionen direkt till artikel 1 i den aktuella förordningen.
a) Domen i målet Apostolides(30)
64. I domen i målet Apostolides(31) sammanfattade domstolen de kriterier som tidigare utvecklats i samband med Brysselkonventionen och slog fast följande: ”En självständig tolkning av begreppet ’privaträttens område’ innebär att vissa typer av domstolsavgöranden ska anses uteslutna från tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001 på grund av faktorer som karakteriserar rättsförhållandet mellan parterna i målet eller på grund av tvistens föremål … Domstolen har sålunda funnit att även om vissa avgöranden i tvister mellan en offentlig myndighet och ett privaträttsligt subjekt kan omfattas av detta begrepp, så förhåller det sig annorlunda när den offentliga myndigheten utövar offentliga maktbefogenheter. … Det förhållandet att en av parterna i tvisten har utövat offentliga maktbefogenheter, på grund av att parten i fråga har utövat befogenheter som avviker från de rättsregler som är tillämpliga i förhållandet mellan enskilda, innebär att tvisten inte rör privaträttens område, i den mening som avses i artikel 1.1 i förordning nr 44/2001 …”.
b) Domen i målet Realchemie Nederland(32)
65. I domen i målet Realchemie Nederland(33) konkretiserade domstolen begreppet privaträttens område i det praktiskt betydelsefulla fallet avseende en tysk domstols föreläggande av vite, i syfte att säkerställa efterlevnaden av ett domstolsavgörande som meddelats på privaträttens område. Det rörde sig i det konkreta fallet om patenträttsligt förbud förenat med vite som fastställs i ett senare skede och dess verkställighet i Nederländerna.
66. Trots att detta vite föreläggs ex officio och slutligen inte tillkommer borgenären utan statskassan, är förordning nr 44/2001 tillämplig på erkännande och verkställighet av ett domstolsbeslut om utdömande av vite, eftersom det nationella mål i vilket beslutet meddelats rör privaträttens område, såsom det definieras i förordningen.(34) Domstolen har således klargjort att ”särskilda kännetecken för det tyska verkställighetsförfarandet ... inte [kan] anses avgörande för hur rätten till verkställighet ska karaktäriseras. Karaktären av denna rätt beror nämligen på karaktären av den subjektiva rättighet vars åsidosättande ligger till grund för verkställigheten, det vill säga i förevarande fall Bayers ensamrätt att utnyttja den uppfinning som skyddas av företagets patent. Denna rätt faller utan tvekan inom ”privaträttens område” i den mening som avses i artikel 1 i förordning nr 44/2001.”(35)
67. Domstolen har därmed klargjort att det aktuella rättsförhållandet och föremålet för tvisten är avgörande och enbart särskilda kännetecken för förfarandet som inte påverkar deras beskaffenhet saknar betydelse för artikel 1 i förordning nr 44/2001. ”[Om d]en talan som väckts syftar … till att säkerställa privata rättigheter och [inte] förutsätter … myndighetsutövning från någon av parterna i tvisten … [så] ska rättsförhållandet mellan … [parterna] kvalificeras som ’ett privaträttsligt rättsförhållande’, och det omfattas således av begreppet ’privaträttens område’ i den mening som avses i förordning nr 44/2001.”(36)
68. De sålunda sammanfattade kriterierna för avgränsning ska tillämpas på omständigheterna i målet vid den nationella domstolen och det ska prövas om det i ljuset av domstolens fasta rättspraxis ska anses utgöra ett mål av privaträttslig natur.
5. Tillämpning av de kriterier som utvecklats i rättspraxis på omständigheterna i målet vid den nationella domstolen
69. Mot bakgrund av vad som anförts ovan ska vid svaret på den första tolkningsfrågan karaktären på rättsförhållandet mellan parterna, föremålet för tvisten och framför allt frågan huruvida delstaten Berlin, klagande i målet vid den nationella domstolen, har väckt talan i samband med utövande av offentliga maktbefogenheter, prövas.
a) Karaktären på rättsförhållandet mellan parterna
70. Inledningsvis ska rättsförhållandet mellan svarandena och klaganden prövas mot bakgrund av vilket den rättsligt ogrundade omtvistade utbetalningen av för höga belopp vars återbetalning numera har begärts skedde.
71. Såsom den hänskjutande domstolen anfört(37) gäller de ovan i punkterna 12 och 13 i detta förslag till avgörande beskrivna bestämmelserna om ersättning enligt den tyska lagen om egendom och lagen om företräde för investeringar för samtliga ägare av fastigheter som omfattas av krav på återbördande, oberoende av om det härvid rör sig om offentliga myndigheter eller en privat ägare.
