Förenade målen C‑569/16 och C‑570/16

Stadt Wuppertal
mot
Maria Elisabeth Bauer

och

Volker Willmeroth
mot
Martina Broßonn

(begäran om förhandsavgörande från Bundesarbeitsgericht)

”Begäran om förhandsavgörande – Socialpolitik – Arbetstidens förläggning – Direktiv 2003/88/EG – Artikel 7 – Rätt till årlig betald semester – Anställningsförhållandets upphörande på grund av arbetstagarens dödsfall – Nationell lagstiftning som gör det omöjligt att till den avlidnes arvingar utge kontant ersättning för årlig betald semester som arbetstagaren inte tagit ut – Skyldighet att göra en direktivkonform tolkning av nationell rätt – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Artikel 31.2 – Möjlighet att åberopa bestämmelsen i en tvist mellan enskilda”

Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 6 november 2018

1.        Socialpolitik – Skydd för arbetstagares hälsa och säkerhet – Arbetstidens förläggning – Rätt till årlig betald semester – Räckvidd – Kontant ersättning för årlig betald semester som arbetstagaren inte tagit ut vilken utbetalas då anställningsförhållandet upphör – Nationell bestämmelse enligt vilken rätten till kompensationsersättning upphör för det fall arbetstagaren avlider – Otillåtet

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 31.2 och 52.1, Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88, artikel 7; rådets direktiv 93/104, artikel 7)

2.        Socialpolitik – Skydd för arbetstagares hälsa och säkerhet – Arbetstidens förläggning – Rätt till årlig betald semester – Direktiv 2003/88 – Artikel 7 – Direkt effekt – Möjlighet att åberopa bestämmelsen i en tvist mellan enskilda – Föreligger inte

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88, artikel 7)

3.        Socialpolitik – Skydd för arbetstagares hälsa och säkerhet – Arbetstidens förläggning – Rätt till årlig betald semester – Princip av väsentlig betydelse i unionens sociala regelverk – Räckvidd

(Artikel 151 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 21.1, 27, 31.2 och 52.1; Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88, artikel 7, rådets direktiv 93/104, artikel 7)

4.        Socialpolitik – Skydd för arbetstagares hälsa och säkerhet – Arbetstidens förläggning – Rätt till årlig betald semester – Kontant ersättning för årlig betald semester som arbetstagaren inte tagit ut vilken utbetalas då anställningsförhållandet upphör – Nationella bestämmelser som ansetts strida mot direktiv 2003/88 och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Skyldigheter som åligger en nationell domstol som ska pröva en tvist mellan enskilda – Nämnda nationella bestämmelser ska inte tillämpas och den avlidne arbetstagarens rättsinnehavare ska beviljas den kontanta ersättningen (Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 31.2 och 51.1; Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88, artikel 7)

1.      Artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden och artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska tolkas på så sätt att de utgör hinder för en nationell bestämmelse, såsom den som är aktuell i de nationella målen, som innebär att då ett anställningsförhållande upphör på grund av arbetstagarens dödsfall bortfaller rätten till årlig betald semester som tjänats in enligt dessa bestämmelser men som arbetstagaren inte tagit ut före sin död, utan att en rätt till kontant ersättning för denna ledighet uppstår som kan överföras till arbetstagarens rättsinnehavare genom arv.

Att den rätt till årlig betald semester som en arbetstagare förvärvat, eller den härmed sammanhängande rätten till kontant ersättning för outtagen ledighet för det fall anställningsförhållandet upphör, går förlorad utan att arbetstagaren i praktiken har haft möjlighet att utöva denna rätt till årlig betald semester skulle strida mot själva innehållet i denna rättighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 september 2013, Omprövning kommissionen/Strack, C‑579/12 RX–II, EU:C:2013:570, punkt 32).

Domstolen konstaterar att rätten till kontant ersättning då anställningen upphör på grund av arbetstagarens dödsfall är absolut nödvändig för att den ändamålsenliga verkan av arbetstagarens rätt till årlig betald semester ska kunna säkerställas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juni 2014, Bollacke, C‑118/13, EU:C:2014:1755, punkt 24).

Domstolen har i detta sammanhang redan slagit fast att uttrycket ”årlig betald semester” i artikel 7.1 i direktiv 2003/88, vilket ska jämställas med uttrycket ”årlig betald semester” i artikel 31.2 i stadgan, betyder att lön måste utgå under hela den årliga semestern i den mening som avses i dessa bestämmelser. Arbetstagaren ska med andra ord få normal lön under denna viloperiod (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 september 2011, Williams m.fl., C‑155/10, EU:C:2011:588, punkterna 18 och 19).

