TRIBUNALENS DOM (nionde avdelningen i utökad sammansättning)
den 29 september 2021 (*)
”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Marknaden för elektrolytkondensatorer av aluminium och av tantal – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet konstateras – Samordning av priser i hela EES-området – Moderbolagets ansvar för den överträdelse som begåtts av dess dotterbolag – 2006 års riktlinjer för beräkning av böter – Överträdelsens allvar – Höjning av bötesbeloppet vid upprepad överträdelse – Proportionalitet – Obegränsad behörighet”
I mål T‑341/18,
Nec Corp., Tokyo (Japan), företrätt av advokaterna O. Brouwer, A. Pliego Selie och R. Bachour, solicitor,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av A. Cleenewerck de Crayencour, L. Wildpanner och F. van Schaiki, samtliga i egenskap av ombud,
svarande,
angående en talan enligt artikel 263 FEUF om, i första hand, ogiltigförklaring av kommissionens beslut C(2018) 1768 final av den 21 mars 2018 om ett förfarande enligt artikel 101 [FEUF] och artikel 53 i EES-avtalet (ärende AT.40136 – Kondensatorer), i den del det fastställs att sökanden personligen deltog i överträdelsen, och i andra hand, om upphävande eller nedsättning av det bötesbelopp som ålagts sökanden,
TRIBUNALEN (nionde avdelningen i utökad sammansättning)
sammansatt av ordföranden M.J. Costeira (referent) samt domarna D. Gratsias, M. Kancheva, B. Berke och T. Perišin,
justitiesekreterare: handläggaren E. Artemiou,
efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 12 oktober 2020,
följande
Dom(1)
Bakgrund till tvisten
Sökanden och den berörda sektorn
1 Sökanden, Nec Corp., är ett bolag med säte i Japan. Bolaget tillverkar och säljer elektrolytkondensatorer av tantal.
2 Från den 1 augusti 2009 till den 31 januari 2013 innehade sökanden 100 procent av kapitalet i Nec Tokin Corporation, sedermera Tokin Corp.
3 Överträdelsen i fråga avser elektrolytkondensatorer av aluminium och av tantal. Kondensatorer är elektriska komponenter som lagrar energi elektrostatiskt i ett elektriskt fält. Elektrolytkondensatorer används i nästan alla elektroniska produkter, såsom persondatorer, surfplattor, telefoner, luftkonditioneringsanläggningar, kylskåp, tvättmaskiner, bilprodukter och industriutrustning. Kundkretsen är således mycket diversifierad. Elektrolytkondensatorer, närmare bestämt elektrolytkondensatorer av aluminium och av tantal, är produkter vars pris utgör en viktig konkurrensparameter.
Det administrativa förfarandet
4 Den 4 oktober 2013 ingav Panasonic och dess dotterbolag en ansökan till Europeiska kommissionen om en markering i enlighet med punkterna 14 och 15 i kommissionens tillkännagivande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (EUT C 298, 2006, s. 17) (nedan kallat 2006 års tillkännagivande om samarbete) genom att ge information om att det förelåg en misstänkt överträdelse inom sektorn för elektrolytkondensatorer.
5 Den 28 mars 2014 begärde kommissionen med stöd av artikel 18 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 och 102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1), upplysningar från flera företag som var verksamma inom sektorn för elektrolytkondensatorer, däribland sökanden.
6 Den 21 maj 2014 ingav sökanden tillsammans med Tokin en ansökan till kommissionen om nedsättning av bötesbeloppet med stöd av 2006 års tillkännagivande om samarbete.
7 Den 4 november 2015 antog kommissionen ett meddelande om invändningar som kommissionen riktade till bland annat sökanden.
8 Mottagarna av meddelandet om invändningar, däribland sökanden, hördes av kommissionen vid hörandet, som ägde rum den 12–14 september 2016.
Det angripna beslutet
9 Den 21 mars 2018 antog kommissionen beslut C(2018) 1768 final om ett förfarande enligt artikel 101 [FEUF] och artikel 53 i EES-avtalet (ärende AT.40136) – Kondensatorer) (nedan kallat det angripna beslutet).
Överträdelsen
10 I det angripna beslutet konstaterade kommissionen att det förelåg en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 101 FEUF och av artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) inom sektorn för elektrolytkondensatorer. Nio företag eller företagskoncerner, nämligen Elna, Hitachi AIC, Holy Stone, Matsuo, Nichicon, Nippon Chemi-Con, Rubycon, Sanyo (som betecknar Sanyo och Panasonic tillsammans), Tokin och sökanden (tillsammans kallade NEC Tokin) deltog i överträdelsen (nedan tillsammans kallade kartelldeltagarna) (skäl 1 och artikel 1 i det angripna beslutet).
11 Kommissionen angav i huvudsak att den aktuella överträdelsen pågick mellan den 26 juni 1998 och den 23 april 2012 inom hela EES och bestod i avtal och/eller samordnade förfaranden som syftade till att samordna prispolitiken i fråga om leveranser av elektrolytkondensatorer av aluminium och av tantal (skäl 1 i det angripna beslutet).
12 Kartellen organiserades huvudsakligen genom multilaterala möten som i allmänhet ägde rum i Japan, varje eller varannan månad mellan de högsta försäljningscheferna och var sjätte månad på ledningsnivå, däribland ordförandena (skälen 63, 68 och 738 i det angripna beslutet).
