Målen T‑413/10 och T‑414/10
(publicerat i utdrag)
Socitrel – Sociedade Industrial de Trefilaria, SA
och
Companhia Previdente – Sociedade de Controle de Participações Financeiras, SA
mot
Europeiska kommissionen
”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Den europeiska marknaden för stål för spännarmering – Fastställande av priser, uppdelning av marknaden och utbyte av känsliga affärsuppgifter – Beslut genom vilket en överträdelse av artikel 101 FEUF fastställs – Samarbete under det administrativa förfarandet – 2006 års riktlinjer för beräkning av böter – Rimlig tidsfrist”
Sammanfattning – Tribunalens dom (sjätte avdelningen) av den 15 juli 2015
1. Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Bedömning av motiveringsskyldigheten med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet – Krav på att ange samtliga faktiska och rättsliga omständigheter – Föreligger inte
(Artikel 296 FEUF)
2. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Justering av grundbeloppet – Avskräckande karaktär – Tillämpning av en multiplikationsfaktor på utgångsbeloppet – Hänvisning till överväganden i samband med bedömningen av överträdelsen allvar – Tillräcklig motivering
(Artikel 101 FEUF; EES-avtalet, artikel 53; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2 och 23.3; kommissionens meddelande 2006/C 210/02, punkt 25)
3. Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens skyldigheter – Iakttagande av en skälig tidsfrist – Åsidosättande – Följder – Ogiltigförklaring av beslutet vari överträdelsen konstateras på grund av att förfarandet tagit orimligt lång tid – Villkor – Åsidosättande av de berörda företagens rätt till försvar – Omständigheter som kan förklara tidsåtgången för det administrativa förfarandet
(Artikel 101 FEUF; EES-avtalet, artikel 53; rådets förordning nr 17)
4. Unionsrätt – Principer – Skydd för berättigade förväntningar – Åsidosättande – Villkor – Kommissionens antagande av ett ändringsbeslut efter det att talan har väckts mot det ursprungliga beslutet – Iakttagande av omsorgsplikten och rätten till försvar – Principen om skydd för berättigade förväntningar har inte åsidosatts
5. Konkurrens – Unionsrätt – Överträdelser – Ansvar – Moderbolag och dotterbolag – Ekonomisk enhet – Bedömningskriterier – Presumtion om att moderbolaget har ett avgörande inflytande över i sina helägda eller nästa helägda dotterbolag, vilket även gäller holdingbolag
(Artikel 101 FEUF; EES-avtalet, artikel 53)
6. Konkurrens – Unionsbestämmelser – Överträdelser – Ansvar – Moderbolag och dotterbolag – Ekonomisk enhet – Bedömningskriterier – Presumtion om att moderbolaget har ett avgörande inflytande över i sina helägda eller nästa helägda dotterbolag, vilket även gäller holdingbolag – Det bolag som önskar motbevisa presumtionen har bevisbördan – Bevisningen räcker inte för att motbevisa presumtionen
(Artikel 101 TFUE; EES-avtalet, artikel 53)
7. Konkurrens – Unionsbestämmelser – Överträdelser – Ansvar – Moderbolag och dotterbolag – Ekonomisk enhet – Bedömningskriterier – Presumtion om att moderbolaget har ett avgörande inflytande över sina helägda eller nästa helägda dotterbolag – Kan motbevisas – Beaktande under iakttagande av principerna om oskuldspresumtion och ansvar för eget handlande, rättssäkerhetsprincipen samt principen om parternas likställdhet i processen
(Artikel 101 FEUF; EES-avtalet, artikel 53)
8. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Justering av grundbeloppet – Högsta belopp – Beräkning – Relevant omsättning – Den sammanlagda omsättningen hos samtliga bolag som utgör den ekonomiska enhet som agerade i egenskap av företag vid den tidpunkt då beslutet att påföra böter antogs
(Artikel 101 FEUF; EES-avtalet, artikel 53; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2)
9. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Justering av grundbeloppet – Högsta belopp – Beräkning – Relevant omsättning – Omsättning under det räkenskapsår som föregick dagen för åläggande av böter – Hänvisning till omsättningen från ett annat tidigare räkenskapsår – Tillåtet – Villkor
(Artikel 101 FEUF; EES-avtalet, artikel 53; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2)
10. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Fastställande av grundbeloppet för böterna– Överträdelsens allvar – Bedömningskriterier – Allvaret i varje företags deltagande i överträdelsen – Åtskillnad – En konkurrensbegränsande samverkan som är uppdelad i flera delar – Iakttagande av proportionalitetsprincipen och principen om att påföljder och sanktionsåtgärder ska vara individuella
