Mål C‑370/12

Thomas Pringle

mot

Governement of Ireland m.fl.

(begäran om förhandsavgörande från Supreme Court)

”Stabilitetsmekanism för de medlemsstater som har euron som valuta – Beslut 2011/199/EU – Ändring av artikel 136 FEUF – Giltighet – Artikel 48.6 FEU – Förenklat ändringsförfarande – ESM-fördraget – Ekonomisk och monetär politik – Medlemsstaternas befogenhet”

Sammanfattning – Domstolens dom (plenum) av den 27 november 2012

1.        Begäran om förhandsavgörande – Bedömning av giltigheten – Domstolens behörighet – Beslut av Europeiska rådet som antagits i enlighet med det förenklade ändringsförfarandet i EUF-fördraget – Omfattas – Räckvidd

(Artiklarna 19.1 FEU och 48.6 FEU; Artikel 267 FEUF)

2.        Begäran om förhandsavgörande – Domstolsprövning av lagenligheten av institutionernas rättsakter – Rättsakter med allmän giltighet – Nödvändighet för fysiska och juridiska personer att göra en invändning om rättsstridighet eller begära förhandsavgörande för bedömning av giltigheten – Skyldighet för de nationella domstolarna att tillämpa nationella förfaranderegler på sådant sätt att lagenligheten i unionsrättsakter med allmän giltighet kan bestridas – Gränser – Fråga som gäller ett beslut mot vilket talan inte har väckts i enlighet med artikel 263 FEUF så att talerätten går förlorad eller tidsfristen för att väcka en talan om ogiltighet går ut

(Artiklarna 263 FEUF och 267 FEUF)

3.        Ekonomisk och monetär politik – Förenklat ändringsförfarande i EUF-fördraget – Ändring av artikel 136 FEUF som möjliggör införandet av en stabilitetsmekanism för de medlemsstater som har euron som valuta – Bedömning av giltigheten – Ändring som endast gäller bestämmelser i tredje delen i EUF-fördraget

(Artiklarna 4.1 FEU, 5.2 FEU och 48.6 FEU; Artiklarna 2.3 FEUF, 5.1 FEUF och 136 FEUF; Europeiska rådets beslut 2011/199)

4.        Ekonomisk och monetär politik – Förenklat ändringsförfarande i EUF-fördraget – Ändring av artikel 136 FEUF som möjliggör införandet av en stabilitetsmekanism för de medlemsstater som har euron som valuta – Bedömning av giltigheten – Ändring som inte utökar unionens befogenheter

(Artikel 48.6 FEU; Artikel 136 FEUF; Europeiska rådets beslut 2011/199)

5.        Begäran om förhandsavgörande – Upptagande till sakprövning – Begäran som inte anger skälen till hänskjutandet till domstolen – Avvisning

(Artikel 267 FEUF; Domstolens stadga, artikel 23; Domstolens rättegångsregler, artikel 94 c)

6.        Ekonomisk och monetär politik – Monetär politik – Unionens exklusiva befogenhet – Ingåendet av ett fördrag mellan de medlemsstater som har euron som valuta om införandet av en europeisk stabilitetsmekanism – Tillåtet

(Artiklarna 3.1 c FEUF, 123.1 FEUF och 127 FEUF)

7.        Ekonomisk och monetär politik – Monetär politik – Unionens exklusiva befogenhet – Ingåendet av ett fördrag mellan de medlemsstater som har euron som valuta om införandet av en europeisk stabilitetsmekanism – Påverkan på gemensamma bestämmelser vad gäller unionens ekonomiska och monetära politik – Föreligger inte

(Artiklarna 4.1 FEU och 5.2 FEU; Artiklarna 3.2 FEUF och 122.2 FEUF)

8.        Ekonomisk och monetär politik – Ekonomisk politik – Samordning av den ekonomiska politiken – Ingåendet av ett fördrag mellan de medlemsstater som har euron som valuta om införandet av en europeisk stabilitetsmekanism – Genomgripande förändring av unionens rättsordning – Föreligger inte

(Artiklarna 2.3 FEUF, 119–121 FEUF, 125 FEUF, 126.7 FEUF och 126.8 FEUF)

9.        Ekonomisk och monetär politik – Ekonomisk politik – Unionens befogenhet att bevilja medlemsstater med svårigheter finansiellt stöd – Ingåendet av ett fördrag mellan de medlemsstater som har euron som valuta om införandet av en europeisk stabilitetsmekanism – Denna befogenhet påverkas inte

