Mål C‑682/15

Berlioz Investment Fund SA

mot

Directeur de l’administration des contributions directes

(begäran om förhandsavgörande från Cour administrative (Luxembourg))

”Begäran om förhandsavgörande – Direktiv 2011/16/EU – Administrativt samarbete i fråga om beskattning – Artikel 1.1 – Artikel 5 – Begäran om upplysningar som tillställts tredje man – Vägran att svara – Sanktionsåtgärd – Uttrycket de begärda upplysningarna 'kan antas vara relevanta’ – Den anmodade myndighetens kontroll – Domstolskontroll – Omfattning – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Artikel 51 – Tillämpning av unionsrätten – Artikel 47 – Rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol – Domstolens och tredje mans tillgång till begäran om upplysningar som framställts av den begärande myndigheten”

Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 16 maj 2017

1.        Grundläggande rättigheter – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Tillämpningsområde – Tillämpning av unionsrätten – Nationell lagstiftning som föreskriver böter vid vägran att lämna upplysningar enligt direktiv 2011/16 – Omfattas

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 51.1; rådets direktiv 2011/16, artiklarna 18 och 22.1)

2.        Grundläggande rättigheter – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Gränser – Beslut innehållande ett föreläggande i syfte att upplysningar ska lämnas enligt direktiv 2011/16 samt en sanktionsåtgärd för att vederbörande inte har efterkommit beslutet om föreläggande – Omfattas – Villkor – Kontroll av lagenligheten av beslutet om föreläggande

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47)

3.        Tillnärmning av lagstiftning – Administrativt samarbete i fråga om beskattning – Direktiv 2011/16 – Utbyte av upplysningar på begäran – Begäran om upplysningar som tillställts tredje man – En skyldighet uppstår för den anmodade medlemsstaten att besvara begäran och lagenlighet av ett beslut om föreläggande som nämnda medlemsstat tillställt ett rättssubjekt – Villkor – De begärda upplysningarna ska kunna ”antas vara relevanta” – Bedömning som åligger den begärande myndigheten – Gränser

(Rådets direktiv 2011/16, artiklarna 1.1, 5 och 17.1)

4.        Tillnärmning av lagstiftning – Administrativt samarbete i fråga om beskattning – Direktiv 2011/16 – Utbyte av upplysningar på begäran – Begäran om upplysningar som tillställts tredje man – Den anmodade myndighetens prövning av begärans giltighet – Skyligheter som åligger den begärande myndigheten – Adekvat motivering ska lämnas om vad de begärda upplysningarna ska användas till

(Rådets direktiv 2011/16, artiklarna 1.1, 5 och 17.1)

5.        Tillnärmning av lagstiftning – Administrativt samarbete i fråga om beskattning – Direktiv 2011/16 – Utbyte av upplysningar på begäran – Begäran om upplysningar som tillställts tredje man – Den anmodade myndighetens prövning av begärans giltighet – Omfattning – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Domstolsprövning av en sanktionsåtgärd som vidtagits på grund av att beslutet om föreläggande inte har efterkommits – Prövning av huruvida det nämnda beslutet om föreläggande är lagenligt – Omfattas

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47; rådets direktiv 2006/112, artiklarna 1.1 och 5)

6.        Grundläggande rättigheter – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Direktiv 2011/16 – Administrativt samarbete i fråga om beskattning – Domstolskontroll av en begäran om upplysningar som tillställts tredje man – Domstolen i den anmodade medlemsstaten ska ha tillgång till nämnda begäran – En sådan rätt till tillgång föreligger inte för det rättssubjekt som berörs av begäran

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47; rådets direktiv 2011/16, artiklarna 16 och 20.2)

1.      Artikel 51.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska tolkas så, att en medlemsstat ska anses tillämpa unionsrätten i den mening som avses i denna bestämmelse, med följd att nämnda stadga är tillämplig, när medlemsstaten i sin lagstiftning föreskriver böter för ett rättssubjekt som inte lämnar upplysningar inom ramen för ett utbyte av upplysningar mellan skattemyndigheter som grundas på bland annat bestämmelserna i rådets direktiv 2011/16/EU av den 15 februari 2011 om administrativt samarbete i fråga om beskattning och om upphävande av direktiv 77/799/EEG.