(Artikel 101 FEUF; EES-avtalet, artikel 53; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2 och 23.3; kommissionens meddelande 2006/C 210/02, punkterna 13 och 22)
11. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Fastställande av grundbeloppet för böterna – Överträdelsens allvar – Fastställande av procentsatsen på grund av överträdelsen allvar i förhållande till de olika kategorier av företag som gjort sig skyldiga till en enda överträdelse – Minskad skillnad mellan de procentsatser som tillämpas på de företag som gjort sig skyldiga till överträdelsen – Iakttagande av principen om likabehandling – Bedömning
(Artikel 101 FEUF; EES-avtalet, artikel 53; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2 och 23.3)
12. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Fastställande av grundbeloppet för böterna – Överträdelsens allvar – Bedömningskriterier – Det berörda företaget har gjort en felaktig bedömning av sin rättsliga ställning – Saknar betydelse
(Artikel 101 FEUF; EES-avtalet, artikel 53; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2 och 23.3)
13. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kommissionens skyldighet att följa sin tidigare beslutspraxis – Föreligger inte
(Artikel 101 FEUF; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2)
14. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Justering av grundbeloppet – Förmildrande omständigheter – Företagets passiva eller efterföljande roll – Omständighet som inte upprepas i de nya riktlinjerna – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning
(Artikel 101 FEUF; EES-avtalet, artikel 53; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkterna 2 och 3; kommissionens meddelande 2006/C 210/02, punkt 29)
15. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Justering av grundbeloppet – Förmildrande omständigheter – Samarbete av det företag som är föremål för utredning utanför tillämpningsområdet för meddelandet om förmånlig behandling – Bedömningskriterier
(Artikel 101 FEUF; EES-avtalet, artikel 53; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 2006/C 210/02, punkt 29)
16. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Justering av grundbeloppet – Högsta belopp – Beräkning – Bolag som utgör ett företag under överträdelseperioden och ett bolag som upptagit en deltagare efter överträdelsen – Tillämpning av olika metoder för beräkningen av det högsta beloppet – Åsidosättande av principen om likabehandling – Föreligger inte
(Artikel 101 FEUF; EES-avtalet, artikel 53; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2 och 23.3)
1. Se domen.
(se punkt 106)
2. Se domen.
(se punkterna 135‒137)
3. Ett åsidosättande av principen om en rimlig tidsfrist i konkurrensärenden kan få två typer av konsekvenser.
För det första, när åsidosättandet av principen om en rimlig tidsfrist har inverkat på förfarandets utgång, kan ett sådant åsidosättande leda till att det angripna beslutet ogiltigförklaras. I det avseendet kan, vad avser tillämpningen av konkurrensreglerna, den omständigheten att en rimlig tidsfrist överskridits endast utgöra grund för ogiltigförklaring av ett beslut i vilket en överträdelse konstateras då det fastställts att åsidosättandet av denna princip är till men för de berörda företagens rätt till försvar. Bortsett från detta specifika fall saknar underlåtenheten att fatta beslut inom en rimlig tidsfrist betydelse för giltigheten av det administrativa förfarandet enligt förordning nr 17. Eftersom iakttagandet av rätten till försvar är av största vikt i administrativa förfaranden på området för konkurrenspolitiken, är det emellertid betydelsefullt att förhindra att rätten ohjälpligt äventyras på grund av att ett utredningsskede blir utdraget och förhindra att denna tidsåtgång utgör hinder för att skaffa fram bevis för att vederlägga ett påstående om att det har förekommit sådana beteenden som kan medföra ansvar för de berörda företagen. Av detta skäl ska prövningen av huruvida utövandet av rätten till försvar eventuellt har hindrats inte inskränkas till själva det skede under vilket denna rätt får full verkan, det vill säga det administrativa förfarandets andra skede, vilken omfattar tiden från meddelandet om invändningar till antagandet av det slutliga beslutet. Bedömningen av orsaken till att rätten till försvar eventuellt blir mindre effektiv ska omfatta hela förfarandet och avse dess sammanlagda tidsåtgång.