13 De multilaterala mötena anordnades mellan åren 1998 och 2003 under namnet ”elektrolytkondensatorkretsen”, ”elektrolytkondensator-konferensen” eller ”ECC‑mötena”. Mellan åren 2003 och 2005 organiserades de därefter under namnet ”aluminium-tantal-konferensen”, ”gruppen för kondensatorer av aluminium eller av tantal” eller ”ATC‑mötena”. Mellan åren 2005 och 2012 organiserades de slutligen under namnet ”marknadsundersökningsgruppen”, ”marknadsföringsgruppen” eller ”MK-mötena”. Parallellt med MK-mötena och som ett komplement till dessa möten anordnades möten mellan åren 2006 och 2008 om ”kostnadsökning” eller ”ökning av kondensatorer” (nedan kallade CUP-mötena) (skäl 69 i det angripna beslutet).
14 Förutom dessa multilaterala möten hade kartelldeltagarna även, beroende på behov, tillfälliga bilaterala och trilaterala kontakter (skälen 63, 75 och 739 i det angripna beslutet).
15 I samband med de konkurrensbegränsande utbytena utbytte kartelldeltagarna i huvudsak information om priser och framtida priser, om framtida prissänkningar och prisnedsättningsintervall, om utbud och efterfrågan, inklusive framtida utbud och efterfrågan, och de ingick, tillämpade och följde prisöverenskommelser i vissa fall (skälen 62, 715, 732 och 741 i det angripna beslutet).
16 Kommissionen ansåg att kartelldeltagarnas beteenden utgjorde en form av avtal och/eller samordnat förfarande, vilket hade ett gemensamt syfte, nämligen att förhindra priskonkurrens och att samordna deltagarnas framtida beteenden vad gäller försäljningen av elektrolytkondensatorer, genom att således minska osäkerheten på marknaden (skälen 726 och 731 i det angripna beslutet).
17 Kommissionen drog slutsatsen att beteendet hade ett enda konkurrensbegränsande syfte (skäl 743 i det angripna beslutet).
Sökandens och Tokins ansvar
18 Kommissionen slog fast att Tokin var ansvarigt för sitt direkta deltagande i kartellen från den 29 januari 2003 till den 23 april 2012, förutom med avseende på CUP-mötena (skälen 944 och 1022 och artikel 1 e i det angripna beslutet).
19 Kommissionen slog dessutom fast att sökanden var ansvarig i egenskap av moderbolag, som innehade hela aktiekapitalet i Tokin, under perioden 1 augusti 2009–23 april 2012, förutom med avseende på CUP-mötena (skälen 945 och 1022 samt artikel 1 e i det angripna beslutet).
Böter som ålagts sökanden
20 I artikel 2 f och h i det angripna beslutet ålades sökanden dels att ”gemensamt och solidariskt” med Tokin betala böter på 5 036 000 euro, dels att betala ett bötesbelopp på 2 595 000 euro.
Beräkning av bötesbeloppet
21 Vid beräkningen av bötesbeloppet följde kommissionen den metod som framgår i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 (EUT C 210, 2006, s. 2) (nedan kallade 2006 års riktlinjer) (skäl 980 i det angripna beslutet).
22 För att fastställa grundbeloppet för de böter som ålades sökanden beaktade kommissionen för det första försäljningsvärdet under det sista kompletta räkenskapsår då sökanden hade deltagit i överträdelsen, i enlighet med punkt 13 i 2006 års riktlinjer (skäl 989 i det angripna beslutet).
23 Kommissionen beräknade försäljningsvärdet på grundval av den försäljning av elektrolytkondensatorer av aluminium och av tantal som hade fakturerats kunder inom EES (skäl 990 i det angripna beslutet).
24 Kommissionen beräknade dessutom det relevanta försäljningsvärdet separat för de två produktkategorierna, det vill säga elektrolytkondensatorer av aluminium och elektrolytkondensatorer av tantal, och tillämpade olika multiplikationskoefficienter för varaktigheten på dem (skäl 991 i det angripna beslutet).
25 Kommissionen fastställde således, gällande sökanden, en multiplikationskoefficient för varaktigheten på 2,72, som motsvarade perioden 1 augusti 2009–23 april 2012 (se skäl 1007, tabell 1, i det angripna beslutet).
26 Kommissionen fastställde den andel av försäljningsvärdet som skulle beaktas med hänsyn till överträdelsens allvar till 16 procent. Kommissionen ansåg att horisontella ”arrangemang” för samordning av priser till sin natur hörde till de allvarligaste överträdelserna av artikel 101 FEUF och av artikel 53 i EES-avtalet och att kartellen omfattade hela EES (skälen 1001–1003 i det angripna beslutet).
27 Kommissionen tillämpade ett tilläggsbelopp på 16 procent i enlighet med punkt 25 i 2006 års riktlinjer för att säkerställa att de ålagda böterna var tillräckligt avskräckande (skäl 1009 i det angripna beslutet).
28 Kommissionen fastställde därför grundbeloppet för de böter som ålades Tokin gemensamt och solidariskt med sökanden till 6 108 000 euro (skäl 1010, tabell 2, i det angripna beslutet).
29 Vad för det andra gäller justeringar av böternas grundbelopp beviljade kommissionen Tokin och sökanden en nedsättning på 3 procent av grundbeloppet för förmildrande omständigheter, på grund av att det inte var styrkt att de hade deltagit i CUP-mötena och att det inte fanns något som bevisade att de hade haft kännedom om dem (skäl 1022 i det angripna beslutet).
