TRIBUNALENS DOM (avdelningen för överklaganden)

den 16 december 2010

Mål T-143/09 P

Europeiska kommissionen

mot

Nicole Petrilli

”Överklagande – Personalmål – Kontraktsanställd personal – Tidsbegränsat avtal – Bestämmelser om den maximala anställningstiden för icke fast anställd personal vid kommissionens tjänstegrenar – Beslut att inte förnya avtalet”

Saken: Överklagande av personaldomstolens (andra avdelningen) dom av den 29 januari 2009 i mål F-98/07, Petrilli mot kommissionen (REGP 2009, s. I‑A‑1‑13 och II‑A‑1‑41) med yrkande om att denna dom ska upphävas.

Avgörande: Överklagandet ogillas. Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader samt ersätta Nicole Petrillis rättegångskostnader i förevarande mål.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Anställningsvillkoren för övriga anställda – Kontraktsanställd personal – Anställningens varaktighet – Tolkning

(Anställningsvillkoren för övriga anställda, artikel 88.1 b)

2.      Tjänstemän – Anställningsvillkoren för övriga anställda – Kontraktsanställd personal – Anställningens varaktighet – Institutionens utrymme för skönsmässig bedömning

(Anställningsvillkoren för övriga anställda, artikel 88.1 b)

3.      Tjänstemän – Institutionernas utomobligatoriska ansvar – Villkor

1.      Formuleringen ”[d]en faktiska anställningstiden inom en institution” i artikel 88 första stycket b i anställningsvillkoren för övriga anställda ska tolkas så, att vid beräkningen av den maximalt tillåtna anställningstiden, tillåts enligt denna formulering endast ett beaktande av den kumulerade anställningstiden för den berörda personen som kontraktsanställd i den mening som avses i artikel 3B i dessa anställningsvillkor, varvid alla andra anställningar som denne innehaft såsom tillfälligt anställd inte ska beaktas.

(se punkt 33)

2.      Artikel 88 första stycket b i anställningsvillkoren för övriga anställda, enligt vilken den faktiska anställningstiden som kontraktsanställd i den mening som avses i artikel 3B i dessa anställningsvillkor inte får överstiga tre år, innebär inte en rättighet för den berörda personen att få vara anställd under den maximala perioden, med hänsyn till avtalsfriheten och institutionens behörighet att ingå eller förnya sådana avtal för en kortare tid än den maximalt tillåtna anställningstiden. Detta gäller med stöd det stora utrymme för skönsmässig bedömning som denna institution har vid organiserandet av sina tjänstegrenar i förhållande till de uppgifter som har anförtrotts institutionen och vid tillsättandet av personal som står till dess förfogande för utförandet av dessa uppgifter, dock med förbehåll att tillsättningen sker i tjänstens intresse.

I princip har institutionen en sådan frihet inte enbart i enskilda fall utan även inom ramen för en allmän politik som fastställts genom ett internt allmängiltigt beslut, såsom de allmänna tillämpningsbestämmelserna, genom vilket institutionen påtar sig en självbegränsning vid utövandet av sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Inte desto mindre får ett sådant internt beslut inte få till följd att institutionen, för det första, helt avstår från att utöva den behörighet som institutionen har enligt artikel 88 i anställningsvillkoren för övriga anställda att, allt efter omständigheterna i det enskilda fallet, ingå eller förnya ett anställningsavtal med en kontraktsanställd i den mening som avses i artikel 3B i dessa anställningsvillkor inom den maximala treårsperioden, och, för det andra, försakar att iakttaga allmänna rättsprinciper, såsom likabehandlingsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar.

Med hänsyn till dessa principer får den myndighet som har behörighet att sluta anställningsavtal inte avstå från att utöva det utrymme för skönsmässig bedömning som den tillerkänns enligt artikel 88 i anställningsvillkoren för övriga anställda genom att mekaniskt tillämpa den sexårsgräns som föreskrivs i artikel 3.1 i kommissionens beslut av den 28 april 2004 om den maximala anställningstiden för icke fast anställd personal vid kommissionens tjänstegrenar – det vill säga utan att granska såväl ansökan för den person som uppfyller kraven för att anställas som kontraktsanställd som tjänstens intresse av att anställa personen – för att motivera varför personens anställning begränsas till en kortare period än den tillåtna perioden enligt artikel 88 i anställningsvillkoren för övriga anställda. Genom att på detta sätt avsäga sig sitt utrymme för skönsmässig bedömning har den myndighet som har behörighet att sluta anställningsavtal åsidosatt omsorgsskyldigheten och likabehandlingsprincipen, vilka kräver att institutionen på ett skyndsamt, fullständigt och objektivt sätt granskar alla ansökningar mot bakgrund av den berörde sökandes meriter och lämplighet och de krav som uppställs för den tjänst som ska tillsättas.