(Artikel 122 FEUF)

10.      Ekonomisk och monetär politik – Ekonomisk politik – Förbud för Europeiska centralbanken och de andra centralbankerna att ge någon rätt att övertrassera sina konton eller ge andra former av krediter och att förvärva skuldförbindelser – Ingåendet av ett fördrag mellan de medlemsstater som har euron som valuta om införandet av en europeisk stabilitetsmekanism – Tillåtet

(Artikel 123 FEUF)

11.      Ekonomisk och monetär politik – Ekonomisk politik – Förbud för unionen eller en medlemsstat att ansvara för en annan medlemsstats förpliktelser, eller att åta sig dessa – Ingåendet av ett fördrag mellan de medlemsstater som har euron som valuta om införandet av en europeisk stabilitetsmekanism – Tillåtet

(Artikel 125 FEUF)

12.      Ekonomisk och monetär politik – Skyldighet att iaktta principen om tilldelade befogenheter – Tilldelning av nya uppgifter till kommissionen, Europeiska domstolen och domstolen i det fördrag om införande av en europeisk stabilitetsmekanism som medlemsstaterna ingått – Tillåtet

(Artiklarna 13.2 FEU och 17.1 FEU; Artikel 273 FEUF)

13.      Unionsrätten – Allmänna rättsprinciper – Regler och principer i fördraget och i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Effektivt domstolsskydd – Fördrag om införande av en europeisk stabilitetsmekanism

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47)

14.      Ekonomisk och monetär politik – Förenklat ändringsförfarande i EUF-fördraget – Medlemsstaternas befogenhet att ingå och ratificera fördraget om införande av en europeisk stabilitetsmekanism som ändrar artikel 136 FEUF innan beslutet om ändring av denna artikel trätt i kraft

(Artikel 48.6 FEU; Artikel 136 FEUF; Europeiska rådets beslut 2011/199, artikel 1)

1.        Lissabonfördraget innebar att det vid sidan av det ordinarie förfarandet för ändring i EUF-fördraget infördes ett förenklat ändringsförfarande i enlighet med artikel 48.6 FEU. Tillämpningen av det senare förfarandet är emellertid underkastat ett flertal villkor. Eftersom det är nödvändigt att kontrollera att nämnda villkor har iakttagits för att fastställa huruvida det förenklade ändringsförfarandet kan tillämpas ska domstolen, i egenskap av den institution som enligt artikel 19.1 första stycket FEU ska säkerställa att lag och rätt följs vid tolkning och tillämpning av fördragen, pröva giltigheten av ett beslut som fattats av Europeiska rådet med stöd av artikel 48.6 FEU.

Domstolen ska därför pröva dels huruvida de formella regler som uppställs i artikel 48.6 FEU har iakttagits, dels huruvida de ändringar som har beslutats endast avser den tredje delen i EUF-fördraget, vilket innebär att de inte medför några ändringar i de övriga delarna av de fördrag som ligger till grund för unionen, och att ändringarna inte utökar unionens befogenheter.

(se punkterna 31 och 33−36)

2.        Se domen.

(punkterna 39–42)

3.        Europeiska rådets beslut 2011/199 om ändring av artikel 136 i EUF-fördraget vad gäller en stabilitetsmekanism för de medlemsstater som har euron som valuta uppfyller det villkor som anges i artikel 48.6 första och andra styckena FEU, enligt vilket en ändring av EUF-fördraget genom det förenklade ändringsförfarandet endast får avse bestämmelser i tredje delen i EUF-fördraget.

För det första kan artikel 1 i beslut 2011/199, enligt vilken en stabilitetsmekanism ska införas genom tillägg av en punkt 3 till artikel 136 FEUF, inte påverka den exklusiva befogenhet som unionen tilldelas genom artikel 3.1 c FEUF vad gäller den monetära politiken för de medlemsstater som har euron som valuta. Med beaktande av målen med stabilitetsmekanismen, de medel som föreskrivs för att uppnå dessa mål och det nära sambandet mellan mekanismen och bestämmelserna i EUF-fördraget avseende den ekonomiska politiken och regelverket för att förstärka unionens ekonomiska styrning, hänför sig införandet av nämnda mekanism till den ekonomiska politikens område. Vad å ena sidan gäller det mål som eftersträvas med denna mekanism, vilket är att trygga stabiliteten i euroområdet som helhet, skiljer sig detta klart från målet att upprätthålla prisstabiliteten, vilket är huvudmålet för unionens monetära politik. Vad å andra sidan gäller vilka medel som avses användas för att uppnå det åsyftade målet anges i beslut 2011/199 endast att stabilitetsmekanismen innebär att varje finansiellt erforderligt stöd ska beviljas, och beslutet innehåller ingen annan beskrivning av mekanismens funktionssätt. Det är emellertid uppenbart att beviljandet av finansiellt stöd till en medlemsstat inte hör till den monetära politiken.