72. Berörda ägare utgörs visserligen ofta av statliga organ, såsom klaganden i förevarande fall, men även privata ägare, till exempel de som har dragit fördel av tvångsförsäljningar av fastigheter eller företag i det så kallade Tredje riket. För samtliga dessa gäller samma regler. Statliga organ åtnjuter därvid inga som helst privilegier eller någon särställning. Detta gäller även i fråga om att läka misstag som begåtts vid uppfyllandet av skadelidandes betalningsanspråk när det, i likhet med vad som är fallet här, skett en utbetalning av ett för högt belopp. Den skadelidande måste väcka talan vid allmän domstol om återbetalning av det för högt utbetalda beloppet. Inte heller för statliga ägare såsom delstaten Berlin föreskrivs några undantag. Inte heller här åtnjuter dessa några särskilda rättigheter utan behandlas som vilken privat ägare som helst.
73. Mot bakgrund av vad som anförts ovan ska det, såsom huvudsakligen även den tyska(38) och den portugisiska regeringen(39) samt kommissionen(40) påpekat, utgås ifrån att det aktuella rättsförhållandet mellan parterna till sin natur inte har sådana egenskaper att de statliga organen har särskilda privilegier som skiljer dem från berörda enskilda som befinner sig i en jämförbar situation.
74. De faktorer som karaktäriserar de rättsförhållanden som det rör sig om i målet vid den nationella domstolen tyder således på att målet ska klassificeras som ett mål av privaträttslig natur. Den omständigheten att den ursprungliga betalningsskyldigheten som har lett till utbetalning av ett för stort belopp av misstag, har varit föremål för ett förvaltningsförfarande, medför inte, såsom den tyska regeringen fastställt,(41) en annan bedömning. Härvid rör det sig nämligen enbart om en processrättslig fråga som till sin art inte på något avgörande sätt präglar de faktorer som karaktäriserar skyldigheten att betala en del av köpeskillingen och därmed rättsförhållandet mellan parterna, särskilt som tvist i ett sådant förfarande även kan uppkomma mellan två fysiska personer, vilket den hänskjutande domstolen uttryckligen har påpekat.
b) Föremål för tvisten
75. Såväl det krav som klaganden gjort gällande i det konkreta fallet som sättet för att framföra detta krav uppvisar enligt min mening inga särdrag som återspeglar några särskilda kännetecken för myndighetsutövning.
76. Tvärtom. Såsom den portugisiska regeringen med rätta påpekat(42) är det i förevarande fall enbart fråga om en rättsligt ogrundad utbetalning av ett för högt belopp som skett av misstag, och för vilket återbetalning begärts enligt principen om obehörig vinst.
77. Det rör sig således inte om något typiskt fel som begåtts vid myndighetsutövning utan om ett misstag vid utbetalningen som även kan förekomma vid rättsförhållanden mellan enskilda personer. Den omständigheten att ett förvaltningsförfarande föregick utbetalningen av det för höga beloppet i det fallet saknar betydelse och innebär inte att kravet på ersättning på grund av obehörig vinst har en särskild prägel av myndighetsutövning.
78. Ett oskiljaktigt samband med föregående förvaltningsförfarande kan inte anses föreligga redan av det skälet att förfarandet enbart avsåg betalning av det belopp som verkligen skulle återbetalas men inte återbetalning av det här omtvistade för mycket utbetalda beloppet.
6. Slutsats i denna del
79. Med hänsyn till de faktorer som karakteriserar rättsförhållandena och föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen samt med beaktande av att tvisten inte har något samband med utövandet av särskilda myndighetsbefogenheter utan den klagande delstaten omfattas av samma rättsregler som en enskild person som befinner sig i en jämförbar situation, kan det i förevarande fall utgås från att det är fråga om ett mål som rör privaträttens område i den mening som avses i artikel 1 i förordning nr 44/2001.
80. Den första tolkningsfrågan ska således besvaras så, att en delstats krav på återbetalning av en rättsligt ogrundad utbetalning ska, under sådana omständigheter som de i det nationella målet aktuella, anses som privaträttsligt i den mening som avses i artikel 1.1 i förordning nr 44/2001, även när en delstat fått i uppdrag av en myndighet att såsom gottgörelse utbetala en del av köpeskillingen enligt ett avtal om fastighetsförvärv till skadelidande, men i stället av misstag överför hela köpeskillingen till dessa skadelidande och därför väcker talan vid domstol om återbetalning av det för mycket utbetalda beloppet.