30 Kommissionen ansåg vidare att sökanden, vid den tidpunkt då den aktuella överträdelsen begicks, redan hade hållits ansvarig för ett konkurrensbegränsande beteende som avsåg samordning av priser med avseende på ”stor utrustning (OEM) specialiserad på PC/servrar” under perioden 1 juli 1998–15 juni 2002. Denna första överträdelse hade fastställts i kommissionens beslut K(2011) 180/09 slutlig av den 19 maj 2010 om ett förfarande enligt artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/38.511 – DRAM) (nedan kallat DRAM-beslutet). Kommissionen ansåg följaktligen att grundbeloppet för sökanden skulle höjas med 50 procent för en försvårande omständighet i form av upprepning av överträdelsen (skälen 1011–1013 i det angripna beslutet).
31 För det tredje beviljade kommissionen Tokin och sökanden en nedsättning, för deras samarbete i enlighet med 2006 års tillkännagivande om samarbete, med 15 procent av det bötesbelopp som de annars skulle ha ålagts för överträdelsen (skälen 1104 och 1105 i det angripna beslutet).
32 Kommissionen fastställde således det totala bötesbelopp som ålades Tokin och sökanden till 16 445 000 euro (skäl 1139, tabell 3, i det angripna beslutet).
[utelämnas]
Förfarandet och parternas yrkanden
34 Sökanden väckte förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 31 maj 2018.
35 Den 26 september 2018 inkom kommissionens svaromål till tribunalens kansli.
36 Repliken och dupliken inkom till tribunalens kansli den 22 november 2018 respektive den 29 januari 2019.
37 På förslag av tribunalens andra avdelning beslutade tribunalen, med tillämpning av artikel 28 i rättegångsreglerna, att hänskjuta målet till en avdelning i utökad sammansättning.
38 I och med att sammansättningen av tribunalens avdelningar ändrades enligt artikel 27.5 i rättegångsreglerna, placerades referenten på nionde avdelningen i utökad sammansättning. Följaktligen tilldelades denna avdelning det nu aktuella målet.
39 På förslag av referenten beslutade tribunalen (nionde avdelningen i utökad sammansättning) att inleda det muntliga förfarandet och tribunalen ställde, som en åtgärd för processledning i enlighet artikel 89 i rättegångsreglerna, skriftliga frågor till parterna. Parterna besvarade dessa frågor inom utsatt frist och utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 12 oktober 2020.
40 Sedan domare B. Berke avlidit den 1 augusti 2021 fortsatte överläggningarna med de tre domare som har undertecknat denna dom, i enlighet med artikel 22 och artikel 24.1 i rättegångsreglerna.
41 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
– i första hand, ogiltigförklara artikel 1 e i det angripna beslutet, i den del det fastställs att sökanden personligen deltog i den överträdelse som avses i det angripna beslutet,
– i andra hand, ogiltigförklara artikel 2 h i det angripna beslutet, i den del endast sökanden åläggs böter som motsvarar höjningen för upprepningen av överträdelsen,
– i tredje hand, sätta ned det bötesbelopp som ålagts sökanden genom artikel 2 f och h i det angripna beslutet, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
42 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
43 Sökanden har åberopat tre grunder till stöd för såväl förstahandsyrkandet om delvis ogiltigförklaring av det angripna beslutet, som för andrahandsyrkandet om upphävande eller nedsättning av det bötesbelopp som ålades sökanden. Grunderna avser olika fel och åsidosättanden från kommissionens sida. Den första grunden rör höjningen av bötesbeloppet för upprepning av överträdelsen. Den andra grunden avser kvalificeringen av sökandens ansvar i överträdelsen. Den tredje grunden avser beräkningen av det bötesbelopp som ålades sökanden.
Yrkandet om ogiltigförklaring av det angripna beslutet
[utelämnas]
Den första grunden: Höjning av bötesbeloppet på grund av upprepad överträdelse
70 Inom ramen för den första grunden har sökanden gjort gällande att artikel 2 h i det angripna beslutet, i den del sökanden påförs en höjning av bötesbeloppet på grund av upprepad överträdelse, är behäftad med en felaktig rättstillämpning och en oriktig bedömning, en bristande motivering och innebär ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen. Denna grund består i huvudsak av tre delar.
[utelämnas]
74 Kommissionen har bestridit dessa argument.
75 Tribunalen noterar inledningsvis att begreppet upprepad överträdelse, såsom det uppfattas i ett antal nationella rättsordningar, förutsätter att en person har begått nya överträdelser efter att ha blivit straffad för liknande överträdelser (se dom av den 12 december 2014, Eni/kommissionen, T‑558/08, EU:T:2014:1080, punkt 275 och där angiven rättspraxis).
76 Vid överträdelser av unionens konkurrensrätt kan grundbeloppet för böterna höjas om kommissionen konstaterar att det föreligger försvårande omständigheter. En försvårande omständighet är bland annat att överträdelsen upprepas, vilket i punkt 28 första strecksatsen i 2006 års riktlinjer definieras som att ett företag fortsätter med eller upprepar en identisk eller liknande överträdelse efter det att kommissionen eller en nationell konkurrensmyndighet har konstaterat att det aktuella företaget har överträtt bestämmelserna i artikel 101 eller 102 FEUF. I ett sådant fall kan grundbeloppet höjas med upp till 100 procent för varje överträdelse som fastställs.
77 Beaktandet av förekomsten av upprepade överträdelser syftar till att förmå de företag som redan visat en benägenhet att bortse från konkurrensreglerna att förändra sitt beteende. Kommissionen får därför i varje enskilt fall beakta de indicier som bekräftar en sådan benägenhet, vilket exempelvis inbegriper den tid som förflutit mellan de aktuella överträdelserna (se dom av den 7 juni 2011, Arkema France m.fl./kommissionen, T‑217/06, EU:T:2011:251, punkt 294 och där angiven rättspraxis).