När åsidosättandet av en rimlig tidsfrist inte har inverkat på förfarandets utgång, kan ett sådant åsidosättande medföra att unionsdomstolen, inom ramen för utövandet av sin obegränsade behörighet, på lämpligt sätt avhjälper det åsidosättande som följer av att en rimlig tidsfrist överskridits i det administrativa förfarandet genom att eventuellt sätta ned det ålagda bötesbeloppet.
I det avseendet och i syfte att förklara varaktigheten av det administrativa förfarandet i konkurrensärenden, ska det särskilt tas hänsyn till kartellens varaktighet, dess vidsträckta geografiska omfattning, kartellens organisation på geografisk nivå och tidsmässigt, antalet möten som hållits inom kartellen, antalet berörda företag, antalet ansökningar om förmånlig behandling och den omfattande mängden handlingar som har ingetts i det sammanhanget eller erhållits vid inspektioner och som varit avfattade på olika språk, vilka kommissionen är tvungen att undersöka, de olika skrivelser med begäran om upplysningar, antalet företag som meddelandet om invändningar var riktat till, antalet handläggningsspråk och de olika yrkandena avseende betalningskapacitet.
(se punkterna 151‒155, 168 och 169)
4. Principen om skydd för berättigade förväntningar utgör en av gemenskapens grundläggande principer. För att kunna åberopa denna princip ska tre villkor vara uppfyllda. Det ska inledningsvis föreligga preciserade garantier som är ovillkorliga och samstämmiga, som härrör från behöriga och tillförlitliga källor och som meddelats den berörde av institutionerna. Garantierna ska för det andra leda till en berättigad förväntning hos mottagaren. Garantierna ska för det tredje vara förenliga med tillämpliga bestämmelser.
Kommissionens skyldighet att iaktta omsorgsplikten innebär att den ska undersöka relevanta omständigheter i ärendet noggrant och opartiskt.
Det är vidare legitimt och främjar en god förvaltning att en institution korrigerar de fel och brister som ett beslut är behäftat med. Kommissionen får nämligen inte låta ett beslut som den vet är behäftat med fel och brister kvarstå i rättsordningen, och det är i det avseendet legitimt och främjar en god förvaltning att en institution korrigerar de fel och brister som det ursprungliga beslutet var behäftat med. När kommissionen, av det skälet, antar ett ändringsbeslut efter det att talan har väckts mot ursprungsbeslutet och sökandena i målet beretts möjlighet att justera sina grunder och yrkanden till följd av antagandet av ändringsbeslutet, kan inte nämnda sökande göra gällande att kommissionen har kränkt deras rätt till försvar.
I den mån kommissionen har rätt att, för att främja en god förvaltning, korrigera ett ursprungligt beslut som är behäftat med fel och brister, kan inte administrationen ge några tydliga försäkringar som är ovillkorliga och samstämmiga och som härrör från tillförlitliga och behöriga källor om att ett sådant beslut ska bestå till dess att beslutet eventuellt ogiltigförklaras av unionsdomstolen.
Kommissionen kan inte heller kritiseras för något illojalt beteende eller handlande i strid med tro och heder enbart på grund av att ha ändrat ett beslut som, enligt kommissionen själv, var behäftat med flera fel och brister.
(se punkterna 174‒176, 179, 182, 185 och 187‒189)
5. Se domen.
(se punkterna 197‒208, 220, 228 och 238)
6. Vid överträdelse av konkurrensreglerna, när ett moderbolag äger hela eller nästan hela aktiekapitalet i sitt dotterbolag under den överträdelseperiod som lagts det till last, kan kommissionen göra gällande presumtionen om utövande av ett avgörande inflytande. Nämnda presumtion kan inte motbevisas enbart genom att visa att det är dotterbolaget som styr specifika delar av affärspolicyn utan att motta några direktiv i det avseendet. Dotterbolagets självständighet kan således inte fastställas enbart utifrån den omständigheten att det kan visas att det självständigt styr specifika delar av affärspolicyn rörande försäljningen av de produkter som omfattas av överträdelsen.
