Preliminär utgåva
BESLUT AV DOMSTOLENS VICE ORDFÖRANDE
den 11 april 2024 (*)
”Överklagande – Interimistiskt förfarande – Konkurrens – Koncentrationer – Mediemarknaden – Begäran om upplysningar – Personuppgifter – Situation som ställer krav på skyndsamhet – Förövande av ett brott”
I mål C‑89/24 P(R),
angående ett överklagande enligt artikel 57 andra stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, ingivet den 2 februari 2024,
Lagardère SA, Paris (Frankrike), företrätt av advokaterna G. Aubron, C. Bocket och D. Théophile,
klagande,
i vilket den andra parten är:
Europeiska kommissionen, företrädd av P. Caro de Sousa, B. Cullen och D. Viros, samtliga i egenskap av ombud,
svarande i första instans,
meddelar
DOMSTOLENS VICE ORDFÖRANDE
efter att ha hört generaladvokaten M. Szpunar,
följande
Beslut
1 Genom sitt överklagande har Lagardère SA yrkat att domstolen ska upphäva det beslut som ordföranden för Europeiska unionens tribunal meddelade den 19 januari 2024 i mål Lagardère/kommissionen (T‑1119/23 R, EU:T:2024:16) (nedan kallat det överklagade beslutet). Genom det beslutet avslog tribunalens ordförande Vivendis ansökan om dels uppskov med verkställigheten av kommissionens beslut C(2023) 6429 final av den 19 september 2023 om ett förfarande enligt artikel 11.3 i rådets förordning (EG) nr 139/2004 (ärende M.11184 – Vivendi/Lagardère), i dess lydelse enligt kommissionens beslut C(2023) 7464 final av den 27 oktober 2023 (nedan kallat det omtvistade beslutet), dels att kommissionen såsom en säkerhetsåtgärd ska åläggas att bevara samtliga handlingar tillhörande personer som berörs av det omtvistade beslutet vilka kan vara av intresse för Europeiska kommissionens utredning.
Bakgrund till tvisten
2 Bakgrunden till tvisten beskrivs i punkterna 2–8 i det överklagade beslutet. Bakgrunden kan, såvitt är relevant i förevarande mål, sammanfattas enligt följande:
3 Den 24 oktober 2022 anmälde Vivendi SE en företagskoncentration till kommissionen som innebar förvärv av ensam kontroll över Lagardère SA. Kommissionen godkände denna företagskoncentration den 9 juni 2023, under förutsättning att Vivendi fullgjorde sina åtaganden.
4 Den 25 juli 2023 underrättade kommissionen Vivendi om att den hade inlett en formell utredning avseende ett eventuellt förtida genomförande av företagskoncentrationen. Inom ramen för det förfarandet riktade kommissionen, genom beslut C(2023) 6429 final av den 19 september 2023, en begäran om upplysningar till Lagardère, vilken skulle efterkommas senast den 27 oktober 2023. Institutionen förlängde denna tidsfrist till den 1 december 2023 genom beslut C(2023) 7464 final av den 27 oktober 2023.
Förfarandet vid tribunalen och det överklagade beslutet
5 Genom en ansökan som inkom till tribunalens kansli den 27 november 2023 väckte Lagardère talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet.
6 Genom en separat handling som inkom till tribunalens kansli den 28 november 2023 ansökte Lagardère om interimistiska åtgärder och yrkade dels om uppskov med verkställigheten av beslutet, dels att kommissionen såsom en säkerhetsåtgärd ska åläggas att bevara samtliga handlingar tillhörande personer som berörs av det beslutet vilka kan vara av intresse för kommissionens utredning.
7 Genom beslut av den 29 november 2023, Lagardère/kommissionen (T‑1119/23 R), som antogs med stöd av artikel 157.2 i tribunalens rättegångsregler, förordnade tribunalens ordförande om uppskov med verkställigheten av det omtvistade beslutet fram till dagen då beslutet om att avsluta förfarandet i mål T‑1119/23 R meddelas, utan att detta påverkar Lagardères skyldighet att fortsätta att samla in uppgifter och att på ett elektroniskt lagringsmedium bevara samtliga handlingar som bolaget har i sin besittning och som berörs av det beslutet, vilka kan vara av intresse för kommissionens utredning.
8 Genom det överklagade beslutet avslog tribunalens ordförande den ansökan om interimistiska åtgärder som avses i punkt 6 i förevarande beslut, på grund av att Lagardère inte hade visat att kravet på skyndsamhet var uppfyllt och upphävde sitt beslut av den 29 november 2023 (T‑1119/23 R).
9 Tribunalens ordförande konstaterade för det första, i punkt 29 i det överklagade beslutet, att risken för att Lagardère skulle åläggas att betala vite eller böter var hypotetisk i det skede av förfarandet då det beslutet skulle fattas.