78 I förevarande fall har kommissionen, såsom framgår av artikel 2 h i det angripna beslutet, ålagt sökanden en höjning av bötesbeloppet på grund av upprepad överträdelse. Det framgår av skälen 1011–1013 i det angripna beslutet att kommissionen konstaterade att sökanden, vid den tidpunkt då den aktuella överträdelsen begicks, redan hade hållits ansvarig för ett konkurrensbegränsande beteende i DRAM-beslutet. Kommissionen ansåg följaktligen att grundbeloppet för sökandens böter skulle höjas med 50 procent eftersom det rörde sig om en upprepad överträdelse (se punkt 30 ovan).
79 Det är mot bakgrund av dessa överväganden som sökandens argument ska bedömas.
– Den första grundens första del: Felaktig rättstillämpning i och med att höjningen av bötesbeloppet på grund av upprepad överträdelse strider mot sökandens härledda ansvar
80 Sökanden har gjort gällande att höjningen av bötesbeloppet för upprepad överträdelse strider mot sökandens härledda ansvar i dess egenskap av moderbolag till Tokin.
81 Moderbolagets ansvar är helt härlett när det uppkommer enbart på grund av dotterbolagets direkta deltagande i överträdelsen. I ett sådant fall härleds ansvaret från dotterbolagets överträdelse, för vilken moderbolaget ansvarar med hänsyn till den ekonomiska enhet som bolagen utgör. Följaktligen beror moderbolagets ansvar nödvändigtvis på de omständigheter som utgör dotterbolagets överträdelse och med vilka dess ansvar är oupplösligt sammankopplat (dom av den 27 april 2017, Akzo Nobel m.fl./kommissionen, C‑516/15 P, EU:C:2017:314, punkt 61).
82 Domstolen har därför angett att moderbolagets ansvar inte kan vara mer omfattande än dotterbolagets ansvar i en situation där det ansvaret helt härrör från dotterbolagets ansvar och det inte förekommit något som moderbolaget kan hållas individuellt ansvarigt för (se dom av den 19 januari 2017, kommissionen/Total och Elf Aquitaine, C‑351/15 P, EU:C:2017:27, punkt 44 och där angiven rättspraxis).
83 Av samma skäl har domstolen klargjort att i en situation där det inte förekommit något som moderbolaget kan hållas individuellt ansvarigt för, ska nedsättningen av de böter som dotterbolaget påförts solidariskt med moderbolaget i princip, när de nödvändiga processuella villkoren är uppfyllda, utvidgas till moderbolaget (se dom av den 27 april 2017, Akzo Nobel m.fl./kommissionen, C‑516/15 P, EU:C:2017:314, punkt 62 och där angiven rättspraxis).
84 Det följer dock även av denna rättspraxis att omständigheter som är hänförliga till moderbolaget kan motivera en bedömning av dess ansvar och ansvaret för dotterbolaget på olika sätt, även om moderbolagets ansvar uteslutande grundas på dotterbolagets överträdelser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 april 2017, Akzo Nobel m.fl./kommissionen, C‑516/15 P, EU:C:2017:314, punkt 74).
85 I ett mål om ansvar för holdingbolaget i en bolagskoncern där vissa bolag direkt deltagit i kartellerna har domstolen redan slagit fast att den omständigheten att vissa bolag inte längre kunde påföras sanktioner på grund av preskription inte utgjorde hinder för att ett annat bolag som ansågs vara personligen och solidariskt ansvarigt tillsammans med dessa bolag för samma överträdelser, och i förhållande till vilket preskription inte rådde, lagfördes (dom av den 27 april 2017, Akzo Nobel m.fl./kommissionen, C‑516/15 P, EU:C:2017:314, punkt 71, 75 och 76).
86 Vad närmare bestämt gäller höjningen av bötesbeloppet på grund av upprepade överträdelser har tribunalen redan slagit fast att om det enhetliga beteendet på marknaden hos ett företag i händelse av åsidosättande av konkurrensreglerna motiverar att de olika bolag som ingick i företaget medan överträdelsen pågick i princip ska vara solidariskt ansvariga för betalningen av ett visst bötesbelopp, bör dock undantag göras vid försvårande eller förmildrande omständigheter och, på ett mer allmänt plan, vid förhållanden som motiverar en differentiering av bötesbeloppet, vilka bara föreligger för vissa av dessa men inte för andra. Tribunalen har härav slutit sig till att en enhet med avseende på vilken en försvårande omständighet i form av upprepning av överträdelsen inte har konstaterats inte kan hållas solidariskt ansvarig för den del av böterna som utgör uppräkning för upprepning av överträdelsen tillsammans med en annan enhet med avseende på vilken detta förhållande har konstaterats (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 januari 2014, Evonik Degussa och AlzChem/kommissionen, T‑391/09, ej publicerad, EU:T:2014:22, punkt 271).
87 Tribunalen har även slagit fast att omständigheter som är hänförliga till moderbolagets eller till dotterbolagets situation kan leda till olika belopp, såsom när försvårande omständigheter i form av upprepning av överträdelsen fastställs i förhållande till moderbolaget men inte till dotterbolaget (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 februari 2016, UTi Worldwide m.fl./kommissionen, T‑264/12, ej publicerad, EU:T:2016:112, punkt 332).
88 Det ska i förevarande fall anges att kommissionen endast höll sökanden ansvarig i egenskap av moderbolag för den överträdelse av konkurrensrätten som begåtts av dess dotterbolag, tillsammans med vilket sökanden utgjorde ett enda företag i den mening som avses i artikel 101 FEUF (se punkt 63 ovan). Dessutom fastställde kommissionen i artikel 2 h i det angripna beslutet en höjning för upprepning av överträdelsen enbart med avseende på sökanden, med motiveringen att sökanden i DRAM-beslutet redan hade hållits ansvarig för ett liknande konkurrensbegränsande beteende (se punkterna 30 och 78 ovan).