För det andra påverkar beslut 2011/199 unionens befogenhet avseende samordning av medlemsstaternas ekonomiska politik. Eftersom artiklarna 2.3 FEUF och 5.1 FEUF begränsar unionens roll på den ekonomiska politikens område till att besluta om samordningsåtgärder ger bestämmelserna i EU-fördraget och EUF-fördraget inte någon specifik befogenhet till unionen att inrätta en sådan mekanism som avses med detta beslut. Med beaktande av artiklarna 4.1 FEU och 5.2 FEU har de medlemsstater som har euron som valuta således befogenhet att sinsemellan ingå ett avtal avseende införandet av en stabilitetsmekanism, såsom den som avses med artikel 1 i beslut 2011/199. Dessa medlemsstater kan dock inte bortse från unionsrätten när de utövar sin befogenhet på detta område. De strikta villkor som gäller för beviljandet av ett finansiellt stöd genom stabilitetsmekanismen enligt punkt 3 i artikel 136 FEUF syftar till att säkerställa att mekanismens funktionssätt innebär att unionsrätten, inbegripet de åtgärder som vidtagits av unionen inom ramen för samordningen av medlemsstaternas ekonomiska politik, iakttas.

(se punkterna 56, 57, 60, 63, 64, 68–70 och 72 samt punkt 1 i domslutet)

4.        Europeiska rådets beslut 2011/199 om ändring av artikel 136 i EUF-fördraget vad gäller en stabilitetsmekanism för de medlemsstater som har euron som valuta innebär inte att någon ny befogenhet tilldelas unionen. Denna ändring skapar inte någon ny rättslig grund för unionen att vidta åtgärder som inte var möjliga innan denna ändring av EUF-fördraget trädde i kraft. Vidare kan den omständigheten att fördraget om inrättande av Europeiska stabilitetsmekanismen innebär anlitandet av unionsinstitutioner, bland annat kommissionen och Europeiska centralbanken, inte påverka giltigheten av beslut 2011/199, i vilket endast föreskrivs att medlemsstaterna ska införa en stabilitetsmekanism och det inte sägs något om vilken roll unionsinstitutionerna eventuellt ska ha i detta sammanhang. Följaktligen uppfyller beslut 2011/199 det villkor som ställs i artikel 48.6 FEU enligt vilket en ändring av EUF-fördraget genom det förenklade förfarandet inte får medföra en utökning av de befogenheter som unionen tilldelas i fördragen.

(se punkterna 73–75 samt punkt 1 i domslutet)

5.        Se domen.

(punkterna 84 och 86)

6.        Artiklarna 3.1 c FEUF och 127 FEUF utgör inte hinder för att de medlemsstater som har euron som valuta sinsemellan ingår ett sådant avtal som fördraget om inrättande av Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM-fördraget), och ej heller för att dessa stater ratificerar ett sådant avtal.

ESM:s verksamhet faller emellertid inte under den monetära politik som avses i nämnda bestämmelser i EUF-fördraget. Denna mekanism har nämligen inte som målsättning att upprätthålla prisstabiliteten, utan syftar till att trygga finansieringsbehoven för de ESM-medlemmar, det vill säga medlemsstater som har euron som valuta, som drabbats eller hotas av allvarliga finansieringsproblem, om det är oundgängligt för att trygga den finansiella stabiliteten i euroområdet som helhet eller i dess medlemsstater. ESM har inte rätt att vare sig fastställa styrräntorna för euroområdet eller ge ut euro, varför det finansiella stöd som den beviljar måste finansieras i sin helhet, och med iakttagande av artikel 123.1 FEUF, genom inbetalt kapital eller genom utfärdandet av finansiella instrument, såsom föreskrivs i artikel 3 fördraget om inrättandet av denna mekanism.