10 För det andra fann tribunalens ordförande även, i punkt 39 i nämnda beslut, att argumentet om en påstådd skada till följd av risken för en kränkning av Lagardères anställdas och bolagsföreträdares privatliv skulle underkännas. Han ansåg bland annat, i punkterna 40–42 i samma beslut, att Lagardère inte i tillräcklig grad hade styrkt att bolaget riskerade att påföras straffrättsliga påföljder.
Parternas yrkanden i målet om överklagande och förfarandet vid domstolen
11 Lagardère har yrkat att domstolen ska
– upphäva det överklagade beslutet,
– slå fast att Lagardères ansökan om interimistiska åtgärder i mål T‑1119/23 ställer krav på skyndsamhet,
– återförvisa målet till tribunalen i övrigt eller, om domstolen anser att den har tillräckligt underlag, slutgiltigt pröva ansökan om interimistiska åtgärder,
– upphäva den skyldighet som Lagardère har ålagts genom det omtvistade beslutet, i dess lydelse enligt kommissionens beslut C(2024) 572 final av den 24 januari 2024, att samla in och till kommissionen överlämna handlingar som finns på privata eller personliga e‑postkonton och på privata eller personliga bärbara enheter tillhörande vissa av Lagardères anställda och bolagsföreträdare fram till dess att tribunalens ordförande på nytt har prövat ansökan om interimistiska åtgärder i mål T‑1119/23 R eller, om så inte sker, fram till dess att tribunalen har prövat talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanserna.
12 Kommissionen har yrkat att domstolen ska
– ogilla överklagandet, och
– förplikta Lagardère att ersätta rättegångskostnaderna.
13 Genom beslut av den 6 februari 2024, Lagardère/kommissionen (C‑89/24 P(R)–R, EU:C:2024:120), som antogs med stöd av artikel 160.7 i domstolens rättegångsregler, förordnade domstolens vice ordförande om upphävande av den skyldighet som Lagardère ålagts genom det omtvistade beslutet att samla in och till kommissionen överlämna handlingar som finns på privata eller personliga e‑postkonton och på privata eller personliga bärbara enheter tillhörande vissa av Lagardères anställda och bolagsföreträdare till dess att ett annat beslut meddelas, vilket tidigast ska ske under tiden mellan det att det meddelas ett beslut som avslutar det interimistiska förfarandet i mål C‑89/24 P(R)-R och att det meddelas ett beslut där det nu aktuella överklagandet prövas, utan att detta påverkar Lagardères skyldighet att vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att alla dessa handlingar bevaras.
Prövning av överklagandet
14 Lagardère har till stöd för sitt överklagande åberopat tre grunder, varav den första avser åsidosättande av rätten till respekt för privatlivet och skydd för korrespondens, den andra en uppenbart oriktig bedömning av den påstådda skadan och den tredje ett åsidosättande av rätten till försvar.
Den första grundens första del
Parternas argument
15 Genom den första grundens första del har Lagardère gjort gällande att tribunalens ordförande missuppfattade bolagets ansökan om interimistiska åtgärder när han, i punkt 40 i det överklagade beslutet, fann att ansökan var synnerligen bristfällig.
16 Det konstaterande som tribunalens ordförande gjorde i nämnda punkt, att ansökan inte innehöll vare sig någon hänvisning till lagstiftningen om straffbarhet (texte d’incrimination) eller några närmare uppgifter om påföljden, var i själva verket felaktigt. Det har med andra ord på ett mycket tydligt sätt redogjorts för relevant fransk lagstiftning i punkterna 35–38 i ansökan. Lagardère har dessutom, i bilagan till nämnda ansökan, företett ett utlåtande från en advokat som är specialiserad på området för skydd av privatlivet i samband med ny teknik där det hänvisas till denna lagstiftning.
17 Tribunalens ordförande hade således inte fog för att anse, i punkt 41 i det överklagade beslutet, att den skada som Lagardère har åberopat inte var tillräckligt styrkt.
18 Kommissionen har i första hand gjort gällande att den första grunden är verkningslös i sin helhet. I grunden kritiseras nämligen tribunalens ordförande i själva verket för att inte ha prövat kravet på att det vid första påseendet ska framstå som faktiskt och rättsligt befogat (fumus boni juris), trots att denne kunde begränsa sig till att konstatera att kravet på skyndsamhet inte var uppfyllt.
19 Kommissionen har i andra hand gjort gällande att den första grundens första del inte kan godtas. Kommissionen har påpekat att det i de argument som har framförts i ansökan om interimistiska för att det föreligger en situation som ställer krav på skyndsamhet inte ges några närmare uppgifter om den lagstiftning om straffbarhet som Lagardère har åberopat eller om den påstådda påföljd som Lagardère riskerar.
Bedömning
20 Det ska inledningsvis påpekas att, med hänsyn till att det i den första grundens första del riktas direkt kritik mot de överväganden avseende kravet på skyndsamhet som görs i punkterna 40 och 41 i det överklagade beslutet, kan den delen inte anses grunda sig på en invändning om att tribunalens ordförande felaktigt underlät att pröva kravet på att det vid första påseendet ska framstå som faktiskt och rättsligt befogat (fumus boni juris).