89 Av detta följer att den försvårande omständighet i form av upprepad överträdelse som kommissionen fastställde motsvarar en omständighet som är hänförlig till sökandens situation och som inte är tillämplig på dotterbolaget. Det var således motiverat att kommissionen bedömde sökandens och dotterbolagets ansvar annorlunda, eftersom denna bedömning kunde leda till ett bötesbelopp som skiljde sig från dotterbolagets bötesbelopp.
90 Det framgår nämligen av den rättspraxis som det har erinrats om i punkterna 83–87 ovan att upprepning av överträdelsen kan utgöra en faktor som individuellt utmärker ett moderföretags beteende och motiverar att dess ansvar är större än dess dotterbolags, från vilket det i sin helhet är härlett (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 december 2018 Deutsche Telekom/kommissionen, T‑827/14, EU:T:2018:930, punkt 506).
91 Därmed strider inte höjningen av bötesbeloppet för upprepad överträdelse mot sökandens härledda ansvar.
[utelämnas]
96 Härav följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den första grundens första del.
– Den första grundens andra del: Felaktig rättstillämpning i och med att höjningen av bötesbeloppet på grund av upprepad överträdelse, vilken omfattar en period före DRAM-beslutet, strider mot det avskräckande syftet med begreppet upprepad överträdelse
97 Några inledande preciseringar gör sig gällande vad gäller påståendet att höjningen av bötesbeloppet för upprepning av överträdelsen ”omfattar” en period före DRAM-beslutet.
98 Det ska således först konstateras att kommissionen höll sökanden ansvarig i egenskap av moderbolag till Tokin för perioden 1 augusti 2009–23 april 2012, med undantag för CUP-mötena (se punkt 19 ovan). För att beräkna grundbeloppet för de böter som skulle åläggas Tokin gemensamt och solidariskt med sökanden fastställde kommissionen följaktligen multiplikationskoefficienten utifrån överträdelsens varaktighet till 2,72, som motsvarande nämnda överträdelseperiod (se punkt 25 ovan).
99 Kommissionen fann därefter att den försvårande omständigheten i form av upprepning av överträdelsen skulle tillämpas på sökanden med anledning av att sökanden hade hållits ansvarig genom DRAM-beslutet av den 19 maj 2010, vilket rörde en överträdelse som hade begåtts mellan den 1 juli 1998 och den 15 juni 2002. Därefter beslutade kommissionen att grundbeloppet för de böter som skulle åläggas sökanden skulle höjas med 50 procent för upprepning av överträdelsen (se punkt 30 ovan).
100 För att beräkna höjningen för upprepningen av överträdelsen tillämpade slutligen kommissionen nämnda procentsats på 50 procent på grundbeloppet för böterna, i enlighet med punkt 28 i 2006 års riktlinjer. Kommissionen ansåg att upprepning av överträdelsen var en av de omständigheter som skulle beaktas vid bedömningen av den aktuella överträdelsens allvar och att upprepning av överträdelsen i sig inte var knuten till överträdelsens varaktighet. Kommissionen ansåg följaktligen att höjningen av bötesbeloppet för upprepad överträdelse inte skulle beräknas enbart på grundval av den period under vilken denna försvårande omständighet pågick, utan att den procentuella höjningen för upprepad överträdelse skulle tillämpas på hela den period då sökanden var ansvarig för överträdelsen (se skälen 1013 och 1021 i det angripna beslutet).
101 Av det ovan anförda följer att sökandens första överträdelse, som begicks före överträdelsen i förevarande mål, bestraffades när den sistnämnda överträdelsen pågick. Eftersom den procentuella höjningen av bötesbeloppet för upprepning av överträdelsen tillämpades på grundbeloppet för böterna, tar höjningen hänsyn till den överträdelseperiod som användes för att beräkna grundbeloppet. Härav följer att upprepningen av överträdelsen, som höjning av böternas grundbelopp, omfattar hela den överträdelseperiod som tillskrivits sökanden och den omfattar en period på nästan nio månader innan DRAM-beslutet antogs den 19 maj 2010.
102 I motsats till vad sökanden har gjort gällande strider dock inte höjningen av bötesbeloppet för upprepning av överträdelsen, mot bakgrund av omständigheterna i förevarande fall, mot den logik som ligger till grund för begreppet upprepade överträdelser.
103 Kommissionen förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning beträffande valet av de omständigheter som den tar hänsyn till vid fastställandet av bötesbeloppet, såsom bland annat de särskilda omständigheterna i ärendet, ärendets kontext och böternas avskräckande verkan, utan att det är nödvändigt att kommissionen hänför sig till någon tvingande eller uttömmande förteckning över de kriterier som absolut ska tas i beaktande (se dom av den 8 februari 2007, Groupe Danone/kommissionen, C‑3/06 P, EU:C:2007:88, punkt 37 och där angiven rättspraxis).
104 Konstaterandet av huruvida det rör sig om en upprepad överträdelse samt bedömningen av vad som särskilt kännetecknar ett fall av upprepad överträdelse ingår i kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning (se för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 8 februari 2007, Groupe Danone/kommissionen, C‑3/06 P, EU:C:2007:88, punkt 38). Såsom det erinrades om i punkt 77 ovan syftar nämligen beaktandet av förekomsten av upprepade överträdelser till att förmå de företag som redan visat en benägenhet att bortse från konkurrensreglerna att förändra sitt beteende. Kommissionen får därför i varje enskilt fall beakta de indicier som bekräftar en sådan benägenhet, vilket exempelvis inbegriper den tid som förflutit mellan överträdelserna i fråga.
