DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(tredje avdelningen)

den 26 februari 2014

Mål F‑53/13

Alkis Diamantopoulos

mot

Europeiska utrikestjänsten

”Personalmål – Tjänstemän – Befordran – Beslut att inte befordra sökanden till lönegrad AD 12 – Underförstått beslut att avslå klagomålet – Det uttryckliga beslutet att avslå klagomålet har fattats efter talans väckande – Motivering”

Saken:      Talan väckt med stöd av artikel 270 FEUF, som är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, genom vilken Alkis Diamantopoulos yrkar ogiltigförklaring av Europeiska utrikestjänstens beslut att inte befordra honom till lönegrad under befordringsförfarandet 2012.

Avgörande:      Europeiska utrikestjänstens beslut att inte befordra Alkis Diamantopoulos till lönegrad AD 12 under befordringsförfarandet 2012 ogiltigförklaras. Europeiska utrikestjänstens ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Alkis Diamantopoulos rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Befordran – Klagomål från en tjänsteman som inte har befordrats – Avslagsbeslut – Motivering saknas helt – Åtgärdande under domstolsförfarandet – Otillåtet

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 25 andra stycket, 45 och 90.2)

2.      Talan väckt av tjänstemän – Grunder – Avsaknad av, eller otillräcklig, motivering – Grund som är fristående från frågan huruvida en rättsakt är lagenlig i materiellt hänseende

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 25.2)

1.      Tillsättningsmyndigheten är inte skyldig att motivera beslut om befordran beträffande tjänstemän som inte befordras men den ska emellertid motivera ett avslag på ett klagomål som en sådan tjänsteman har ingett med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna. Motiveringen i detta beslut måste antas sammanfalla med motiveringen i det beslut som klagomålet riktats mot, eftersom prövningen av meriterna är densamma i båda besluten.

Eftersom det vidare är valfritt att befordra en tjänsteman ska motiveringen till ett beslut att avslå ett klagomål i princip bara avse frågan huruvida de lagstadgade villkor som ställs i tjänsteföreskrifterna för att förfarandet ska anses rättsenligt är uppfyllda. Tillsättningsmyndigheten är inte skyldig att upplysa den tjänsteman som inte blivit befordrad om den jämförelse som myndigheten gjort mellan denne och den tjänsteman som befordrats, men den måste upplysa den aktuella tjänstemannen om vilka individuella och relevanta skäl som ligger bakom beslutet att inte befordra honom eller henne.

Omfattningen av denna motiveringsskyldighet ska bedömas utifrån de konkreta omständigheterna i målet. I detta ingår inte endast rättsaktens innehåll utan även bland annat de anförda skälen och det intresse som den berörde kan ha av att få en förklaring, och vid bedömningen av huruvida en motivering är tillräcklig är det viktigt att betrakta denna i det faktiska och rättsliga sammanhang där denna rättsakt antogs.

Om motivering helt saknades innan talan anhängiggjordes kan denna brist inte avhjälpas genom förklaringar som tillsättningsmyndigheten lämnat därefter. I detta skede kan nämligen sådana förklaringar inte längre uppfylla den funktion som en motivering ska ha. Dessutom skulle en möjlighet att avhjälpa avsaknad av motivering efter det att talan väckts utgöra ett åsidosättande av rätten till försvar, eftersom klaganden skulle berövas möjligheten att rikta invändningar mot en motivering som han fick kännedom om först efter det att han väckt talan. Principen om parternas lika ställning inför unionsdomstolen skulle påverkas negativt om detta godtogs.

(se punkterna 18–21)

Hänvisning till

Tribunalen: 16 september 2013, Bouillez/rådet, T‑31/13 P, punkt 26

Personaldomstolen: 8 oktober 2008, Barbin/parlamentet, F‑81/07, punkterna 27 och 28, och där angiven rättspraxis; 19 september 2013, Gheysens/rådet, F‑83/08, punkt 55

2.      Motiveringen av ett beslut består i att det formellt anges vilka skäl beslutet grundar sig på. Motiveringsskyldigheten utgör således en väsentlig formföreskrift som ska särskiljas från frågan huruvida motiveringen är hållbar, vilken ska hänföras till frågan huruvida den omtvistade rättsakten är lagenlig i materiellt hänseende. Argument avseende rättsaktens lagenlighet i materiellt hänseende saknar således relevans vad gäller en grund som avser avsaknad av motivering.

(se punkt 27)

Hänvisning till

Domstolen: 2 april 1998, kommissionen/Sytraval och Brink’s France, C‑367/95 P, punkt 67

Tribunalen: ovannämnda målet Bouillez/rådet, punkt 20