21 Härav följer att kommissionens argument att den första grunden är verkningslös i sin helhet ska underkännas och att det därför ska prövas huruvida det finns fog för grundens första del.
22 Det ska härvidlag påpekas att tribunalens ordförande, i punkt 40 i det överklagade beslutet, har slagit fast att ansökan om interimistiska åtgärder var ”synnerligen bristfällig” vad gäller den risk för straffrättsliga påföljder som Lagardère riskerar, eftersom det i ansökan angavs att det fanns ”en risk för sådana påföljder, utan att någon hänvisning gjordes till lagstiftningen om straffbarhet och utan att några närmare uppgifter lämnades om påföljden”. I punkt 41 i beslutet drog tribunalens ordförande härav slutsatsen att den skada som Lagardère hade åberopat inte var tillräckligt styrkt.
23 I flera delar av Lagardères ansökan om interimistiska åtgärder angavs emellertid, såsom bolaget har hävdat, närmare uppgifter om de bestämmelser i fransk rätt på grundval av vilka bolaget ansåg att det kunde ådra sig straffrättsligt ansvar om det rättade sig efter det omtvistade beslutet samt om påföljderna i ett sådant fall.
24 Lagardère har således för det första påpekat, i punkt 35 i sin ansökan om interimistiska åtgärder, att ett ingrepp i skyddet för konkurrens ska beivras med straffrättsliga påföljder enligt fransk rätt med tillämpning av artikel 226‑1 i den franska strafflagen. Lagardère har dessutom hänvisat till ordalydelsen i nämnda bestämmelse och påpekat att påföljden vid underlåtenhet att iaktta den är ett års fängelse och böter på 45 000 euro.
25 Vidare har Lagardère, i punkt 38 i den ansökan, hänvisat till flera andra bestämmelser i den franska straffrätten som, enligt Lagardère, kan vara tillämpliga på bolaget, nämligen artiklarna L. 223‑6 och R. 226‑1–226‑4 i den franska strafflagen, dock utan att uttryckligen ange deras lydelse.
26 Slutligen har Lagardère, i punkt 75 i nämnda ansökan, hänvisat till ett advokatutlåtande som har bifogats den ansökan, för att visa att det föreligger ett åsidosättande av rätten till respekt för privatlivet. I utlåtandet redogörs det bland annat för ordalydelsen i och räckvidden av artiklarna 226‑1 och 226‑15 i den franska strafflagen.
27 Tribunalens ordförande ska följaktligen anses ha missuppfattat ansökan om interimistiska åtgärder genom att, i punkt 40 i det överklagade beslutet, ha anslutit sig till kommissionens argument att Lagardères ansökan var ”synnerligen bristfällig”, eftersom det i denna angavs att det fanns en risk för straffrättsliga påföljder ”utan att någon hänvisning gjordes till lagstiftningen om straffbarhet och utan att några närmare uppgifter lämnades om påföljden”.
28 Denna bedömning kan inte påverkas av den omständigheten, som kommissionen har framhållit, att närmare uppgifter om relevanta bestämmelser i fransk rätt, som anges i punkterna 24–26 i förevarande beslut, inte återfanns i den del av ansökan om interimistiska åtgärder som avser kravet på skyndsamhet, utan i den del som hänför sig till kravet på att det vid första påseendet ska framstå som faktiskt och rättsligt befogat (fumus boni juris).
29 Det följer av de ord som tribunalens ordförande har använt i punkt 40 i det överklagade beslutet att det inte var Lagardères argument avseende kravet på skyndsamhet som han ansåg var ”bristfälligt”, utan ”ansökan om interimistiska åtgärder” i sin helhet.
30 Dessutom kan det inte, i synnerhet inte med hänsyn till den skyndsamhet som kännetecknar ett interimistiskt förfarande och de krav som ställs på omfattningen av de inlagor som ska inges till tribunalen, krävas av den som ansöker om ett interimistiskt förfarande att denne, i den del av sin ansökan som avser kravet på skyndsamhet, systematiskt ska upprepa faktiska eller rättsliga omständigheter som redan har anförts i en annan del av den ansökan och som är relevanta för bedömningen av två eller flera av de villkor som gäller för att interimistiska åtgärder ska beviljas.
31 Överklagandet ska följaktligen bifallas såvitt avser den första grundens första del.
32 Mot denna bakgrund är den konstaterade missuppfattningen av ansökan i punkt 40 i det överklagade beslutet inte i sig tillräcklig för att beslutet ska upphävas. Tribunalens ordförande angav nämligen, i punkt 42 i det beslutet, för fullständighetens skull ett annat skäl för att underkänna Lagardères argument avseende en eventuell tillämpning av den franska strafflagen.