Eftersom dotterbolagets självständighet inte bedöms enbart med hänsyn till den löpande driften av ett företag, kan inte den omständigheten att dotterbolaget aldrig har infört någon särskild informationspolicy till fördel för moderbolaget på den berörda marknaden utgöra tillräcklig bevisning för dotterbolagets självständighet. Den omständigheten att det av handlingarna i målet inte framgår om moderbolaget har gett sitt dotterbolag instruktioner kan inte heller styrka att sådana instruktioner inte har förelegat. Den omständigheten att moderbolaget finns representerat i dotterbolagets ledningsorgan utgör i det avseendet ett relevant bevis för att moderbolaget utövar en faktisk kontroll över dotterbolagets affärspolicy.
Dessutom kan ett moderbolag anses vara ansvarigt för ett dotterbolags överträdelse även när det finns ett stort antal rörelsedrivande bolag i en koncern. Det förhållandet att moderbolaget är ett holdingbolag, även om det saknar operationell verksamhet, är inte tillräckligt för att undanröja presumtionen om ett faktiskt utövande av ett avgörande inflytande och medför inte någon omvänd bevisbörda. Det förhållandet att moderbolaget endast förvaltar sina innehav, med beaktande av dess bolagsform och verksamhetsföremål, är inte i sig tillräckligt för att ifrågasätta kommissionens presumtion.
Det förhållandet att moderbolaget och dess dotterbolag var bolag som utgjorde olika juridiska personer, med olika aktieägare och olika huvudkontor, saknar betydelse, i den mån de utgör ett och samma företag.
Inte heller har det någon betydelse att det i en nationell lagstiftning föreskrivs att moderbolagets styrelse inte ska anses företräda moderbolaget när de sammanträder i dotterbolagets styrelse. Ett bolag kan nämligen inte åberopa nationella bestämmelser för att undkomma unionslagstiftningens regler, eftersom de rättsliga begrepp som används i unionsrätten i princip ska tolkas och tillämpas enhetligt i hela unionen.
Det förhållandet att moderbolaget självt inte har varit verksamt inom den berörda sektorn är inte heller tillräckligt för att motbevisa presumtionen om ett faktiskt utövande av ett avgörande inflytande.
Dotterbolagets självständighet kan inte anses följa av att den tidigare verkställande ledningen fortsatte att leda företaget efter det att moderbolaget hade förvärvat det.
Slutligen och eftersom det, för att ett företag ska ådra sig ansvar för en överträdelse av artikel 101 FEUF, inte krävs att det berörda företagets delägare eller ledning vidtagit eller ens känt till en sådan åtgärd, utan det räcker att en åtgärd har vidtagits av en person som har behörighet att agera på företagets vägnar, saknar det förhållandet att moderbolaget inte kände till sitt dotterbolags rättsstridiga beteende betydelse för möjligheten att hålla det solidariskt ansvarigt för dotterbolagets beteende.
(se punkterna 210‒214, och 240‒253)
7. Se domen.
(se punkterna 235‒237)
8. Se domen.
(se punkterna 258‒264)
9. Vad beträffar fastställandet av ”föregående räkenskapsår”, i den mening som avses i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, är kommissionen, i situationer då det saknas uppgift om att ett företag har upphört med sin affärsverksamhet eller har manipulerat sin omsättning för att undgå höga böter, skyldig att fastställa den övre gränsen för böterna i förhållande till den senaste omsättning som återspeglar ett helt år med ekonomisk verksamhet. Kommissionen kan då inte skönsmässigt tillämpa den övre gränsen på 10 procent på ett tidigare räkenskapsår än det som föregår beslutet. Kommissionen kan inte annat än i undantagsfall hänföra sig till ett sådant tidigare räkenskapsår, till exempel när det berörda företaget inte har haft någon omsättning under det räkenskapsår som föregår kommissionens beslut. Dessutom har den inte ens i ett sådant fall något stort utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om vilket räkenskapsår som ska läggas till grund för beräkningen av den övre gränsen för böterna. Den är nämligen skyldig att hänföra sig till det senaste hela räkenskapsår under vilket företaget har bedrivit normal ekonomisk verksamhet.
Kommissionen är, vid beräkningen av den övre gränsen för böterna, i princip är skyldig att beakta det berörda företagets omsättning under det senaste hela räkenskapsår som föregick beslutet att ålägga böter. Det följer emellertid av sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som nämnda bestämmelse ingår i att när omsättningen under det räkenskapsår som föregick kommissionens beslut inte motsvarar ett helt räkenskapsår med normal ekonomisk verksamhet under en tolvmånadersperiod och därför inte ger någon användbar vägledning om det berörda företagets faktiska ekonomiska situation och en lämplig nivå för de böter som företaget bör åläggas, kan inte denna omsättning beaktas i syfte att fastställa den övre gränsen för böterna. I ett sådant fall, vilket enbart uppkommer under exceptionella omständigheter, är kommissionen vid beräkningen av den övre gränsen för böterna skyldig att hänvisa till det senaste hela räkenskapsår under vilket företaget har bedrivit normal ekonomisk verksamhet.