Den eventuella påverkan som ESM:s verksamhet kan ha på prisstabiliteten är inte sådan att den kan påverka denna slutsats. Även om det antogs att ESM:s verksamhet skulle kunna påverka inflationstakten skulle en sådan påverkan endast vara en indirekt konsekvens av de ekonomisk-politiska åtgärder som vidtagits.

(se punkterna 95–98 samt punkt 2 i domslutet)

7.        Artikel 3.2 FEUF, som förbjuder medlemsstaterna att ingå avtal mellan sig som kan påverka gemensamma regler eller ändra räckvidden för dessa, utgör inte hinder för att de medlemsstater som har euron som valuta sinsemellan ingår ett sådant avtal som fördraget om inrättande av Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM-fördraget), och ej heller för att dessa stater ratificerar ett sådant avtal.

Eftersom Europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten (EFSF) infördes utanför unionens ram av de medlemsstater som har euron som valuta kan den omständigheten att europeiska stabilitetsmekanism (ESM) tar över de uppgifter som fullgörs av EFSF inte påverka unionens gemensamma regler eller ändra räckvidden för dessa.

Även om det framgår av skäl 1 i fördraget om inrättande av Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM-fördraget) att ESM, bland andra uppgifter, ska överta de uppgifter som hitintills provisoriskt fullgjorts av Europeiska finansiella stabiliseringsmekanismen (EFSM), som infördes på grundval av artikel 122.2 FEUF, är inte heller denna omständighet sådan att den kan påverka unionens gemensamma regler eller ändra räckvidden för dessa. Införandet av ESM påverkar nämligen inte unionens befogenhet att med stöd av artikel 122.2 FEUF bevilja en medlemsstat ett tillfälligt finansiellt stöd när det visats att denna medlemsstat har svårigheter eller allvarligt hotas av stora svårigheter till följd av naturkatastrofer eller osedvanliga händelser utanför dess kontroll. Eftersom dessutom varken artikel 122.2 FEUF eller någon annan bestämmelse i EU-fördraget eller EUF-fördraget tilldelar unionen någon specifik befogenhet att införa en sådan permanent stabilitetsmekanism som ESM har medlemsstaterna, med beaktande av artiklarna 4.1 FEU och 5.2 FEU, rätt att vidta åtgärder på detta område.

(se punkterna 101–105 samt punkt 2 i domslutet)

8.        Artiklarna 2.3 FEUF och 119 FEUF–121 FEUF och 126 FEUF utgör inte hinder för att de medlemsstater som har euron som valuta sinsemellan ingår ett sådant avtal som fördraget om inrättande av Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM-fördraget), och ej heller för att dessa stater ratificerar ett sådant avtal.

Medlemsstaterna har befogenhet att mellan sig ingå ett avtal avseende införandet av en stabilitetsmekanism, såsom ESM-fördraget, så länge som de skyldigheter som de fördragsslutande medlemsstaterna åtar sig enligt ett sådant avtal iakttar unionsrätten. ESM syftar inte till att samordna medlemsstaternas ekonomiska politik utan utgör en mekanism för finansiering. Det finansiella stöd som ges till en medlemsstat som är ESM-medlem enligt artiklarna 3, 12.1 och 13.3 första stycket i fördraget om införande av denna mekanism ska förvisso ges på strikta villkor, väl anpassade till det finansiella stödinstrumentet, som kan gälla ett makroekonomiskt anpassningsprogram. Detta villkor utgör emellertid inte ett medel för samordning av medlemsstaternas ekonomiska politik utan syftar till att säkerställa att ESM:s verksamhet är förenlig med, bland annat, artikel 125 FEUF och de åtgärder för samordning som vidtagits av unionen.

Vidare påverkar ESM-fördraget inte heller rådets befogenhet att lämna rekommendationer med stöd av artikel 126.7 och 126.8 FEUF avseende en medlemsstat som har ett alltför stort underskott.

(se punkterna 109–114 samt punkt 2 i domslutet)

9.        Artikel 122 FEUF avser endast ett finansiellt stöd som beviljas av unionen och inte av medlemsstaterna. Unionens utövande av den befogenhet som den tilldelas genom nämnda bestämmelse påverkas inte av införandet av den europeiska stabilitetsmekanismen.