Rätten till årlig semester utgör såsom påpekats i punkt 39 i förevarande dom endast en av de två delarna av rätten till årlig betald semester såsom en princip av väsentlig betydelse i unionens sociala regelverk vilken återspeglas i artikel 7 i direktiv 93/104 och i artikel 7 i direktiv 2003/88. Den kommer numera uttryckligen till uttryck såsom en grundläggande rättighet i artikel 31.2 i stadgan. Denna grundläggande rättighet innehåller således även en rätt till betalning och – såsom en rättighet som inte kan skiljas från denna rätt till årlig ”betald” semester – en rätt till kontant ersättning för icke uttagen årlig betald semester när anställningsförhållandet upphör.

Rättigheten får endast begränsas med iakttagande av de strikta villkor som föreskrivs i artikel 52.1 i stadgan och med beaktande av rättighetens väsentliga innehåll. Således får medlemsstaterna inte avvika från den princip som följer av artikel 7 i direktiv 2003/88, jämförd med artikel 31.2 i stadgan enligt vilken en förvärvad rätt till årlig betald semester inte kan förfalla vid utgången av den referensperiod och/eller den period för överföring av icke uttagen semester som föreskrivs i nationell rätt, när arbetstagaren inte haft möjlighet att ta ut sin semester (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 november 2017, King, C‑214/16, EU:C:2017:914, punkt 56).

(se punkterna 49, 50, 57–59, 61 och 63 samt punkt 1 i domslutet)

2.      Se domen.

(se punkterna 72, 73, 77 och 78)

3.      Se domen.

(se punkterna 80, 81, 83 och 84)

4.      Om det visar sig omöjligt att tolka en nationell bestämmelse såsom den här aktuella på ett sätt som är förenligt med artikel 7 i direktiv 2003/88 och artikel 31.2 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, ska en nationell domstol vid prövning av en tvist mellan en avliden arbetstagares rättsinnehavare och arbetstagarens tidigare arbetsgivare underlåta att tillämpa denna nationella bestämmelse och se till att den avlidne arbetstagarens rättsinnehavare beviljas kontant ersättning – på den före detta arbetsgivarens bekostnad – för den årliga betalda semester som tjänats in enligt samma bestämmelse men som arbetstagaren inte tagit ut före sin död. Denna skyldighet åligger den nationella domstolen enligt artikel 7 i direktiv 2003/88 och artikel 31.2 i stadgan om de grundläggande rättigheterna i en tvist mellan en sådan rättsinnehavare och en arbetsgivare som har ställning som offentlig myndighet, och enligt den sistnämnda av dessa bestämmelser i tvister mellan rättsinnehavaren och en arbetsgivare som har ställning som enskilt rättssubjekt.

Eftersom rätten till årlig betald semester, som tillerkänns varje arbetstagare enligt artikel 31.2 i stadgan, således till sin existens är tvingande och ovillkorlig, är det nämligen inte nödvändigt att genomföra den genom bestämmelser i unionsrätten eller nationell lagstiftning. Sådana bestämmelser är nämligen endast avsedda att ange den exakta varaktigheten av den betalda årliga ledigheten och, i förekommande fall, villkoren för utövandet av denna rätt. Av detta följer att denna bestämmelse i sig är tillräcklig för att ge arbetstagarna en rätt som i sig kan åberopas i en tvist med deras arbetsgivare i en situation som omfattas av unionsrätten och därmed av stadgans tillämpningsområde (se, analogt, dom av den 17 april 2018, Egenberger, C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 76).

Vad gäller den verkan artikel 31.2 i stadgan har gentemot arbetsgivare som har ställning som enskilda rättssubjekt gör domstolen följande bedömning. I artikel 51.1 i stadgan preciseras förvisso att bestämmelserna i denna stadga riktar sig, med beaktande av subsidiaritetsprincipen, till unionens institutioner, organ och byråer samt till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten. Nämnda artikel 51.1 nämner emellertid inte huruvida sådana enskilda rättssubjekt, i förekommande fall, kan anses vara direkt förpliktade att iaktta vissa bestämmelser i stadgan och bestämmelsen kan således inte tolkas så, att den systematiskt skulle utesluta en sådan möjlighet.

Det förhållandet att vissa primärrättsliga bestämmelser i första hand riktar sig till medlemsstaterna utesluter inte, vilket generaladvokaten påpekade i punkt 78 i sitt förslag till avgörande, att de även kan tillämpas i relationer mellan enskilda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 april 2018, Egenberger, C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 77).

Domstolen har vidare fastställt att förbudet i artikel 21.1 i stadgan i sig är tillräckligt för att ge enskilda en rätt som kan åberopas som sådan i en tvist med en annan enskild (dom av den 17 april 2018, Egenberger, C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 76), utan att artikel 51.1 i stadgan utgör något hinder för detta.

Vad slutligen mer specifikt beträffar artikel 31.2 i stadgan är det viktigt att betona att rätten för varje arbetstagare till årlig betald semester redan genom sin karaktär innebär en motsvarande skyldighet för arbetsgivaren, nämligen att bevilja sådan betald ledighet.

(se punkterna 85, 87–90 och 92 samt punkt 2 i domslutet)