Det förhållandet att direktiv 2011/16 inte uttryckligen föreskriver att sanktionsåtgärder ska tillämpas hindrar inte att sådana åtgärder utgör tillämpning av direktivet och följaktligen omfattas av unionsrättens tillämpningsområde. Begreppet ”medel för att inhämta [upplysningar]” i den mening som avses i artikel 18 i nämnda direktiv liksom begreppet ”nödvändiga åtgärder för att se till att [arrangemangen] för administrativt samarbete fungerar på ett smidigt sätt” i den mening som avses i artikel 22.1 i samma direktiv kan inbegripa sådana åtgärder.

Under dessa omständigheter saknar det betydelse att den nationella bestämmelse som utgör grund för en sanktionsåtgärd såsom den som påförts Berlioz ingår i en lag som inte antagits för att införliva direktiv 2011/16, eftersom denna nationella bestämmelse tillämpas i syfte att garantera tillämpningen av direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson, C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 28).

(se punkterna 39, 40 och 42 samt punkt 1 i domslutet)

2.      Artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska tolkas så, att ett rättssubjekt som påförts böter som en följd av att vederbörande inte efterkommit ett förvaltningsbeslut innehållande ett föreläggande att lämna upplysningar inom ramen för ett utbyte mellan nationella skattemyndigheter i enlighet med direktiv 2011/16 har rätt att bestrida beslutets lagenlighet.

Det följer nämligen av domstolens fasta praxis att de grundläggande rättigheter som garanteras i unionens rättsordning är tillämpliga i samtliga fall som regleras av unionsrätten. Är unionsrätten tillämplig innebär detta med andra ord att de grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan är tillämpliga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson, C‑617/10, EU:C:2013:105, punkterna 19–21, och dom av den 26 september 2013, Texdata Software, C‑418/11, EU:C:2013:588, punkterna 72 och 73).

Vad mera specifikt gäller en unionsrättsligt garanterad rättighet i den mening som avses i artikel 47 i stadgan erinrar domstolen om att skydd mot godtyckliga eller oproportionerliga ingripanden från det allmänna i en fysisk eller juridisk persons privata sfär utgör en allmän unionsrättslig princip (dom av den 21 september 1989, Hoechst/kommissionen, 46/87 och 227/88, EU:C:1989:337, punkt 19, dom av den 22 oktober 2002, Roquette Frères, C‑94/00, EU:C:2002:603, punkt 27, och beslut av den 17 november 2005, Minoan Lines/kommissionen, C‑121/04 P, ej publicerat, EU:C:2005:695, punkt 30).

I artikel 47 andra stycket i stadgan föreskrivs att var och en har rätt att få sin sak prövad av en oavhängig och opartisk domstol. För att rättigheten ska anses iakttagen krävs att ett beslut av en förvaltningsmyndighet som inte själv uppfyller kraven på oavhängighet och opartiskhet undergår en senare kontroll av en domstol som ska ha behörighet att pröva alla relevanta frågor.

Den domstol vid vilken talan väckts mot de administrativa böter som påförts ett rättssubjekt på grund av att vederbörande inte har efterkommit beslutet om föreläggande måste således, såsom generaladvokaten påpekade i punkt 80 i sitt förslag till avgörande, kunna pröva lagenligheten av det sistnämnda beslutet för att uppfylla kraven i artikel 47 i stadgan.