B – Den andra tolkningsfrågan
81. Den andra tolkningsfrågan som ställts av den hänskjutande domstolen hänför sig i första hand till svarandena 5–10 i tvisten i målet vid den nationella domstolen som har hemvist i Förenade kungariket och Spanien, men mot vilka klaganden i tvisten i målet vid den nationella domstolen väckt talan i Berlin.
82. Den hänskjutande domstolen har utgått från att den tyska domstolen enbart har behörighet med avseende på nämnda svarande med stöd av artikel 6.1 i förordning nr 44/2001.(43) Den vill mot bakgrund av vad som anförts ovan få klarhet i vilken betydelse denna bestämmelse, som reglerar vilken domstol som är behörig under de nu aktuella faktiska omständigheterna, har.(44)
83. Enligt denna bestämmelse kan ”vid domstol där någon av svarandena har hemvist,”(45) talan även väckas mot en annan person ”som har hemvist i en medlemsstat” ”förutsatt att det finns ett tillräckligt nära samband mellan käromålen för att en gemensam handläggning och dom skall vara påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar”.
84. Den andra tolkningsfrågan från den hänskjutande domstolen gäller kriteriet nära samband.
85. Den önskar få klarhet i huruvida kravet i artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 på nära samband mellan käromålen är uppfyllt även när svarandena åberopar längre gående ersättningsanspråk med avseende på vilka endast ett enhetligt beslut kan fattas.
86. Vid dessa krav rör det sig konkret om svarandenas argumentation att de i vart fall kan kräva utbetalning av ett större belopp än den aktuella delen av försäljningsintäkten, eftersom denna understeg fastighetens marknadsvärde och dessa längre gående ersättningsanspråk går emot klagandens anspråk på grund av obehörig vinst.
87. I detta avseende är inledningsvis två klargöranden på sin plats. För det första har längre gående ersättningsanspråk inte gjorts gällande i ett genkäromål i tvisten i målet vid den nationella domstolen, och artikel 6.3 i förordning nr 44/2001 som särskilt avser genkäromål är således inte tillämplig. För det andra förefaller den hänskjutande domstolen, såsom kommissionen med rätta påpekat,(46) i allmänhet inte ha ifrågasatt huruvida det föreligger ett nära samband mellan käromålen i den mening som avses i artikel 6.1 i förordning nr 44/2001, utan den vill konkret få klarhet i huruvida de ersättningsanspråk som gjorts gällande på förhand kan innebära att det nära samband som föreligger mellan käromålen i den mening som avses i nämnda bestämmelse bortfaller.
88. Följaktligen ska båda aspekter, talan och det försvar som framförts mot talan, prövas tillsammans för att frågan huruvida den förfaranderättsliga situationen i målet vid den nationella domstolen uppfyller kraven i artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 ska kunna besvaras.
89. Det ska således för det första prövas under vilka förhållanden ett tillräckligt nära samband mellan käromålen kan anses finnas för att en gemensam handläggning och dom ska vara påkallad i den mening som avses i denna bestämmelse. Härför krävs en analys av domstolens rättspraxis avseende artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 och den tidigare gällande bestämmelsen i Brysselkonventionen. I ett andra skede ska de slutsatser som dras härav överföras till tvisten i målet vid den nationella domstolen och härvid framför allt betydelsen av de ersättningsanspråk som gjorts gällande där bedömas.