33 Eftersom det skälet har bestritts i den andra grundens första del är det lämpligt att pröva denna.
Den andra grundens första del
Parternas argument
34 Genom den andra grundens första del har Lagardère gjort gällande att bolaget, i sin ansökan om interimistiska åtgärder, tydligt har angett att kravet på skyndsamhet var uppfyllt eftersom det omtvistade beslutet innebär att bolaget måste vidta utredningsåtgärder som kan kvalificeras som brott enligt fransk rätt.
35 Den skyndsamhet som Lagardère har åberopat följer således av att bolaget skulle begå ett brott om det genomför det omtvistade beslutet och, vidare, av de straffrättsliga påföljder som bolaget då skulle riskera. Förövandet av ett sådant brott skulle i sig utgöra en skada för Lagardère. Tribunalens ordförande gjorde således fel när han ansåg att den skada som Lagardère har åberopat var hypotetisk.
36 Kommissionen har gjort gällande att det i förevarande fall inte kan godtas att den skada som följer av tillämpningen av den franska strafflagen är tillräckligt sannolik, eftersom tribunalens ordförande, i punkterna 40 och 41 i det överklagade beslutet, slog fast att risken för att Lagardère skulle ådömas straffrättsliga påföljder inte var tillräckligt styrkt.
37 Kommissionen har dessutom påpekat att tribunalens ordförande hade fog för att göra bedömningen i punkt 42 i detta beslut, eftersom syftet med det straffrättsliga förfarandet är att fastställa såväl huruvida ett brott föreligger som påföljden för ett sådant brott och att det således var hypotetiskt att det förelåg ett brott den dag då tribunalens ordförande prövade ansökan om interimistiska åtgärder.
38 Kommissionen har vidare gjort gällande att Lagardère inte har visat att det föreligger en rättslig omöjlighet att genomföra det omtvistade beslutet, eftersom en arbetsgivare inte är skyldig att inhämta samtycke från sina anställda för att samla in personuppgifter i enlighet med ett beslut av kommissionen.
Bedömning
39 Det ska inledningsvis påpekas att eftersom det framgår av prövningen av den första grundens första del att punkterna 40 och 41 i det överklagade beslutet grundar sig på en missuppfattning av ansökan om interimistiska åtgärder, så kan inte de bedömningar som görs i de punkterna med framgång åberopas till stöd för att överklagandet ska ogillas såvitt avser den andra grundens första del.
40 Tribunalens ordförande ansåg, i punkt 42 i det överklagade beslutet, att den av Lagardère åberopade risken var av hypotetisk karaktär. Ordföranden påpekade att ett utdömande av straffrättsliga påföljder med nödvändighet grundar sig på en rad åtgärder som bland annat ska vidtas av behöriga brottsbekämpande myndigheter på nationell nivå eller av de eventuella brottsoffren för ett beteende som kan kvalificeras som ett brott. Ordföranden drog härav slutsatsen att det i vart fall var förhastat att i detta skede av förfarandet hävda att genomförandet av det omtvistade beslutet med all sannolikhet skulle medföra en risk för Lagardère att ådömas en sådan påföljd.
41 Det ska i detta sammanhang påpekas att det argument som Lagardère har anfört i sin ansökan om interimistiska åtgärder, såsom bolaget har gjort gällande, i synnerhet syftade till att visa att det omtvistade beslutet, genom att tvinga bolaget att åsidosätta sina rättsliga förpliktelser, utsatte detta samt dess företrädare för en allvarlig skada ”som inbegriper straffrättsliga åtgärder i form av böter och fängelsestraff”. I punkt 148 i ansökan angavs även att den åberopade skadan skulle vara irreparabel ”eftersom åsidosättandet av de rättsliga bestämmelserna [i fråga] skulle vara definitivt och oåterkalleligt”.
42 Det ska följaktligen påpekas att den skada som Lagardère har åberopat inte endast avsåg den omständigheten att straffrättsliga påföljder kan komma att utdömas, utan även själva det faktum att bolaget skulle tvingas att begå brott.
43 Punkt 42 i det överklagade beslutet avser emellertid endast risken för straffrättsliga påföljder och ger således inte något svar på Lagardères argument att det bolaget skulle lida skada om det tvingas att begå brott.
44 Vad vidare gäller risken för straffrättsliga påföljder, framgår det såväl av Lagardères ansökan om interimistiska åtgärder som av sammanfattningen av dess argument i punkt 21 i det överklagande beslutet att bolaget, såsom det har anfört till stöd för sitt överklagande, har försökt visa att det föreligger en sådan skada genom att göra gällande att det, för att rätta sig efter det omtvistade beslutet, skulle tvingas att begå brott som kan medföra att en sådan påföljd utdöms.
45 Härav följer att sambandet mellan tillämpningen av det omtvistade beslutet och det eventuella utdömande av straffrättsliga påföljder som Lagardère har åberopat inte avsåg det faktum att bolaget kunde ådömas sådana påföljder på grundval av det beslutet, utan den åberopade omständigheten att bolaget med nödvändighet skulle ådra sig straffrättsligt ansvar genom att bryta mot den tillämpliga strafflagen, för att kunna efterkomma kommissionens begäran om upplysningar i beslutet.