105 När det gäller den maximala tidsrymden för att konstatera att ett företag gjort sig skyldigt till en upprepning av överträdelsen, har det redan slagits fast att en tidsrymd på mindre än tio år mellan konstaterandena av två överträdelser visar på en benägenhet från ett företags sida att inte dra de lämpliga konsekvenserna av att företaget befunnits vara skyldigt till en överträdelse av konkurrensreglerna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 februari 2007, Groupe Danone/kommissionen, C‑3/06 P, EU:C:2007:88, punkt 40).
106 När det dessutom gäller den minsta tidsrymden för att konstatera en upprepad överträdelse, har tribunalen funnit att den rättspraxis som det erinrats om i punkt 105 ovan gällde i än högre grad i ett fall där det i beslutet konstaterades att den första och den andra överträdelsen pågick samtidigt. I de mål som gav upphov till domen av den 8 juli 2008, BPB/kommissionen (T‑53/03, EU:T:2008:254), och domen av den 8 juli 2008, Lafarge/kommissionen (T‑54/03, ej publicerad, EU:T:2008:255), fann tribunalen att historiken av konstaterade överträdelser från sökandenas sida vittnade om deras benägenhet att inte dra de lämpliga slutsatserna av att det hade konstaterats att företagen hade begått en överträdelse av konkurrensreglerna, då företaget – trots att det redan varit föremål för kommissionens åtgärder i form av beslut vari den första överträdelsen konstaterades – i mer än fyra år fortsatte att delta aktivt i kartellen i fråga efter att ha delgetts nämnda beslut (dom av den 8 juli 2008, BPB/kommissionen, T‑53/03, EU:T:2008:254, punkt 385, och dom av den 8 juli 2008 Lafarge/kommissionen, T‑54/03, ej publicerad, EU:T:2008:255, punkt 727).
107 I förevarande fall kan det konstateras att den första överträdelsen visserligen bestraffades efter det att den överträdelse som är aktuell i förevarande mål hade inletts. Det ska dock även konstateras att sökanden under perioden 19 maj 2010–23 april 2012 fortsatte att delta i kartellen efter det att det beslut vari den första överträdelsen konstaterades hade delgetts sökanden.
108 Under dessa omständigheter ska det påpekas att kommissionen inte gjorde någon oriktig bedömning när den fann att den omständigheten att sökanden fortsatte med sitt rättsstridiga beteende efter det att en första påföljd hade ålagts visade att sökanden var benägen att inte dra de lämpliga konsekvenserna av att företaget befunnits vara skyldigt till en överträdelse av konkurrensreglerna. Sökanden, som redan hade varit föremål för kommissionens åtgärder genom DRAM-beslutet, fortsatte nämligen att delta i den aktuella kartellen under nästan två år efter det att sökanden hade delgetts förevarande beslut. Denna slutsats motsägs inte av enbart den omständigheten att sökanden tillsammans med Tokin ingav en ansökan till kommissionen om nedsättning av bötesbeloppet med stöd av 2006 års tillkännagivande om samarbete, eftersom den omständigheten inte utesluter att sökanden, efter att ha ålagts en första påföljd, deltog i en andra överträdelse.
109 Denna slutsats påverkas inte heller av att sökanden, i det angripna beslutet, endast hölls ansvarig i egenskap av moderbolag för sitt dotterbolags deltagande i kartellen, såsom framgår av punkt 91 ovan. Syftet att genom avskräckande sanktionsåtgärder sätta stopp för ageranden som strider mot konkurrensreglerna och att förhindra att dylika beteenden upprepas skulle nämligen äventyras om ett företag, som varit inblandat i en första överträdelse, genom att ändra sin juridiska struktur och förvärva ett dotterbolag mot vilka åtgärder inte kan vidtas avseende den första överträdelsen men som är inblandat i den nya överträdelsen, kunde omöjliggöra eller göra det särskilt svårt att få till stånd sanktionsåtgärder avseende upprepad överträdelse, och därigenom undkomma sådana (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2015, kommissionen m.fl./Versalis m.fl., C‑93/13 P och C‑123/13 P, EU:C:2015:150, punkt 92).
110 Domen av den 11 mars 1999, Thyssen Stahl/kommissionen (T‑141/94, EU:T:1999:48), som sökanden har åberopat, ger inte heller något stöd för dess ståndpunkt. I den domen fann tribunalen att kommissionens beslut var behäftat med en felaktig rättstillämpning, eftersom den största delen av den överträdelseperiod som sökanden hade hållits ansvarig för i tiden låg före det beslut i vilket sökanden ålagts sanktionsåtgärder för liknande överträdelser (dom av den 11 mars 1999, Thyssen Stahl/kommissionen, T‑141/94, EU:T:1999:48, punkterna 617 och 618).
111 Eftersom sökanden hade deltagit i den aktuella överträdelsen mellan den 1 augusti 2009 och den 23 april 2012 och DRAM-beslutet antogs den 19 maj 2010, ska det i förevarande fall konstateras att i motsats till vad som var fallet i det mål som avgjordes genom domen av den 11 mars 1999, Thyssen Stahl/kommissionen (T‑141/94, EU:T:1999:48), skedde den största delen av den aktuella överträdelsen efter det att DRAM-beslutet hade antagits, eftersom sökanden fortsatte att delta i överträdelsen under nästan två år efter det att sökanden hade delgivits beslutet (se punkterna 107 och 108 ovan).