För det fall den berörda personen redan såsom tillfälligt anställd under en period av tolv år har kumulerat tjänsteperioder som överstiger tre år, medför ett mekaniskt iakttagande av sexårsregeln en omedelbar inskränkning av det utrymme för skönsmässig bedömning som den myndighet som har behörighet att sluta anställningsavtal har enligt artikel 88 första stycket b i anställningsvillkoren för övriga anställda när det gäller frågan huruvida den maximalt tillåtna anställningsperioden på tre år eventuellt har uppnåtts, eftersom en sådan tillämpning i enlighet med anställningsvillkoren uppenbarligen inte är tillåten enligt lydelsen i artikel 3.1 i kommissionens beslut av den 28 april 2004 om den maximala anställningstiden för icke fast anställd personal vid kommissionens tjänstegrenar, jämförd med punkt II bilagan till beslutet och skäl 4 i detsamma, där det föreskrivs att det inte får göras något undantag från regeln. Eftersom artikel 3.1 i nämnda beslut således strider mot nämnda rättsregler av högre rang, är sexårsregeln rättsstridig och ska således lämnas utan avseende.

(se punkterna 34–36)

Hänvisning till

Domstolen: 28 juni 2005, C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P–C‑208/02 P och C‑213/02 P, Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. I‑5425, punkt 211

Förstainstansrätten: 27 november 2003, T‑331/00 och T‑115/01, Bories m.fl. mot kommissionen, REGP 2003, s. I‑A‑309 och II‑1479, punkt 72; 1 mars 2005, T‑258/03, Mausolf mot Europol, REGP 2005, s. I‑A‑45 och II‑189, punkt 25; 27 november 2003, T‑137/00 och T‑18/01, Martinez Paramo m.fl. mot kommissionen, REGP 2002, s. I‑A‑119 och II‑639, punkt 72; 20 september 2007, T‑375/03, Fachvereinigung Mineralfaserindustrie mot kommissionen, ej publicerat i rättsfallssamligen, punkt 141; 15 oktober 2008, T‑160/04, Potamianos mot kommissionen, REGP 2008, s. I‑A‑2‑75 och II‑A‑2‑469, punkt 30; 2 april 2009, T‑473/07 P, kommissionen mot Berrisford, REGP 2009, s. I‑B‑1‑17 och II‑B‑1‑85, punkt 54, och där angiven rättspraxis; 8 september 2009, T‑404/06 P, ETF mot Landgren, REG 2009, s. II‑2841, punkt 215

3.      Tvister i personalmål som väckts med stöd av artikel 236 EG och artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna, inbegripet en talan om ersättning av skada som en tjänsteman eller övrig anställd har orsakats, lyder under särskilda och speciella regler i förhållande till de regler som följer av de allmänna principer som reglerar unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar enligt artiklarna 235 EG och 288 andra stycket EG. Det framgår nämligen av tjänsteföreskrifterna att en tjänsteman eller en övrig anställd vid unionen, till skillnad från övriga enskilda personer, är knuten till den institution som denne tillhör genom ett rättsligt anställningsförhållande som kännetecknas av en balans mellan ömsesidiga specifika rättigheter och skyldigheter, vilken återspeglas i institutionens omsorgsskyldighet gentemot den berörda personen. Denna jämvikt syftar i huvudsak till att bibehålla det förtroendeförhållande som ska föreligga mellan institutionerna och deras tjänstemän för att garantera medborgarna ett de uppgifter av allmänt intresse som åligger institutionerna fullgörs på ett fullgott sätt. Av detta följer att när unionen agerar i egenskap av arbetsgivare har den en ökad ansvarsskyldighet, vilket framkommer genom en skyldighet att ersätta skada som dess personal orsakats på grund av en rättstridighet som begåtts i egenskap av arbetsgivare.

(se punkt 46)

Hänvisning till

Domstolen: 29 juni 1994, C‑298/93 P, Klinke mot domstolen, REG 1994, s. I‑3009, punkt 38; 6 mars 2001, C‑274/99 P, Connolly mot kommissionen, REG 2001, s. I‑1611, punkterna 44–47

Förstainstansrätten: 12 juni 2002, T‑187/01, Mellone mot kommissionen, REGP 2002, s. I‑A‑81 och II‑389, punkt 74; 14 oktober 2004, T-1/02, Polinsky mot domstolen, ej publicerat i rättsfallssamligen, punkt 47; 10 december 2008, T-57/99, Nardone mot kommissionen, REGP 2008, s. I‑A‑2‑83 och II‑A‑2‑505, punkt 162