46 Huruvida Lagardère begår handlingar som kan medföra straffrättsligt ansvar beror emellertid enbart på hur bolaget agerar och inte på huruvida ett brottmålsförfarande senare inleds gentemot bolaget eller utgången av detta.
47 Eftersom tribunalens ordförande inte har avvisat det påstående som det redogörs för i punkt 44 i förevarande beslut, kunde han följaktligen inte utesluta risken för att Lagardère faktiskt skulle tvingas att begå brott för att rätta sig efter det omtvistade beslutet genom att grunda sig på den omständigheten att inledandet av ett straffrättsligt förfarande eller utgången av detta var beroende av att brottsbekämpande myndigheter eller eventuella brottsoffer därefter vidtar processuella åtgärder.
48 Med hänsyn till att det i ett senare skede skulle kunna vara motiverat att inleda ett straffrättsligt förfarande mot Lagardère och att ådöma detta straffrättsliga påföljder och eftersom ett eventuellt uppskjutande av verkningarna av det omtvistade beslutet till en tidpunkt då ett sådant förfarande har inletts inte längre kan förhindra att sådana påföljder utdöms, skulle det därför med nödvändighet inte längre vara av någon nytta att, vid denna tidpunkt, inge en ansökan om interimistiska åtgärder i syfte att erhålla ett sådant uppskov.
49 Härav följer att tribunalens ordförande gjorde en felaktig rättstillämpning när han, i punkt 42 i det överklagade beslutet, fann att Lagardère på ett förhastat sätt hade åberopat risken för straffrättsliga påföljder för det fall det omtvistade beslutet genomförs.
50 Denna bedömning kan inte påverkas av kommissionens tredje argument. Det argumentet grundar sig nämligen på påståendet att de åtgärder som Lagardère ska vidta för att rätta sig efter det omtvistade beslutet inte strider mot tillämplig rätt, vilket är ett påstående som tribunalens ordförande inte har godtagit i punkt 42.
51 Överklagandet ska följaktligen vinna bifall såvitt avser den andra grundens första del.
52 Det följer av de fel som har begåtts i punkterna 40–42 i det överklagade beslutet att beslutet inte innehåller någon grund för att underkänna Lagardères argument att det föreligger en risk för skada till följd av tillämpningen av den franska strafflagen.
53 Eftersom ansökan om interimistiska åtgärder avslogs på grund av att Lagardère inte hade visat att kravet på skyndsamhet var uppfyllt, följer det av dessa fel att det saknas grund för beslutsdelen i det överklagade beslutet.
54 Härav följer att det överklagade beslutet ska upphävas i sin helhet, utan att det är nödvändigt att pröva den första och den andra grundens övriga delar och inte heller den tredje grunden.
Ansökan om interimistiska åtgärder vid tribunalen
55 Enligt artikel 61 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol kan domstolen, när den upphäver tribunalens avgörande, själv slutligt avgöra ärendet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa ärendet till tribunalen för avgörande. Denna bestämmelse är även tillämplig på överklaganden som framställts enligt artikel 57 andra stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol (beslut av domstolens vice ordförande av den 24 maj 2022, Puigdemont i Casamajó m.fl./Europaparlamentet och Spanien, C‑629/21 P(R), EU:C:2022:413, punkt 172 och där angiven rättspraxis).
56 Det ska i detta hänseende erinras om att artikel 156.4 i tribunalens rättegångsregler föreskriver att ansökningar om interimistiska åtgärder ska ange föremålet för tvisten, de omständigheter som visar att kravet på skyndsamhet är uppfyllt och de faktiska och rättsliga omständigheter som vid en första anblick motiverar beviljandet av den interimistiska åtgärd som de har yrkat. Således har domstolen i fast praxis slagit fast att uppskov med verkställigheten och andra interimistiska åtgärder får beviljas av domare med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder om det har fastställts att beviljandet vid första påseendet framstår som faktiskt och rättsligt befogat (fumus boni juris) och att åtgärderna ställer krav på skyndsamhet på så sätt att de – för att förhindra att den som ansöker om de interimistiska åtgärderna orsakas allvarlig och irreparabel skada – måste beviljas och ha verkan redan innan målet har avgjorts i sak. Dessa villkor är kumulativa, varför yrkandena innebär att en ansökan om interimistiska åtgärder ska avslås om ett av dem inte är uppfyllt. Domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder ska även göra en avvägning mellan de föreliggande intressena (beslut av domstolens vice ordförande av den 24 maj 2022, Puigdemont i Casamajó m.fl./Europaparlamentet och Spanien, C‑629/21 P(R), EU:C:2022:413, punkt 175 och där angiven rättspraxis).