112 Kommissionen gjorde därför inte någon felaktig rättstillämpning när den fann att den omständigheten att sökanden redan hade konstaterats ha gjort sig skyldig till en överträdelse och att sökanden, trots detta konstaterande och den ålagda påföljden, hade fortsatt att under nästan två år delta i en annan liknande överträdelse av samma bestämmelse av EUF-fördraget, utgjorde en upprepning av överträdelsen.
113 Härav följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den första grundens andra del.
– Den första grundens tredje del: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen på grund av att höjningen av bötesbeloppet för upprepning av överträdelsen omfattade en period före DRAM-beslutet
114 Vad gäller beräkningen av höjningen för upprepning av överträdelsen ska det anges att den omständigheten att kommissionen tillämpade höjningen för upprepad överträdelse på grundbeloppet för de böter som ålades sökanden överensstämmer med 2006 års riktlinjer. Såsom klart framgår av punkterna 28 och 29 i riktlinjerna motiverar nämligen såväl försvårande omständigheter, såsom upprepning av överträdelsen, som förmildrande omständigheter att böternas grundbelopp justeras, det vill säga att grundbeloppet höjs eller sätts ned. Förekomsten av upprepade överträdelser utgör således en försvårande omständighet som motiverar att grundbeloppet ökar, vilket tar sig uttryck i en procentuell höjning av grundbeloppet.
115 Vad gäller frågan huruvida denna höjning är proportionerlig, följer det av fast rättspraxis att kommissionen, vid fastställandet av varje bötesbelopp, förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning och att den inte är skyldig att tillämpa någon exakt matematisk formel (se dom av den 13 september 2010, Trioplast Wittenheim/kommissionen, T‑26/06, ej publicerad, EU:T:2010:387, punkt 142 och där angiven rättspraxis).
116 En upprepad överträdelse är dessutom en omständighet som motiverar en betydande höjning av grundbeloppet för böterna. Den upprepade överträdelsen visar nämligen att den tidigare ålagda sanktionen inte var tillräckligt avskräckande (se dom av den 8 juli 2008, BPB/kommissionen, T‑53/03, EU:T:2008:254, punkt 398 och där angiven rättspraxis).
117 Enligt proportionalitetsprincipen krävs dessutom att den tid som förflutit mellan en tidigare överträdelse av konkurrensreglerna och den aktuella överträdelsen beaktas vid bedömningen av företagets benägenhet att bortse från konkurrensreglerna. Inom ramen för domstolsprövningen av kommissionens rättsakter inom det konkurrensrättsliga området kan tribunalen, och i förekommande fall domstolen, således behöva kontrollera huruvida kommissionen har iakttagit nämnda princip när den med hänvisning till upprepade överträdelser har höjt det ådömda bötesbeloppet, och särskilt huruvida en sådan höjning har varit lämplig med hänsyn till den tid som förflutit mellan den tidigare överträdelsen av konkurrensreglerna och den förseelse som ska prövas (dom av den 17 juni 2010, Lafarge/kommissionen, C‑413/08 P, EU:C:2010:346, punkt 70).
118 I förevarande fall grundar sig sökandens argument, som syftar till att visa att höjningen av bötesbeloppet för upprepad överträdelse inte var proportionerlig, för det första på den omständigheten att sökanden redan hade bestraffats för den aktuella överträdelsen.
119 Detta argument ska genast underkännas. Såsom det har erinrats om i punkterna 75 och 77 ovan innebär höjningen av bötesbeloppet för upprepad överträdelse att en person har begått nya överträdelser efter att ha blivit straffad för liknande överträdelser. Dessutom syftar höjningen just till att säkerställa den avskräckande verkan av kommissionens åtgärder. Höjningen av bötesbeloppet för upprepad överträdelse läggs följaktligen till det bötesbelopp som ålagts för överträdelsen.
120 Sökandens argumentation grundar sig för det andra på den korta tid som förflöt mellan den tidpunkt då sökanden blev moderbolag till Tokin och den tidpunkt då DRAM-beslutet antogs, det vill säga nio månader, vilket innebär att sökanden inte hade kunnat hindra dotterbolaget från att delta i kartellen. På samma sätt anser sökanden att den endast är ansvarig för kartellen på grund av sitt förvärv av dotterbolaget och endast deltog i överträdelsen under en kort period, medan dotterbolaget deltog i kartellen sedan flera år tillbaka.
121 Tribunalen erinrar härvidlag om att eftersom sökanden ägde samtliga aktier i Tokin mellan den 1 augusti 2009 och den 31 januari 2013, presumerades sökanden utöva ett avgörande inflytande över dotterbolaget under nämnda period, vilket innebär att sökanden och dess dotterbolag utgjorde ett enda företag i den mening som avses i artikel 101 FEUF (se punkt 62 ovan). För övrigt har sökanden i förevarande fall inte bestridit presumtionen att den hade ett avgörande inflytande över dotterbolaget under den aktuella överträdelseperioden (se punkt 58 ovan). Sökanden kunde således hindra att Tokin fortsatte att delta i kartellen efter DRAM-beslutet.
122 Såsom har påpekats i punkt 108 ovan visar dessutom den omständigheten att sökanden fortsatte med det aktuella rättsstridiga beteendet dess benägenhet att inte dra de lämpliga slutsatserna av att det konstaterats en överträdelse av konkurrensreglerna gentemot sökanden, eftersom sökanden redan hade varit föremål för kommissionens åtgärder genom DRAM-beslutet och likväl fortsatte att delta i den aktuella kartellen under nästan två år efter det att sökanden delgavs förevarande beslut.