Hänvisningen till ”ett helt räkenskapsår med normal ekonomisk verksamhet” syftar nämligen till att se till att kommissionen inte beaktar ett räkenskapsår under vilket det berörda företaget varit på väg att avsluta sina affärer, även om all ekonomisk verksamhet ännu inte skulle ha upphört, och mer allmänt, ett räkenskapsår under vilket det berörda företagets verksamhet på marknaden inte motsvarade en ekonomisk verksamhet under normala villkor. Det faktum att omsättningen eller vinsten under ett visst räkenskapsår är klart lägre, eller högre, än tidigare räkenskapsår innebär däremot inte i sig att räkenskapsåret i fråga inte utgör ett helt räkenskapsår med normal ekonomisk verksamhet.
(se punkterna 265‒268)
10. Vid fastställandet av bötesbeloppet för överträdelse av konkurrensreglerna ska det tas hänsyn till hur länge överträdelserna har pågått och till alla de faktorer som kan påverka bedömningen av hur allvarliga överträdelserna är. Bedömningen enligt konkurrensrätten av hur allvarliga överträdelserna är ska i det avseendet göras med hänsyn till ett stort antal omständigheter, såsom de särskilda omständigheterna i målet, dess kontext och böternas avskräckande verkan. Det har inte fastställts någon tvingande eller uttömmande förteckning över de kriterier som absolut ska tas i beaktande. Bland de faktorer som kan påverka bedömningen av hur allvarlig en överträdelse är återfinns de enskilda företagens beteende, deras respektive roll vid genomförandet av det samordnade förfarandet, den vinst företagen kunnat göra genom detta förfarande, deras storlek och värdet på de ifrågavarande varorna samt den risk som överträdelser av detta slag innebär för genomförandet av unionens mål.
Den omständigheten att ett företag inte har deltagit i samtliga led i en konkurrensbegränsande samverkan eller att det har spelat en mindre roll vad avser de aspekter där det deltagit är irrelevant för att styrka att det har begått en överträdelse. Även om den eventuellt begränsade omfattningen av det berörda företagets deltagande inte kan påverka företagets individuella ansvar för hela överträdelsen, kan det likväl inverka på bedömningen av dess omfattning och allvar och följaktligen på fastställandet av bötesnivån. Kommissionen är således – vid prövningen av hur allvarligt varje kartelldeltagares deltagande i kartellen är relativt sett – skyldig att beakta den omständigheten att vissa kartelldeltagare i förekommande fall inte hållits ansvariga för samtliga led i denna samverkan.
Vidare, vad beträffar proportionalitetsprincipen, innebär den att institutionerna i sitt handlande inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå det mål som eftersträvas. Vid beräkningen av böter ska det fastställas hur allvarliga överträdelserna är utifrån ett stort antal kriterier, och inget av dessa bedömningskriterier får tillmätas oproportionerligt stor betydelse i förhållande till de övriga. Proportionalitetsprincipen innebär i det sammanhanget att kommissionen är skyldig att fastställa böterna i proportion till de faktorer som ska beaktas vid bedömningen av överträdelsens allvar och att den då ska tillämpa dessa kriterier konsekvent och på ett sätt som är sakligt motiverat.
(se punkterna 277‒282)
11. Se domen.
(se punkterna 283, 288 och 290‒293)
12. Vid fastställandet av storleken på de böter som påförs för brott mot konkurrensreglerna kan det faktum att bolagets blygsamma storlek och att det tillhör en familjekoncern har inverkat på dess juridiska och ekonomiska kunskaper samt hindrat det från att bedöma den exakta omfattningen av den överträdelse som det deltagit i inte beaktas vid bedömningen av överträdelsens allvar. I princip bär de berörda företagen själva risken för en eventuell felaktig bedömning av rättsläget, enligt den allmänna levnadsvisdomen att okunskap inte utgör grund för frihet från påföljd.