(se punkterna 119–122 samt punkt 2 i domslutet)

10.      Enligt artikel 123 FEUF är det förbjudet för Europeiska centralbanken och medlemsstaternas centralbanker att ge unionens eller medlemsstaternas myndigheter eller andra offentligrättsliga organ rätt att övertrassera sina konton eller att ge dem andra former av krediter; eller att förvärva skuldförbindelser direkt från dem. Artikeln utgör emellertid inte hinder för att de medlemsstater som har euron som valuta sinsemellan ingår ett sådant avtal som ESM-fördraget, och ej heller för att dessa stater ratificerar ett sådant avtal. Artikel 123 FEUF riktar sig nämligen specifikt till Europeiska centralbanken och medlemsstaternas centralbanker. Ett finansiellt stöd som beviljas av en medlemsstat, eller grupp av medlemsstater, till en annan medlemsstat omfattas således inte av detta förbud.

(se punkterna 123, 125 och 128 samt punkt 2 i domslutet)

11.      Artikel 125 FEUF – enligt vilken unionen eller en medlemsstat ”[inte ska] ansvara för förpliktelser” som har ingåtts av en annan medlemsstat och ”inte åta sig [dessa]” – utgör inte hinder för att de medlemsstater som har euron som valuta sinsemellan ingår ett sådant avtal som fördraget om inrättande av Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM-fördraget), och ej heller för att dessa stater ratificerar ett sådant avtal.

Förvisso förbjuder artikel 125 FEUF unionen och medlemsstaterna att bevilja ett finansiellt stöd, vilket medför att den medlemsstat som tar emot stödet får minskade incitament att föra en sund finanspolitik. Däremot förbjuds i denna bestämmelse inte beviljandet av ett sådant stöd från en eller flera medlemsstater till en annan medlemsstat som fortsatt är ansvarig för sina egna åtaganden gentemot sina långivare och under förutsättning att de villkor som förenas med ett sådant stöd är sådana att medlemsstaten ges incitament att genomföra en sund finanspolitik.

Vad gäller ESM-fördraget, står ESM för det första inte som garant för den stödmottagande medlemsstatens skulder. Det är fortfarande den medlemsstaten som är ansvarig gentemot sina långivare för sina finansiella åtaganden. I enlighet med artikel 13.6 i ESM-fördraget ska nämligen allt finansiellt stöd som beviljas med stöd av artiklarna 14–16 i fördraget återbetalas till ESM av den stödmottagande medlemsstaten, och det belopp som återbetalas ska i enlighet med artikel 20.1 i fördraget inkludera en lämplig marginal. Av samma skäl åtar sig inte ESM den stödmottagande medlemsstatens skuld genom köp på primärmarknaden av statsobligationer från denna medlem, som är att jämställa med beviljandet av ett lån. Den utgivande medlemsstaten är fortsatt ensamt ansvarig för skulderna som uppstått genom köp på sekundärmarknaden av en ESM-medlems obligationer.

För det andra kan ett stabilitetsstöd endast beviljas om ett sådant stöd är oundgängligt för att trygga den finansiella stabiliteten i euroområdet som helhet och i dess medlemsstater, och detta stöd ska ges på strikta villkor, väl anpassade till de valda finansiella stödinstrumenten och som särskilt syftar till att säkerställa att medlemsstaterna för en sund finanspolitik.

Om en medlemsstat som är ESM-medlem inte efterkommer en infordran av kapital, och en reviderad infordran av ytterligare kapital riktas till alla övriga medlemmar, är den ESM-medlem som inte betalat skyldig att betala in sin del av kapitalet. Således garanterar inte övriga ESM-medlemmar skulden för den medlem som inte betalat.

En mekanism som ESM och de medlemsstater som deltar i denna ansvarar följaktligen inte för de förpliktelser som en medlemsstat som erhåller ett stabilitetsstöd har och åtar sig inte heller dessa, i den mening som avses i artikel 125 FEUF.

(se punkterna 130, 136–143 och 145–147 samt punkt 2 i domslutet)

12.      I artikel 13.2 FEU anges bland annat att varje institution ska handla inom ramen för de befogenheter som den har tilldelats genom fördragen, i enlighet med de förfaranden, villkor och mål som anges däri. Denna bestämmelse utgör inte hinder för att de medlemsstater som har euron som valuta sinsemellan ingår ett sådant avtal som fördraget om inrättande av Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM-fördraget), och ej heller för att dessa stater ratificerar ett sådant avtal. ESM-fördragets tilldelning av nya uppgifter till kommissionen, Europeiska centralbanken och domstolen är förenlig med de befogenheter som dessa har tilldelats genom fördragen.