1. Domstolens rättspraxis avseende begreppet nära samband i den mening som avses i artikel 6.1 i Brysselkonventionen samt artikel 6.1 i förordning nr 44/2001
90. Huvuddragen beträffande domstolens rättspraxis i denna fråga har jag noga beskrivit i mitt förslag till avgörande i målet Painer(47), och jag vill i förevarande fall enbart redogöra för de viktigaste punkterna och domen i målet Painer.(48)
a) Självständig och strikt tolkning av begreppet nära samband
91. Domstolen har huvudsakligen uppmanat att begreppet nära samband ska ges en självständig(49) och strikt tolkning, eftersom det rör sig om en särskild behörighetsregel, som är speciell genom att den utgör undantag från huvudregeln enligt artikel 2 i förordning nr 44/2001 om att domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist är behöriga. En tolkning som går utöver de fall som uttryckligen nämns i denna förordning får inte göras.(50)
92. Enligt domen i målet Painer ankommer det beträffande artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 på den nationella domstolen att mot bakgrund av samtliga uppgifter i målet bedöma huruvida det finns ett samband mellan de olika käromål som väckts vid den, det vill säga om det föreligger en risk för oförenliga domar om de olika ansökningarna prövas i olika rättegångar.(51)
b) Tillräckligt nära samband och risk för oförenliga domar
93. Domstolen har påpekat att det mål som eftersträvas i artikel 6.1 i förordning nr 44/2001, i enlighet med skälen 12 och 15 i förordningen, för det första är att underlätta rättskipningen, minimera möjligheten för samtidiga förfaranden och således undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar. För det andra ska denna bestämmelse emellertid inte tillämpas på så sätt att den ger sökanden möjlighet att väcka talan mot flera svarande endast i syfte att en av dessa svarande skulle undandras lagföring vid domstol i den stat där vederbörande har hemvist.(52)
94. Vad gäller kriteriet nära samband har domstolen vidare påpekat att domarna inte kan betraktas som oförenliga i den mening som avses i artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 redan av det skälet att målen fått olika utgång, utan det krävs därutöver att domarna i denna del avser samma rättsliga och faktiska situation.(53)
c) Kriteriet att svaranden ska kunna förutse domstols behörighet under de omständigheter som föreligger
95. I domen i målet Painer hänvisade domstolen dessutom till skäl 11 i förordning nr 44/2001. Enligt detta ska behörighetsbestämmelserna uppfylla kravet på förutsebarhet och bygga på den allmänna principen om svarandens hemvist, och det måste alltid kunna gå att bestämma vilken domstol som är behörig utifrån denna princip, utom i vissa bestämda fall när det är berättigat att använda någon annan anknytning.(54)
96. Den omständigheten att käromål som har väckts mot flera svarande har olika rättsliga grunder utgör inte i sig hinder för tillämpning av artikel 6.1 i förordning nr 44/2001, i den mån svarandena kunnat förutse att de riskerade att dras inför rätta i en medlemsstat där i vart fall en av dem har hemvist.(55) Detta gäller desto mer när de nationella bestämmelser med stöd av vilka talan har väckts mot de olika svarandena i princip är identiska.(56)
2. Tillämpning av kriterierna i rättspraxis på omständigheterna i målet vid den nationella domstolen
a) Tillräckligt nära samband och risk för oförenliga domar
97. I förevarande fall grundar sig såväl de aktuella käromålen på ett anspråk vilka har sin grund i obehörig vinst som – vad gäller svaranden nr 11, ett otillåtet handlande – invändningen mot dessa om för långt gående ersättningsanspråk, på samma faktiska och rättsliga omständigheter.
98. Det kännetecknas av det anspråk som har gjorts gällande mot de statliga organen enligt lagen om egendom och överföringen av det omtvistade beloppet som svarandena 1–10 erhöll, för vilket svaranden nr 11 agerade som deras advokat vid mottagandet och för vilket kravet på återbetalning numera är omtvistat vid den allmänna domstolen.
99. Den omständigheten att klaganden härvid inte gjort gällande obehörig vinst utan riktat krav som har sin grund i skadeståndsrätten gentemot svaranden nr 11 medför ingen annan bedömning. Domstolen har nämligen klargjort att det inte krävs att identiska grunder för anspråk föreligger för att käromålen ska anses vara förenade i den mening som avses i artikel 6.1 i förordning nr 44/2001.(57) De anspråk som gjorts gällande i de olika käromålen avser samma intresse, nämligen återbetalning av för högt utbetalda belopp som utbetalats av misstag.
100. Under dessa identiska faktiska och rättsliga omständigheter som ligger till grund för käromålen har kraven på längre gående ersättningsanspråk gjorts gällande. De är lika viktiga för samtliga svarande med avseende på de anspråk som har gjorts gällande mot dem. Såsom den tyska regeringen med rätta anfört(58) kommer nämligen enbart ett krav enligt lagen om egendom och lagen om företräde för investeringar i fråga som rättslig grund för den utbetalning som svarandena kan göra gällande, vilket bedöms för samtliga svarande utifrån samma faktiska och rättsliga situation.
101. Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat(59) ”[kan] endast ett enhetligt beslut … fattas [för samtliga svaranden]” i denna fråga. Jag instämmer i detta, oberoende av om svarandena är solidariskt ansvariga eller delgäldenärer, vilket den hänskjutande domstolen utgått ifrån.(60) För frågan huruvida framgång kan vinnas med talan är förekomsten av längre gående ersättningsanspråk en gemensam inledande fråga. Om ett enhetligt beslut inte fattas i denna fråga så finns en risk för oförenliga domar. Genom oförenliga domar skulle ovan beskrivna faktiska och rättsliga situation delas upp på ett oacceptabelt sätt.
b) Kriteriet att svaranden ska kunna förutse domstols behörighet under de omständigheter som föreligger
102. Såsom den tyska regeringen(61) med rätta påpekat kunde svarandena på grund av de enhetliga sakförhållandena även förutse att de skulle kunna stämmas i Förbundsrepubliken Tyskland.
103. Även de svarande som har hemvist i andra medlemsstater än Tyskland måste nämligen, genom att de företrätts gemensamt av en advokat och gemensamt genomfört förfarandet om gottgörelse, ha haft kännedom om att även personer med hemvist i Tyskland ingick i kretsen av rättsliga efterträdare, och att de käromål som väckts mot dem i egenskap av så kallade första käromål kunde utgöra behörighetsgrund i den mening som avses i artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 till nackdel för övriga potentiella rättsliga efterträdare. Såtillvida skiljer sig förevarande fall avsevärt från det för svarandena oförutsebara, på grund av att ”icke koncentrerade samtidiga förfaranden” grundade sig på olika sakförhållanden.(62)
3. Slutsats i denna del
104. Mot bakgrund av vad som redovisats ovan ska den andra frågan besvaras så, att kravet i artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 på nära samband mellan käromålen är uppfyllt, även när svarandena under sådana omständigheter som de i målet vid den nationella domstolen åberopar längre gående ersättningsanspråk mot klaganden med avseende på vilka endast ett enhetligt beslut kan fattas.
C – Den tredje tolkningsfrågan
105. Den tredje tolkningsfrågan avser de svarande som har hemvist i Israel. Den hänskjutande domstolen önskar inledningsvis få klarhet i huruvida artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 även är tillämplig på svarande som inte har hemvist i Europeiska unionen.
1. Tolkning av artikel 6.1 i förordning nr 44/2001
106. Bestämmelsen ska enligt de tolkningsmetoder(63) som domstolen har utvecklat tolkas enligt sin ordalydelse, med beaktande av sammanhanget och ändamålet med bestämmelsen.
a) Ordalydelsen i artikel 6.1 i förordning nr 44/2001
107. Vid den anbefallna strikta tolkningen(64) av artikel 6.1 i förordning nr 44/2001, vilken är påkallad, följer redan av ordalydelsen att bestämmelsen om behörig domstol under de faktiska omständigheterna enbart kan vara tillämplig på ”den som har hemvist i en medlemsstat”.
108. Härav följer e contrario att svarande med hemvist i Israel, det vill säga inte i en medlemsstat, således inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 6.1 i förordning nr 44/2001.
b) Den plats som artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 har i systematiken i förordning nr 44/2001
109. Såsom den tyska regeringen med rätta anfört(65) kan artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 med avseende på det sammanhang i vilket bestämmelsen ingår inte tolkas utöver sin ordalydelse.
110. Det ska för det första beaktas att artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 utgör ett undantag från principen om behörighet för domstolarna i svarandens hemviststat och att en tolkning utöver de fall som uttryckligen anges i denna förordning är otillåten, vilket återigen framhållits i domen i målet Painer. (66)
111. För det andra föreskrivs en uttrycklig bestämmelse i artikel 4.1 i förordning nr 44/2001 just för sådana svarande som inte har hemvist i en medlemsstat. Om svaranden inte har hemvist i en medlemsstat bestäms domstolarnas behörighet nämligen i varje medlemsstat i enlighet med den medlemsstatens lag, om inte annat följer av bestämmelserna i artiklarna 22 och 23 i förordning nr 44/2001. I förevarande fall är emellertid varken artikel 22 i vilken vissa exklusiva behörigheter regleras utan hänsyn till svarandens hemvist, eller artikel 23 i förordning nr 44/2001 som avser prorogationsavtal tillämplig, varför det efter en uttrycklig bedömning av förordning nr 44/2001 kan fastställas att behörighet för de tyska domstolarna enbart kan fastställas enligt den nationella lagstiftningen i denna medlemsstat men inte enligt förordning nr 44/2001 som innehåller en uttömmande reglering i detta avseende.