57 Vid bedömningen av dessa villkor har domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning och är fri att med avseende på de särskilda omständigheterna i fallet i fråga avgöra sättet att pröva om dessa olika villkor är uppfyllda, liksom i vilken ordning denna prövning utförs, då det inte i någon bestämmelse i unionsrätten föreskrivs ett i förväg upprättat analysschema för bedömningen av om det är nödvändigt att bevilja interimistiska åtgärder (beslut av domstolens vice ordförande av den 16 juli 2021, Symrise/Echa, C‑282/21 P(R), EU:C:2021:631, punkt 28 och där angiven rättspraxis).
58 I förevarande fall har domstolens vice ordförande, mot bakgrund av de bedömningar som tribunalens ordförande redan har gjort och det skriftliga förfarandet mellan parterna, tillräckliga uppgifter för att slutligt avgöra frågan huruvida kravet på skyndsamhet är uppfyllt.
Parternas argument
59 Lagardère har åberopat flera olika skador för att visa att kravet på skyndsamhet är uppfyllt.
60 Vad gäller argumentet att det omtvistade beslutet innebär att Lagardère måste åsidosätta sina anställdas och bolagsföreträdares grundläggande rättigheter, vilket ska prövas först, har bolaget hävdat att genomförandet av beslutet innebär att bolaget inte kan iaktta sina rättsliga förpliktelser gentemot dessa personer.
61 Lagardère är skyldigt att begära ut handlingar som bolaget inte har rätt att få åtkomst till och att därefter överlämna dem till kommissionen, även om de hänför sig till de registrerades privatliv. Bolaget riskerar därför att lida en allvarlig skada genom att tvingas bryta mot sina rättsliga förpliktelser och därigenom riskera att bolaget självt liksom dess företrädare blir föremål för straffrättsliga påföljder. En sådan skada skulle vara irreparabel, eftersom åsidosättandet av ifrågavarande rättsliga förpliktelser skulle vara definitivt och oåterkalleligt.
62 Enligt det omtvistade beslutet är Lagardère dessutom skyldigt att åsidosätta källskyddet för de journalister som arbetar för bolaget, vilket gör att de kan väcka talan mot bolaget.
63 Kommissionen har i detta avseende påpekat att det inte har visats att det föreligger en risk för straffrättsliga påföljder i förevarande fall. Ansökan om interimistiska åtgärder är således synnerligen bristfällig, eftersom det i den anges att det finns en risk för straffrättsliga påföljder, utan att någon hänvisning görs till lagstiftningen om straffbarhet och utan att några närmare uppgifter lämnas om påföljden. Den risken är dessutom hypotetisk, eftersom straffrättsliga påföljder med nödvändighet grundar sig på en rad åtgärder som, bland annat, ska vidtas av de brottsbekämpande myndigheterna eller av de eventuella brottsoffren. Lagardère är för övrigt inte skyldigt att inhämta sina anställdas eller bolagsföreträdares samtycke för att rätta sig efter det omtvistade beslutet.
64 Det är dessutom oundvikligt att kommissionen behandlar personuppgifter för att kunna genomföra sin utredning. Enbart den omständigheten att kommissionen kontrollerar relevansen av sådana uppgifter kan inte i sig medföra en allvarlig och irreparabel skada, och Lagardère har inte åberopat någon risk för att känsliga uppgifter som hör till den mest privata sfären lämnas ut. Det ankommer under alla omständigheter på Lagardère att visa att en sådan risk föreligger. Kommissionen har dessutom föreskrivit särskilda rättssäkerhetsgarantier i detta avseende.
Bedömning
65 Enligt domstolens fasta praxis är målet med det interimistiska förfarandet att garantera att det slutgiltiga framtida beslutet får full verkan, för att undvika en brist i det rättsliga skydd som domstolen garanterar. Det är för att nå detta mål som kravet på skyndsamhet ska bedömas i förhållande till behovet av att fatta ett interimistiskt beslut, i syfte att undvika att en allvarlig och irreparabel skada orsakas den part som har begärt ett interimistiskt skydd. Det ankommer på denna part att lägga fram bevis för att den inte kan invänta utgången av det materiella förfarandet utan att lida en sådan skada. Det är visserligen korrekt att det, för att fastställa att en skada föreligger, inte är nödvändigt att kräva att det på ett absolut säkert sätt fastställts att den inträffat och att denna skada kunde förutses med en tillräcklig grad av säkerhet. Den part som ansöker om en interimistisk åtgärd har emellertid en skyldighet att bevisa de faktiska omständigheter som ska anses ligga till grund för att en sådan skada har inträffat (beslut av domstolens vice ordförande av den 24 maj 2022, Puigdemont i Casamajó m.fl./Europaparlamentet och Spanien, C‑629/21 P(R), EU:C:2022:413, punkt 75 och där angiven rättspraxis).