På de områden där unionen inte har exklusiv befogenhet har medlemsstaterna rätt att utanför unionens ramar tilldela institutionerna uppdrag, såsom samordning av en gemensam åtgärd som vidtas av medlemsstaterna eller förvaltningen av ett finansiellt stöd förutsatt att dessa uppdrag inte innebär att de befogenheter som dessa institutioner har tilldelats genom EU-fördraget och EUF-fördraget ändrar karaktär. De uppgifter som kommissionen och Europeiska centralbanken tilldelas i ESM-fördraget utgör sådana uppdrag.

De uppgifter som tilldelas institutionerna i ESM-fördraget innefattar inget eget beslutsfattande. Vidare innebär inte de uppgifter som tilldelats dessa institutioner att de befogenheter som de har tilldelats genom fördragen ändrar karaktär. Av artikel 17.1 FEU framgår det nämligen att kommissionen ska främja allmänintresset och i enlighet med artikel 282.2 FEUF ska Europeiska centralbanken stödja den allmänna ekonomiska politiken inom unionen.

Vad gäller tilldelningen av behörighet till domstolen i artikel 37.3 i ESM-fördraget härleds den direkt ur artikel 273 FEUF. Enligt sistnämnda artikel ska domstolen vara behörig att avgöra varje tvist mellan medlemsstater som berör ämnesområden som regleras i fördragen, om tvisten hänskjuts till domstolen enligt ett särskilt avtal mellan parterna. Det är förvisso riktigt att det enligt artikel 273 FEUF krävs ett särskilt avtal mellan parterna för att domstolen ska vara behörig, men det är med hänsyn till det mål som denna bestämmelse eftersträvar emellertid inget som hindrar att ett sådant avtal slutits på förhand, avseende en kategori av på förhand definierade tvister, och detta genom en sådan klausul som artikel 37.3 i ESM-fördraget. Vidare är det troligt att en tvist avseende tolkningen eller tillämpningen av ESM-fördraget också gäller tolkningen eller tillämpningen av bestämmelser i unionsrätten. Slutligen är det riktigt att det enligt artikel 273 FEUF också krävs att endast medlemsstater ska vara parter i den tvist som hänskjutits till domstolen för att domstolen ska vara behörig att pröva den. Eftersom ESM uteslutande består av medlemsstater kan en tvist där ESM är part emellertid anses vara en tvist mellan medlemsstater i den mening som avses i artikel 273 FEUF.

(se punkterna 153, 158–165, 171, 172 och 174–177 samt punkt 2 i domslutet)

13.      Den allmänna principen om effektivt domstolsskydd, som garanteras i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, utgör inte hinder för att de medlemsstater som har euron som valuta sinsemellan ingår ett sådant avtal som fördraget om inrättande av Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM-fördraget), och ej heller för att dessa stater ratificerar ett sådant avtal.

Enligt artikel 51.1 första meningen i stadgan om de grundläggande rättigheterna gäller detta för medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten. Enligt punkt 2 i samma artikel innebär stadgan inte någon utvidgning av tillämpningsområdet för unionsrätten utanför unionens befogenheter, och medför varken någon ny befogenhet eller någon ny uppgift för unionen och ändrar heller inte de befogenheter och uppgifter som fastställs i fördragen. Domstolen ska således tolka unionsrätten mot bakgrund av stadgan, inom ramen för de befogenheter unionen tilldelats.

Medlemsstaterna tillämpar dock inte unionsrätten, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan, när de inför en stabilitetsmekanism såsom ESM, en mekanism för vilken EU-fördraget och EUF-fördraget inte tilldelar unionen någon specifik befogenhet.

(se punkterna 179 och 180, samt punkt 2 i domslutet)

14.      En medlemsstats rätt att ingå och ratificera fördraget om inrättande av Europeiska stabilitetsmekanismen är inte avhängig ikraftträdandet av Europeiska rådets beslut 2011/199 om ändring av artikel 136 i EUF-fördraget vad gäller en stabilitetsmekanism för de medlemsstater som har euron som valuta. Ändringen av artikel 136 FEUF genom artikel 1 i beslut 2011/199 bekräftar att medlemsstaterna har en sådan befogenhet. Medlemsstaterna tilldelas således ingen ny befogenhet genom denna bestämmelse.

(se punkterna 184 och 185 samt punkt 3 i domslutet)