112. Detta är även förenligt med skäl 9 i den aktuella förordningen enligt vilket svarande som saknar hemvist i en medlemsstat i allmänhet omfattas av de nationella behörighetsbestämmelser som är tillämpliga i den medlemsstat i vilken den domstol där talan har väckts befinner sig. Detta innebär e contrario att förordning nr 44/2001, bortsett från undantagsbestämmelser, inte är tillämplig på dem.
c) Ändamålet med artikel 6.1 i förordning nr 44/2001
113. Teleologiska överväganden medför ingen annan bedömning.
114. De lege lata är ändamålet med artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 enligt skälen nämligen att minimera möjligheten för samtidiga förfaranden för att oförenliga domar inte meddelas i två medlemsstater och att rättskipningen därmed ska fungera väl.
115. Härav följer att bestämmelsen i sin nuvarande struktur inte kan tillämpas på fall som avser tredjeland.
116. De lege ferenda kan detta kanske komma att ändras, eftersom det redan i kommissionens förslag av den 14 december 2010 om omarbetning av förordning nr 44/2001(67) i allmänhet pläderas för en utvidgning av ”behörighetsbestämmelserna i förordningen till gäldenärer i tredje land”. Det är emellertid inte klart hur artikel 6.1 i den aktuella förordningen kommer att se ut efter en omarbetning, särskilt som det enligt kommissionens nämnda förslag i detta avseende ska göras väsentliga redaktionella ändringar.(68)
2. Huruvida en analog tillämpning av artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 på fall avseende tredjeland är möjlig
117. I tysk doktrin har emellertid övervägts en analog tillämpning av artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 när en eller flera svarande inte har hemvist i en medlemsstat, såvida åtminstone en ytterligare svarande har hemvist i en medlemsstat.(69) Detta motiveras med att personer med hemvist i ett tredjeland annars skulle privilegieras på ett sätt som inte kan accepteras, vilket inte är syftet med förordning nr 44/2001.
118. Detta argument är emellertid inte övertygande(70) redan av det skälet att det inte finns någon lucka i lagen i den aktuella förordningen och det således inte finns något utrymme för analogier.
119. I förordning nr 44/2001 har frågan om personer med hemvist i tredjeland nämligen reglerats uttömmande i artiklarna 4, 22 och 23 genom att det med avseende på de fall som inte regleras i förordningen hänvisas till medlemsstaternas lagstiftning. Det står således medlemsstaterna fritt att tillämpa egna behörighetsbestämmelser med avseende på personer med hemvist i tredjeland på de områden som inte har reglerats i den aktuella förordningen. Förordningen kan således inte utvidgas utöver sitt tillämpningsområde.
3. Slutsats i denna del
120. Mot bakgrund av vad som anförts ovan ska den tredje tolkningsfrågan besvaras så, att artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 inte är tillämplig på svarande som saknar hemvist i Europeiska unionen.
121. Då denna fråga besvarats nekande behöver den delfråga som ställts enbart för det fall att frågan besvaras jakande inte besvaras i den rättsliga situation som föreligger, när domen – med stöd av bilaterala avtal med den stat som meddelat domen – inte erkänns i svarandens hemviststat på grund av bristande behörighet.
122. För det fall att domstolen besvarar den första delen i den tredje tolkningsfrågan jakande ska, i förebyggande syfte, påpekas att problemen med erkännande i tredjeland med svårighet kan påverka tolkningen av förordning nr 44/2001 och i vart fall faller inom klagandens(71) riskzon.
VIII – Förslag till avgörande
123. Mot bakgrund av föregående överväganden föreslår jag att domstolen besvarar Bundesgerichtshofs tolkningsfrågor på följande sätt:
1) Ett krav på återbetalning av en rättsligt ogrundad utbetalning av en delstat under omständigheterna i målet vid den nationella domstolen är att anse som privaträttsligt, i den mening som avses i artikel 1.1 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, även när en delstat fått i uppdrag av en myndighet att såsom gottgörelse utbetala en del av köpeskillingen enligt ett avtal om fastighetsförvärv till skadelidande, men i stället av misstag överför hela köpeskillingen till dessa skadelidande och därefter väcker talan vid domstol om återbetalning av det för mycket utbetalda beloppet.
2) Kravet i artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 på nära samband mellan flera käromål är uppfyllt även när svarandena under sådana omständigheter som dem i målet vid den nationella domstolen åberopar längre gående ersättningsanspråk mot klaganden med avseende på vilka endast ett enhetligt beslut kan fattas.
3) Artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 är inte tillämplig på svarande som saknar hemvist i Europeiska unionen.