123 Såsom det har erinrats om i punkt 109 ovan skulle dessutom syftet att sätta stopp för ageranden som strider mot konkurrensreglerna äventyras om ett företag, som varit inblandat i en första överträdelse, genom att ändra sin juridiska struktur och förvärva ett dotterbolag mot vilka åtgärder inte kan vidtas avseende den första överträdelsen men som är inblandade i den nya överträdelsen kunde omöjliggöra eller göra det särskilt svårt att få till stånd sanktionsåtgärder avseende upprepad överträdelse, och därigenom undkomma sådana.
124 Eftersom kommissionen i synnerhet konstaterade att sökanden hade en benägenhet att åsidosätta konkurrensreglerna och eftersom en höjning för upprepad överträdelse kan medföra en ökning på upp till 100 procent av basbeloppet för böterna, i enlighet med punkt 28 första strecksatsen i 2006 års riktlinjer, ska det under dessa omständigheter slås fast att kommissionen inte åsidosatte proportionalitetsprincipen när den fastställde att grundbeloppet för de böter som skulle åläggas sökanden skulle höjas med 50 procent.
125 Av det ovan anförda följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den första grundens tredje del och talan kan således inte vinna bifall såvitt avser någon del av den första grunden.
Den tredje grunden: Beräkning av det bötesbelopp som ålagts sökanden
[utelämnas]
– Den tredje grundens första del: Underlåtenhet att tillämpa nedsättningen med 3 procent på sökandens böter på grund av upprepning av överträdelsen
130 Inom ramen för den tredje grundens första anmärkning har sökanden i huvudsak hävdat att kommissionen gjorde ett fel genom att inte tillämpa en nedsättning med 3 procent på det bötesbelopp som ålades sökanden för upprepning av överträdelsen trots att en sådan nedsättning hade tillämpats på grundbeloppet för de böter som ålades Tokin gemensamt och solidariskt med sökanden. Att inte tillämpa denna nedsättning strider mot den härledda arten av sökandens ansvar i dess egenskap av moderbolag, vidare ledde det till orimligt höga böter som utgjorde mer än hälften av det bötesbelopp som ålades sökanden gemensamt och solidariskt med Tokin, och slutligen är det inte tillräckligt motiverat.
131 Kommissionen har bestridit dessa argument.
132 I förevarande fall ska det konstateras att höjningen av bötesbeloppet för upprepning av överträdelsen med 50 procent av grundbeloppet för de böter som ålades Tokin gemensamt och solidariskt med sökanden, minskat med den nedsättning med 15 procent som kommissionen beviljade dem för deras samarbete i enlighet med 2006 års tillkännagivande om samarbete, motsvarar en försvårande omständighet i den mening som avses i punkt 28 i 2006 års riktlinjer (se punkt 31 ovan).
133 Nedsättningen med 3 procent av grundbeloppet för de böter som ålagts Tokin gemensamt och solidariskt med sökanden, på grund av att det inte var styrkt att de hade deltagit i CUP-mötena och att det inte fanns något som bevisade att de hade haft kännedom om dem, motsvarar dessutom en förmildrande omständighet enligt punkt 29 i 2006 års riktlinjer (se punkt 29 ovan).
134 Såsom det har erinrats om ovan i punkt 114 motiverar såväl försvårande omständigheter som förmildrande omständigheter att grundbeloppet justeras, det vill säga att grundbeloppet höjs eller sätts ned. Dessa justeringar kan således inte tillämpas på varandra.
135 Upprepade överträdelser, som en försvårande omständighet, motiverar således i förevarande fall att böternas grundbelopp höjs. Kommissionen gjorde därmed en riktig bedömning när den beräknade höjningen av bötesbeloppet med 50 procent för upprepning av överträdelsen genom att tillämpa höjningen på grundbeloppet för de böter som ålades Tokin gemensamt och solidariskt med sökanden, utan att beakta eventuella nedsättningar av grundbeloppet på grund av förmildrande omständigheter, i förevarande fall nedsättningen med 3 procent på grund av att det inte hade visats att sökanden och dess dotterbolag hade deltagit i CUP-mötena.
136 Denna slutsats påverkas inte av sökandens argument om dess härledda ansvar i egenskap av moderbolag. Såsom framgår av punkterna 86 och 87 ovan utgör upprepning av överträdelsen en faktor som individuellt utmärker sökandens beteende och som kan motivera att sökanden åläggs en strängare påföljd än den som följer av att bolaget tillskrivs ansvar för den överträdelse som dess dotterbolag har begått.
137 Sökanden kan inte heller vinna framgång med sitt argument att det bötesbelopp som den ålagts för upprepade överträdelser är orimligt högt, eftersom det motsvarar mer än hälften av grundbeloppet för de böter som sökanden ålagts gemensamt och solidariskt med Tokin. Sökandens påstående grundar sig nämligen på det felaktiga antagandet att nedsättningen med 3 procent av grundbeloppet för böterna är tillämplig på höjningen med 50 procent av böternas grundbelopp (se punkterna 134 och 135 ovan).
138 Sökanden har inte heller anfört något konkret argument till stöd för sin anmärkning om ett påstått åsidosättande av motiveringsskyldigheten. Det framgår under alla omständigheter klart av skälen 1011–1013 i det angripna beslutet, jämförda med punkt 28 i 2006 års riktlinjer som det hänvisas till i de ovannämnda skälen, hur kommissionen beräknade de böter som ålades sökanden ensam, vilka motsvarar höjningen för upprepning av överträdelsen.
139 Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens första anmärkning.
[utelämnas]
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (nionde avdelningen i utökad sammansättning)
följande:
1) Talan ogillas.
2) Nec Corp. ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 29 september 2021.
Underskrifter