BESLUT AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(första avdelningen)

den 13 februari 2014

Mål F‑75/13

Norbert Probst

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Tjänsteman – Utlandstillägg – Artikel 4 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna – Begäran om omprövning – Nya och väsentliga omständigheter – Uppenbart att talan ska avvisas ”

Saken:      Talan enligt artikel 270 FEUF, vilken är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, varigenom Norbert Probst yrkar ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 4 oktober 2012 att neka omprövning av beslutet att inte bevilja honom utlandstillägg.

Avgörande:      Talan avvisas, eftersom det är uppenbart att den inte kan prövas i sak. Norbert Probst ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.

Sammanfattning

Talan väckt av tjänstemän – Föregående administrativt klagomål – Tidsfrister – Utgången frist – Börjar löpa på nytt – Villkor – Ny och väsentlig omständighet

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

Ett beslut som inte har överklagats av den som beslutet är riktat till inom föreskriven frist vinner laga kraft gentemot denne. Förekomsten av nya och väsentliga omständigheter kan emellertid motivera en begäran om omprövning av ett tidigare beslut som vunnit laga kraft.

En talan som har väckts mot ett beslut att vägra att ompröva ett beslut som vunnit laga kraft kan tas upp till sakprövning om det framgår att begäran faktiskt grundade sig på nya och väsentliga omständigheter.

En dom från unionsdomstolen om ogiltigförklaring av en rättsakt kan i det avseendet utgöra en ny omständighet enbart i förhållande till parterna i förfarandet och övriga personer som direkt berörs av den ogiltigförklarade rättsakten.

(se punkterna 16, 17 och 23)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 19 juni 2007, Asturias Cuerno/kommissionen, T‑473/04

Personaldomstolen: 12 september 2011, Cervelli/kommissionen, F‑98/10, fastställd efter överklagande genom tribunalens beslut av den 11 oktober 2012, Cervelli/kommissionen, T‑622/11 P, punkterna 19, 20 och 23, och där angiven rättspraxis