66 För att kontrollera huruvida kravet på skyndsamhet är uppfyllt behöver det påståendet prövas att Lagardère riskerar att lida allvarlig och irreparabel skada på grund av att bolaget skulle vara tvunget att begå brott för att rätta sig efter det omtvistade beslutet.
67 Kommissionen har visserligen hävdat att ansökan om interimistiska åtgärder är bristfällig vad beträffar innehållet i de bestämmelser i fransk rätt som Lagardère avser att åberopa i det hänseendet, men det argumentet ska underkännas av de skäl som anges i punkterna 23–30 i förevarande beslut.
68 Vad beträffar innehållet i dessa bestämmelser framgår det bland annat av denna ansökan om interimistiska åtgärder, vars omfattning i det avseendet inte har ifrågasatts av kommissionen, att enligt fransk rätt ska kränkningar av någon annans privatliv genom att, utan upphovsmannens samtycke, föra vidare vad någon har sagt privat eller i ond tro lämna ut korrespondens som sänts, överförts eller mottagits på elektronisk väg beivras med fängelse och böter.
69 Enligt det omtvistade beslutet är Lagardère emellertid skyldigt att samla in all kommunikation som har skett, med hjälp av olika kommunikationsmedel och under flera års tid, mellan flera fysiska personer samt viss kommunikation mellan andra fysiska personer och att därefter överlämna de insamlade uppgifterna till kommissionen.
70 Den skyldigheten innefattar, enligt punkt 2 i beslutet, bland annat kommunikation som skett via de anställdas och företagsledarnas privata eller personliga e‑postkonton samt deras privata eller personliga bärbara enheter, under förutsättning att dessa e‑postkonton och enheter har använts minst en gång för kommunikation i tjänsten.
71 Under dessa omständigheter är det ostridigt att Lagardère, som inte är en myndighet, fullt ut måste få en omfattande åtkomst till vissa av sina anställdas och bolagsföreträdares kommunikation för att kunna genomföra det omtvistade beslutet, trots att bolaget inte har någon sådan befogenhet enligt fransk rätt, och att bolaget har hävdat, utan att framgångsrikt motsägas i detta avseende, att det inte har kunnat inhämta de registrerades samtycke.
72 Med hänsyn ordalydelsen i de straffrättsliga bestämmelser som Lagardère har hänvisat till och de uppgifter om fransk rätt som anges i bolagets ansökan om interimistiska åtgärder samt i bilagorna till denna, vilket är uppgifter som inte direkt har ifrågasatts av kommissionen, uppvisar påståendet att det beteende som Lagardère måste tillämpa för att rätta sig efter det omtvistade beslutet kan utgöra ett brott enligt fransk rätt den grad av sannolikhet som krävs enligt den rättspraxis som det erinras om i punkt 65 i förevarande beslut.
73 Det kan visserligen inte på förhand helt uteslutas att Lagardère, helt eller delvis, kan undgå straffrättsligt ansvar genom att åberopa de skyldigheter eller det krav som det omtvistade beslutet innebär för bolaget, men detta är en fråga som i huvudsak ska regleras i fransk rätt och som parterna inte har lämnat uppgifter om till domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder.
74 Även om kommissionen har hävdat att Lagardère inte är skyldigt att inhämta sina anställdas eller bolagsföreträdares samtycke för att samla in och därefter till kommissionen överlämna de handlingar som avses i det omtvistade beslutet, ska det påpekas att denna institution inte har visat att Lagardère, på grundval av tillämplig lagstiftning eller tidigare praxis från behöriga nationella myndigheter, kan undgå varje form av straffrättsligt ansvar genom att samla in och till kommissionen överlämna alla de handlingar som avses i beslutet utan att först ha fått de registrerades godkännande för detta.
75 Av det ovan anförda följer att Lagardère, mot bakgrund av de omständigheter som har lagts fram för domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder, ska anses i tillräcklig grad ha styrkt att bolaget, för att genomföra det omtvistade beslutet, är tvunget att tillämpa ett beteende som sannolikt kan medföra att bolaget hålls straffrättsligt ansvarigt och att det följaktligen ådöms straffrättsliga påföljder.
76 Av de skäl som anges i punkterna 44–49 i förevarande beslut går det emellertid inte att utesluta den risk som Lagardère har åberopat, utifrån den omständigheten att utdömandet av sådana påföljder förutsätter att de behöriga myndigheterna eller de eventuella brottsoffren vidtar processuella åtgärder.
77 Den skada som Lagardère utsätts för måste anses vara allvarlig, särskilt med hänsyn till den skam som en fällande brottmålsdom innebär och det brutna förtroendeband med dess bolagsföreträdare och dess anställda som skulle kunna orsakas av brott gentemot nämnda personer.
78 En sådan immateriell skada skulle dessutom vara irreparabel, eftersom en eventuell ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet vare sig kan leda till att Lagardère undgår straffrättsligt ansvar eller påverka de slutsatser som har dragits om Lagardère på grund av brotten.