(se punkterna 301 och 304)
13. Se domen.
(se punkt 307)
14. Beträffande böter för brott mot konkurrensreglerna i fall där flera företag har deltagit i en överträdelse, ska det för vart och ett av företagen prövas hur allvarlig den enskilda överträdelsen är för att fastställa huruvida det föreligger några försvårande eller förmildrande omständigheter.
Vid bedömningen av huruvida ett företag ska komma i åtnjutande av en förmildrande omständighet av den anledningen att företaget i praktiken inte har tillämpat otillåtna avtal, ska det utredas huruvida företaget har anfört argument som styrker att företaget, under den tid då det var bundet av de otillåtna avtalen, i realiteten undvek att tillämpa dem och i stället uppträdde på ett konkurrensinriktat sätt på marknaden eller om det i vart fall har åsidosatt sina skyldigheter för att genomföra kartellen på ett så tydligt och omfattande sätt att kartellens funktion har rubbats.
När det har fastställts att det överträdande företaget kunde beakta kartellens hemliga uppgörelser för att bestämma hur det skulle uppträda på den relevanta marknaden, är den omständigheten att företaget inte deltog i någon av dessa uppgörelser, om det antas vara styrkt, inte i sig tillräcklig för att uppfylla det beviskrav som ställs i rättspraxis, enligt vilket de överträdande företagen, för att komma i åtnjutande av den förmildrande omständighet som avses i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 (2006 års riktlinjer), ska styrka att de har uppträtt på ett konkurrensinriktat sätt eller i vart fall att de har åsidosatt sina skyldigheter för att genomföra kartellen på ett så tydligt och omfattande sätt att kartellens funktion har rubbats. Bevis för att de endast inte har deltagit i vissa av kartellens hemliga uppgörelser kan nämligen inte i sig utesluta att de andra uppgörelserna har kunnat skada konkurrensen på den relevanta marknaden.
I det avseendet föreskrevs det i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 I EKSG-fördraget att den omständigheten att företaget hade haft en uteslutande passiv eller efterföljande roll i genomförandet av överträdelsen utgjorde en förmildrande omständighet. I förteckningen över förmildrande omständigheter i punkt 29 i 2006 års riktlinjer hänvisas det emellertid inte längre till en sådan omständighet, såsom en förmildrande omständigheter som kan beaktas. I den mån som den förteckning som anges i punkt 29 i 2006 års riktlinjer inte är uttömmande kan en uteslutande passiv eller efterföljande roll i genomförandet av överträdelsen emellertid i princip inte uteslutas som omständigheter som kan leda till att böternas grundbelopp sänks.
(se punkterna 313‒318)
15. Vad beträffar böter för brott mot konkurrensreglerna föreskrivs i punkt 29 fjärde stycket i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003, att grundbeloppet kan sänkas när det berörda företaget faktiskt samarbetar med kommissionen i en omfattning som går utöver tillämpningsområdet för tillkännagivandet om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden (meddelandet om förmånlig behandling), samt företagets lagstadgade skyldighet att samarbeta.
För att ett anklagat företag ska kunna göra gällande den rätt som föreskrivs i denna bestämmelse ankommer det på nämnda företag att visa att dess samarbete, genom att gå utöver dess lagstadgade skyldighet att samarbeta, dock utan att ge det rätt till en nedsättning av bötesbeloppet med stöd av meddelandet om förmånlig behandling, objektivt sett har varit till nytta för kommissionen, genom att kommissionen i sitt slutliga beslut har kunnat grunda sig på bevisning som företaget lämnat till kommissionen inom ramen för sitt samarbete och utan vilken kommissionen inte skulle ha kunnat beivra hela eller delar av den aktuella överträdelsen.
När ett företag inte har bestritt de faktiska omständigheterna och i tid besvarat de skrivelser med begäran om upplysningar som hade riktats till företaget, något som inte går utöver dess lagstadgade skyldighet att samarbeta, och inte heller visat att kommissionen i sitt slutliga beslut hade kunnat grunda sig på bevisning som företaget lämnat till kommissionen inom ramen för sitt samarbete och utan vilken kommissionen inte skulle ha kunnat beivra hela eller delar av den aktuella överträdelsen, kan det berörda företaget inte göra gällande en nedsättning med stöd av punkt 29 i 2006 års riktlinjer.
(se punkterna 327‒330)
16. Se domen.
(se punkterna 334‒337)