(se punkterna 49, 51, 55, 56 och 59 samt punkt 2 i domslutet)

3.      Artikel 1.1 och artikel 5 i direktiv 2011/16 ska tolkas så, att det förhållandet att de upplysningar som en medlemsstat begärt av en annan medlemsstat ”kan antas vara relevanta” utgör ett villkor som begäran om upplysningar måste uppfylla för att den anmodade medlemsstaten ska vara skyldig att besvara den och härigenom ett villkor för att beslutet om föreläggande som nämnda medlemsstat tillställt det berörda rättssubjektet liksom den sanktionsåtgärd som vidtagits mot nämnda rättssubjekt ska vara lagenliga.

Syftet med uttrycket ”kan antas vara relevanta” såsom detta framgår av skäl 9 i direktiv 2011/16 är således att ge den begärande myndigheten möjlighet att få all den information som för myndigheten framstår som berättigad för utredningen utan att myndigheten härmed får lov att på ett uppenbart sätt överskrida ramarna för utredningen eller ålägga den anmodade myndigheten en orimlig arbetsbörda.

Det ankommer således på nämnda myndighet – som ansvarar för utredningen som ligger till grund för begäran om upplysningar – att med beaktande av omständigheterna i ärendet avgöra om de begärda upplysningarna kan antas vara relevanta för utredningen. Bedömningen härav ska ske utifrån förfarandets fortskridande och, i enlighet med artikel 17.1 i direktiv 2011/16, med beaktande av om myndigheten har uttömt de vanliga informationskällor som den har haft tillgång till.

Den begärande myndigheten har förvisso ett utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende men kan inte därmed efterfråga upplysningar som helt saknar koppling till den aktuella utredningen.

(se punkterna 68, 70, 71 och 74, samt punkt 3 i domslutet)

4.      Se domen.

(se punkterna 78–80)

5.      Artikel 1.1 och artikel 5 i direktiv 2011/16 ska tolkas så, att en anmodad myndighets prövning av en begäran om upplysningar som en begärande myndighet framställt enligt detta direktiv inte är begränsad till en kontroll av att begäran uppfyller föreskrivna formkrav utan även ska ge den anmodade myndigheten möjlighet att säkerställa att de begärda upplysningarna inte helt saknar förutsebar relevans mot bakgrund av identiteten på den berörde skattskyldige och den tredje man som eventuellt innehar upplysningarna och den aktuella skatteutredningens behov. Nämnda bestämmelser i direktiv 2011/16 jämte artikel 47 i stadgan ska tolkas så, att inom ramen för en talan som ett rättssubjekt väckt mot en sanktionsåtgärd som den anmodade myndigheten vidtagit gentemot vederbörande på grund av dennes underlåtenhet att efterkomma ett beslut om föreläggande som myndigheten antagit med anledning av en begäran om upplysningar som den begärande myndigheten framställt med stöd av direktiv 2011/16 har den nationella domstolen dels behörighet att ändra den vidtagna sanktionsåtgärden, dels behörighet att pröva att beslutet om föreläggande är lagenligt. Vad gäller det villkor för beslutets lagenlighet som innebär att de begärda upplysningarna ska kunna antas vara relevanta, är domstolsprövningen härav begränsad till en kontroll av att upplysningarna inte uppenbart saknar sådan relevans.

(se punkt 89 samt punkt 4 i domslutet)

6.      Artikel 47 andra stycket i stadgan ska tolkas så, att när en domstol i den anmodade medlemsstaten gör sin prövning ska nämnda domstol ha tillgång till den begäran om upplysningar som den begärande medlemsstaten tillställt den anmodade medlemsstaten. Det berörda rättssubjektet har däremot ingen rätt att få tillgång till samtliga delar av begäran om upplysningar, som förblir en sekretessbelagd handling i enlighet med artikel 16 i direktiv 2011/16. För att nämnda rättssubjekt ska kunna få sin sak vederbörligt prövad avseende huruvida de begärda handlingarna saknar förutsebar relevans är det i princip tillräckligt att vederbörande har tillgång till de upplysningar som avses i artikel 20.2 i direktivet.

(se punkt 101 samt punkt 5 i domslutet)