79 Kravet på skyndsamhet ska således anses vara uppfyllt i förevarande fall.
80 Eftersom tribunalens ordförande felaktigt drog slutsatsen att detta krav inte var uppfyllt, utan att ha prövat kravet att det vid första påseendet ska framstå som faktiskt och rättsligt befogat (fumus boni juris), varvid såväl faktiska som rättsliga omständigheter ska bedömas, ska målet återförvisas till tribunalen för prövning av det kravet och för en eventuell avvägning mellan föreliggande intressen.
Ansökan om uppskov med verkställigheten av det omtvistade beslutet, i dess lydelse enligt kommissionens beslut C(2024) 572 final av den 24 januari 2024
81 Det framgår inte tydligt av överklagandet huruvida ansökan om uppskov med verkställigheten av det omtvistade beslutet, i dess lydelse enligt kommissionens beslut C(2024) 572 final av den 24 januari 2024, fram till dess att tribunalens ordförande på nytt har prövat ansökan om interimistiska åtgärder i mål T‑1119/23 R eller, om så inte sker, fram till dess att tribunalen har prövat överklagandet i mål T‑1119/23 (nedan kallad den ytterligare ansökan), ska tolkas så, att den har samband med yrkandet om bifall av de yrkanden som har framställts i mål T‑1119/23 R eller att den utgör ett separat yrkande.
82 För det fall den kompletterande ansökan ska tolkas så, att den har samband med yrkandet om bifall till de yrkanden som har framställts i mål T‑1119/23 R, ska det påpekas att denna ansökan redan har prövats i punkterna 58 och 80 i förevarande beslut.
83 Om den ytterligare ansökan däremot ska tolkas så, att den utgör ett separat yrkande, ska det i det fallet påpekas att en sådan ansökan inte uppfyller kraven i artikel 170.1 i domstolens rättegångsregler, eftersom det i den bestämmelsen föreskrivs att den överklagande parten inte får komplettera de yrkanden som har framställts i första instans.
84 Den ytterligare ansökan skiljer sig emellertid delvis från de yrkanden som Lagardère har framställt i första instans.
85 För det fall den ytterligare ansökan ska anses ha framställts i syfte att komplettera yrkandena i första instans, ska den avvisas, eftersom den utgör ett nytt yrkande (se, analogt, beslut av domstolens vice ordförande av den 20 mars 2023, Xpand Consortium m.fl./kommissionen, C‑739/22 P(R), EU:C:2023:228, punkt 20).
86 Den ytterligare ansökan kan dessutom inte heller anses utgöra en ansökan om interimistiska åtgärder som har framställts med stöd av artikel 160 i domstolens rättegångsregler, eftersom det i artikel 160.4 i de reglerna föreskrivs att en sådan ansökan endast kan prövas om den görs genom en separat handling (se, analogt, beslut av domstolens vice ordförande av den 20 mars 2023, Xpand Consortium m.fl./kommissionen, C‑739/22 P(R), EU:C:2023:228, punkt 21).
87 För övrigt har Lagardère, i förevarande fall, ingett en ansökan om interimistiska åtgärder vid domstolen, registrerad under målnummer C‑89/24 P(R)-R, vilken inte innehåller de yrkanden som framställts i den ytterligare ansökan.
88 Härav följer att denna ansökan ska avvisas.
Rättegångskostnader
89 Eftersom förevarande mål återförvisas till tribunalen ska beslutet om rättegångskostnaderna anstå.
Mot denna bakgrund beslutar domstolens vice ordförande följande:
1) Det beslut som meddelades av ordföranden för Europeiska unionens tribunal den 19 januari 2024, Lagardère/kommissionen (T‑1119/23 R, EU:T:2024:16), upphävs.
2) Målet återförvisas till Europeiska unionens tribunal för prövning av kravet att det vid första påseendet ska framstå som faktiskt och rättsligt befogat (fumus boni juris) och för en eventuell avvägning mellan föreliggande intressen.
3) Den ansökan som Lagardère SA har ingett om uppskov med verkställigheten av den skyldighet som Lagardère har ålagts genom kommissionens beslut C(2023) 6429 final av den 19 september 2013 om ett förfarande enligt artikel 11.3 i rådets förordning (EG) nr 139/2004 (ärende M.11184 – Vivendi/Lagardère), i dess lydelse enligt kommissionens beslut C(2024) 572 final av den 24 januari 2024 att samla in och till Europeiska kommissionen överlämna handlingar som finns på privata eller personliga e‑postkonton och på privata eller personliga bärbara enheter tillhörande vissa av Lagardères anställda och bolagsföreträdare, fram till dess att ordföranden för Europeiska unionens tribunal på nytt har prövat ansökan om interimistiska åtgärder i mål T‑1119/23 R eller, om så inte sker, fram till dess att Europeiska unionens tribunal har prövat överklagandet i mål T‑1119/23, ska avvisas.
4) Frågan om rättegångskostnaderna anstår.
Underskrifter